onsdag 7 juli 2021

Hur sänker vi trösklarna för löpning?

Jag läser en del på sociala medier om folk som uttrycker att de inte "vågar ge sig ut och springa eftersom någon kan se dem" och har alltid förundrats över hur man kan tänka så. Det är väl bara att ge sig ut och springa, vem skulle tycka, eller ännu mindre, uttrycka något? Men som vi vet, i de sociala mediernas tidevarv fungerar det inte så. Det finns folk till allt som uttrycket säger och de uttrycker också ibland allt möjligt. 

Sedan ett drygt år tillbaka leder jag en löpgrupp och det om något har öppnat ögonen för hur hög tröskeln är för många att prova löpträning, framförallt i grupp! Vi har en liten trogen skara som är med på nästan varje pass och då och då har jag nöjet att välkomna någon ny på passen men inte så ofta som jag skulle vilja. Vi går aktivt ut med att löpgruppen är för alla, oavsett nivå. 

Trots detta är det det väldigt trögt att locka fler att springa med gruppen och jag hör på omvägar  att man är rätt för att "komma sist", "vara sämst" eller att man "bara ska bli lite snabbare först" etc trots att man redan tränar ett antal timmar konditionsträning i veckan och också springer själv. 

Ett talande exempel var en fråga jag fick från en ny deltagare vid ett tillfälle: "Jag springer ca 10 km 3-4 gånger i veckan, är det tillräckligt för att vara med?"

Ett tydligt tecken på hur hårt man bedömer sig själv och hur stor rädslan är för att vara "dålig" och jag tycker det är väldigt tråkigt och onödigt! 

Ser också en del i sociala medier om det här fenomenet och jag funderar kring vad vi redan frälsta löpare kan göra för att få fler att börja springa och vad vi gör och uttrycker som gör att vissa inte vågar?

Ett annat delproblem är att löpträning är så extremt mätbart och beskrivs så detaljerat och krångligt att man knappt kan komma ihåg hur passet är upplagt, med knepiga intervallstegar med olika lång vila och setvila. Trots allt, löpning för motionärer handlar ju till största delen om att göra det tillräckligt roligt så man inte slutar och där kan olika slags pass ha sin plats för att ge variation men det finns ingen anledning att sätta ihop så krångliga pass att man inte klarar av att memorera upplägget. 

En annan sak är detta med målsättningar. Man måste ingenting, det viktigaste är ju att man sätter ett mål som är viktigt och resonerar med en själv. Är målet "bara" hälsa finns absolut ingen anledning att krångla till det och hälsovisterna utöver att jogga tre gånger i veckan är nog marginella. Målet behöver inte vara att springa maraton, prestera en viss tid på en viss sträcka. En målsättning kan se ut på många olika sätt och kan aldrig vara fel eller dålig så länge målet är ens eget! Då faller också hela anledningen att hålla på och blir stressad över andras snittfart och sträckor vilket tydligen också är vanligt, andra som kanske tränar dubbelt så mycket som en själv och som har mål som är helt annorlunda och förhoppningvis också rätt för dem. 


Löpning i grupp - härlig gemenskap men också lite skrämmande och en hög tröskel för många att prova

måndag 21 juni 2021

Klarade inte av att hantera värmen i Enhörna halvmaraton 2021 - 1:39:36 och plats 21, tvåa i M:50 i värmen

I Enhörna har vi alltid tur med vädret. Enhörna halvmaraton börjde som Jubileumsloppet 2018 då klubben fyllde 70 år (?) och det var rejält varmt. Året efter var jag funktionär och temperaturen snuddade vid 30 grader. Förra året var loppet inställt p g a pandemin. 

I år blev det återigen en varm upplaga. Jag tyckte jag hade förberett mig så gott jag kunnat, dragit ner på träningen lite innan vilket belönades med ett besked från Garmin att jag var i "toppform" på grund av den minskade träningsbelastningen. Tyckte sedan jag gjorde allting rätt. Dagen innan drack jag extra mycket och intog lite extra kolhydrater och samma morgon intog jag både lite salt och Resorb sport ihop med bra energi. Tog mig till Enhörna och tog det lugnt i skuggan innan start, tog en stor gel innan start och hade med mig två gels ut på banan.

Pratade lite med klubkompisar om utgångsfart och bestämde mig för en ganska försiktig start omkring ca 4:10-fart för att känna hur det kändes. men de två första kilometerna landade ändå runt 4:05 min/km. Tyckte ändå det kändes helt OK. Banan som innehåller totalt ca 200 höjdmeter skulle jag bäst beskria som böljande, det finns flacka partier men också en hel del backar och längre motlut och vad som skulle märkas mer den här dagen en del knixiga svängar. Tyckte jag höll ihop det ganska hyggligt genom att springa på ansträngning även om jag hade några dippar redan på det första varvet av två, bl a på ett ganska svårsprunget trailparti på banan full med ojämn sten. Även om klubben gjort ett bra jobb genom att spraya färg på stenarna tog jag det försiktigt då jag ramlat nyligen på ojämnt underlag. Jag spred kilometertiderna från alla mellan 3:58-4:31 de första 13 km. 

Halvvägs vid varvning efter 44:50 enligt resultatlistan (4:15-fart i snitt) var jag vid gott mod men ute på den gassade cykelbanan vid 14 km blev jag plötsligt ganska illamående och jag hade märkt att jag också fått lite yrsel i några av de skarpa svängarna strax innan dess. Jag tog därför en gångpaus med förhoppningen om att det skulle gå över men det släppte inte direkt. Jag kunde jogga till nästa vätskekontroll vid ca 15 km där jag stannade och tog lite extra vätska. Jag fortsatte jogga men fick ta ett flertal gångpauser till och blev såklart omsprungen av flera löpare, bland dem klubbens duktiga ultralöpare Kajsa Berg som jag tyvärr inte förmådde hänga på. Pulsen var låg och benen pigga  och jag började bli irriterad på mig själv att jag inte förmådde "vara lite tuffare". Här är det på plats att rikta ett stort tack till all publiken i Enhörna som frikostigt bjöd på extra vatten och svalka genom att strila kallt över löparna med hjälp av sina trädgårdsslangarna. Ett kort tag övervägde jag att kliva av men då jag var längst bort från målet när jag fick ta gångpauser behövde jag ändå ta mig tillbaka och då en DNF gärna sätter sig på huvudet ville jag undvika det till varje pris. Väl inne på den välbekanta Påsksmällenbanan vid ca 19 km ställde jag mig i en dusch från en trädgårdsslang tills jag var genomblöt och nedkyld och därefter kändes det lite bättre och jag kunde börja springa i ca 4:30-fart igen och på den sista kilometern insåg jag också att en tid under 1:40 låg inom räckhåll och jag lyckades uppbåda lite motivation i den sista tunga "grisbacken" för att trycka på lite hela vägen in i mål. 

