Race Report Spring Snyggt 10000m - 39:13.77 och plats 24/27 i andra heatet

När jag såg att Spring Snygg-podden skulle arrangera 10000m på Källbrinks IP i april var jag snabb att anmäla mig, då jag missade Enhörnas Påsksmällen 10 km på grund av Påsklovsresa. 

På tävlingsdagen kom jag i god tid till Källbrink där kvällens första av tre heat över 10000m redan var igång. Gott om publik, soligt väder men också ganska blåsiga förhållanden. Hade gott om tid att prata med trevliga människor, bl a klubbkamrat Kim som sprang fina 2:26 på Milano Maraton nyligen, Hannes och Molle från podden Kafferumslöparna med flera, innan uppvärmning. Hade varit lite nervös hemma men på plats kändes det mest bara roligt. Då vi var 27 löpare i heat nummer två, tog det ett tag innan varvräknarna hade hittat löparna de skulle ha koll på men till slut blev det dags för "På edra platser", pang och vi kom iväg utan problem. 

Strax dags för start

Pang, starten har gått

Kom in längs sargen efter första kurvan och in i tänkt måltempo 93 sekunder per varv för att springa under 39 minuter. Jag hade som vanligt klockan på "Banlöpning" med autolap på 400m vilket ger exakta angivelser förutom att farten brukar "fladdra lite" på klockan, vilket jag nu förhoppningsvis åtgärdat genom att byta ut datafältet "momentantempo" till "varvtempo", och de första tre varven låg där men samtidigt läste jag av klockan manuellt vid passeringen för 1 km och då visade klockan 3:46, alltså lite för snabbt. Startfältet hade vid det här laget dragits ut och jag hamnade, som så ofta, i spets för en ganska stor andraklunga. Det blåste en del motvind på upploppsrakan men det störde inte så mycket och känslan var att vinden avtog ju mer klockan blev. 

Redan på fjärde varvet började varvtiderna ligga på mellan 94-95 sekunder och jag överraskades här alldeles för tidigt, av ganska negativa tankar som ofta kommer på millopp men då betydligt senare in i loppet, tankar om att bryta/kliva av/sänka tempot/ta det som ett träningspass o s v. Ni känner säkert igen er, men det var extra jobbigt att tankarna kom så tidigt. Väl medveten om att sådana tankar kan komma och gå under ett lopp gjorde jag mitt bästa för att mota bort dem och fortsätta springa så jämnt som möjligt.

Loppet fortsatte med mig i spets för vår klunga varv efter varv, jag tittade över axeln några gånger men uppmanade inte någon att hjälpa mig att dra, det gjorde däremot John Kingstedt, som varvade uppgiften som speaker med att jogga runt på ytterbana och heja på oss löpare, men ingen kom upp. Vi passerade 5000m på min klockan på exakt 19:30 och här förstod jag att det skulle bli utmanande att klara 39 minuter och springa en lika snabb andra halva, även om jag brukar kunna öka i slutet. Givet den höga ansträngningen kändes det inte aktuellt att försöka höja farten heller med fortfarande långt kvar till mållinjen. Någonstans hade vår andraklunga blivit en tredjeklunga då några löpare gått om och bildat en mindre grupp lite framför oss. Jag ser på varvtiderna från klockan att jag efter passering halvvägs hade sex varv på raken på tider mellan 95-96 sekunder (96 sekunder per varv är 4:00 min/km) innan jag igen kunde öka med ett par varv på 94". Även om det gick lite långsammare kändes det ändå lite bättre mentalt nu att kunna räkna ner när det återstod klart mindre än tio varv och jag började också ta in på löparna framför och kunde springa om ett par av dem vilket gav lite extra krafter.

De sista jobbiga fem varven hade jag en löpare i rygg (som jag sett efteråt hette Erik Karlsson och siktade på samma mål som jag) som trots att han andades väldigt ansträngt ändå manade på mig med "kom igen" "nu kör vi" och liknande några gånger, vilket hjälpte - Tack - och med dryga kilometern kvar gick han om och fick en liten lucka. Jag sprang så fort jag orkade och försökte öka med 800m kvar och det varvet gick på 93" och sedan brukar jag kunna avsluta med ett riktigt snabbt sista varv neråt eller under 80 sekunder och jag tog i, men kanske inte som jag brukar kunna göra då jag insåg att jag inte skulle nå sub39 ändå. Efter riktigt snabba sista 200m gick sista varvet på 83" och jag passerade mållinjen på 39:13.77, med nämnda Erik en knapp upploppsraka framför mig på 39:02. Resultat finns här. 

Efter att ha pustat ut någon minut efter målgång kände jag mig pigg och som vanligt kom direkt tankar på varför jag inte tog i mera, men jag var ändå rätt nöjd. Det var jobbigt tidigt och jag fick absolut ut det jag hade i kroppen för dagen och jag är väldigt stabil på tider runt låga 39 minuter, vilket jag också fick mycket beröm för av andra deltagare, med tanke på min ålder. 

Efteråt blev det trevligt snack med andra löpare, nerjogg, lite skosnack med trevliga Stefan från Saucony och med Manne medan jag tittade på fina prestationer i det snabbaste heatet där bl a min klubbkompis Jimmy sprang under 36 minuter för första gången och Kafferums-Hannes klev in i finkafferummet och sprang under 32 minuter. Det var också kul att se mycket duktiga Anders Österlund Västerås SOK i M50 springa på finfina 32:14 även om han inte verkade speciellt nöjd efteråt när jag gratulerade honom till resultatet. 

Stort tack till Manne och John med föräldrar Anders och Monica för ett väldigt fint arrangemang!  En fin kväll med trevliga människor som gav energi! Roligt att vara tillbaka i lopp-bubblan. Jag är stabil på under 40 minuter fortfarande och även om jag vill springa aningen fortare gäller det att acceptera nuläget och jobba därifrån. Det här var 24:e gången jag sprang milen sub40 på tävling sedan 2010, jag hoppas att nummer 25 kommer på Långlöparnas kväll på Stockholm Stadion i juni!

Nu får det blir fokus mot Stockholm Maraton, slänger jag in någon spontan loppanmälan så får det bli av karaktären hårdare träningspass utan toppning eller specifika förberedelser. Närmaste kandidat för det är i så fall På Spåret 5000m där jag ändå planerat att vara publik och kolla på Almgren et al, då jag missar Premiärhalvan och Kungsholmen runt p g a andra aktiviteter.

Olika aspekter av att springa på nya platser

Det här med att springa i en ny stad, på ett nytt ställe och framförallt i ett annat land, det finns det ett par olika aspekter på.

