Race Report Stockholm halvmaraton 2026 - 1:26:01 Plats 6/594 i herrar 55.

Uppladdning inför mitt trettonde Stockholm halvmaraton gick väl helt OK, även om känslan var att jag tappat lite i form senaste veckorna på grund av loppnedtrappning. Sommaren har (som vanligt) mest bestått av tröskel-och intervallpass inriktade mot milen och kortare lugna distanspass men under första halvan av augusti fick jag ändå till några mer halvmaratonspecifika pass som 3 x 3 km progressivt, ett långpass på 22 km med 13 km LT-tröskel, 8x1000m tröskel och 12 km tröskel rakt av i 4:06-fart som kändes kontrollerat och helt OK. Samtidigt som så ofta före det här loppet har jag vaknat snorig nästan varje morgon senaste veckorna och Djurgårdsvarvet helgen före halvmaran blev visserligen ett hårt milpass men gick inte som jag ville. 

Loppdagen bjöd på rejält med regn men lite svalare temperatur än tidigare i veckan. Träffade sonen som skulle springa sin första halvmara i Kungsträdgården och tog skydd under ett tak. Kl. 15 (30 minuter före start) skulle man vara i fållan och vi lämnade lydigt in överdragskläderna i tid och då öppnade sig himlen rejält och trots att jag var tidig in i startfållan fanns ingen plats för uppjogg förutom några hundra meters "gågging" varefter det blev en blöt och kall väntan på start. Note to self, vid nästa lopp i regn, ta med en regnponcho hemifrån och släng i startfållan.

Någon minut innan start såg jag att farthållarna för 1:30 tagit plats ganska långt bak i fållan vilket kändes skönt för även om jag bestämt mig för att göra mitt eget lopp ville jag undvika att få dem och deras stora klunga i rygg direkt denna gång. Jag såg dem aldrig under loppet. 

Jag hade bestämt mig för några saker. Gör mitt eget lopp med lap på klockan var femte kilometer, startrusa inte. Sikta på 4:10-fart första femman åtminstone och helst lite längre än så. 

Som alltid lite stress att inte snubbla på något eller bli påsprungen i någon kurva men vi sköts iväg utan missöden och även om det kändes som jag sprang ganska snabbt kändes det ansträngningsmässigt lätt fast det gick lite snabbare än min tänka 4:10-fart men jag toköppnade inte långt under fyrafart denna gång. Ska jag sammanfatta resten av loppet med ett ord så blir det "stabilt". Känslan var att jag höll min fart och gjorde mitt lopp rakt igenom.

Hade sällskap med några löpare en stor del av loppet men växlade knappt ett ord med någon. Jag sprang inte om så många men blev heller inte omsprungen av så många, vilket också resultatlistan bekräftar. Totalt avancerade jag bara 39 platser från 5 km till mål varav trettio av dessa på den andra femman som blev den snabbaste med 4:02 min/km i snitt, mot 4:08 både på första och tredje och känslan var inte alls att jag sprang snabbare andra femman som innehåller både stigningen mittemot Karlsbergs slott och backen vid Kristinebergs IP. Jag var noga med att ta det lite extra lugnt i backarna och försöka springa på utför men som vanligt så sprang jag ikapp uppför och blev omsprungen utför ändå. Så har det alltid varit. 

Slutet av Norrmälarstrand innan Stadshuset. Foto: Patrik Rosén, tack! 

Förbi milen och upp på Söder så började jag känna att benen blev lite tröttare men jag hade inga problem att fortsätta springa på i jämnt tempo. Fler av de jag haft sällskap med första halvan försvann nu sakta bakom mig och jag är nöjd över att jag tävlade, vågade springa om, utan några mentala svackor eller hjärnspöken om att stanna eller sakta ner. Passerade 15 km och kände mig stark, rundade Söder längst västerut och tog mig uppför det sega motlutet mellan 17-19 km utan större besvär. Visst var jag trött men inte tröttare än de omkring mig utan passerade några löpare uppför. Kom tillbaka till Hornsgatan som ju faktiskt går lite uppför innan man når toppen och får springa utför mot Guldbron och Skeppbron. Hämtade energi från löparna man möter på Hornsgatan som har varvet på Söder framför sig. Från toppen av Hornsgatan och förbi Slussen försökte jag trycka lite extra men väntade med att springa riktigt hårt, vågade inte springa så hårt så länge denna gång. 

Fångad av Daniel Prembäck - tack! - på Skeppsbron med knappt en kilometer kvar.
Den spända halsen och det bakåtlutade huvudet, så ser jag alltid ut på lopp enligt familen när jag är trött :)

Passerade hörnet på Skeppsbron där Slottet och svängen upp till mål äntligen blir synligt och nu försökte jag lägga in en växel till. Tittade på klockan och såg att jag t o m kunde klara en tid på 1:25 och det motiverade mig såklart att springa hårdare härifrån, kom runt hörnet uppför Slottsbacken och skulle svänga höger in på målrakan när mage och hals bubblade/krampade till plötsligt och jag fick upp magsyra och maginnehåll i hals och mun från ingenstans. Hade inte känt av något illamående under loppet alls. Jag trodde fortfarande att jag skulle klara under 1:26 och spurtade men med spyan i halsen gick det inte vägen att öka de sista välbehövliga metrarna och när jag fick stanna kom maginnehållet upp lutad över staketet i målfållan. 

Missade att stänga av klockan och visste under några minuter inte om jag klarade sub 1:26 eller inte men var verkligen inte ledsen för det, tvärtom. Otroligt nöjd med min insats fick jag min medalj och min Finishertröja och gick för att byta om till torra kläder och vänta in sonen som dök upp knappt tio minuter senare, glad som en speleman :) Hans drömmål var att springa sub 1:35 vilket han klarade med 1:34:37. 

Glad son efter sin första halvmara

Att få dela löpningen med sitt vuxna barn, helt ovärderligt! Om man kan tävla i glädje blev det nog oavgjort :)

På grund av vätan och att även överdragskläderna vi hade var rätt fuktiga blev det en synnerligen kort after-run med en Erdinger i Kungsträdgården innan hemfärd. Tack till alla som hejade på mig längs med banan, det är alltid många i Stockholm och betyder så mycket! 

