"SKOMO"

Rubriken är en ordlek med begreppet "FOMO - Fear of Missing Out". 

Det börjar bli dyrt att vara ambitiös motionär, om man jagar vinster på marginalen.  

Jag har redan marknadens bästa tävlingsskor, eller kanske ska jag skriva marknadens bästa tävlingsskor till alldeles nyligen, ett par fräsha Nike AlphaFly3 och också två par Nike Vaporfly varav mina "treor" är fräscha fortfarande. Ändå finner jag mig själv titta på nya Nike Vaporfly 4 som ska vara lite lättare och snabbare än tidigare versioner.

Om ni följer kontot @labratrundown på Instagram som ägnar sig åt nördiga skotester och mätningar av löpekonomi, så har ni kanske sett att han testat Pumas nya supersko, Fast R Nitro Elite 3 (vem kommer ens på dessa namn...) som just nu verkar övertagit tronen och är den sko som många nu i sociala medier hävdar är bäst och snabbast. Och, mycket riktigt, med hans standardiserade testprotokoll fick (just) han en förbättring i löpekonomi på 5.8% jämfört med 4.3% förbättring (jämfört med en kontrollsko, äldre racing flat utan kolfiberplatta) för Nike AlphaFly v1 som hittills varit den sko i hans tester som gett överlägset bäst resultat. 

Liknande data på bättre löpekonomi än Nike AlphaFly finns också för Sauconys toppmodell, Endorphine Elite 2 som lovordas för sin mjukhet och sin returenergi i Saucony-sponsrade podden (ni vet vilket). Då jag misstänker att mina Nike Zoom Fly som jag använder på träning för snabba pass kommer ha en förkortad livslängd på grund av uppträngande grus i mellansulan har jag precis köpt den hypade träningsskon Adidas Adizero EVO SL och då gillar jag vanligtvis inte ens Adidas. Jag har också tittat lite på nya varianten av tävlingsskon Adidas Adizero Pro v4. Påstår någon att marknadsföring inte påverkar oss?

Det blir rätt orimligt, inte minst ekonomiskt att vilja köpa alla dessa superskor. Visst, löpning är mitt stora intresse men jag tävlar inte så mycket och befinner mig bortom min peak som löpare, ska jag då lägga tiotusentals kronor vilket det faktiskt adderar upp till då de här superskorna kostar i princip 4000 kr styck, på skor och återhämtnings-/optimeringsprodukter i hopp om att vad då? Springa en halvminut snabbare på milen? En minut snabbare? Det skulle jag gärna göra, men inte för kostnaden som den här optimeringssträvan innebär. 

Dessutom innebär skojakten en ganska stor risk att bli besviken. Det är numera välbelagt att olika löpare svarar olika på olika superskor, där någon får fyra procents förbättring av löpekonomin får någon bara två procent vilket är att likställa med normal dygnsvariation och någon annan kanske sex, sju procent.

 Adidas har jag blivit besviken på förut. Puma likaså. Deras Deviate Nitro 2, var av några jag följer beskriven som den "bästa skon någonsin", själv har jag sällan eller aldrig blivit så "underwhelmed" av en sko när jag provade den. Köpte den begagnad men oanvänd i Facebookgruppen "Löparloppis" men sålde den vidare där igen ett femtontal mil senare då jag verkligen inte tyckte den var något speciellt. Att köpa en supersko för nästan fyra tusen kronor bara för att bli besviken och sälja den efter bara några mil med väldigt stor värdeminskning, det är jag inte så sugen på. 

Och det stannar inte vid skor längre, vad sägs om att smörja in benen med den lovordade krämen Lactigo både inför viktiga pass och tävlingar och som återhämtning? En burk med 100 ml kostar 499kr. Eller en fyrpack Nomio som innehåller isotiocyanat som kan buffra laktat och göra så jag springer snabbare utan att dra på mig mjölksyra, och återhämtar mig bättre. Ett fyrpack Nomio kostar 235 kr. Rena fyndet i jämförelse men ändå 23,50 kr extra per träningspass.

Det går naturligtvis bra att strunta i allt detta och träna som förut och i samma skor som tidigare men känslan är ändå att jag missar något, och känslan av att jag inte får ut min fulla potential om jag inte använder alla dessa nya tillskott, drycker och krämer och de bästa skorna och i min egen jakt på att hitta "tillbaka" om så bara till en liten del, så blir det lite frustrerande och lite "FOMO" över det hela lika mycket som det svider att betala så mycket pengar för något som kanske inte fungerar, för mig.

Skomakare bliv vid din...sulhöjd

Den 28 juli kom ett tillägg till de nya regler kring tävlingssskor som offentliggjordes i maj av World Athletics (WA). Mitt i en visserligen extremt speciellt säsong med tanke på Covid19 ändras alltså förutsättningarna radikalt för elitlöpare.

Den största förändringen för långdistanslöpning är att regelverket nu skiljer på banlöpning och "road", där den tillåta höjden på skon är oförändrad - 40 mm - för maraton och andra lopp på gata medan sulhöjden begränsas till 25 mm för banlöpning. Redan här uppstår en konstig distinktion mellan banlöpning och löpning på gata. Utvecklingen av världsrekorden på framförallt maraton har tagit ett jättekliv sedan Nike Vaporfly introducerades 2017 - se mitt tidigare engelska blogginlägg om det - och kanske är de nya reglerna ett försök att stävja samma utveckling inom banlöpningen men det sägs inte tydligt utan World Athletics beskriver istället att de ger "tydlighet till atleter som förbereder sig för det uppskjutna OS i Tokyo" (hur man nu kan göra det mitt i en pandemi...) och för att bevara "integriteten" inom sporten, båda två konstiga formuleringar - är det då redan för sent att bevara integriteten inom maratonlöpning? 

Det skapades initialt en del förvirring när texten nämnde "spikes" vilket först tolkades som att de nya reglerna enbart gällde spikskor där prototyper med tjockare sula har använts på tävling under hösten 2019 och våren 2020 men reglerna gäller alla skor på bana. Förvirringen späddes på ytterligare av skrivelsen om att de nuvarande skorna skulle vara tillåtna under en övergångsperiod fram till sista november för att ge idrottare en chans att "ställa om". Denna tidsperiod finns inte med i reglerna från svensk friidrott vilka trädde i kraft direkt vilket nu påverkar SM kommande helg. 

Det hela fick ytterligare dimensioner när Charlotta Fougberg diskades p g a otillåten skoanvändning, vid lag-SM efter att ha vunnit 5000 m. Samma vecka i vårt västra grannland satte Sondre Nordstad Moen nytt Europarekord på 60 min löpning på bana i just det, Nike Vaporfly Next%. Olika nationella tolkningar av den ovan nämnda övergångsperioden? I skrivande stund är det fortfarande osäkert om tiden kommer gälla som nytt Europarekord p g a de nya reglerna.

