fredag 23 februari 2024

Låt mig skriva om annat än löpning fast ändå inte

Den här bloggen är inne på sitt femtonde år nu och det i sig är otroligt. Jag har en numera liten men trogen läsarskara som hängt med länge och jag tänker därför att det kan vara läge att skriva lite om mig  nu och hur mitt förhållande till löpning är nu jämfört med hur det var när jag startade bloggen för även om mycket är detsamma så är också mycket annorlunda. 

Om vi börjar med det som är detsamma så bor jag fortfarande i samma hus i Nykvarn som jag gjorde när bloggen startade och jag är fortfarande gift med Linda. Vi har varit ett par nu i över trettio år och gifta i 20 år nästa år och känner varandra utan och innan. Linda som också sedan ganska många år tycker om att träna, även om gruppträning är en större favorit för henne än vad löpning är. Vi har varit noga med under många år nu att ge varandra tiden att träna i den omfattning vi tycker om och lever vad jag skulle kalla jämställt där vi har våra fasta roller men båda tar ett ungefär lika stort ansvar för olika sysslor hemma. Matlagning är t ex mitt ansvar här hemma, och det mesta av städningen medans Linda tar huvudansvaret för tvätten. Nog om det. Vi har i perioder tittat på annat boende men även om det varit nära några gånger att vi köpt något annat har vi av olika anledningar inte gjort slag i saken och idag med bara två av fyra barn hemma så är huset rymligare än förut när vi var mer trångbodda. För där är något som är annorlunda idag, detta med våra fyra barn och då att de inte är barn längre. När jag startade bloggen var jag småbarnsförälder och hade tre barn och när bloggen och bloggande var en stor företeelse i början av 2010-talet var yngsta dottern bara ett par år, yngsta sonen inte tio år fyllda och de två äldsta i yngre tonåren. I år fyller våra två äldsta barn 25 respektive 23 år. Vår äldsta dotter, Agnes, bor i Nederländerna sedan två år tillbaka och från att ha flyttat dit för att jobba med hästar så har hon idag ett vanligt jobb och ridningen vid sidan av. Hon har en holländsk pojkvän som fortfarande studerar på universitet och kanske provar de att flytta hem till Sverige när han är klar med studierna. Henrik pluggar sista året på civilekonomprogrammet i Linköping och är på riktigt på väg ut i vuxenlivet och det ska bli spännande att se var han hamnar men förhoppningsvis flyttar han hemåt och söker jobb i Stockholmstrakten. Eskil, vår yngsta son, fyller 18 år i vår och går andra året på gymnasiet i Strängnäs och minstingen Nora fyller 14 i höst och går i sjuan. I korthet så är det ett annorlunda vardagsliv, såklart, jämfört med småbarnsåren.

Det är mycket skärmtid och stängda dörrar med två tonåringar hemma och ibland är man inte ens säker på att barnen är hemma. Den omvårdande aspekten med småbarn är länge sedan borta men större barn och unga vuxna kräver tid och närvaro och har också sina utmaningar men mest är det roligt att umgås även om det nu oftare blir när de vill. Henrik träffar vi ganska ofta då Linköping bara är 1,5-2 timmar bort med tåg men Agnes träffar vi just nu bara några gånger per år, och det är mysigt att börja få en annan relation till sina nu vuxna barn.

När det gäller träningen så kan jag ibland fascineras när jag tittar tillbaka, jag tränar ungefär lika mycket nu som jag gjorde när barnen var mindre men jag var bättre då och har också blivit mer bekväm med åren, eller om det är så att det finns mera tid idag för att träna när jag vill. Jag minns t ex många gånger förr när jag steg upp väldigt tidigt en helgmorgon för att springa ett långt långpass inför ett maratonlopp och börja springa kl. 06 på morgonen och komma hem 08:30-09:00 för att äta frukost med resten av familjen för att därefter direkt vara redo för en heldag med aktiviteter. Idag är det annorlunda, minst sagt. Jag kan springa långpass i princip när jag vill, på helgerna sover ofta barnen längre och jag vill också gärna sova en stund längre, jag kan äta frukost i lugn och ro och sedan springa. Det händer att äldsta sonen inte kommer ner förrän till lunch på helgerna.

Jag egentligen inte om jag tränade hårdare för tio år sedan än jag gör idag, ibland har jag känslan av att det är tvärtom, att jag var bättre och inte behövde slita så på passen, som jag ibland upplever att jag får göra idag. Eller så är jag lite bekvämare idag och tar inte ute mig lika mycket utan springer lite mer kontrollerat, den där känslan varierar från pass till pass. Jag vet bara att det idag handlar mer om att behålla form och nivå snarare än att utvecklas. Ibland när jag lyssnar på olika löparpoddar så känns löpträning så väldigt matematiskt linjärt, "jag är idag i den här formen, får jag bara träna på i x antal veckor så kan jag följa upp träningen och vet att jag då kommer vara mycket bättre". Ungefär så. Så fungerar det inte för mig längre, om det nu någonsin gjort det. Jag ser i princip inga framsteg alls mätt som lägre puls på samma pass, eller högre farter till samma ansträngning/puls, utan det verkar som sagt snarare handla om att bibehålla och inte tappa, än att utveckla.

Min bästa vän och mångåriga löparkompis tog tyvärr sitt liv i mars 2018 vilket jag skrivit om tidigare, och det har påverkat mig djupt och påverkar mig till viss del än idag vad gäller mående och tidvis låg energi. Vi var väldigt nära vänner och också jämna som löpare och det saknar jag idag. Någon som det är så enkelt att stämma träff med för att träna och som är på samma nivå. Visst, jag är med i en förening och kan hitta klubbkompisar att träna med men det är inte lika enkelt och blir inte riktigt av. Jag har ett par andra löparkompisar som inte riktigt är på min nivå och ibland springer vi ihop och jag uppskattar deras sällskap men det blir inte lika ofta och är inte riktigt samma sak som med min kompis David. Löpningen, och livet, är mera ensamt idag. Så är det. 

