Streaken lever

Nej, jag har ingen runstreak, det hade ni vetat vid det här laget och jag är ingen anhängare av konceptet då jag sett många exempel på hur det kan bli tvångsmässigt, driva fel beteende och dessutom är långt ifrån optimalt ur träningssynpunkt. Att det kan vara positivt för att skapa och etablera en ny vana är ett annat inlägg.

Men, jag har en annan slags "streak" som är viktig för mig och som jag faktiskt också är lite stolt över och den handlar om ett eget mått på kontinuitet i min egen träning. 

Maj 2015 var senaste gången jag sprang mindre än 100 km på en månad, detta då jag var skadad i baksida lår vilket krävde löpuppehåll och rehab hos terapeut. Det avbrottet var tråkigt för månaden innan dess som jag sprang mindre än 100 km är så långt tillbaka i tiden som november 2008. Förutom en enstaka månad så jag har alltså i 16 år och sex månader, vilket blir 198 månader, sprungit minst 100 km per månad. 

Mängden 100 km per månad är i sig inte imponerande eller svårt att nå för mig eller någon annan som springer regelbundet men det är ändå en mil löpning i snitt var tredje dag och därmed en dos löpning som upprätthåller kondition och därmed ett relevant mått på kontinuitet, för mig. 

Nu höll det på att bli ett riktigt tråkigt tioårsjubileum i maj 2025. Efter Boston blev det några dagars sedvanlig återhämtning även om jag inte riktigt gick på max på maratonloppet så kräver hemresa med jetlag sitt. Därefter följde en intensiv period av flytt från 30 april till 12 maj när vi gick från att få tillgång till vårt nya hus, måla, packa, flytta, packa upp, tömma och överlåta vårt hur till nya ägare och jag jobbade hårt med långa dagar under den här perioden och som ett brev på posten kom en segdragen förkylning som orsakade ett tio dagar långt löpuppehåll. Men nu är jag igång igen och förre veckan blev normal med fem mil löpning även om jag bara sprang distans och ingen kvalitet. Jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var viktigt för mig att nå upp till åtminstone 100 km nu i maj trots förkylningsuppehållet. 

Idag efter ett kortare backpass passerade tripmätaren 100 km för maj och ett par mil till hinner jag innan kalendern visar juni så streaken lever!

Juni blir fortsatt intensiv då både vår son och brossonen tar studenten. Tävlingsformen känns rätt långt borta och jag ligger lågt med tävlingsambitionerna till efter sommaren och det är OK då jag planerat det så. Stockholm Maraton går kommande helg och jag känner mig bortkopplad från den blandning av nervositet, förväntan och pepp jag brukar känna och jag kommer heller inte prioritera att åka in och titta på loppet kommande helg men jag önskar er läsare som springer stort lycka till, just nu ser det ut som om förutsättningarna på lördag blir fina! Njut av festen på Stockholms gator! 

4000 löpta mil

Jordens omkrets runt ekvatorn är 40007 km och jag har i helgen sprungit klart ett varv om jag räknar all löpning jag har i dagboken på jogg.se sedan 2007. Det har tagit sin tid men ger perspektiv. Så mycket som hänt under de här åren, så många möten med människor, så många utslitna löparskor, och det känns onekligen stort att fullfölja ett helt varv och påbörja ett nytt! I realiteten har jag redan sprungit ett par hundra mil på ett andra varv redan men alla mil jag sprungit innan jag började föra träningsdagbok finns inte registrerade. 

Många års träning i en och samma bild...

Jag har ingen aning om kroppen kommer orka eller huvudet vilja fullborda ett varv till. Skulle ett andra varv igen ta 17 år att fullfölja så kommer jag vara 70 år gammal vid nästa målgång men sannolikt kommer det i så fall ta betydligt längre tid än så då jag inte tror jag kommer fortsätta träna så pass fokuserat som jag gjort de senaste åren, till jag är 70 år gammal. Varje resa oavsett hur lång den är, börjar som bekant med ett enda steg och det steget är redan taget så får jag sedan se vart och hur långt den resan tar mig. 

Vi ses längs vägarna och stigarna! Nu ska jag lägga champagnen på kylning inför helgen!

En bild tagen för mer än 4000 mil sedan, Brolöpet i Södertälje, osäker på årtal men antingen 2006 eller 2007.

Håll i nu!

