Playitas by Apollo Sports med Spring Snyggt-podden december 2025

Jag kom hem igår ifrån Playitas, Fuerteventura med Spring Snyggt-podden och jag sitter med ett leende och känner ännu solen värma ansiktet. 

Jag är ingen vinterfantast och brukar uppskatta en solresa under vintern, vilket vi gjorde relativt ofta när barnen var små så när Spring Snyggt-podden annonserade att de skulle arrangera en resa i december till Fuerteventura och Playitas frågade jag om jag kunde åka med äldsta sonen, som anmält sig till sitt första Stockholm Maraton i vår, vilket jag fick efter viss övertalning. 

Sonen och jag skulle åkt till Chicago tillsammans när jag skulle springa maran där 2020 men då kom pandemin i vägen. 

Podden med John och Manne hade med en ledarstab i form av Sara Christiansson, Fredrik Uhrbom, Stefan Jensen från Saucony med sin sambo Sara och kiropraktorn Evelina Elmgren, alla bekanta namn för den som lyssnat på podden och ledargruppen gjorde ett riktigt bra jobb både socialt, med föreläsningar på kvällarna och att hjälpa den stora gruppen hålla olika farter på träningspassen. 

Veckans program, som kom att ändras något under veckan

Vi var över 50 personer som flög från Arlanda och Kastrup och jag visst inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men gruppen var väldigt blandad och bestod av både elitmotionärer som springer milen på 31 minuter till vanliga(re) motionärer som sprang milen runt timman. Det alla hade gemensamt var att de var otroligt trevliga och det blev omgående en väldigt trevlig stämning som höll i sig hela veckan. Vid de gemensamma middagarna hamnade man bredvid olika deltagare och hade trevliga samtal, mycket om löpning såklart. Jag hittade också löpare på min nivå att springa med på t ex trösklarna och kvalitetspassen.

Både jag och sonen deltog på nästan allt i programmet men en viss variation för oss båda. Så här blev min vecka. 

Måndag: "Urskakslunk" efter flygresan 5,5 km
Tisdag: Dubbeltröskel, 5x6 min på morgonen och 20x90 sek på eftermiddagen, totalt ca 22-23 km
Onsdag: Morgonjogg till "fyren" och på eftermiddagen, styrketräning i gymmet med Henke vid lunch och  3km-gissa-tiden tävling, totalt 19,5 km
Torsdag: Morgonjogg, lunchpromenad 2 km med 200 höjdmeter upp på berget bredvid hotellet, progressiv distansfemma på eftermiddagen och 40 minuter gruppträning "triggerpointsmassage", totalt 15 km löpning
Fredag: banpass med löpskolning och 10x1 min totalt 5,5 km och gruppträning "Stretch and Relax" på eftermiddagen (välbehövligt)
Lördag: morgonjogg 14 km och på eftermiddagen Backpass med diverse hoppteknik med Fredrik Uhrbom, 10x220m backe med löpning direkt ned följt av 3x3 min tröskel, totalt 23 km löpning
Söndag: Skivstångsworkshop och styrketräning med skivstång och veckans långpass, 19 km 
Måndag: Morgonjogg 5,5 km

Veckan började relativt hårt med dubbeltröskel och riktigt tuff uppförslöpning till den "berömda" fyren dagen efter medan resten av veckan bjöd på lugn volymträning, ett banpass med enminutare som blev riktigt hårt i värmen på lite slitna ben. På flera av passen som Uhrboms backpass och veckans långpass valde jag att springa lite långsammare både sett till fart och ansträngning för att inte bli alltför sliten.

Det anordnades en tävling där man fick uppge en tid och sedan springa 3 km utan klocka och försöka pricka tiden där jag missade rätt grovt och sprang på 12:34 (4:11-fart) istället för de 13:06 (4:22-fart) jag uppgett. Malin prickade däremot sin 4:30-fart på sekunden och kammade hem vinsten i form av ett par skor från Saucony, mycket imponerade, grattis igen Malin! 

På tal om skor så hade jag mig tre par men kom hem med fyra . Naturligtvis bjöd veckan på mycket snack också om skor och en deltagare hade ett par Saucony Endorphin Elite 2 med sig som han testat på ett löppassband och insett att de var för små. När han hörde min storlek så frågade han om jag ville köpa dem för ett riktigt bra pris så de blev en tidig födelsedagspresent till mig själv. 

Totalt fick jag ihop över 13 timmar träning varav 11,5 mil löpning. Inget personbästa i "mängd", men det var heller inget uttalat mål med veckan utan jag känner mig klok som tränade i en utsträckning som kroppen höll för, jag stod t ex över ett prova på-Hyrox-pass då jag inte var intresserad och tyckte att det fanns en viss skaderisk. Mellan passen tog vi det lugnt, badade i havet nästan varje dag, hängde vid poolen någon dag, åt luncher utomhus, promenerade en del och vilade.

Förutom en vecka med sol, värme, havsbad och riktigt bra träning är det jag tar med mig hem umgänget med alla härliga människor och det fantastiskt trevliga att resa med och dela intresset med ett av mina vuxna barn! Förutom att vi tränade ihop så satt vi på balkongen med varsin öl och snackade om livet på kvällarna - helt ovärderligt, och jag hoppas på fler gånger, även om det är hustruns tur att åka någonstans nu, eftersom jag också roade mig dyrt genom att åka själv till Boston i april. 

Det pratades under veckan om att resan i poddens regi kanske blir återkommande och jag vill absolut åka till Playitas och träna i solen igen i framtiden, om det blir med podden eller själv med familjen får framtiden utvisa!

Kroppen är hel men lite trött men sinnet glatt. Om ni var med på resan och läser det här - tack för en supertrevlig resa! Det här kommer jag leva länge på!

