Om vardagsmotion och träning - En elitlöpares perspektiv.

Jag har skrivit spaltmeter de senaste åren om min upplevda försämring sedan pandemin och dess orsaker. Överträning med för ensidig träning under pandemiåren, ökad vardagsmotion och misslyckande att kompensera det med ökat energiintag och mer återhämtning när vi skaffade hund, åldersrelaterad försämring eller en kombination av allt detta. 

Det finns exempel på elitlöpare som dels presterar väldigt bra på relativt lite volym löpning och som också har hund, en av dessa är Kristofer Låås och jag passade därför på att ställa honom några frågor om just detta med kombinationen elitlöpning och en stor dos vardagsmotion som en funktion av att äga hund för få hans tankar kring vardagsmotion och energiintag. 

Kristofer Låås.

Hur upplever du att all den vardagsmotion som kommer med att ha hund påverkar din återhämtning, träningsberedskap och löpning i stort? Påverkar den dig alls, muskulärt i benen, eller på annat sätt? 

Promenader upplever jag bidrar till bra återhämtning. Det "tvingar" också mig att ta mig upp på morgonen och på kvällen och komma ut vilket jag tror hjälper till med dygnsrytmen och kunna somna bra på kvällen (soluppgång och solnedgång). Dessutom blir det många extra steg som jag räknar in i min träning faktiskt. Jag snittar ca 8-10 mil löpning per vecka under ett år men inräknat alla steg blir det ca 13-14 mil per vecka. 

Har du ändrat något i ditt träningsupplägg som en konsekvens av att ha hund, förutsatt att du blev hundägare efter att du började satsa på löpning? 

Springer lite mindre och går mycket mer. 


Gör du något speciellt, till exempel låter någon annan ta hand om hundpromenaderna ibland, för att vara mer fräsch inför viktiga nyckelpass och tävlingar eller om du känner dig extra sliten efter alltför mycket rörelse?
Jag och min sambo delar på promenaderna. Men jag känner inte att en extra hundpromenad sliter, det kan vara om min hund börjar dra mycket eller så och man får ta ett par snabba steg för att hålla emot. 

Behöver du tänka på att få i dig mer energi och vara noggrann med sömn som ett resultat av kombinationen löpträning på elitnivå och hundägande? Hade det sett likadant ut utan hund? 
De veckor jag tränar mycket i kombination med att det blir en hel del hundpromenader så äter jag nog lite mer, men inget jag aktivt jobbar med. Sömn har alltid varit viktigt för mig. Sover mellan 8-9h varje natt. Vår hund tar gärna sovmorgon också så ibland får jag tvinga ut honom. 

Hade du tränat högre mängd löpning om du inte hade hund tror du?

Ja det hade jag. För mig är 40min morgonpromenad med hunden lika mycket värt som ungefär 30min morgonjogg. 

Jag beskrev min bakgrund till frågorna till Kristofer och fick de här tankarna i retur. 

"Det låter ju som att när ni skaffade hund så blev det en ökning i rörelse och att du förmodligen inte lyckades återhämta dig / få i dig energin för att kunna prestera på tävling. Men jag är verkligen ingen expert. Ålder kan säkert vara en faktor också. Sen så går prestationerna i vågor, ibland springer man bättre ibland sämre. Man borde nog egentligen jämföra sig mot snittet på sina 10 bästa lopp snarare än sitt PB. 

Jag har bara mig själv och min egen träning/tävling som någon form av bevis. Jag tränar hellre mindre och tävlar mer. Försöker prioritera återhämtning och att kunna vara utvilad till viktiga pass eller viktiga lopp. Alla hittar olika vägar till bra resultat. Men generellt sett tror jag för många identifierar sig själva med sin träning och vad de "borde" kunna göra på tävling snarare än att faktiskt prestera på lopp."

Intressanta tankar. Tack till dig Kristofer som tog dig tid att svara på mina frågor!

Täljemilen 2025 - 38:29 plats 61/135

Dags för en tävlingsrapport från årets sista millopp - klubbens Täljemilen som i år bjöd på perfekta förutsättningar. Omkring tio grader, lätt molnighet växlande till en blek höstsol och nästan vindstilla. 

Hustrun och dottern var förkylda med halsont i veckan innan vilket jag klarade mig ifrån men jag snorade en hel del i veckan vilket inte påverkade allmäntillståndet. Det sista hårda passet hade jag kört nio dagar innan och sedan endast tränat lätt inför loppet med ett lättare pass med trehundringar och en tusing på onsdagen. På morgonen var jag lite lätt illamående, kanske sportdrycken jag blandade lite för koncentrerat på morgonen eller så var jag nervös fast jag kände mig rätt avslappnad. 

Äldsta sonen skulle springa sitt första millopp och vi var på plats i god tid och joggade upp ihop. Jag kom iväg utan missöden i den trånga starten på cykelbanan och efter startrusningen hade jag min unga duktiga klubbkompis Isabelle Stenhede som innan start sagt att hon skulle gå ut i 3:50-fart för sub38, strax framför mig. Hade en bra känsla hela första varvet och det var inte lika ansträngande tidigt som förra milloppet i Eskilstuna. Andra halvan av första varvet sprang jag i en liten grupp med tre andra löpare och jag höll på att släppa en liten lucka till två av dem strax innan varvning och 5 km som vi passerade på 19:15 på min klocka. På den sjätte kilometern som då igen går svagt uppför täppte jag igen luckan och gick också förbi då de andra tappade lite tempo och det var dagens första bra beslut för jag fortsatte på samma sätt hela andra varvet. Jag tog hela tiden sikte på nya ryggar och närmade mig sakta och sprang om, samtidigt som ingen sprang om mig. Ansträngningen ökade stadigt andra varvet men det blev aldrig sådär outhärdligt jobbigt som det kan bli om man har en sämre dag. Med två kilometer kvar försökte fokusera på från Fredrik Zilléns löpteknikkurs, tips som hjälper till att slappna av i kroppen och att behålla farten, och generellt springer jag bättre nu än tidigare, andra har också sagt att jag inte "tappar" steget lika mycket när jag blir trött. 