2021 tog vi beslutet att välkomna hund in i familjen och det har jag också skrivit och funderat mycket kring. Hur den extra aktiviteten eventuellt påverkat mig och min löpning. Jag upplevde initialt att jag blev ganska påverkad av alla extra promenader och tid på fötterna, eller så var det kopplat till att jag sprang lite mer 2021 och 2022 jämfört med tidigare. Idag upplever jag inte det längre trots att steg-och rörelsemängden är densamma. Då jag fortsätter arbeta mycket hemifrån i mitt konsultliv i läkemedelsbranschen där jag hjälper små läkemedelsföretag sätta upp system för risk-nytta värdering och säkerhetsuppföljning av läkemedel, så umgås jag mycket med hunden och morgon-och lunchpromenad i skogen dagligen är i princip standard. Eftermiddags-och kvällspromenaden låter jag gärna någon annan ta, även om jag och min fru ganska ofta promenerar tillsammans på kvällarna, något vi aldrig tagit oss tid till innan vi skaffade hund. Hunden har förutom rörelse tillfört väldigt mycket vardagsglädje och hund och hundträning har blivit ett nytt intresse jag tycker om att förkovra mig inom och vi går en del kurser, till vår blir det en längre kurs i personspår t ex, något hunden tycker väldigt mycket om. 

Motivationen att träna och springa är hög än idag men den här ändrat karaktär något. Kanske. Jag är inte lika motiverad att springa långt idag som förr, till stor del har det nog att göra med bristen på sällskap. Jag kan också ibland vara omotiverad att ge mig ut och springa vanliga lugna distanspass, om vädret eller formen är dåligt och jag kan vara ganska trött på mina vanliga rundor jag springer ofta. Nykvarn är inte så stort och erbjuder heller inte så stor variation vad gäller längre löprundor. Att jag i år har sprungit ett varv runt jorden på gatorna här är en tanke som svindlar. Däremot har jag sällan problem att motivera mig till att springa olika typer av fartpass, som inte alltid behöver vara så hårda. Det här med maratonlöpning känner jag att jag lite kanske är på väg att släppa som målbild, i alla fall att fortsätta samla på "sub3-maror". Jag känner just nu att det inte riktigt är realistiskt utifrån den form jag varit i de senaste åren och att springa långpass jag inte riktigt är motiverad för, för att springa maraton på 3:10-3:20, nej, det lockar inte. Samtidigt ska jag genomföra mitt tionde maraton i Stockholm i vår och går det hyggligt bra så lockar det att ge mig själv en belöning i form av ett maraton utomlands efter det, men som det känns just nu blir eventuella framtida maraton mera av upplevelser snarare än något att prestera på. Eller så är det så att motivationen fluktuerar mer än den gjorde innan, jag kan fortfarande sticka ut och springa ett bra långpass i ganska kraftigt regn vilket jag gjorde för en vecka sedan, för att veckan efter vara riktigt omotiverad om vädret t  ex är dåligt. 

Prestationsaspekten finns däremot där fortfarande och än är jag långt ifrån att bara motionsjogga för hälsan. Det som lockar mig nu är t ex att se hur länge jag klarar av att springa milen under 40 minuter, förhoppningsvis ett bra tag till men det blir inte lättare. I höstas sprang jag ju mitt snabbaste millopp på tre år när jag sprang på 39:02, efter att innan ha sprungit tre raka millopp i trakterna av 39:20 och under pandemin inte ens klarat av att springa under 40 minuter. Hälsoaspekten har däremot tagit lite större plats, det går inte att komma ifrån när jag passerat 50, jag ser många jämnåriga som i kropp och sinne ser ut och verkar så mycket äldre än de är. Stela, och orörliga, ibland med övervikt, dålig kondition och att jag fortfarande är så pass vältränad när det gäller kondition motiverar mig att fortsätta. Att jag kan springa jämnt med ungdomarna i min klubb som har föräldrar som är i min ålder är roligt, jag måste erkänna det för mig själv. Kalla det fåfänga eller något annat men det ger mig energi och motivation och det räcker ganska långt. 

Jag får se hur motivationen kommer vara framåt för att tävla, ser inga stora skillnader från hur jag tävlat tidigare i det korta perspektivet 1-2 år framåt utan kommer förhoppningsvis springa några lopp per år även kommande åren. Många börjar med längre distanser och ultra när de blir äldre vilket inte lockar mig, givet min lite lägre motivation för att springa just långt. Lopp i fjällmiljö har verkligen blivit populärt senaste åren, även om jag är säker på att det är fantastiska upplevelser är det inget som riktigt lockar heller, är lite för bekväm för att orka resa dit för att springa dem och har heller ingen att dela upplevelsen med. I valet mellan ultra och en "veteransatsning" på medeldistans ligger det senaste närmast då jag alltid tyckt om att springa fort (allt är som bekant relativt) men även där tror jag att jag är lite för bekväm för att på riktigt satsa på det. För två helger sedan var det inomhus-DM för veteraner i Västerås i mitt distrikt men få anmälda gjorde att jag igen, var lite för lat för att åka dit och prova vingarna eller snarare fotsulorna. 

Ni ser, bekväm är ett ledord som återkommer relativt ofta, ett ord som inte är så positivt när det gäller löpning, i alla fall inte prestationsinriktad löpning men jag är också ganska bekväm i det obekväma när löparskorna väl är på och långt ifrån så bekväm att inte träna alls, som tur är. 

Jag skulle kunna fortsätta skriva en hel roman om livet och löpningen förr och nu men det får i så fall bli vid en annan tidpunkt, på en annan plats. 

Jag återkommer snart igen, när nästa infall till inlägg infinner sig. Tack för att ni läst och trevlig helg! 

onsdag 24 januari 2024

Inte som tänkt men ganska bra ändå

Det är en ovanligt ordentlig vinter i nästan hela landet och den har påverkat min löpning ovanligt mycket i år, eller kanske snarare min motivation och då speciellt att springa längre pass utomhus. 

Med en vecka kvar av januari kommer jag få ihop en normal träningsmängd på mellan 200-250 km löpning. Absolut inte dåligt och inte heller jättebra. Långpassen har däremot nästan helt lyst med sin frånvaro hittills vilket som bekant har en stor påverkan på insamlade kilometer. I dagboken finns ett pass på drygt 17 km som tog 100 minuter i snöfall och nysnö med is under så tempot var riktigt lugnt (5:45 min/km) hela vägen och ett pass på löpband, 18 km med 3 x 4 km progressivt 4:20-4:10/km som tog 85 minuter, de är de enda längre passen jag genomfört i januari. Kommande helg har jag planerat för åtminstone 20 km utomhus men efter ett par dagars töande snöar det kraftigt igen och till helgen väntas antingen regn eller mera snö så det känns osäkert.