Löparskor på min all-time high-lista

Med snart 20 års löpning i benen så har jag slitit ut några par löparskor, något jag skrev om redan 2015, en tillbakablick som ger en härlig retrokänsla. Jag har haft tävlingsskor där sulan delvis ramlat av efter 25 mil (hej New Balance RC 1500) och skor som efter sin vanliga tjänstgöring fått bli dubbade vinterskor och hängt med i nästan 200 mil (Asics DS Racer 15). Idag är det sällan en sko hänger med 100 mil vilket framförallt är en funktion av att dagens löparskor är lättare, med tunnare ovandelar, mer porösa mellansulematerial och mer exponerad mellansula undertill, jämfört med löparskor för 10-15 år sedan vilket gör att de inte håller lika länge. Hur skor förändrades, då från minmalism till maximalism, från Born to Run Five Fingers till Hoka skrev jag också om redan 2016. Men mer frekventa skobyten idag beror också på att, 1. Jag unnar mig att byta skor lite tidigare och, 2. Är mer noga/bortskämd med hur jag vill att sko ska sitta och fungera och. 3. Att det idag finns kanaler och går lättare att sälja vidare skor jag av någon anledning inte trivs i.

Jag har aldrig varit speciellt märkestrogen utan rört mig mellan de flesta av de vanligaste förekommande märken och tänkte här lista några av de skor som gjort ett större intryck och som jag uppskattat extra mycket och/eller återkommit till. Ibland hjälper det inte att vara trogen en speciell modell då tillverkaren genomför större förändringar mellan modellerna, och då inte alltid till det bättre. 

Listan är utan inbördes ordning. 

Saucony Ride 15 - en väldigt fin, responsiv, lagom dämpad distanssko innan den blev mer uppbyggd och tråkigare att springa i från version 16 och framåt. Hade både version 16 och 17 också men de kom inte upp i samma nivå som version 15 och jag har sedan dess inte återkommit till Ride.

Nike Vaporfly - En sko som inte behöver någon vidare presentation och en sko jag ägt varje version av förutom den allra första som i princip var omöjlig att få tag på för den breda massan löpare. Min tävlingssko på alla distanser de senaste åren och en sko som passar mig och mitt löpsteg bra, bättre än den mer hypade maratonracern och storebror AlphaFly som jag också haft i både version 1 och 3 men sålt vidare båda två. Just nu är jag väldigt förtjust i version 4.

Adidas Adizero EVO SL - Den nyaste skon på listan. Jag har genom åren inte varit någon större Adidasfantast. Jag sprang mycket i Adidas Supernova i början av min löpning och gör det faktiskt nu igen och lite i en tidig version av den klassiska tävlings-och världsrekordskon i eran före kolfiberskorna, Adidas Adios men i EVO SL har Adidas i mitt tycke fått till en fullträff, en roligt och pigg sko och jag kommer skaffa den igen när mitt nuvarande par har tjänat slut, vilket är ett mycket gott betyg i min värld och något jag gör sällan. Jag väljer den oftare än Nike Zoom Fly 6 som är en sko i samma segment och som jag också gillar men EVO SL är roligare att springa i.

Asics DS Trainer - en klassisk sko för oss som sprang redan på 2000-talet och för många en introduktion till lite lättare skor att köra kvalitet och tävla i. Idag skulle skon med sin traditionella EVA-mellansula och ganska tjocka ovandel kännas som stenåldern mot dagens lätta supertrainers men då var det annorlunda och jag hade flera versioner av den när det begav sig. 

Asics Tarther - En klassisk racing flat av den gamla skolan och en sko jag satt många personbästan i, mitt enda Lidingölopp 2013, flera halvmarapers, första gången sub3 på maraton (2012) med mera. Tarther var länge en känd modell i Japan innan den också fanns en kortare period i Europa. Kanske finns de med på listan mest av personliga skäl och jag sparade dem länge av rent nostalgiska skäl då jag tyckte den gröna färgen var retrosnygg men någon större användning som sneakers fick de aldrig och på senare år har de känts väldigt hårda och jag rensade bort dem vid flytten i våras, vilket jag också gjorde med, 

Asics DS Racer 10 - Ersättaren till Tarther och den sista racingflaten jag sprang i, alla pers från 10k till maraton säsongen 2014 inklusive 2:50 på maran sprang jag i dessa fina skor och det är därför de platsar på min lista. På senare år använde jag dem på några banpass på kortare intervaller men då fötter och ben blivit bortskämda med mer dämpning blev de oftast liggande och också de rensades ut i våras.. 

Inov8 Xtalon 190 - de pigga, minimalistiska terrängskorna. Jag springer mindre i skogen idag än jag gjorde tidigare, tyvärr, men de klassiska Xtalon från Inov8 minns nog många som sprungit ett tag med nostalgi. Allra populärast var modellen som hette 212 medan jag hade den lite lättare 190 där siffran stod för vikten på skon. Idag skulle den betraktas som väldigt minimalistisk.

Saucony Kinvara - Kinvara som lanserades 2010 var en banbrytande modell som lanserades som minimalistisk och med bara 4 mm drop men som ändå var långt ifrån sandaler och Five Fingers och på så sätt utgjorde den en brygga mellan olika sorters skolor och skor. Det var en lätt men ändå allround sko och jag hade både version 2 och 3 och använde dem på alla typer av pass inklusive långpass. Idag har Kinvara återuppstått i Sauconys sortiment som en slags retrosko men den har ändå en mycket högre "Stack height" jämfört med originalmodellerna.

Salming Distance - Jag samarbetade ett tag på tidigt 2010-tal med Salming och fick ibland skor ifrån dem och Salming med sitt Natural Running koncept var ännu ett barn av minimalismvågen på sent 00-/tidigt 2010-tal och just deras träningssko Distance var en modell jag sprang ganska många hundra mil i under några år. Allra bäst var den första versionen innan den senare fick lite identitetskris och hade svårt att bestämma sig för om den skulle vara en distanssko eller en lättare tävlingssko, vilket Salming också hade i sortimentet. Idag för Salming en tynande tillvaro som löparskomärke men det är roligt att det fortfarande finns ett par svenska tillverkare av löparskor. 