Klockan stannade till slut på 1:39:36 efter ett andra var på 54:45 (5:11-fart i snitt) vilket gav en 21:a plats av totalt 45 löpare och en andraplats i M50 vilket jag fick en snygg vit tränings-T-shirt från Adidas för. Banan är inte speciellt snabb som den är och det är svårt att spekulera i vilken tid som vore möjligt under mer normala förhållanden. Ser jag till mina kilometertider igår i värmen hade jag kanske klarat någonstans 1:33-1:36 om jag bara hållit mig springandes hela vägen vilket känns ganska ointressant. Många hanterade värmen mycket bättre än jag igår och presterade tider i alla fall en bra bit snabbare än 1:30 och jag vill tro att jag i mer normala temperaturer skulle kunna springa på den nivån jag också trots allt men det är teori och därmed inte så intressant. 

Detta var ingen högprioriterad tävling men det var väldigt trevligt att få träffa lite folk och få känna lite tävlingsnerv igen! Som alltid är det väldigt trevligt i Enhörna och bra arrangerat och funktionärerna och publiken som också kämpade i värmen förtjänar ett extra tack. 

Min nästa tävling är långlöparnas kväll 10000 m på Stockholm Stadion 6/7 och jag har inte just nu bestämt för om jag faktiskt ska springa. Det är mycket på jobbet, vi ska måla om huset och renovera ett badrum (båda jobben utlagda på hantverkare) och dessutom blir det fortsatt värmebölja. Som om inte det räckte förbereder vi oss för att välkomna en framtida löparkompis och en ny framtida familjemedlem i form av hund i mitten av juli och allt det gör att jag inte vet hur mycket ork jag faktiskt kommer ha de närmaste två veckorna för att sätta några bra träningspass. Att lägga en kväll på att åka in till Stadion för att (igen) springa dåligt intresserar mig inte så mycket. Vi får se hur det blir helt enkelt.

Bild från starten. Der ser ut som om jag grimaserar redan efter 100 meter :)  Foto: Enhörna IF

måndag 17 maj 2021

Var är formen?

Det är en fråga jag ställer mig just nu. Ni som följer mig vet att jag brukar skriva att jag ännu inte märkt av någon åldersförsämring och att jag tränat lite mer än vanligt senaste året då löpningen har fått ersätta utebliven vardagsmotion vid distansarbete. 

Jag har skrivit många gånger att min bästa säsong var 2014 men det börjar bli länge sedan nu och därmed också mindre intressant och relevant. Även 2017 var en bra säsong sett till resultat därför kan ändå en kort jämförelse kring träningsmängd vara  på sin plats. Löpta km mellan januari-april ser ut så här: 

2021: 1075,5 km

2020: 1081,4 km (som jämförelse när jag också distansarbetade) men tävlade sparsamt).

2017: 1034,5 km

2014: 975,3 km

Svårt att dra några slutsatser här då ökningen mellan nu och 2014 handlar om en halvmil i veckan. Har i år hittils snittat 64 km/vecka vilket ändå är lite mer än de 55-60 km/vecka jag ofta snittat innan men det är också en sanning med modifikation. Tittar jag på de tio-tolv veckorna innan min 2:50-mara 2014 så var veckosnittet just den perioden snarare 70-80 km/vecka och den lägre siffran för 2014 för årets första fyra månader var lite mindre mängd i februari vilket inte är så relevant för ett maraton i början av juni.

Årsmängd och prestation korrelerar också väldigt svagt med varandra sett över enstaka år. Innan Covid och distansarbete var en realitet var 2016 det år då jag sprang mest, sjutton mil mer än 2017 men förutom ett bra Stockholm Maraton presterade jag klart sämre tider 2016 än jag gjorde 2017.

Nog om historiken. Jag har tränat tröskelpass och intervaller ganska regelbundet senaste året ihop med långpass. Uthålligheten borde det därför inte vara något fel på trots att de allra längsta långpassen över tre mil uteblivit. Fartuthålligheten borde också vara åtminstone hygglig efter all tröskelträning.

Distansfarten är numera lite lägre än jämfört med för några år sedan men det är ju det där med den sköna vardagsmotionen. Ibland trycker jag på lite och springer i zon3, ca 4:20-4:40-fart men oftast springer jag distans i 5:00-5:30 snarare än under fem minuter per kilometer. Tror ändå inte det är p g a brist på fart på distanspassen som min upplevda brist på form kommer från. 

Jag använder sub40-milar som en formkoll och har sprungit tre stycken i år. Det har varit lite jobbigare än vanligt och tidsmässigt har jag legat kring 39:30 alla tre gångerna när jag i vanliga fall brukar kunna springa sub39 på ungefär samma ansträngning. Att springa halvmaran under 4 min/km vilket jag gjorde senast på tävling i Stockholm september 2019 känns idag som ett tufft mål. Att fortsätta elva kilometer till har känts omöjligt när jag sprungit mina sub40-milar, men visst, det är skillnad på träning och tävling.

Det kan vara så enkelt att jag i princip grundtränat ett helt år och får jag en riktig tävling att fokusera på och släpper upp träningen med minskad mängd under ett par veckor så kanske känslan och formen blir en helt annan?

Kanske tänker jag för mycket bara? Jag fyller trots alls femtio i år. Det känns bra att se milen samlas i träningsdagboken men det är dumt att bara fokusera på det och jämföra sig med andra som är på ungefär samma nivå! Jag tror jag skulle tjäna på åtminstone två heldagar med vila varje vecka istället för att springa nästan varje dag men det är betydligt lättare att vara klok kring någon annans träning än sin egen! Jag borde heller inte vara rädd för att byta ut något löppass mot cykling. Förmodligen skulle jag behöva träna lite mer fart än vad jag gör i form av kortare och medellånga intervaller för att få lite fler mil i högre fart och bygga både lite styrka och VO2Max och förmodligen då har en vilodag innan dessa pass och kanske också efter dem eller bara väldigt lätt distans dagen efter.

Jag blir inte rörligare med åldern och av allt stillasittande så rörlighet och gärna också lite styrka och varför inte slänga in lite spänst också? Det skulle kroppen må bra av. 

Summa summarum så är jag en väldigt vältränad femtioåring som brukar vara duktig på att variera ming träning men jag kan alltid bli bättre! Kroppen  vänjer sig och anpassar sig till den träning som utförs och det viktigaste för att komma ur den här känslan av att jag inte riktigt är där jag vill vara formmässigt är nog att reta kroppen lite med lite nya stimulin. Det kan vara korta/medellånga intervaller i 3-5km-fart, mer sprintbacke eller backlöpning, köra kortare intervaller med många repetitioner vilket verkar vara populärt hos elitlöpare just nu istället för att alltid köra längre tröskelpass. Det kan vara lite styrka, hopp/spänst, rörlighet. mer lekfull fartlek eller långpass med fartinslag kanske? Och inte minst, inte vara rädd för att faktiskt ta en extra vilodag per vecka för att vara lite fräschare i benen till de passen som hoppas faktiskt fortfarande kan utveckla mig! Det är nog viktigare än jag tror. Det är kanske veckans sjätte träningsdag som stjälper mig istället för att hjälper mig framåt?

