tisdag 23 februari 2021

Historien om det lilla landet i norr med världens hårdaste uttagningsregler till OS upprepar sig

För fyra år sedan skrev jag ett inlägg om Mikael Ekvall och att han korsade mållinjen i Frankfurt maraton åtta sekunder för sent för att vara aktuell för att bli uttagen till OS i Rio. Ett av bloggens mest vällästa inlägg och en text som också skickades till Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) och som också besvarades av SOK med att Ekvall inte mötte nomineringskriterierna. Inför OS i London 2012 var det Mustafa Mohamed som inte fick en plats trots placering som bästa europé med 2:12:28.

Nu verkar historien upprepa sig. David Nilsson skrev på sitt Instagram 4 februari att SOK nu skärpt kvaltiderna på just maraton ännu mera, ner till 2:08:00 och 2:25. Jag behöver knappast skriva här hur tuffa de här tiderna är. Ingen svensk manlig löpare har givetvis varit i närheten av att underskrida 2:08. Den enda svenska som sprungit snabbare än 2:25 är Isabella Andersson med sitt svenska rekord 2:23:41 från 2011.

Enligt Magasin Spring så har denna nya svenska kvaltid för herrarnas maraton i OS endast underskridits en gång i hela OS-historien, 2008 i Peking när vinnartiden skrevs till 2:06:32. I alla andra olympiska spel har vinnaren sprungit på en tid som den Svenska OS-kommittén tycker är för dålig för att skicka en deltagare!  Senast i Rio 2016 vann Eliud Kipchoge på 2.08,44. Det sätter saker i perspektiv! 

Vi var nog många som trodde att SOK skulle kräva mer av både David och Musse (trots att de båda nu har underskridit både IOK's kvalgräns och Kjell Erik Ståhls svenska rekord som stått sig så länge) men ändå trodde att Carolina Wikström nu skulle bli uttagen efter hennes lopp i Valencia, med underskriden kvalgräns, avklarat topp8-kriterium och dessutom möter hon ju det så kallade framtidskriteriet vilket finns för yngre lovande idrottare men  kan stoppa äldre löpare från att bli nominerade. 

Ståendes på tröskeln stängdes och låstes nu dörren för Carolina (och Charlotta Fougberg och Hanna Lindholm som båda klarat IOK's kvalgräns) och också för både David Nilsson och Musse vilket såklart är både otroligt tråkigt och märkligt på många sätt! Varför utmärker sig lilla Sverige genom att ha de tuffaste kvalgränserna i världen? Många, de flesta, länder nöjer sig med IOK's kvalgränser, 2:11:30 för herrar vilket då skulle göra både Musse och David aktuella. USA har ett annat system med tidsgränser för Olympic Trial Qualifiers. Dessa tider var senaste 2:19:00 för herrar och 2:45:00 för damer. Klarade man dessa tidsgränser fick man ställa upp i det specifika uttagningslopp som senast gick i Atlanta där de tre första i mål på herr-och damsidan kvalificerade sig för OS.

De nya kvalgränserna resulterade i att Svensk Friidrott skrev ett öppet brev till SOK's styrelse den 8 februari och jag antar att diskussioner och informella kontakter sedan dess pågår på hög nivå. I övrigt har det nämligen varit tyst. Knäpptyst. Inte en artikel, inte ens en notis i media. 

I Sveriges löparcommunity, i olika poddar och på olika löparforumen är debatten desto mer intensiv och tonen är både upprörd och uppgiven. Denna kraftfulla signal från SOK om maratonlöpningen kommer nämligen i ett läge när svensk löpning är hetare än någonsin - men kanske bara i löparvärlden i Sverige? 

I fjol var det ett rekordstort antal manliga löpare som sprang under 30 minuter på 10000 m/10 km landsväg. FK Studenterna har nyligen genomfört två heat av sin tävling Vinthundsvintern 3000 m och förutom att det resulterade i en kross av det svenska rekordet på sträckan av Andreas Almgren där han slog sitt eget svenska rekord, nu i spikskor istället för i "gympadojor", har det aldrig tidigare varit så många löpare som underskridit 8 minuter blankt som i år, vissa år har bara någon enstaka löpare klarat det. Toppbredden illustreras ytterligare av att Sverige i år har elva (!) manliga löpare som kvalat in till inomhus-EM i Polen i mars på 3000 m, ett antal vi aldrig tidigare varit i närheten av, och på damsidan är också ett stort antal löpare klara för EM och då har många av de bästa damerna inte ens tävlat ännu i år.



SOK's målsättning är att ta så många medaljer som möjligt, det är väldigt tydligt uttalat. Sverige har väl bara två löpare just nu som kan klassas som världslöpare, Kalle Berlund på 1500 m och Andreas Kramer på 800 m. Tätt följda av Andreas Almgren och Suldan Hassan kanske. MEN, sett ur ett Europeiskt perspektiv blir listan mycket längre, både på herr-och damsidan och inkluderar också våra maratonlöpare i texten ovan som där får sägas hålla mycket god klass numera. 

Det absurda i att SOK desutom sägs hänvisa till skoutvecklingen som ett argument för att ytterligare skärpa kvaltiderna på just maraton förtjänar egentligen ett eget inlägg. Visst har det skett en utveckling av maratontiderna sedan superskorna med kolfiberplatta lanserades, hur stor denna förbättring är råder det fortfarande delade meningar om och olika undersökningar kommer fram till olika siffror. Jag kan möjligen förstå SOK's argumentet om samtliga länder gick samma väg som Sverige men nu är så inte fallet. Det är inte bara svenska maratonlöpare som använder de nya skorna på tävling vilket gör SOK's resonemang obegripligt! 

Bristen på uppmärksamhet och den totala frånvaron av nyhetsartiklar och debatt är nog tyvärr ett tecken på att löpning inte ligger svenskarna speciellt varmt om hjärtat jämfört med de större folksporterna som fotboll, längdskidåkning och sporter där vi traditionellt varit framgångsrika, som t ex tennis, brottning, golf, hästsport, teknikgrenarna med hopp och kast inom friidrotten med flera. Historiskt har också löpning varit stort i Sverige och vi har haft fantastiska löpare med t ex Gunder Hägg och Anders Gärderud med flera men kanske uteblivna framgångar de senaste årtiondena har gjort att intresset svalnat? 

Det märks också på TV-sändningar i friidrott där producenter ofta väljer att visa en stavhoppare som tar av sig överdragskläderna, en längdhoppare diskutera med sin tränare eller en repris på ett släggkast istället för att följa vad som händer på löparbanan. Ännu färre följer en TV-sändning av ett olympiskt maratonlopp där ett stort gäng för den stora massan okända afrikanska löpare gör upp om medaljerna samtidigt som de svenska löparna längre bak i fältet aldrig är i bild och i bästa fall får man hoppas att kommentatorerna informerar om deras passertider längs banan. Jag gissar också att väldigt få svenskar utanför löparbubblan känner till vem Eliud Kipchoge eller Brigid Koskei är.