Trots att jag använt Garmins klockor i säkert 15 år så har jag inte använt alla funktioner, ett sådant exempel är kartor och navigering efter banor. Trots allt så sker 99% av löprundorna på hemmaplan där sådant inte behövs och jag har nyligen lärt mig att skapa banor och för över dem till klockan och navigera efter dem, trodde jag. När jag sprang en ny runda på Sörmlandsleden för ett par veckor sedan fungerade det utmärkt. 

En aspekt av att springa i en ny stad är mysig, nu var jag för bekväm för att ge mig ut på ett morgonpass när jag var med familjen i Berlin förra veckan, vilket brukar vara det bästa, att se staden vakna, varor levereras till butiker, se människor starta sin dag och åka till jobbet och så vidare. Det är ändå mysigt att ta in en ny plats i löparskor. Se nya platser i staden, se vardagslivet, ta in dofterna och ljuden, se familjer umgås i en park, höra samtal, diskussioner och skratt på ett annat språk. Det är en speciellt känsla. 

Den här känslan försvann dock helt när jag skapade en bana på knappt 9 km i Garmin Connect och förde över till klockan, appen har funktionen att föreslå en runda baserat bara på vädersträck och längd. Jag gick ut på gatan utanför lägenheten, väntade på GPS-signal men fick sedan vänta en bra stund medans banan lästes in. Började sedan springa men det visade sig direkt att jag inte hade en aning om vilket håll banan var dragen åt, med-eller moturs? Jag provade båda hållen men åt varje håll jag sprang ökade avståndet till när klockan tyckte jag skulle svänga nästa gång. Det här med att ta in omgivningen blev det inte mycket av då jag istället fick stirra på klockskärmen och försöka lista ut hur/var jag skulle springa och vad de olika pilarna på klockan betydde. 

Ganska omgående avbröt jag navigeringen då försöken att navigera enbart skapade stress, och istället började jag springa helt på måfå. Jag har ett ganska bra lokalsinne och tänkte att om jag försöker springa en "fyrkant" och mestadels svänger åt samma håll, med vissa avvikelser för naturliga barriärer och att undvika de tråkigaste och mest trafikerade vägarna så borde jag komma tillbaka till ungefär där jag började. Med ett visst hum om också hur vissa platser förhåller sig geografiskt till varandra efter ett par dagar i staden blev det riktigt bra, och det blev trevlig löpning längs en park, längs vatten, genom lokala matmarknader där vardagslivet pågick och döm om min förvåning när jag utan att ha tjuvkikat på kartan/telefonen plötsligt kom fram till Henrich Heine Strasse från "fel" håll och "vår" tunnelbanestation, belägen bara några hundra meter från lägenheten.

Jag behöver lära mig navigera bättre efter kartan och tecknen i klockan, det är nog användbart men att lyfta blicken och springa på magkänsla på en ny plats är klart roligare.

Ett distanspass på drygt 8 km i Berlin, inte som tänkt men bra ändå

När är löpning som roligast?

Det är lätt att bara träna på vecka ut och vecka in utan att varken känna efter eller ifrågasätta vad man gör. På ren rutin eller med något mål längre fram i sikte. Hur roligt det är i stunden varierar över tid ändå beroende på en mängd olika faktore. Jag tycker ändå det kan vara värt att fundera över när löpningen är som roligast för oavsett målsättningar på kort eller lång sikt och nuvarande status är det väl ändå där någonstans det bottnar och vi hittar vårt varför, hoppas jag? Vi springer för att vi på något sätt tycker om det, t o m tycker det är roligt, hur otroligt det än kan verka för någon som inte springer! Och varför då inte identifiera vad som gör det roligt och försöka träna mer på just det sättet? 

För mig är löpning som roligast när jag tränar med bra volym för att vara jag och samtidigt också med bra kvalité men ändå känner att jag tillgodogör mig träningen utan att bli sliten. 

Den kombinationen av kursiverade ord gör också att formen förbättras och det blir en positiv spiral. Distanspassen känns lätta och uthålligheten förbättras när jag får till långpass. Det svåra brukar vara att backa och justera ner belastningen i tid och få till en längre sådan period utan att börja känna mig sliten igen. Just nu är jag inne i en sådan positiv period och förra veckan fick jag till årets bästa träningsvecka. Den såg ut så här:

Måndag: 20x400m med 45 sek vila, tempo omkring milfart/3:50 min/km och något snabbare mot slutet, 3x3 km upp/ner, totalt 14 km

Tisdag: helvila

Ondag: Distans 9 km 5 min/km.

Torsdag: 3x3 km tröskel med en minut ståvila, 3:57-3:52 min/km, totalt 15 km

Fredag: 7 km väldigt lugn jogg i 6 min/km med hunden

Lördag: Distans 5:10 min/km, 15 km

Söndag: Långpass, 25 km med prattempo 5:05 min/km, med en klubbkompis, ca 70-75% av maxpuls. Planen var att springa årets första långpass på 30 km men det var blåsigt och trots att jag kände mig fräsch efter 25 km så valde jag att avsluta passet istället för att tvinga mig att springa 5 km till.

Totalt 87 km löpning, på sex pass, vilket är ett pass mer i veckan än jag vanligen springer, varav tre kvalitetspass (jag räknar alltid långpass som kvalitetspass) och det bästa var att jag avslutade veckan med fräscha ben och tyckte jag var smart som avslutade långpasset vid 25 km när jag fortfarande kände mig pigg, men helgen innehöll ändå 40 km löpning. Det innebar att jag tog helvila i måndags efter att dessutom ha sprungit fem dagar i rad. I tisdags sprang jag ett lättare distanspass och sedan blev det tröskelträning både onsdag och torsdag denna veckan. Inte lika fräscha ben på de passen som förra veckan men den positiva känslan fortsätter, och till helgen blir det långpass, antingen med klubbkamrater eller mol allena. Nästan vecka bjuder på en ledig skärtorsdag, ett ypperligt tillfälle att utan stress springa årets första 30km-pass då istället. När är löpning som roligast för dig?

Låt mig skriva om annat än löpning fast ändå inte

Den här bloggen är inne på sitt femtonde år nu och det i sig är otroligt. Jag har en numera liten men trogen läsarskara som hängt med länge och jag tänker därför att det kan vara läge att skriva lite om mig  nu och hur mitt förhållande till löpning är nu jämfört med hur det var när jag startade bloggen för även om mycket är detsamma så är också mycket annorlunda. 