Fougberg sprang i Adidas Adizero Pro (som inte ska förväxlas med den nya modellen Adidas Adizero Adios PRO, Adidas svar på Nikes Vaporfly med en mycket tjockare mellansula. Här är det på sin plats att fråga om marknadsföringsavdelningen på Adidas inte borde lägga till ordet "fantasi" som önskad egenskap i nästa platsannons...

Adidas Adizero Pro uppges ha en sulhöjd på 21,5 mm i hälen  enligt företagets hemsida men hur är det egentligen med den saken? Regelverket är mycket tydligt på hur skons höjd ska mätas medan producenterna ofta anges höjden som en del av skons drop, där hälen är xx mm hög och framfoten y mm hög och dropet differensen däremellan. 

Adidas skriver så här på sin egen hemsida: "Mellansulans dropp: 9,5 mm (häl: 21,5 mm / framfot: 12 mm)" men detta gäller väl då endast mellansulan? Tillkommer sedan innersula och kanske även yttersula (?) så kan skon bli över de tillåtna 25 mm och dessutom finns andra uppgifter på nätet som säger att sulhöjden på Adizero Pro är över 30 mm vilket dock förmodligen är felaktigt. 

Hur ska en idrottare kunna förväntas veta på vad som gäller här? Och, hur ska en tävlingsarrangör förväntas ha kunskap, resurser och verktyg att på plats kunna mäta och avgöra om en sko är tillåten eller ej? 

Varför WA valt just 25 mm framgår inte. Hade man velat begränsa fortsatt utveckling från Nike Alphafly med väldigt hög mellansula hade 30 mm eller kanske t o m 35 mm varit ett mera logiskt val. Med 25 mm är det många populära äldre tävlingsskor som ligger i gränslandet, skor som funnits i många år och varken innehåller kolfiberplattor eller något revolutionerande nytt dämpningsmaterial med extremt hög energiåtergivning. 

Nike Zoom Streak 5 med en angiven stack height på 26 mm och alltså numera otillåten...

De nya kolfiberskorna har blivit en succé som få kunde förutspå. Från att ha tagits fram för elitlöparna att jaga rekord och mästerskapstitlar i har den stora, ofta köpstarka massan med målinriktade motionärer som är intresserade av att prestera tider också upptäckt hur bra de fungerar att springa fort i, och inte minst hur skonsamma de är att springa i, jämfört med äldre racing flats, för att inte tala om spikskor. 

Skorna har indirekt bidragit till att banlöpning som tävlingsform fått ett rejält lyft också på motionärsnivå med fler lopp och fler deltagare på arrangemangen. Detta riskerar att upphöra nu, både p g a osäkerhet kring vilka skor som faktiskt är tillåtna och framförallt för att spiskor är slitsamt att springa i med hög påfrestning och risk för skador, något som många motionärer inte kommer våga sig på. 

Också för elitlöparna kommer det få konsekvenser. Hur det påverkar tider/resultat återstår att se, kanske är inte vinsten på bana lika stor med kolfiberskorna som den är på asfalt? Ellitlöparna har också nu vant sig vid att träna och tävla i de skonsamma kolfiberskorna och det går inte att utesluta att vi kommer se fler skador framöver och t o m elitlöpare som bestämmer sig att avstå tävlande av osäkerhet kring vilka skor som gäller och/eller att de inte känner sig förberedda att gå från träning i Nike Vaporfly Next% till maxprestation på tävling i spikskor på 10000m bana. 

Ytterligheterna i min skogarderob - Nike Vaporfly Next% vs Salming Race.

Svensk Friidrott har nu beslutat att det går bara att implementera regeln på internationella tävlingar, SM och i landslagssammanhang vilket känns rimligt. Övriga arrangörer kan enligt svensk friidrott inte åläggas att ha resurser för att bedöma och efterleva regeln och självklart är det främst elitidrott som är i behov av tydliga riktlinjer men nu lämnas löpare på alla nivåer rådvilla.

Vad vi motionärer väljer att snöra på oss är kanske enbart av intresse för oss själva i vår egen jakt på de där åtråvärda sekunderna som vi är beredda att försaka så mycket för men som ingen annan än vi själva bryr oss om! Jag ska springa Sommarspelen 5000 m på Stockholms Stadion 25 augusti och är en av dem som upptäckt hur bra de nya skorna fungerar och hur skonsamma de är. Mina personbästan har några år på nacken och nästan alla är satta i gamla Asics DS Racer. Sedan jag fick hälssporre våren 2018 har mina fötter varit det jag varit tvungen att lägga mest pre-och rehab på och att springa snabba intervaller på asfalt i väldigt tunna skor är tyvärr numera ett säkert recept på att få hälsporrekänningar igen. 

"Vad vi motionärer väljer att snöra på oss är kanske enbart av intresse för oss själva i vår egen jakt på de där åtråvärda sekunderna som vi är beredda att försaka så mycket för men som ingen annan än vi själva bryr oss om!"

Jag sprang 10000 m i juni i Vaporfly och var inställd på att göra detsamma på Sommarspelen men nu vet jag inte. Kommer det kännas OK att springa med en sko som "egentligen" inte är godkänd för banlöpning längre om jag nu skulle prestera en för mig bra tid? Nej är svaret på det. Vinner jag så mycket på att använda Vaporfly på bana eller kommer mina tunna racing flats fungera lika bra? Vet inte. Spelar det någon roll? Förmodligen inte. Träningen innan loppet och dagsform är nog viktigare faktorer än skovalet. Salming Race har jag använt på 1500 m men numera undviker jag dem på träning på asfalt just för att de inbjuder till hög fart med sin markkontakt och låga vikt och för att jag får ont i fötterna av dem men 5000 m i dem klarar jag och det kan vara värt ett par dagar med ömma fötter efteråt för det lutar åt att jag nu springer i dem på Sommarspelen.

Vad kommer då detta att sluta i? Det vet vi inte. Ytterligare regler ska vara på väg och det är inte osannolikt att det kommer ytterligare restriktioner också inom väglöpningen framöver. Det är trots allt där de stora framstegen har gjorts de senaste åren. Världsrekorden på framförallt 10000 m på bana, åtminstone på herrsidan, är så bra att inte någon varit i närheten de senaste åren, trots introduktion av de nya skorna, världsrekordet på bana attackeras redan nu på fredag av Joshua Cheptegei, rekordhållare sedan i år på 5 km väg. Det märkliga är att WA avgjort att det är underlaget som ska avgöra vilka skor som är godkända och inte distansen. Istället för att presentera ett mera genomarbetat förslag som går igenom teknologin i skon har man tagit genvägen att enbart bedöma sultjockleken och dessutom valt en arbiträr gräns på 25 mm utan motivering. 