Frågan vi då landar i är hur kan löpning göras mer intressant i svenskarnas ögon? Är det inte internationella framgångar i sig som ger intresset? Många svenskar åker längdskidor (men inte lika många som springer) och det finns enorm tradition med Vasaloppet men jag tror inte Vinterstudion i SVT skulle locka så stor publik om Sveriges landslag inte vore så framgångsrika! Jämför intresset för alpin skidåkning idag som väl i bästa fall får betecknas som svalt, jämfört med när Sverige stannade och en TV-apparat rullades in i klassrummen när Stenmark åkte på 1970-talet. Hur många svenskar blev inte intresserade av häcklöpning efter Ludmila Engqvist och systrarna Kallurs framgångar? 

Ointresset för löpning följer ett mönster där, t ex 5000 u utgått från Diamond League tävlingarna, där man menar att tittarna tycker att en gren som pågår i knappt tretton minuter är för långtråkig att titta på? Terränglöpning tar inte plats i OS-programmet som föreslaget, vilket däremot Breakdance gör... Det ska vara mera show och snabba kickar och mindre flås av smala svettiga män och kvinnor i splitshorts.

Vad kan elitutövare göra förutom att prestera på en hög nivå när de inte ges chansen att medverka vid de största mästerskapen? Ska elitlöparna mediatränas och synas i TV utanför löparsammanhang för att blir mer folkkära? Något annat?

Här står vi, i till synes oförenliga ambitioner, SOK vill ha så många medaljer till deltagande trupp som möjligt långt ifrån spelens ursprungliga tanke om sportmannaskap, deltagande och göra sitt bästa. "Maratonturister" gör sig icke besvär som en journalist en gång uttryckte det vid ett friidrotts-EM för inte så länge sedan. Löpar-Sverige vill se Sveriges främsta löpare i landslagslinnet i OS och den stora massan skiter i vilket men jublar över en medalj i skytte. Inte för att jag missunnar eller vill ställa dessa idrotter mot varandra men om löparvärlden i Sverige är liten så är världen som bryr sig om skytte övriga 364 dagar om året mikroskopisk för att inte säga obefintlig. Konkurrenssituationen i skytte föreställer jag mig går heller inte att jämföra med den i den globala breddidrotten löpning.

Rekordmånga svenskar springer regelbundet och även om den överlägset stora majoriteten springer för hälsans skull utan att för den skull vara speciellt intresserad av prestation eller av sporten som sådan och dess elitutövare så är det ändå hundratusentals utövare som ställer upp i motionslopp varje år. Efter några svagare årtionden är dock resultatnivån och konkurrenskraften i svensk elitlöpning bättre än på mycket länge och återväxten på juniorsidan synes god. Att i det läget agera på det sätt som SOK gör och sätta ribban för OS-deltagande så högt, är väldigt tråkigt. 

Nej, gör om gör rätt SOK!

tisdag 19 januari 2021

Hej M50

 Då jag fyller 50 i december tävlar jag från i år i ny åldersklass - M50. Det återstår att se hur det blir med tävlingar i år men förhoppningsvis kan lite mindre tävlingar få klartecken att starta redan under våren om/när  smittan minskar och fler är vaccinerade.  

Det finns många väldigt duktiga veteraner i min ålderklass och sett till resultaten förra året - ett extremt år med få arrangerade lopp och där SM-tävlingarna därför lockade ett stort antal av de allra bästa - var det mycket hög klass både på SM-milen och på terräng-SM.  

Jag har som mål att någon gång ta en veteran-SM medalj men det är i dagsläget inte ett realistiskt mål då jag är för långsam på i princip alla distanser men det ska ändå bli kul att tillhöra ny åldersklass och se vad det kan ge resultatmässigt.

På tal om att vara långsam så är det det naturliga tillståndet så här års när snömodden gjort entré på gatorna igen. Med annalkande töväder vankas det dessutom mer av den varan i veckan. Jag fascineras av att många verkar träna på precis som vanligt inklusive de vanliga fartpassen och farterna medan jag verkar påverkas desto mer. Jag tycker även ganska modesta farter blir ansträngande när det hela tiden släpper vid fotisättning och jag känner mig långsam, seg och redo för löparpension men det bara att ta det med ro och komma ihåg att det brukar kännas precis så här under vintern. Även om jag inte jagar någon speciellt volym i år kommer januari ändå sluta som en helt OK träningsmånad och det är gott så. Fart underhåller jag med korta stegringslopp utomhus och med något löpbandspass per vecka.

onsdag 30 december 2020

Säsongssummering 2020

 Ytterligare ett år av löpning lagt till träningsdagboken, ett år som verkligen inte blivit som vanligt eller som vi tänkt oss, men som ändå inneburit ett riktigt bra träningsår och ett år då jag trots alla restriktioner också fått tävla lite i alla fall.

Mängdrekord

Insåg en bit in på våren att jag tränat i princip som om jag skulle springa Stockholm Maraton på våren, dvs att jag hållit i volymen på ett bra sätt, vilket jag aldrig tänkt i år då årets stora mål på förhand var Chicago Maraton i oktober. Målet som var satt till 275 mil för att ge 3000 mil totalt i dagboken överskreds och mängden för året slutar på 316 mil totalt. Jag har legat väldigt jämnt i mängd mellan 25-29 mil löpning i månaden med undantag för augusti som stannade på 17 mil p g a ett tolv dagar långt förkylningsuppehåll. Jag har haft en extremt bra kontinuitet och hållit uppe veckovolymen bra tack vare många pass per vecka, inte p g a många eller långa långpass vilket ofta är det som blir lidande när träningen saknar mål. Jag har bara fått ihop 20 långpass i år om jag räknat rätt och bara två på 30 km eller mer vilket är lite för lite. 

Tävlingar

Jag lider med den stora grupp motionärer som dels inte tillhör någon klubb som ordnat egna, interna små tävlingar eller de som inte springer på de tider som oftast krävs för att t ex kunna arrangera flera heat på tävlingar på 5000 m och 10000 m på bana. 

Nu hann jag faktiskt tävla två gånger innan vi visste så mycket om Covid-19, båda gångerna på 3000 m inomhus i vintras, två lopp som slutade med ett personbästa och ett riktigt plattlopp. 

Scandic Indoor Games sprang jag 3000m på 10:20:47, personbästa med 14 sekunder på mitt blott andra försök på sträckan och en insats jag var nöjd med då nya personbästan inte är något jag tar för givet längre. Det loppet följdes upp av ett riktigt svagt lopp på samma sträcka på Hammarbyspelen några veckor senare, 10:34 på trötta, stumma ben i Sätrahallen.

