2016 ett mellanår

Så har ännu ett år i löparskor förflutit. Mitt tionde år av regelbunden löpning. Jag har förflyttat mig nästan ett halvt varv runt jorden i löparskor under de här åren men är ändå långt ifrån att bli riktigt bra på det om det nu tar 10000 timmar att bli riktigt bra på något. Då har jag fortfarande ca 75% ogjort...

I januari och februari tränade jag riktigt bra, regelbundna långpass med bra längd, flera över 30 km tidigt på året. I februari noterade jag 280 km löpning på en månad och det är det mesta jag lyckats springa någon månad hittills. Det var en stabil(are) vinter så fokuset låg på lugn distanslöpning utomhus kompletterat med lite fart på löpband, precis som vanligt alltså.

I mars körde jag en armhävningsutmaning med 50 per dag och höll nästan i det hela månaden men blev sjuk i slutet. Enkel och väldigt tidseffektiv träning! Träningen fortsatte fungera bra, jag noterade en 100 km-vecka och sprang en kilometer snabbare än 3 minuter på löpband för första gången och var i riktigt bra form. Jag bloggade med titeln #detgårbranu (mycket dumt!) och förberedde för tävlingspremiär på 5000m inomhus i Huddinge, körde ett pass med trehundringar på tok för hårt fyra dagar innan loppet och sedan brakade det mesta...

Löpbandet på jobbet brukar nyttjas 1-2 gånger i veckan vintertid!

"Gravel road tights" säljs bara under våren i begränsad upplaga...

På kvällen efter min farmors begravning blev jag hastigt magsjuk (alternativt matförgiftad) och på det följde en seg förkylning som tvingade mig till vila istället för säsongspremiär och sedan kom april, en månad jag helst vill glömma då nästan ingenting fungerade. Jag bloggade om att jag kanske tränade för hårt, fick tillbaka min ömmande gåsfot (muskelfäste) i ena knäet, ett besvär jag haft tidigare. Mina blodvärden var lite låga igen och jag började med "spikdiet" (dubbel dos järntabletter) för att fylla upp järndepåerna och höja blodvärdet. Mot slutet av månaden började det vända och jag sprang ett långpass på 34 km efter att ha tvingats till ett fem veckor långt uppehåll med just långpassen och jag började se lite ljusare på löpningen igen innan nästa bakslag golvade mig. Efter ett ordinärt löpbandspass fick jag plötsligt fruktansvärt ont i höger höft och efter två smärtfyllda, sömnlösa nätter åkte jag till akuten för att få höften röntgad. Ingenting var trasigt utan det måste varit någon form av plötslig överbelastning för det gav sig med några dagars vila och smärtstillande, jag skrev ett Öppet brev till löpningen där jag faktiskt övervägde att ställa skorna på hyllan! Vilken tur att jag inte gjorde det!

Koma i soffan efter långpass

Medverkade i Podden Löparsnack för andra gången under våren...

...och fick tillfälligt tillbaka knäbesvär från "gåsfoten" och började undra
om det inte var dags för filttofflor, buskiga ögonbryn och Melodikrysset 
istället för löpning...

Maj kom och jag fick mycket klok input via mitt stora nätverk av löpande vänner. Från att i princip ha bestämt mig för att stå över Stockholm Marathon började jag bli sugen på start igen fast formen kändes långt borta. I mitten av maj sprang jag ändå mitt längsta långpass som avstämning, inte helt utan nervositet. Först 25 km i sällskap och sedan 12 km farthöjning i 4:10-fart och vet ni vad? Det gick bra och jag kunde mycket nöjd summera 37,7 km och nästan tre timmar ute i spåret. Årets längsta träningspass! Några tankar på personbästa på maran fanns inte men jag kan erkänna nu att jag drevs ganska mycket av att bevisa för mig själv att jag minsann återigen var en stabil sub3-löpare efter "debaclet" med 3:12 i New York under hösten 2015.  Jetlaggad och förkyld, men trots den "dåliga" tiden, en helt fantastisk upplevelse!!