Om vi börjar med det som är detsamma så bor jag fortfarande i samma hus i Nykvarn som jag gjorde när bloggen startade och jag är fortfarande gift med Linda. Vi har varit ett par nu i över trettio år och gifta i 20 år nästa år och känner varandra utan och innan. Linda som också sedan ganska många år tycker om att träna, även om gruppträning är en större favorit för henne än vad löpning är. Vi har varit noga med under många år nu att ge varandra tiden att träna i den omfattning vi tycker om och lever vad jag skulle kalla jämställt där vi har våra fasta roller men båda tar ett ungefär lika stort ansvar för olika sysslor hemma. Matlagning är t ex mitt ansvar här hemma, och det mesta av städningen medans Linda tar huvudansvaret för tvätten. Nog om det. Vi har i perioder tittat på annat boende men även om det varit nära några gånger att vi köpt något annat har vi av olika anledningar inte gjort slag i saken och idag med bara två av fyra barn hemma så är huset rymligare än förut när vi var mer trångbodda. För där är något som är annorlunda idag, detta med våra fyra barn och då att de inte är barn längre. När jag startade bloggen var jag småbarnsförälder och hade tre barn och när bloggen och bloggande var en stor företeelse i början av 2010-talet var yngsta dottern bara ett par år, yngsta sonen inte tio år fyllda och de två äldsta i yngre tonåren. I år fyller våra två äldsta barn 25 respektive 23 år. Vår äldsta dotter, Agnes, bor i Nederländerna sedan två år tillbaka och från att ha flyttat dit för att jobba med hästar så har hon idag ett vanligt jobb och ridningen vid sidan av. Hon har en holländsk pojkvän som fortfarande studerar på universitet och kanske provar de att flytta hem till Sverige när han är klar med studierna. Henrik pluggar sista året på civilekonomprogrammet i Linköping och är på riktigt på väg ut i vuxenlivet och det ska bli spännande att se var han hamnar men förhoppningsvis flyttar han hemåt och söker jobb i Stockholmstrakten. Eskil, vår yngsta son, fyller 18 år i vår och går andra året på gymnasiet i Strängnäs och minstingen Nora fyller 14 i höst och går i sjuan. I korthet så är det ett annorlunda vardagsliv, såklart, jämfört med småbarnsåren.

Det är mycket skärmtid och stängda dörrar med två tonåringar hemma och ibland är man inte ens säker på att barnen är hemma. Den omvårdande aspekten med småbarn är länge sedan borta men större barn och unga vuxna kräver tid och närvaro och har också sina utmaningar men mest är det roligt att umgås även om det nu oftare blir när de vill. Henrik träffar vi ganska ofta då Linköping bara är 1,5-2 timmar bort med tåg men Agnes träffar vi just nu bara några gånger per år, och det är mysigt att börja få en annan relation till sina nu vuxna barn.

När det gäller träningen så kan jag ibland fascineras när jag tittar tillbaka, jag tränar ungefär lika mycket nu som jag gjorde när barnen var mindre men jag var bättre då och har också blivit mer bekväm med åren, eller om det är så att det finns mera tid idag för att träna när jag vill. Jag minns t ex många gånger förr när jag steg upp väldigt tidigt en helgmorgon för att springa ett långt långpass inför ett maratonlopp och börja springa kl. 06 på morgonen och komma hem 08:30-09:00 för att äta frukost med resten av familjen för att därefter direkt vara redo för en heldag med aktiviteter. Idag är det annorlunda, minst sagt. Jag kan springa långpass i princip när jag vill, på helgerna sover ofta barnen längre och jag vill också gärna sova en stund längre, jag kan äta frukost i lugn och ro och sedan springa. Det händer att äldsta sonen inte kommer ner förrän till lunch på helgerna.

Jag egentligen inte om jag tränade hårdare för tio år sedan än jag gör idag, ibland har jag känslan av att det är tvärtom, att jag var bättre och inte behövde slita så på passen, som jag ibland upplever att jag får göra idag. Eller så är jag lite bekvämare idag och tar inte ute mig lika mycket utan springer lite mer kontrollerat, den där känslan varierar från pass till pass. Jag vet bara att det idag handlar mer om att behålla form och nivå snarare än att utvecklas. Ibland när jag lyssnar på olika löparpoddar så känns löpträning så väldigt matematiskt linjärt, "jag är idag i den här formen, får jag bara träna på i x antal veckor så kan jag följa upp träningen och vet att jag då kommer vara mycket bättre". Ungefär så. Så fungerar det inte för mig längre, om det nu någonsin gjort det. Jag ser i princip inga framsteg alls mätt som lägre puls på samma pass, eller högre farter till samma ansträngning/puls, utan det verkar som sagt snarare handla om att bibehålla och inte tappa, än att utveckla.

Min bästa vän och mångåriga löparkompis tog tyvärr sitt liv i mars 2018 vilket jag skrivit om tidigare, och det har påverkat mig djupt och påverkar mig till viss del än idag vad gäller mående och tidvis låg energi. Vi var väldigt nära vänner och också jämna som löpare och det saknar jag idag. Någon som det är så enkelt att stämma träff med för att träna och som är på samma nivå. Visst, jag är med i en förening och kan hitta klubbkompisar att träna med men det är inte lika enkelt och blir inte riktigt av. Jag har ett par andra löparkompisar som inte riktigt är på min nivå och ibland springer vi ihop och jag uppskattar deras sällskap men det blir inte lika ofta och är inte riktigt samma sak som med min kompis David. Löpningen, och livet, är mera ensamt idag. Så är det. 

2021 tog vi beslutet att välkomna hund in i familjen och det har jag också skrivit och funderat mycket kring. Hur den extra aktiviteten eventuellt påverkat mig och min löpning. Jag upplevde initialt att jag blev ganska påverkad av alla extra promenader och tid på fötterna, eller så var det kopplat till att jag sprang lite mer 2021 och 2022 jämfört med tidigare. Idag upplever jag inte det längre trots att steg-och rörelsemängden är densamma. Då jag fortsätter arbeta mycket hemifrån i mitt konsultliv i läkemedelsbranschen där jag hjälper små läkemedelsföretag sätta upp system för risk-nytta värdering och säkerhetsuppföljning av läkemedel, så umgås jag mycket med hunden och morgon-och lunchpromenad i skogen dagligen är i princip standard. Eftermiddags-och kvällspromenaden låter jag gärna någon annan ta, även om jag och min fru ganska ofta promenerar tillsammans på kvällarna, något vi aldrig tagit oss tid till innan vi skaffade hund. Hunden har förutom rörelse tillfört väldigt mycket vardagsglädje och hund och hundträning har blivit ett nytt intresse jag tycker om att förkovra mig inom och vi går en del kurser, till vår blir det en längre kurs i personspår t ex, något hunden tycker väldigt mycket om. 