Sedan slog Covid till med full kraft och nästa tillfälle att tävla kom därför först på Långlöparnas kväll 10000 m på Stockholm Stadion sista juni där klockan stannade på retliga 37:00:21 men ett lopp där jag är riktigt nöjd med genomförandet,. Jag sprang offensivt, jagade ifatt och täppte till luckor och avancerade i fältet hela loppet och kunde avsluta riktigt starkt och att springa bara 17 sekunder från PB och göra mitt näst bästa resultat på 10000 m är jag nöjd med. 

Jag tränade sedan för Sommarspelen med en sommarträningsplan med ett nytt upplägg som gick ut på ganska långa, tuffa intervaller i 3:30-fart för att höja löpekonomin i tänkt tävlingsfart. De flesta passen sprangs i ganska hög värme och jag hade problem att sätta flera av dem och säkert tränade jag för hårt för jag drabbades av den enda långa förkylningen på hela året vilken höll mig borta från löparskorna i tolv dagar och det blev därför DNS för andra året i rad på Sommarspelen. 

I slutet av september ordnade vi en intern klubbtävling på 10000m med Enhörna på Södertälje IP för att testa ett nytt chiptidtagningssystem klubben köpt in. Här blev tiden 37:42,5 i ett jämnt disponerat lopp med mycket sololöpning och löpning på bana två för att varva löpare. Kanske var jag lite för bekväm också men en helt OK insats ändå.

Hade sedan möjlighet att springa 10 000m igen vid två tillfällen under hösten. Var anmäld till VH 10000 VIP, en kompistävling i Västerhaninge men kände mig varken i toppform eller var speciellt motiverad utan valde en längre tur på Sörmlandsleden med vänner istället. Det andra tillfället var på öppet KM på 10000m i Eskilstuna den 31/10 arrangerat av Vilsta IK men då hade restriktionerna blivit tuffare och det passade heller inte med familjeplanerna varför jag ställde in det också.. Sedan vet vi vad som hände, istället för hopp om att restriktionerna skulle lättas något för utomhusarrangemang gick det åt helt motsatt håll med ökad smittspridning vilket förhindrade ytterligare tävlande. 

Virtuella lopp

Jag har inte deltagit i några av storloppens virtuella upplagor av den enkla anledning att det inte lockat mig, det känns helt främmande att springa maran hemma själv. Dock hjälpte jag en kompis med farthållning och fick ett bra långpass på över 30 km på den virtuella upplagan av Stockholm Maraton. Jag har sprungit några smålopp på 5 km för jobbets räkning då mitt jobb är huvudsponsor till en organisation som samlar pengar till myelomforskning och jag fick en plats i Petra Månströms lag i Asics globala Ekiden-stafett vilket var kul. Fördelen de virtuella loppen gett mig är jag haft bra kontinuitet på att träna snabbdistans i år och det är något jag vill fortsätta med. Därför kommer jag sätta upp målet för 2021 - det år jag fyller 50 - att genomföra en sub40 mil i månaden under hela året. Det blir en bra morot till fortsatt kontinuitet i de längre fartpassen. 

Löparvardagen

95% av träningen består av de vanliga rundorna, nästan alltid själv och trots allt elände och lidande som Covid19 inneburit för drabbade och deras anhöriga så har det här året ändå inneburit en chans att betrakta sin vanliga vardag lite från distans och att skaffa sig nya vanor. Jag började ett nytt jobb i början av maj och har nästan bara arbetat hemifrån. Trots alla utmaningar de inneburit har det också gjort att jag sparat nästan två timmar pendling per dag. Jag har börjat gå morgonpromenader i skogen "till jobbet", något jag aldrig tagit mig tid till att göra annars, eller lunchpromenader. Det har alltså frigjorts mera tid, tid för familjen och tid för träning. Jag har morgonjoggat mycket mer innan jobbet och eftersom arbetet är ganska flexibelt och innehåller en del kvällsjobb med USA så har det funnits möjligheter till ett break mitt på dagen och löpning i dagsljus. Är det något jag hoppas och tror på när vi är igenom detta så är det att denna flexibilitet delvis kommer att finnas kvar och att det inte blir nödvändigt att tillbringa alla veckans fem arbetsdagar på ett kontor framöver. 

Löparvardagen - oftast löpning själv i mörker kvällstid på platser jag sprungit hundratals rundor på

2020 var också året då jag blev ledare för en löpgrupp på relativ nybörjarnivå. Det har varit roligt på många sätt och gruppen är så positiv och det har också inneburit att jag fått möjlighet att träna på att lära ut och lära andra om löpning och t ex löpteknik och möta andra på deras nivå vilket varit väldigt nyttigt! Jag har också investerat tid i år genom att lära och experimentera med min egen löpteknik vilket jag ser långsiktigt på. Det har gett en mer harmonisk skön känsla i distanslöpningen men inte lika stor effekt ännu på löpning i högre farter. Men jag har fått flera "verktyg" att jobba med i högre farter, kan variera armföringen för att aktivera höft och ryggmuskler mera och få mera fart och mera kraft ner i marken och kan också lättare känna om jag spänner mig och var.

Skador

Året har varit helt fritt från skador och allvarligare känningar. Känningar av plantar fasciit har jag dragits med till och från sedan 2018 har i år blivit mycket bättre och jag tror att det framförallt har med skobyte att göra även om jag också märker ett samband med mer känningar i fötterna efter hårdare träningspass i högre farter. 

Skor/utrustning

2020 gick jag slutligen ifrån Salming som det skomärke jag huvudsakligen springer i då jag märkt att de irriterar mina fötter på ett sätt som är svårt att beskriva. Salming enRoute är den Salmingsko jag har kvar och den fungerar bra men märket som numera är favoriten är Nike både för träning och tävling och de olika modellerna jag använder (Vaporfly, Pegasus Turbo, Infinity React) fungerar väldigt bra för mig vad gäller både passform, dämpning och löpkänsla

Jag har också i år sålt av en del skor jag inte använder så mycket i ett försök att minska antalet skor något men då jag också fyndat begagande trailskor, t ex de nya favoriterna Hoka Torrent 2 som är den skönaste trailsko jag sprungit i så är antalet ganska oförändrat. 

Framtiden

Jag tror att inledningen av 2021 kommer präglas av Covid19 precis som i år, kanske kommer det nya regler som möjliggör för mindre löpartävlingar att arrangeras på ett smittsäkert sätt under våren men det kan lika gärna gå åt andra håller med en tuffare pandemilag om vi inte sköter oss och smittspridningen fortfarande går åt fel håll. Jag tror tyvärr inte heller att masslopp som Göteborgsvarvet eller Stockholm Maraton kommer kunna arrangeras under första halvåret, åtminstone inte på det sätt vi är vana vid och de allra största loppen utomlands kommer kanske inte tillbaka förrän 2022 givet läget i världen. Att samla tiotusentals människor på samma plats tror jag inte är realistiskt på länge än oavsett anledning, tyvärr. 