Jag uppskattade nu min realistiska marafart till 4:05-4:10 min/km och började snegla på de 2:55:52 jag gjort som näst bäst (Vintermarathon 2014) som en realistisk målsättning och det skulle visa sig att jag som tidigare var bra på att skatta min egen kapacitet.

Innan maran kunde jag till slut summera ihop en bra mängd löpning, 120 mil på ca 20 veckor, varav 12 långpass och blodvärdet var tillbaka på en i alla fall acceptabel nivå, 133. Loppet  innebar sedan en otrolig glädje efter min struliga april! Den kändes som en revansch och jag ville springa maraton igen och igen. Rapporten är lång och jag ler för mig själv när jag läser om den och ska inte upprepa mig. Efter lite negativa tankar väldigt tidigt i loppet vände det och jag skrev så här efteråt:

"så jävla roligt det var att springa igår, ursäkta franskan. Jag kom faktiskt inte ihåg från förra gången att det var så här bra, så här roligt! Jag vill springa igen! "

Ute på Gärdet på Stockholm Marathon gäller det att hålla tungan rätt i mun...det är ännu långt kvar innan...

Det är dags för den härliga målgången på Stadion....

Efter en motig vår var jag så här glad med bara några meter kvar av
Stockholm Marathon 2016.
Foto: Runners World.

Jämnheten själv sett till splittiderna. Som det brukar se ut när jag springer en lyckad mara.

Juni innebar återhämtning som sig bör och det är en av många saker jag verkligen gillar med Stockholm Marathon, när det är som finast i sommar-Sverige kan jag softa med träningen, njutspringa och glassa runt i Finishertröjan :-) Jag kände mig ovanligt fräsch tidigt efter loppet, var lite småförkyld, tog det lugnt, valde att hoppa över någon tävling jag var lite sugen på, cyklade en del, köpte nya tävlingsskor från Nike som jag sedan aldrig tävlat i och fortfarande inte har bestämt mig för vad jag tycker om. Ibland gillar jag dem, ibland tycker jag bara de är höga, konstiga och att mellansulan känns som ett effektivt recept på hälsporre...

Beprövade Asics DS Racer 10 vs Nike Air Zoom Streak 5, en match som Asics
fortfarande leder...

Trots att jag tog det lugnt landade löpmängden på dryga 19 mil i juni, och det kan jag gräma mig lite över i efterhand, kunde jag verkligen inte sprungit 9 km till, haha. Jag har hittills aldrig lyckats springa +200 km varje månad i ett helt år men OK, något mål ska jag väl ha kvar?

Juli karakteriserades av fint sommarväder, semesterlöpning på Öland, sol och bad (ibland på löprundorna) och fortsatt njutlöpning och augusti fortsatte på ungefär samma sätt. Träffade grabbarna som betade av Sveriges alla motionsspår för en runda i mitt hemmaspår, sprang Bellmanstafetten med jobbet och badade in i slutet av augusti och drog igen på mig en förkylning och den förkylningen höll i sig in i september som också bjöd på sommarvärme.

Bellmanstafett med jobbet...

...och visning av mitt hemmaspår med grabbarna som betat av alla Sveriges motionsspår under sommaren

Sommarens sista bad

Stockholm halvmaraton är en favorit jag ogärna missar men i år hade jag en för hög målsättning, att snitta 4 min/km, det gick helt OK första halvan men i värmen på andra halvan tappade jag väldigt mycket och det kändes mest som ett segt träningspass och jag sprang min långsammaste halvmara på sex år på låga 1:26 otillräckligt förberedd men deppade inte alltför mycket för det. För första gången kom jag ändå topp-10 i min åldersklass, en fördel med att ha klivit upp i M45.

Jag började också ifrågasätta min egen träning en del, dessa ständiga småförkylningar och en känsla av att många pass var tunga och tråkiga och inte gav någon träningseffekt. Att jag mest längtade till de var över. Det ledde till att jag bestämde mig för en annan approach, att vända på perspektivet, att sluta att hela tiden leta tid för löpning, att inte nyttja varje tänkbar lucka som uppstår utan istället dra ner något på löpningenoch begränsa mig till max fyra pass i veckan under en period. Något som blev ifrågasatt på bloggen men ett upplägg jag i princip hållit sedan dess, även om det blivit några veckor med både fem och sex pass men jag stressar inte in träningspassen och det har fallit väl ut! Det är roligare att springa igen, kroppen är fräschare och jag är inte lika ofta förkyld! I oktober började jag redan märka skillnad. Jag kom trea på trevliga Stallarholmsloppets 10 km på en blygsam tid och med en visserligen stabil känsla men också med en känsla av att bara ha en växel.

