Slutreplik - "Den grabbiga löpningen"

Mitt blogginlägg från i somras - som jag fortfarande tycker är bra, har fått Claes Åkesson att skriva en spalt i novembernumret av Runner's World med titeln "Löpningen är sååå grabbigt".

Detta följdes upp av ett inlägg på Jogg.se och på flera andra bloggar vilket gjorde att debatten tog fart på nytt utan min inblandning och den tog också delvis en ny och lite olycklig inriktning  där ordet "exkluderande" fick en orimligt stor innebörd. Jag nämner det EN gång i det bloginlägg jag skrev i somras, citat; "Nej, bort med den exkluderande grabbigheten, in med mer inkluderande och förståelse, för olika val och målsättningar, över genrer och resultatnivåer".

Jag vill inte dra igång en insats liknande veckans eventuellt observerade av någonting någonstans i Stockholms skärgård så jag väljer att besvara Claes Åkessons spalt här och därmed förhoppningsvis avsluta debatten.
...................................................................................................................................................

Hej Claes, jag antar att det är mitt blogginlägg ”Den grabbiga löpningen” som gett ämnet för din krönika i novembernumret av Runners World. Ett blogginlägg som bemötts mest med ros men också ris och jag välkomnar olika åsikter.

Jag tycker att du begår två misstag i din text. Det första är att du blandar ihop grabbighet med en vilja att utvecklas, med träningsdisciplin och motivation, med lite jävlar-anamma, med gå-upp-klockan-sex-en-februari-söndag-för-att-kuta-35km-i-nysnö-för-att-det-är-enda-luckan-som-finns. Kanske t o m med begreppet vinnarskalle. De hör nämligen inte ihop, inte alls faktiskt.  Jag känner motionärer och elitlöpare på SM-nivå, ödmjuka personer, många med ett inspirerande driv att utvecklas som löpare, flytta gränser, nå resultat. Samtliga utan den grabbiga attityd jag skrev om i inlägget.

Det handlar inte om att känna sig exkluderad och definitivt inte om att känna sig kränkt! Tvärtom skrev jag i i inlägget, citat: "Jag har sprungit i ganska många år nu och har lärt känna både elitlöpare och motionärer. Ödmjuka och inkluderande personer och jag har ofta fascinerats över vilken kollektiv gemenskap det finns i den här individuella idrotten".

Nej, det handlar tvärtom om att jag inte vill vara med. Vara med och bidra till en attityd jag tycker är tröttsam i längden även om jag förstår avsikten att både roa tävlingslöparen och till viss del också provocera och därigenom balansera upp Runners World som riktar sig till en väldigt bred målgrupp. Det handlar heller inte om att inte vilja nå resultat. Inte för mig. Att jag är för bekväm eller att jag inte vågar tävla mot mig själv.  Jag jonglerar löpträning med pendling, jobb, familj med fyra barn och tider och prestationer är ändå en stor drivkraft i min löpning och så är det för många jag känner. Viljan är stor att bli så bra som möjligt efter de förutsättningar man väljer att ge sig själv. Jag älskar snabbdistanser, långa tröskelintervaller, tusingar och snabba fyrahundringar på bana där jag får springa mig riktigt trött. Återigen, jag pushar mig själv rätt hårt. Ibland. När jag siktar på högt uppsatta mål och när jag har energi för det.

Jag älskar också att sticka ut och mysjogga i skogen de dagar som varit stressiga eller när energin inte är på topp och det är här ditt andra misstag kommer in. Du skriver att ”Löpning är idrott, Idrott är tävling, tävling är resultat”.

Rätt i sak men min poäng är att löpningen är så mycket mer än så! Läs din egen chefredaktörs ledare i novembernumret till exempel. Många tränar hårt och mycket för att nå imponerande resultat och deras vilja och jävlar-anamma imponerar! Många andra springer för att det är förbaskat skönt att komma ut och röra på sig efter att ha suttit stilla på häcken framför en dator en hel arbetsdag, andra för att tappa lite i vikt, någon för att orka leka med ungarna, någon annan för att få lite egen tid eller kraft att bearbeta sjukdom eller någon närståendes bortgång. Några andra för gemenskapen att springa tillsammans i en klubb eller grupp. Någon kanske t o m hör och häpna, springer för att det är roligt!