Givet läget ser jag ingen större förändring i hur jag kommer träna i början av 2021. Jag kommer inte fokusera på eller sätta upp något mål relaterat till "mängd". Kanske inleder jag året med några dagars helvila om jag känner att jag behöver det. Kanske kommer jag fokusera lite mer på kvalité och fart längre fram i vår på bekostnad av veckomängd om det blir klartecken för mindre tävlingar men några tydliga målsättningar eller prioriterade lopp tycker jag är svåra att sätta upp i dagsläget. 

På några års sikt är nästa stora maratonlopp som lockar mig mest Boston som går på våren istället för på hösten som Chicago eller Berlin. Jag har sagt det förut, maratonträning mitt i sommaren lockar inte mig. Att kvala till Boston, när det nu kan arrangeras igen kräver då att jag springer ett annat maraton först och då blir det nog Stockholm igen som vanligt, där jag närmar mig tio genomförda lopp (åtta i dagsläget). Sedan får vi se hur eller om kvaltiderna ändras efter de inställda lopp som varit och många som vill springa. Att försöka förbättra mig på halvmaran lockar också. Sub80 känns utom räckhåll för tillfället men det vore roligt att försöka närma mig mitt pers igen och någon gång prova att springa en riktigt flack halvmara istället för relativt kuperade Stockholm halvmaraton. Kanske ska jag sikta på Köpenhamns flacka halva om den kan arrangeras till hösten. 

Avslutningsvis tänker jag mig försöka träna ännu lite smartare 2021, att verkligen försöka ha ett syfte med varje pass, att försöka höja kvalitetén ett snäpp på fartpassen och kanske stå över ett skönt distanspass i femfart ibland, hur sköna de än är gör de inte underverk med formen. Förmodligen borde jag köra med backe, vilket jag gjorde ikväll, förmodligen borde jag också öka intensiteten lite på mina tröskelpass som ibland misstänker är lite för snälla. Jag ska också boka in mig på ett tröskeltest på Aktivitus i Stockholm i vår för att verkligen testa fram mina pulszoner, allt i ett försök att optimera träningen lite mer. Jag är väldigt motiverad och tycker att löpningen är väldigt rolig just nu, roligare än på länge kanske och DET är en härlig känsla att inleda ett nytt löparår med! 

Bloggandet har gått lite på sparlåga i år med ett inlägg knappt varannan vecka och så kommer det säkert fortsätta. Jag skriver numera när jag har något att säga, inte för att rapportera om varje träningspass eller för att publicera vad som helst regelbundet. 

Till er som läser, peppar, frågar, kommenterar inlägg här och pass på jogg.se - Ni är viktiga för mig - 

TACK och Gott Nytt År! 

måndag 14 december 2020

I mål men ändå inte

I helgen nådde jag mitt reviderade årsmål men eftersom det återstår drygt två veckor då jag inte har planerat in någon säsongsvila har jag återigen reviderat målet uppåt en bit. Det första målet jag satte vid början av 2020 var att springa 275 mil, eftersom det skulle ge 3000 löpta mil i min träningsdagbok. Det målet uppnåddes den 10 november vilket jag skrev ett inlägg om. 

Det har rullat på ganska bra sedan dess, i november snuddade jag vid 29 mil och med hjälp av två korta och lugna långpass i helgen nådde jag 300 mil vilket jag aldrig tidigare varit riktigt nära, toppnoteringen sedan tidigare är 280 mil från 2016. Nu är målet att springa åtminstone 312 mil i år. Varför då? Jo, för att 312 mil betyder 6 mil/vecka i snitt över hela året.



Kontinuitet är nyckeln till utveckling hör man ofta och är det något jag jag är bra på så är det det sedan många år. Det räcker dock inte längre för att utveckla mig men kanske är kontinuiteten förklaringen till att jag i alla fall inte försämrats speciellt mycket jämfört med fem, sex år sedan. 

Vi kan ta ett exempel. Jag har ett drömmål att springa halvmaran sub80. Det är inte nära för tillfället! Senaste gången jag sprang halvmaran i september 2019 sprang jag på 1:23 och till mitt pers 1:21:24 från 2014 är det också långt. Det är definitivt så att det inte räcker med den kontinuitet jag har för att ta mig tillbaka dit och under 1:20. Uthålligheten och grunden har jag men jag saknar både den specifika fartuthålligheten och snabbheten, 3 x 3 km i 3:47-fart är i dagsläget ett ganska hårt pass, för hårt för att uthålligheten i den farten ska räcka en halvmara. När det gäller snabbhet så sprang jag i år milen i 3:42-fart (37:00). Det är bara fem sekunders skillnad på farten jag skulle vilja kunna hålla på halvmaran och det är alldeles för lite. Jag bedömer att jag behöver 10 sek/km skillnad i fart för en fördubbling av sträckan. Mina pers ligger nästan exakt med den skillnaden i fart mellan 5 km upp till maran: 3:32-3:40-3:51-4:03 min/km. Det betyder att jag behöver komma ner på låga 36 minuter eller 36 blankt om sub80 på halvmaran ska vara realistiskt i framtiden. 

Trots ökad mängd och väldigt bra kontinuitet är jag väl medveten om att det blivit lite väl många bekväma, sköna distanspass i femfart de senaste åren, för att det ska vara optimalt ur ett utvecklingsperspektiv. Jag behöver komma ur den bekvämlighetszonen, kanske t o m skippa något sådant distanspass för att vara fräschare och köra lite hårdare på fartpassen. Jag skulle kunna höja den totala träningsdosen genom att t ex cykla mer men vet inte om jag har motivationen eller tiden. Jag kanske ska testa pass med väldigt korta intervaller, t ex 20-30 sekunder i för mig väldigt hög fart för att bygga lite styrka. Styrka och spänst jag, det är definitivt något jag tror jag behöver men jag tycker inte det är roligt! Mera tröskelträning som verkligen ska vara tröskel och inte för långsamt behöver jag nog också. Kort sagt, jag behöver förändra något, reta kroppen på något nytt sätt för att få något att hända med mina resultat igen. 

Samtidigt, det är ju skönt och avkopplande att ge sig ut och springa lugn distans...

fredag 27 november 2020

Det där stegsamlandet

Jag har alltid haft pulsklocka på bara under träning men sedan bytet till min nuvarande klocka Garmin 645 som mäter handsledspuls och ger en hel massa andra metrics också, så har det blivit vanligare att jag använder min Garmin hela dagarna som många andra. Jag märker dock att det driver en del beteenden som jag undrar är så positiva för träningen. 