Med bästa löparkompisen bärgades en vinst på 5 km och en tredeplats på milen för undertecknad.
Inte illa för +40-papporna från Fruktvägen...

Efter ett av årets skönaste långpass, 28 km utan några som helst krav på fart eller sträcka.
Ren  njutning i fin höstsol!

Många höstfina lunchpass utanför jobbet...

November var händelsefattigt som sig bör vad gäller träning och bloggande, åkte på solsemester och bloggade om en skospaning och tränade som vanligt vilket jag fortsatt med i december. En månad när det som vanligt varit fullt upp förutom träningen.

...liksom lite jogg på Gran Canaria som raskt byttes mot...

Vintrig löpning hemma...

Aktiviteten på bloggen har verkligen minskat under hösten. Jag sätter inte någon press på mig att producera frekventa inlägg då det varken blir bra eller ens intressant utan skriver när jag får idéer eller inspiration. Under året kom också möjligheten att fronta sin blogg på första sidan på jogg.se vilket innebär att blogginlägget blir synligt för alla medlemmar och då talar vi alltså om mer än hundratusen människor (även om långt ifrån alla är aktiva på siten). Jag frontar bara de mer genomarbetade inläggen vilket har gett nya läsare och ledde bland annat till All-time high vad gäller antalet visningar på ett inlägg där jag kritiserade SOK med anledningarna av löpningen kvaltider till OS och att inte Mikael Ekvall fick en biljett till Rio, ett inlägg som visats över 7000 gånger (!) vilket är extremt mycket för min blogg och även delats flitigt i sociala medier!

Det känns som min relation till löpningen har mognat ytterligare i år. Kanske har jag blivit lite lite bättre på att lyssna på mig själv, är inte lika enögt inställd på att igen bli snabbare till vilket pris som helst. Jag har sprungit lite mer i år än tidigare och inte haft något långt skadeuppehåll, men har inte presterat speciellt bra på tävling och jag skrev nyligen så här i ett inlägg:

Jag tror alla blir bättre av att springa mer om perspektivet är flerårigt. Om perspektivet istället bara är något enstaka år framåt eller på nästa säsong tror jag inte alls att sambandet är lika starkt! Då kan det istället ge mer "bang-for-the-buck" att köra bål-och benstyrka, spänst, explosivitet och dra ner lite på milsamlande distanspass och istället träna mer fartlöpning.

Jag tror starkt på det och det summerar mycket av där jag är nu och där kommer mitt fokus för 2017 att ligga! Jag kanske får finna mig i att jag inte når tillbaka till nivån jag hade för ett par år sedan men jag tänker inte sluta försöka, ännu. 

Det är inte rätt väg för mig just nu att sikta på att springa mer, då blir jag lätt sliten, förkyld och tappar gnistan. Vill jag det senare kommer det säkert gå lättare när barnen är större men det är inget jag längtar till eller funderar över, kanske nöjer jag mig med den här träningsdosen och försöker göra det bästa av det. Att pressa in pass i luckor tänker jag fortsätta att inte göra. Kanske är tider en inte lika viktig drivkraft längre? Det har varit en ganska tuff höst med osäkerhet på jobbet, lilltjejen som börjat förskoleklass, äldsta sonen som snart ska välja gymnasium och äldsta dottern som är otroligt ambitiös i gymnasiet. Det är klart det tar energi och kräver tid, engagemang och närvaro!

Jag tar framförallt med mig från i år att det alltid vänder, hur långt nere i det gyttjiga bottenslammet motivationen än har sjunkit stiger den förr eller senare upp och förbi ytan igen! 