Igår eftermiddag var jag ute och joggade en lätt runda som avslutning på en riktigt bra träningsvecka bestående av +70 km löpning på sju pass när en bil plötsligt tutade på mig och alltid glada Henrik, ordföranden i löparsektionen i min klubb ropade på mig. Vi pratade en kort stund och han sa just detta: "Bra Staffan, håll i nu!".

Det är utmanande, helt unika tider på så många sätt men löpningen har tidigare varit en räddare i nöden och kommer vara det nu också! Redan efter en veckas distansarbete längtar jag efter samtal och social interaktion. Nu prövas vi på så många sätt men kanske hittar vi nu viktiga(re) anledningar att träna, bortom prestation, tider, nummerlappar och personbästan?!

Det vore lätt nu att tänka att det inte är någon idé att träna när det inte går några lopp, att bara ge upp. Gör inte det! Jag är fast övertygad om att nu mer än någonsin är det viktigt att ta hand om sig själv, med rörelse, frisk luft och utevistelse (så länge myndigheternas riktlinjer tillåter). Jag ser det närmast som en förutsättning för att kunna ta hand om andra. Ni vet som med syrgasmasken på flyget, på med den själv först så att du sedan kan hjälpa andra. 

Är du en av dem som frivilligt eller ofrivilligt arbetar hemifrån så tror jag du mår bra av att avsätta en stund under dagen för en löprunda. Ditt välbefinnande och din produktivitet ökar. Du kanske får göra klart det där du hade tänkt att hinna idag först imorgon och jag är övertygad om att det just nu inte spelar någon roll. Efterfrågan sjunker och produktiviteten överlag i samhället likaså och jag är säker på att de flesta arbeten idag innehåller en del hel uppgifter och moment som i dagsläget kan vänta till imorgon. 

Det kommer en tid efter Coronapandemin, vi vet inte när just nu och det är kanske det svåraste, hade vi åtminstone haft ett datum att förhålla oss till så hade det varit enklare för tanken på att detta kommer bestå i månader är snudd på outhärdlig. Jag arbetar aktivt med mig själv och perspektivet en dag i taget och det hjälper. När detta väl är över vill jag vara där i bra fysisk och psykisk form utan att ha kastat bort det som åratal av regelbunden träning har gett mig i form av god fysisk form, hälsa och välmående. Metoden jag kommer använda mig av till vi är genom detta är L Ö P N I N G.

Var rädda om er!

Volymmål

Då förra året blev som det blev så satte jag för första gången ett volymmål för min träning i år. Som den löpare jag är så mäter jag min träning i kilometer och inte i tid vilket kanske vore att föredra då all träning är bra träning men som löpare är man ganska ofta dum och för ensidigt fokuserad på antalet löpta mil, vilket jag bloggat om förut. Målet jag satte i januari var att avverka 2600 kilometer i löparskorna vilket ger ett veckosnitt på exakt 50 km per vecka. Siffran valdes då jag ville närma mig träningsmängden från 2016-2017 efter dippen i fjol och eftersom jag insett att det är ungefär den mängd träning jag hinner och orkar med utan att träningen också blir ett stressmoment.

Tolv års regelbunden träning sammanfattad i en bild i kilometer och timmar...

Jogg.se har funktionen att sätta ett mål som därefter kan följas grafiskt och nu när tre fjärdedelar av året är avverkat så ser det ut så här i träningsdagboken.

Träningsmängden följer hittills i år det typiska mönstret för ett år med Stockholm Maraton, en peak i volym under senvåren och i år tränade jag bra årets fyra månader och extra mycket i mars när jag sprang över 28 mil. Den 28 april låg jag hela 175 km före schemat, sedan dess har mängden minskat, främst beroende på klart färre och kortare långpass men jag har hela tiden haft marginal till målet. Summerat så ligger jag bra till för att nå målet men jag kan inte tappa speciellt mycket i träningsmängd, bli långvarigt sjuk eller skada mig, då kommer målet inte nås utan jag måste hålla träningsmängden på ca 20 mil per månad och helst lite över det för att vara på den säkra sidan. Med lite ledigt kring december så har jag i nuläget gott hopp om att få till en bra träningsmånad som gör att jag kommer i mål även om oktober och november skulle bli lite sämre.

Några blir kanske stressade av ett sånt här mål, för mig har det snarare hjälpt mig att hålla uppe volymen. Därmed inte sagt att det alltid är något jag kommer göra men i år fyllde det lite av en comeback-funktion efter fjolåret.