Som så många andra har jag ett stillasittande arbete och att nu enbart arbeta hemifrån gör det extra tydligt. Jag försöker komma ut på en kort morgonpromenad varje dag innan jobbet, alternativt någon morgonjogg i veckan. Kommer jag inte ut på morgonen försöker jag lägga in lunchlöpning eller åtminstone lunchpromenad men utan dessa kan en arbetsdag hemma innebära så lite som 2000 steg. 

Har jag dessutom en planerad vilodag är det lätt hänt att jag då känner att jag "måste" ge mig ut på en kvällspromenad för att få ihop de rekommenderade tio tusen stegen om dagen. Garmin fungerar dessutom så i defaultläge att stegmålet utgörs av något snitt de senaste dagarna så tränar jag mycket så höjs målet (en funktion som går att stänga av) och just nu är mitt stegmål drygt 17 000 steg om dagen vilket klockan också uppmärksammar mig på när jag uppnår det. Klart man vill nå dit - varje dag! Jag ser många i mina sociala flöden som drivs av detta. Här verkar klockorna ha oss i ett lika fast grepp som sociala medier vilket beskrivs i Netflixdokumentären The Social Dilemma. Se den! 


Skärmdump från Garmin Connect 24 november. En vilodag från träning och arbetsdag hemifrån bestående av hela sju (!) Teams-möten nästan non-stop från kl. 9-18 med avbrott för en timmas lunch. Då kände jag behov av både morgon-lunch och kvällspromenad.

Jag funderar likt många andra ofta på det här med träningsvolym. Med fem till sju löppass per veckan upplever jag på en del pass hur benen inte är speciellt samarbetsvilliga. Ibland återhämtningsjoggar jag lugnt efter tuffare pass och får den avsedda och eftersträvansvärda effekten av att benen känns allt lättare under passet men lika ofta upplever jag motsatsen, att benen halvvägs in i rundan börjar kännas väldigt sega och då hade nog helvila varit ett bättre alternativ, ur prestationssynpunkt. 

Jag testade att skippa den där kvällspromenaden ett par gånger nyligen och på den efterföljande tröskelmilen dagen efter en sådan dag utan "stegsamlarpromenad" hade jag aldrig den där känslan av trötta och sega ben och det är det jag menar. Om nu målet är att prestera och utvecklas i sin löpning kanske det blir kontraproduktivt att bära sin pulsklocka hela dagarna och samla steg och kanske är det bättre att låta vilodagarna verkligen vara vilodagar, utan de där tio tusen eller i mitt fall dryga 17 000 stegen varje dag. 

Är målet hälsa och att må så bra som möjligt är det naturligtvis bra att komma ut och på dagliga promenader men kanske ska man då heller inte vara så förvånad över om träningen då och då går trögt. Det sägs ofta att en av de stora skillnaderna mellan elit och motionärer är att motionärerna sällan har möjlighet till samma återhämtning som den som kanske lever på sin idrott (vilket ju extremt få löpare i Sverige gör) då motionärer oftast arbetar heltid, sällan unnar sig massage, oftare har familj med aktiviteter o s v. Nu är jag ingen elitlöpare, men jag jag tror på att åtminstone försöka låta vila vara vila och framförallt i de perioder när jag vill prestera i löpningen, t ex inför ett viktigt lopp, för att få ut maximal effekt av passen.

Eller så ska man inte bli så sliten av en vanlig promenad och jag kanske bara tänker för mycket?

onsdag 18 november 2020

Tre tusen mil

Idag efter 10 km snabbdistans nådde jag årsmålet 275 mil. Årsmålet som jag nu reviderat så att den gröna stapeln för 2020 för första gången förmodligen kommer passera linjen för 300 mil löpning på ett år. Lite för några. Mycket för mig. Jag nådde också något mycket större idag. Trekvartsvarv runt jorden i löparskor här på jogg.se

Jag sprang en runda med svärfar på nyårsafton 2006, föga visste jag då att det var starten på något. De första två årens träning finns i ett Excelark som jag bara lagt in som klumpsummor här i dagboken på jogg. Någon gång ska jag försöka importera filen igen eller lägga in också de passen manuellt. Det står i min profil att jag varit medlem sedan februari 2008 men träningsdagboken började jag använda först i januari 2009 och nästan tolv år sedan har jag tre tusen mil registrerade i den. Tre. Tusen. Mil. Trettio tusen kilometer. Trekvarts varv runt jorden.


Det här är inte ett högtravande försök att sammanfatta alla dessa år och mil i en bloggpost. Det går inte. I alla fall inte i en text av rimlig längd. Så mycket har hänt under alla dessa år och jag är inte samma person, inte samma löpare, nu som jag var då men en liten tillbakablick är både roligt och nyttigt. Jag har alltid sprungit och gillat det men de första 35 åren av mitt liv sporadiskt och utan plan eller struktur och var då heller aldrig speciellt bra på det. Minns min fascination när någon fotbollsspelande klasskompis i gymnasiet nämnde att han sprungit 14 kilometer och jag funderade på hur det var möjligt. Första gången jag bestämde mig för att träna lite mer och strukturerat var halvåret innan jag gjorde värnplikten 1991 och det gav resultat. Efter det blev det igen 15 år av sporadisk löpning med studier och småbarnsår. I slutet av 2006 efter att vi fått vårt tredje barn kände jag att jag ville komma ut och röra på mig ett par gånger i veckan, på en väldigt blygsam nivå i början sett till träningsvolym. Tittar tillbaka i min träningsdagbok och slås av hur hårt jag ändå tränade på de pass jag kom ut på. Sprang min första löpartävling – Göteborgsvarvet - efter ”nystarten” våren 2007. Sa till min kompis Pontus med fler än tio genomförda "Varvet" innan start att 1:45 borde man ju kunna springa på i alla fall utan att egentligen ha någon aning. I resultatlistan står det 1:44:59 bredvid mitt namn 😊 Minns också att jag sa att någon gång i framtiden borde man ju kunna springa under 1:30 och då skrattade min kompis åt mig. Det har jag gjort fjorton gånger sedan dess. 

Den här bloggen såg också dagens ljus 2009 och vill ni hänga med på den resan så finns det mer än tusen inlägg att läsa om ni klickar er vidare till bloggens hemsida. Det blir en skapligt lång bok det. Det här inlägget är heller inte slutet på något, en slutstation. Varken för bloggen eller för min löpning. Löpningen har en nästan lika självklar plats i mitt liv som luften jag andas men jag skulle aldrig göra misstaget att ta den för given! Löpningen har gett mig så mycket jag aldrig kunnat föreställa mig under de här åren, så många upplevelser och minnen, så många möten med fantastiska människor och så många möjligheter. Den har hjälpt mig ur sorg och påverkat mig både privat och professionellt och bidragit till att forma mig till den jag är idag.  