I april tyckte jag verkligen löpningen var negativ och stressande och fem veckor senare sprang jag min näst snabbaste mara och kände mig stark hela vägen! Den varma sommaren var fantastisk ur njutlöpningssynpunkt och avslutningen av året har inneburit en känsla av att jag igen är på rätt väg. En friskare, piggare och starkare väg och den vill jag fortsätta utforska. Att löpningen är viktig för mig behöver jag inte tvivla på men jag vet nu att det inte är rätt väg att gå när löpningen över längre tid inte känns rolig!

Jag avslutar året i dur, löpningen är rolig och det är det viktigaste, känslan i kroppen bra. Jag är pigg, frisk, stark och motiverad. Det räcker gott! Till er som läst ända hit och hängt med i år eller ännu längre; stort tack! Jag hoppas på ett både bra och roligt löparår 2017, hoppas ni hänger med även då! 

Race Report Stockholm Halvmarathon 2016 1:26:05 plats 159 (9 i åldersklass)

Jag ska bara om honom, han är 20 meter framför mig och det är en kilometer kvar av årets upplaga av Stockholm Halvmarathon. Vi har sprungit ihop sista milen, ibland har jag legat före, ibland han, Yavar från Västerås Löparklubb som jag efteråt sett i resultatlistan att han heter. På Sankt Paulsgatan på den näst sista kilometern går han plötsligt ifrån mig med en tempoökning. Då sista milen gått långsamt med håll och uppgiven motivation har jag krafter kvar både i ben och flås när vi kommer uppför det långa motlutet i Tanto och jag lovar mig själv att i alla fall avsluta bra, känner mig nästan lite förbannad, på mig själv. Jag ökar stegfrekvensen ut på Skeppsbron och trycker mig närmare meter för meter och när jag går om honom har jag klart högre fart. Jag avancerar fem placeringar på den sista dryga kilometern som jag orkar avsluta i 3:44-fart, en stor skillnad från den 4:17-fart som de fem föregående kilometrarna gått i. Jag ser att jag kan klara 1:25:XX, inte vad jag hoppats på men det är motivation tillräckligt för en rejäl långspurt men jag har som vanligt glömt hur långt upploppet är och klockan stannar först på 1:26:05. I mål finns bara gemenskap, jag och Yavar tackar varandra för draghjälp och till en bra prestation i värmen trots att vi båda var långt från våra PB'n idag. Löpargemenskap när det är som bäst!

Men vi tar det från början. I år jag har knappt fått till någon specifik halvmaraträning alls inför loppet, någon enstaka snabbdistans över milen men inga längre intervaller, tröskelpass etc. Dessutom har jag bara sprungit tre långpass på hela sommaren varav det sista i söndags och det var lite för nära loppet. Toppat med två veckors lätt förkylning var det inga bra förberedelser. De två sista veckorna blev det knappt någon träning alls och på det sista varma träningspasset i onsdags orkade jag knappt fyra km i min tänka tävlingsfart. Jag tog två dagars helvila och behöll ändå min målsättning att försöka snitta 4 min/km. Det skulle visa sig bli för tufft. Joggade tre kilometer på morgonen och benen kändes pigga men jag märkte redan hur varmt det var kl. 9 på morgonen! Kom till Kungsan i god tid och slog mig ner och pratade med löparvänner, en tidigare kollega och flera andra. Uppvärmning och jag kände av värmen, kände mig törstig, drack vatten utan att törsten försvann. Hamnade alltför långt bak i fällan vid start men kom iväg OK när vi väl släpptes iväg efter ett par minuters strul. Hade ganska negativa tankar från start och kände att det gick tungt, första långa backen runt Sabbatsberg vid 3-4 km gick riktigt tungt. Över på Kungsholmen konstaterade jag ändå att första fem gått enligt plan på 19:41 och skuggan på Kungsholms Strand var befriande. Jag sprang jämnt och bra här och blev mera positiv. Tog en hel mugg sportdryck i backen upp mot Franzéngatan och kom ut vid Hornsberg publiken solbadade i sensommarvärmen. Många, både löpare och publik längs hela banan, hejade på just mig. Jag hann inte känna igen er alla men jag vill säga tack, er pepp betyder, som vanligt, mycket!