VJ Sarva Ace - Så här års svämmar löparforum över av frågor kring skor med fäste i vinterväglag och i VJ's dubbade vintersko Ace har jag hittat den bekvämaste dubbskon hittills som kombinerar både komfort, löpkänsla och fäste, vilket ingen annan dubbad sko jag tidigare provat klarat av. Dessutom är skon vattentät och varm. Detta blir tredje vintern jag använder mitt par och skon uppvisar inget slitage men när den väl är utsliten kommer jag skaffa ett nytt par. 

Runner up/honorable mention: 

Salomon Aeroblaze 3. Kanske just nu både den minst kända och en av de bästa daily trainers på marknaden? Inte lika omtalad som mer dämpade Aeroglide 3 men ännu lite lättare, omkring 240 gram, men ändå både väldämpad, mjuk och responsiv och pigg att springa i. Kombinera det med en hållbar yttersula med bra grepp och du får en mångsidig trainer jag verkligen kan rekommendera flera att prova! 

Om vardagsmotion och träning - En elitlöpares perspektiv.

Jag har skrivit spaltmeter de senaste åren om min upplevda försämring sedan pandemin och dess orsaker. Överträning med för ensidig träning under pandemiåren, ökad vardagsmotion och misslyckande att kompensera det med ökat energiintag och mer återhämtning när vi skaffade hund, åldersrelaterad försämring eller en kombination av allt detta. 

Det finns exempel på elitlöpare som dels presterar väldigt bra på relativt lite volym löpning och som också har hund, en av dessa är Kristofer Låås och jag passade därför på att ställa honom några frågor om just detta med kombinationen elitlöpning och en stor dos vardagsmotion som en funktion av att äga hund för få hans tankar kring vardagsmotion och energiintag. 

Kristofer Låås.

Hur upplever du att all den vardagsmotion som kommer med att ha hund påverkar din återhämtning, träningsberedskap och löpning i stort? Påverkar den dig alls, muskulärt i benen, eller på annat sätt? 

Promenader upplever jag bidrar till bra återhämtning. Det "tvingar" också mig att ta mig upp på morgonen och på kvällen och komma ut vilket jag tror hjälper till med dygnsrytmen och kunna somna bra på kvällen (soluppgång och solnedgång). Dessutom blir det många extra steg som jag räknar in i min träning faktiskt. Jag snittar ca 8-10 mil löpning per vecka under ett år men inräknat alla steg blir det ca 13-14 mil per vecka. 

Har du ändrat något i ditt träningsupplägg som en konsekvens av att ha hund, förutsatt att du blev hundägare efter att du började satsa på löpning? 

Springer lite mindre och går mycket mer. 


Gör du något speciellt, till exempel låter någon annan ta hand om hundpromenaderna ibland, för att vara mer fräsch inför viktiga nyckelpass och tävlingar eller om du känner dig extra sliten efter alltför mycket rörelse?
Jag och min sambo delar på promenaderna. Men jag känner inte att en extra hundpromenad sliter, det kan vara om min hund börjar dra mycket eller så och man får ta ett par snabba steg för att hålla emot. 

Behöver du tänka på att få i dig mer energi och vara noggrann med sömn som ett resultat av kombinationen löpträning på elitnivå och hundägande? Hade det sett likadant ut utan hund? 
De veckor jag tränar mycket i kombination med att det blir en hel del hundpromenader så äter jag nog lite mer, men inget jag aktivt jobbar med. Sömn har alltid varit viktigt för mig. Sover mellan 8-9h varje natt. Vår hund tar gärna sovmorgon också så ibland får jag tvinga ut honom. 

Hade du tränat högre mängd löpning om du inte hade hund tror du?

Ja det hade jag. För mig är 40min morgonpromenad med hunden lika mycket värt som ungefär 30min morgonjogg. 

Jag beskrev min bakgrund till frågorna till Kristofer och fick de här tankarna i retur. 

"Det låter ju som att när ni skaffade hund så blev det en ökning i rörelse och att du förmodligen inte lyckades återhämta dig / få i dig energin för att kunna prestera på tävling. Men jag är verkligen ingen expert. Ålder kan säkert vara en faktor också. Sen så går prestationerna i vågor, ibland springer man bättre ibland sämre. Man borde nog egentligen jämföra sig mot snittet på sina 10 bästa lopp snarare än sitt PB. 

Jag har bara mig själv och min egen träning/tävling som någon form av bevis. Jag tränar hellre mindre och tävlar mer. Försöker prioritera återhämtning och att kunna vara utvilad till viktiga pass eller viktiga lopp. Alla hittar olika vägar till bra resultat. Men generellt sett tror jag för många identifierar sig själva med sin träning och vad de "borde" kunna göra på tävling snarare än att faktiskt prestera på lopp."

Intressanta tankar. Tack till dig Kristofer som tog dig tid att svara på mina frågor!

Täljemilen 2025 - 38:29 plats 61/135

Dags för en tävlingsrapport från årets sista millopp - klubbens Täljemilen som i år bjöd på perfekta förutsättningar. Omkring tio grader, lätt molnighet växlande till en blek höstsol och nästan vindstilla. 

Hustrun och dottern var förkylda med halsont i veckan innan vilket jag klarade mig ifrån men jag snorade en hel del i veckan vilket inte påverkade allmäntillståndet. Det sista hårda passet hade jag kört nio dagar innan och sedan endast tränat lätt inför loppet med ett lättare pass med trehundringar och en tusing på onsdagen. På morgonen var jag lite lätt illamående, kanske sportdrycken jag blandade lite för koncentrerat på morgonen eller så var jag nervös fast jag kände mig rätt avslappnad. 