Idag har jag lyxat till det med en ledig fredag helt för min egen skull för att komma ikapp lite på hemmaplan, den startade med 18 km lugn löpning i härligt soligt och svalt löparväder. Trevlig helg!

En löpares olika växlar

Att löpning uppfattas som enahanda och tråkigt av ovana löpare är vanligt. Löpning är jobbigt, mätbart och i början får man inget gratis. Dessutom krävs tålamod för att komma förbi den första jobbiga fasen, navigera runt de vanliga nybörjarskadorna och därefter börja uppskatta löpträning.

Att det upplevs som tråkigt tror jag handlar om Växlar och Verktygslåda. Om vi börjar med växlarna så har en mer erfaren löpare med bättre kondition (större motor) än nybörjaren fler växlar att välja på och det innebär att möjligheterna till variation blir mycket större. En nybörjare har i princip två växlar att tillgå. En grundfart som är ganska jobbig direkt från start och sedan en högre växel som snabbt ger mjölksyra i benen och där flåset omgående begränsar.

Går jag till mig själv ser det annorlunda ut med betydligt fler växlar att använda:

• Återhämtning: 5:30 min/km och långsammare. En fart jag enbart använder för korta, återhämtande pass eller joggar med sällskap. Skulle jag någon gång testa en ultra tror jag att jag skulle kunna springa väldigt länge i ca 5:30-6:00 min/km.
• Lätt distansfart: ca 4:50-5:20 min/km, oftast 5:00-5:10 min/km. Den berömda "pratfarten" för mig. Här kan jag springa långpass med en kompis och prata ganska obehindrat och jag tänker ofta på annat när jag ute och tränar i lätt distansfart.
• Mellanmjölksfarten: ca 4:20-4:40 min/km. En fart jag ibland automatiskt hamnar i när jag vilat extra alternativt väljer aktivt att använda när jag vill trycka på lite och inte bara jogga. 
• Maratonfarten: ca 4:00-4:10 min/km. Används såklart främst inför maratonlopp då jag lägger in längre avsnitt maratonfart i långpass och kör maratonfart som längre snabbdistanser för att utveckla löpekonomin i tävlingsfart.
• Halvmarafart/tröskel: ca 3:50-4:00 min/km, längre snabbdistanser, långa intervaller, t ex 5x2000m, 3x3 km.Här är också farten jag oftast "stannar" när jag kör progressiva pass för att inte avsluta för hårt.
• Milfart: ca 3:40-3:50 min/km. Mellanlånga till långa intervaller ofta 1000-2000 m. Ibland testpass på ca 4-5 km.
• Femkilometersfart: 3:30 min/km, Korta till mellanlånga intervaller upp till 1000 m och någon enstaka längre intervall på ca 3-4 km inför tävling
• "Överfart": ca 3:10-3:20 min/km. Korta intervaller t ex trehundringar, mera sällan testpass på 1500-2000 m. 

Farterna är naturligtvis ungefärliga, varierar över säsong och är också delvis överlappande men skillnaderna mot nybörjaren är uppenbart. Inte minst det faktum att fartspannet över hela registret skiljer sig åt med två minuter per kilometer!

De här åtta olika växlarna tillsammans med erfarenheter från åratal av regelbunden löpning ger naturligtvis en väldigt stor verktygslåda att jobba med! Beroende vilka mål jag har kan jag både variera farterna och passens innehåll och får då så många variabler att möjligheterna till variation blir obegränsade. 

I femkilometersfart gäller det att hålla tungan rätt i mun :) Storängsözet 5000m i Huddinge 2014. Foto: Carl Wistedt.

I maratonfart orkar man titta på omgivningarna och den här fåtaliga publiken. I alla fall i början av loppet. Vintermaraton 2014. Foto: Gabriel Littson Enning.

För mig är de två första farterna naturligtvis inte alls jobbiga. Tvärtom kan jag springa och låta tankarna vandra fritt under en välbekant runda eller njuta av naturen och det monotona, välbekanta rörelsemönstret, rytmen, är meditativt och avkopplande och just detta  - hur löpning kan vara avkopplande - är svårt att förklara för nybörjaren som redan upplever sin grundfart som ansträngande utan inslag av vare sig avkoppling eller njutning.