Jag har kortat av flera distanspass utomhus när det varit moddigt och dåligt plogat då löpkänslan varit riktigt dålig och jag känt att jag blivit ordentligt sliten i benen av att slira omkring utan fäste och det är bara att inse att min motivation för att springa långt utomhus i de här förhållandena inte är tillräckligt hög och jag tror heller inte det gagnar min löpträning att göra det. Jag ska springa maraton i juni men känner ingen stress över uteblivna långpass så här tidigt på året (och sparsamt med långpass hela förra året också) utan har en plan för dem lite senare när förhållandena ute är bättre för löpning utan känner mig fortsatt försiktigt optimistisk och fortsätter därför fokusera på fart, tröskel och lätta, kortare pass utomhus och bidar min tid. 

Istället har jag fokuserat på tröskel och kvalité på löpband och jag tror inte det är helt fel att köra lite fart i början på året för att förbereda mig för lite längre kvalitetspass utomhus längre fram och och att bygga uthållighet genom att "bara" springa längre ute är inte svårt. Pass jag kört hittills i år är t ex: 

  • 3x6 min progressivt 3:54-3:50 + 8x1 min 3:32/km
  • 20x200/200 "in-out" i inomhushall med klubben, d v s 8 km sammanhängande tröskel med varannan tvåhundring lite snabbare, 3:45-3:55/km på de snabbare och 4:10-4:20/km på de långsammare
  • 6x1000m progressivt 3:55-3:45/km
  • 8x1000m progressivt 4:00-3:39 min/km
  • 3x4 km progressivt 4:20-4:10 min/km med en km joggvila
  • 2x2km, 1x1km, 2x500m progressivt 4:10-3:30/km
  • 4x1500m progressivt 4:00-3:45 min/km
  • 5x1500m progressivt 4:03-3:51 min/km
Jag skrev för ett par inlägg sedan att jag haft stora svårigheter att få upp pulsen länge men nu plötsligt har jag samlat ganska många minuter i puls mellan 170-180 slag per minut där min tröskel ligger någonstans och flera gånger varit över även 185 slag vilket är den anaeroba tröskel som mättes upp på mitt Aktivitus-test december 2021. För mig har det alltid varit viktig att träning ska vara roligt, inte på alla pass men överlag och min träning blir rolig genom att jag får variera passen och farterna, något som just nu är svårt utomhus. Ergo, tack och lov för löpband denna vinter, och möjligheten att springa i shorts och linne.

Pannlampa och reflexbana är en rolig form av löpträning som ger både puls
och en känsla av äventyr på hemmaplan!

tisdag 2 januari 2024

Årssummering 2023 och blick framåt mot 2024

Min vana trogen skriver jag en säsongssummering, det är en bra reflektion för mig själv och för att dokumentera löpningen och livet i stort. 

Den korta sammanfattningen är att jag sprungit lite mindre men ändå inte blivit sämre. Det har också varit ett ganska roligt löparår, roligare än pandemiåren 2020-2021 när jag sprang mer. Resultatmässigt har jag presterat ungefär som 2022 men klart bättre än redan nämnda 2020-2021 och det finns vissa tecken också på förbättring av formen.

I korthet var början av 2023 utanför löpningen tuff men andra halvan väldigt bra. I februari tog vi bort vår älskade hund p g a plötslig och oacceptabel aggressivitet. Ett lika enkelt som oerhört tufft beslut. Han var inte ens två år gammal men hade en instabil mentalitet med sig från början med rädslor, resursförsvar och var väldigt svårformad, vilket flera hundtränare också påpekade, samtidigt som han också var en fantastisk familjehund. Men, att leva familjeliv med en hund som inte går att lita på, där det fanns en stor risk att han igen skulle skada andra, där han inte mådde bra och vi skulle kraftigt få begränsa både vårt eget och hans liv i tio år, nej, det var aldrig ett alternativ! En längre beskrivning av vad som hände lämnar jag därhän men det tog mig oerhört hårt och jag blir fortfarande ledsen när jag tänker tillbaka på det. Jag blev närmast chockad över hur hårt jag knutit an då jag tillbringat så mycket tid med honom från hemmakontoret. Gamla saker kom också upp och jag blev diagnosticerad med depression under våren av psykolog och behövde samtalsstöd under en period och kan fortfarande känna av låg energi och initiativlöshet ibland. Det är hårt arbete som gäller för att hantera det! Utöver det så har jag föräldrar som blivit påtagligt äldre där det finns utmaningar i form av demensdiagnos och stöd till anhörig vilket tagit mycket kraft och energi under året. Återigen har löpningen funnits där som en trogen vän och terapeut. Att komma ut och röra på mig är välgörande, om prestation kopplas bort för stunden. Åter till löpningen. 

Det här året har bjudit på lite mindre mängd än tidigare år. Ingen maratonträning under våren = färre långpass. Inga katastrofmånader men heller inte så många över 250 km löpning, utan ganska många runt 200 km eller lite under/över är förklaringen. Några förkylningar har också lämnat luckor i dagboken. Jag både inledde och avslutade 2023 med ett veckolångt förkylningsuppehåll och mängden stannade därför på 2444 km (nej, den jämna siffran var ingen slump) för helåret och inte de 2500 km som jag "jagade" i slutet av året, vilket kanske var lika bra. Jag blir inte en sämre eller bättre löpare av +/- några enstaka mil och jag har jagat jämna siffror tidigare år och sprungit fast jag egentligen inte känt för det. 

Förkylningar ja, jag räknar till åtminstone fyra längre förkylningsuppehåll och jag tycker det är för mycket, men kanske får man räkna med det i vår nya postpandemiska värld men nya virus som cirkulerar som vi har dålig immunitet mot. Tidsmässigt blev 2023 det sämsta träningsåret sedan 2018 (207 timmar) med bara 212 timmar, vilket som vanligt både är en funktion av att jag bara springer och att löpmängden blivit lite mindre i år med färre långpass. Cyklingen som alternativträning blir inte av, ens under sommaren. Det är varken avslappnande eller roligt och så länge jag betraktar cykling som ett förlorat tillfälle att springa blir det inte många cykelpass. Jag har umgåtts med tanken på sälja cykeln men då kanske jag skadar mig och inte kan springa alls, så hittills har jag landat i att behålla den, men jag skulle nog få bättre effekt av att besöka gymet och köra styrka och cykling, där jag inte behöver vara rädd för varken farten eller trafiken.

Den här säsongen har jag tävlat sparsamt och lite mindre än jag både planerat och hoppats på. Trosa Stadslopp missade jag i juni p g a förkylning, Stockholm halvmaraton i september likaså och en av vårens A-mål - Söder Runt 10 km, var jag för sen att anmäla mig till så att loppet blev fulltecknat. Därför blev det enbart fem lopp i år, inte katastrofalt lite, men igen, något mindre än jag tänkt mig. 