Energimässigt så dagen ut så här: vanligt frukost vid åttatiden. En lätt lunch (halv portion tacopaj från veckan och en kopp kaffe) redan kl. 11. En banan ca kl. 14:00 och lätt sippande på medhavd sportdryck i små mängder. Tre Umara energigels med 30 gram kolhydrater varav två med koffein, en 30 minuter före start, en vid ca 8 km, en mellan 14-15 km. Trots att jag var försiktig med dricka innan start kände jag mig lite kissnödig i början av loppet men heller inget större behov av vätska i det svala regnet. Jag tror jag drack en mugg vatten vid Slussen och en eller två halva muggar sportdryck varav den sista omkring 17 km precis före motlutet i Tantolunden. Hade gott om energi hela loppet och tycker inte energiintaget var i överkant med tanke på illamåendet i slutet. Jag hade också med mig en Umara intend med 250 mg koffein men då koffeindosen är så hög och verkligen känns i hela kroppen ett tag efteråt och jag inte vill ta några risker fick den stanna i väskan.

Resultat och mellantider

Topp-10 i Herrar 55. Hela pallen inom sju sekunder

Med någon dags distans till loppet är jag fortsatt väldigt nöjd. Jag kunde säkert ha pressat mig lite mer någonstans eller maxat ut lite till sista kilometern och räddat 1:25 men till vilket pris? Kanske hade jag fått stanna och spy på Skeppsbron och sprungit långsammare och 1:25:5X eller 1:26:01 spelar ingen roll alls. Jag tror att detta var så nära jag kan komma en perfekt halvmara på den här banan i den form jag är i just nu. Hela loppet hade jag den starka, positiva känslan jag hoppats på efter flera halvmaror senaste åren jag inte varit nöjd med. 

Dessutom, i höstas sprang jag snabbare på milen än jag gjorde första gången jag sprang sub40 på milen på Hässelbyloppet 2010 när jag var 38 år gammal. Samma år sprang jag också två halvmaror, Kungsholmen Runt på våren på 1:28 och E18-loppet på 1:26 höga i september. Nu 16 år senare på väg mot 55 år är jag lite snabbare än så. Det betyder väldigt mycket för mig eftersom tid och prestation fortfarande är, och nog alltid kommer vara en stor del av mitt löparjag, det kommer jag inte ifrån. 

Next stop: Enköpingsloppet 10 km om två veckor. Det ser jag fram emot! 

Race Report Djurgårdsvarvet 10 km - 40:05 plats 41/298

Jag trodde jag publicerat den här tävlingsrapporten i början av veckan men icke. Ganska full av självförtroende efter bra 10k-träning med flera bra specifika pass i benen sprang jag lopp igen i lördags. Det gick inget vidare så det här inlägg blir mest ett letande efter ursäkter.

Djurgårdsvarvet har jag inte sprungit tidigare, jag var anmäld i fjol men fick förhinder sent inpå loppet. Banan på Djurgården är vacker och delvis bekant från Stockholm Maraton och det numera nedlagda loppet Milspåret. 

Efter en sval och mulen lördag bjöd loppdagen på sol, värme och vind igen och det blev en genomgående svag insats där huvudet inte var berett att lida. Startade bra, förmodligen för bra, 7:43 i medvind vid 2km-skylten var optimistiskt. På millopp brukar jag försöka "hitta" rätt målfart tidigt eller öppna något snabbare och få lite självförtroende genom att direkt bygga lite marginal till målet, och jag brukar inte kunna springa millopp så progressivt men en lite mer återhållsam fart hade nog varit bättre den här dagen. Något som stressade mig en hel del var att jag hade sub40-farthållarna och en ganska stor klunga löpare direkt rygg redan från start trots att jag öppnade klart snabbare. Någonstans redan mellan 2-3 km sprang de om mig fast jag sprang i fyrafart, vilket var lite tungt mentalt. Sedan i motvind längs kanalen blev det en förhandling om att ens fullfölja, ta det som ett tröskelpass eller bara jogga i mål. Min klubbkompis Jimmy bröt loppet vid passering nära start/mål och jag var nära att ta det beslutet också men det fanns ju ingen som helst anledning till det och jag ville få in ett bra pass innan nästa helgs halvmara så jag fortsatte men kilometer sex och sju som bjöd på lite böljande backar längs med kanalen på väg tillbaka in mot stan i motvind gick så pass långsamt som 4:10-fart. . 

Enligt klockan och skyltarna hade jag fortfarande chansen på att åtminstone rädda sub40 både vid sex och åtta kilometer och jag tar ändå med mig att jag gav mig chansen de tre sista kilometerna med tiderna 4:04-3:55-3:46 km (loppets snabbaste kilometer) och enligt klockan hade jag fyra minuter på mig vid skylten för nio kilometer men trots en spurt så var det för långt fram till mållinjen för att ”ens” klara sub40. Farthållarna för sub40 såg jag inte under andra halvan av loppet så jag gissar att de måste ha sprungit ganska så mycket snabbare än så.

Jaja. jag är inte alltför nedslagen. Jag har numera lovat mig själv att aldrig vara missnöjd så länge jag springer sub40 på milen och nu var jag fem ynka sekunder ifrån, bara för att jag gav upp lite och sprang på lite lägre intensitet ett par kilometer i mitten av loppet. Det har varit ganska mycket i livet utanför löpningen sista veckorna. Dessutom lite snorig senaste tiden, en böljande grusbana och så värme och lite motvind idag. Jag kan klart bättre än så här när huvudet är mer berett att kriga. En annan dag 

Officiell tid 40:05, plats 41 av 298. Retfullt nära sub40 men målsättningen var ju klart högre än så.

Till sist, i ett flertal lopp och hårda träningspass nu har jag nått 194 i maxpuls vilket idag med backen 500m från mål kändes som maxpuls. Undrar om det är min faktiska maxpuls numera?. Har inte sett notering över 195 på flera år nu. Min tidigare maxpulsnotering är 200 bpm, vilket jag uppnådde senaste under 3000m på Scandic Indoor Games januari 2020.

Imorgon är det Stockholm halvmaraton. Jag känner mig inte speciellt bra tränad för det och självförtroendet är inte på topp och jag har därför ingen definierad målsättning utan framförallt vill jag känna att jag kan springa en halvmara på ett bra sätt och känna mig stark genom loppet med en bra känsla. Det var ett tag sedan på halvmaran. Det blir vad det blir imorgon. Kan bli ännu ett plattlopp, kan bli bra. 