Det tar också ett tag att lära sig ta det lugnt på träningspassen då en nybörjare ofta vill att passet "ska ge något" när de ändå kommit ut på sin runda med konsekvensen att hela passet blir jobbigt och därmed tråkigt vilket gör tröskeln för upprepning högre.

Löpning handlar om tålamod. Det tål att upprepas i ett samhälle som alltmer präglas av brist på just det! 

2016 ett mellanår

Så har ännu ett år i löparskor förflutit. Mitt tionde år av regelbunden löpning. Jag har förflyttat mig nästan ett halvt varv runt jorden i löparskor under de här åren men är ändå långt ifrån att bli riktigt bra på det om det nu tar 10000 timmar att bli riktigt bra på något. Då har jag fortfarande ca 75% ogjort...

I januari och februari tränade jag riktigt bra, regelbundna långpass med bra längd, flera över 30 km tidigt på året. I februari noterade jag 280 km löpning på en månad och det är det mesta jag lyckats springa någon månad hittills. Det var en stabil(are) vinter så fokuset låg på lugn distanslöpning utomhus kompletterat med lite fart på löpband, precis som vanligt alltså.

I mars körde jag en armhävningsutmaning med 50 per dag och höll nästan i det hela månaden men blev sjuk i slutet. Enkel och väldigt tidseffektiv träning! Träningen fortsatte fungera bra, jag noterade en 100 km-vecka och sprang en kilometer snabbare än 3 minuter på löpband för första gången och var i riktigt bra form. Jag bloggade med titeln #detgårbranu (mycket dumt!) och förberedde för tävlingspremiär på 5000m inomhus i Huddinge, körde ett pass med trehundringar på tok för hårt fyra dagar innan loppet och sedan brakade det mesta...

Löpbandet på jobbet brukar nyttjas 1-2 gånger i veckan vintertid!

"Gravel road tights" säljs bara under våren i begränsad upplaga...

På kvällen efter min farmors begravning blev jag hastigt magsjuk (alternativt matförgiftad) och på det följde en seg förkylning som tvingade mig till vila istället för säsongspremiär och sedan kom april, en månad jag helst vill glömma då nästan ingenting fungerade. Jag bloggade om att jag kanske tränade för hårt, fick tillbaka min ömmande gåsfot (muskelfäste) i ena knäet, ett besvär jag haft tidigare. Mina blodvärden var lite låga igen och jag började med "spikdiet" (dubbel dos järntabletter) för att fylla upp järndepåerna och höja blodvärdet. Mot slutet av månaden började det vända och jag sprang ett långpass på 34 km efter att ha tvingats till ett fem veckor långt uppehåll med just långpassen och jag började se lite ljusare på löpningen igen innan nästa bakslag golvade mig. Efter ett ordinärt löpbandspass fick jag plötsligt fruktansvärt ont i höger höft och efter två smärtfyllda, sömnlösa nätter åkte jag till akuten för att få höften röntgad. Ingenting var trasigt utan det måste varit någon form av plötslig överbelastning för det gav sig med några dagars vila och smärtstillande, jag skrev ett Öppet brev till löpningen där jag faktiskt övervägde att ställa skorna på hyllan! Vilken tur att jag inte gjorde det!

Koma i soffan efter långpass

Medverkade i Podden Löparsnack för andra gången under våren...

...och fick tillfälligt tillbaka knäbesvär från "gåsfoten" och började undra
om det inte var dags för filttofflor, buskiga ögonbryn och Melodikrysset 
istället för löpning...

Maj kom och jag fick mycket klok input via mitt stora nätverk av löpande vänner. Från att i princip ha bestämt mig för att stå över Stockholm Marathon började jag bli sugen på start igen fast formen kändes långt borta. I mitten av maj sprang jag ändå mitt längsta långpass som avstämning, inte helt utan nervositet. Först 25 km i sällskap och sedan 12 km farthöjning i 4:10-fart och vet ni vad? Det gick bra och jag kunde mycket nöjd summera 37,7 km och nästan tre timmar ute i spåret. Årets längsta träningspass! Några tankar på personbästa på maran fanns inte men jag kan erkänna nu att jag drevs ganska mycket av att bevisa för mig själv att jag minsann återigen var en stabil sub3-löpare efter "debaclet" med 3:12 i New York under hösten 2015.  Jetlaggad och förkyld, men trots den "dåliga" tiden, en helt fantastisk upplevelse!!