Resultatmässigt är jag ändå rätt nöjd med året. Tre millopp där jag mer är nöjd med hur jag disponerade dem än slutresultatet. Påsksmällen sprang jag offensivt på och vågade trycka på andra varvet och tävla om placeringar fast jag var trött och lyckades springa ifrån några medlöpare. Långlöparnas kväll innebar 25 varv sololöpning och jag var lite missnöjd direkt efter målgång med att inte springa snabbare på bana än på ett kuperat millopp på grus. Där och då hade jag sprungit tre raka millopp i spannet 39:17-39:20 vilket ändå kändes stabilt. På Täljemilen i oktober gick det äntligen lite snabbare med 39:02 vilket är min snabbaste mil sedan jag sprang 37:00 på Långlöparnas kväll 2020, och även där sprang jag offensivt även om jag missade målet att springa sub39. Banloppet på 5000m i september var jag inte tränad för efter ytterligare ett förkylningsuppehåll, men jag ville springa under 19 minuter och det klarade jag och sett till Wava-poäng var det mitt bästa resultat under året med 77,71%. Halvmaran i Strängnäs finns det en färsk rapport ifrån så det behöver jag inte upprepa här. 1:27 i några minusgrader var helt OK.

Några tävlingsbilder i urval, även i år i Enhörnas gulsvartrandiga linne. Påskmällen 10 km, Långlöparnas kväll 10000m på Stadion, Enhörna Challenge 5000m och Täljemilen där ett DM-guld i M50 bärgades då jag sprang mitt snabbaste millopp på 39:02







Jag har varit väldigt dålig på att prioritera klubbens träningar hela året, vilket är dumt då jag tränar så mycket ensam, och inte heller lyckats hitta sällskap på träningspassen hemma så ofta men träningen har ändå varit roligare än på några år. Mycket beroende på att jag varit noga med vilodagarna och oftare haft fräscha ben och för att jag sprungit ganska många fartpass. Jag tycker ibland det är tråkigt att ge mig ut och springa ett lugnt pass men har sällan problem att motivera mig till intervaller, tröskelpass eller andra typer av kvalitetspass.

Jag har också bättre lyckats balansera träning och återhämtning bättre än 2021-2022. Vi har sedan april en ny hund i form av en omplacering och med henne, också en Golden Retriever, är livet med hund som det ska vara och hon är bara trygghet, glädje och will-to-please och hade vi inte haft vår första hund hade jag inte uppskattat henne så mycket, utan tagit hennes fantastiska temperament för givet. Jag fortsätter arbeta mestadels på distans vilket gör att jag rör mig ungefär lika mycket som under pandemiåren 2021-2022 men av någon anledning hanterar jag det bättre nu. De flesta dagar samlar jag ihop runt 20000 steg om jag också springer, ibland mer om jag springer längre, och jag promenerar ofta tre, ibland fyra gånger om dagen varav två längre promenader i skog, men det har väldigt många positiva effekter vilket kanske uppväger att det inte alltid positivt ur ett prestationsperspektiv med så mycket rörelse. 

Jag är än mer övertygad idag att börja med hög(re) mängd nu inte är något jag ska fundera över, möjligen undantaget då i kortare, fokuserade perioder inför ett lopp då det säkert vore bra. När man arbetar hemma så mycket som jag gör är det väldigt lätt "hänt" att ge sig ut och slentrianspringa/mysjogga 40 minuer 5:00-5:30-fart, vilket är skönt men inte pass som ger mig så mycket även om de ger en (blygsam) mängd i dagboken. Flera gånger under året har jag istället märkt hur bra nästa pass går och hur fräscha benen känns de gånger jag tagit ett aktivt beslut att skippa ett sånt pass och ta helvila istället. Jag kommer fortsätta prioritera högre intensitet framför hög träningsmängd. Vid femtiotvå års ålder presterar jag fortfarande väldigt bra och det finns ingen anledning att nu göra stora förändringar. Jag kommer att fortsätta försöka hitta tillbaka till den formen som jag var i fram till 2020, kanske kommer jag inte tillbaka dit men att hålla en nivå jag tycker är bra så länge som möjligt är fortfarande stor motivation och ett konkret mål på vägen är att fortsätta springa milen under 40 minuter så länge det är möjligt.

Det är för tidigt att gå in på nästa säsong men jag ser inga dramatiska förändringar i hur jag kommer träna och tävla. Tioårsmedaljen på Stockholm Maraton är vårens mål och jag är lite intresserad av att springa Kungsholmen Runt halvmaraton i maj som ett nyckelpass. Den stora frågan blir då, kan jag där springa halvmaran på låga 1:26, är det då realistiskt att springa 2x halvmaraton på 1:28:30-1:29:30 givet den mer kuperade andra halvan i Stockholm och klara av ytterligare en sub3 på maran som 50+ eller om jag helt enkelt är för långsam på underdistans numera för att det fortfarande ska vara realistiskt? Jag tror nu att det blir svårt men det är ingen idé att spekulera kring redan utan det visar sig hur träningen går, hur motivationen för maratonlångpassen i vår ser ut och hur tillvaron utöver löpningen ser ut då. Jag behöver få upp motivationen till att springa långpass lite oftare, det tror jag är viktigt oavsett om maraton ingår i planeringen eller inte. Jag har lite tankar om att flytta runt min flextid på arbetet längre fram i vår och prova att lägga maratonlångpass fredag eftermiddag istället för på helgen, det känns lite lockande att "vara klar" med långpasset innan helgen och börjar och slippa lägga helgtid på långpassen, får se om jag gör verkstad av de planerna.

Som alltid, tack till er som jag haft förmånen att tävla och springa med under året, till er som fortsätter läsa, stötta, peppa och komma med kloka inspel och kommentarer, både här och på jogg.se. Ni är viktigare än vad kanske både ni och jag inser! Läget om omvärlden är rätt mörkt men jag är försiktigt optimistisk inför mitt eget 2024 och hoppas att ni ser fram emot ett nytt år med tillförsikt också!

tisdag 12 december 2023

Jag vill ha puls…

Jag diskuterade Aktivitus-test och tröskelpuls med min löparkompis Oskar för några veckor sedan och det hjälpte mig se hur konstigt pulsen beter sig och kanske har betett sig i flera år.

