Race Report Stockholm marathon 2012

Vad gör man när man är full av intryck och för uppe i varv för att sova lördag kväll, sover dåligt med stela lår, ömmande höftböjare, knän och ljumskar och därför vaknar tidigt söndag morgon? Jo man skriver ihop utkastet till race rapporten från Stockholm marathon!

Jag fixar drömgränsen - vilken känsla!

Fast jag visste att det skulle vara kasst väder var jag ganska missmodig på lördag morgon, svärföräldrarna och barnen (min fru jobbade) gjorde helt rätt som gjorde en DNS som stadionsupporters och stannade hemma! Tågresan upp till Stockholm ihop med David förflöt utan SJ-kaos och likaså T-banefärden till Stadion. Smidigt att hämta nummerlappen på mässan där jag också träffade på mitt löparsällskap för dagen, Tobias. Inte lika smidigt sedan att ta sig ut därifrån bland alla löpare som ville ha tak över huvudet! Anledningen att jag överhuvudtaget gick vidare in på mässan var att jag ville ha ett mellantidsarmband för tre timmar men de var slut när vi äntligen kom fram till montern.

Fördelen med trängseln var att det inte blev någon dötid att fördriva när vi väl kommit ut igen, hejade på Fredrik, svepte en kaffe, kissade sådär en femtioelva gånger, lämnade överdragskläderna men behöll en regnponcho som jag tagit med mig, värmde upp med att jogga en 20m-sträcka fram och tillbaka och tog ytterligare några kisspauser.

Dags för start. Foto: Marathon.se

I startfållan träffade jag Morgan och vi önskade varandra lycka till. Det regnade och och vinden blåste rakt i ansiktet ändå var det lika mäktigt som alltid att stå där! Precis före start inser jag att mina tre geler ligger kvar i väskan, klantskalle! Inget att göra åt, starten gick och vi kom iväg fint och kunde hålla målfart i princip direkt. Tappade bort David snabbt och det visade sig att han valt högerfil på Valhallavägen och öppnade första fem något snabbare än jag och hamnade strax före mig, en position som han sedan höll hela loppet och vi sågs inte förrän i mål. Tobias och jag sprang ihop och väl igång kändes det bara kul och stabilt och inte så farligt med blåsten eller regnet i början. Initialt undvek jag de allra värsta pölarna först men ganska snart var ändå skor och strumpor genomsura.

Passerade fem km med drygt 20 sekunders marginal, hälsade på Robert, vi skulle sedan följas åt resten av loppet. Söder Mälarstrand och Västerbron gick lätt första varvet och jag sprang ett tag med Hässelby-Karin på bron. Erik stod och hejade vid Rålambshovsparken, passerade 10km på 42:06, tog en mugg sportdryck men höll igen lite på drickat eftersom jag redan började känna mig lite kissnödig och drack kanske bara tre muggar sportdryck på första varvet. Olov kom upp bredvid mig och hälsade - trevligt och eftersom även han siktade på sub3 sprang vi i närheten av varandra de följande två milen innan han tyvärr började tappa lite i slutet. Precis innan stadion-passering vid ca 15km kom farthållarna för 3:00 ikapp med ett stort gäng löpare men eftersom farthållarna springer på bruttotid så valde vi att inte gå med utan sprang kontrollerat, måna om att inte springa på för snabbt men samtidigt inte låta luckan till farthållarna blir för stor. Ungefär här kom de första tendenserna till lite stelhet i yttersida vänster lår liksom i höger knä som varit lite irriterat och ömt veckan innan maran.