Gnet

Det slog mig på semestern att det finns paralleller mellan löpning och hundägande. Som ägare till en Golden Retriever möts man av leenden när man är ute, det har säkert med rasens rykte som snälla, godmodiga hundar att göra och det är ingen slump att just Golden Retriever ofta porträtteras i reklam för olika hundprodukter.

Det är lätt att romantisera hundägande och bara se den härliga kvällspromenaden med vänlig, följsam hund vid sin sida en sommarkväll i shorts och kortärmad skjorta. En morgonpromenad i mörker, två plusgrader och regn en måndag i november innan man stressad ska lämna sin hund hos hundvakten för att åka till jobbet ter sig nog inte lika lockande. Ansvaret, kostnaden, hur bunden man ibland kan bli av en hund, det långsiktiga åtagandet och så vidare, allt det tänker man nog inte på i det tillfälliga mötet i en sommarstad.

Lika lätt är det kanske att bli förförd av sommarlöpning? Ljummen sommarkväll, shorts och linne och förhoppningsvis lätta steg i natursköna omgivningar. Varje år när vårvärmen kommer får vi som springer året om sällskap av massor av fler löpare som börjar (om) igen när våren kommer och när hösten blir mörkare, blötare och kallare blir vi färre som springer igen.

Både löpning och hundägande kan beskrivas som ett "gnet" - ett ihärdigt, regelbundet stretande över lång tid. Ett gnet som absolut är glädjefyllt men också fullt av stunder av motstånd och att bara göra utan att fundera så mycket över det och "gnetet" är något som jag är bra på och kanske är det t o m en av mina främsta talanger inom löpningen och i livet. Den mångåriga kontinuiteten i utförandet.  

Jag känner en hel del människor jag kallar för "projektmänniskor". De går hängivet och målmedvetet in för ett nytt intresse men intresset håller vanligtvis inte i sig långsiktigt. Dessa personer finns också som löpare, de börjar springa mycket, presterar snabbt bra men ett par år senare har något annat intresse tagit över och löparskorna samlar damm i förrådet tillsammans med prylar från tidigare intressen. Detta är inte jag. Jag är mer en "gnetare" sett till personlighet. Kanske är det därför jag trivs bra både som löpare och hundägare. 

Nästa inlägg blir lite mindre filosofiskt och lite mer relaterat till sommarträningen, nuvarande status och löparplanerna framåt.

Race Report Trosa Stadslopp 2026 - 35:22, plats 64/561, 1/45 i M55

På dagen åtta månader sedan jag senast nålade fast en nummerlapp på linnet var det i fredags kväll dags för premiär på Trosa Stadslopp. 

Dagen bjöd på väldigt varma och blåsiga förhållanden men för en gångs skull skulle jag inte tävla på en relevant sträcka då Trosa Stadslopp är 8,9 km långt. Trosa Stadslopp ja, av många klubb-och löparkompisar beskrivet som ett av loppårets höjdpunkter p g a mysig stämning på en mysig plats. Sörmlandsidyllen Trosa vid havet har jag varit i oräkneliga gånger då vi i princip alltid var där under barndomens somrar med båt, och även i vuxen ålder har det blivit många besök då Trosa ligger nära. Men loppet har jag aldrig sprungit och jag vet inte varför, kanske har jag varit för lat för att åka till Trosa en sen sommarkväll (loppet startar kl. 21:00), kanske har inte den udda sträckan lockat, jag vet inte. 

Givet förutsättningarna så hade jag inga andra ambitioner än att få till ett kvalitativt pass. Jag hade inte ens en snittfart i åtanke även om jag tänkt att det vore bra att kunna springa under 4 min/km men värmen gjorde att det fick bli som det ville med den saken. 

Klubbfoto innan start. Flera gulsvarta löpare saknas då vi var många som sprang.

Kom iväg bra i starten och det var väldigt lättlöpt i början. Farten hamnade strax under 4 min/km direkt och det kändes ganska jobbigt i värmen tidigt. Banans första längre backe kom vid 2,5 km och jag tog det lite lugnare uppför men som vanligt spang jag ändå ifatt folk uppför och blev lite ifrånsprungen utför. Så har det alltid varit för mig. 

Fast jag var rätt ansträngd tidigt så är jag nöjd med att jag hela tiden bestämde mig för att springa om löpare framför mig. Publikstödet var stort längs banan och extra mycket vid passering vid målet ungefär halvvägs och vi fick många "Heja Enhörna" ropade till oss. Andra halvan skulle vara mer kuperad men så tuff tycker jag inte banan var. Femtionio höjdmeter på nio kilometer är inte så mycket. Jag hade blivit "varnad" för sista branta backen men redan vid 6,5 km kom en backe som var brant tuffare än den sista, innan det blev flackare igen. Det var fortfarande varmt sent på kvällen men den vind som fanns svalkade skönt. 

Jag fortsatte närma mig och passera löpare den sista kilometern trots att jag var riktigt trött med hög puls, och passerade en löpare från Örebro AIK på krönet av den sista backen, en löpare som jag då inte visste tävlade i samma åldersklass som jag. Framför mig hade jag mina klubbkompisar Adrian och Isabelle som jag försökte jaga ikapp utför mot målet. Sista kilometern utför gick på 3:38 (sista 900m i 3:28-fart) och jag kom ifatt Adrian men inte Isabelle innan den tvära vänstersvängen och spurten i mål på gatstenen på torget i Trosa. 

Målgång

Det var skönt att pusta ut i värmen efteråt och väldigt trevligt att stanna kvar en bra stund och prata med löparkompisar då alla löpare samlades på den lilla ytan bakom torget. Det var så trevligt att det inte blev någon nerjogg utan bara en promenad till bilen för sen hemfärd. 

Jag fick ett hårt träningspass och lyckades precis också snitta under 4 min/km trots värmen och en del backar. Det var inte det viktiga utan jag tar främst med mig att jag sprang offensivt och vågade trycka på trots att jag var ansträngd ganska tidigt. Snittpulsen blev 179 men maxpulsen i slutet hela 192 och det kan inte vara så många slag ifrån min maxpuls numera.