Mina resultat har för övrigt utvecklats extra mycket i år när jag medvetet sänkt farten på distanspassen och istället kört tuffare på kvalitétspassen! Kalla det differentiering eller att undvika ”mellanmjölksträning” men högsta växel alltid är inget framgångsrecept.  Jag kan också nämna att jag inte haft en skada på många år!

Du nämner ultralöpning. Jag är själv inte så intresserad av den genren men jag respekterar och också ibland beundrar dem som utövar det. Jag har den största respekt för den som väljer att satsa hängivet och gå all-in för sin löpning oavsett om fokus ligger på 1500 m eller 16 mil. Andra vill inte satsa utan har andra utgångspunkter. Var och en får göra sina egna val vad man vill använda sin tid i löparskor till. Val som är värda att beakta och ha respekt för! Rätten att avgöra vad som är extremt ligger alltid hos betraktaren. I vissa av mina kollegors ögon är jag extrem bara för att jag kommer till jobbet i tights några gånger i veckan och springer oberoende av väder och årstid. Att kategorisera löpning och löpare i olika fack och påstå att löpningen är si eller så är att förminska löpningen till något förbehållet en liten och exklusiv skara insatta. Det gagnar inte någon!

Slutligen, du jämför med curling? Jag har provat det en gång. Inte speciellt jobbigt. Inte alls som löpning faktiskt.  Det var roligt men inte lika roligt som löpning. Dessutom var det halt som fan och jag hade bara fäste med en sko. Nej, jag hittar inga paralleller alls till ditt exempel faktiskt!

Var och en får tycka som den vill och det är det som är så bra med löpningen tycker jag. Det kan handla om 60 m eller tio mil. Det kan handla om stenhårda pass där mjölksyran sprutar ur öronen eller om mysiga lugna distanspass i skogen. Om utmaningar och tuffa målsättningar. Om avkoppling och återhämtning. Om konkurrens och gemenskap. Om allt detta. Gemenskapen i den här individuella idrotten är det mest fantastiska med den och där ryms både olika åsikter och respekt för varandra och därmed hoppas jag få sätta punkt för den här debatten.

Avslutningsvis har jag förresten uppskattat dina intervjuer med svenska elitlöpare i tidningen både när du var Chefredaktör och nu senaste med Åke "Biten" Eriksson och Meraf Bahta!

Löparhälsningar,
Staffan
...................................................................................................................................................

Runners World, nytt löparmode, veckans upptäckt och en bra och varierad vecka

Jag kommer nog inte att förlänga min Runners World-prenumeration när den går ut nästa gång.

Ett tag verkade tidningen nysatsa men nu har jag tröttat på att läsa återanvända kom-igång program för hur man klarar fem kilometer, direktöversatta artiklar där jag rekommenderas att äta sötpotatis och lönnsirap för att få i mig energi, att läsa om vilket lopp Martina Haag tycker är kuligast och att Erik Hörstadius fortfarande väger 120kg och inte har sprungit ett steg sedan förra numret. Kanske är jag bara dryg men jag tycker också att det alltmer börjar kännas som en klubb för inbördes beundran med samma kändisar man ser överallt, nästa steg är väl att anlita kvintetten Jihde, Settman, Pops och firma Lindström/Luuk som krönikörer...Det finns såklart undantag och enstaka bra artiklar men som helhet tycker jag tidningen trampar redan upptrampade stigar.

För övrigt har jag på de senaste två veckornas lunchrundor mött en joggande äldre fabror. Inget konstigt med det, tvärtom. Att jag nämner honom i bloggen beror på att han vid varje tillfälle varit klädd i jeans och skepparkavaj (ni vet en sådan där tjock, dubbelknäppt sak med hög krage) tillsammans med löparskorna. Måste vara någon ny cross-over trend jag missat...eller är det funktionsplaggens död vi ser början på, back to nature med bomull och ylle? Påminner mig om att fråga honom nästa gång jag ser honom!