Jag uppskattade nu min realistiska marafart till 4:05-4:10 min/km och började snegla på de 2:55:52 jag gjort som näst bäst (Vintermarathon 2014) som en realistisk målsättning och det skulle visa sig att jag som tidigare var bra på att skatta min egen kapacitet.

Innan maran kunde jag till slut summera ihop en bra mängd löpning, 120 mil på ca 20 veckor, varav 12 långpass och blodvärdet var tillbaka på en i alla fall acceptabel nivå, 133. Loppet  innebar sedan en otrolig glädje efter min struliga april! Den kändes som en revansch och jag ville springa maraton igen och igen. Rapporten är lång och jag ler för mig själv när jag läser om den och ska inte upprepa mig. Efter lite negativa tankar väldigt tidigt i loppet vände det och jag skrev så här efteråt:

"så jävla roligt det var att springa igår, ursäkta franskan. Jag kom faktiskt inte ihåg från förra gången att det var så här bra, så här roligt! Jag vill springa igen! "

Ute på Gärdet på Stockholm Marathon gäller det att hålla tungan rätt i mun...det är ännu långt kvar innan...

Det är dags för den härliga målgången på Stadion....

Efter en motig vår var jag så här glad med bara några meter kvar av
Stockholm Marathon 2016.
Foto: Runners World.

Jämnheten själv sett till splittiderna. Som det brukar se ut när jag springer en lyckad mara.

Juni innebar återhämtning som sig bör och det är en av många saker jag verkligen gillar med Stockholm Marathon, när det är som finast i sommar-Sverige kan jag softa med träningen, njutspringa och glassa runt i Finishertröjan :-) Jag kände mig ovanligt fräsch tidigt efter loppet, var lite småförkyld, tog det lugnt, valde att hoppa över någon tävling jag var lite sugen på, cyklade en del, köpte nya tävlingsskor från Nike som jag sedan aldrig tävlat i och fortfarande inte har bestämt mig för vad jag tycker om. Ibland gillar jag dem, ibland tycker jag bara de är höga, konstiga och att mellansulan känns som ett effektivt recept på hälsporre...

Beprövade Asics DS Racer 10 vs Nike Air Zoom Streak 5, en match som Asics
fortfarande leder...

Trots att jag tog det lugnt landade löpmängden på dryga 19 mil i juni, och det kan jag gräma mig lite över i efterhand, kunde jag verkligen inte sprungit 9 km till, haha. Jag har hittills aldrig lyckats springa +200 km varje månad i ett helt år men OK, något mål ska jag väl ha kvar?

Juli karakteriserades av fint sommarväder, semesterlöpning på Öland, sol och bad (ibland på löprundorna) och fortsatt njutlöpning och augusti fortsatte på ungefär samma sätt. Träffade grabbarna som betade av Sveriges alla motionsspår för en runda i mitt hemmaspår, sprang Bellmanstafetten med jobbet och badade in i slutet av augusti och drog igen på mig en förkylning och den förkylningen höll i sig in i september som också bjöd på sommarvärme.

Bellmanstafett med jobbet...

...och visning av mitt hemmaspår med grabbarna som betat av alla Sveriges motionsspår under sommaren

Sommarens sista bad

Stockholm halvmaraton är en favorit jag ogärna missar men i år hade jag en för hög målsättning, att snitta 4 min/km, det gick helt OK första halvan men i värmen på andra halvan tappade jag väldigt mycket och det kändes mest som ett segt träningspass och jag sprang min långsammaste halvmara på sex år på låga 1:26 otillräckligt förberedd men deppade inte alltför mycket för det. För första gången kom jag ändå topp-10 i min åldersklass, en fördel med att ha klivit upp i M45.

Jag började också ifrågasätta min egen träning en del, dessa ständiga småförkylningar och en känsla av att många pass var tunga och tråkiga och inte gav någon träningseffekt. Att jag mest längtade till de var över. Det ledde till att jag bestämde mig för en annan approach, att vända på perspektivet, att sluta att hela tiden leta tid för löpning, att inte nyttja varje tänkbar lucka som uppstår utan istället dra ner något på löpningenoch begränsa mig till max fyra pass i veckan under en period. Något som blev ifrågasatt på bloggen men ett upplägg jag i princip hållit sedan dess, även om det blivit några veckor med både fem och sex pass men jag stressar inte in träningspassen och det har fallit väl ut! Det är roligare att springa igen, kroppen är fräschare och jag är inte lika ofta förkyld! I oktober började jag redan märka skillnad. Jag kom trea på trevliga Stallarholmsloppets 10 km på en blygsam tid och med en visserligen stabil känsla men också med en känsla av att bara ha en växel.