Nu väntar snart semester om någon vecka och jag har inga tävlingar inbokade förrän i slutet av augusti då jag hoppas kunna springa en del lopp under augusti-oktober. Hur det blir med det återstår att se. 

Så dumt att jag inte sprungit här tidigare. Tack till Trosa Stadslopp, jag kommer absolut tillbaka!

Fullständiga resultat

Målgångfilm, min målgång syns 9:25 in i filmen

Att något så litet kan orsaka så mycket - Njursten

Natten mot 20 mars drabbades jag av plötslig smärta i ryggslutet. Kontaktade sjukvårdsrådgivningen som gav mig rådet att ta smärtstillande och försöka vila vilket jag gjorde och kunde somna om men två timmar senare vaknade jag med otroligt kraftig smärta som bara tilltog. Det gick till slut inte att vara stilla, jag hyperventilerade, kallsvettades och när jag till slut efter att ha försökt härda ut själv i två timmar hade så kraftig frossa att det nästan var som kramper och jag kräktes fem gånger av smärtan så tillkallade hustrun ambulans kl. 05.00. De gav mig smärtlindring hemma och morfin i ambulansen och jag blev kvar på akuten för smärtlindring i över åtta timmar. En datortomografi bekräftade en njursten, ca 3.5-4mm på vänster sida. För liten för att de aktivt skulle göra något åt den så jag skickades hem med fortsatt smärtlindring. De första dagarna gick smärtan att hantera med läkemedel men det var fortsatt jobbigt med kräkningar, illamående, frossa, dålig aptit och trötthet. 

Att träna var överhuvudtaget inte att tänka på första tiden efter utan jag var otroligt matt och behövde ofta vila dagtid och det blev enbart lätta promenader i lite drygt två veckor men även när jag sedan började jogga lätt så var de första passen riktigt plågsamma med väldigt hög puls trots låg fart och ben som fick mjölksyra av minsta motlut och det skulle ta ytterligare ett par veckor och totalt fem veckor innan jag började känna mig som vanligt igen i löparskorna. 

Jag var på en uppföljande datortomografi som visade att njurstenen var borta och kommit ut den naturliga vägen men trots det så kände jag mig långt ifrån OK och prover visade att jag fortsatt hade lite njurpåverkan en månad senare. 

Detta har verkligen tagit hårt på kroppen som varit utsatt för långvarig stress psykiskt och fysiskt. I samband med njurstenen har jag också haft ett långvarigt uppehåll från mitt intag av järntabletter, men när provtagning visade ett sämre blodvärde började jag med järntabletter igen på eget bevåg. 

Nu är vi slutet av maj och jag har nu en ganska bra träningsmånad bakom mig och känner att jag är på väg tillbaka. Ett par snälla kvalitetspass per vecka har jag fixat som faktiskt gått helt OK och lite snabbare än jag planerat så jag tror egentligen inte jag tappat så mycket, men jag känner mig generellt rätt svag och blir ännu ibland lite oförklarligt extra sliten av vanliga träningspass så jag försöker nu under en period bara komma in i en bra rutin med kontinuitet igen. VO2Max är tillbaka på 60 enligt min Garmin efter att ha sjunkit från 62 till 58 och Garmin har gett mig beröm och kallat mig "Produktiv" hela Maj, högst ovanligt!

Att jag drabbades av detta när jag gjorde var extra tråkigt eftersom jag tränade med väldigt fin kontinuitet och kvalitet med många fina tröskelpass på löpband från nyår fram till detta hände och jag kände hur jag absorberade träningen på ett bra sätt och hade fin progression på tröskelpassen och hade en väldigt fin form i mitten av mars och jag hade väldigt gärna fortsatt därifrån och fått springa några tävlingar nu på försommaren. Nu när loppsäsongen är igång på riktigt allvar och Instagram svämmar över av härliga lopprapporter känns det extra tråkigt att helt stå vid sidan av och inte alls vara reda för eller känna för att kunna göra mig själv rättvisa och att tävla. 

Jag springer förmodligen Trosa Stadslopp med klubben i slutet av juni utan större ambition att prestera något och som det känns just formmässigt så behöver jag sommaren för att komma tillbaka i en form som gör att det känns meningsfullt att nåla fast en nummerlapp och ställa mig på en startlinje igen, tyvärr. 

"Stenarna i vägen är inte hinder, utan möjligheter..." så någon person någon gång. 

I beg to differ...

Något som däremot händer redan imorgon är att jag ska följa Stockholm Maraton från sidan och framförallt min äldsta sonen som springer för första gången och det ska bli väldigt roligt och jag hoppas kunna hinna heja på många bekanta ansikten under dagen, förmodligen på Strandvägen och kanske också någonstans på Söder och såklart på Stadion för att se målgången! 

Lycka till alla som tar sig an maran imorgon! 

1:59:30...

 ...Så lyder det nya världsrekordet för herrar på maraton sedan Sabastian Sawe från Kenya segrade iLondon igår. Även tvåan, Yomif Kejelcha från Etiopien som igår debuterade på sträckan var under "dröm2" med 1:59:41 och loppets trea Jakob Kiplimo, den som av många förutspåddes vara först under drömgränsen var även han, inte under två timmar men under Kelvin Kiptums tidigare världsrekord från Chicago när han korsade mållinjen på 2:00:28. Jag trodde på förhand på världsrekord och kanske också sub2 men att Kejelcha skulle springa sub2 också i sin debut och att även Kiplimo skulle vara under det tidigare gällande världsrekordet såg jag inte komma och inte heller att Sawe skulle vara så långt under sub2 som en halv minut. Jag ser detta som ett resultat av "många bäckar små" snarare än en blixt ifrån klar himmel och jag går igenom varför i detta inlägg.

Ett bra analys av loppet finns på Lets Run. 

Bild: World Athletics, från sociala medier.

Konkurrensen

Den överlägset största faktorn bakom resultatet denna gång, anser jag.