De två sista kilometerna på loppet blev de snabbaste med 3:48-3:39 och jag gjorde mitt bästa fast jag var trött nu men att ha ryggar att jaga hela vägen in i mål hjälpte till. In på raksträckan innan upploppet med kanske 400m kvar att springa höjde jag farten rejält. Passerade en rödklädd löpare precis innan vi skulle svänga höger 90 grader in på upploppet och han svarade och ökade farten och jag kom inte förbi. Pressade ut det jag hade kvar innan jag passerade mållinjen med ett "Yes!". 

Täljemilen 2025, strax innan varvning halvvägs. Foto: Magnus Ljung

Den rödklädda löparen kom sedan fram och tackade för draghjälpen. Först senare kände vi igen varandra då vi sprungit Stockholm halvmaraton ihop för nu ganska många år sedan, om du läser detta Jocke så roligt att ses, nästa gång får vi prata mer efter målgång :) 

Målgång. Inte en lika hemsk bild som vanligt. Foto: Magnus Ljung

Sonen går i mål. Jag har tjatat på honom att inte ha mobilen i handen :) Foto: Magnus Ljung

Jag tog en banan, lite dryck och choklad efter målgång men hann inte få på mig överdragskläderna och ännu mindre se sonens målgång då han passerade mållinjen redan på  43:09 väldigt nöjd med sin prestation också han, så roligt att han börjat springa och ska springa Stockholm Maraton i vår tillsammans med några kompisar. 

Undertecknad och "lilla" sonen (lillebror är faktiskt ännu någon centimeter längre).

Tiden 38:29 räckte bara till en 61:a plats då Täljemilen lockar många snabba klubblöpare från Stockholm, dock hade jag kommit tvåa i M50 om det funnits klassindelning. Det känns väldigt bra att avsluta säsongen med att äntligen gå under 39 minuter igen, det är hela fem år sedan, då jag sprang milen på 37:00 och 37:43 sommaren och hösten 2020. Efter det har jag sprungit åtta gånger på tider mellan 39:41 och 39:02, varav fem gånger på 39:20 eller snabbare men aldrig varit under 39 fast jag har sprungit 5000m på tider som indikerat att det absolut är möjligt. 

Den ena förklaringen är väldigt regelbunden kvalitetsträning med två bra kvalitetspass per vecka sedan augusti men också den järninfusion jag fick i början av september som gjort att mina järndepåer för första gången på många år nu befinner sig inom rätt referensintervall, vilket gett en lättare känsla i löpningen.

Totalt var detta millopp nummer 28 sub40 sedan 2010 och jag var idag 17 sekunder snabbare än på mitt första millopp, Hässelbyloppet 2010, 38:46. Tacksam och glad för det!

Coop Eskilstuna Runt 10 km - 39:20 och plats 14/110 män

Dags för ännu en tävlingsrapport och denna gång ifrån ett lopp jag inte sprungit förut. Jag stod över klubbens 5000m-tävling i veckan och agerade funktionär och varvräknare då jag ville prioritera ett millopp efter förra veckans 18:32 på Sommarspelen 5000m. 

Att jag valde att åka till Eskilstuna berodde på att, 1. Eskilstuna är väldigt platt, och 2. Är nära och ta sig till, och, 3. Roligt att springa ett lopp jag aldrig sprungit förut.

Jag hade sett på bankartan att 5km-varvet runt ån och stadsparken i Eskilstuna innehåll nästan 20 rätt skarpa kuvor, främst på den övre första halvan av varje varv men jag var ändå full av självförtroende och motiverad att för första gången sedan 2020 igen ta mig under 39 minuter. 

Jag ställde mig långt fram i starten och undvek helt helt trängsel på cykelbanan och startade som tänkt i runt 3:50 min/km och tyckte sedan jag sprang ganska jämnt men visst fick jag bromsa runt många hörn, på sina ställen var det också lite löst grus i hörnen och dessutom blåste det ganska mycket. Det blev jobbigt ganska tidigt, redan runt 3 km och fem km passerades på 19:36 vilket var ganska mycket långsammare än jag hoppats på, men åter till det där med att springa jämnt för samtliga km mellan 3-9 sprang jag strax under fyrafart (3:58-3:59-3:57-3:58 4:03-4:00-3:59) ju var långsammare än jag tänkt mig och långsammare än jag tränat för på nyckelpassen på sistone, ibland visade klockan 3:50-fart men lika ofta långsammre fart. 

Kanske blev jag lite uppgiven på andra halvan när jag insåg halvvägs att det skulle bli tufft att ta mig under 39 minuter idag också men jag gjorde ändå så gott jag kunde och det innebär att jag tog in och gick förbi på de 3-4 löpare jag hade framför mig och istället för att lägga mig i rygg. 

Även om höjdkurvan visar att banan faktiskt gick lite uppför km 3-4 och 8-9 så kändes det inte av lika mycket som alla tvära svängar. På den sista kilometern sprang jag om ytterligare ett par löpare jag haft en bit framför mig hela loppet med ca 500m kvar innan jag sedan var tvungen att skrika ett högt "HEJ" till en kvinna som korsade banan precis framför mig och det var nära att vi krockade. Sedvanlig hård spurt de sista hundratalet meterna utan någon mer framför mig och jag stängde av klockan på 39:21 i mål. Pustade ut en kort stund i målfållan innan jag hämtade min ryggsäck och den mycket generösa goodiebagen - klart mer generös än den man får efter Stockholm Maraton (!) p g a alla sponsorer, och direkt joggade ner den dryga kilometern till tågstationen och tog ett tåg hem 25 minuter efter målgång. 

