Om vardagsmotion och träning - En elitlöpares perspektiv.

Jag har skrivit spaltmeter de senaste åren om min upplevda försämring sedan pandemin och dess orsaker. Överträning med för ensidig träning under pandemiåren, ökad vardagsmotion och misslyckande att kompensera det med ökat energiintag och mer återhämtning när vi skaffade hund, åldersrelaterad försämring eller en kombination av allt detta. 

Det finns exempel på elitlöpare som dels presterar väldigt bra på relativt lite volym löpning och som också har hund, en av dessa är Kristofer Låås och jag passade därför på att ställa honom några frågor om just detta med kombinationen elitlöpning och en stor dos vardagsmotion som en funktion av att äga hund för få hans tankar kring vardagsmotion och energiintag. 

Kristofer Låås.

Hur upplever du att all den vardagsmotion som kommer med att ha hund påverkar din återhämtning, träningsberedskap och löpning i stort? Påverkar den dig alls, muskulärt i benen, eller på annat sätt? 

Promenader upplever jag bidrar till bra återhämtning. Det "tvingar" också mig att ta mig upp på morgonen och på kvällen och komma ut vilket jag tror hjälper till med dygnsrytmen och kunna somna bra på kvällen (soluppgång och solnedgång). Dessutom blir det många extra steg som jag räknar in i min träning faktiskt. Jag snittar ca 8-10 mil löpning per vecka under ett år men inräknat alla steg blir det ca 13-14 mil per vecka. 

Har du ändrat något i ditt träningsupplägg som en konsekvens av att ha hund, förutsatt att du blev hundägare efter att du började satsa på löpning? 

Springer lite mindre och går mycket mer. 


Gör du något speciellt, till exempel låter någon annan ta hand om hundpromenaderna ibland, för att vara mer fräsch inför viktiga nyckelpass och tävlingar eller om du känner dig extra sliten efter alltför mycket rörelse?
Jag och min sambo delar på promenaderna. Men jag känner inte att en extra hundpromenad sliter, det kan vara om min hund börjar dra mycket eller så och man får ta ett par snabba steg för att hålla emot. 

Behöver du tänka på att få i dig mer energi och vara noggrann med sömn som ett resultat av kombinationen löpträning på elitnivå och hundägande? Hade det sett likadant ut utan hund? 
De veckor jag tränar mycket i kombination med att det blir en hel del hundpromenader så äter jag nog lite mer, men inget jag aktivt jobbar med. Sömn har alltid varit viktigt för mig. Sover mellan 8-9h varje natt. Vår hund tar gärna sovmorgon också så ibland får jag tvinga ut honom. 

Hade du tränat högre mängd löpning om du inte hade hund tror du?

Ja det hade jag. För mig är 40min morgonpromenad med hunden lika mycket värt som ungefär 30min morgonjogg. 

Jag beskrev min bakgrund till frågorna till Kristofer och fick de här tankarna i retur. 

"Det låter ju som att när ni skaffade hund så blev det en ökning i rörelse och att du förmodligen inte lyckades återhämta dig / få i dig energin för att kunna prestera på tävling. Men jag är verkligen ingen expert. Ålder kan säkert vara en faktor också. Sen så går prestationerna i vågor, ibland springer man bättre ibland sämre. Man borde nog egentligen jämföra sig mot snittet på sina 10 bästa lopp snarare än sitt PB. 

Jag har bara mig själv och min egen träning/tävling som någon form av bevis. Jag tränar hellre mindre och tävlar mer. Försöker prioritera återhämtning och att kunna vara utvilad till viktiga pass eller viktiga lopp. Alla hittar olika vägar till bra resultat. Men generellt sett tror jag för många identifierar sig själva med sin träning och vad de "borde" kunna göra på tävling snarare än att faktiskt prestera på lopp."

Intressanta tankar. Tack till dig Kristofer som tog dig tid att svara på mina frågor!

Orsak och verkan

Med drygt två veckor kvar innan årets Stockholm Maraton, eller om man så vill, en knapp träningsvecka följt av nedtrappning, så är formen på uppåtgående och eftersom en så stor del av en löpares vardag består av att fundera på hur man ska träna för att bli så bra som möjligt, är det intressant att fundera på varför. 

Jag har piggare ben än vanligt och farter, t ex maratonfart, som tidigare har känts ganska jobbiga på träning, känns just nu inte lika jobbiga längre. En orsak kan vara att jag de senaste två veckorna gått ner från fem till fyra pass per vecka, vilket såklart ger mer vila för benen. En annan förklaring kan vara att uthållighet och form fått en skjuts uppåt av att jag de senaste tre veckorna sprungit fyra långpass inklusive de två längsta på 35 respektive 37 km inför maran och långpass kan vara ganska formskapande.