Reta kroppen med lite nytt och annorlunda alltså, det får bli ledorden några veckor framöver! 

Vi är nog många förhoppningsfulla löpare som ser ljuset i tunneln nu och sitter med fingret på anmälningsknappen till något mindre lopp i sommar. Vi kan ännu så länge bara hoppas på att belastningen på sjukvården och smittspridningen minskar så att restriktionerna stegvis kan börja lyftas fr o m första juni! 

tisdag 20 april 2021

Det kommer som vanligt inte fungera

Pandemin fortsätter och effekterna av både vad vi får och inte får göra debatteras. Ohälsa, sjukdom, död och belastningen på sjukvården ställs mot de mer indirekta och svårmätta effekterna av restriktionerna i form av försämrad fysisk och psykisk hälsa. 

Jag tar inte ställning och jag avundas inte dem som är satta att göra dessa svåra avväganden men jag ser att larmrapporterna ökar. Ungdomar rör sig ännu mindre än tidigare, uteblivna matcher och tävlingar gör att motivationen för att träna minskar och många slutar med sin idrott och därmed de få timmar fysisk aktivitet i veckan de har. Medelsålders män och kvinnor får allt mindre vardagsmotion när de arbetar hemifrån och äldre blir också mindre fysiskt aktiva och mer ensamma när det inte kommer ut och får träffa barn och familj. 

Jag hör nu också allt fler politiker vilja signallera handlingskraft genom att ropa att man ska ta "krafttag" mot den allt sämre folkhälsan. Det kommer nog som vanligt inte att fungera, den här gången heller. 


En googling på fysisk inaktivitet ger lätt en skrämmande bild...

Piska och morot kan vara externa motivationsfaktorer, ett litet tag, liksom en ny sportklocka, ett par nya löparskor, att anmäla sig till ett motionslopp (vilket nu inte går) och som jag varit inne på tidigare, INSPIRATION kan komma någon annanstans ifrån. Genom att se idrott på TV'n, eller se en tävling på plats - "Det där vill jag också göra nästa år" eller från den där grannen du ser träna så ofta.

MOTIVATION till att själv utföra träningen och inte minst på ett långsiktigt sätt kan däremot bara komma inifrån en själv. Att hitta sitt VARFÖR och sedan skapa en vana och göra det till ett givet inslag i sin vardag långsiktigt. Det är faktiskt nya nervkopplingar i hjärnan som måste skapas så att den där löprundan sker på rutin utan alltför stort motstånd och det tar ett tag. 

Det svåra är heller inte att börja, att testa utan det är att faktiskt sedan FORTSÄTTA. Det är ingen slump att det nu är rekordmånga löpare ute på vägarna och stigarna jämfört med hur det var i januari, det är likadant varje år. 

Som så blir det en uppdelning där de som redan är vana vid att träna tränar ännu mer då det kanske finns mera tid om man arbetar hemifrån och slipper pendla och de som å andra sidan tycker det nu är meningslöst att träna då det ändå inte finns något att träna för, i frånvaron av tävlingar och matcher. 

Det hela förstärks av att det är alldeles för enkelt att ta dåliga beslut idag. Red Bull ligger i reabackar och lockar med grälla färger direkt när man kommer in i sin matvaruaffär. Färdigmaten är billigare än råvarorna. Godiset ligger närmare kassan än frukten. Det finns inga bestämmelser eller normer för lek-och idrottsytor när man planerar bostäder, däremot bestämmelser för hur mycket yta som ska byggas för parkeringsplatser. Dessutom lider hela samhället idag av en akut brist på långsiktighet. Man vill ha "quick-fixes", lika snabba resultat som att tycka på fjärrkontrollen på TV'n. Idag springer man inte alls men imorgon vill man kunna springa milen, helst på en tid man klarade för 30 år sedan. Att träna för att klara det nästa år ger inte samma dopaminkick och tillfredsställelse utan låter bara jobbigt och tråkigt.

Nu är jag lite både out-of-scope och comfort zone vad gäller vad jag brukar skriva om men jag är både pessimistisk vad gäller utvecklingen och möjligheten att vända densamma med hjälp av politiker som vill ta "krafttag" men kanske är det ändå värt att försöka och att försöka är kanske bättre än inget?

När TV4 i ett inslag skriver att 150 minuter träning i veckan räcker för att minska risken för svår Covid-sjukdom eller när man googlar fram de numera ganska ambitiösa målen för fysisk aktivitet från WHO tror jag många upplever att tröskeln redan från början är alldeles för hög, att det inte är någon idé att ens försöka, att målet är alldeles för ambitiöst. Tyvärr men jag har mer än gärna fel här!

måndag 22 mars 2021

En väldigt bra träningsvecka

Inte mycket verkstad på den här bloggen nuförtiden, bäst jag försöker ta mig i kragen och ge ett livstecken ifrån mig så någon läsare fortfarande kommer ihåg att jag finns. 

Jag skrev i min summering av 2020 att jag inte kommer sätta något uttalat mängdmål för 2021 men ännu så länge, när 2021 snart är ett kvartal gammalt, tränar jag ganska likt som 2021 med ett veckosnitt på ca sex mil löpning i veckan. 

Vintern verkar nu ge upp sina sista flämtande andetag och även om vi får stå ut med ganska kalla temperaturer fortfarande och vägar är fulla med vintergrus så luftar jag mina vinterbleka ben i kortbyxor allt oftare. 