Äldsta sonen skulle springa sitt första millopp och vi var på plats i god tid och joggade upp ihop. Jag kom iväg utan missöden i den trånga starten på cykelbanan och efter startrusningen hade jag min unga duktiga klubbkompis Isabelle Stenhede som innan start sagt att hon skulle gå ut i 3:50-fart för sub38, strax framför mig. Hade en bra känsla hela första varvet och det var inte lika ansträngande tidigt som förra milloppet i Eskilstuna. Andra halvan av första varvet sprang jag i en liten grupp med tre andra löpare och jag höll på att släppa en liten lucka till två av dem strax innan varvning och 5 km som vi passerade på 19:15 på min klocka. På den sjätte kilometern som då igen går svagt uppför täppte jag igen luckan och gick också förbi då de andra tappade lite tempo och det var dagens första bra beslut för jag fortsatte på samma sätt hela andra varvet. Jag tog hela tiden sikte på nya ryggar och närmade mig sakta och sprang om, samtidigt som ingen sprang om mig. Ansträngningen ökade stadigt andra varvet men det blev aldrig sådär outhärdligt jobbigt som det kan bli om man har en sämre dag. Med två kilometer kvar försökte fokusera på från Fredrik Zilléns löpteknikkurs, tips som hjälper till att slappna av i kroppen och att behålla farten, och generellt springer jag bättre nu än tidigare, andra har också sagt att jag inte "tappar" steget lika mycket när jag blir trött. 

De två sista kilometerna på loppet blev de snabbaste med 3:48-3:39 och jag gjorde mitt bästa fast jag var trött nu men att ha ryggar att jaga hela vägen in i mål hjälpte till. In på raksträckan innan upploppet med kanske 400m kvar att springa höjde jag farten rejält. Passerade en rödklädd löpare precis innan vi skulle svänga höger 90 grader in på upploppet och han svarade och ökade farten och jag kom inte förbi. Pressade ut det jag hade kvar innan jag passerade mållinjen med ett "Yes!". 

Täljemilen 2025, strax innan varvning halvvägs. Foto: Magnus Ljung

Den rödklädda löparen kom sedan fram och tackade för draghjälpen. Först senare kände vi igen varandra då vi sprungit Stockholm halvmaraton ihop för nu ganska många år sedan, om du läser detta Jocke så roligt att ses, nästa gång får vi prata mer efter målgång :) 

Målgång. Inte en lika hemsk bild som vanligt. Foto: Magnus Ljung

Sonen går i mål. Jag har tjatat på honom att inte ha mobilen i handen :) Foto: Magnus Ljung

Jag tog en banan, lite dryck och choklad efter målgång men hann inte få på mig överdragskläderna och ännu mindre se sonens målgång då han passerade mållinjen redan på  43:09 väldigt nöjd med sin prestation också han, så roligt att han börjat springa och ska springa Stockholm Maraton i vår tillsammans med några kompisar. 

Undertecknad och "lilla" sonen (lillebror är faktiskt ännu någon centimeter längre).

Tiden 38:29 räckte bara till en 61:a plats då Täljemilen lockar många snabba klubblöpare från Stockholm, dock hade jag kommit tvåa i M50 om det funnits klassindelning. Det känns väldigt bra att avsluta säsongen med att äntligen gå under 39 minuter igen, det är hela fem år sedan, då jag sprang milen på 37:00 och 37:43 sommaren och hösten 2020. Efter det har jag sprungit åtta gånger på tider mellan 39:41 och 39:02, varav fem gånger på 39:20 eller snabbare men aldrig varit under 39 fast jag har sprungit 5000m på tider som indikerat att det absolut är möjligt. 

Den ena förklaringen är väldigt regelbunden kvalitetsträning med två bra kvalitetspass per vecka sedan augusti men också den järninfusion jag fick i början av september som gjort att mina järndepåer för första gången på många år nu befinner sig inom rätt referensintervall, vilket gett en lättare känsla i löpningen.

Totalt var detta millopp nummer 28 sub40 sedan 2010 och jag var idag 17 sekunder snabbare än på mitt första millopp, Hässelbyloppet 2010, 38:46. Tacksam och glad för det!

Fullständiga resultat finns här. Vinnarna i herr-och damklass blev David Nilsson och Hanna Lindholm.

Coop Eskilstuna Runt 10 km - 39:20 och plats 14/110 män

Dags för ännu en tävlingsrapport och denna gång ifrån ett lopp jag inte sprungit förut. Jag stod över klubbens 5000m-tävling i veckan och agerade funktionär och varvräknare då jag ville prioritera ett millopp efter förra veckans 18:32 på Sommarspelen 5000m. 

Att jag valde att åka till Eskilstuna berodde på att, 1. Eskilstuna är väldigt platt, och 2. Är nära och ta sig till, och, 3. Roligt att springa ett lopp jag aldrig sprungit förut.

Jag hade sett på bankartan att 5km-varvet runt ån och stadsparken i Eskilstuna innehåll nästan 20 rätt skarpa kuvor, främst på den övre första halvan av varje varv men jag var ändå full av självförtroende och motiverad att för första gången sedan 2020 igen ta mig under 39 minuter. 

Jag ställde mig långt fram i starten och undvek helt helt trängsel på cykelbanan och startade som tänkt i runt 3:50 min/km och tyckte sedan jag sprang ganska jämnt men visst fick jag bromsa runt många hörn, på sina ställen var det också lite löst grus i hörnen och dessutom blåste det ganska mycket. Det blev jobbigt ganska tidigt, redan runt 3 km och fem km passerades på 19:36 vilket var ganska mycket långsammare än jag hoppats på, men åter till det där med att springa jämnt för samtliga km mellan 3-9 sprang jag strax under fyrafart (3:58-3:59-3:57-3:58 4:03-4:00-3:59) ju var långsammare än jag tänkt mig och långsammare än jag tränat för på nyckelpassen på sistone, ibland visade klockan 3:50-fart men lika ofta långsammre fart. 