Trots att jag gått ner på bara fyra pass de två senaste veckorna har jag sprungit omkring 70-75 km/vecka tre veckor i rad, något jag i vanliga fall uppnår genom att springa fler gånger per vecka kombinerat med ett långpass eller ett par längre distanspass. Detta kan såklart också bidra till bättre form men att veta vad av detta som gett känsla av en bättre form är inte lätt och det är väl sannolikt att det är en kombination av både lite ökad veckomängd, längre pass och flera vilodagar. 

Förra veckan innehåll också fyra pass men mindre mängd, 46 km men där tränade jag mer som jag gjort de senaste åren, sprang t ex fyra dagar i rad. En resultat av att det var så fint väder och det var härligt att vara ute och springa lugnt, men trots att jag sprang flera dagar i rad så satte jag ändå ett pass med 16 km marafart och tio åttahundringar igår. 

Einstein lär enligt internet ha sagt något i stil med att endast en dåre upprepar samma experiment med förhoppningen om ett annorlunda utfall och krasst sett har jag nu befunnit mig i en formsvacka i fyra år och egentligen är det bara det otroligt, hur jag motiverat mig till att fortsätta träna men det får bli ämnet för ett annat inlägg. Under pandemin sprang jag ofta sex dagar i veckan, med överträningssymptom och försämrade resultat som följd. Det är väldigt lätt hänt att ge sig ut och springa 7-8 km i lugn distansfart på slentrian, för att det är skönt att komma ut och röra på mig och visst, även dessa pass hjälper upp volymen. Men, jag bör nu verkligen både fundera på och också göra verkstad av att faktiskt springa lite mindre. Jag tycker kvalitetspassen är roligare än distanspassen och någonstans är det ju ändå därför vi springer, för att vi tycker det är roligt eller åtminstone tycker om det. Efter alla år av löpning bör jag ha en gedigen aerob bas som nog inte blir sämre av att står över ett kortare distanspass varje vecka. 

En konsekvens av det bör då bli att jag överger volymmål jag har som att springa en viss volym varje år och att försöka hejda mig från att ge mig ut och slentrianspringa bara för att jag längtar efter att komma ut en runda. Jag säger inte att det blir lätt, men det är värt ett försök för just nu med den här piggare känslan i ben och kropp är det roligt att springa och jag sätter passen bättre eller lika bra som jag tänkt mig. 

Utdrag ur träningsdagboken

Jag vill ha puls…

Jag diskuterade Aktivitus-test och tröskelpuls med min löparkompis Oskar för några veckor sedan och det hjälpte mig se hur konstigt pulsen beter sig och kanske har betett sig i flera år.

Jag har skrivit tillräckligt om hur svårt jag hade att trycka upp pulsen och hur trötta mina ben kändes under pandemiåren 2020-2021 kombinerat med hur dålig min form var, illustrerat av att jag hösten 2021 inte ens klarade sub40 på Täljemilen utan sprang på 40:28.

Den sega känslan i benen har jag i stort sett kommit tillrätta med (modden på gatorna nu är dock inte snäll mot mina ben), jag springer lite mindre mängd nu jämfört med då, årsmängden i år landar runt 250 mil snarare än 320 mil 2021. att börja med hög volym nu tror jag inte på, skulle jag provat det som träningsupplägg, skulle jag gjort det mycket tidigare, och jag märker hur mycket bättre min löpning går när jag är noga med vilodagarna.

Halvmaran i Strängnäs i november snittade jag på 170 bpm i puls, det är lägre än min aeroba tröskelpuls (LT) jag uppmätte på Aktivitus i december 2001. Då hade jag 172 i aerob tröskelpuls och 185 i anaerob tröskel. Jag sprang med ett lånat pulsband den gången men har ingen anledning att tro att det bandet visade fel, pulskurvan ser normal ut och jag använder alltid pulsband i min egen träning och även om jag ibland kan få felvärden så beter sig pulsen som vanligt i vanlig distansfart men jag har påtagligt svårt att driva upp pulsen över 180 på träning. På en halvmara bör man vara åtminstone i närheten av anaerob tröskel och definitivt en bra bit över aerob tröskel. Som en jämförelse har jag snittat omkring 175 bpm på gånger jag sprungit maraton sub3, alltså högre än jag nu klarade att snitta på halva distansen.