Efteråt känner jag mig ändå rätt så nöjd med insatsen. Jag missade mitt mål sub39 igen trots att jag objektivt absolut ska klara det efter 5 km på 18:32 men det är inte så enkelt och jag är fortsatt optimistisk om att jag ska kunna springa lite fortare på klart snabbare Täljemilen om en dryg månad, om förutsättningarna är de rätta då och jag får träna på bra fram tills dess. 

Detta var 27:e gången jag sprang milen sub40 sedan 2010 där jag också haft tre lopp långsammare än så. 

Fullständiga resultat här. Kanske kommer det åldersindelade resultat, det finns för tidigare lopp men jag vann min åldersklass klart, samtliga löpare framför var klart yngre än jag, tre födda på åttiotalet och resten från 90-eller 00-talet. Loppet vanns för övrigt av världsmästaren i orientering Martin Regborn på snabba 29:51 så han klarade uppenbarligen att springa snabbt i kurvorna.

Bilder från loppets Facebooksida.

Race Report Sommarspelen 5000m - 18:32:01

Efter en period med lite sämre träning åtminstone sett till volym så hade jag inget tydligt mål inför Sommarspelen, FK Studenternas 5000m-lopp på Stockholms Stadion, men hade angett 18:45 vid anmälan. Hade gett mig själv bra förutsättningar innan med en lugn vecka med bara ett lättare kvalitetspass på tisdagen. På tävlingsdagen testade jag en Nomio tre timmar innan start och sippade sportdryck timmarna innan. På Stadion var det varmt men solen sjönk och förutsättningarna var i princip idealiska när det var dags för mitt heat.

Efter start tog det något varv innan alla 20 deltagare hittat sina platser, jag startade i inre gruppen och hamnade initialt allra längst bak med farthållaren för 18:30 ett tiotal meter längre fram i mitten av fältet men redan efter ett varv hade jag avancerat upp till mitten av fältet. Det blev lite ryckig löpning de första varven, ibland några trippande steg för att inte springa in i löparen framför, ibland fick jag trycka på lite för att täppa igen en begynnande lucka när fältet sträcktes ut lite. 

Mentalt var jag inte på topp i början och jag hade ganska negativa tankar fast jag inte var så ansträngd, jag tyckte det gick långsamt och att jag kanske skulle få det tufft att "ens" klara 19 minuter men mellantiderna (från klockans autolap på 400m) visar att jag sprang jämnt. 

46 sek på första 200m följt av, 90, 90, 88, 89, 91, 91, 90, 89, 91, 90, 88, 77 sekunder.

Ungefär halvvägs in hade fältet sträckts ut och jag hade fått släppa en liten lucka till löparna framför och ledde en andraklunga där jag också blev passerad av två löpare men när jag märkte att de inte ökade försprånget och att löpare från första klungan började tappa så vågade jag vara offensiv i flera steg, vilket jag är väldigt nöjd med. 

Jag kände mig allt starkare och passerade 3000m på exakt 11:15 på klockan vid mållinjen vilket är 3:45-fart och kanske fick jag lite energi av att inse att jag med ett snabbt sistavarv skulle kunna springa snabbare än de 18:45 jag hade angett som måltid. 

Jag passerade de som nyss passerat mig genom ett par distinkta fartökningar. Känslan var att jag ökade farten med 3-4 varv kvar men givet varvtiderna var det snarare andra som tappade. Jag försökte öka lite med 800m kvar och gick om någon ytterligare men först in på upploppet med 500m gick jag ut i bana två och sprang om 3-4 löpare som legat en bit fram och min vana trogen så kunde jag växla steg rejält sista varvet och springa sista 400m så snabbt som 3:13-fart. Det gjorde att jag kunde passera ytterligare 2-3 löpare de sista 200m fast avstånden framåt hade varit riktigt stora in på sista varvet. 

En så hög fart orkar jag inte hålla i fler varv men jag har en grundsnabbhet och är bra på korta intervaller och har förmågan att växla steg vilket gör att jag alltid kan avsluta lopp bra. Var trött i mål såklart och glömde stänga av klockan, men återhämtade mig snabbt och kunde jogga ner och hänga med lite trevligt folk innan hemfärd. 

Skovalet den här kvällen blev inte spikskor då jag inte tränat med det i sommar utan istället Vaporfly 4 vilket fungerade klockrent och de kändes väldigt lätta (version 4 är den lättaste modellen hittills) och responsiva och inte fullt lika mjuka som version 3 kan kännas på bana, kanske den bästa versionen av Vaporfly hittills för mig men fler lopp krävs för att utvärdera det. 

Fullständiga resultat här. 

Alla lopp finns på Youtube, mitt heat startar 1:27:50 in i sändningen. Så långsamt det ser ut att gå :)

Efter att löpningen känts lite tråkig i sommar så känns det nu plötsligt roligare igen, tänk så lite som krävs.

Tävlingsplaner för resten av året

Det är högsommar och plötsligt håller vädret också med om det och normalt sett njuter jag av kravlös sommarlöpning, kortare pass och en del fart så här års men just nu njuter jag inte riktigt som jag brukar då en ganska stor trötthet har kommit över mig. Jag känner mig inte riktigt utvilad även när jag sovit bra och känner mig seg och blir ofta sittande utan att göra någonting. Kanske är det en reaktion på den intensiva vår jag varit igenom med flytt och allt annat jag, kanske är det något som inte är som det ska i kroppen. Har ni läst bloggen under lång tid känner ni till min historia med ganska allvarlig järnbristanemi för många år sedan, vilket idag inte är något som besvärar mig. De senaste gångerna jag kontrollerat mina värden har de varit helt OK, även om järndepåerna brukar ligga lite lågt och numera brukar jag varken äta järn speciellt regelbundet eller kontrollera mina järnvärden men nu har jag faktiskt bokat en tid för att ta nya prover för att se om något inte är som det ska, men jag har egentligen ingen anledning att misstänka det utan tror snarare att tröttheten är psykologisk efter den intensiva våren. 