Med bästa löparkompisen bärgades en vinst på 5 km och en tredeplats på milen för undertecknad.
Inte illa för +40-papporna från Fruktvägen...

Efter ett av årets skönaste långpass, 28 km utan några som helst krav på fart eller sträcka.
Ren  njutning i fin höstsol!

Många höstfina lunchpass utanför jobbet...

November var händelsefattigt som sig bör vad gäller träning och bloggande, åkte på solsemester och bloggade om en skospaning och tränade som vanligt vilket jag fortsatt med i december. En månad när det som vanligt varit fullt upp förutom träningen.

...liksom lite jogg på Gran Canaria som raskt byttes mot...

Vintrig löpning hemma...

Aktiviteten på bloggen har verkligen minskat under hösten. Jag sätter inte någon press på mig att producera frekventa inlägg då det varken blir bra eller ens intressant utan skriver när jag får idéer eller inspiration. Under året kom också möjligheten att fronta sin blogg på första sidan på jogg.se vilket innebär att blogginlägget blir synligt för alla medlemmar och då talar vi alltså om mer än hundratusen människor (även om långt ifrån alla är aktiva på siten). Jag frontar bara de mer genomarbetade inläggen vilket har gett nya läsare och ledde bland annat till All-time high vad gäller antalet visningar på ett inlägg där jag kritiserade SOK med anledningarna av löpningen kvaltider till OS och att inte Mikael Ekvall fick en biljett till Rio, ett inlägg som visats över 7000 gånger (!) vilket är extremt mycket för min blogg och även delats flitigt i sociala medier!

Det känns som min relation till löpningen har mognat ytterligare i år. Kanske har jag blivit lite lite bättre på att lyssna på mig själv, är inte lika enögt inställd på att igen bli snabbare till vilket pris som helst. Jag har sprungit lite mer i år än tidigare och inte haft något långt skadeuppehåll, men har inte presterat speciellt bra på tävling och jag skrev nyligen så här i ett inlägg:

Jag tror alla blir bättre av att springa mer om perspektivet är flerårigt. Om perspektivet istället bara är något enstaka år framåt eller på nästa säsong tror jag inte alls att sambandet är lika starkt! Då kan det istället ge mer "bang-for-the-buck" att köra bål-och benstyrka, spänst, explosivitet och dra ner lite på milsamlande distanspass och istället träna mer fartlöpning.

Jag tror starkt på det och det summerar mycket av där jag är nu och där kommer mitt fokus för 2017 att ligga! Jag kanske får finna mig i att jag inte når tillbaka till nivån jag hade för ett par år sedan men jag tänker inte sluta försöka, ännu. 

Det är inte rätt väg för mig just nu att sikta på att springa mer, då blir jag lätt sliten, förkyld och tappar gnistan. Vill jag det senare kommer det säkert gå lättare när barnen är större men det är inget jag längtar till eller funderar över, kanske nöjer jag mig med den här träningsdosen och försöker göra det bästa av det. Att pressa in pass i luckor tänker jag fortsätta att inte göra. Kanske är tider en inte lika viktig drivkraft längre? Det har varit en ganska tuff höst med osäkerhet på jobbet, lilltjejen som börjat förskoleklass, äldsta sonen som snart ska välja gymnasium och äldsta dottern som är otroligt ambitiös i gymnasiet. Det är klart det tar energi och kräver tid, engagemang och närvaro!

Jag tar framförallt med mig från i år att det alltid vänder, hur långt nere i det gyttjiga bottenslammet motivationen än har sjunkit stiger den förr eller senare upp och förbi ytan igen! 

I april tyckte jag verkligen löpningen var negativ och stressande och fem veckor senare sprang jag min näst snabbaste mara och kände mig stark hela vägen! Den varma sommaren var fantastisk ur njutlöpningssynpunkt och avslutningen av året har inneburit en känsla av att jag igen är på rätt väg. En friskare, piggare och starkare väg och den vill jag fortsätta utforska. Att löpningen är viktig för mig behöver jag inte tvivla på men jag vet nu att det inte är rätt väg att gå när löpningen över längre tid inte känns rolig!