" Det märkliga är att WA avgjort att det är underlaget som ska avgöra vilka skor som är godkända och inte distansen"

Producenterna måste ges långsiktighet och rimliga förutsättningar att kunna utveckla nya modeller och veta vad som gäller när skorna ska lanseras. Producenter behöver också en standard för hur sulhöjd ska anges i produktbeskrivningen som stämmer överens med hur sulhöjd ska mätas enligt regelverket. Men framförallt behöver elitlöpare glasklara besked om vilka skor som faktiskt är tillåtna att tävla i på bana framöver. 

Det bästa för att åstadkomma det vore en uppdaterad och sanktionerad lista över exakt vilka skomodeller som är tillåtna för banlöpning  och en sådan lista lär också vara på gång från WA.

Uppdatering 13 augusti; nu kom information om vilka modeller som är godkända av WA. Listan är dock långt ifrån komplett vad gäller skomodeller för långdistanslöpning och tydligen beror det då på att tillverkaren inte ansökt om att få en specifik sko godkänd hos WA vilket man kan förstå då tillverkarna inte verkar ha fått någon förhandsinformation, eller information väldigt nära inpå, när de nya reglerna skulle träda i kraft.

En skospaning!

Löparskobranschen är i ständig förändring och aldrig tidigare har vi löpare kunnat åtnjuta ett så bredd utbud av löparskor. Det har samtidigt aldrig varit svårare för den oinvigda att välja skor. Den vilsne löparkonsumenten har det därmed inte lätt. Går vederbörande in i butik och beskriver sin vanligaste löprunda med att det först är ett par kilometer asfalt, sedan motionsspår, följt av ett parti stig med mycket stenar och rötter innan det blir klipphällar längs med vatten och till sist grusväg på hemvägen så kan det bli dyrt och risken är att det följer med åtminstone tre nya par skor på vägen hem…

Boken Born to Run blev en succé för några år sedan och bejakandet av jägarfolket och nomaden i oss som i timtal kunde förfölja vårt byte över savannen skapade en barfotatrend. Det blev inne att helt plötsligt springa helt utan skor. Några miljoner år av evolution av en fot fick plötsligt ett hårt möte med den några decennier gamla produkten asfalt. Det intressanta begreppet barfotasko gjorde entre och nischade produkter som Vibrams tåsko Five Fingers blev mäkta populär. Nyfrälsta naturliga löpare upplevde en sällan skådad men tyvärr kortvarig löpglädje och ordet stressfraktur sköt i höjden i Googles sökstatistik. 

Från minimalistiska tåskor...

För den bredare massan löpare inte fullt redo att se varje tå separerad i gummi eller springa barfota i sandaler dök det upp nya alternativ och material på löparskomarknaden. Ofta med ord som Natural, Minimus eller Zero i produktnamnet. Höjdskillnaden mellan häl och tå, det så kallade ”dropet”, sänktes då det främjar en landning på mittdelen eller framdelen av foten och hällandning blev ett rent obscent ord. Framfotalandning blev det nya svarta och många som inte ställde sig frågan "varför" började fokusera på att landa på tån och mittfoten med samma låga stegfrekvens och steglängd och diagnosen gubbvad trendade nu istället på Google och Twitter och gav massörer och sjukgymnaster nya intäkter.

Saucony släppte sin modell Kinvara som initialt blev utskrattad och avfärdad som pjäxa för sin tjocka yttersula av de redan inbitna men blev ändå en formidabel och välförtjänt succé med många efterföljare som t ex New Balance Zante och Sketchers GoRun och gjorde märket känt långt utanför de mest inbitnas krets.

Från noll dämpning till max

Det gick ett par år och branschen gjorde en 180 graders sväng. Ungefär som byta från att sova på ett 2 cm tjockt liggunderlag i en gympasal till att sova på dunbolster av Prinsessan-på-ärten-tjocklek men hur var det nu igen? Prinsessan sov visst inte så bra ändå trots allt skumgummi? Monstruösa skor i form av HokaOneOne gjorde plötsligt entré på marknaden med en extemt generös dämpning för att skydda samma fot som blivit så utsatt under barfotaperioden. Många förfasade sig men hängde sedan på trenden med de maxdämpade skorna ändå och kunde intyga att skorna minsann inte alls var lika klumpiga som de såg ut.  

...till maximalt dämpade platåskor på bara några år.

Parallellt så flyttades fokus till framdelen av löparskorna. Skor har av tradition ofta varit smala framtill med hopklämda tår som följd. Någon hämtade sitt dammiga exemplar av Born to Run i lådan på vinden och insåg att tårnas rörelsefrihet och inte minst stortån spelar en helt central roll för vår balans och kontroll och tår som barfota möter mark sprider gärna ut sig för att skapa just balans och kontroll. Diskussionen om en frisk fots naturliga rörelsemönster har lett fram till skor med bredare tåbox som tillåter att tårna sprider ut sig för att ta upp stötbelastning på ett liknande sätt som inträffar vid löpning helt utan skor.

Adidas Adizero Adios med sin omvittnat smala läst och tåbox.

Altra är ett av de märken som marknadsför sko inom Natural Running segmentet med noll drop och, inte minst, den bredare tåboxen som tillåter tårna att sprida ut sig mera.

Idag har branschen återigen gått ett halvt steg tillbaka. Det låga dropet från tiden efter Born To Run är kvar, ovandelarna blir allt luftigare och lättare utan en massa stödjande plaststrukturer samtidigt som dämpningen ofta är generös. HokaOneOne släpper lättare tävlingsskor som nästan ser ut som traditionella löparskor vad gäller sulans tjocklek. Andra märken hittar nya mellansulematerial som gör att en låg vikt kan kombineras med en generös dämpning. Nischade märken som håller fast vid en viss filosofi, t ex Altra med noll drop och bred tåbox stjäl marknadsandelar av branschens stora som t ex Adidas eller Asics vilka generellt är långsammare att haka på förändringar men även gamla trotjänare, t ex modellserierna GT2000, Nimbus och Kayano från Asics blir allt lättare och med bättre löpkänsla när nya versioner släpps.