Förra helgen var det Boston, Amerikanarna älskar att utmåla Boston som "THE" marathon och det mest konkurrensutsatta men sanningen är att London och Berlin alltid lockar de djupaste startfälten (och kanske tjockast bonusar, vad vet jag?). Helgens uppställning med Sawe, Kejelcha, Kiplimo, Cheptegei (som inte riktigt får till det på maran än), Kamworor med flera. Det var upplagt för ett otroligt snabbt lopp med harning på 60:15-60:30 halvvägs. Sedan för Sawe att ha sällskap av en så snabb löpare som Kejelcha så länge i loppet, det var en garanti för en snabb avslutning. Han ville nog inte ha med Kejelcha med otroliga meriter på underdistans, in på en spurt på upploppet utan fick nöta ut honom med högt tempo länge på andra halvan och Kejelcha sa att hans ben fullständigt tog slut så sent som vid 41 km.

Sawe himself

Han har enbart 2:02-tider i sina tidigare maratonstarter, rätta mig gärna om jag har fel här. Någon skrev att han sprungit fyra av de 14 hittills snabbaste tiderna någonsin. Han är en maratonspecialist av rang.

Nutrition

Ingen breakthrough just nu men det går stadigt framåt med optimering på den fronten, för många år sedan var 60 g/h kolhydrater bra, nu med Maurten och deras inkapslade kolhydrater kan man få i sig 120 g/h utan att magen kraschar. Klart att det gör skillnad i slutet.

Skorna

Fortsätter bli bättre och lättare, nya EVO 3 lär väga under hundra gram (!) det är marginal gains men på rätt fötter kan det ge ytterligare någon % förbättring i löpekonomi vilket kan vara göra hela skillnaden. Tidigare var Nike ledande och AlphaFly den sko allt jämfördes med. Numera har Puma övertagit tronen när det gäller testresultat för löpekonomi med deras Fast-R. Saucony Endorphine Elite har också rapporterats vara bättre än AlphaFly och Adidas och Asics ligger också i täten med nya rekord för hur lätta tävlingsskor faktiskt är numera och sannolikheten är stor för att Adidas EVO-serien också är överlägsen Nike AlphaFly vad gäller förbättring i löpekonomi (som inte är samma sak som förbättring i tid, en förbättring med ca 4% i löpekonomi har tidigare rapporterats ge en tidförbättring med ca 2-2,5%).

Var det optimala förhållanden då?

Nej, det verkar inte så. Nu är snarare frågan, var går egentligen gränsen för vad en människa kan prestera på maran, för, var det t ex inte lite soligt och varmt i London igår? Skulle Berlin bjuda på mulet vindstilla och 10-15 grader får vi se 1:59 låga där eller är t o m 1:58 inom räckhåll. Någonstans hoppas jag nästan att detta rekord nu får stå sig ett tag.

Var det en ren eller dopad prestation?

Det går såklart inte att svara på, få åker fast vid testning vid de stora loppen utan fuskare avslöjas nästan alltid vid out-of-competition tester under lågsäsong. Det finna alltid anledning till viss skepsis när det gäller prestationer som nästan är FÖR bra för att vara sanna och inte minst vad gäller Kenyanska löpare, det har historien visat oss många gånger nu. Kenya är det land i världen med flesta dopingavstängda i friidrotten. Bakom det finns säkert många förklaringar och många som är mer kompetenta än jag vad gäller orsakerna men löpning som en väg ur fattigdom, otrolig konkurrens, skrupelfria, samvetslösa agenter och ett väldigt bristfälligt nationellt dopingarbete är säkert alla faktorer som spelar in. 

Att Sawe varit föremål för omfattande testning både inför Berlin (har sett siffran 25 oannonserade tester under två månader) och också nu, delvis med pengar från Adidas, delvis med egna pengar vad jag förstår är betryggande och i stort sett fungerar systemet då fuskare ju fångas upp, även om det fortsatt vad jag förstår finns frågetecken kring hur mikrodosering av otillåtna preparat fångas upp. Sawe lär knappast testas mindre framöver och tiden får helt enkelt utvisa om detta var en ren prestation eller inte. Säkert finns fuskare som aldrig åkt/åkte fast under sina karriärer, lika övertygad är jag om att det finns idrottare som är rena. Det måste jag tro helt enkelt. Så tills vidare hoppas och tror jag faktiskt att vi såg en ren prestation igår trots allt, återigen, det kom inte som en blixt ifrån klar himmel denna gång. 

Så fort jag blir helt frisk och i någorlunda form igen ska jag ta mig till en löparbana och försöka springa ett varv på 68 sekunder (en tvåhundring på 34" fixar jag de flesta dagar i veckan men 400m tror jag inte att jag fixar i dagsläget) och då tänka att detta är Sawes maratonfart.

Bild: World Athletics, från sociala medier

Hur mycket ska man springa egentligen?

När man sprungit ett tag är det lätt att drabbas av "milblindhet" och få en förvrängd bild av vad som är "normalt" och ännu vanskligare är det kanske numera om man börjar springa nu och lyssnar på våra största löparpoddar just nu. Det är lätt att tro att det är normalt att både hinna och orka springa 12-15 mil i veckan ihop med familj, hem och jobb och kanske t o m känna sig lite misslyckad om man bara får ihop hälften av det och tro att det inte kommer leda till någon utveckling. 

Jag brukar få olika reaktioner om jag får frågan hur mycket jag springer. Pratar jag med någon som inte springer brukar reaktionen bli ungefär: 

"Herregud, det är mycket, hur hinner/orkar du det, och pallar dina knän det?" 

Det är alltid lika roligt att höra från någon, som ofta är otränad och som inte springer att löpning inte är bra för knäna...

Pratar jag istället med någon som springer själv och jag svarar att jag de 10-15 senaste i åren oftast sprungit fem pass i veckan och ungefär 50-60 km/veckan blir svaret annorlunda och ungefär så här med lite variation: 

"Det var inte speciellt mycket, du borde nog försöka få upp mängden lite". 

Det är självklart så att jag som en numera erfaren löpare inte ska jämföra mig med någon som inte springer alls och det gör jag inte. Men, det vilar något sorgligt över vår samtid, att det anses nästan extremt att vara fysiskt aktiv inte ens en timma om dagen. 

Missförstå mig inte, det här är:

1. Inte en debatt om mängdträning, alla inklusive jag vet att den enklaste vägen till att bli en bättre löpare är att springa mer. Det svårare är att det finns en break-even där mer inte alltid är bättre utan blir för mycket och var den punkten ligger ser väldigt olika ut för olika personer, då vi alla lever olika liv med olika mycket tid till vårt förfogande och olika åtaganden. Som min löparkompis Magnus brukar säga: "Löpning är enkelt men inte lätt", och det stämmer så otroligt bra! 