Motivationen att träna och springa är hög än idag men den här ändrat karaktär något. Kanske. Jag är inte lika motiverad att springa långt idag som förr, till stor del har det nog att göra med bristen på sällskap. Jag kan också ibland vara omotiverad att ge mig ut och springa vanliga lugna distanspass, om vädret eller formen är dåligt och jag kan vara ganska trött på mina vanliga rundor jag springer ofta. Nykvarn är inte så stort och erbjuder heller inte så stor variation vad gäller längre löprundor. Att jag i år har sprungit ett varv runt jorden på gatorna här är en tanke som svindlar. Däremot har jag sällan problem att motivera mig till att springa olika typer av fartpass, som inte alltid behöver vara så hårda. Det här med maratonlöpning känner jag att jag lite kanske är på väg att släppa som målbild, i alla fall att fortsätta samla på "sub3-maror". Jag känner just nu att det inte riktigt är realistiskt utifrån den form jag varit i de senaste åren och att springa långpass jag inte riktigt är motiverad för, för att springa maraton på 3:10-3:20, nej, det lockar inte. Samtidigt ska jag genomföra mitt tionde maraton i Stockholm i vår och går det hyggligt bra så lockar det att ge mig själv en belöning i form av ett maraton utomlands efter det, men som det känns just nu blir eventuella framtida maraton mera av upplevelser snarare än något att prestera på. Eller så är det så att motivationen fluktuerar mer än den gjorde innan, jag kan fortfarande sticka ut och springa ett bra långpass i ganska kraftigt regn vilket jag gjorde för en vecka sedan, för att veckan efter vara riktigt omotiverad om vädret t  ex är dåligt. 

Prestationsaspekten finns däremot där fortfarande och än är jag långt ifrån att bara motionsjogga för hälsan. Det som lockar mig nu är t ex att se hur länge jag klarar av att springa milen under 40 minuter, förhoppningsvis ett bra tag till men det blir inte lättare. I höstas sprang jag ju mitt snabbaste millopp på tre år när jag sprang på 39:02, efter att innan ha sprungit tre raka millopp i trakterna av 39:20 och under pandemin inte ens klarat av att springa under 40 minuter. Hälsoaspekten har däremot tagit lite större plats, det går inte att komma ifrån när jag passerat 50, jag ser många jämnåriga som i kropp och sinne ser ut och verkar så mycket äldre än de är. Stela, och orörliga, ibland med övervikt, dålig kondition och att jag fortfarande är så pass vältränad när det gäller kondition motiverar mig att fortsätta. Att jag kan springa jämnt med ungdomarna i min klubb som har föräldrar som är i min ålder är roligt, jag måste erkänna det för mig själv. Kalla det fåfänga eller något annat men det ger mig energi och motivation och det räcker ganska långt. 

Jag får se hur motivationen kommer vara framåt för att tävla, ser inga stora skillnader från hur jag tävlat tidigare i det korta perspektivet 1-2 år framåt utan kommer förhoppningsvis springa några lopp per år även kommande åren. Många börjar med längre distanser och ultra när de blir äldre vilket inte lockar mig, givet min lite lägre motivation för att springa just långt. Lopp i fjällmiljö har verkligen blivit populärt senaste åren, även om jag är säker på att det är fantastiska upplevelser är det inget som riktigt lockar heller, är lite för bekväm för att orka resa dit för att springa dem och har heller ingen att dela upplevelsen med. I valet mellan ultra och en "veteransatsning" på medeldistans ligger det senaste närmast då jag alltid tyckt om att springa fort (allt är som bekant relativt) men även där tror jag att jag är lite för bekväm för att på riktigt satsa på det. För två helger sedan var det inomhus-DM för veteraner i Västerås i mitt distrikt men få anmälda gjorde att jag igen, var lite för lat för att åka dit och prova vingarna eller snarare fotsulorna. 

Ni ser, bekväm är ett ledord som återkommer relativt ofta, ett ord som inte är så positivt när det gäller löpning, i alla fall inte prestationsinriktad löpning men jag är också ganska bekväm i det obekväma när löparskorna väl är på och långt ifrån så bekväm att inte träna alls, som tur är. 

Jag skulle kunna fortsätta skriva en hel roman om livet och löpningen förr och nu men det får i så fall bli vid en annan tidpunkt, på en annan plats. 

Jag återkommer snart igen, när nästa infall till inlägg infinner sig. Tack för att ni läst och trevlig helg! 

Inte som tänkt men ganska bra ändå

Det är en ovanligt ordentlig vinter i nästan hela landet och den har påverkat min löpning ovanligt mycket i år, eller kanske snarare min motivation och då speciellt att springa längre pass utomhus. 

Med en vecka kvar av januari kommer jag få ihop en normal träningsmängd på mellan 200-250 km löpning. Absolut inte dåligt och inte heller jättebra. Långpassen har däremot nästan helt lyst med sin frånvaro hittills vilket som bekant har en stor påverkan på insamlade kilometer. I dagboken finns ett pass på drygt 17 km som tog 100 minuter i snöfall och nysnö med is under så tempot var riktigt lugnt (5:45 min/km) hela vägen och ett pass på löpband, 18 km med 3 x 4 km progressivt 4:20-4:10/km som tog 85 minuter, de är de enda längre passen jag genomfört i januari. Kommande helg har jag planerat för åtminstone 20 km utomhus men efter ett par dagars töande snöar det kraftigt igen och till helgen väntas antingen regn eller mera snö så det känns osäkert.

Jag har kortat av flera distanspass utomhus när det varit moddigt och dåligt plogat då löpkänslan varit riktigt dålig och jag känt att jag blivit ordentligt sliten i benen av att slira omkring utan fäste och det är bara att inse att min motivation för att springa långt utomhus i de här förhållandena inte är tillräckligt hög och jag tror heller inte det gagnar min löpträning att göra det. Jag ska springa maraton i juni men känner ingen stress över uteblivna långpass så här tidigt på året (och sparsamt med långpass hela förra året också) utan har en plan för dem lite senare när förhållandena ute är bättre för löpning utan känner mig fortsatt försiktigt optimistisk och fortsätter därför fokusera på fart, tröskel och lätta, kortare pass utomhus och bidar min tid. 