Jag har skrivit tillräckligt om hur svårt jag hade att trycka upp pulsen och hur trötta mina ben kändes under pandemiåren 2020-2021 kombinerat med hur dålig min form var, illustrerat av att jag hösten 2021 inte ens klarade sub40 på Täljemilen utan sprang på 40:28.

Den sega känslan i benen har jag i stort sett kommit tillrätta med (modden på gatorna nu är dock inte snäll mot mina ben), jag springer lite mindre mängd nu jämfört med då, årsmängden i år landar runt 250 mil snarare än 320 mil 2021. att börja med hög volym nu tror jag inte på, skulle jag provat det som träningsupplägg, skulle jag gjort det mycket tidigare, och jag märker hur mycket bättre min löpning går när jag är noga med vilodagarna.

Halvmaran i Strängnäs i november snittade jag på 170 bpm i puls, det är lägre än min aeroba tröskelpuls (LT) jag uppmätte på Aktivitus i december 2001. Då hade jag 172 i aerob tröskelpuls och 185 i anaerob tröskel. Jag sprang med ett lånat pulsband den gången men har ingen anledning att tro att det bandet visade fel, pulskurvan ser normal ut och jag använder alltid pulsband i min egen träning och även om jag ibland kan få felvärden så beter sig pulsen som vanligt i vanlig distansfart men jag har påtagligt svårt att driva upp pulsen över 180 på träning. På en halvmara bör man vara åtminstone i närheten av anaerob tröskel och definitivt en bra bit över aerob tröskel. Som en jämförelse har jag snittat omkring 175 bpm på gånger jag sprungit maraton sub3, alltså högre än jag nu klarade att snitta på halva distansen.

Jag har också sprungit en del löpband nyligen. Tre exempel är: 

  • 5x6 min tröskel progressivt från 4:07-3:54-fart med puls under 165 i början och bara strax över 170 i slutet trots milfart på sista sexminutaren.
  • 6x1000m på löpband progressivt från 4:00 till 3:45 min/km, pulsen låg runt 155-165 bpm och endast i slutet i 3:45-fart kom pulsen upp i 170, i år jag har sprungit 5000m i 3:47-fart som en jämförelse. Som ett test för att se om jag kunde få upp pulsen drog jag upp bandet på 10% lutning och farten i 3:45-fart, då toppade pulsen på 186 bpm och det kändes som max på de ca 400m jag orkade innan jag var helt slut. 
  • 8x2minuter i 3:36-fart, följt av 3 km tröskel i 4:00 min/km. 3:36 min/km betraktar jag som VO2Max-träning nu och är kanske i närheten av min 3km-fart, alltså en fart där jag definitivt bör ligga högre än min mjölksyratröskel. Här låg pulsen på ca 175 med en maxnotering på 177. På tröskeln låg pulsen på ca 165, jag provade både 2 km med pulsband och en km med handledspuls med likvärdiga resultat. 
6x1000m progressivt följt av 400m i 3:45-fart med 10% lutning.

Sett till puls så har mina tävlingsresultat i år sett ut så här: 

  • Strängnäs halvmara snitt 170/max 187 efter lång back i slutet, dock kallt
  • Täljemilen  10 km snitt 179/max 188, flackt
  • Enhörna Challenge 5000m bana snitt 181/max 191
  • Långlöparnas kväll 10000m bana snitt 180/max 189
  • Påsksmällen 10 km snitt 179/max 192.

OK, Strängnäs halvmaraton sprangs i några minusgrader och jag var inte fullt snabbhetstränad inför 5000m och låg nog inte på den höga ansträngningen man ska göra för att maxa på 5000m bana men inte ens på den distansen var jag uppe i anaerob tröskelpuls, sett till snittpulsen. 

Spelar det någon roll? Egentligen inte, det går väl lika bra att gå på ansträngning men i mitt sökande efter varför jag blivit så mycket sämre de senaste åren är det intressant att fundera på om en del av förklaringen sitter i hjärtats arbetsförmåga. Jag har inte testat min maxpuls på många år, när jag gjorde det kom jag upp i 200 bpm och visst kan den ha sjunkit några slag de senaste åren men jag kan fortfarande pressa mig upp till 190 i puls i slutet på tävling så jag gissar att det inte handlar om en dramatisk minskning av min maxpuls ännu så länge, utan känslan är mera att det är benen som begränsar mig i mina försök att driva upp pulsen högt på träning. 

I helgen hade vi Enhörna ett gemensamt långpass följt av lunch och föreläsning av Aktivitus coach Jeff Frydenlund, coach åt bl a Sanna Mustonen och tidigare åt Kristofer Låås. När jag frågade honom tyckte han det lät konstigt och osannolikt att mina trösklar skulle vara så annorlunda nu jämfört med för bara två år sedan och kanske ska jag boka in ett nytt test igen på Aktivitus. Han funderade också att jag testar att träna lite mer polariserat med väldigt lugn distans blandat med några pass där jag verkligen kör hårt och försöker driva upp pulsen högt för att se vad som händer. Väglaget uppmuntrar dock verkligen inte till försök att springa hårt och snabbt utomhus för tillfället, men kanske är det så enkelt att jag helt enkelt behöver ta i lite mer, i alla fall på vissa pass, och samtidigt försöka undvika att bli för sliten. 

Jag sprang ändå min snabbaste mil på tre år i år så kanske är det bara att fortsätta på den inslagna vägen. Sökandet efter formen fortsätter.  

Uppdaterar den här bloggposten med att jag igår 19 Dec sprang ett tröskelpass på 5 x 6 minuter där jag istället för att fokusera på att hålla en viss fart, fokuserade på att trycka upp pulsen, och därmed blev även farten lite högre såklart. Farten blev från 3:54-3:49 min/km och snittpulsen hamnade på 180 på sista repetitioner och mellan 175-180 på de föregående, med en toppnotering på 185 slag/minut på sista intervaller, så jo, jag kan fortfarande trycka upp pulsen.

måndag 27 november 2023

Race report Strängnäs Halvmaraton 2023 - 1:27:41 och plats 35/225

Förra lördagen sprang jag trevliga Strängnäs halvmaraton för femte gången, det kanske kan börja kallas en tradition. 

Tidigare har jag sprungit på: 

  • 1:25:21 (2018) plats 9
  • 1:25:54 (2019) plats 17
  • 1:26:13 (2021) plats 30
  • 1:27:19 (2022) plats 37

Placeringarna visar att loppet blivit lite större de senaste åren. I år var det 315 löpare totalt som gick i mål. I den mån jag haft några mål så skulle det vara att bryta den nedåtgående trenden resultatmässigt, vilket jag inte lyckades med tidsmässigt. Utöver den här halvmaran har jag inte så många representativa halvmaratonresultat de senaste åren (DNF från Stockholm halvmaraton 2022, en långsam kuperad halvmara i Enhörna 2021 där jag fick jogga i mål i nästan 30-gradig värme). 2019 sprang jag Stockholm halvmaraton på 1:23 men där är jag tyvärr inte längre formmässigt.