Jag har också sprungit en del löpband nyligen. Tre exempel är: 

• 5x6 min tröskel progressivt från 4:07-3:54-fart med puls under 165 i början och bara strax över 170 i slutet trots milfart på sista sexminutaren.
• 6x1000m på löpband progressivt från 4:00 till 3:45 min/km, pulsen låg runt 155-165 bpm och endast i slutet i 3:45-fart kom pulsen upp i 170, i år jag har sprungit 5000m i 3:47-fart som en jämförelse. Som ett test för att se om jag kunde få upp pulsen drog jag upp bandet på 10% lutning och farten i 3:45-fart, då toppade pulsen på 186 bpm och det kändes som max på de ca 400m jag orkade innan jag var helt slut. 
• 8x2minuter i 3:36-fart, följt av 3 km tröskel i 4:00 min/km. 3:36 min/km betraktar jag som VO2Max-träning nu och är kanske i närheten av min 3km-fart, alltså en fart där jag definitivt bör ligga högre än min mjölksyratröskel. Här låg pulsen på ca 175 med en maxnotering på 177. På tröskeln låg pulsen på ca 165, jag provade både 2 km med pulsband och en km med handledspuls med likvärdiga resultat. 

6x1000m progressivt följt av 400m i 3:45-fart med 10% lutning.

Sett till puls så har mina tävlingsresultat i år sett ut så här: 

• Strängnäs halvmara snitt 170/max 187 efter lång back i slutet, dock kallt
• Täljemilen  10 km snitt 179/max 188, flackt
• Enhörna Challenge 5000m bana snitt 181/max 191
• Långlöparnas kväll 10000m bana snitt 180/max 189
• Påsksmällen 10 km snitt 179/max 192.

OK, Strängnäs halvmaraton sprangs i några minusgrader och jag var inte fullt snabbhetstränad inför 5000m och låg nog inte på den höga ansträngningen man ska göra för att maxa på 5000m bana men inte ens på den distansen var jag uppe i anaerob tröskelpuls, sett till snittpulsen. 

Spelar det någon roll? Egentligen inte, det går väl lika bra att gå på ansträngning men i mitt sökande efter varför jag blivit så mycket sämre de senaste åren är det intressant att fundera på om en del av förklaringen sitter i hjärtats arbetsförmåga. Jag har inte testat min maxpuls på många år, när jag gjorde det kom jag upp i 200 bpm och visst kan den ha sjunkit några slag de senaste åren men jag kan fortfarande pressa mig upp till 190 i puls i slutet på tävling så jag gissar att det inte handlar om en dramatisk minskning av min maxpuls ännu så länge, utan känslan är mera att det är benen som begränsar mig i mina försök att driva upp pulsen högt på träning. 

I helgen hade vi Enhörna ett gemensamt långpass följt av lunch och föreläsning av Aktivitus coach Jeff Frydenlund, coach åt bl a Sanna Mustonen och tidigare åt Kristofer Låås. När jag frågade honom tyckte han det lät konstigt och osannolikt att mina trösklar skulle vara så annorlunda nu jämfört med för bara två år sedan och kanske ska jag boka in ett nytt test igen på Aktivitus. Han funderade också att jag testar att träna lite mer polariserat med väldigt lugn distans blandat med några pass där jag verkligen kör hårt och försöker driva upp pulsen högt för att se vad som händer. Väglaget uppmuntrar dock verkligen inte till försök att springa hårt och snabbt utomhus för tillfället, men kanske är det så enkelt att jag helt enkelt behöver ta i lite mer, i alla fall på vissa pass, och samtidigt försöka undvika att bli för sliten. 

Jag sprang ändå min snabbaste mil på tre år i år så kanske är det bara att fortsätta på den inslagna vägen. Sökandet efter formen fortsätter.  

Uppdaterar den här bloggposten med att jag igår 19 Dec sprang ett tröskelpass på 5 x 6 minuter där jag istället för att fokusera på att hålla en viss fart, fokuserade på att trycka upp pulsen, och därmed blev även farten lite högre såklart. Farten blev från 3:54-3:49 min/km och snittpulsen hamnade på 180 på sista repetitioner och mellan 175-180 på de föregående, med en toppnotering på 185 slag/minut på sista intervaller, så jo, jag kan fortfarande trycka upp pulsen.

Årssummering 2022

Dags att summera ännu ett löparår. En summering i relativt positiva ordalag, även om jag inte direkt åstadkommit något tävlingsresultat jag är nöjd med i år. Jag är skadefri och har haft väldigt fin kontinuitet i träningen ännu ett år och har bara behövt hantera ett par vanliga förkylningar som knappt lämnat avtryck i träningsdagboken. Bara det är mycket att vara tacksam för! 

Formen/träningsstatusen

Den tröga känslan i benen och svårigheterna att pressa upp pulsen, misslyckade tröskelpass och pass med långa intervaller är bättre idag jämfört med 2021, även om jag fortfarande utomhus (på löpband är det lättare) har ganska svårt att pressa upp pulsen högt, då benen ofta tar slut innan pulsen når så högt. 