Istället har jag fokuserat på tröskel och kvalité på löpband och jag tror inte det är helt fel att köra lite fart i början på året för att förbereda mig för lite längre kvalitetspass utomhus längre fram och och att bygga uthållighet genom att "bara" springa längre ute är inte svårt. Pass jag kört hittills i år är t ex: 

• 3x6 min progressivt 3:54-3:50 + 8x1 min 3:32/km
• 20x200/200 "in-out" i inomhushall med klubben, d v s 8 km sammanhängande tröskel med varannan tvåhundring lite snabbare, 3:45-3:55/km på de snabbare och 4:10-4:20/km på de långsammare
• 6x1000m progressivt 3:55-3:45/km
• 8x1000m progressivt 4:00-3:39 min/km
• 3x4 km progressivt 4:20-4:10 min/km med en km joggvila
• 2x2km, 1x1km, 2x500m progressivt 4:10-3:30/km
  
• 4x1500m progressivt 4:00-3:45 min/km
• 5x1500m progressivt 4:03-3:51 min/km

Jag skrev för ett par inlägg sedan att jag haft stora svårigheter att få upp pulsen länge men nu plötsligt har jag samlat ganska många minuter i puls mellan 170-180 slag per minut där min tröskel ligger någonstans och flera gånger varit över även 185 slag vilket är den anaeroba tröskel som mättes upp på mitt Aktivitus-test december 2021. För mig har det alltid varit viktig att träning ska vara roligt, inte på alla pass men överlag och min träning blir rolig genom att jag får variera passen och farterna, något som just nu är svårt utomhus. Ergo, tack och lov för löpband denna vinter, och möjligheten att springa i shorts och linne.

Pannlampa och reflexbana är en rolig form av löpträning som ger både puls
och en känsla av äventyr på hemmaplan!

Årssummering 2023 och blick framåt mot 2024

Min vana trogen skriver jag en säsongssummering, det är en bra reflektion för mig själv och för att dokumentera löpningen och livet i stort. 

Den korta sammanfattningen är att jag sprungit lite mindre men ändå inte blivit sämre. Det har också varit ett ganska roligt löparår, roligare än pandemiåren 2020-2021 när jag sprang mer. Resultatmässigt har jag presterat ungefär som 2022 men klart bättre än redan nämnda 2020-2021 och det finns vissa tecken också på förbättring av formen.

I korthet var början av 2023 utanför löpningen tuff men andra halvan väldigt bra. I februari tog vi bort vår älskade hund p g a plötslig och oacceptabel aggressivitet. Ett lika enkelt som oerhört tufft beslut. Han var inte ens två år gammal men hade en instabil mentalitet med sig från början med rädslor, resursförsvar och var väldigt svårformad, vilket flera hundtränare också påpekade, samtidigt som han också var en fantastisk familjehund. Men, att leva familjeliv med en hund som inte går att lita på, där det fanns en stor risk att han igen skulle skada andra, där han inte mådde bra och vi skulle kraftigt få begränsa både vårt eget och hans liv i tio år, nej, det var aldrig ett alternativ! En längre beskrivning av vad som hände lämnar jag därhän men det tog mig oerhört hårt och jag blir fortfarande ledsen när jag tänker tillbaka på det. Jag blev närmast chockad över hur hårt jag knutit an då jag tillbringat så mycket tid med honom från hemmakontoret. Gamla saker kom också upp och jag blev diagnosticerad med depression under våren av psykolog och behövde samtalsstöd under en period och kan fortfarande känna av låg energi och initiativlöshet ibland. Det är hårt arbete som gäller för att hantera det! Utöver det så har jag föräldrar som blivit påtagligt äldre där det finns utmaningar i form av demensdiagnos och stöd till anhörig vilket tagit mycket kraft och energi under året. Återigen har löpningen funnits där som en trogen vän och terapeut. Att komma ut och röra på mig är välgörande, om prestation kopplas bort för stunden. Åter till löpningen. 

Det här året har bjudit på lite mindre mängd än tidigare år. Ingen maratonträning under våren = färre långpass. Inga katastrofmånader men heller inte så många över 250 km löpning, utan ganska många runt 200 km eller lite under/över är förklaringen. Några förkylningar har också lämnat luckor i dagboken. Jag både inledde och avslutade 2023 med ett veckolångt förkylningsuppehåll och mängden stannade därför på 2444 km (nej, den jämna siffran var ingen slump) för helåret och inte de 2500 km som jag "jagade" i slutet av året, vilket kanske var lika bra. Jag blir inte en sämre eller bättre löpare av +/- några enstaka mil och jag har jagat jämna siffror tidigare år och sprungit fast jag egentligen inte känt för det. 

Förkylningar ja, jag räknar till åtminstone fyra längre förkylningsuppehåll och jag tycker det är för mycket, men kanske får man räkna med det i vår nya postpandemiska värld men nya virus som cirkulerar som vi har dålig immunitet mot. Tidsmässigt blev 2023 det sämsta träningsåret sedan 2018 (207 timmar) med bara 212 timmar, vilket som vanligt både är en funktion av att jag bara springer och att löpmängden blivit lite mindre i år med färre långpass. Cyklingen som alternativträning blir inte av, ens under sommaren. Det är varken avslappnande eller roligt och så länge jag betraktar cykling som ett förlorat tillfälle att springa blir det inte många cykelpass. Jag har umgåtts med tanken på sälja cykeln men då kanske jag skadar mig och inte kan springa alls, så hittills har jag landat i att behålla den, men jag skulle nog få bättre effekt av att besöka gymet och köra styrka och cykling, där jag inte behöver vara rädd för varken farten eller trafiken.

Den här säsongen har jag tävlat sparsamt och lite mindre än jag både planerat och hoppats på. Trosa Stadslopp missade jag i juni p g a förkylning, Stockholm halvmaraton i september likaså och en av vårens A-mål - Söder Runt 10 km, var jag för sen att anmäla mig till så att loppet blev fulltecknat. Därför blev det enbart fem lopp i år, inte katastrofalt lite, men igen, något mindre än jag tänkt mig. 

Resultatmässigt är jag ändå rätt nöjd med året. Tre millopp där jag mer är nöjd med hur jag disponerade dem än slutresultatet. Påsksmällen sprang jag offensivt på och vågade trycka på andra varvet och tävla om placeringar fast jag var trött och lyckades springa ifrån några medlöpare. Långlöparnas kväll innebar 25 varv sololöpning och jag var lite missnöjd direkt efter målgång med att inte springa snabbare på bana än på ett kuperat millopp på grus. Där och då hade jag sprungit tre raka millopp i spannet 39:17-39:20 vilket ändå kändes stabilt. På Täljemilen i oktober gick det äntligen lite snabbare med 39:02 vilket är min snabbaste mil sedan jag sprang 37:00 på Långlöparnas kväll 2020, och även där sprang jag offensivt även om jag missade målet att springa sub39. Banloppet på 5000m i september var jag inte tränad för efter ytterligare ett förkylningsuppehåll, men jag ville springa under 19 minuter och det klarade jag och sett till Wava-poäng var det mitt bästa resultat under året med 77,71%. Halvmaran i Strängnäs finns det en färsk rapport ifrån så det behöver jag inte upprepa här. 1:27 i några minusgrader var helt OK.