Springandet fortsätter så länge lusten till det finns och det är ingenting det här speciella året har kunnat ändra på. Barnen är stora idag och det finns mer tid för träning samtidigt som jag inte riktigt vill lägga mer tid på det än jag gör. Kanske att jag med åren blivit lite mera bekväm, lite mindre hungrig på att nå de där tidsmålen. De motiverar och är fortfarande viktiga för mig men jag springer av så många fler anledningar än att uppnå vissa tider numera. 

Jag har haft den stora förmånen, och förmodligen också tränat ganska smart, att få ha en otrolig kontinuitet i min träning och med nuvarande takt lär jag ha sprungit ett helt varv runt jorden ungefär halvvägs in i 2024. Det vore ett häftigt mål. Eller, ska jag se det som ett delmål och kanske säga mitt första varv? 

Något större firande är inte aktuellt. Den stora frågan är kanske om jag ska fira med en löprunda eller en vilodag? Fira med att köpa nya skor är inte aktuellt då jag gett mig själv köpstopp på den fronten ett tag framöver. Någon som har ett recept på en löpardrink? Lika delar Resorb och vatten toppat med proteinpulver...?

Och ni som ändå är här och läser, gör slag i saken och bli stjärnmedlemmar och/eller stötta jogg.se med en extra peng om ni har möjlighet så sidan får de bästa förutsättningarna att finnas kvar och stötta och motivera oss att nöta skor och mil även framöver! 

Var rädda om er i spåret!


En bild från "folkfesten" Vintermaraton 2015 känns både passande och Corona-anpassat det här året och får symbolisera det stillsamma firandet. 


tisdag 3 november 2020

Milen rullar in som de ska trots allt...

Vad ska en gammal bloggare skriva om i november 2020, en månad som är off-season i vanliga fall och extra mycket så när hela 2020 och förmodligen halva 2021 också är att bektrakta som off-season.

Jag hade till alldeles nyligen förhoppningar om att nåla fast en nummerlapp på bröstet några gånger till i år. Jag var inbjuden till Vilsta IK´s öppna KM på 10000 m i Eskilstuna 31/10, vi skulle anordnat klubbmästerskap på 5 km i Enhörna nu på söndag och jag hade inte helt gett upp hoppet om Strängnäs halvmaraton i november men med det förvärrade smittläget och de nya restriktionerna förra veckan grusades de förhoppningarna.

Mina fina kontinuitet under året fortsätter ändå och jag upplever inga som helst problem med motivationen. Jag skapade ett mycket arbiträrt träningsmål i början av 2020, att springa 275 mil i år. Anledningen till just 275 var att jag då skulle ha totalt 3000 mil reggade i min dagbok på jogg.se vid årets slut - trekvarts varv runt jorden i löparskor! Det ger perspektiv! 

Sedan dess har milen rullat under sulorna och jag justerade därför upp målet i somras till 300 mil vilket då innebar att jag behövde springa 25 mil/månad under årets sista fyra månader. September och Oktober innehöll båda 28 mil vilket gör att det i skrivande stund återstår 39 att springa under november och december vilket inte ska vara något problem, fingers crossed...

Jag tränar lite med handbroms i vilket innebär att jag inte kört några jättehårda pass på ett bra tag utan håller mig mest runt tröskelintensitet och springer jag hårdare/fortare så är det på korta sträckor enbart, och jag upplever att det ändå ger bra effekt. Distanspassen har jag i högre utsträckning än vanligt i år förlagt till stigar i skogen. främst för att jag tycker det är så roligt och ger en variation som mina vanliga asfaltrundor har svårt att matcha. I skogen är jag väldigt obrydd om tempo eller puls utan "leker löpning", upptäcker nya stigar, testar lite obanat och varierar ansträngningen likt gammal hederlig fartlek efter hur terrängen ser ut. 



Det har blivit mycket lekfull stiglöpning i år

Jag har i år fokuserat mer än vanligt på min löpteknik. Den är i grunden god, framförallt har jag ett ekonomiskt steg för längre distanser men givetvis finns saker att förbättra och framförallt att lära, t ex genom att följa The Balanced Runner  och hennes serie "Stuck at home Running Challenge" för löpare i lock-down. De filmer som Petra Månström gjort ihop med Fredrik Zillén går på samma tema och är dessutom roliga att titta på och snyggt gjorda så de rekommenderar jag också! Det har varit givande och gett mig förståelse på en helt ny nivå för hur allt hänger ihop och vad konsekvenserna av olika justeringar i löpteknik blir. Det är också något som jag haft nytta av när jag leder löppass på måndagarna med min löpargrupp. 

Just nu är jag inne i en fas när löpningen känns väldigt harmonisk, rytmisk och avslappnad på distanspassen. Däremot springer jag inte lika bra eller avslappnat i lite högre farter just nu, kanske har jag krånglat till det med allt funderande kring löpteknik men jag tror inte det. Jag började experimentera med detta i våras och det är först på sistone det börjar kännas lite konstigt i högre farter, det blev t ex tydligt när jag testade 15x300m i hög fart förra veckan, då jag inte riktigt fick någon ordning på var armarna eller huvudet skulle vara och det kändes allmänt rörigt under intervallerna. Det är förhoppningsvis övergående och några löpare har föreslagit mer regelbundna stegringslopp efter distanspassen så det testar jag nu under en period. 

Löpningen är rolig och jag njuter av att vara ute och springa och känna mig frisk och i bra form. I det perspektivet är löpningen en oerhört värdefull tillgång det här konstiga året! Ta hand om er ute i spåret!

måndag 19 oktober 2020

Trailäventyr på Sörmlandsleden Gnesta-Mölnbo-Gnesta (etapperna halva 12, 12:1, halva 13, 13:1)

Sedan min bästa vän och löparkompis dog våren 2018 är jag inte bortskämd med sällskap i vardagen på löppassen. Jag bytte klubb till Enhörna hösten 2018 för att få sällskap på flera pass, deltar på klubbens träningar när det passar och visst händer det att vi är några stycken som kör något extra långpass ihop då och då men inte så ofta eller regelbundet och det där att ha en kompis som bor i närheten som man bara kan skriva ett SMS till med kort varsel och fråga om sällskap på ett löppass, det är så värdefullt! 