Kanske blev jag lite uppgiven på andra halvan när jag insåg halvvägs att det skulle bli tufft att ta mig under 39 minuter idag också men jag gjorde ändå så gott jag kunde och det innebär att jag tog in och gick förbi på de 3-4 löpare jag hade framför mig och istället för att lägga mig i rygg. 

Även om höjdkurvan visar att banan faktiskt gick lite uppför km 3-4 och 8-9 så kändes det inte av lika mycket som alla tvära svängar. På den sista kilometern sprang jag om ytterligare ett par löpare jag haft en bit framför mig hela loppet med ca 500m kvar innan jag sedan var tvungen att skrika ett högt "HEJ" till en kvinna som korsade banan precis framför mig och det var nära att vi krockade. Sedvanlig hård spurt de sista hundratalet meterna utan någon mer framför mig och jag stängde av klockan på 39:21 i mål. Pustade ut en kort stund i målfållan innan jag hämtade min ryggsäck och den mycket generösa goodiebagen - klart mer generös än den man får efter Stockholm Maraton (!) p g a alla sponsorer, och direkt joggade ner den dryga kilometern till tågstationen och tog ett tåg hem 25 minuter efter målgång. 

Efteråt känner jag mig ändå rätt så nöjd med insatsen. Jag missade mitt mål sub39 igen trots att jag objektivt absolut ska klara det efter 5 km på 18:32 men det är inte så enkelt och jag är fortsatt optimistisk om att jag ska kunna springa lite fortare på klart snabbare Täljemilen om en dryg månad, om förutsättningarna är de rätta då och jag får träna på bra fram tills dess. 

Detta var 27:e gången jag sprang milen sub40 sedan 2010 där jag också haft tre lopp långsammare än så. 

Fullständiga resultat här. Kanske kommer det åldersindelade resultat, det finns för tidigare lopp men jag vann min åldersklass klart, samtliga löpare framför var klart yngre än jag, tre födda på åttiotalet och resten från 90-eller 00-talet. Loppet vanns för övrigt av världsmästaren i orientering Martin Regborn på snabba 29:51 så han klarade uppenbarligen att springa snabbt i kurvorna.

Bilder från loppets Facebooksida.

Race Report Sommarspelen 5000m - 18:32:01

Efter en period med lite sämre träning åtminstone sett till volym så hade jag inget tydligt mål inför Sommarspelen, FK Studenternas 5000m-lopp på Stockholms Stadion, men hade angett 18:45 vid anmälan. Hade gett mig själv bra förutsättningar innan med en lugn vecka med bara ett lättare kvalitetspass på tisdagen. På tävlingsdagen testade jag en Nomio tre timmar innan start och sippade sportdryck timmarna innan. På Stadion var det varmt men solen sjönk och förutsättningarna var i princip idealiska när det var dags för mitt heat.

Efter start tog det något varv innan alla 20 deltagare hittat sina platser, jag startade i inre gruppen och hamnade initialt allra längst bak med farthållaren för 18:30 ett tiotal meter längre fram i mitten av fältet men redan efter ett varv hade jag avancerat upp till mitten av fältet. Det blev lite ryckig löpning de första varven, ibland några trippande steg för att inte springa in i löparen framför, ibland fick jag trycka på lite för att täppa igen en begynnande lucka när fältet sträcktes ut lite. 

Mentalt var jag inte på topp i början och jag hade ganska negativa tankar fast jag inte var så ansträngd, jag tyckte det gick långsamt och att jag kanske skulle få det tufft att "ens" klara 19 minuter men mellantiderna (från klockans autolap på 400m) visar att jag sprang jämnt. 

46 sek på första 200m följt av, 90, 90, 88, 89, 91, 91, 90, 89, 91, 90, 88, 77 sekunder.

Ungefär halvvägs in hade fältet sträckts ut och jag hade fått släppa en liten lucka till löparna framför och ledde en andraklunga där jag också blev passerad av två löpare men när jag märkte att de inte ökade försprånget och att löpare från första klungan började tappa så vågade jag vara offensiv i flera steg, vilket jag är väldigt nöjd med. 

Jag kände mig allt starkare och passerade 3000m på exakt 11:15 på klockan vid mållinjen vilket är 3:45-fart och kanske fick jag lite energi av att inse att jag med ett snabbt sistavarv skulle kunna springa snabbare än de 18:45 jag hade angett som måltid. 

Jag passerade de som nyss passerat mig genom ett par distinkta fartökningar. Känslan var att jag ökade farten med 3-4 varv kvar men givet varvtiderna var det snarare andra som tappade. Jag försökte öka lite med 800m kvar och gick om någon ytterligare men först in på upploppet med 500m gick jag ut i bana två och sprang om 3-4 löpare som legat en bit fram och min vana trogen så kunde jag växla steg rejält sista varvet och springa sista 400m så snabbt som 3:13-fart. Det gjorde att jag kunde passera ytterligare 2-3 löpare de sista 200m fast avstånden framåt hade varit riktigt stora in på sista varvet. 

En så hög fart orkar jag inte hålla i fler varv men jag har en grundsnabbhet och är bra på korta intervaller och har förmågan att växla steg vilket gör att jag alltid kan avsluta lopp bra. Var trött i mål såklart och glömde stänga av klockan, men återhämtade mig snabbt och kunde jogga ner och hänga med lite trevligt folk innan hemfärd. 