Påverkar träningen gör den dock och jag tänker att jag motionerar mer än tränar just nu, ett tanketrick som har tjänat mig väl förut, då jag också vet vilken liten insats som faktiskt krävs för att bara bibehålla konditionen, om inte ambitionen för stunden är att utveckla den. Bara tanken på att springa långt gör mig rätt trött nu i värmen och det är ungefär som det brukar vara på sommaren. Distanslöpning i värme är helt enkelt extra jobbigt och därmed ganska tråkigt. Kortare intervaller däremot fungerar ganska bra även när det är varmt så jag springer en del tre-och fyrahundringar på cykelbanorna här hemma. Avslutar ibland med ett dopp innan jag joggar hemåt. 

Tankar om hur mycket man ska "satsa" eller bara nöja sig med att motionera känner jag igen från tidigare somrar och i den mån jag någon satsat så brukar fokuset eller ambitionen om att prestera något, återvända i takt med att kvicksilvret i termometern vänder neråt igen men tävlingssuget lyser med sin frånvaro just nu. Så här ser en preliminär planering ut för resten av året ut:

Juli - Ingen tävling

Augusti - Djurgårdsvarvet 10 km (anmäld)

September - Coop Eskilstuna Runt 10 km, Enhörna Challenge 5000m (anmäld), kanske Sommarspelen 5000m

Oktober - Täljemilen 10 km

November - Förmodligen ingen tävling

December - Ingen tävling.

Jag är bara anmäld till Djurgårdsvarvet och klubbens egen 5000m-tävling för närvarande och håller den nuvarande känslan i sig och jag känner att risken för att bli besviken på mig själv om jag springer dåligt är stor så kanske jag inte springer de loppen heller. Ni hittar heller inga halvmaror. Det är nu några år sedan jag sprang en halvmara jag var nöjd med och eftersom jag vill att både löpning och tävling ska ge istället för ta energi om jag blir besviken så väljer jag hellre att avstå. Stockholm halvmaraton som jag gillar står jag över och det är dessutom fulltecknat och förmodligen hoppas jag över även trevliga Strängnäs halvmaraton i år men känslan framåt får avgöra det. 

I den mån någon tävling är prioriterad under hösten så är det Täljemilen i oktober. Jag vill såklart tillbaka till under 40 minuter på milen men helst igen närma mig målet att springa under 39 minuter men som det är nu så är jag en bra bit ifrån det. 

Race Report Semesterloppet 10 km - 41:03 och plats 35/243

Jag delar med mig av både med-och motgångar här och senaste loppet blev just en motgång. 

Efter min intensiva period med flytt, konfirmation, studentfiranden, flytt av föräldrar, renovering med mera, vilket givetvis påverkat träningen i maj och juni ville jag ändå springa ett lopp för att veta ungefär var jag står och valet föll på Semesterloppet 10 km i mysiga Mariefred. Ett lopp jag sprang i blåst och sommarvärme på 39:41 i fjol. 

Tittar jag tillbaka i träningsdagboken i juni så hade jag ändå gjort regelbundna och bra kvalitestpass som t ex 4x2 km, intervallstegar och 10x800m i bra fart utan att slita på tisdagen samma vecka som loppet. Men, jag läser också flera noteringar om att jag kände mig matt och inte återhämtad och söndagens 16 km i hygglig fart sex dagar innan loppet blev jag också rätt sliten av. 

Efter passet med åttahundringar hade jag ändå gott självförtroende på loppdagen som bjöd på ganska bra förhållanden, moln och lite blåst men inte så mycket motvind. Loppets första två kilometer går svagt uppför och banans högsta punkt nås efter 2 km och jag tyckte jag öppnade klokt och lite återhållsamt och efter två kilometer svagt uppför sprang jag den tredje kilometern utför på 3:52 och tänkte att nu, nu är jag igång, men nej. Den fjärde kilometern gick på 3:59 men sedan gick det inte snabbare än ca 4:05-fart hur jag än försökte. Benen var ganska fräscha, andningen var ansträngd, pulsen kanske något låg men ungefär där den numera brukar ligga på tävling. Det gick bara...långsamt. Jag blev kanske lite uppgiven på banans sjunde kilometer som avverkades på långsamma 4:17 och innehåller loppets tuffaste backe och resten av loppet blev väl inte så roligt då jag insåg att jag inte ens var i närheten av att ens springa under 40 minuter den här dagen och efter en halvhjärtad fartökning sista kilometern på 3:57 var det en lättnad att få sluta springa och gå i mål efter 41:03, mitt långsammaste millopp på hela tolv (!) år. Ska jag leta efter något positivt är det väl att jag var en sekund snabbare än mitt långsammaste millopp någonsin, Premiärmilen 2013 som jag sprang på 41:04 med lite halvtaskiga blodvärden. 

Väl i mål var jag väldigt förvånad och besviken och lika roligt och lika mycket som jag saknat det sociala i att åka och iväg och tävla och träffa löparkompisar, lika tråkigt och ovärt är det att åka hem besviken över utfallet. Besvikelsen lade sig ändå relativt snabbt och jag vill ändå tro att jag är bättre än så här, även om klockan objektivt visade vad den visade just den här dagen. Jag har landat i att jag tränade lite för hårt veckan innan och att jag just nu generellt har lite problem att få till tillräckligt med återhämtning. 16 km på söndagen som gjorde mig rätt sliten följt av 10x800m bara två dagar senare blev lite mycket av det goda, även om resten av veckan sedan var lugn med bara två korta joggar. När jag tränar lite mindre än vanligt och lite kortare pass än vanligt, vilket jag brukar göra på sommaren, blir säkert både form och uthållighet lite sämre och det är lätt hänt att när jag väl tränar så vill jag träna "ikapp" lite och köra lite för hårda pass och ibland lite för långa pass i lite för hög mellanmjölksfart som bara gör mig sliten. Jag har också tänkt på att bara för att jag tidigare tyckt det varit optimalt med ett kvalitetspass på tisdagen inför en lördagstävling så är det inte säkert att det är lika optimalt längre nu när jag är äldre, jag kanske skulle kört åttahundringarna en vecka innan och tagit det det väldigt, men inte för, lugnt på loppveckan.