Jag avslutar året i dur, löpningen är rolig och det är det viktigaste, känslan i kroppen bra. Jag är pigg, frisk, stark och motiverad. Det räcker gott! Till er som läst ända hit och hängt med i år eller ännu längre; stort tack! Jag hoppas på ett både bra och roligt löparår 2017, hoppas ni hänger med även då! 

Det stora motståndet

Det är sällan jag är helt omotiverad till att springa. Det bästa receptet mot låg motivation är att på förhand ha bestämt att jag ska springa. Jag har nästan alltid när en ny vecka börjar bestämt vilka dagar jag ska träna och nästan alltid har jag också bestämt innan löppasset vilken typ av pass jag ska springa. Jag tycker den grovplaneringen är nästan lika rolig som löpningen i sig.

Men så kommer det ibland tillfällen när det tar emot lite extra. Igår kväll var definitivt ett sådant tillfälle. Efter att ha lagat middag när min fru tränade var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig en stund i soffan innan jag ens orkat röja upp disken och oj vad nära det var att jag stannat kvar i den sköna soffan men jag hade bestämt mig för att springa och dessutom springa ett tröskelpass. Motståndet var dock gigantiskt, att bara gå uppför trappan och byta om och hämta löparskorna i garderoben kändes nästan oöverstigligt.

Det finns några knep att ta till när det känns så här motigt:

• Känn inte efter för mycket, bara gör det du planerat. Inte det effektivaste sättet för mig men det fungerar. 
• Skjut upp passet en stund om du känner dig helt slut men bestäm en tid när du ska komma iväg och håll den tiden! 
• Välj ett par lättare löparskor, om du har fler löparskor att välja mellan. Även om du bara ska jogga en sväng, springa ett lätt distanspass, så ger lättare skor en bättre löpkänsla, bättre markkontakt. Det blir roligare att springa helt enkelt. 
• Om du springer i lättare skor varför inte passa på att ägna delar av rundan åt att fokusera på hur du springer, din löpteknik. Hur är hållningen, är den rak och stolt? Är du avslappnad i alxar, ansikte? Hur är armpendlingen, i rörelseriktningen eller väldigt mycket in framför bröstet? Är händerna avslappnade eller hårt knutna? Hur känns fotisättningen, var på foten känner du marken först? Hur hög är stegfrekvensen (många klockor håller koll på det i realtid). Hur känns det om du ökar stegfrekvensen något? Naturligt? Jobbigt? Vips har några kilometer försvunnit utan att du tänkt på det!
• Ta på dig träningskläder du gillar, favorittröjan från det där loppet, favoritvindjackan etc. Igår kväll var det lite regn i luften så jag valde en jacka jag både tycker är snygg och som jag gillar att springa i. Att den matchar skorna jag valde för kvällen är ingen nackdel. Jag gillar snygga träningskläder, inget fel med det. 
• Bestäm om du behöver musik som peppar dig under löprundan eller om du hellre vill vara utan ikväll och kanske fokusera på något annat, ett problem på jobbet som behöver lösas, t ex.
• Känns det fortfarande otroligt segt när du sprungit en stund så sänk ambitionen, farten, korta av rundan men prova åtminstone en stund först innan du ger upp, inte sällan släpper den sega känslan när du väl kommit igång!

Jag hade bestämt att jag skulle vara iväg kl 19:30 så jag reste mig ur soffan, röjde upp i köket, bytte om och kom i väg i tid och väl ute kändes det snart ganska OK under uppjoggen som var 1,5 km. Det var mörkt och kulet och belysningen där jag springer är just nu delvis nedsläckt på sina ställen p g a ombyggnation och vägunderhåll så inte så bra förutsättningar att springa fort. Fem kilometer snabbdistans i närheten av tröskel gick först ganska lätt först i 3:50-fart men på slutet kändes det segare och jag fick förhandla lite med mig själv eftersom jag inte bestämt hu långt jag skulle springa i tröskelfart. Snittet blev 3:55 min/km över 5 km. Efter en kort ståvila joggade jag 500m innan jag avslutade passet med 2 x 1500m i lite högre fart, ca 3:45-fart med 500m jogg mellan och 500m lugn nerjogg som avslutning. 

Från att knappt ha orkat resa mig ur soffan till att ha sprungit 11 km varav 8 km fartlöpning. Då är känslan efter passet extra skön och pannbenet har byggts på med några millimeter i alla fall. 