Skovalet den här kvällen blev inte spikskor då jag inte tränat med det i sommar utan istället Vaporfly 4 vilket fungerade klockrent och de kändes väldigt lätta (version 4 är den lättaste modellen hittills) och responsiva och inte fullt lika mjuka som version 3 kan kännas på bana, kanske den bästa versionen av Vaporfly hittills för mig men fler lopp krävs för att utvärdera det. 

Fullständiga resultat här. 

Alla lopp finns på Youtube, mitt heat startar 1:27:50 in i sändningen. Så långsamt det ser ut att gå :)

Efter att löpningen känts lite tråkig i sommar så känns det nu plötsligt roligare igen, tänk så lite som krävs.

Tävlingsplaner för resten av året

Det är högsommar och plötsligt håller vädret också med om det och normalt sett njuter jag av kravlös sommarlöpning, kortare pass och en del fart så här års men just nu njuter jag inte riktigt som jag brukar då en ganska stor trötthet har kommit över mig. Jag känner mig inte riktigt utvilad även när jag sovit bra och känner mig seg och blir ofta sittande utan att göra någonting. Kanske är det en reaktion på den intensiva vår jag varit igenom med flytt och allt annat jag, kanske är det något som inte är som det ska i kroppen. Har ni läst bloggen under lång tid känner ni till min historia med ganska allvarlig järnbristanemi för många år sedan, vilket idag inte är något som besvärar mig. De senaste gångerna jag kontrollerat mina värden har de varit helt OK, även om järndepåerna brukar ligga lite lågt och numera brukar jag varken äta järn speciellt regelbundet eller kontrollera mina järnvärden men nu har jag faktiskt bokat en tid för att ta nya prover för att se om något inte är som det ska, men jag har egentligen ingen anledning att misstänka det utan tror snarare att tröttheten är psykologisk efter den intensiva våren. 

Påverkar träningen gör den dock och jag tänker att jag motionerar mer än tränar just nu, ett tanketrick som har tjänat mig väl förut, då jag också vet vilken liten insats som faktiskt krävs för att bara bibehålla konditionen, om inte ambitionen för stunden är att utveckla den. Bara tanken på att springa långt gör mig rätt trött nu i värmen och det är ungefär som det brukar vara på sommaren. Distanslöpning i värme är helt enkelt extra jobbigt och därmed ganska tråkigt. Kortare intervaller däremot fungerar ganska bra även när det är varmt så jag springer en del tre-och fyrahundringar på cykelbanorna här hemma. Avslutar ibland med ett dopp innan jag joggar hemåt. 

Tankar om hur mycket man ska "satsa" eller bara nöja sig med att motionera känner jag igen från tidigare somrar och i den mån jag någon satsat så brukar fokuset eller ambitionen om att prestera något, återvända i takt med att kvicksilvret i termometern vänder neråt igen men tävlingssuget lyser med sin frånvaro just nu. Så här ser en preliminär planering ut för resten av året ut:

Juli - Ingen tävling

Augusti - Djurgårdsvarvet 10 km (anmäld)

September - Coop Eskilstuna Runt 10 km, Enhörna Challenge 5000m (anmäld), kanske Sommarspelen 5000m

Oktober - Täljemilen 10 km

November - Förmodligen ingen tävling

December - Ingen tävling.

Jag är bara anmäld till Djurgårdsvarvet och klubbens egen 5000m-tävling för närvarande och håller den nuvarande känslan i sig och jag känner att risken för att bli besviken på mig själv om jag springer dåligt är stor så kanske jag inte springer de loppen heller. Ni hittar heller inga halvmaror. Det är nu några år sedan jag sprang en halvmara jag var nöjd med och eftersom jag vill att både löpning och tävling ska ge istället för ta energi om jag blir besviken så väljer jag hellre att avstå. Stockholm halvmaraton som jag gillar står jag över och det är dessutom fulltecknat och förmodligen hoppas jag över även trevliga Strängnäs halvmaraton i år men känslan framåt får avgöra det. 

I den mån någon tävling är prioriterad under hösten så är det Täljemilen i oktober. Jag vill såklart tillbaka till under 40 minuter på milen men helst igen närma mig målet att springa under 39 minuter men som det är nu så är jag en bra bit ifrån det. 

Race Report Semesterloppet 10 km - 41:03 och plats 35/243

Jag delar med mig av både med-och motgångar här och senaste loppet blev just en motgång. 

Efter min intensiva period med flytt, konfirmation, studentfiranden, flytt av föräldrar, renovering med mera, vilket givetvis påverkat träningen i maj och juni ville jag ändå springa ett lopp för att veta ungefär var jag står och valet föll på Semesterloppet 10 km i mysiga Mariefred. Ett lopp jag sprang i blåst och sommarvärme på 39:41 i fjol. 

Tittar jag tillbaka i träningsdagboken i juni så hade jag ändå gjort regelbundna och bra kvalitestpass som t ex 4x2 km, intervallstegar och 10x800m i bra fart utan att slita på tisdagen samma vecka som loppet. Men, jag läser också flera noteringar om att jag kände mig matt och inte återhämtad och söndagens 16 km i hygglig fart sex dagar innan loppet blev jag också rätt sliten av. 

Efter passet med åttahundringar hade jag ändå gott självförtroende på loppdagen som bjöd på ganska bra förhållanden, moln och lite blåst men inte så mycket motvind. Loppets första två kilometer går svagt uppför och banans högsta punkt nås efter 2 km och jag tyckte jag öppnade klokt och lite återhållsamt och efter två kilometer svagt uppför sprang jag den tredje kilometern utför på 3:52 och tänkte att nu, nu är jag igång, men nej. Den fjärde kilometern gick på 3:59 men sedan gick det inte snabbare än ca 4:05-fart hur jag än försökte. Benen var ganska fräscha, andningen var ansträngd, pulsen kanske något låg men ungefär där den numera brukar ligga på tävling. Det gick bara...långsamt. Jag blev kanske lite uppgiven på banans sjunde kilometer som avverkades på långsamma 4:17 och innehåller loppets tuffaste backe och resten av loppet blev väl inte så roligt då jag insåg att jag inte ens var i närheten av att ens springa under 40 minuter den här dagen och efter en halvhjärtad fartökning sista kilometern på 3:57 var det en lättnad att få sluta springa och gå i mål efter 41:03, mitt långsammaste millopp på hela tolv (!) år. Ska jag leta efter något positivt är det väl att jag var en sekund snabbare än mitt långsammaste millopp någonsin, Premiärmilen 2013 som jag sprang på 41:04 med lite halvtaskiga blodvärden. 