Nu väntar lite semester och planen med träningen är att försöka fortsätta träna med bra kvalitet men inte för hårt, och hålla mängden på en åtminstone acceptabel nivå, som för många andra så tycker jag det är svårare med träningsrutinerna när man är ledig jämfört med vardagen. 

Jag har ett inlägg liggande om tävlingsplaner för resten av året men just nu ligger jag lite lågt på den fronten och det enda lopp jag i dagsläget är anmäld till är Djurgårdsvarvet 10 km i slutet av augusti. Halvmaran i Stockholm som nu är fulltecknad, springer jag inte i augusti, det var som jag skrivit tidigare ett bra tag sedan nu som jag sprang en halvmara jag var speciellt nöjd med och då avstår jag hellre än att utsätta mig för likadan besvikelse ännu en gång.

Målgångsfoto fångat av familjen

"SKOMO"

Rubriken är en ordlek med begreppet "FOMO - Fear of Missing Out". 

Det börjar bli dyrt att vara ambitiös motionär, om man jagar vinster på marginalen.  

Jag har redan marknadens bästa tävlingsskor, eller kanske ska jag skriva marknadens bästa tävlingsskor till alldeles nyligen, ett par fräsha Nike AlphaFly3 och också två par Nike Vaporfly varav mina "treor" är fräscha fortfarande. Ändå finner jag mig själv titta på nya Nike Vaporfly 4 som ska vara lite lättare och snabbare än tidigare versioner.

Om ni följer kontot @labratrundown på Instagram som ägnar sig åt nördiga skotester och mätningar av löpekonomi, så har ni kanske sett att han testat Pumas nya supersko, Fast R Nitro Elite 3 (vem kommer ens på dessa namn...) som just nu verkar övertagit tronen och är den sko som många nu i sociala medier hävdar är bäst och snabbast. Och, mycket riktigt, med hans standardiserade testprotokoll fick (just) han en förbättring i löpekonomi på 5.8% jämfört med 4.3% förbättring (jämfört med en kontrollsko, äldre racing flat utan kolfiberplatta) för Nike AlphaFly v1 som hittills varit den sko i hans tester som gett överlägset bäst resultat. 

Liknande data på bättre löpekonomi än Nike AlphaFly finns också för Sauconys toppmodell, Endorphine Elite 2 som lovordas för sin mjukhet och sin returenergi i Saucony-sponsrade podden (ni vet vilket). Då jag misstänker att mina Nike Zoom Fly som jag använder på träning för snabba pass kommer ha en förkortad livslängd på grund av uppträngande grus i mellansulan har jag precis köpt den hypade träningsskon Adidas Adizero EVO SL och då gillar jag vanligtvis inte ens Adidas. Jag har också tittat lite på nya varianten av tävlingsskon Adidas Adizero Pro v4. Påstår någon att marknadsföring inte påverkar oss?

Det blir rätt orimligt, inte minst ekonomiskt att vilja köpa alla dessa superskor. Visst, löpning är mitt stora intresse men jag tävlar inte så mycket och befinner mig bortom min peak som löpare, ska jag då lägga tiotusentals kronor vilket det faktiskt adderar upp till då de här superskorna kostar i princip 4000 kr styck, på skor och återhämtnings-/optimeringsprodukter i hopp om att vad då? Springa en halvminut snabbare på milen? En minut snabbare? Det skulle jag gärna göra, men inte för kostnaden som den här optimeringssträvan innebär. 

Dessutom innebär skojakten en ganska stor risk att bli besviken. Det är numera välbelagt att olika löpare svarar olika på olika superskor, där någon får fyra procents förbättring av löpekonomin får någon bara två procent vilket är att likställa med normal dygnsvariation och någon annan kanske sex, sju procent.

 Adidas har jag blivit besviken på förut. Puma likaså. Deras Deviate Nitro 2, var av några jag följer beskriven som den "bästa skon någonsin", själv har jag sällan eller aldrig blivit så "underwhelmed" av en sko när jag provade den. Köpte den begagnad men oanvänd i Facebookgruppen "Löparloppis" men sålde den vidare där igen ett femtontal mil senare då jag verkligen inte tyckte den var något speciellt. Att köpa en supersko för nästan fyra tusen kronor bara för att bli besviken och sälja den efter bara några mil med väldigt stor värdeminskning, det är jag inte så sugen på. 

Och det stannar inte vid skor längre, vad sägs om att smörja in benen med den lovordade krämen Lactigo både inför viktiga pass och tävlingar och som återhämtning? En burk med 100 ml kostar 499kr. Eller en fyrpack Nomio som innehåller isotiocyanat som kan buffra laktat och göra så jag springer snabbare utan att dra på mig mjölksyra, och återhämtar mig bättre. Ett fyrpack Nomio kostar 235 kr. Rena fyndet i jämförelse men ändå 23,50 kr extra per träningspass.

Det går naturligtvis bra att strunta i allt detta och träna som förut och i samma skor som tidigare men känslan är ändå att jag missar något, och känslan av att jag inte får ut min fulla potential om jag inte använder alla dessa nya tillskott, drycker och krämer och de bästa skorna och i min egen jakt på att hitta "tillbaka" om så bara till en liten del, så blir det lite frustrerande och lite "FOMO" över det hela lika mycket som det svider att betala så mycket pengar för något som kanske inte fungerar, för mig.

Det här med tider - ett inlägg som egentligen inte behöver skrivas

Löpning är som bekant extremt mätbart. Vi springer en sträcka och mäter nästan alltid tiden det tar att förflytta sig, och jag har genom åren som löpare läst mycket i sociala medier om "tidshets" att det stressar en del motionärer, kanske ännu mer för några år sedan från vissa influencerkonton men fortfarande idag ser jag inlägg på samma tema.