Vad som är en optimal träningsvecka skiljer sig såklart mellan individer och över tid för en individ också men frågan är om jag inte kom ganska nära en sådan vecka för mig, just nu, förra veckan. Jag gick in veckan efter att ha sprungit årets första snabbdistans över 10km helgen före och sprungit på 39:28 och med en veckomängd på 91, 76 och 62 km de tre föregående veckorna. Detta hade i sin tur föregåtts av två veckor med mängd omkring 45 km och en lättare förkylningskänning över ett veckoslut vilket påverkade båda veckornas volym. Så här såg förra veckan ut i korthet: 

  • Måndag: Träning med min löpgrupp, dit och hemjogg och så en intervallstege på 4x75-60-30-15 sekunder, 9,2 kmp/57 minuter. De här passen brukar jag tänka blir som lättdistans med strides för mig, jag följer med gruppen men det brukar ändå bli några kortare fartökningar i slutet med riktigt bra fart. 
  • Tisdag: Lätt lunchjogg på grusväg och mjuka stigar 7,6 km /42 minuter/5:34-fart.
  • Onsdag: 5 x 2 km tröskel med 300m joggvila. Tanken var en lättare tröskel kring maratonfart men från den andra intervallen gick det lite snabbare neråt halvmaratonfart och den sista gick i milfart, totalt 14,5 km/64 minuter
  • Torsdag: Helvila
  • Fredag: Lätt morgonjogg, 8,2 km/42 minuter/5:12-fart.
  • Lördag: Lättdistans, drygt 10 km med 2x 400-300-200m som avslutning, totalt 13,2 km/65 minuterO/5 min/km.
  • Söndag: Ett väldigt blåsigt långpass själv på 29 km/135 minuter/4:42-fart där jag med hjälp av en del medvind i slutet kunde öka farten lite progressivt mellan 4:30-4:20 och avsluta med den snabbaste kilometern på 4:11 i slutet av passet. 
Totalt landade veckan på 81,5 km löpning och sju timmar träning. Bra blandning av pass och variation i farter mellan strax över tre minuter per kilometer på korta intervaller upp till knappt sex minuter per kilometer på tisdagens lätta lunchjogg i terräng. Skulle önskat aningen mer volym i högre farter eller istället ett lite hårdare pass med kortare intervaller istället för de två på måndagen/lördagen så hade det kanske varit än mer optimalt men överlag var detta en väldigt bra vecka för mig.

Hörde cykeltränaren och konditionstränaren Mattias Reck prata i Maratonpodden om att fem dagar träning per vecka är optimalt för en motionär och att träning också den sjätte dagen kan vara det som stjälper ett bra träningsupplägg. Det är såklart en stereotyp förenkling som inte går att applicera rakt av men kanske ligger det en del i det och jag bråttas ofta lite med frågan om jag skulle prestera bättre med lite högre intensitet och lite mer vila/mindre mängd men nu med pandemin och frånvaron av vardagsmotion fyller löpningen den rollen mer än den gjort tidigare så jag verkar just nu ha extra svårt att realisera det tänket. 

Med åldern tycker jag mig känna att jag behöver mer återhämtning efter lite tuffare pass. Därför var det överraskande att lördagspasset fortfarande var så segt efter en dags helvila i torsdags och bara en lätt morgonjogg på fredagen. Söndagens långpass har gett mig lite stela vader men inga känningar i övrigt och jag går in i den här veckan med en bra, pigg känsla i både kroppen och huvudet men inleder den med en planerad vilodag.

tisdag 23 februari 2021

Historien om det lilla landet i norr med världens hårdaste uttagningsregler till OS upprepar sig

För fyra år sedan skrev jag ett inlägg om Mikael Ekvall och att han korsade mållinjen i Frankfurt maraton åtta sekunder för sent för att vara aktuell för att bli uttagen till OS i Rio. Ett av bloggens mest vällästa inlägg och en text som också skickades till Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) och som också besvarades av SOK med att Ekvall inte mötte nomineringskriterierna. Inför OS i London 2012 var det Mustafa Mohamed som inte fick en plats trots placering som bästa europé med 2:12:28.

Nu verkar historien upprepa sig. David Nilsson skrev på sitt Instagram 4 februari att SOK nu skärpt kvaltiderna på just maraton ännu mera, ner till 2:08:00 och 2:25. Jag behöver knappast skriva här hur tuffa de här tiderna är. Ingen svensk manlig löpare har givetvis varit i närheten av att underskrida 2:08. Den enda svenska som sprungit snabbare än 2:25 är Isabella Andersson med sitt svenska rekord 2:23:41 från 2011.

Enligt Magasin Spring så har denna nya svenska kvaltid för herrarnas maraton i OS endast underskridits en gång i hela OS-historien, 2008 i Peking när vinnartiden skrevs till 2:06:32. I alla andra olympiska spel har vinnaren sprungit på en tid som den Svenska OS-kommittén tycker är för dålig för att skicka en deltagare!  Senast i Rio 2016 vann Eliud Kipchoge på 2.08,44. Det sätter saker i perspektiv! 

Vi var nog många som trodde att SOK skulle kräva mer av både David och Musse (trots att de båda nu har underskridit både IOK's kvalgräns och Kjell Erik Ståhls svenska rekord som stått sig så länge) men ändå trodde att Carolina Wikström nu skulle bli uttagen efter hennes lopp i Valencia, med underskriden kvalgräns, avklarat topp8-kriterium och dessutom möter hon ju det så kallade framtidskriteriet vilket finns för yngre lovande idrottare men  kan stoppa äldre löpare från att bli nominerade. 

Ståendes på tröskeln stängdes och låstes nu dörren för Carolina (och Charlotta Fougberg och Hanna Lindholm som båda klarat IOK's kvalgräns) och också för både David Nilsson och Musse vilket såklart är både otroligt tråkigt och märkligt på många sätt! Varför utmärker sig lilla Sverige genom att ha de tuffaste kvalgränserna i världen? Många, de flesta, länder nöjer sig med IOK's kvalgränser, 2:11:30 för herrar vilket då skulle göra både Musse och David aktuella. USA har ett annat system med tidsgränser för Olympic Trial Qualifiers. Dessa tider var senaste 2:19:00 för herrar och 2:45:00 för damer. Klarade man dessa tidsgränser fick man ställa upp i det specifika uttagningslopp som senast gick i Atlanta där de tre första i mål på herr-och damsidan kvalificerade sig för OS.

De nya kvalgränserna resulterade i att Svensk Friidrott skrev ett öppet brev till SOK's styrelse den 8 februari och jag antar att diskussioner och informella kontakter sedan dess pågår på hög nivå. I övrigt har det nämligen varit tyst. Knäpptyst. Inte en artikel, inte ens en notis i media. 

I Sveriges löparcommunity, i olika poddar och på olika löparforumen är debatten desto mer intensiv och tonen är både upprörd och uppgiven. Denna kraftfulla signal från SOK om maratonlöpningen kommer nämligen i ett läge när svensk löpning är hetare än någonsin - men kanske bara i löparvärlden i Sverige? 

I fjol var det ett rekordstort antal manliga löpare som sprang under 30 minuter på 10000 m/10 km landsväg. FK Studenterna har nyligen genomfört två heat av sin tävling Vinthundsvintern 3000 m och förutom att det resulterade i en kross av det svenska rekordet på sträckan av Andreas Almgren där han slog sitt eget svenska rekord, nu i spikskor istället för i "gympadojor", har det aldrig tidigare varit så många löpare som underskridit 8 minuter blankt som i år, vissa år har bara någon enstaka löpare klarat det. Toppbredden illustreras ytterligare av att Sverige i år har elva (!) manliga löpare som kvalat in till inomhus-EM i Polen i mars på 3000 m, ett antal vi aldrig tidigare varit i närheten av, och på damsidan är också ett stort antal löpare klara för EM och då har många av de bästa damerna inte ens tävlat ännu i år.