Vid backen bredvid Kristinebergs IP gick det tungt, sprang med en Linnealöpare som också hade det tungt. Annars gillar jag verkligen bansträckningen här sedan ett par år som nu går genom Rålambshovsparken! På Norrmälarstrand var det rejält varmt. Jag tyckte jag sprang jämt och konstaterade förvånat att jag fortfarande höll ihop det helt OK när jag passerade milen på 39:51 och fick hopp om en helt OK sluttid idag trots allt men det skulle visa sig vara prematura förhoppningar....

Ner vid Stadshuset kände jag mig "kokt" efter gassande sol och medvind och vid slottet saktade jag ner för att få i mig en hel mugg sportdryck igen för jag kände att jag behövde vätskan. Normalt dricker jag bara 1-2 muggar på halvmaran men det räckte inte i lördags. Tyvärr fick jag snart därefter håll som höll i sig på hela långa Södermälarstrand där det nästan var skönt att det fläktade lite motvind. Jag hade en energigel i shortsfickan men orkade inte ta upp den, hade nog med att bekämpa hållet och kände att loppet höll på att rinna mig ur händerna. Jag är van vid att avancera i fältet när jag tävlar men nu blev jag istället omsprungen av en pigg Gabriel och flera andra.

Femton kilometer passerades på dryga timman och här höll jag ännu trots hållet ihop det OK och det jag inte är riktigt nöjd med i efterhand är hur jag "gav upp" på de kommande fem avslutande och ganska tuffa fem kilometerna. Vi kom runt Söder och jag och Västeråslöparen växeldrog men mitt håll och den tunga känslan gjorde att farten nu sjönk och känslan var nu snarare ett kontrollerat träningspass i marafart. Uppför Tanto sjönk farten ytterligare ner mot 4:20-fart, jag kände inte att jag hade någon tid att kriga för, såg ett par löpare som låg ner och fick vätska av funktionärer i värmen. Slutet har jag redan refererat ovan. Jag avslutade bra och det var skönt att vara i mål, kände ingen besvikelse men heller ingen större glädje. Det var en underbar stämning längs banan i det fina vädret och en väldigt peppande, härlig stämning och gemenskap bland löparna och det gillar jag verkligen med löpning!

Tiden 1:26:05 var långt ifrån vad jag hoppats på men räckte till plats 159 vilket är något bättre än jag brukar placera mig och det tyder på att många hade det tufft i värmen. Det roligaste är att tiden räckte till en nionde plats (av totalt 956) i min åldersklass M45 och det är det klart bästa resultatet i ålderklass hittills också jämfört med när sprungit klart snabbare i M40!

Topp-10 i klass M45 i årets upplaga av Stockholm halvmaraton

Jag sprang min sämsta halvmara på sex år men känner mig inte speciellt nedslagen, jag hade en för hög målsättning sett till förberedelser och form och mitt dåliga sätt att hantera värmen gjorde att jag var chanslös att klara målsättningen idag. Det går att skylla på värmen och en massa andra saker men det är samtidigt lika för alla och många hanterade värmen bra. Om jag ska skylla på något så är det mina bristfälliga förberedelser och oförmåga att sätta ett realistiskt mål för dagen. Till syvende och sist är det ändå helt OK att kunna springa på låga 1:26 med känslan av att det är ett kontrollerat träningspass jag är ute på.

Inför nästa halvmara i vår eller nästa höst vill jag göra allt bättre och komma bättre förberedd och samtidigt inte träna så hårt att jag blir sliten och går omkring ständigt småförkyld. DET är min stora utmaning för att utvecklas som löpare, att vilja mera men utan att "overdo" it och träna för hårt. Jag tror också jag behöver differentiera min träning ytterligare, springa distans lugnt och köra ett tröskelpass och ett VO2Max-pass per vecka i intervallform, träna backe, långpass. Jag känner mig sugen på att strukturera upp träningen mer och det är ett bra utgångsläge och en bra motivator inför hösten och inför nästa år.

Jag ser framåt och ser fler möjligheter än svårigheter, tack igen alla som hejade i lördags, jag tar med mig den härliga stämningen från loppet och gemenskapen på och utanför banan!

 Vi springer vidare!