Täten på väg ner från Västerbron på första varvet. Foto: Fotosidan.se/Dieter

Ut på Djurgården och det kändes lätt och stabilt med vinden i ryggen men vid den skarpa kurvan vid 20km bjöd nästa km på tuff motvind och regn i ansiktet upp till halvmarapassering på 1:28:58. Peppade de superduktiga men fåtaliga tjejer jag passerade som måste legat topp 20-25 eftersom jag bara hade 14 damer totalt före mig i mål! Jag som inte gillar saltgurka tog några bitar för att få något i mig och resten av varvet på Djurgården upplevde jag som mycket lättare och snabbare avklarat i år jämfört med tidigare, inga svackor heller utan stabilt och i jämn fart hela tiden. Fördelen med att springa lite fortare är givetvis att kilometerskyltarna tickar förbi i en snabbare hastigheter! Stelheten i utsida vänster lår blev inte värre och högerknät kändes inte av heller. Det var ändå, som alltid, lika skönt att komma tillbaka till stan och Djurgårdsbron.

Strandvägen brukar gå lite tungt tycker jag och så även nu och jag började fundera på konsekvenserna av att jag glömt gelerna, dricka var jag inte orolig för då det var så kallt. Försåg mig med två bitar banan någonstans och ungefär vid Dramaten tog jag en hel näve, dvs tre, Powerbar-bitar vilka jag sedan sprang och knaprade på förbi 30km passeringen på 2:06 och ända förbi slussen och det var nog ett smart drag för det gav energi även om det var jobbigt att äta i farten.

Jag och Tobias efter 29km vid Nybroplan. Jag lyckas hålla ett fint löpsteg och samtidigt äta powerbar, haha

Backen upp vid Slussen gick fint men Södermälarstrand var tuffare andra varvet då jag tror vinden ökat, dessutom var kläderna nu genomblöta, shortsen satt klistrade mot låren och tröjan mot överkropp och armar och kylde rejält. I den branta knixen upp till Västerbron tappade tyvärr Tobias, saktade ner kort får att låta honom komma ifatt men när avståndet inte krympte körde jag på, precis som vi kommit överens om. Sprang försiktigt med korta steg nedför bron och kom ner i lä, passerade Robert och sade något intelligent om att "nu kör vi" och det gjorde vi. Jag kände mig stark här och nu, tyckte jag ökade farten i medvinden på Norrmälarstrand men mellantiderna visar att jag bara återgick till mitt måltempo eftersom femman mellan 30-35km som inkluderar Västerbron varit min långsammaste. Strax innan Stadshuset vid "Cola-stationen" fick jag istället en colaflaska av min kollega, Enhörnalöparen Niclas. Inget som var planerat men jag tog tacksamt emot den såklart! Passerade 35km på 2:28 och min reptilhjärna räknade på det och kom fram till att jag hade marginal. På Torsgatan efter centralstationen kändes det dock tungt och nu blev jag riktig orolig för att sub 3 höll på att rinna iväg när jag varken såg 37 eller 38km-skyltarna. Kom till slut upp för det långa motlutet och kunde sträcka ut i utförslöpan efter Odenplan och där någonstans uppenbarade sig 39km-skylten och klockan stod bara på höga 2:45 och där och då förstod jag att jag var "hemma"! Garmin visade fart strax över 4 min/km, inte för att jag lät mig luras av den men jag kände hur jag skaffade mig mer marginal för varje steg och peppade mina medlöpare med "nu går vi sub3".

Efter att ha plockat 195 placeringar på fjärde milen enligt resultatlistan nådde jag 40km efter 2:49 och nu var jag ännu säkrare att jag hade det som i en liten ask! Vid foten av sista backen ropade speakern "här kommer nr 3000 Staffan Dahlgren och han kommer springa under tre timmar". Jag sträckte handen i luften och skrek "Yes" och tog mig uppför backen med ett leende, vänster, tittade på klockan - 2:56 någonting, det är lugnt -  in höger bredvid Stadions murar, in genom porten och vilken glädje! Hann uppfatta en tapper Ingmarie som ropade glatt iklädd regnställ i en funktionärsroll. Höll farten, försökte mig på en halvhjärtad spurt när jag såg att klockan närmade sig 2:58:59 men det fanns inte riktigt någon extraväxel på stelfrusna lår, Tog mig också tid att vinka till den tappra publiken, i mål var glädjen total, fick en kram av Robert som var alldeles bakom mig och bloggläsaren Emir som tydligen använt min rygg som farthållare sista sju och som också fixade sub3 - stort grattis!