SOK's målsättning är att ta så många medaljer som möjligt, det är väldigt tydligt uttalat. Sverige har väl bara två löpare just nu som kan klassas som världslöpare, Kalle Berlund på 1500 m och Andreas Kramer på 800 m. Tätt följda av Andreas Almgren och Suldan Hassan kanske. MEN, sett ur ett Europeiskt perspektiv blir listan mycket längre, både på herr-och damsidan och inkluderar också våra maratonlöpare i texten ovan som där får sägas hålla mycket god klass numera. 

Det absurda i att SOK desutom sägs hänvisa till skoutvecklingen som ett argument för att ytterligare skärpa kvaltiderna på just maraton förtjänar egentligen ett eget inlägg. Visst har det skett en utveckling av maratontiderna sedan superskorna med kolfiberplatta lanserades, hur stor denna förbättring är råder det fortfarande delade meningar om och olika undersökningar kommer fram till olika siffror. Jag kan möjligen förstå SOK's argumentet om samtliga länder gick samma väg som Sverige men nu är så inte fallet. Det är inte bara svenska maratonlöpare som använder de nya skorna på tävling vilket gör SOK's resonemang obegripligt! 

Bristen på uppmärksamhet och den totala frånvaron av nyhetsartiklar och debatt är nog tyvärr ett tecken på att löpning inte ligger svenskarna speciellt varmt om hjärtat jämfört med de större folksporterna som fotboll, längdskidåkning och sporter där vi traditionellt varit framgångsrika, som t ex tennis, brottning, golf, hästsport, teknikgrenarna med hopp och kast inom friidrotten med flera. Historiskt har också löpning varit stort i Sverige och vi har haft fantastiska löpare med t ex Gunder Hägg och Anders Gärderud med flera men kanske uteblivna framgångar de senaste årtiondena har gjort att intresset svalnat? 

Det märks också på TV-sändningar i friidrott där producenter ofta väljer att visa en stavhoppare som tar av sig överdragskläderna, en längdhoppare diskutera med sin tränare eller en repris på ett släggkast istället för att följa vad som händer på löparbanan. Ännu färre följer en TV-sändning av ett olympiskt maratonlopp där ett stort gäng för den stora massan okända afrikanska löpare gör upp om medaljerna samtidigt som de svenska löparna längre bak i fältet aldrig är i bild och i bästa fall får man hoppas att kommentatorerna informerar om deras passertider längs banan. Jag gissar också att väldigt få svenskar utanför löparbubblan känner till vem Eliud Kipchoge eller Brigid Koskei är.

Frågan vi då landar i är hur kan löpning göras mer intressant i svenskarnas ögon? Är det inte internationella framgångar i sig som ger intresset? Många svenskar åker längdskidor (men inte lika många som springer) och det finns enorm tradition med Vasaloppet men jag tror inte Vinterstudion i SVT skulle locka så stor publik om Sveriges landslag inte vore så framgångsrika! Jämför intresset för alpin skidåkning idag som väl i bästa fall får betecknas som svalt, jämfört med när Sverige stannade och en TV-apparat rullades in i klassrummen när Stenmark åkte på 1970-talet. Hur många svenskar blev inte intresserade av häcklöpning efter Ludmila Engqvist och systrarna Kallurs framgångar? 

Ointresset för löpning följer ett mönster där, t ex 5000 u utgått från Diamond League tävlingarna, där man menar att tittarna tycker att en gren som pågår i knappt tretton minuter är för långtråkig att titta på? Terränglöpning tar inte plats i OS-programmet som föreslaget, vilket däremot Breakdance gör... Det ska vara mera show och snabba kickar och mindre flås av smala svettiga män och kvinnor i splitshorts.

Vad kan elitutövare göra förutom att prestera på en hög nivå när de inte ges chansen att medverka vid de största mästerskapen? Ska elitlöparna mediatränas och synas i TV utanför löparsammanhang för att blir mer folkkära? Något annat?

Här står vi, i till synes oförenliga ambitioner, SOK vill ha så många medaljer till deltagande trupp som möjligt långt ifrån spelens ursprungliga tanke om sportmannaskap, deltagande och göra sitt bästa. "Maratonturister" gör sig icke besvär som en journalist en gång uttryckte det vid ett friidrotts-EM för inte så länge sedan. Löpar-Sverige vill se Sveriges främsta löpare i landslagslinnet i OS och den stora massan skiter i vilket men jublar över en medalj i skytte. Inte för att jag missunnar eller vill ställa dessa idrotter mot varandra men om löparvärlden i Sverige är liten så är världen som bryr sig om skytte övriga 364 dagar om året mikroskopisk för att inte säga obefintlig. Konkurrenssituationen i skytte föreställer jag mig går heller inte att jämföra med den i den globala breddidrotten löpning.

Rekordmånga svenskar springer regelbundet och även om den överlägset stora majoriteten springer för hälsans skull utan att för den skull vara speciellt intresserad av prestation eller av sporten som sådan och dess elitutövare så är det ändå hundratusentals utövare som ställer upp i motionslopp varje år. Efter några svagare årtionden är dock resultatnivån och konkurrenskraften i svensk elitlöpning bättre än på mycket länge och återväxten på juniorsidan synes god. Att i det läget agera på det sätt som SOK gör och sätta ribban för OS-deltagande så högt, är väldigt tråkigt. 

Nej, gör om gör rätt SOK!


Uppdatering: Den 5 mars publicerade Expressen ett öppet brev till SOK undertecknat av Mustafa Mohamad, David Nilsson, Carolina Wikström, Hanna Lindholm och Charlotta Fougberg där löparna själva riktar skarp kritik mot SOKs nya uttagningsregler på just maraton. Det intressanta var att det besvarades av ordföranden Peter Reinebo själv och inte någon med rollen som sportchef eller liknande och att svaret i princip var att de nya kriterierna inte alls är för hårda och att olika grenar och olika länder har olika hårda uttagningsregler och att det finns länder med hårdare uttagningsregler än Sverige, dock gavs inget exempel på ett sådant land.

Ett intressant uttalande från SOKs Reinebo är också: "...Jag har en väldigt tydlig bild av att vi försöker behandla alla idrotter lika..." och här är är väl kärnan i problemet, då konkurrensen globalt är så otroligt olika och budskapet blir indirekt då från SOK, för bäst chans att komma med i OS, satsa på en idrott med lite konkurrens internationellt.

tisdag 19 januari 2021

Hej M50

 Då jag fyller 50 i december tävlar jag från i år i ny åldersklass - M50. Det återstår att se hur det blir med tävlingar i år men förhoppningsvis kan lite mindre tävlingar få klartecken att starta redan under våren om/när  smittan minskar och fler är vaccinerade.  