Just det, löparblogg var det ju...jodå, hittills tre pass löpning och ett pass löpskolning i veckan, 12km distans lugn distans @ 4:52 i hård blåst i måndags, det skiljde nästan 15 pulsslag mellan mot-och medvinden i konstant fart, fascinerande! Löpskolning/styrka i tisdags, i onsdags 11km distans @ 4:45 med avbruten snabbdistans efter 2,4km och igår 6x1000m på löpband i stegrande fart 4:05-4:00-3:45 min/km, med bra "lagom"-känsla även om sista var rejält tung.... Ett längre pass i helgen och jag kommer kunna summera en riktigt bra vecka!

Till sist kan jag konstatera att bananer verkligen är till för apor som det heter i reklamen. Veckans upptäckt är att en semla är perfekt efter träning med sin optimerade blandning av fett, protein och kolhydrater! För övrigt när jag läser mitt eget inlägg så känns det som något som Claes Åkesson skrivit. Shit...

Återstår bara då att löpa hela linan ut och avsluta med en låt, en som snurrar friskt i äpple-poden just nu. Eftersom videon inte verkar finnas på dutuben så får det bli en Spotify-länk, suveränt bra låt i alla fall! Ha en trevlig helg gott folk.

http://open.spotify.com/track/2zTI9lNJ62IcdX4wioaswM

Förkylt, definition av kvalitétspass och medverkan i Runners World nr 11 2010

Kämpar fortfarande med förkylning. Jag har sällan eller aldrig varit så konstant småförkyld som den här hösten sedan vår lilla dotter föddes 1 september. Vågar inte tänka på hur det ska bli när hon börjar på dagis! I alla fall så pass på bättringsvägen att jag vågade mig på ett lätt lunchpass igår, 7km i femfart. Inget att skriva om men bättre än inget!

Kvalitétspass är ett vedertaget begrepp i löparvärlden och avser intervaller eller snabbdistans men hur är det med övriga pass med vissa fartinslag, vart drar man gränsen för vad som är ett kvalitétspass?

Ett mål nästa år (publiceras snart) blir att köra pass med någon form av kvalitétsinslag 2 gånger i veckan vilket betyder mer kvalité än tidigare (för att upprätthålla nuvarande nivå och helst förbättra mig ytterligare). Ett av passen ska vara ett regelrätt intervallpass kort eller långt så inga problem där. Progressiva pass eller fartlek däremot - då hamnar man i en definitionsproblematik.

Är det ett kvalitétspass om jag springer ett vanligt distanspass på x km och så avslutar med y snabba kilometrar på slutet? För enkelhets skull 10km varav de två-tre sista km i tröskelfart eller snabbare - är det ett kvalitétspass? Finns det något kvot för hur mycket tid ska vara i högre fart jämfört med totaltiden? Handlar det om var pulsen hamnar eller ska helt enkelt den subjektiva känslan styra vad som är kvalité och vad som inte är det? Spontan fartlek eller strukturerad fartlek med 10 x 30/30 eller fartökningar mellan tio lyktstolpar, 10 stegringslopp, 10 vadsomhelst…är det ett kvalitétspass?

Hur resonerar ni när ni lägger upp er träning och planerar in mängden kvalitét? Hur stringenta är ni med definitionerna? Lite nyfiken på era tankar runt detta!!


För övrigt medverkar jag med ett läsarbidrag i senaste numret av Runners World, i butik den 23/11 för er som inte prenumererar. Ambitionen från början var att analysera varför jag blivit snabbare i år. Eftersom jag inte hittade någon uppenbar skillnad i träningen i år och var lite bekväm av mig blev det mera en allmän spekulerande text, förhoppningsvis med en liten humoristisk tweek som inspirerar!?

Att sedan redigeraren delvis sabbat texten genom att stoppa in både ett par stavfel som inte fanns där från början, ett par syftningsfel genom att stuva om text och en ren felaktighet genom att vända på siffror (jag sprang inte 43km/v 2009 utan 34km/v i snitt) och dessutom fått adressen till bloggen fel är det bara jag som vet ;)

Hoppas ändå att några nya läsare hittar hit!