Arrangemanget är familjärt, banan omväxlande och medaljen snygg. Jag har sprungit i frost, solsken och någon minusgrad och i väta, blåst och plusgrader. Jag var inte så taggad inför det här loppet trots att jag tävlat ganska sparsamt i år, kände mig trött veckan innan och förutom ett par längre specifika pass så har det blivit dåligt med långpass. I lördags blev det den kallaste upplagan hittills med ca 4-5 minusgrader vid start och antalet som valde att springa i shorts var lätt räknade.  



Var på plats i god tid med familjen som support då vi skulle vidare efter loppet. Tog av alla överdragskläder inomhus, tog en Umara Intend och värmde upp med en kilometer jogg på banan innan start och kunde sedan ta plats långt fram och kom iväg bra i starten i ett tempo som kändes ganska snabbt men inte för snabbt, de första fem km gick fort, sprang i en löst sammansatt grupp de första 5-6 km innan avstånden både framåt och bakåt blev lite större. Kände mig stark där det blev asfalt från 7-9 km, lite jobbigare sedan med grus igen där det ibland rullade lite grova stenar vid isättningen.

Passerade milen på ca 41:30 och andra halvan blev ganska händelselös men kilometerna rullade ganska raskt förbi, kilometertiderna nu något långsammare och andra milen gick på 42:19 enligt min klocka, kanske blev jag lite nöjd när jag såg att jag hade marginal till sub90. Tillbaka på asfalten i centrala Strängnäs efter ca 16-17 km var det en del publik som trotsade kylan vilket hjälpte till med motivationen. Jag trodde under andra halvan av loppet att sluttiden skulle dra iväg mot höga 1:28 men kunde hålla hygglig fart hela vägen upp i den långa avslutande backen trots trötta ben och blev lite förvånad när jag insåg att jag skulle springa på 1:27 och jag kunde avsluta med en fartökning på löparbanan innan målgång. 

Plats 35/255 herrar. Inga officiella åldersklasser men 4:a i M50, med täten tätt samlad runt 1:26.

Efter loppet var det inte läge att stanna kvar länge i kylan så jag fick i mig lite energi och varmt kaffe innan överdragskläderna snabbt åkte på. 

Loppet var lika trevligt som det brukar vara, trots kylan. Jag gjorde mitt långsammaste lopp på fem starter men även om det var ganska blåsigt i fjol så tror jag att kylan påverkade tiden en del i år och det kan nog förklara de extra 20 sekunderna, då jag kände att rumpa och lår var ganska stela i slutet. Att jag höll ihop det så bra som jag gjorde i slutet och blev lite positivt överraskad också bidrog nog till att jag känt mig ganska nöjd efteråt. Jag tycker det speglar min nuvarande kapacitet. Med en miltid i höst på 39:02 (3:54-fart) borde jag fulltränad kunna springa halvmaran i ca 4:05-fart vilket ger  låga 1:26 men jag känner mig inte fulltränad för halvmaraton. Fartuthålligheten är inte tillräckligt bra och inte heller uthålligheten. Nu har jag ändå en kapacitet att utgå ifrån för vinterträningen. Däremot förstår jag mig inte riktigt på hur min puls beter sig just nu, på den här halvmaran snittade jag 170 vilket t o m är lägre än min gamla uppmätta aeroba tröskel på 172 bpm från december 2021 och det stämmer med de svårigheter jag haft senaste åren att verkligen kunna trycka upp pulsen men det får bli ämne för ett annat inlägg.

onsdag 8 november 2023

Ambassadör för Top4Running

Jag hade stor "räckvidd" via den här bloggen för tio år sedan, innan andra plattformar som t ex Instagram och TikTok tog över men det är fortfarande ganska många som följer min träning här, på jogg.se och via andra kanaler.

Jag har fått många förfrågningar om samarbeten av olika slag och jag har samarbetat med både Salming, Garmin och Craft genom åren. Jag får fortfarande regelbundet förfrågningar om att vara ambassadör för olika företag, hittills har jag alltid tackat nej då det varit företag eller produkter som inte är relevanta för mig eller som jag känt att jag inte kunnat stå för.

Nyligen blev jag kontaktad av Top4Running med en ambassadörsförfrågan. Top4Running är en europeisk webbshop med ett brett utbud av löparprodukter till bra priser, som funnits i många år på kontinenten och främst östra Europa men nu vill växa i Sverige via top4running.se, och då det kändes roligt att jag fortfarande kan inspirera andra till löpning och roligt att få frågan som 50+ tackade jag ja. Jag följer flera av och känner också flera av ambassadörerna sedan tidigare. 

Använder ni koden "Staffan" i kassan om ni beställer produkter får ni 5% extra rabatt utöver de redan nedsatta priserna. Lager finns i Prag och Berlin och eventuella returer hanteras av ett företag i Malmö så företaget använder mer biltransport än flyg vilket såklart är bra ur miljösynpunkt.

måndag 30 oktober 2023

Lite av ett jubileum, om det inte vore för...

 ...juni 2015. 

Vad pratar jag om? Jag har först träningsdagbok sedan 1 januari 2007, på jogg sedan 1 januari 2009. En hel del mil löpning har det blivit sedan dess, drygt 3800 mil för att vara exakt, alla bokförda i träningsdagboken. 

I början var det blygsam mängd men en minimimängd jag nästan från början hållit mig över är 100 km löpning varje månad. Den senaste månaden som jag sprang mindre än 100 km på en månad var i november 2008. Det är 180 månader sedan, eller 15 år. Det tycker jag är ett jubileum värt att fira! Det finns dock en plump i protokollet halvvägs mellan då och nu och den stavas juni 2015. En månad då jag gick hos naprapat för behandling av den allvarligaste skada jag haft under alla år, ett överansträngt hamstringsfäste med smärta i baksida lår. vilket innebar löpförbud, styrketräning, rehab och cykel i sex veckor, men redan månaden efter var jag över den där gränsen igen. 