Maria och Marie är numera sådana vänner vilket jag är väldigt tacksam för! Framförallt Maria har jag sprungit en hel del med de senaste två åren, hon har sprungit maran på 3:42 som bäst och gjort Ironman och även om hon inte matchar mig fartmässigt i löpning så går det tillräckligt fort för att vara bra träning för mig samtidigt som vi båda kan snacka om allt möjligt och ha kul ihop på passen. Jag kan också pacea henne när hon vill få in ett mera högkvalitativt pass. Marie springer jag inte tillsammans med lika ofta, då hon, helt onödigt, tycker hon är för långsam men jag har hjälpt henne med farthållning på någon milrunda. Hon är mer av en ultraprofil som gjort Ultravasan två gånger och som också tränar väldigt mycket mängd men mer varierat än bara löpning. De är också båda ledare i Runacademy i Södertälje och framförallt väldigt trevliga, roliga människor som det känns okonstlat och lätt att hänga med. 

Jag drog ett mess till Maria i veckan om sällskap på långpass och fick svar att hon och Marie planerade ett längre pass på Sörmlandsleden och hon frågade om jag ville hänga med. Jag har Sörmlandsleden 300 m från min dörr men det blir mest pass runt milen i vardagen och jag har velat upptäcka mer, få lite rutin, springa längre etapper med sällskap då det är roligare och bra att ha med sig någon som sprungit sträckan tidigare och har därför länge velat genomföra just ett sådant pass. Den här helgen var helt blank på "måsten" varför jag tackade ja och jag var t o m lite nervös innan trots min löparrutin vid det här laget, Hur klär man sig för fem timmars terränglöpning i lågt tempo? Hur mycket vätska och energi går åt etc?

Det planerade passet var den 33 km långa sträckan Mölnbo-Gnesta, etapperna halva 12, 12:1, halva 13, 13:1, genom Stora Alsjön och Stora Envätterns naturreservatet och domänreservatet tillika vargreviret Sjunda kronopark, i Niklas Holmströms bok "Springa Sörmlandsleden" beskriven som en tuff, teknisk och kuperad sträcka men också som en av de absolut vackraste på hela leden vad gäller urskog som inte avverkats på 100 år, trollsk djup barrskor med grön mossa, gles tallskog över högt belägna hällmarker och härliga partier med strandnära löpning längs de många sjöar som etapperna passerar och jag kan bara instämma i denna beskrivning!

För att lösa logistiken parkerade vi bilen vid etappslutet i Gnesta och transportlöpte till Mölnbo vilket skulle vara omkring 5 km och när det visade sig vara närmare nio kilometer på dessutom trafikerad smal väg var jag först lite missmodig och undrade om jag tagit med mig nog med vätska och energi då jag trodde distansen för dagen skulle nå maratonsträckan, vilket sedan inte blev fallet. 

De negativa känslorna försvann när vi kom in i skogen vid Mölnbo IP, härliga lövtäcka stigar, solen strilade genom träden, höstfärger i lövträden och helt spegelblanka sjöar och glada möten med människor på leden - så fint! 

Allt eftersom kuperingen tilltog och kilometer lades bakom oss gick vi uppför de brantaste stigningarna, och de var många, och tog det lugnt utför. Det är svårt att beskriva en så lång löpning i både omväxlande och bitvis dramatisk natur i ord. De första 20-22 km var både tuffa men framförallt så fantastiska som Niklas beskrivit dem i sin bok, etappen finns beskriven här, sida 5 i pdf'en eller sidan 79 i boksidorna. Den sista biten in mot Gnesta hade sina fina partier längs sjöar men det blev också mer tråkig grusväg längs med fält på allt tröttare ben i slutet.

Turen summerade ihop till 40,5 km när vi stannade vi bilen och vi var i rörelse i 5 timmar och nästan 20 minuter - en härlig dag jag kommer återvända till i minnet i vinter och ha med mig under lång tid framöver. Den gav mersmak och jag hoppas att få upptäcka fler etapper framöver helst i sällskap med mina härliga löparkompisar!

Detaljer som en egen minnesanteckning eller för den som vill ge sig ut på en liknande runda:

Kläder: långa tights (shorts hade funkat men varit kallt i början), tunn underställströja, tunn lager två tröja som jag kunde tagit av sedan, Craft Weather Jacket. Hade funkat med mindre kläder när solen väl började värma.

Skor: Salomon S/Lab Sense Ultra. Fungerade bra men ömma fötter i slutet och dagen efter. Bra fäste förutom på blön sten och rötter, nu var det inte så blött i skogen. Jakten på den perfekta trailskon för alla sträckor och underlag är nog som att leta efter skatten vid regnbågens slut...

Energi: En dubbelmacka Polarbröd med ost, en banan, två proteinbarer, två Snickers (åt bara en). Frukost två timmar innan löpning bestående av fil, müsli, två mackor, ett kokt ägg, kaffe, ett glas resorb. Kände mig aldrig låg på energi eller onormalt hungrig eller törstig efter passet.

Vätska: Två Festis, ca en halvliter vatten i småflaskor i flipbelt, ca en liter saft i två softflasks. Drack inte riktigt upp allt vatten.


Avslutar med bilder från dagen!











torsdag 1 oktober 2020

Träningstävling Enhörna IF 10000 m på Södertälje IP

Igår ordnade klubben en träningstävling på 10000 m för att testa ett tidtagningssystem klubben köpt in. Det här var ingen prioriterad tävling även om det alltid är en viss anspänning innan ett lopp så fanns det noll nervositet när jag väl kom in till IP. Efter mitt förkylningsuppehåll i augusti har jag tränat både bra och förståndigt med flera bra, kontrollerade tröskelpass så jag hade ändå vissa förhoppningar om att springa hyggligt. Förhållandena var väldigt bra, helt vindstilla, lite kyligt initialt med ca 10 grader men ändå perfekt med splitshorts och linne då man blir varm ändå.

Strax dags för start. 

Loppet blev ganska händelsefattigt. ingen av mina klubbkompisar med liknande kapacitet som jag startade och jag hamnade helt själv från start. Efter någon kilometer fick jag en inbjuden löpare i rygg som jag hört siktade på låga 37 vilket lät bra. Han låg i rygg fram till 4000 m någonstans när han gick om och där valde jag att inte gå med vilket säkert var fel beslut men då han fick en liten lucka tyckte jag det gick lite för fort. Han gick sedan i mål på pers 36:51 och det hade jag nog inte i mig även om jag fått draghjälp. 

Resten av loppet fick jag springa solo med en hel del löpning på bana 2 och varvning av långsammare löpare och det syns på varvtiderna mellan 4000 m och 6000 m att jag kanske blev lite bekväm/omotiverad att vara obekväm. Passerade 5000 m på 18:50 vilket var något långsammare än jag hoppats på och hade något 93-varv men bättre fokus sedan och med hjälp av avslappning och bättre hållning (framåtluning)  och teknik kom jag tillbaka till 90-91 varv igen och låg helt rätt i ökande, obekväm ansträngning de sista 3-4 kilometerna och var hela tiden säker på att i alla fall gå under 38 väl medveten om jag alltid kan avsluta bra. Försökte därför öka lite på hela sista kilometern vilket gick sådär med ett 90”-varv på näst sista varvet men som vanligt ett snabbt sista varv på 77” där jag tog ut det jag hade kvar. Trött i mål men inte så jag behövde lägga mig ner. Återhämtade mig snabbt och peppade de löpare som var kvar på banan, joggade ner lite kort och snackade med klubbkompisar innan hemfärd ihop med min löparkompis Maria som jag bjudit in.