Jag är den första att erkänna att jag är en tidsfokuserad och prestationsinriktad löpare som vill springa så snabbt jag kan. Det är inte hela min löparidentitet, men en ganska stor del av den. Men och det här är viktigt, främst fokuserar jag på mina egna tider. Visst har jag funderat och ältat min försämring de senaste åren och självklart jämför jag också med andras tider men, och det här är viktigt igen, då jämför jag med löpare jag känner och som tränar ungefär som jag gör. Löpare jag både känner till hur de tränar och hur mycket de tränar, eftersom all annan jämförelse i princip är meningslös. 

Visst tycker många jag är en duktig löpare, fortfarande. Familj, vänner, kollegor etc, men då jämför de med sig själva eller med någon slags genomsnittlig man 50+ och den genomsnittliga femtioåriga mannen springer tyvärr inte så mycket och inte heller så bra. 

Just en kollega sa efter Stockholm Maraton i fjol: "Jag skröt om dig i helgen". Hon hade varit på en familjesammankomst där någon klart yngre än jag också sprungit Stockholm Maraton på en tid omkring 4,5 timmar och då berättade min kollega att hon har en kollega på jobbet som är 50+ och som sprang maran på 3:13, vilket sällskapet då blivit imponerade av. Ungefär så. 

Denna typ av jämförelser saknar värde. De vet inget om mig och jag inget om dem, de vet inte om att jag sprungit sedan 2007 och jag vet inte hur länge personen som sprang på 4,5 timmar har sprungit. Ingenting om bakgrund, hälsa, skadehistorik, familje-och arbetssituation, förutsättningar för att träna och så vidare. Därmed blir det också helt ointressant att jämföra och det här tycker jag lätt förbises i diskussionen om "tids-och prestationshets". 

Vi kan ta två ytterligheter. "Anna" är 25 år, student, ensamstående utan andra fritidsintressen eller andra engagemang och kommer ifrån en aktiv idrottsfamilj och började träna fotboll, orientering och senare friidrott som ung och har tränat löpning seriöst de senaste sex åren. Hon tränar med en klubb, har egen tränare och har förbättrat sig på milen från trettioåtta till låga trettiofem minuter de senaste fyra åren, och vill nu ta nästa steg och öka träningen gradvis upp till tolv mil i veckan med sikte på att så småningom bli elitlöpare.

"Erik" är 47 år, har tre barn och heltidsjobb, partner som veckopendlar, sjuka föräldrar, är handbollstränare i barnens lag och ordförande i bostadsrättföreningen. Han är nöjd med att komma ut och springa trettio minuter ett par gånger i veckan och springer då helst där det inte är så mycket människor i rörelse då han tycker att han är så "långsam". 

Skulle Erik och Anna träffas i något sammanhang och börja prata löpning eller mot förmodan vara med i samma löpargrupp på sociala medier finns det exakt noll anledningar för Erik att jämföra sig med Anna. Det här är en ren självklarhet och att sparka in en dörr som står vidöppen, men återigen, det här perspektivet verkar saknas hos dem som säger sig bli stressade av tider och som utan att reflektera jämför tider och prestationer rakt av utan att fundera på vad som ligger bakom.

Sedan finns det såklart dem som tränar mycket varav en del vill bli snabbare löpare utan att ändå lyckas och då jämför sig med andra och känner sig "misslyckade". Det går såklart inte att säga generellt varför dessa löpare inte blir snabbare, kanske är det för ensidig eller för lätt träning, kanske för mycket och för hård träning så kroppen inte orkar ta till sig den. Kanske saknas det förutsättningar för att springa snabbare på något plan men oavsett så önskar jag att att dessa löpare kunde sluta jämföra sig med andra och vara nöjda med att de gör sitt bästa. Vad klockan än visar så investerar de i sin hälsa genom att springa och de springer fortfarande mycket snabbare än alla dem som inte springer alls. 

Streaken lever

Nej, jag har ingen runstreak, det hade ni vetat vid det här laget och jag är ingen anhängare av konceptet då jag sett många exempel på hur det kan bli tvångsmässigt, driva fel beteende och dessutom är långt ifrån optimalt ur träningssynpunkt. Att det kan vara positivt för att skapa och etablera en ny vana är ett annat inlägg.

Men, jag har en annan slags "streak" som är viktig för mig och som jag faktiskt också är lite stolt över och den handlar om ett eget mått på kontinuitet i min egen träning. 

Maj 2015 var senaste gången jag sprang mindre än 100 km på en månad, detta då jag var skadad i baksida lår vilket krävde löpuppehåll och rehab hos terapeut. Det avbrottet var tråkigt för månaden innan dess som jag sprang mindre än 100 km är så långt tillbaka i tiden som november 2008. Förutom en enstaka månad så jag har alltså i 16 år och sex månader, vilket blir 198 månader, sprungit minst 100 km per månad. 

Mängden 100 km per månad är i sig inte imponerande eller svårt att nå för mig eller någon annan som springer regelbundet men det är ändå en mil löpning i snitt var tredje dag och därmed en dos löpning som upprätthåller kondition och därmed ett relevant mått på kontinuitet, för mig. 

Nu höll det på att bli ett riktigt tråkigt tioårsjubileum i maj 2025. Efter Boston blev det några dagars sedvanlig återhämtning även om jag inte riktigt gick på max på maratonloppet så kräver hemresa med jetlag sitt. Därefter följde en intensiv period av flytt från 30 april till 12 maj när vi gick från att få tillgång till vårt nya hus, måla, packa, flytta, packa upp, tömma och överlåta vårt hur till nya ägare och jag jobbade hårt med långa dagar under den här perioden och som ett brev på posten kom en segdragen förkylning som orsakade ett tio dagar långt löpuppehåll. Men nu är jag igång igen och förre veckan blev normal med fem mil löpning även om jag bara sprang distans och ingen kvalitet. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var viktigt för mig att nå upp till åtminstone 100 km nu i maj trots förkylningsuppehållet. 