Några tävlingsbilder i urval, även i år i Enhörnas gulsvartrandiga linne. Påskmällen 10 km, Långlöparnas kväll 10000m på Stadion, Enhörna Challenge 5000m och Täljemilen där ett DM-guld i M50 bärgades då jag sprang mitt snabbaste millopp på 39:02

Jag har varit väldigt dålig på att prioritera klubbens träningar hela året, vilket är dumt då jag tränar så mycket ensam, och inte heller lyckats hitta sällskap på träningspassen hemma så ofta men träningen har ändå varit roligare än på några år. Mycket beroende på att jag varit noga med vilodagarna och oftare haft fräscha ben och för att jag sprungit ganska många fartpass. Jag tycker ibland det är tråkigt att ge mig ut och springa ett lugnt pass men har sällan problem att motivera mig till intervaller, tröskelpass eller andra typer av kvalitetspass.

Jag har också bättre lyckats balansera träning och återhämtning bättre än 2021-2022. Vi har sedan april en ny hund i form av en omplacering och med henne, också en Golden Retriever, är livet med hund som det ska vara och hon är bara trygghet, glädje och will-to-please och hade vi inte haft vår första hund hade jag inte uppskattat henne så mycket, utan tagit hennes fantastiska temperament för givet. Jag fortsätter arbeta mestadels på distans vilket gör att jag rör mig ungefär lika mycket som under pandemiåren 2021-2022 men av någon anledning hanterar jag det bättre nu. De flesta dagar samlar jag ihop runt 20000 steg om jag också springer, ibland mer om jag springer längre, och jag promenerar ofta tre, ibland fyra gånger om dagen varav två längre promenader i skog, men det har väldigt många positiva effekter vilket kanske uppväger att det inte alltid positivt ur ett prestationsperspektiv med så mycket rörelse. 

Jag är än mer övertygad idag att börja med hög(re) mängd nu inte är något jag ska fundera över, möjligen undantaget då i kortare, fokuserade perioder inför ett lopp då det säkert vore bra. När man arbetar hemma så mycket som jag gör är det väldigt lätt "hänt" att ge sig ut och slentrianspringa/mysjogga 40 minuer 5:00-5:30-fart, vilket är skönt men inte pass som ger mig så mycket även om de ger en (blygsam) mängd i dagboken. Flera gånger under året har jag istället märkt hur bra nästa pass går och hur fräscha benen känns de gånger jag tagit ett aktivt beslut att skippa ett sånt pass och ta helvila istället. Jag kommer fortsätta prioritera högre intensitet framför hög träningsmängd. Vid femtiotvå års ålder presterar jag fortfarande väldigt bra och det finns ingen anledning att nu göra stora förändringar. Jag kommer att fortsätta försöka hitta tillbaka till den formen som jag var i fram till 2020, kanske kommer jag inte tillbaka dit men att hålla en nivå jag tycker är bra så länge som möjligt är fortfarande stor motivation och ett konkret mål på vägen är att fortsätta springa milen under 40 minuter så länge det är möjligt.

Det är för tidigt att gå in på nästa säsong men jag ser inga dramatiska förändringar i hur jag kommer träna och tävla. Tioårsmedaljen på Stockholm Maraton är vårens mål och jag är lite intresserad av att springa Kungsholmen Runt halvmaraton i maj som ett nyckelpass. Den stora frågan blir då, kan jag där springa halvmaran på låga 1:26, är det då realistiskt att springa 2x halvmaraton på 1:28:30-1:29:30 givet den mer kuperade andra halvan i Stockholm och klara av ytterligare en sub3 på maran som 50+ eller om jag helt enkelt är för långsam på underdistans numera för att det fortfarande ska vara realistiskt? Jag tror nu att det blir svårt men det är ingen idé att spekulera kring redan utan det visar sig hur träningen går, hur motivationen för maratonlångpassen i vår ser ut och hur tillvaron utöver löpningen ser ut då. Jag behöver få upp motivationen till att springa långpass lite oftare, det tror jag är viktigt oavsett om maraton ingår i planeringen eller inte. Jag har lite tankar om att flytta runt min flextid på arbetet längre fram i vår och prova att lägga maratonlångpass fredag eftermiddag istället för på helgen, det känns lite lockande att "vara klar" med långpasset innan helgen och börjar och slippa lägga helgtid på långpassen, får se om jag gör verkstad av de planerna.

Som alltid, tack till er som jag haft förmånen att tävla och springa med under året, till er som fortsätter läsa, stötta, peppa och komma med kloka inspel och kommentarer, både här och på jogg.se. Ni är viktigare än vad kanske både ni och jag inser! Läget om omvärlden är rätt mörkt men jag är försiktigt optimistisk inför mitt eget 2024 och hoppas att ni ser fram emot ett nytt år med tillförsikt också!

Jag vill ha puls…

Jag diskuterade Aktivitus-test och tröskelpuls med min löparkompis Oskar för några veckor sedan och det hjälpte mig se hur konstigt pulsen beter sig och kanske har betett sig i flera år.

Jag har skrivit tillräckligt om hur svårt jag hade att trycka upp pulsen och hur trötta mina ben kändes under pandemiåren 2020-2021 kombinerat med hur dålig min form var, illustrerat av att jag hösten 2021 inte ens klarade sub40 på Täljemilen utan sprang på 40:28.

Den sega känslan i benen har jag i stort sett kommit tillrätta med (modden på gatorna nu är dock inte snäll mot mina ben), jag springer lite mindre mängd nu jämfört med då, årsmängden i år landar runt 250 mil snarare än 320 mil 2021. att börja med hög volym nu tror jag inte på, skulle jag provat det som träningsupplägg, skulle jag gjort det mycket tidigare, och jag märker hur mycket bättre min löpning går när jag är noga med vilodagarna.