"Consistency is key" är ett ofta upprepat begrepp i löparkretsar. Utveckling och resultat kommer av kontinuerlig löpträning utan långa avbrott och just denna kontinuitet vilket väl är det svenska ord som kommer närmast, är kanske min största löpartalang. Jag är väldigt sällan skadad och i behov av längre avbrott från löpning. Har aldrig heller sådan motivationsbrist att min dagbok är tom flera veckor i sträck, de kortare uppehåll på någon vecka här och där som ändå finns är oftast förkylningar några gånger varje år vilket är svårt att helt undvika. Nej tvärtom har jag lyckats göra löpningen till en given del av min vardag under många år även om anledningarna till att jag springer och hur jag mår har varierat över tid. 

Jag har haft ett par andra perioder med skadekänningar, t ex plantar fasciit våren 2018 som krävde behandling hos terapeut men jag kunde ändå hålla igång löpningen på lägre volym under den rehaben. Att nå 100 km varje månad har aldrig varit något uttalat mål, aldrig något jag aktivt jagat eller stressat ifatt utan det har bara blivit så automatiskt och jag är naturligtvis tacksam för att kroppen håller och att huvudet vill springa fortfarande. Med drygt 3800 mil sprungna (3810 i skrivande stund) får jag tillfälle att fira att jag sprungit ett varv runt jorden nästa år, om kroppen och huvudet tillåter. 

måndag 16 oktober 2023

Race Report Täljemilen 2023 - 39:02 och VDM-guld i M50

Igår var det klubbens egen tävling Täljemilen, i år också DM 10 km landsväg för distrikt södra Svealand (Södermanland, Närke, Västmanland och Värmland). 

Det var soligt, kyligt och lite blåsigt och på plats joggade jag upp med Rickard innan jag placerade mig ganska långt fram i starten. starten gick och jag blev omsprungen av en massa löpare och jag förivrade mig inte då första kilometer går lite uppför.

Dags för start. Foto: Magnus Ljung, Enhörna IF



Jag hade en förhoppning om att springa under 39 minuter men var inte säker på hur mycket motvinden på andra halvan av varvet skulle påverka. När startrusningen lagt sig hamnade jag tillsammans med Jan Johansson från Löparklubben Nyköping Runners, en M55-löpare som var snabbare än jag på Påsksmällen i våras och vi växeldrog nästan hela loppet.

Jag och Jan Johansson, LK Nyköping Runners strax innan halvvägs. Foto: Magnus Ljung, Enhörna IF

Första varvet kändes bra, passerade 5 km på 19:36 på egen klocka, snabbare enligt skylten, och började inse att sub39 skulle bli svårt. Även om det inte var så tuff motvind så påverkade det ändå lite. Banan innehåller en liten backe på den första och den sjätte kilometern och kilometer fem och sex blev mina långsammaste på 3:58 och 4:02 och där försvann väl målet. Jan och jag kom ikapp och passerade 2-3 löpare och ingen kom bakifrån och sprang om oss på hela loppet. Extra nöjd är jag hur jag sprang den sista delen av loppet. Jag drog vår lilla klunga från ca 7 km och nöjde mig inte med att återigen springa på en tid på låga 39 utan försökte verkligen utmana sub39 hela vägen.

Jag tittade på klockan vid 8km-skylten men hade vissa problem med matematiken och kunde inte riktigt räkna ut vad jag behövde springa på för att klara målet. Vid 9km-skylten lyckades jag i alla fall räkna ut att jag hade 3:49 på mig, om den nu stod rätt placerad, och jag gav mig själv chansen, sprang ifrån mitt sällskap och började jaga ikapp löparen framför mig. Innan 90-graderssvängen in på upploppet kollade jag på klockan och såg att det bli väldigt tight men jag pressade på hela vägen in över mållinjen och stängde av klockan några meter efter på 39:03 och trodde kanske att jag klarat målet ändå. 

Målgångsgrinet, Foto: Magnus Ljung Enhörna IF

Jag sprang sista kilometern på 3:42 enligt klockan men bommade sub39 ändå då tiden blev 39:02 men det var på km fem och sex jag bommade det, inte på den sista kilometern. Jag gjorde också ett rookiemisstag i början, startade klockan när jag passerade startlinjen, inte vid skottet, ingen matta (bara bruttotid) så det kostade mig ett par sekunder. Jaja, lite mindre blåst, nettotid på loppet och aningen mer pannben och mod halvvägs och tiden hade blivit 38:59 men hade jag varit nöjdare för det? Tveksamt.  Nu blev det min 23:e mil sub40 och som formen varit länge nu kommer jag inte vara missnöjd så länge jag håller mig på rätt sida den gränsen.

Jag är nöjd med både hur jag sprang loppet, offensivt, precis som på Påsksmällen i våras, jag är också nöjd med hur jag sprang löptekniskt, Jag använde mig av alla "nycklar" jag lärt mig på Fredrik Zilléns onlinekurs (som jag i övrigt rekommenderar), var lite mer framåtlutad i hållningen och sprang mer avslappnat i överkroppen och behövde inte kämpa så mycket för att hålla farten, kände att jag kunde använda olika "knep" för att öka farten när jag ville det. 

Tiden räckte till DM-guld, vi var fyra M50 i startlistan, tre kom till start och alla sprang sub40, 39:02 är årsbästa och också ett treårsbästa. Säsongen 2020 sprang jag Långlöparnas kväll på 37:00 och en intern klubbtävling på 10000m bana på 37:43. Sedan kom pandemin och senast jag sprang Täljemilen hösten 2022 klarade jag inte "ens" sub40 utan sprang på 40:28. 

Pulsmässigt borde jag kunna pressa mig lite hårdare men kanske har min maxpuls och trösklar sjunkit lite? Nu snittade jag 179 i puls och maxade 188. På 5000m bana i september snittade jag 181 och maxade 191. På Aktivitustestet i december 2021 var min anaeroba tröskel 185 bpm, på löband men kyla påverkar ju pulsen och det här ju ingen exakt vetenskap heller.

Fullständiga resultat här

torsdag 14 september 2023

Race report Enhörna Challenge 2023 - 18:57:18

Igår sprang jag Enhörna Challenge 5000m på bana efter att tvingats vila från träning en vecka och också missat Stockholm halvmaraton vilket min träning under augusti varit inriktad på, på grund av en förkylning. 