Idag efter ett kortare backpass passerade tripmätaren 100 km för maj och ett par mil till hinner jag innan kalendern visar juni så streaken lever!

Juni blir fortsatt intensiv då både vår son och brossonen tar studenten. Tävlingsformen känns rätt långt borta och jag ligger lågt med tävlingsambitionerna till efter sommaren och det är OK då jag planerat det så. Stockholm Maraton går kommande helg och jag känner mig bortkopplad från den blandning av nervositet, förväntan och pepp jag brukar känna och jag kommer heller inte prioritera att åka in och titta på loppet kommande helg men jag önskar er läsare som springer stort lycka till, just nu ser det ut som om förutsättningarna på lördag blir fina! Njut av festen på Stockholms gator! 

Boston Maraton 2025 Race Report - 3:15:26

Jag ska försöka sammanfatta helgen och maran i Boston utan att det blir en roman, vilket blir lättare sagt än gjort. Jag landade i Boston kl. 15:00 lokal tid i fredags och eftersom flygplatsen bara ligger fem kilometer utanför centrala stan och lätt nås med tunnelbana var jag snabbt incheckad på hotellet. Jag tyckte det skulle vara skönt med en promenad efter alla timmar på flyget så jag tog tunnelbanan några få stationer downtown till Boylston street och klev direkt ut i världens fest på upploppet och mållinjen där tidigare vinnare av Boston presenterades under festliga former. Jag hämtade nummerlappen och shoppade den dyra med berömda Bostonjackan som jag bestämt mig för att köpa då årets färger (vit och blå) var väldigt snygga och kostade på mig några brandade plagg till, bland annat ett par korta grå Adidas-tights med stora fickor för gels som jag använde på loppet. 

Lördagen bjöd på sommarvärme med 28 grader på eftermiddagen, och jag turistade genom att gå Freedom Trail tidigt på morgonen jetlaggad, en knappt 3 km lång slinga i stan som tar en förbi många historiska platser för Boston innehåller mycket historia om frigörelsen från engelsmännen. På eftermiddagen joggade jag lätt i värmen i Boston Garden och längs havet. Söndag förmiddag blev det en tunnelbaneutflykt till Harvard innan jag tog det lugnt på hotellet och laddade med Gatorade, godis och en pizza och en Cola på kvällen, något som för övrigt mina bordsgrannar betalade åt mig efter att vi småpratat lite, signifikativt för den otroliga generositet och positivism och gästfrihet jag upplevt hela helgen! 

På tävlingsdagen vaknade jag i god tid och gjorde mig i ordning och promenerade de tio minuterna ner till Boston Common där de gula skolbussarna avgick och bussresan till Hopkinton tog en timme och det blev inte så lång väntan i "Athletes Village" som jag hade befarat, en knapp timme, lagom för ett par besök i Bajamajorna och att slappa lite innan vi fick börja promenera till starten. Starten var förresten väldigt anonym jämfört med andra maror, även Stockholm. Ingen sång, ingen musik, ingen nationalsång (det fick bara elit och första startvågen). När vi väl kommit in i rätt fålla började vi promenera över ett backkrön och löpare framför mig började mig och plötsligt passerade vi en tidtagningsmatta och loppet hade börjat. Det var ganska trångt de första 4-5 kilometerna och jag ville inte lägga energi på att springa runt, springa om och ut längs kanterna utan jag började i en fart omkring 4:30-fart, vilket kändes rimligt för dagen och var ett tempo som de flesta andra runt mig höll också. 



Jag hade såklart studerat banprofilen men slogs ändå av hur ovant det var att springa så brant utför i början men det var inte bara utför, redan efter någon kilometer kom en backe som kändes lite tung i benen men snart blev det mer utför igen. Banan passerar orterna Ashland-Framingham-Natick-Wellesley med sitt flick-college som har sin "Scream tunnel"-Newton med de berömda backarna-Brooklin innan man är inne i centrala Boston i slutet. 

Orterna var i sig ganska lika varandra även om banan ändrade karaktär under loppet och de hade det gemensamt att publikstödet var i princip öronbedövande. Jag sprang i ett Sverige-linne och kan inte räkna hur många "Go Sweden" jag fick längs banan och vinkade jag och manade på publiken så blev gensvaret enormt! 

Det fortsatte mestadels utför och centralt var jag i princip oberörd med låg puls men benen kändes inte jättefräscha så jag sprang på ansträngning snarare än fart, sprang lite försiktigare i de få motlut som fanns i början och sprang fortare utför med bra hållning och fotisättning för att få med mig extra fart "gratis" och vara snäll mot framsida lår, något som jag tränat på innan. Det började bli varmt då det inte var så molnigt som prognosen visat och banan inte erbjöd någon skugga att tala om och jag började också känna mig kissnödig. Efter så många maraton tycker jag fortfarande det är svårt att inte dricka för mycket trots att jag kissade flera gånger innan start. Vid ett lugnare parti på 18 km kände jag mig tvungen att stanna vid en buske och kissa och där tappade jag nog en minut eftersom dubbelknuten på tightsen trilskades lite men det kändes bättre efter och jag var ganska snart ifatt löpare jag tidigare haft runt mig. 

Scream Tunnel i Wellesley passerades under öronbedövande skrik från studenterna och strax därefter halvmaran på 1:38. Jag sprang sedan i jämn fart, om den varit ganska exakt 4:30-första milen så var den nu mellan 4:30-4:40 min/km och laddade för Newtonbackarna. Den första kom och jag sprang den och resten av backarna också i ca 4:50-fart. Så här i efterhand har jag svårt att skilja dem åt, om det var den första eller den andra jag upplevde som lite tuffare men sett till banprofilen var det nog den första men, generellt tycker jag inte de var så tuffa med den lilla temposänkningen jag gjorde och med publikens hjälp och genom att mana på dem lite hade jag inga problem att springa uppför den ökända sista Heartbreak Hill heller. Om någon är nyfiken på själva höjden och längden på backarna som kommer cirka mellan km 26-24 så får jag ungefär de här siffrorna från klocka och höjdkurva och det kan vara roligt att ha det dokumenterat också: 

Backe 1: 23 höjdmeter på ca 1 km
Backe 2: 21 höjdmeter på ca 600m
Backe 3: 19 höjdmeter på ca 600m
Backe 4 (Heartbreak Hill): 28 höjdmeter på 700m.