Halvmaran i Strängnäs i november snittade jag på 170 bpm i puls, det är lägre än min aeroba tröskelpuls (LT) jag uppmätte på Aktivitus i december 2001. Då hade jag 172 i aerob tröskelpuls och 185 i anaerob tröskel. Jag sprang med ett lånat pulsband den gången men har ingen anledning att tro att det bandet visade fel, pulskurvan ser normal ut och jag använder alltid pulsband i min egen träning och även om jag ibland kan få felvärden så beter sig pulsen som vanligt i vanlig distansfart men jag har påtagligt svårt att driva upp pulsen över 180 på träning. På en halvmara bör man vara åtminstone i närheten av anaerob tröskel och definitivt en bra bit över aerob tröskel. Som en jämförelse har jag snittat omkring 175 bpm på gånger jag sprungit maraton sub3, alltså högre än jag nu klarade att snitta på halva distansen.

Jag har också sprungit en del löpband nyligen. Tre exempel är: 

• 5x6 min tröskel progressivt från 4:07-3:54-fart med puls under 165 i början och bara strax över 170 i slutet trots milfart på sista sexminutaren.
• 6x1000m på löpband progressivt från 4:00 till 3:45 min/km, pulsen låg runt 155-165 bpm och endast i slutet i 3:45-fart kom pulsen upp i 170, i år jag har sprungit 5000m i 3:47-fart som en jämförelse. Som ett test för att se om jag kunde få upp pulsen drog jag upp bandet på 10% lutning och farten i 3:45-fart, då toppade pulsen på 186 bpm och det kändes som max på de ca 400m jag orkade innan jag var helt slut. 
• 8x2minuter i 3:36-fart, följt av 3 km tröskel i 4:00 min/km. 3:36 min/km betraktar jag som VO2Max-träning nu och är kanske i närheten av min 3km-fart, alltså en fart där jag definitivt bör ligga högre än min mjölksyratröskel. Här låg pulsen på ca 175 med en maxnotering på 177. På tröskeln låg pulsen på ca 165, jag provade både 2 km med pulsband och en km med handledspuls med likvärdiga resultat. 

6x1000m progressivt följt av 400m i 3:45-fart med 10% lutning.

Sett till puls så har mina tävlingsresultat i år sett ut så här: 

• Strängnäs halvmara snitt 170/max 187 efter lång back i slutet, dock kallt
• Täljemilen  10 km snitt 179/max 188, flackt
• Enhörna Challenge 5000m bana snitt 181/max 191
• Långlöparnas kväll 10000m bana snitt 180/max 189
• Påsksmällen 10 km snitt 179/max 192.

OK, Strängnäs halvmaraton sprangs i några minusgrader och jag var inte fullt snabbhetstränad inför 5000m och låg nog inte på den höga ansträngningen man ska göra för att maxa på 5000m bana men inte ens på den distansen var jag uppe i anaerob tröskelpuls, sett till snittpulsen. 

Spelar det någon roll? Egentligen inte, det går väl lika bra att gå på ansträngning men i mitt sökande efter varför jag blivit så mycket sämre de senaste åren är det intressant att fundera på om en del av förklaringen sitter i hjärtats arbetsförmåga. Jag har inte testat min maxpuls på många år, när jag gjorde det kom jag upp i 200 bpm och visst kan den ha sjunkit några slag de senaste åren men jag kan fortfarande pressa mig upp till 190 i puls i slutet på tävling så jag gissar att det inte handlar om en dramatisk minskning av min maxpuls ännu så länge, utan känslan är mera att det är benen som begränsar mig i mina försök att driva upp pulsen högt på träning. 

I helgen hade vi Enhörna ett gemensamt långpass följt av lunch och föreläsning av Aktivitus coach Jeff Frydenlund, coach åt bl a Sanna Mustonen och tidigare åt Kristofer Låås. När jag frågade honom tyckte han det lät konstigt och osannolikt att mina trösklar skulle vara så annorlunda nu jämfört med för bara två år sedan och kanske ska jag boka in ett nytt test igen på Aktivitus. Han funderade också att jag testar att träna lite mer polariserat med väldigt lugn distans blandat med några pass där jag verkligen kör hårt och försöker driva upp pulsen högt för att se vad som händer. Väglaget uppmuntrar dock verkligen inte till försök att springa hårt och snabbt utomhus för tillfället, men kanske är det så enkelt att jag helt enkelt behöver ta i lite mer, i alla fall på vissa pass, och samtidigt försöka undvika att bli för sliten. 

Jag sprang ändå min snabbaste mil på tre år i år så kanske är det bara att fortsätta på den inslagna vägen. Sökandet efter formen fortsätter.  

Uppdaterar den här bloggposten med att jag igår 19 Dec sprang ett tröskelpass på 5 x 6 minuter där jag istället för att fokusera på att hålla en viss fart, fokuserade på att trycka upp pulsen, och därmed blev även farten lite högre såklart. Farten blev från 3:54-3:49 min/km och snittpulsen hamnade på 180 på sista repetitioner och mellan 175-180 på de föregående, med en toppnotering på 185 slag/minut på sista intervaller, så jo, jag kan fortfarande trycka upp pulsen.

Race report Strängnäs Halvmaraton 2023 - 1:27:41 och plats 35/225

Förra lördagen sprang jag trevliga Strängnäs halvmaraton för femte gången, det kanske kan börja kallas en tradition. 

Tidigare har jag sprungit på: 

• 1:25:21 (2018) plats 9
• 1:25:54 (2019) plats 17
• 1:26:13 (2021) plats 30
• 1:27:19 (2022) plats 37

Placeringarna visar att loppet blivit lite större de senaste åren. I år var det 315 löpare totalt som gick i mål. I den mån jag haft några mål så skulle det vara att bryta den nedåtgående trenden resultatmässigt, vilket jag inte lyckades med tidsmässigt. Utöver den här halvmaran har jag inte så många representativa halvmaratonresultat de senaste åren (DNF från Stockholm halvmaraton 2022, en långsam kuperad halvmara i Enhörna 2021 där jag fick jogga i mål i nästan 30-gradig värme). 2019 sprang jag Stockholm halvmaraton på 1:23 men där är jag tyvärr inte längre formmässigt.

Arrangemanget är familjärt, banan omväxlande och medaljen snygg. Jag har sprungit i frost, solsken och någon minusgrad och i väta, blåst och plusgrader. Jag var inte så taggad inför det här loppet trots att jag tävlat ganska sparsamt i år, kände mig trött veckan innan och förutom ett par längre specifika pass så har det blivit dåligt med långpass. I lördags blev det den kallaste upplagan hittills med ca 4-5 minusgrader vid start och antalet som valde att springa i shorts var lätt räknade.  