Ibland blir det lite fel...och lite annat

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om nu på bloggen så jag fortsätter tillsvidare dela med mig av beskrivningar av träningspass och andra funderingar. Vi pratade på jobbet igår om det värsta vi varit med om när det gäller löpning och jag har ett klar favorit i den genrén, så det blir ett inlägg om det snart - stay tuned!

En viss sommarstiltje har också infunnit sig i löparbloggosfären men min skrivklåda håller mig igång ett par veckor till innan jag och bloggen tar semester från varandra, vi umgås ju en del :-)


Bläddrar lite förstrött i senaste numret av Runners World. Kul att läsa Petras och Mirandas mara-bidrag i ett annars ganska tunt nummer. Jag läser att jag nu är kvalificerad till Boston Marathon om jag vill eftersom kvalgränsen är 3:10 i min ålder. Men när jag läser om banan på sid 41 så tror jag att jag står över:

"Det finns inte en deltagare som inte darrar inför Heartbreak Hill, den en kilometer långa backen som börjar vid 32-kilometermarkeringen och vars stigning är 600 meter". Där ser man, en sådan backe skulle jag också darra inför!! Ingår karbinhakar, rep och annan klätterutrustning vi löpare lär behöva för att forcera den väggen, i startavgiften?

Läser även testet "hur fit är du?" och konstaterar att jag ligger i kategori "toppen" på nästan allt, t ex 2 minuter plankan och 25 armhävningar, vilket känns lätt för att höra till "toppen". Det som känns "orimligt" tufft (jämfört med de övriga testerna) bland toppenkategorierna är fart-testet, 400m bana på 55 sekunder, det fixar jag inte! Jag ska maxa på 200m och 400m på tartanbana med några springande kollegor efter semestrarna, det ser jag fram emot! Undrar om jag fixar 70 sekunder (2:55 min/km) på 400...

Snart dags för lugn lunchdistans, ca 10km i ganska mysigt tempo. Ett pass på söndag också så kan jag ticka av fyra löppass varav ett med intervaller den här veckan - nice!

Trevlig Fredag!

Lunchlöpning, Runners World och några bilder från långpasset

Igår sedvanlig lunchträning, 9,1 km i väldigt lugnt 5:46-tempo. Inte mycket att orda om. Resten av lunchlöpargänget uteblev, kanske p g a ymnigt snöande och blåst men är man hardcorelöpare så är man :-)

Benen var trötta, stolpiga och sega efter söndagens 25km, och dessutom känner jag av helgens styrketräning av ostbågs-musklerna fortfarande. Ändå var det skönt att jogga lite tillsammans med några skönsjungade koltrastar som tyvärr inte verkar ha insett att våren lär dröja till 2017 ungefär...

Igår landade senaste numret av Runners World i brevlådan. Riktigt kul att läsa Petras blogg-reportage, även om inte just min blogg var utvald, sur min sur min ;-) Märkligt att det känns som att läsa om mina kompisar fast jag inte träffat någon av er i reportaget IRL!

Tidningen har i mitt tycke blivit väldigt mycket bättre sedan Runheim klev i chefsredaktörs-dojjorna. Jag var riktigt trött på att alla nummer var likadana innan, med träningsprogram för att klara milen på två timmar...Runheim själv verkar dock rätt dryg tycker jag. Igår kväll skrattade jag härligt högt åt hans raljerande kring "keps-tråden" i ledaren eftersom jag tror att jag bidrog med ett inlägg in den tråden, kepsfantast som jag är vid sommarlöpning. Uppenbarligen var det inte ett ämne som var tillräckligt mycket löpning enligt Runheim. Skulle ni håna era läsare om ni var chefredaktör för en tidsskrift? Hans lumparhumor tog sig ju lite märkliga uttryck även i förra ledaren kring måltidsvanor om ni minns.

Vad mina inlägg blir långa, ni tröttnar väl inte på att läsa dem? Detta skulle ju bara bli ett kort inlägg med de här bilderna fångade med mobilkameran på söndagens långpass, visst är det vackert?