Väl i mål var jag väldigt förvånad och besviken och lika roligt och lika mycket som jag saknat det sociala i att åka och iväg och tävla och träffa löparkompisar, lika tråkigt och ovärt är det att åka hem besviken över utfallet. Besvikelsen lade sig ändå relativt snabbt och jag vill ändå tro att jag är bättre än så här, även om klockan objektivt visade vad den visade just den här dagen. Jag har landat i att jag tränade lite för hårt veckan innan och att jag just nu generellt har lite problem att få till tillräckligt med återhämtning. 16 km på söndagen som gjorde mig rätt sliten följt av 10x800m bara två dagar senare blev lite mycket av det goda, även om resten av veckan sedan var lugn med bara två korta joggar. När jag tränar lite mindre än vanligt och lite kortare pass än vanligt, vilket jag brukar göra på sommaren, blir säkert både form och uthållighet lite sämre och det är lätt hänt att när jag väl tränar så vill jag träna "ikapp" lite och köra lite för hårda pass och ibland lite för långa pass i lite för hög mellanmjölksfart som bara gör mig sliten. Jag har också tänkt på att bara för att jag tidigare tyckt det varit optimalt med ett kvalitetspass på tisdagen inför en lördagstävling så är det inte säkert att det är lika optimalt längre nu när jag är äldre, jag kanske skulle kört åttahundringarna en vecka innan och tagit det det väldigt, men inte för, lugnt på loppveckan.

Nu väntar lite semester och planen med träningen är att försöka fortsätta träna med bra kvalitet men inte för hårt, och hålla mängden på en åtminstone acceptabel nivå, som för många andra så tycker jag det är svårare med träningsrutinerna när man är ledig jämfört med vardagen. 

Jag har ett inlägg liggande om tävlingsplaner för resten av året men just nu ligger jag lite lågt på den fronten och det enda lopp jag i dagsläget är anmäld till är Djurgårdsvarvet 10 km i slutet av augusti. Halvmaran i Stockholm som nu är fulltecknad, springer jag inte i augusti, det var som jag skrivit tidigare ett bra tag sedan nu som jag sprang en halvmara jag var speciellt nöjd med och då avstår jag hellre än att utsätta mig för likadan besvikelse ännu en gång.

Målgångsfoto fångat av familjen

"SKOMO"

Rubriken är en ordlek med begreppet "FOMO - Fear of Missing Out". 

Det börjar bli dyrt att vara ambitiös motionär, om man jagar vinster på marginalen.  

Jag har redan marknadens bästa tävlingsskor, eller kanske ska jag skriva marknadens bästa tävlingsskor till alldeles nyligen, ett par fräsha Nike AlphaFly3 och också två par Nike Vaporfly varav mina "treor" är fräscha fortfarande. Ändå finner jag mig själv titta på nya Nike Vaporfly 4 som ska vara lite lättare och snabbare än tidigare versioner.

Om ni följer kontot @labratrundown på Instagram som ägnar sig åt nördiga skotester och mätningar av löpekonomi, så har ni kanske sett att han testat Pumas nya supersko, Fast R Nitro Elite 3 (vem kommer ens på dessa namn...) som just nu verkar övertagit tronen och är den sko som många nu i sociala medier hävdar är bäst och snabbast. Och, mycket riktigt, med hans standardiserade testprotokoll fick (just) han en förbättring i löpekonomi på 5.8% jämfört med 4.3% förbättring (jämfört med en kontrollsko, äldre racing flat utan kolfiberplatta) för Nike AlphaFly v1 som hittills varit den sko i hans tester som gett överlägset bäst resultat. 

Liknande data på bättre löpekonomi än Nike AlphaFly finns också för Sauconys toppmodell, Endorphine Elite 2 som lovordas för sin mjukhet och sin returenergi i Saucony-sponsrade podden (ni vet vilket). Då jag misstänker att mina Nike Zoom Fly som jag använder på träning för snabba pass kommer ha en förkortad livslängd på grund av uppträngande grus i mellansulan har jag precis köpt den hypade träningsskon Adidas Adizero EVO SL och då gillar jag vanligtvis inte ens Adidas. Jag har också tittat lite på nya varianten av tävlingsskon Adidas Adizero Pro v4. Påstår någon att marknadsföring inte påverkar oss?

Det blir rätt orimligt, inte minst ekonomiskt att vilja köpa alla dessa superskor. Visst, löpning är mitt stora intresse men jag tävlar inte så mycket och befinner mig bortom min peak som löpare, ska jag då lägga tiotusentals kronor vilket det faktiskt adderar upp till då de här superskorna kostar i princip 4000 kr styck, på skor och återhämtnings-/optimeringsprodukter i hopp om att vad då? Springa en halvminut snabbare på milen? En minut snabbare? Det skulle jag gärna göra, men inte för kostnaden som den här optimeringssträvan innebär. 

Dessutom innebär skojakten en ganska stor risk att bli besviken. Det är numera välbelagt att olika löpare svarar olika på olika superskor, där någon får fyra procents förbättring av löpekonomin får någon bara två procent vilket är att likställa med normal dygnsvariation och någon annan kanske sex, sju procent.