Var på plats i god tid med familjen som support då vi skulle vidare efter loppet. Tog av alla överdragskläder inomhus, tog en Umara Intend och värmde upp med en kilometer jogg på banan innan start och kunde sedan ta plats långt fram och kom iväg bra i starten i ett tempo som kändes ganska snabbt men inte för snabbt, de första fem km gick fort, sprang i en löst sammansatt grupp de första 5-6 km innan avstånden både framåt och bakåt blev lite större. Kände mig stark där det blev asfalt från 7-9 km, lite jobbigare sedan med grus igen där det ibland rullade lite grova stenar vid isättningen.

Passerade milen på ca 41:30 och andra halvan blev ganska händelselös men kilometerna rullade ganska raskt förbi, kilometertiderna nu något långsammare och andra milen gick på 42:19 enligt min klocka, kanske blev jag lite nöjd när jag såg att jag hade marginal till sub90. Tillbaka på asfalten i centrala Strängnäs efter ca 16-17 km var det en del publik som trotsade kylan vilket hjälpte till med motivationen. Jag trodde under andra halvan av loppet att sluttiden skulle dra iväg mot höga 1:28 men kunde hålla hygglig fart hela vägen upp i den långa avslutande backen trots trötta ben och blev lite förvånad när jag insåg att jag skulle springa på 1:27 och jag kunde avsluta med en fartökning på löparbanan innan målgång. 

Plats 35/255 herrar. Inga officiella åldersklasser men 4:a i M50, med täten tätt samlad runt 1:26.

Efter loppet var det inte läge att stanna kvar länge i kylan så jag fick i mig lite energi och varmt kaffe innan överdragskläderna snabbt åkte på. 

Loppet var lika trevligt som det brukar vara, trots kylan. Jag gjorde mitt långsammaste lopp på fem starter men även om det var ganska blåsigt i fjol så tror jag att kylan påverkade tiden en del i år och det kan nog förklara de extra 20 sekunderna, då jag kände att rumpa och lår var ganska stela i slutet. Att jag höll ihop det så bra som jag gjorde i slutet och blev lite positivt överraskad också bidrog nog till att jag känt mig ganska nöjd efteråt. Jag tycker det speglar min nuvarande kapacitet. Med en miltid i höst på 39:02 (3:54-fart) borde jag fulltränad kunna springa halvmaran i ca 4:05-fart vilket ger  låga 1:26 men jag känner mig inte fulltränad för halvmaraton. Fartuthålligheten är inte tillräckligt bra och inte heller uthålligheten. Nu har jag ändå en kapacitet att utgå ifrån för vinterträningen. Däremot förstår jag mig inte riktigt på hur min puls beter sig just nu, på den här halvmaran snittade jag 170 vilket t o m är lägre än min gamla uppmätta aeroba tröskel på 172 bpm från december 2021 och det stämmer med de svårigheter jag haft senaste åren att verkligen kunna trycka upp pulsen men det får bli ämne för ett annat inlägg.

Ambassadör för Top4Running

Jag hade stor "räckvidd" via den här bloggen för tio år sedan, innan andra plattformar som t ex Instagram och TikTok tog över men det är fortfarande ganska många som följer min träning här, på jogg.se och via andra kanaler.

Jag har fått många förfrågningar om samarbeten av olika slag och jag har samarbetat med både Salming, Garmin och Craft genom åren. Jag får fortfarande regelbundet förfrågningar om att vara ambassadör för olika företag, hittills har jag alltid tackat nej då det varit företag eller produkter som inte är relevanta för mig eller som jag känt att jag inte kunnat stå för.

Nyligen blev jag kontaktad av Top4Running med en ambassadörsförfrågan. Top4Running är en europeisk webbshop med ett brett utbud av löparprodukter till bra priser, som funnits i många år på kontinenten och främst östra Europa men nu vill växa i Sverige via top4running.se, och då det kändes roligt att jag fortfarande kan inspirera andra till löpning och roligt att få frågan som 50+ tackade jag ja. Jag följer flera av och känner också flera av ambassadörerna sedan tidigare. 

Använder ni koden "Staffan" i kassan om ni beställer produkter får ni 5% extra rabatt utöver de redan nedsatta priserna. Lager finns i Prag och Berlin och eventuella returer hanteras av ett företag i Malmö så företaget använder mer biltransport än flyg vilket såklart är bra ur miljösynpunkt.

Lite av ett jubileum, om det inte vore för...

 ...juni 2015. 

Vad pratar jag om? Jag har först träningsdagbok sedan 1 januari 2007, på jogg sedan 1 januari 2009. En hel del mil löpning har det blivit sedan dess, drygt 3800 mil för att vara exakt, alla bokförda i träningsdagboken. 

I början var det blygsam mängd men en minimimängd jag nästan från början hållit mig över är 100 km löpning varje månad. Den senaste månaden som jag sprang mindre än 100 km på en månad var i november 2008. Det är 180 månader sedan, eller 15 år. Det tycker jag är ett jubileum värt att fira! Det finns dock en plump i protokollet halvvägs mellan då och nu och den stavas juni 2015. En månad då jag gick hos naprapat för behandling av den allvarligaste skada jag haft under alla år, ett överansträngt hamstringsfäste med smärta i baksida lår. vilket innebar löpförbud, styrketräning, rehab och cykel i sex veckor, men redan månaden efter var jag över den där gränsen igen. 

"Consistency is key" är ett ofta upprepat begrepp i löparkretsar. Utveckling och resultat kommer av kontinuerlig löpträning utan långa avbrott och just denna kontinuitet vilket väl är det svenska ord som kommer närmast, är kanske min största löpartalang. Jag är väldigt sällan skadad och i behov av längre avbrott från löpning. Har aldrig heller sådan motivationsbrist att min dagbok är tom flera veckor i sträck, de kortare uppehåll på någon vecka här och där som ändå finns är oftast förkylningar några gånger varje år vilket är svårt att helt undvika. Nej tvärtom har jag lyckats göra löpningen till en given del av min vardag under många år även om anledningarna till att jag springer och hur jag mår har varierat över tid. 

Jag har haft ett par andra perioder med skadekänningar, t ex plantar fasciit våren 2018 som krävde behandling hos terapeut men jag kunde ändå hålla igång löpningen på lägre volym under den rehaben. Att nå 100 km varje månad har aldrig varit något uttalat mål, aldrig något jag aktivt jagat eller stressat ifatt utan det har bara blivit så automatiskt och jag är naturligtvis tacksam för att kroppen håller och att huvudet vill springa fortfarande. Med drygt 3800 mil sprungna (3810 i skrivande stund) får jag tillfälle att fira att jag sprungit ett varv runt jorden nästa år, om kroppen och huvudet tillåter.