Producenterna av löparskor hittar ständigt nya vägar att uppfinna behov som vi konsumenter övertygas om att vi behöver. De senaste åren har en slags Born To Run 2.0 vuxit som en motrörelse mot teknikinvasionen inom träningen och allt fler springer ute i naturen utan klocka på armen. Med fokus på upplevelse och avkoppling snarare än på hur många steg i minuten och hur många centimeters vertikal rörelse klockan talar om för dig att du har.  Det har naturligtvis skoproducenterna snappat upp och det finns idag en mängd modeller för door-to-trail, trail, offtrail, hybridskor och skor för Swimrun och olika typer av olika underlag. Efter barfotaskon har citytrail har blivit 2010-talets oxymoron.

Borra hål i mina nya skor? Javisst!

Skomodeller som haft hål i sulan för att dränera bort vatten (och spara vikt då fenomenet har varit mest förekommande på lätta tävlingsskor) har traditionellt varit impopulära då det tenderar att komma in mer vatten underifrån än vad som lämnar skon ovanifrån. Idag vill många kombinera löpning med simning i form av Swimrun och få höjer längre på ögonbrynen när det kommer en neoprenfigur som springer i våtdräkt på torra land. Vid Swimrun blir naturligtvis dränage av vatten av än större betydelse och att sätta borrmaskinen i sina helt nyinköpta sulor är inget ovanligt. 

Vad kommer härnäst?

Nästa fokusområde gissar jag blir ovandelen på skor. Nya lättare material kommer möjliggöra än tunnare ovandelar som anpassar sig tätt efter användarens fot, skor som inte använder sig av traditionell snörning, 3D-printade skor, skor med ännu bättre ventilation, skor som helst kan stänga ute fukt och väta o s v. 

Parallellt tror jag trenden med "Wearables" kommer växa, dvs kläder och utrustning med inbyggd funktionalitet att mäta t ex puls eller t ex med skor som har sensorer för mätning av steg och kadens, ett slags version 3.0 av det gamla Nike+-systemet. Det finns anledning för Garmin, Polar och Suunto och övriga tillverkare av GPS-/löparklockor att se upp då deras produkter kan komma att bli överflödiga framöver.

Borta är den tid när konsumenten gick in i specialbutik för löpning och kom därifrån med ett par Asics med pronationsstöd. Pronationsstöd förresten, en företeelse som numera är både ifrågasatt och vetenskapligt skärskådad som något ytterst tveksamt.

Utvecklingen kommer att fortsätta, som den alltid gör.  Variationen kommer öka än mer med både nya modeller och märken för gamla och nyuppfunna behov, till glädje för oss löpare med viss vana att orientera oss i utbudsdjungeln. Kanske mest till förvirring för den som önskar börja springa. De flesta löparskor idag är väldigt bra. Mjuka och sköna, med bra fäste, relativt lätta med bra löpkänsla och i de flesta fall en bra hållbarhet men det gör också att det gamla rådet att "om skon känns bra på foten så är den bra" inte fungerar speciellt bra längre. Det kommer komma hybridmodeller och allroundmodeller med påstådda mirakelegenskaper men som med allt annat så är det ofta för bra för att vara sant. 

Tillverkare kommer fortsätta att lansera nya "revolutionerande" mellansulematerial. Adidas hävdade en kraftigt ökad energiåtergivning med sitt frigolitliknande Boost-material men teknologiska förändringar måste upplevas som förbättringar av konsumenten för att nå framgång. Det är aldrig bara att ställa ut skorna som det heter. Mottagandet av Boost har varit blandat hos löpare och hos många har saknaden varit stor efter Adidas modeller utan Boost-mellansula. Det bästa examplet på detta är den närmast ikoniska modellen Adidas Adizero Adios där varje nylansering väckt hoppet om att "gamla Adios" ska komma tillbaka. En förhoppning som hittills kommit på skam.

Jag tror också vi kommer få se mer samarbeten och konsolidering. Märken som går samman vilket sker i dyrare, mer teknik-och kapitalintensiva utvecklingsprojekt. Även om Vibrams modell Five Fingers har peakat i popularitet finns märkets sulor t ex på New Balance Minimus-serie och förra veckan kom nyheten att Salmings kommande trailsko också kommer ha en yttersula från Vibram.

Utbud och valfrihet är positivt även om det ställer en inför oväntade problem emellanåt. Webben är en guldgruva för att leta efter information men en viss skepsis och källkritik är på sin plats och andras fötter och upplevelser kan skilja sig markant från mina. Nyckelordet här är intresse. Jag har ett stort för löpning och jag botaniserar hellre mellan ett stort utbud av löparskor än bland ett stort utbud tandläkare, elbolag eller PPM-fonder. Jag vet efter att ha sprungit regelbundet i tio år vilken typ av sko som intresserar mig och med det i ryggen kan jag enkelt fokusera på det som är intressant för mig och jag ser positivt på dagens utbud och framtida utveckling!

Skorecension Adidas Adizero Boston 5

Tidigare i vår köpte jag ett par av ovan nämnda, populära sko. Stadium hade kampanj på löparskor och jag hade en bonuscheck så priset blev billigare än att handla på nätet och jag köpte dem främst av nyfikenhet. Nyfiken på det omtalade Boost-materialet som Adidas marknadsfört omfattande.

Jag har köpt skorna för egna pengar och detta är inget sponsrat blogginlägg utan ett jag skriver själv på grund av mitt intresse för löparskor.

Vikt/passform/utseende: Vikten i storlek 44 är 259g och passformen är typiskt Adizero-smal, framförallt över mellanfoten. Väldigt smal t o m. Har du bred fot är den här skon inget för dig! Har du å andra sidan sprungit i gamla Adios känns lästen bekant! Utseendemässigt står den ut lite med en herrmodell i lila och snören i orange. Jag har efter en stunds övervägande bestämt för att skon är rätt snygg.

Löpkänsla: Det var med viss förväntan jag drog ut på första löprundan för att känna ”studsen” från den hypade Boost-mellansulan. Snabbt noterade jag dock att Adidas placerat merparten av Boost-materialet i hälen på skon och relativt lite i framdelen av skon. Boost-enheten känns tydligt och är mjuk vid fotisättning lite längre bak på fotbladet men ger knappt någon märkbar effekt vid landning längre fram på mellanfot eller framfot. I kombination med det relativt högra dropet på 9,4 mm så upplever jag som landar relativt centralt på foten det som om skon uppmuntrar till hällandning. Jag kan inte uttala mig om den exakta fördelningen av Boost-materialet i mellansulan mellan häl och framfot och jag vet att Adizero Adios Boost som är det lättare tävlingssyskonet är tunnare i framfoten. Jag upplever dock inte att bristen på Boost i framfoten gör att Boston känns tunn. Ska jag försöka sammanfatta löpkänslan väljer jag: En lätt, tight men intetsägande sko.