När träningsmängd diskuteras hörs ofta argumentet att en timma om dagen bara är 4% av tiden på ett dygn och visst, matematiken är så enkel. Men flera aktiviteter som sömn, arbete, familjetid, laga mat med mera ockuperar ganska stora block som inte går att rucka på av de här tjugofyra timmarna. Och en timme för träning innebär egentligen bara ca 30 minuter effektiv träning om vi ska inkludera ombyte, dusch, uppladdande av passet till sin träningsdagbok med mera :) 

2. Inte heller någon kritik riktad mot våra större löparpoddar. Jag lyssnar både på Maratonlabbet och Spring Snygg-podden och flera andra poddar, har träffat både Manne/John och Johan/Erik och flera andra poddare och jag gillar dem allihop (annars skulle jag inte lyssna på dem :), sympatiska män och duktiga löpare. Ingen av dem har dock ett "vanligt" jobb med vanliga kontorstider. All heder till dem som lyckats göra sina intressen till poddar och få en utkomst av det, en dröm de flesta av oss med en hobby har, men det möjliggör förmodligen träning under dagtid i högre utsträckning och större möjligheter till återhämtning jämfört med dem som arbetar heltid och pendlar till/från ett sådant jobb, något som de också då och då pratar om i poddarna. Kafferumslöparna Molle och Hannes, två andra sympatiska män och duktiga löpare, med "vanligare" arbetsförhållanden, hade nyligen ett avsnitt om hur mycket man bör springa och jag tror inte att en siffra under tio mil/vecka överhuvudtaget nämndes i avsnittet. :)

Att fråga sig hur mycket man ska springa är en variant av den klassiska frågan: "Hur långt är ett snöre?" och dessutom ett snöre där man börjar i fel ände. Utgångspunkten, som mycket väl kan förändras över tid (jobb och pendlingstid kan förändras, barn växer upp och blir mer självständiga o s v) bör alltid vara, hur ser min tillvaro ut och hur mycket tid kan och vill jag avsätta till mina olika intressen och åtaganden där löpning kan vara ett av många? Skillnaden mellan löpning och andra fritidsintressen är att löpning kommer med ett visst slitage och en viss skaderisk. 

Utifrån det svaret kan man sedan börja skissa på en struktur och framgång kommer då man vecka efter vecka, månad efter månad kan följa den i grunden ospännande strukturen.

Jag har aktivt skapat mig en vardag som just nu skulle tillåta mig att träna mer än jag någonsin gjort tidigare. Jag har ett flexibelt arbete där jag i relativt hög utsträckning kan planera min tid själv och jag jobbar på distans till ca 80% och behöver bara åka in till kontoret någon enstaka dag per vecka. Jag har dessutom sedan fyra år tillbaka valt att arbeta deltid, dock 90%, men det innebär att jag kan sluta arbeta något tidigare på dagarna och hinna träna innan resten av familjen kommer hem. 

Ändå så tränar jag inte mer än tidigare, snarare har jag minskat träningsmängden något de senaste åren och detta av egentligen tre anledningar. 

1. Jag tränar inte för maraton just nu/längre. Detta gör att långpassen blir färre och kortare, vilket direkt visar sig i mindre träningsmängd.
2. Jag är äldre och kanske återhämtar jag mig sämre även om jag ännu inte märkt av så stora förändringar av det ännu men det innebär också att mina/våra föräldrar blivit äldre och sjukare och mer tid går åt där.
3. Till sist så har jag inte riktigt lust att träna mer. Jag har som jag skrivit tidigare tränat målmedvetet i ganska många år nu och även om motivationen fortfarande är hög så är den inte lika hög som den varit längre. Ibland känner jag också att jag kanske skulle vilja prova något nytt av saker jag tycker om, prova något nytt intresse, något jag under många tvekat inför, då jag varit rädd att det skulle "drabba"/ta tid ifrån min löpning. Kanske håller den balansen i hur jag värderar löpning kontra annat jag vill göra, på att ruckas lite. Det återstår att se. 

Så för att knyta ihop säcken, hur mycket ska man springa egentligen? Det beror framförallt på hur din tillvaro ser ut, hur mycket tid du har till ditt förfogande och till viss del också vilka mål du har. Springer du enbart för hälsans skull är vinsterna att springa mer än 3-4 gånger per vecka förmodligen väldigt marginella. Ska du prestera och tävla på långa distanser ställs andra krav på träningsmängd, men börja inte med att titta eller lyssna på vad andra gör, lyssna istället inåt och med de närmast dig och låt det vägleda dig så tror jag du hamnar mera rätt.

Mål för 2026 - ska jag sätta några?

Jag har funderat på om jag ska sätta några exakta målsättningar för min löpning 2026, kanske har jag mer ambitioner eller idéer än konkreta målsättningar. Följande tankar har jag i alla fall:

Springa en halvmara igen och då helst en jag är lite nöjd med, är om inte ett mål så i alla fall en ambition, mest för att det skulle ge mig en del motivation till att hålla igång långpassen under året någorlunda. Det vore dessutom roligt att igen få dela startlinje med sonen igen, kanske på Premiärhalvan eller Stockholm halvmaraton, ett lopp jag aldrig sprungit respektive ett som jag tyckt mycket om och sprungit många gånger. Uppdatering sedan detta inlägg började skrivas: jag anmälde mig till Stockholm halvmaraton igen innan priset höjdes ytterligare. 

Tidsmål då? OK, jag sätter några på pränt ändå:

Sub 18:20 på 5 km. Känns rimligare än att skriva sub 18:30 då mina tre senaste lopp på 5000m har gått på 18:36-18:32-18:31 Det skulle vara fantastiskt att komma tillbaka till sub18 igen på 5000m men dit är det i dagsläget långt.