Påtagligt nöjd, inte med känslan med passet utan mest med att det överhuvudtaget blev ett pass ikväll...

En ny målsättning?

Så har det återigen gått en dryg vecka sedan förra blogginlägget, jag förstår verkligen inte var tiden tar vägen, det är just nu jag vill att den ska gå extra långsamt så att jag hinner stanna upp lite innan höstregnen piskar mig ansiktet igen!

Sverige har åkt ur fotbolls-EM, en midsommar med sol, bad, god mat och trevlig samvaro utomhus till sena kvällen har passerat och en hel del träning har bedrivits sedan förra inlägget. Förra veckan blev den första ”normala” igen efter maran, fem löppass, drygt 60 km och också hygglig kvalité. Ett pass med blandade intervaller och ett pass med både 5 km snabbdistans i 3:46-fart och 4x500m i riktigt bra fart. Detta varvades med riktig lugn och njutbar skogslöpning, varm distans i bara splitshorts på midsommardagen och barfotaträning på gräs.

Forza,...ja, vilket lag hejar egentligen Nora på? 

Fem sjättedelar av familjen firade midsommar medans äldsta dottern befann sig på ridläger

Den här veckan har fortsatt på samma sätt, ett kort cykelpass när jag vilade från löpningen, ett pass stiglöpning. Ett riktigt bra pass med 8x500 m med 300 m joggvila, där jag snittade femhundringarna i 3:30-fart. Vad helgen har att bjuda i löpväg återstår att se, förhoppningsvis ett kortare tröskelpass imorgon och kanske också ett kortare långpass på söndag men det ska samsas med familjens aktiviteter. 

Känslan varierar lite dag från dag just nu men generellt är jag rätt trött, förmodligen i behov av semester (dags om två veckor) och några nätters sömn när inte kattskrällena väcker mig kl. 03.00 för att de vill gå ut...

Samtidigt som jag är väldigt ringrostig vad gäller att tävla, är jag också lite sugen. Behöver träna på att tävla för att bli mer van igen, inte gör det till så stor grej. Nästa vecka bjuder på en möjlighet men jag har ännu inte bestämt mig, det lutar åt ett beslut nära inpå. Det är ett lopp på bana och där blir allt extra mätbart, extra jämförbart mot tider jag gjort tidigare (nu ganska länge sedan) och jag är inte tränad för distansen men om jag tänka bort allt detta och se det som ett bra träningspass och en avstämning kanske jag startar ändå. Vi får se.

Jag är både lustdriven i min träning - tränar det jag känner för, men också resultatdriven och fokuserad på att få till en bra träningsmix som utvecklar mig men sanningen är ju den att det nu var ett par år sedan jag gjorde just det, utvecklades, blev snabbare, slog något "pers". Bara en sådan sak att det i höst är två år sedan jag senast sprang en miltävling, visserligen delvis p g a skadekänningar våren 2016 och i våras.

Därför känner jag mig ganska "off" vad gäller tider och resultat och "fjärmad från mina pers".

Motivationen går ju lite upp och ner för alla, just efter maraton brukar jag vilja mysjogga en längre period men kanske är det för att jag tävlat så lite både 2015 och 2016 som jag vill tävla mera, se det som bra träning. Gärna på lite mindre lopp. Tankarna på att slå nya personbästan finns däremot inte alls där just nu, jag är helt enkelt inte där, på någon distans, även om jag kanske inte är så väldigt långt därifrån heller på vissa av dem. Det är inte det som motiverar mig och efter att länge haft just "pers" som målsättning kanske jag för mig själv börjat formulera en ny målsättning istället:


"Att under ett fåtal gånger per år, på tävlingar jag bestämt mig för att prioritera, göra mitt allra allra bästa just den dagen och sedan, om jag lyckas med det, vara nöjd med det. Och då oavsett vad klockan visar". 


Det är rätt så självklart egentligen att "bara" kunna kräva detta av sig själv, att göra sitt allra bästa, för en vanlig motionär såväl som elit. Att hela tiden sikta på "pers" är inte realistiskt när åren går, lite skadekänningar kommer och går och motivationen därigenom åker lite berg-och dalbana.

Mycket stiglöpning i Jägarskogen har det blivit på sistone, här illustrerat av en bild från i våras...

Fler som känner igen sig i tankegångarna eller tycker ni bara jag svamlar?