 Adidas har jag blivit besviken på förut. Puma likaså. Deras Deviate Nitro 2, var av några jag följer beskriven som den "bästa skon någonsin", själv har jag sällan eller aldrig blivit så "underwhelmed" av en sko när jag provade den. Köpte den begagnad men oanvänd i Facebookgruppen "Löparloppis" men sålde den vidare där igen ett femtontal mil senare då jag verkligen inte tyckte den var något speciellt. Att köpa en supersko för nästan fyra tusen kronor bara för att bli besviken och sälja den efter bara några mil med väldigt stor värdeminskning, det är jag inte så sugen på. 

Och det stannar inte vid skor längre, vad sägs om att smörja in benen med den lovordade krämen Lactigo både inför viktiga pass och tävlingar och som återhämtning? En burk med 100 ml kostar 499kr. Eller en fyrpack Nomio som innehåller isotiocyanat som kan buffra laktat och göra så jag springer snabbare utan att dra på mig mjölksyra, och återhämtar mig bättre. Ett fyrpack Nomio kostar 235 kr. Rena fyndet i jämförelse men ändå 23,50 kr extra per träningspass.

Det går naturligtvis bra att strunta i allt detta och träna som förut och i samma skor som tidigare men känslan är ändå att jag missar något, och känslan av att jag inte får ut min fulla potential om jag inte använder alla dessa nya tillskott, drycker och krämer och de bästa skorna och i min egen jakt på att hitta "tillbaka" om så bara till en liten del, så blir det lite frustrerande och lite "FOMO" över det hela lika mycket som det svider att betala så mycket pengar för något som kanske inte fungerar, för mig.

Det här med tider - ett inlägg som egentligen inte behöver skrivas

Löpning är som bekant extremt mätbart. Vi springer en sträcka och mäter nästan alltid tiden det tar att förflytta sig, och jag har genom åren som löpare läst mycket i sociala medier om "tidshets" att det stressar en del motionärer, kanske ännu mer för några år sedan från vissa influencerkonton men fortfarande idag ser jag inlägg på samma tema.

Jag är den första att erkänna att jag är en tidsfokuserad och prestationsinriktad löpare som vill springa så snabbt jag kan. Det är inte hela min löparidentitet, men en ganska stor del av den. Men och det här är viktigt, främst fokuserar jag på mina egna tider. Visst har jag funderat och ältat min försämring de senaste åren och självklart jämför jag också med andras tider men, och det här är viktigt igen, då jämför jag med löpare jag känner och som tränar ungefär som jag gör. Löpare jag både känner till hur de tränar och hur mycket de tränar, eftersom all annan jämförelse i princip är meningslös. 

Visst tycker många jag är en duktig löpare, fortfarande. Familj, vänner, kollegor etc, men då jämför de med sig själva eller med någon slags genomsnittlig man 50+ och den genomsnittliga femtioåriga mannen springer tyvärr inte så mycket och inte heller så bra. 

Just en kollega sa efter Stockholm Maraton i fjol: "Jag skröt om dig i helgen". Hon hade varit på en familjesammankomst där någon klart yngre än jag också sprungit Stockholm Maraton på en tid omkring 4,5 timmar och då berättade min kollega att hon har en kollega på jobbet som är 50+ och som sprang maran på 3:13, vilket sällskapet då blivit imponerade av. Ungefär så. 

Denna typ av jämförelser saknar värde. De vet inget om mig och jag inget om dem, de vet inte om att jag sprungit sedan 2007 och jag vet inte hur länge personen som sprang på 4,5 timmar har sprungit. Ingenting om bakgrund, hälsa, skadehistorik, familje-och arbetssituation, förutsättningar för att träna och så vidare. Därmed blir det också helt ointressant att jämföra och det här tycker jag lätt förbises i diskussionen om "tids-och prestationshets". 

Vi kan ta två ytterligheter. "Anna" är 25 år, student, ensamstående utan andra fritidsintressen eller andra engagemang och kommer ifrån en aktiv idrottsfamilj och började träna fotboll, orientering och senare friidrott som ung och har tränat löpning seriöst de senaste sex åren. Hon tränar med en klubb, har egen tränare och har förbättrat sig på milen från trettioåtta till låga trettiofem minuter de senaste fyra åren, och vill nu ta nästa steg och öka träningen gradvis upp till tolv mil i veckan med sikte på att så småningom bli elitlöpare.

"Erik" är 47 år, har tre barn och heltidsjobb, partner som veckopendlar, sjuka föräldrar, är handbollstränare i barnens lag och ordförande i bostadsrättföreningen. Han är nöjd med att komma ut och springa trettio minuter ett par gånger i veckan och springer då helst där det inte är så mycket människor i rörelse då han tycker att han är så "långsam". 

Skulle Erik och Anna träffas i något sammanhang och börja prata löpning eller mot förmodan vara med i samma löpargrupp på sociala medier finns det exakt noll anledningar för Erik att jämföra sig med Anna. Det här är en ren självklarhet och att sparka in en dörr som står vidöppen, men återigen, det här perspektivet verkar saknas hos dem som säger sig bli stressade av tider och som utan att reflektera jämför tider och prestationer rakt av utan att fundera på vad som ligger bakom.

Sedan finns det såklart dem som tränar mycket varav en del vill bli snabbare löpare utan att ändå lyckas och då jämför sig med andra och känner sig "misslyckade". Det går såklart inte att säga generellt varför dessa löpare inte blir snabbare, kanske är det för ensidig eller för lätt träning, kanske för mycket och för hård träning så kroppen inte orkar ta till sig den. Kanske saknas det förutsättningar för att springa snabbare på något plan men oavsett så önskar jag att att dessa löpare kunde sluta jämföra sig med andra och vara nöjda med att de gör sitt bästa. Vad klockan än visar så investerar de i sin hälsa genom att springa och de springer fortfarande mycket snabbare än alla dem som inte springer alls.