Skon är också förvånande vridstyv men jag har svårt att sätta fingret på om detta är något negativt eller positivt. Det kan vara positivt att skon då erbjuder lite extra stabilitet för de som behöver det men också negativt.

Hållbarhet/använding över tid: Hur skon uppträder efter längre tidsanvändning återstår att se då mina knappt 100 km i skon inte räcker för att utvärdera det. Sulan med gummi från Continental har fått positiva omdömen för sin hållbarhet och det har jag ingen anledning att tvivla på. Däremot har jag läst att den tunna meshen på ovansidan lätt går sönder. Löpare har rapporterat att benen känns fräschare efter att ha tränat mycket i Boston jämfört med andra skor. Det kan jag heller inte ha någon uppfattning om i dagsläget men givet min känsla när jag springer i skon så är jag tveksam till det påståendet.

Alternativ: En liknande sko som Boston 5 är Salming Distance, viktmässigt (259g för Boston i storlek 44 och 240g för Salming Distance i storlek 43 1/3). Passformen är relativt lik med smal mellanfot men där Salming är lite bredare över hela foten och främst i tåboxen. Löpkänslan påminner om varandra med skillnaden att markkontakten i Distance och drivet framåt på fotbladet blir mycket bättre då Distance har 5 mm drop mot 9,4 mm för Boston 5.

Omdöme: Boston 5 är en lätt, allround löpsko med bra löpkänsla som är tillräckligt dämpad för lite längre pass för en van löpare och tillräckligt lätt för att också springa snabbare pass eller tävlingar över längre distanser i för både den ovana löparen och den som sprungit längre. Gå tillbaka några år och Asics DS Trainer var okrönt kung i det här segmentet. Idag är konkurrensen klart tuffare och Boston är ett bra val men inte bäst tycker jag då den får stryk av Salming Distance vad gäller löpkänsla. Boston lever enligt mig inte upp till den unika stötdämpningen och känslan som marknadsföringen ger sken av och känns inte unik jämfört med andra lättare träningsskor på marknaden.

Lättviktstrainerduellen!

Sulmönster på Salming Distance efter 700 km, relativt fräscha sula fortfarande!

Skor och sociala medier hjälper till med motivationen

Efter två dagars "Hemester" (semester på hemmaplan, tack för att du återigen utökar mitt ordförråd, Sofia!) så finns inte någon träning att rapportera om. Istället har vi gått massor, ätit ute, sett en föreställning på Stadsteatern, varit på bio och umgåtts och det är väl bara kontoutdraget som deppar lite efter de här dagarna.

I måndags däremot fick jag till ett rätt bra pass, förutsättningarna var inte de bästa med mörker, regn och ganska kraftig blåst och på Twitter sökte folk efter träningsinspiration. Jag peppade min vän Johan med att vi skulle sticka ut samtidigt men på varsitt håll och fick svaret: "tävling igår, känner att jag är värd ngn dags vila men du ska ut min vän:-)" så jag klädde om och valde de gula racerskorna och stack ut men väl ute var det som vanligt inte lika farligt som när jag satt inne och tittade ut.

Det blev 15km löpning inkl en progressiv snabbdistans med 3km marafart (4:13 min/km), 2km halvmarafart (3:58 min/km) och 1km i milfart (3:43 minkm) följt av 1km vilojogg och sedan 4x200m progressivt från flytfart 3:30 min/km ner till 3:10 min/km (42-38 sekunder) med 200m joggvila. Tusingen i 3:43-fart var jobbig och talade om att jag inte är i bästa form men det var ändå en bättre känsla på länge i högre fart och framförallt var det ett roligt pass trots skitvädret!

Åter till Stockholmsbesöket. Jag köpte ju löparskor också och hade siktet inställt på ett par terrängskor, nämligen dessa, Adidas Adizero XT, men de fanns inte på löplabbet där jag hade ett presentkort.

Så efter lite provande av ett par Inov-modeller, Icebug och en trailmodell från Puma kom jag hem med dessa istället, Inov-8 Xtalon 190. 

Jag var lite orolig först att de ska vara för tunna för de är riktigt lätta med grym löpkänsla. Nu provade jag dem bara i butik och på löpband och i hög fart på bandet kändes gummidubbarna genom den ganska tunna sulan men jag tror den kommer vara fantastisk att springa med året runt i skogen och även i snö i vinter! Föregångaren Xtalon 212 som också är lite tyngre och kraftigare satt heller inte lika bra på min fot så det var inte så mycket att fundera på. Jag kommer naturligtvis återkomma när jag sprungit lite i dem men här är en recension av dem så länge.

15km skofunderingar

Gårdagskvällens löprunda var sista tuffare inför halvmaran på lördag. Den tjänade också syftet att hjälpa mig välja skor. Valet stod mellan dessa två skönheter. Frågan är om jag vågar använda Adizero Hagio på halvmarathon. Jag tävlar i dem på milen men de är mycket tunnare än mina favoriter, gröna sköna Asics Tarther som funkar till det mesta och som jag sprungit allt från 5km till marathon i med fina resultat! 

Beauty in a box...Adizero Hagio och Asics Tarther 

Velade lite mellan intervaller och snabbdistans men samtidigt ville jag gärna ha lite volym så valet föll på 15km distans med 5km marafart i slutet. Adizero Hagio på fötterna och och det var en fin höstkväll med härlig luft! Hagion är svår att springa långsamt i, den är så lätt (180g) och som övriga Adidas-modeller ganska fast i dämpningen och ger en väldigt fin markkontakt och löpkänsla men det gäller också att springa med ett aktivt och bra steg annars blir det ganska hårda fotisättningar.

Sju km lugn i uppjogg i 4:50-fart och väl igång med snabbdistansen var känslan precis som den varit i veckan. Jag fick jobba ovanligt mycket för att hålla farten under 4min/km och även om pulsen låg normalt kändes andningen jobbig. I alla fall 3:59, 3:55, 3:58, 4:05 på en seg uppförskilometer, 3:54 min/km på "femman" men som sagt fick jag inte så mycket gratis. Så dålig form är jag inte i men samtidigt känns det lite märkligt att skylla på veckans förkylning för så kraftig har den verkligen inte varit!?

Nå, vad sade vaderna imorse då? Inget speciellt faktiskt och jag blev inte klokare på skovalet! Visst är jag lite sliten i ben och hälsenor. Vill jag ha en lite mjukare halvmara väljer jag Tarther. Superlätt racekänsla med risk för stela ben då väljer jag Hagio. Det är nog andra saker än skoval som avgör hur den här halvmaran blir som t ex att hitta formen igen. Som det känns nu är det inte realistiskt att matcha fjolårets tid på 1:23:32 som innebär 3:58 min/km i snitt över 21,1km. 
   