Väntade in Tobias och stapplade och då menar jag verkligen stapplade, sedan till IP. Hade knutit in chipet i skosnörena som vanligt och bad de superduktiga funktionärstjejerna om ursäkt att jag inte fixade att böja mig ner och knyta upp skorna men de bara skrattade och hjälpte mig. Fick en kaffe i handen av nästa gulliga funktionär men spillde ut i princip allt eftersom jag skakade så. In i massagetältet, inte för att få massage utan för att byta om och där i värmen från gasolbrännaren brast det för mig och tårarna kom! Gulliga funktionörer kom igen fram och undrade hur det var men jag skakade så att jag inte kunde prata utan förmådde bara göra tummen upp. Efter ombyte gick jag in i mässhallen, satte mig klumpigt ned för att få i mig lite energi och där träffade jag David som kommit in på finfina 2:58:21, 35 placeringar före mig. Efter en stund hade vi uppbådat tillräckligt med kraft för att stappla till tunnelbanan, en promenad som tog rekordlång tid.

Jag skulle igen vilja tacka publiken som trotsade vädret och framförallt alla fantastiska funktionärer som i timtals stod stilla i kylan och peppade och hejade och hjälpte oss löpare före, under och efter loppet, helt, helt fantastiskt!!

Det var tuffa förhållanden i år, framförallt före start, på Gärdet, Södermälarstrand och på Västerbron. Köldrekord, ca 4-6 plusgrader och kallaste junidagen sedan 1928 och många som inte kom till start men väl igång gick det ganska bra att springa och likt maran 2010 hade jag knappt några fysiska eller mentala svackor den här gången. Jag var inte nervös eller hade ingen respekt för distansen under loppet, det var enbart kul att springa ihop med Tobias och det kändes väldigt stabilt och jag sprang loppet till stora delar på känsla då jag inte hade något mellantidsarmband att gå på. Jag gissar att det faktum att jag tränat ganska mycket i marafart i slutet gett mig en bra löpekonomi och en bra känsla för marafarten! Inte en enda gång tänkte jag de vanliga tankarna på att stanna, börja gå eller ens sakta ner och jag behövde bara använda mitt mantra Snabb-Stark-Lätt någon enstaka gång.

Micke Sjöbloms film från hemsidan sammanfattar förhållanden rätt bra under helgens Stockholm marathon.



Med bättre förhållanden kunde tiden blivit ännu lite bättre men jag är bara så totalt nöjd och stolt över att nu ha fixat maran under tre timmar, dessutom under dessa tuffa förhållanden!! Maraträning kostar på för mig eftersom jag verkar sakna förmågan att ta lätt på uppgiften och bara springa runt en mara för att det är kul. De sista veckorna innan loppet har jag lagt väldigt mycket fokus och energi, för mycket tycker jag ibland, på förberedelser. Jag har nu sprungit Stockholm marathon fyra gånger på fem år och kanske nöjer jag mig ett tag nu. Att stå över förra året var en bra medicin för att återfå lusten till att springa marathon! Det är ett fantastiskt bra arrangemang, känslan vid start och målgång tycker jag inte har någon motsvarighet i Sverige men träningsmässigt har jag inte lust att fokusera så hårt på att få till långpassen och på Stockholm marathon varje senvår. Däremot vore det roligt att någon gång springa ett marathon utomlands, nu klarade jag ju t ex kvaltiden till Boston marathon med över 15 minuter...

Nåja, vi får se! Undertecknad ler fortfarande men grimaserar ganska illa när jag går i trappor, sätter punkt för den här race rapporten men börjar förhoppningsvis snart ladda om för nya äventyr med nummerlapp på bröstet! Tack till alla som kom fram och hälsade i lördags, tack för att ni läser, kommenterar och peppar, det ger mig mycket!!