De sista 8 km på banan bjuder på långa raka partier som går lätt utför och flacka partier och bara något enstaka motlut och här kände jag mig väldigt stark. Min snabbaste kilometer blev nummer 35 vilket måste ha varit i en sådan lång utförslöpa. Många var trötta runtomkring mig men jag hade en bra hållning och kände att "fjongskorna" hjälpte mig med extra fart så länge jag var noggrann med hur jag sprang. Endast i något litet motlut vid 37-38km någonstans kom en kort impuls om att ta en gångpaus, en tanke jag omedelbart slog bort och tog istället min sista gel. Det delades ut Maurten gels längs banan och jag tog tre stycken och hade med mig fler Umara-gels i tightsfickorna och jag tog 4-5 egna gel och kanske 4-5 muggar totalt med sportdryck och ett par muggar vatten. Efter första kisspausen kände jag inget mer behov av att tömma blåsan och upplevde att jag hade gott om energi. Den berömda Citgo-skylten dök upp och visst var benen ganska trötta nu såklart och även om jag varit opåverkad centralt en stor del av loppet började nu även pulsen bli högre men känslan var fortsatt stark. Jag väntade på den sista viadukten med en uppförsbacke jag sett på live-streamen från loppen tidigare men förstod inte hur sent den kom för när vi klarat av den var det dags för den berömda "Right on Hereford", alltså en högersväng in på gatan med samma namn och "Left on Boylston", den sista vänstersvängen in på det lätt sluttande 600m långa berömda upploppet. Publikstödet här var konstigt nog inte lika massivt som tidigare under banan och jag kostade faktiskt på mig att ta upp mobilen ur tightsen för att filma upploppet men det blev en ganska svajjig film eftersom jag både var ganska trött och fortfarande sprang ganska fort här och till slut kom den stora blå målportalen närmare och den målade mållinjen passerades. Det kom faktiskt en glädjetår efter målgång innan vi fick medalj, dryck, energi och en "safety-blanket" och många löpare slog sig sedan ner på gräset i Boston Garden några hundra meter längre fram, för att få i sig lite energi. Så även jag men jag stannade inte så länge eftersom vinden kylde en del så jag promenerade istället till hotellet för en varm dusch innan jag igen begav mig ner på stan med hjälp av tunnelbanan för att njuta lite till av stämningen. 

Tack vare kisspausen blev det en negativ split då jag sprang den andra kuperade halvan på 1:37. Jag åkte till Boston framförallt för upplevelsen men ville samtidigt inte bara jogga banan utan lyckades hitta vad jag tycker var exakt rätt balans mellan att springa ganska bra/fort, men samtidigt kunna njuta och ta in stämningen hela vägen. Jag har skrivit tidigare att detta nog var mitt sista maraton, något jag i dagsläget står fast vid, då motivationen för att maratonträna för att springa på 3:10-3:20 inte finns i tillräckligt hög utsträckning för att det ska kännas roligt och om det var mitt sista maraton så kan jag inte tänka mig ett bättre slut på mina 18 år av maratonlöpning än denna helt igenom fantastiska helg och detta fantastiska lopp och jag är så glad och tacksam att jag bestämde mig för att göra och fick uppleva detta. Jag kan bara jämföra med New York och det må vara en mer spektakulär stad på många sätt men som helhet så rankar jag den här helgen och Boston Maraton som en finare upplevelse än New York och då tänker jag på den otroliga atmosfären i stan hela helgen och hur lokalbor som inte ens springer gång på gång uttryckte att maratonhelgen var den bästa helgen på hela året. 

Jag klarade kvaltiden till nästa år då den blir lite tuffare (från 3:25 till 3:20 för min åldergrupp) men inte med tillräcklig marginal för att få en plats. Chicago har samma kvaltid men nej, jag kommer inte springa. Däremot kanske jag kommer vilja uppleva Boston maraton åtminstone en gång till tvärtemot vad jag skrivit ovan men det ligger i så fall några år framåt i tiden. Då behöver jag springa ett maraton igen för att kvala in men 2027 kommer jag att ha fyllt 55 år och då är kvaltiden bara 3:30 och när jag fyllt 60 hoppar kvaltiden till hela 3:50 så återvänder lusten till långpass så är det inte omöjligt att det blir en repris någon gång i framtiden. 

Jag mötte så många härliga löpare under helgen och såklart pratade vi löpning och jag sade flera gånger under helgen att "my prime as a runner is behind me" och på något sätt kändes det bra att faktiskt säga det högt för så är det ju. Jag är fortfarande en väldigt duktig löpare för min åldergrupp och har gjort resultat jag verkligen kan vara stolt över men sub3 på maraton för mig är numera historia och ett mål jag släppt nu.

På tal om kvaltider och statistik så gick jag igenom mina maratonresultat och ser att jag kvalat in till Boston hela tio gånger. Så dumt att jag inte genomfört detta tidigare! Störst marginal hade jag 2017 (2:54:00 och 2019 (2:53:42) med 26 minuter (kvaltid 3:20) och när jag sprang mitt personbästa 2014 hade jag 19 minuters marginal (kvaltid 3:10).

På flygplatsen på hemresan fick alla som kunde visa upp en Bostonmedalj prioritet i en egen kö vid säkerhetskontrollen och slapp den vanliga långa kön, symptomatiskt för hur hela helgen varit. 

Statistik

Placering 8687 av totalt 28390

Plats 7040 av 16102 män

Plats 596 av 1994 i ålderklass herrar 50-54 (140 män i min åldersklass sprang sub3)

Det blev en roman ändå. Tack för att ni läst!