För ett år sedan var skovalet givet...

Som Sofia och Eva redan noterat så sparar jag kartongerna. Skorna är inte nya men jag tycker jag har kommit på en rätt smart idé här. Jag har sex par löparskor och då vi är många i familjen och hallen är trång och smal ryms inte så många par löparskor där utan jag förvarar dem i min garderob. Jag har inte kartonger till alla men till snabbskorna som används lite mer sparsamt och som jag är lite mer rädd om. Det gör att smuts från skorna efter användning hamnar i skokartongen och inte sprids ut i min garderob. Smart va'?

Adidas Adizero Hagio - en kort recension

Nu har jag sprungit några pass och ett par (mil-)tävlingar i Hagio och vågar mig därför på ett utlåtande om dem. Jag vill poängtera för eventuella nya läsare att jag köpt skorna själv och inte recenserar dem för att jag fått dem, det verkar tusan så svårt det där att få någon att skicka hit lite löparprylar trots att bloggen är så pass välbesökt :) Hursomhelst åter till skorna då.

Löpkänslan kan inte få annat än full pott av mig, skon är helt enkelt extremt löpglad och jag känner mig snabb så fort jag sätter foten i dem! För den som är van vid Adidas lättare modeller, t ex populära Adios, är passformen lite bredare i framfoten. Jag har storlek 44 på Hagio men 43 2/3 som jag har på Adios hade säkert fungerat bra också. Dämpningen upplever jag som ganska god, trots att skon är väldigt tunn och med bra markkontakt så tycker jag inte att steget blir stumt p g a tunn sula när jag springer.

Snörena är väldigt tunna på gränsen till för tunna och det är väl min enda invändning mot skorna. Det gäller att knyta sista knuten rejält, givetvis med dubbelknut för vem vill stanna och knyta om skorna med perset inom räckhåll? Jag hade hellre sett ett par platta mer konventionella snören som sitter bättre på plats. Ovandelen är skön, extremt luftig men lite plastig i materialet. Vissa påstår att skon slits extremt fort och att ovandelen är väldigt känslig, det är inget jag märkt något av hittills i alla fall.

Hagio var tillsammans med Mizuno Wave Ronin den sko som fick högst betyg av samtliga modeller i RW's test av tävlingsskor för ett par nummer sedan. Jag har såklart inte testat alla övriga utan nöjer mig med att instämma i de positiva omdömena som skon fick i det testet. Jag kan t o m sträcka mig så långt att jag skriver under på påståendet som en av testlöparna sade: Jag älskar den här skon....".

Vikten i storlek 44 är 182g och häl-tå-droppet är 6 mm. Skon är mitt självklara val för tävlingar upp till milen men att springa halvmaran i dem så småningom kommer nog också bli klockrent. Att Hagio till sist är en riktigt snygg sko som också väcker uppmärksamhet drar heller inte ner betyget! Letar ni efter en riktigt lätt sko till tävlingar och kvalitétspass är Hagio ett riktigt bra val!

Kvällsjogg med sällskap och lite om kompressionsstrumpor

Ett par fina kvällar nu och kanske är det snart sommar i alla fall. Det var varit svårt att hinna njuta av kvällarna ett tag men ett sätt är ju att strunta i alla måsten hemma och ta med delar av familjen ut i löparspåret. Ikväll följde hustrun med på en jogg och lilltjejen med, sovandes i joggingvagnen, drygt fem kilometer skön jogg i solen i sexminuterstempo - härligt!

inga kompressionsstrumpor på ikväll dock men jag började springa med kompressionsstrumpor på långpassen för något år sedan och upplever det positivt ur återhämtningsssyfte. Först testade jag att köpa ett par på Apoteket och de är OK men deras ribbstickade variant kliar ganska rejält och fungerar därför inte så bra för träningsändamål.

CEP

Go Co Co

Sedan dess har jag köpt två märken av kompressionsstrumpor - Go Co Co och de dubbelt så dyra CEP och jag tänkte jag dela med mig av lite intryck av dem. Numera har jag oftast också kompressionsstrumpor när jag tävlar och ibland när jag kör tuffare träningspass, jag vet egentligen inte om det ger någon effekt på löpningen men det ger en bra känsla och jag tycker det påverkar återhämtningen positivt.

CEP ger något mera kompression än Go Co Co, främst tycker jag det märks genom att det är svårare att krångla på sig dem. De är ganska tjocka och varma men min främsta invändning mot CEP är att de faktiskt är för långa! Jag har köpt rätt storlek utifrån vadens omkrets och det är nästan så att CEP-strumporna går upp på knät och att jag skulle behöva rulla ner dem någon centimeter. CEP köpte jag för ett presentkort jag vann på en blogg och hade jag betalat 500 pix själv för ett par strumpor hade jag varit ganska besviken på produkten.

Go Co Co är sydda i ett lite tunnare material men erbjuder tillräckligt bra kompresssion till en kostnad som är hälften av den för ett par CEP (249kr på Runners Store vs 500kr för CEP). Passformen är riktigt bra och jag behöver sällan justera någonting då strumporna ofta "hamnar" rätt i sidled på foten direkt. Strumparn sitter på plats, är bra i längd, kompressionen bra och materialet andas skönt mot huden och de därför mina favoriter att träna och tävla i!

Rent estetiskt kan man fråga sig hur snyggt det är! Mina barn är fullt på det klara vad de tycker om det - Ärligt Pappa, ska du ha på dig de där? - men jag har vant mig och tänker inte på den aspekten längre. En lite mera grundlig genomgång av detta med kompressionsstrumpor och löpning hittar du slutligen här.

Trött trots långa strumpor :) Några hundra meter kvar av Stockholm halvmarathon 2011...

Så nära! Det hade jag helt glömt bort!

Jag hade helt glömt bort att jag gissat min tid i Stockholm marathon i den av Löplabbet sponsrade tävlingen Time Target Challenge. Jag hade gissat min tid till 2:59:17 och bara två löpare var närmare sin gissade sluttider än jag och dessutom vann jag ett pris i form av presentkort på skor!





Kanske dags att besöka Andréa nästa gång jag är inne i stan? Ett angenämt bekymmer blir vilka skor jag behöver. I ärlighetens namn borde vanliga distansskor stå högst upp på listan då jag nu nästan bara har lätta skor vilket min snabba kollega Niclas förvånat påpekar varje gång vi springer ihop "Du springer bara i så där lätta skor va'?"