Nöjd efter omständigheterna, för få varv under 1:30 mot vad jag siktat på men jag sprang väldigt jämna varvtider och halvor vilket tyder på att jag sprang bra totalt sett. Jag sprang också löptekniskt jämnt med bra rytm. Jag tycker fortfarande milen är en svår distans att bemästra och disponera men båda 10000 m-loppen jag sprungit i år tycker jag att jag utfört på ett bra sätt även om de haft olika karaktär, på LLK hade jag klungor och löpare att springa med och var då lite mer offensiv, och förhoppningsvis blir jag lite bättre varje gång jag springer distansen, detta var bara mitt sjätte lopp på 10000 m. Hade jag haft flera löpare med liknande kapacitet hade jag kanske vågat gå med i någon klunga och kanske kommit ner på 37 låga i alla fall men det är såklart omöjligt att spekulera i.

Tiden från chiptidtagningen (en lite plastremsa på vänster sko och vänster höft som lästes av vid varvning) blev 37:42,5 och därmed avrundning uppåt till 37:43 enligt IAAF's regler för chiptidtagning på bana. Lite roligt i sammanhanget är att jag sommaren 2011 sprang Enhörna Challenge med ett stort mål att gå under 38 minuter för första gången och då satte pers med exakt samma tid jag sprang på ikväll, nio år äldre på en träningstävling utan draghjälp! Som jag skrivit många gånger tidigare, än blir jag inte sämre i alla fall.

Slutligen några ord som skor och skoval. Jag valde att springa i Vaporfly Next%, förbjudna på bana sedan i somras men jag ville inte bli så sliten och chansen att jag skulle sätta ett svenskt rekord :-) eller eget personbästa kändes inte stor. Jag upplevde det som en markant skillnad att springa med Next% på Södertälje IP's mondobanor jämfört med tartanen på Stockholm Stadion där jag också använde Next% på LLK i juni. Jag upplever mondobanorna i Södertälje som snabba och både hårdare och mer sviktande jämfört med tartan och med hårdare bana borde effekten av kolfiberplattan vara större men känslan var att Next% var ganska stumma jämfört med på asfalt. Jag har tidigare tränat i Vaporfly 4% FK på Södertäljes banor och haft en bättre känsla då än i Next%. Har säkert ingen betydelse men jag tyckte det var lite intressant.

Såvitt jag förstår så tittar regeringen på om också arrangemang utomhus som löpartävlingar kan få liknande lättnader på upp till 500 personer som meddelades i veckan. Om det inte blir så antar jag att detta var sista gången jag satte på mig en nummerlapp i år. Trots att det varit ett mycket speciellt år kommer jag ändå vara väldigt nöjd när det lite senare är dags att knyta ihop det här löparåret men mer om det senare.

Väldigt jämna varvtider men visst syns det att jag sprang lite långsammare mellan 4000 m och 6000 m.




torsdag 10 september 2020

Staffan goes löpcoach

Begreppet löpcoach är lite omdiskuterat, kanske främst för att det är spretigt vad som krävs för att kalla sig det. Spännvidden är mycket stor och går från relativt nyblivna löpare som efter en helgkurs kallar sig löpcoacher till oerhört meriterade coacher och ledare med både mångårig egen erfarenhet som löpare på hög nivå och gedigen teoretisk och praktisk utbildning inom coachning och ledarskap med sig i bagaget. PT-branschen är ingenting jag är kunnig om men där verkar det finnas olika varianter av licensieringar vilket mig veterligen inte finns på motsvarande sätt inom löpcoachområdet men rätta mig gärna om jag har fel.

Jag har anmält intresse för att via min klubb Enhörna IF gå tränarutbildning via svenska friidrottsförbundet och förhoppningsvis kommer de kurserna att arrangeras igen så småningom. Med min erfarenhet och intresse för allt som rör löpning så anser jag mig ändå kvalificerad nog att i mindre sammanhang lära ut vad jag lärt mig vid det här laget.

Det lokala gymmet har sedan flera år en löpgrupp och då jag fått det mycket smickrande epitetet "Nykvarns löparikon" 😃 av en av ägarna har jag tidigare fått frågan om jag ville vara delaktig som coach i löpgruppen men då tackade jag nej av tidsskäl. Nu i Coronatider har gymet agerat föredömligt och begränsat deltagande på inomhusklasser och istället ökat på utbudet av träning utomhus med t ex fler pass i löpgruppen och då uppstod behov av fler ledare. Gymet öppnade också upp löpgruppen för alla under våren och inte bara för dem som har medlemsskap vilket jag också tycker är mycket bra.

Nu när det inte finns någon anledning att stressa kring egen träning kände jag att det vore roligt och ett bra tillfälle att dela med mig av det jag lärt mig så därför tackade jag ja i våras till börja som ledare eller OK då, löpcoach för löpgruppen.

Sedan dess har vi varit igång och det har varit både roligt, lärorikt, utvecklande och mottagits väldigt väl. Inledningsvis var jag lite ivrig med allt jag ville lära ut men ganska snabbt hittade jag en bättre nivå. Då distansträning med en grupp som har olika kapacitet är svårt så vi har fokuserat på olika former av kortare intervaller på mellan 30 sekunder upp till tre minuter som längst på mjukt underlag, intervallstegar, backträning i motionsspår, lite löpskolning och korta genomgångar av tips om löpteknik. Vi genomförde också ett testlopp på 5 km i våras på en uppmärkt bana så att alla skulle få ett riktmärke och det kommer upprepas då och då för att ge deltagarna en uppfattning om hur de förhoppningsvis utvecklas. 

Utmaningen var först att tänka bort den egna träningen och kapaciteten och fokusera på vad som fungerar för deltagarna som de allra flesta är relativa nybörjare sett till kapacitet, att se varje individ där den är och komma med feedback men det är väldigt roligt att se hur de hur positiva de är, hur de utvecklas och se dem lämna komfortzonen i slutet av passen. "Det här hade jag ALDRIG gjort själv", inte sällan sagt med ett leende när vi pustar ut efter ett pass är en ofta förekommande kommentar. 

Dessutom är det naturligtvis jätteroligt att få återkoppling och spontan feedback från deltagarna, på nerjoggen, efter passen men också ibland någon helt annanstans, t ex när någon deltagare kommit fram i mataffären och sagt  att det känns så lätt och roligt att springa nu när hon tänkt på det vi gått igenom på passen.