Milen sub 38. Ett mera offensivt mål, att skala bort ytterligare en halvminut från de 38:29 jag sprang på i oktober, men långt ifrån omöjligt tror jag ändå. Det var efter en järninfusion men jag hade också en mycket fin träningsperiod i benen mellan augusti till oktober med väldigt regelbundna tröskelpass med fokus på den högre tröskeln AT och därmed också ganska hög specificitet för milen. Att jag får bättre ordning på mina blodvärden och får träna bra ser jag som en förutsättning för att detta ska lyckas. Träna bra under inledning på året kan jag snart checka av förresten. Jag har sedan årsskiftet genomfört 18 väldigt kontrollerade tröskelpass på löpband och mitt gymkort gäller en månad till. Jag ska nog summera dem i ett separat inlägg men det var blivit många pass med 5 x 6 min, 10 x 3 min o s v i fart runt eller strax över 4 min/km med en mycket kontrollerad känsla. Jag bollade lite träning med Chat GPT i veckan :) och vi är överens om att när det nu känns så bekvämt är det dags att smyga in lite högre farter ner mot 3:50 min/km en gång i veckan till att börja med. 

På halvmaran vore det trevligt att komma tillbaka till runt sub 1:28, till att börja med. Vet inte om det är rimligt, det får tiden utvisa. 

Tävlingar då? Även här är det oklart. 

I början av året var jag var jag sugen på veteran-SM inomhus men jag fick inte till någon specifik träning i januari och genomgick en jobbig tarmundersökning samma vecka så det blev aldrig någon anmälan dit.

Jag är bara anmäld till Saucony Djurgårdsvarvet och Stockholm halvmaraton i augusti.

Springer gärna: LLK 10000m i juni eller Söder Runt 10 km, samt 1-2 banlopp på 5000m. Trosa Stadslopp kanske det är dags att göra premiär på efter alla år? Kanske igen prova något nytt lopp också.

Förmodligen springer jag också några av klubbens tävlingar. Klassiska men backiga Påsksmällen i Enhörna annandag påsk blir nog säsongspremiär och mer en avstämning av hur vinterträningen gått snarare än en prioriterad tävling.

Vintern har känts som ett ultralopp men nu är det bara målrakan kvar och jag är nöjd med träningen hittills i år och tror att formen är rätt så bra för att vara så tidigt på året. 

2025 var året...

 ...När jag förmodligen avslutade min maratonlöpning, åtminstone i betydelsen att prestera några tider. Det är inte omöjligt att det blir comeback på sträckan någon gång men det ligger i så fall längre fram, om lusten till långpass återkommer, om jag lyckas förbättra min kapacitet igen eller om jag lyckas förändra mitt mindset och sluta snegla på vad jag klarade förut.

...när min son anmälde sig till sin första mara (Stockholm 2026) ihop med kompisar. Typiskt då att pappa inte vill springa sträckan längre men om hans löpintresse håller i sig efter första maran ska vi självklart springa en mara ihop framöver! 

...när jag fick uppleva Boston Maraton, en rakt igenom fantastisk upplevelse. 

...när jag sprang lite lägre volym men ändå sprang mitt snabbaste millopp på fem år och för första gången sedan 2020 igen tog mig under 39 minuter tio kilometer.

...när jag åkte på en träningsresa för första gången ihop med min son, en fantastisk vecka på alla sätt!

...när jag efter att ha uttalat och skrivit följande mening här på bloggen i flera inlägg, "Det var några år sedan nu jag var nöjd med en halvmara" tog beslutet att inte springa någon i år. När jag sprang Täljemilen på 38:29 och var nöjd med både genomförandet och tiden så beslutade jag mig för att inte springa Strängnäs halvmaraton och där riskera att avsluta säsongen med ett lopp jag inte var nöjd med. 

...när jag sprang sex lopp på distanser mellan 3000m och maraton och där jag varit nöjd över hur jag presterat med undantag för Semesterloppet 10 km i somras som gick väldigt långsamt. 

...när jag efter många års problem med blodvärden och järndepåer äntligen fick behandling med intravenöst järn och behandling av vad läkaren trodde varit grundorsaken åtminstone en längre tid, vilket sedan inte visade sig stämma. Det hjälpte för stunden och gjorde att mina värden låg högre och mer stabilt i två månader under hösten men efter tre månader utan järntabletter är järndepåerna nu rekordlåga igen i december och i slutet av januari väntar en ny omgång med jobbiga tarmundersökningar för att försöka hitta grundorsaken igen, vilket känns lite nedslående men samtidigt bra då det var över 20 år sedan jag gjorde dessa undersökningar senast.

...när jag på allvar började träna mer luststyrt, har jag haft lust att springa längre har jag gjort det, har jag inte känt för det har jag avstått. Långpassen är en viktig del av volymen och de behöver finnas där för att kunna prestera på den nivån där jag fortfarande vill befinna mig men om fokuset ligger på 5-10 km med någon sporadisk halvmara behöver de inte längre vara så långa. 

...när vi hittade ett nya hus efter att ha tittat efter nytt boende i ett par år efter 24 år i vårt tidigare parhus. En flytt som givetvis var förknippad med en hel del arbete både före och efter, rensning, packning, flytt och uppackning och viss nyrenovering men som i efterhand har gått väldigt bra och vi trivs verkligen och känner att vi hittat ett boende som är nära nog perfekt för oss framåt. 

...är året där jag känner att jag är på en väldigt bra plats i livet. Ibland har jag en tendens, som de flesta andra gissar jag, att gnälla över småsaker, vilket väl är mänskligt. Jag brukar skämta om att jag sitter på toppen av Maslows behovspyramid och bara gnäller :) vilket man väl gör när alla andra behov är uppfyllda. Jag mår bra, alla våra fyra barn mår bra, vi bor bra och jag har ett bra, utvecklande och väldigt flexibelt arbete med bra lön och det finns en ekonomisk trygghet. Löpningen känns rolig, jag tränar på ett sätt jag tycker om utan en massa "måsten" samtidigt som jag presterat bra under året och det var roligt att få avsluta tävlingssäsongen med att springa mitt snabbaste millopp på fem år, något jag hoppas kunna bygga vidare på in i 2026, året då jag går in i en ny åldersklass, M55. 

2026 är året när min träningsdagbok fyller 20 år. Hittills innehåller den 43 677 km löpning och fler ska det bli!