Samtidigt är det lite tråkigt med tyngre skor, typ Asics 2170 eller liknande och kanske behöver jag inte så stabila skor eftersom jag inte skadar mig. Kanske byter jag ut mina utslitna favoriter Brooks ST4 Racer mot ett par Asics DS Racer eller ett par Adizero Boston eller så ger jag presentkortet till min fru så att hon får byta ut sina gamla Asics, vi får se. Skor är roligt, gratisskor naturligtvis ännu roligare!

För övrigt idag, kort lunchjogg över 7km med bara en liten fartökning över 200m i slutet. Vansinnigt ospännande helt enkelt!

Skoköp (igen) och transportlöpning avslutar en vecka där fokus legat på annat än träning

Den här veckan har inte riktigt blivit som jag tänkt mig - en 5km jogg och 20min teknikjoggande (i sneakers) och löpskolning i onsdags för att hålla värmen i regnet under sonens fotbollsträning. Mycket aktiviteter med barnens idrottande och en hel del på jobbet har tagit ork och fokus från löpningen men det gör inget! Jag har radat upp fina träningsveckor som ett pärlband under våren så lite mindre träning några dagar är helt OK. Avslutade i alla fall jobbveckan med transportlöpning idag i ömsom regn, ömsom solsken och passade på att springa 12km av totalt 14 i marafart och det var rätt slitsamt idag i den tuffa motvinden, faktiskt lika jobbigt som när jag sprang 22km i 4:04-fart i söndags. Ryggsäck gör också att det blir lite kantigare och jobbigare i högre fart.

Helgen bjuder på kalas för sonen som fyller sex år i veckan och träningsmässigt har jag tänkt att jag återigen ska springa ett kortare men lite snabbare långpass på söndag, dock närmare tänkt tävlingsfart jämfört med i söndags.

En bekant köpte för stora skor av en modell jag råkar vara väldigt intresserad av och frågade om jag ville köpa de oanvända dojjorna till ett rabatterat pris. Egentligen behöver jag inte ytterligare ett par lätta skor men Adizero Hagio har jag varit riktigt intresserad av sedan jag läste en review här och jag köpte dem ändå bara för känslan av att äga ett par riktigt lätta tävlingsskor (182g i storlek EU44).

Jag har ganska många par löparskor nu, de lättare modellerna Saucony Kinvara och Asics Tarther är båda nya och fräscha, Adidas Adios är OK och så har jag två par äldre skor varav Brooks ST4 är i princip helt slut. Asics DS Trainern får hänga med ett tag till och som dubbade vinterskor.

Adidas Adizero Hagio. Bilder från Runblogger.

Då jag efter maran vill fokusera på snabbhet och kortare distanser tänker jag använda dessa skor framförallt till banpass och tävlingar upp till 10km till att börja med. Kanske vågar jag också så småningom springa halvmara med dem i höst? Nu har jag bara provat dem inomhus ännu så länge men passformen är fantastisk och känslan riktigt fjäderlätt! Det blir snart en tävling på milen och kanske får de göra tävlingspremiär där!

Hur många par löparskor har Du?

Skor, småskavanker och ett riktigt härligt pass!

Sofie skrev att hon kasserat några par skor och jag har också några som snart borde reserveras en plats i skobutiken i löparhimlen!

Mina DS Trainers har gått 140 mil men är ändå hyggligt fräscha och kommer användas en del ännu och förhoppningsvis också hänga med ännu en vinter som dubbskor. DS Trainers använder jag till distans och där har jag också nya Kinvara 2 som funkar perfekt för det. Däremot tycker jag inte att Kinvaran är en snabbsko för kvalitétspass och tävling, där vill jag ha lite mera firmness och markkontakt!

Värre är det med ett par av mina absoluta favoriter, Brooks ST4 Racers. Efter 118 mil och mer än två år är vänsterdojan på väg mot negativ drop, sedan sulan börjat ramla av vid senaste skogsrundan! De här skorna har jag verkligen älskat att springa i, mina första "lättviktare" om man nu kan kalla skor på 250g för det. De har hängt med på otaliga rundor, slagit pers på halvmaran två gånger, de tog mig sub40 på milen första gången och de satt på mina fötter när jag sprang Stockholm marathon 2010. Egentligen behöver jag inte pronationskilen längre men med tanke på hur bra jag trivts i de här skorna borde jag köpa ett nytt par bums. Tänkbar ersättare framöver kan bli Asics DS Racer som är en liknande typ av sko fast något lättare.

Fulskor...

Knät som stramade känns bra nu igen men det är lite lustigt det där hur diverse småskavanker ger sig tillkänna när jag vilar lite extra. Jag tror att det är små reparationsprocesser! Det blev aldrig någon löpning med Malin Ewerlöf igår då hon fick ställa in p g a förkylning. Jag blev precis sådär barnsligt besviken som man kan bli när något man sett fram emot inte blir av. Vi har inte haft lätt att hitta tider som funkar då hon är otroligt bokad nu efter boksläpp mitt i löparboomen och jag inte har världens mest flexibla schema heller men förhoppningsvis kan vi snart träna ihop!

Det blev träning ändå och ett härligt, roligt och kvalitativt bra pass på pigga och fräscha ben! Först 7km distans runt 4:20-4:30-tempo med riktigt lätt känsla följt av 3km progressivt i milfart (3:54, 3:49, 3:45/km) följt av 1km mellanjogg och sedan 2km snabbare än milfart (3:40-fart på båda) vilket var rätt tufft. Avslutade sedan med 5x kort sprintbacke, ca 60-80m i full fart med joggvila ner direkt och en dryg km nerjogg, totalt 15,1km löpning @ 4:21 min/km och 172 i snittpuls. I slutet var det nästan mörkt och det var rätt läckert att sprinta uppför den där skogsbacken i full fart i mörkret med sjungande fåglar som enda sällskap! Kom hem med ett stort leende över hela ansiktet efter 66 effektiva minuter träning!

Det var det enda "längre" passet jag genomför den här veckan, nu väntar bara något kort pass och så vila inför måndagens miltävling vilken lär blir en blöt och tungsprungen (grusväg på stora delar av banan) historia att döma av vädret!

Glad Påsk!