Det finns många väldigt duktiga veteraner i min ålderklass och sett till resultaten förra året - ett extremt år med få arrangerade lopp och där SM-tävlingarna därför lockade ett stort antal av de allra bästa - var det mycket hög klass både på SM-milen och på terräng-SM.  

Jag har som mål att någon gång ta en veteran-SM medalj men det är i dagsläget inte ett realistiskt mål då jag är för långsam på i princip alla distanser men det ska ändå bli kul att tillhöra ny åldersklass och se vad det kan ge resultatmässigt.

På tal om att vara långsam så är det det naturliga tillståndet så här års när snömodden gjort entré på gatorna igen. Med annalkande töväder vankas det dessutom mer av den varan i veckan. Jag fascineras av att många verkar träna på precis som vanligt inklusive de vanliga fartpassen och farterna medan jag verkar påverkas desto mer. Jag tycker även ganska modesta farter blir ansträngande när det hela tiden släpper vid fotisättning och jag känner mig långsam, seg och redo för löparpension men det bara att ta det med ro och komma ihåg att det brukar kännas precis så här under vintern. Även om jag inte jagar någon speciellt volym i år kommer januari ändå sluta som en helt OK träningsmånad och det är gott så. Fart underhåller jag med korta stegringslopp utomhus och med något löpbandspass per vecka.

onsdag 30 december 2020

Säsongssummering 2020

 Ytterligare ett år av löpning lagt till träningsdagboken, ett år som verkligen inte blivit som vanligt eller som vi tänkt oss, men som ändå inneburit ett riktigt bra träningsår och ett år då jag trots alla restriktioner också fått tävla lite i alla fall.

Mängdrekord

Insåg en bit in på våren att jag tränat i princip som om jag skulle springa Stockholm Maraton på våren, dvs att jag hållit i volymen på ett bra sätt, vilket jag aldrig tänkt i år då årets stora mål på förhand var Chicago Maraton i oktober. Målet som var satt till 275 mil för att ge 3000 mil totalt i dagboken överskreds och mängden för året slutar på 316 mil totalt. Jag har legat väldigt jämnt i mängd mellan 25-29 mil löpning i månaden med undantag för augusti som stannade på 17 mil p g a ett tolv dagar långt förkylningsuppehåll. Jag har haft en extremt bra kontinuitet och hållit uppe veckovolymen bra tack vare många pass per vecka, inte p g a många eller långa långpass vilket ofta är det som blir lidande när träningen saknar mål. Jag har bara fått ihop 20 långpass i år om jag räknat rätt och bara två på 30 km eller mer vilket är lite för lite. 

Tävlingar

Jag lider med den stora grupp motionärer som dels inte tillhör någon klubb som ordnat egna, interna små tävlingar eller de som inte springer på de tider som oftast krävs för att t ex kunna arrangera flera heat på tävlingar på 5000 m och 10000 m på bana. 

Nu hann jag faktiskt tävla två gånger innan vi visste så mycket om Covid-19, båda gångerna på 3000 m inomhus i vintras, två lopp som slutade med ett personbästa och ett riktigt plattlopp. 

Scandic Indoor Games sprang jag 3000m på 10:20:47, personbästa med 14 sekunder på mitt blott andra försök på sträckan och en insats jag var nöjd med då nya personbästan inte är något jag tar för givet längre. Det loppet följdes upp av ett riktigt svagt lopp på samma sträcka på Hammarbyspelen några veckor senare, 10:34 på trötta, stumma ben i Sätrahallen.

Sedan slog Covid till med full kraft och nästa tillfälle att tävla kom därför först på Långlöparnas kväll 10000 m på Stockholm Stadion sista juni där klockan stannade på retliga 37:00:21 men ett lopp där jag är riktigt nöjd med genomförandet,. Jag sprang offensivt, jagade ifatt och täppte till luckor och avancerade i fältet hela loppet och kunde avsluta riktigt starkt och att springa bara 17 sekunder från PB och göra mitt näst bästa resultat på 10000 m är jag nöjd med. 

Jag tränade sedan för Sommarspelen med en sommarträningsplan med ett nytt upplägg som gick ut på ganska långa, tuffa intervaller i 3:30-fart för att höja löpekonomin i tänkt tävlingsfart. De flesta passen sprangs i ganska hög värme och jag hade problem att sätta flera av dem och säkert tränade jag för hårt för jag drabbades av den enda långa förkylningen på hela året vilken höll mig borta från löparskorna i tolv dagar och det blev därför DNS för andra året i rad på Sommarspelen. 

I slutet av september ordnade vi en intern klubbtävling på 10000m med Enhörna på Södertälje IP för att testa ett nytt chiptidtagningssystem klubben köpt in. Här blev tiden 37:42,5 i ett jämnt disponerat lopp med mycket sololöpning och löpning på bana två för att varva löpare. Kanske var jag lite för bekväm också men en helt OK insats ändå.

Hade sedan möjlighet att springa 10 000m igen vid två tillfällen under hösten. Var anmäld till VH 10000 VIP, en kompistävling i Västerhaninge men kände mig varken i toppform eller var speciellt motiverad utan valde en längre tur på Sörmlandsleden med vänner istället. Det andra tillfället var på öppet KM på 10000m i Eskilstuna den 31/10 arrangerat av Vilsta IK men då hade restriktionerna blivit tuffare och det passade heller inte med familjeplanerna varför jag ställde in det också.. Sedan vet vi vad som hände, istället för hopp om att restriktionerna skulle lättas något för utomhusarrangemang gick det åt helt motsatt håll med ökad smittspridning vilket förhindrade ytterligare tävlande. 

Virtuella lopp

Jag har inte deltagit i några av storloppens virtuella upplagor av den enkla anledning att det inte lockat mig, det känns helt främmande att springa maran hemma själv. Dock hjälpte jag en kompis med farthållning och fick ett bra långpass på över 30 km på den virtuella upplagan av Stockholm Maraton. Jag har sprungit några smålopp på 5 km för jobbets räkning då mitt jobb är huvudsponsor till en organisation som samlar pengar till myelomforskning och jag fick en plats i Petra Månströms lag i Asics globala Ekiden-stafett vilket var kul. Fördelen de virtuella loppen gett mig är jag haft bra kontinuitet på att träna snabbdistans i år och det är något jag vill fortsätta med. Därför kommer jag sätta upp målet för 2021 - det år jag fyller 50 - att genomföra en sub40 mil i månaden under hela året. Det blir en bra morot till fortsatt kontinuitet i de längre fartpassen. 