Vad 2026 kommer att bjuda på i löparväg återstår att se och hursomhelst är det ämne för ett annat blogginlägg. Jag inväntar svängen i sjukvården och undersökningar först och se vad som händer kring det och dessutom har jag besvärats av en öm och stel höger fotled under helgerna, något jag brukar kunna känna på vintern, men nu dök det upp innan snön och kylan kom, vilket gjort att jag tagit det lite försiktigt med löpningen. Det sammantaget gör att jag inte kommer springa Veteran-SM inomhus i Huddinge i början av februari, vilket jag tidigare var lite intresserad av under förutsättning att jag skulle fått till några specifika hårda pass i januari men de stryks nu.

Tack till er som läst bloggen även detta år! 

Playitas by Apollo Sports med Spring Snyggt-podden december 2025

Jag kom hem igår ifrån Playitas, Fuerteventura med Spring Snyggt-podden och jag sitter med ett leende och känner ännu solen värma ansiktet. 

Jag är ingen vinterfantast och brukar uppskatta en solresa under vintern, vilket vi gjorde relativt ofta när barnen var små så när Spring Snyggt-podden annonserade att de skulle arrangera en resa i december till Fuerteventura och Playitas frågade jag om jag kunde åka med äldsta sonen, som anmält sig till sitt första Stockholm Maraton i vår, vilket jag fick efter viss övertalning. 

Sonen och jag skulle åkt till Chicago tillsammans när jag skulle springa maran där 2020 men då kom pandemin i vägen. 

Podden med John och Manne hade med en ledarstab i form av Sara Christiansson, Fredrik Uhrbom, Stefan Jensen från Saucony med sin sambo Sara och kiropraktorn Evelina Elmgren, alla bekanta namn för den som lyssnat på podden och ledargruppen gjorde ett riktigt bra jobb både socialt, med föreläsningar på kvällarna och att hjälpa den stora gruppen hålla olika farter på träningspassen. 

Veckans program, som kom att ändras något under veckan

Vi var över 50 personer som flög från Arlanda och Kastrup och jag visst inte riktigt vad jag skulle förvänta mig men gruppen var väldigt blandad och bestod av både elitmotionärer som springer milen på 31 minuter till vanliga(re) motionärer som sprang milen runt timman. Det alla hade gemensamt var att de var otroligt trevliga och det blev omgående en väldigt trevlig stämning som höll i sig hela veckan. Vid de gemensamma middagarna hamnade man bredvid olika deltagare och hade trevliga samtal, mycket om löpning såklart. Jag hittade också löpare på min nivå att springa med på t ex trösklarna och kvalitetspassen.

Både jag och sonen deltog på nästan allt i programmet men en viss variation för oss båda. Så här blev min vecka. 

Måndag: "Urskakslunk" efter flygresan 5,5 km
Tisdag: Dubbeltröskel, 5x6 min på morgonen och 20x90 sek på eftermiddagen, totalt ca 22-23 km
Onsdag: Morgonjogg till "fyren" och på eftermiddagen, styrketräning i gymmet med Henke vid lunch och  3km-gissa-tiden tävling, totalt 19,5 km
Torsdag: Morgonjogg, lunchpromenad 2 km med 200 höjdmeter upp på berget bredvid hotellet, progressiv distansfemma på eftermiddagen och 40 minuter gruppträning "triggerpointsmassage", totalt 15 km löpning
Fredag: banpass med löpskolning och 10x1 min totalt 5,5 km och gruppträning "Stretch and Relax" på eftermiddagen (välbehövligt)
Lördag: morgonjogg 14 km och på eftermiddagen Backpass med diverse hoppteknik med Fredrik Uhrbom, 10x220m backe med löpning direkt ned följt av 3x3 min tröskel, totalt 23 km löpning
Söndag: Skivstångsworkshop och styrketräning med skivstång och veckans långpass, 19 km 
Måndag: Morgonjogg 5,5 km

Veckan började relativt hårt med dubbeltröskel och riktigt tuff uppförslöpning till den "berömda" fyren dagen efter medan resten av veckan bjöd på lugn volymträning, ett banpass med enminutare som blev riktigt hårt i värmen på lite slitna ben. På flera av passen som Uhrboms backpass och veckans långpass valde jag att springa lite långsammare både sett till fart och ansträngning för att inte bli alltför sliten.

Det anordnades en tävling där man fick uppge en tid och sedan springa 3 km utan klocka och försöka pricka tiden där jag missade rätt grovt och sprang på 12:34 (4:11-fart) istället för de 13:06 (4:22-fart) jag uppgett. Malin prickade däremot sin 4:30-fart på sekunden och kammade hem vinsten i form av ett par skor från Saucony, mycket imponerade, grattis igen Malin! 

På tal om skor så hade jag mig tre par men kom hem med fyra . Naturligtvis bjöd veckan på mycket snack också om skor och en deltagare hade ett par Saucony Endorphin Elite 2 med sig som han testat på ett löppassband och insett att de var för små. När han hörde min storlek så frågade han om jag ville köpa dem för ett riktigt bra pris så de blev en tidig födelsedagspresent till mig själv. 

Totalt fick jag ihop över 13 timmar träning varav 11,5 mil löpning. Inget personbästa i "mängd", men det var heller inget uttalat mål med veckan utan jag känner mig klok som tränade i en utsträckning som kroppen höll för, jag stod t ex över ett prova på-Hyrox-pass då jag inte var intresserad och tyckte att det fanns en viss skaderisk. Mellan passen tog vi det lugnt, badade i havet nästan varje dag, hängde vid poolen någon dag, åt luncher utomhus, promenerade en del och vilade.

Förutom en vecka med sol, värme, havsbad och riktigt bra träning är det jag tar med mig hem umgänget med alla härliga människor och det fantastiskt trevliga att resa med och dela intresset med ett av mina vuxna barn! Förutom att vi tränade ihop så satt vi på balkongen med varsin öl och snackade om livet på kvällarna - helt ovärderligt, och jag hoppas på fler gånger, även om det är hustruns tur att åka någonstans nu, eftersom jag också roade mig dyrt genom att åka själv till Boston i april. 

Det pratades under veckan om att resan i poddens regi kanske blir återkommande och jag vill absolut åka till Playitas och träna i solen igen i framtiden, om det blir med podden eller själv med familjen får framtiden utvisa!

Kroppen är hel men lite trött men sinnet glatt. Om ni var med på resan och läser det här - tack för en supertrevlig resa! Det här kommer jag leva länge på!