På Södertälje IP innan start ägnade jag kanske väl mycket tid åt att prata med folk istället för att värma upp men en transportjogg till IP på en dryg kilometer blev det och sedan ytterligare ett par varv på banorna och ett par stegringar och tänjningar. Ett par syskon från Tureberg, 16 och 13 (!) år gamla, frågade mig innan start vad jag siktade på och de siktade på att starta i en fart för låga 19 minuter med 92-varv vilket jag tyckte lät perfekt då jag ändå trodde att 19 minuter skulle vara realistiskt för dagen, utan att alls veta hur förkylningen påverkade. När starten gick fick jag en bra resa med jämna varv i rygg på dessa två ungdomar och en orienteringskille från Älvsjö som trea. Efter några varv släppte trean en liten lucka så jag gick om honom. Någonstans halvvägs så tyckte jag att de två längst fram tappade lite tempo i den lätta motvinden på bortre långsida så jag gick om och upp i ledning och och fick en lucka på kanske som mest 20-30 meter som jag höll i några varv. Ansträngningen var hög som den ska vara på 5000m och varvtiderna:

92, 93, 93, 92, 91, 93, 90, 90, 92, 93, 93, 88 sekunder och sista 200m på 42 sekunder

Kilometertider från Strava: 3:51, 3:48, 3:47, 3:50, 3:39 min/km.

...avslöjar att jag gjorde ett jämnt lopp. Förmodligen var 90-varven där jag gick upp i ledning. Med två varv kvar hörde jag ungdomarna närma sig snabbt, killen på 16 år, tydligen USM-mästare i orientering, peppade hela tiden sin syster på bara 13 år, oerhört imponerande, att hålla hans rygg samtidigt som han sprang ganska oberörd med ett väldigt lätt steg. När de passerade mig hade jag inte mycket att svara med utan de fick en lucka som växte till 10 sekunder i mål. Jag brukar alltid vara stark på sista varvet på bana även om jag nu inte kunde öka farten lika mycket som jag brukar de sista 400m men jag lyckades ta mig under 19 minuter tack vare ett lite snabbare sista varv då tiden stannade på 18:57:18

En bra resa med jämna varvtider i rygg på MYCKET yngre löpare inledningsvis

Efteråt blev det trevligt snack med löparbekanta och klubbkompisar. Pappan till de duktiga Tureberglöparna sa att han läst min blogg tidigare - mycket trevligt, tack om du läser! 

Jag ska försöka skärpa mig och vara med klubbens träningar mera regelbundet, kanske är det extra viktigt när man som jag arbetar mycket på distans och mest träffar människor via Teams, för den här kvällen gav massor med energi och givet en vecka helt utan träning och utan någon som helst specifik träning för 5000m så är jag också nöjd med hur det kändes under loppet och resultatet. Ett riktigt bra träningspass tillsammans med trevliga människor! 


onsdag 30 augusti 2023

Motivations-jojo

En av de regnigaste och mest kylslagna semestrarna jag kan minnas är slut och det är dags att komma in i rutinerna igen. Motivationen har åkt lite jojo under sommaren inte minst vad gäller att springa distans. Det kyliga vädret har underlättat men jag har ändå ganska ofta känt mig lite less på mina vanliga rundor och tyckt det varit tråkigt. 

Då har det faktiskt gått lättare att ge mig ut och springa fartpass och ändå har det blivit lite för få sådana. Löparsjälvförtroendet känns lite stukat och speciellt längre intervaller har ofta gått trögt och motivationen att fortsätta när klockan visar att det går långsamt inte alltid så hög och jag har blandat bra pass med pass som gått tyngre. 

I juli sprang jag i alla fall igen strax över 200 km. Annan träning än löpning har det som vanligt inte blivit någon i sommar, jag har tagit ut min racer en gång och istället funderat på att sälja den, det känns ovärt att den bara står där och så länge jag tycker att ett cykelpass är ett förlorat löppass lär det inte bli så många mil på cykel. Jag tycker inte det är roligt att träna cykling och förmår inte riktigt slappna av i sadeln. Samtidigt, det är ett bra alternativ om jag t ex skulle skada mig och inte kunna springa. 

Augusti har varit bättre träningsmässigt och jag kommer landa i trakterna av 250 km vilket är en riktigt bra månad. Ett långpass på 25 km och ett flertal längre mellan 20-23 km har bidragit till det. Har t ex sprungit en halvmara i pulszon 3 i 4:26-fart väldigt kontrollerade och några bra fartpass så löparsjälvförtroendet som tidigare varit lite stukat är nu lite bättre igen. 

Jag ligger fortsatt lite lågt vad gäller planerade lopp i höst. Vill inte gärna anmäla mig och sedan prestera med mina mått dåligt. Då avstår jag hellre helt. Närmast är det till exempel Stockholm halvmaraton, ett lopp jag gillar men som jag avbröt p g a magstrul/magont förra året. Min "trend" på halvmaran har gått från 1:23 2019 till 1:25 och nu senast 1:27 i höstas. Jag är inte anmäld och har inte bestämt mig ännu om jag ska springa men kanske blir det en start utan så höga ambitioner denna gång. Kanske blir det något millopp eller någon halvmara senare i höst men det beror också på vad övriga livet bjuder på. Semestern har innehållit en hel del funderingar kring att byta bostad och det har tagit och kommer ta, om det blir en realitet, en hel del tid och energi, och då vill jag inte samtidigt ställa en massa krav på mig själv inom löpningen. 

Det har inte blivit så många långpass i år vilket både tränade timmar och sprungna mil visar och ambitionen är att springa dem lite oftare än en gång i månaden nu och lite längre också för att bygga upp uthålligheten lite igen men jag försöker samtidigt tänka bort att jag borde träna en viss mängd och att mängd i sig faktiskt kan göra mig sliten, vilket det gjorde under pandemin när jag ökade lite i mängd. Jag presterar nog bättre genom att tänka bort mängd och vara fräsch till nyckelpassen istället för slentrianmässigt fylla ut med distanspass på 7-8 km i femfart, de ger inte så mycket.

Jag har också umgåtts lite med tanken på att skaffa mig en coach, jag har all nödvändig kunskap själv men att applicera den själv är inte alltid det lättaste. Jag har dock inte ett bra track record av att följa ett träningsprogram och även om det det kanske vore nyttigt med extern input så lutar det nog åt att jag inte riktigt har motivationen till det heller utan kör på ungefär som vanligt.

Ja, ni ser att motivationen inte är lika hög som den varit tidigare, men den är högre idag än den varit tidigare i sommar. Jag känner mig ofta ganska trött och seg och annat i livet tar i periodern tid och energi och löpningen får då ofta rollen som återhämtande aktivitet och det är OK. Jag har inga som helst planer på att sluta springa utan det kommer jag göra i någon form så länge kroppen tillåter.