Löparvardagen

95% av träningen består av de vanliga rundorna, nästan alltid själv och trots allt elände och lidande som Covid19 inneburit för drabbade och deras anhöriga så har det här året ändå inneburit en chans att betrakta sin vanliga vardag lite från distans och att skaffa sig nya vanor. Jag började ett nytt jobb i början av maj och har nästan bara arbetat hemifrån. Trots alla utmaningar de inneburit har det också gjort att jag sparat nästan två timmar pendling per dag. Jag har börjat gå morgonpromenader i skogen "till jobbet", något jag aldrig tagit mig tid till att göra annars, eller lunchpromenader. Det har alltså frigjorts mera tid, tid för familjen och tid för träning. Jag har morgonjoggat mycket mer innan jobbet och eftersom arbetet är ganska flexibelt och innehåller en del kvällsjobb med USA så har det funnits möjligheter till ett break mitt på dagen och löpning i dagsljus. Är det något jag hoppas och tror på när vi är igenom detta så är det att denna flexibilitet delvis kommer att finnas kvar och att det inte blir nödvändigt att tillbringa alla veckans fem arbetsdagar på ett kontor framöver. 

Löparvardagen - oftast löpning själv i mörker kvällstid på platser jag sprungit hundratals rundor på

2020 var också året då jag blev ledare för en löpgrupp på relativ nybörjarnivå. Det har varit roligt på många sätt och gruppen är så positiv och det har också inneburit att jag fått möjlighet att träna på att lära ut och lära andra om löpning och t ex löpteknik och möta andra på deras nivå vilket varit väldigt nyttigt! Jag har också investerat tid i år genom att lära och experimentera med min egen löpteknik vilket jag ser långsiktigt på. Det har gett en mer harmonisk skön känsla i distanslöpningen men inte lika stor effekt ännu på löpning i högre farter. Men jag har fått flera "verktyg" att jobba med i högre farter, kan variera armföringen för att aktivera höft och ryggmuskler mera och få mera fart och mera kraft ner i marken och kan också lättare känna om jag spänner mig och var.

Skador

Året har varit helt fritt från skador och allvarligare känningar. Känningar av plantar fasciit har jag dragits med till och från sedan 2018 har i år blivit mycket bättre och jag tror att det framförallt har med skobyte att göra även om jag också märker ett samband med mer känningar i fötterna efter hårdare träningspass i högre farter. 

Skor/utrustning

2020 gick jag slutligen ifrån Salming som det skomärke jag huvudsakligen springer i då jag märkt att de irriterar mina fötter på ett sätt som är svårt att beskriva. Salming enRoute är den Salmingsko jag har kvar och den fungerar bra men märket som numera är favoriten är Nike både för träning och tävling och de olika modellerna jag använder (Vaporfly, Pegasus Turbo, Infinity React) fungerar väldigt bra för mig vad gäller både passform, dämpning och löpkänsla

Jag har också i år sålt av en del skor jag inte använder så mycket i ett försök att minska antalet skor något men då jag också fyndat begagande trailskor, t ex de nya favoriterna Hoka Torrent 2 som är den skönaste trailsko jag sprungit i så är antalet ganska oförändrat. 

Framtiden

Jag tror att inledningen av 2021 kommer präglas av Covid19 precis som i år, kanske kommer det nya regler som möjliggör för mindre löpartävlingar att arrangeras på ett smittsäkert sätt under våren men det kan lika gärna gå åt andra håller med en tuffare pandemilag om vi inte sköter oss och smittspridningen fortfarande går åt fel håll. Jag tror tyvärr inte heller att masslopp som Göteborgsvarvet eller Stockholm Maraton kommer kunna arrangeras under första halvåret, åtminstone inte på det sätt vi är vana vid och de allra största loppen utomlands kommer kanske inte tillbaka förrän 2022 givet läget i världen. Att samla tiotusentals människor på samma plats tror jag inte är realistiskt på länge än oavsett anledning, tyvärr. 

Givet läget ser jag ingen större förändring i hur jag kommer träna i början av 2021. Jag kommer inte fokusera på eller sätta upp något mål relaterat till "mängd". Kanske inleder jag året med några dagars helvila om jag känner att jag behöver det. Kanske kommer jag fokusera lite mer på kvalité och fart längre fram i vår på bekostnad av veckomängd om det blir klartecken för mindre tävlingar men några tydliga målsättningar eller prioriterade lopp tycker jag är svåra att sätta upp i dagsläget. 

På några års sikt är nästa stora maratonlopp som lockar mig mest Boston som går på våren istället för på hösten som Chicago eller Berlin. Jag har sagt det förut, maratonträning mitt i sommaren lockar inte mig. Att kvala till Boston, när det nu kan arrangeras igen kräver då att jag springer ett annat maraton först och då blir det nog Stockholm igen som vanligt, där jag närmar mig tio genomförda lopp (åtta i dagsläget). Sedan får vi se hur eller om kvaltiderna ändras efter de inställda lopp som varit och många som vill springa. Att försöka förbättra mig på halvmaran lockar också. Sub80 känns utom räckhåll för tillfället men det vore roligt att försöka närma mig mitt pers igen och någon gång prova att springa en riktigt flack halvmara istället för relativt kuperade Stockholm halvmaraton. Kanske ska jag sikta på Köpenhamns flacka halva om den kan arrangeras till hösten. 

Avslutningsvis tänker jag mig försöka träna ännu lite smartare 2021, att verkligen försöka ha ett syfte med varje pass, att försöka höja kvalitetén ett snäpp på fartpassen och kanske stå över ett skönt distanspass i femfart ibland, hur sköna de än är gör de inte underverk med formen. Förmodligen borde jag köra med backe, vilket jag gjorde ikväll, förmodligen borde jag också öka intensiteten lite på mina tröskelpass som ibland misstänker är lite för snälla. Jag ska också boka in mig på ett tröskeltest på Aktivitus i Stockholm i vår för att verkligen testa fram mina pulszoner, allt i ett försök att optimera träningen lite mer. Jag är väldigt motiverad och tycker att löpningen är väldigt rolig just nu, roligare än på länge kanske och DET är en härlig känsla att inleda ett nytt löparår med! 

Bloggandet har gått lite på sparlåga i år med ett inlägg knappt varannan vecka och så kommer det säkert fortsätta. Jag skriver numera när jag har något att säga, inte för att rapportera om varje träningspass eller för att publicera vad som helst regelbundet. 

Till er som läser, peppar, frågar, kommenterar inlägg här och pass på jogg.se - Ni är viktiga för mig - 

TACK och Gott Nytt År! 

måndag 14 december 2020

I mål men ändå inte

I helgen nådde jag mitt reviderade årsmål men eftersom det återstår drygt två veckor då jag inte har planerat in någon säsongsvila har jag återigen reviderat målet uppåt en bit. Det första målet jag satte vid början av 2020 var att springa 275 mil, eftersom det skulle ge 3000 löpta mil i min träningsdagbok. Det målet uppnåddes den 10 november vilket jag skrev ett inlägg om. 