Vårtecken och fartlek

Igår efter några dagars vila blev det ett kravlöst milpass där jag lämnade asfalten och sprang på grusvägar i skogen istället. Blött, lerigt och bitvis isigt och svårsprunget men ändå härligt! Tempot fick bli vad det ville och jag hade inga krav på mig själv att prestera. Sprang sedan ett halvt varv på lokala motionsspåret som också var i hyggligt springbart skick. Dock är det bitvis väldigt kuperat och där backarna låg i skugga låg isen forfarande hård och blank och omöjliggjorde löpning. Avslutade med ett par kilometer på asfalt och då upptäckte jag det - cykelvägen var helt fri från grus!! Vintergruset som brukar ligga kvar så länge på våren! En dryg mil i skön fem-fart (5:00 min/km för att vara exakt). Som en extra bonus var det dagsljus hela rundan trots att jag inte var hemma förrän strax efter klockan 18! Trots att inte ens hälften av mars har passerat konstaterar jag - det är vår!

Nu kan jag snart kan springa med mina Kinvara 2 utan att behöva tillbringa en massa tid efter löprundan med att plocka sten ur sulan. På tal om denna populära skomodell så är det redans dags för nästa uppdatering - Kinvara 3 - där man tydligen gjort om designen på sulan för att den ska hålla bättre och också lanserar trailskon Kinvara TR enligt samma framgångsrika koncept, läs mer här.

Mera färg i löparspåret!

Idag sent eftermiddagsmöte annars helt mötesfritt och det blev ett fartlekspass i mina Adios på lunchen där mot-och medvind och backar utgjorde naturliga partier för fartväxlingar. Tänkte springa en sista kilometer i marafart, visserligen var det lättlöpt och medvind men när jag tittade på klockan visade den 3:45-fart istället så det "råkade" bli en sista kilometer på 3:39, totalt 14,3km @ 4:34 min/km med 168 i snittpuls, endast fyra slag över passet i femfart från igår.

På tal om Adios, denna hyllade sko som många sliter ut ganska fort. Så här ser mina ut efter drygt 30 mil, inte världens skarpaste bildkvalité kanske men inte är de speciellt slitna, bara lite mönster på den blå yttersulan som nötts bort ännu så länge.

I skoaffärerna

När jag väl kommer in till "stan" blir det oftast ett besök på Runners Store, så även den här gången. Man får höra en del intressanta påståenden från personalen både där och i mindre specialiserade butiker:

"Nä, du vet, alla landar ju med utsida häl först"

"Benhinneinflammation går inte att göra något åt, förutom vila och nya skor"

Riktigt tjockt med folk och ingen som riktigt hade tid med mig. Provade i alla fall igenom lite skor tänkta som nya distansskor, t ex nygamla Nike Zoom Elite som gör nypremiär igen, en omtyckt sko som en del bloggare skrivit att de saknat (läs en utförlig review här) då den ersattes av den mindre lyckade lunarelite-serien.

Nike Zoom Elite

Den lämnade mig dock ganska oberörd, för mycket sula under hålfoten för min fot, provade också en lättare, neutral modell av New Balance (kommer inte ihåg modellnumret) och populära Saucony Kinvara 2 som jag tyckte kändes riktigt fin på foten.

Kinvara 2

På Adidas på Sveavägen provade jag också Adizero Boston som jag dock inte föll direkt för, däremot gjorde jag "misstaget" att prova Adizero Adios 2, en sko som verkligen föll mig i smaken! Jag har redan förra generationen av Adios, men dels är den aningen för trång även om den funkar att springa med och dels gillar jag inte riktigt ovandelen på den men ovandelen på tvåan kändes mycket bättre runt foten och övriga förändringar tyckte jag också var till det positiva. Modellen kändes nu väldigt lik min favoritmodell Asics Tarther  Skon satt perfekt på foten och väckte ett riktigt habegär!

Adidas Adizero Adios 2

Det hela slutade med att jag inte handlade något alls. Det får bli ett återbesök eller kanske så småningom en nätbeställning på både Kinvaran som ny distanssko och nya Adios 2. Flera av de fem par löparskor jag äger närmar sig ganska raskt pensionen. Att utnyttja butikerna till att prova och sedan beställa på nätet kan ju tyckas fräckt men så länge prisskillnaden är så stor som den är och med tanke på att den enda hjälp jag fick var att bära fram kartongerna från lagret så hyser jag inga betänkligheter. Det här kanske låter lite kaxigt men jag utnyttjar heller inte butikens kompetens eftersom min egen kunskap om löparskor vid det här laget känns väl så stor som personalens.

Kärleken till ett par skor

Mina Brooks ST4 Racer

Mina första lättviktsskor, 250g kanske inte längre kallas för lättvikt, referensramarna har ju ändrats lite de här två åren. Jag köpte dem i december 2009 och minns fortfarande känslan av lätthet och markkontakt på första passet i vårvintersolen! Det gick så lätt och mycket snabbare än jag tänkt springa.

Nu två år senare har jag sprungit otaliga pass och nästan 1100km i dem. De satt på fötterna när jag uppnådde  milstolpar förra säsongen; första gången jag fixade milen sub40 och två halvmaror sub 90 (1:28 och 1:26) och jag sprang i dem när jag satte PB på maran (3:09:46 Stockholm 2010) och fortfarande är de så sköna att springa i och levererar löpglädje varje gång jag snörar på mig dem.

Runners World gav uppföljaren ST5 lågt betyg i ett test av tävlingsmodeller i somras och klassade skon som en "extrem pronationssko" men skrev också att skon erbjuder bra löpkänsla i framfoten. Visst skon har en ganska rejäl pronationskil och också relativt hög häl men ändå upplever jag inget problem att springa på mittfoten i dem och pronationskilen märker jag inte mycket av. Den kan dock erbjuda en del stöd då man blir trött och inte orkar hålla steget uppe lika bra på de längre passen.

Realistiskt sett så är de snart förbrukade även om de fortfarande är supersköna, jag behöver egentligen inte ytterligare ett par nya lättviktare då jag har både Asics Tarther och Adidas Adios i skohyllan, ändå borde jag köpa ett par nya Brooks ST5 Racer som de numera heter då skon fungerat så klockrent för mig!

Brooks ST5 Racer, en sko man lägger märke till...

Knep och knåp

Då har väderleken normaliserats vilket ju bara var en tidsfråga såklart.

Förra vintern sprang jag utan något som helst halkskydd hela vintern och det gick bra nästan hela tiden men på några pass var det riktigt halt och svårt, på gränsen till omöjligt att springa avslappnat eller t o m någon enstaka gång, att springa alls. I år har jag därför införskaffat ett set med dubbar från Best Grip som enkelt skruvas i skorna med hjälp av det medföljande verktyget.

Även om dubbarna kan skruvas ur när halkan är över så kanske man inte vill perforera yttersylan på ett par nya skor. Jag monterade dubbarna i mina distanssskor - ett par Asics DS Trainer 15 som gått över 1000km och ändå kommer att vara så gott som slut när våren är här.

Så här blev det. Kommer provspringas inom kort.