Det har rullat på ganska bra sedan dess, i november snuddade jag vid 29 mil och med hjälp av två korta och lugna långpass i helgen nådde jag 300 mil vilket jag aldrig tidigare varit riktigt nära, toppnoteringen sedan tidigare är 280 mil från 2016. Nu är målet att springa åtminstone 312 mil i år. Varför då? Jo, för att 312 mil betyder 6 mil/vecka i snitt över hela året.



Kontinuitet är nyckeln till utveckling hör man ofta och är det något jag jag är bra på så är det det sedan många år. Det räcker dock inte längre för att utveckla mig men kanske är kontinuiteten förklaringen till att jag i alla fall inte försämrats speciellt mycket jämfört med fem, sex år sedan. 

Vi kan ta ett exempel. Jag har ett drömmål att springa halvmaran sub80. Det är inte nära för tillfället! Senaste gången jag sprang halvmaran i september 2019 sprang jag på 1:23 och till mitt pers 1:21:24 från 2014 är det också långt. Det är definitivt så att det inte räcker med den kontinuitet jag har för att ta mig tillbaka dit och under 1:20. Uthålligheten och grunden har jag men jag saknar både den specifika fartuthålligheten och snabbheten, 3 x 3 km i 3:47-fart är i dagsläget ett ganska hårt pass, för hårt för att uthålligheten i den farten ska räcka en halvmara. När det gäller snabbhet så sprang jag i år milen i 3:42-fart (37:00). Det är bara fem sekunders skillnad på farten jag skulle vilja kunna hålla på halvmaran och det är alldeles för lite. Jag bedömer att jag behöver 10 sek/km skillnad i fart för en fördubbling av sträckan. Mina pers ligger nästan exakt med den skillnaden i fart mellan 5 km upp till maran: 3:32-3:40-3:51-4:03 min/km. Det betyder att jag behöver komma ner på låga 36 minuter eller 36 blankt om sub80 på halvmaran ska vara realistiskt i framtiden. 

Trots ökad mängd och väldigt bra kontinuitet är jag väl medveten om att det blivit lite väl många bekväma, sköna distanspass i femfart de senaste åren, för att det ska vara optimalt ur ett utvecklingsperspektiv. Jag behöver komma ur den bekvämlighetszonen, kanske t o m skippa något sådant distanspass för att vara fräschare och köra lite hårdare på fartpassen. Jag skulle kunna höja den totala träningsdosen genom att t ex cykla mer men vet inte om jag har motivationen eller tiden. Jag kanske ska testa pass med väldigt korta intervaller, t ex 20-30 sekunder i för mig väldigt hög fart för att bygga lite styrka. Styrka och spänst jag, det är definitivt något jag tror jag behöver men jag tycker inte det är roligt! Mera tröskelträning som verkligen ska vara tröskel och inte för långsamt behöver jag nog också. Kort sagt, jag behöver förändra något, reta kroppen på något nytt sätt för att få något att hända med mina resultat igen. 

Samtidigt, det är ju skönt och avkopplande att ge sig ut och springa lugn distans...

fredag 27 november 2020

Det där stegsamlandet

Jag har alltid haft pulsklocka på bara under träning men sedan bytet till min nuvarande klocka Garmin 645 som mäter handsledspuls och ger en hel massa andra metrics också, så har det blivit vanligare att jag använder min Garmin hela dagarna som många andra. Jag märker dock att det driver en del beteenden som jag undrar är så positiva för träningen. 

Som så många andra har jag ett stillasittande arbete och att nu enbart arbeta hemifrån gör det extra tydligt. Jag försöker komma ut på en kort morgonpromenad varje dag innan jobbet, alternativt någon morgonjogg i veckan. Kommer jag inte ut på morgonen försöker jag lägga in lunchlöpning eller åtminstone lunchpromenad men utan dessa kan en arbetsdag hemma innebära så lite som 2000 steg. 

Har jag dessutom en planerad vilodag är det lätt hänt att jag då känner att jag "måste" ge mig ut på en kvällspromenad för att få ihop de rekommenderade tio tusen stegen om dagen. Garmin fungerar dessutom så i defaultläge att stegmålet utgörs av något snitt de senaste dagarna så tränar jag mycket så höjs målet (en funktion som går att stänga av) och just nu är mitt stegmål drygt 17 000 steg om dagen vilket klockan också uppmärksammar mig på när jag uppnår det. Klart man vill nå dit - varje dag! Jag ser många i mina sociala flöden som drivs av detta. Här verkar klockorna ha oss i ett lika fast grepp som sociala medier vilket beskrivs i Netflixdokumentären The Social Dilemma. Se den! 


Skärmdump från Garmin Connect 24 november. En vilodag från träning och arbetsdag hemifrån bestående av hela sju (!) Teams-möten nästan non-stop från kl. 9-18 med avbrott för en timmas lunch. Då kände jag behov av både morgon-lunch och kvällspromenad.

Jag funderar likt många andra ofta på det här med träningsvolym. Med fem till sju löppass per veckan upplever jag på en del pass hur benen inte är speciellt samarbetsvilliga. Ibland återhämtningsjoggar jag lugnt efter tuffare pass och får den avsedda och eftersträvansvärda effekten av att benen känns allt lättare under passet men lika ofta upplever jag motsatsen, att benen halvvägs in i rundan börjar kännas väldigt sega och då hade nog helvila varit ett bättre alternativ, ur prestationssynpunkt. 

Jag testade att skippa den där kvällspromenaden ett par gånger nyligen och på den efterföljande tröskelmilen dagen efter en sådan dag utan "stegsamlarpromenad" hade jag aldrig den där känslan av trötta och sega ben och det är det jag menar. Om nu målet är att prestera och utvecklas i sin löpning kanske det blir kontraproduktivt att bära sin pulsklocka hela dagarna och samla steg och kanske är det bättre att låta vilodagarna verkligen vara vilodagar, utan de där tio tusen eller i mitt fall dryga 17 000 stegen varje dag. 

Är målet hälsa och att må så bra som möjligt är det naturligtvis bra att komma ut och på dagliga promenader men kanske ska man då heller inte vara så förvånad över om träningen då och då går trögt. Det sägs ofta att en av de stora skillnaderna mellan elit och motionärer är att motionärerna sällan har möjlighet till samma återhämtning som den som kanske lever på sin idrott (vilket ju extremt få löpare i Sverige gör) då motionärer oftast arbetar heltid, sällan unnar sig massage, oftare har familj med aktiviteter o s v. Nu är jag ingen elitlöpare, men jag jag tror på att åtminstone försöka låta vila vara vila och framförallt i de perioder när jag vill prestera i löpningen, t ex inför ett viktigt lopp, för att få ut maximal effekt av passen.

Eller så ska man inte bli så sliten av en vanlig promenad och jag kanske bara tänker för mycket?