Under hösten började jag vara noggrannare med mitt järnintag då depåerna nästan alltid är låga, och jag tycker det haft viss effekt. Jag är också noggrannare med återhämtning och att äta lite extra med tanke på alla steg jag får från hundpromenaderna (årssnittet ligger på ca 20200 steg per dag för 2022) och även där tycker jag det går åt rätt håll och jag känner mig inte lika ofta sliten i benen längre. Kanske har det tagit lite tid att anpassa mig till den ökade mängden rörelse? Jag har testat ett kvartal att registrera varje promenad och hundpromenaderna brukar landa mellan 3,5 upp till fem mil per vecka och total tid i rörelse (löpning och hundpromenader) mellan 12-15 timmar i veckan oktober-december. 

Jag har inte tappat speciellt mycket i toppfart jämfört med för några år sedan, kan fortfarande springa tvåhundringar klart snabbare än 3 min/km. Det är farten på de längre intervallerna som är långsammare nu och även distansfarten. Om jag idag springer ett väldigt lugnt distanspass så hamnar farten naturligt runt 5:30-5:10-fart, lite beroende på dagsform och ska jag springa snabbare än 5 min/km så kräver det mer aktiv löpning och ner mot 4:30-fart och snabbare ner mot maratonfart så måste jag trycka på mer än förut. 

Jag tycker känslan är att det skiljer ungefär 10 sek/km nu jämfört med för ett par år sedan, 4:10-fart känns som 4 min/km ungefär, och jag har ingen riktigt bra förklaring till varför det är så. Varför jag för drygt två år sedan kunde snitta 10 km på 3:42 min/km och relativt enkelt springa milen sub40 på träning medans jag i år bara lyckats snitta milen på 3:56 min/km på tävling (faktiskt lite snabbare själv på träning) och endast ett fåtal gånger har sprungit sub40 på träning och det har varit hårda pass. 

Jag tycker fortfarande det är för stor skillnad för att enbart förklaras av ökande ålder men kanske börjar åldern ta ut sin rätt? 

Tävlingsresultaten

Kungsholmen Runt 10 km 39:19. Överraskande tufft och jag fick jobba hårt på andra halvan och bara tack vare en riktigt snabb sista lättsprungen kilometer blev det lite snabbare än 40 minuter.

Hoka På Spåret 5000m, 18:42,5. Mitt i maratonträningen kändes det som om jag bara hade fyra växlar men jag ger mig själv godkänt på mitt första lopp på 5000m bana på fem år. 

Stockholm Maraton 3:13. En tredjedel bröt men jag ska inte skylla på värmen utan hade nog inte klarat sub3 den dagen om förhållandena hade varit bättre. Inte nöjd med tiden men nöjd över beslutet att dra ner på farten tidigt efter att ha öppnat för snabbt första milen ihop med sub3-farthållarna. 

Stockholm Halvmaraton. DNF. Magont/magkramp och det kändes helt meningslöst att gå/jogga runt en extra mil så rätt beslut ändå. 

Strängnäs halvmaraton 1:27:19. Nöjd efter omständigheterna. En minut sämre än i fjol men den hårda, kalla nordanvinden kan nog ha gjort några sekunder och jag fick ut det hade i kroppen så det blev en positiv avslutning på en säsong som resultatmässigt inte varit så positiv i övrigt.

En intressant aspekt är mängd kontra resultat. I år jag har sprungit drygt 2600 km, identiskt med volymen 2017 och 2019. Så här har resultaten sett ut de åren:

2017: 5k 17:50, 10k 37:30, halvmaraton 1:22 , maraton 2:54

2019: - 5k, 10k 38:15, halvmaraton 1:23, maraton 2:53

2022: 5k 18:42, 10k 39:19, halvmaraton 1:27, maraton 3:13

En ganska uppenbar försämring, framförallt på halvmaraton och maraton, även om årets maratonlopp var varmt till skillnad mot -17 och -19 då förhållandena var väldigt bra.

Det senaste tävlingsresultatet jag egentligen är riktigt riktigt nöjd med är Långlöparnas kväll i juni 2020, 37:00:21 och tillbaka dit är det just nu en lång väg.

Ambitioner och tankar om mål för nästa år

När jag är så här "dålig" (allt är som vanligt relativt) så lockar det inte att träna för och springa maraton. Det varken lockar eller motiverar att springa på 3:10-3:15. Om jag vill tillbaka till sub 3, och det vill jag, så måste jag jobba på snabbheten på kortare distanser. Jag vet sedan tidigare att uthålligheten kan jag ganska enkelt träna upp. och jag kan springa bra långpass om farten finns där. Sub 3 är inte realistiskt med en miltid på 39 minuter utan "kräver" låga 38 eller ännu hellre runt 37:30, då kommer maratonfarten kännas "bekvämare". Under träningscykeln inför årets Stockholm så kändes 4:10-4:15-fart för hårt för att vara riktigt realistiskt att hålla i tre timmar.

Därför lockar det mest just nu att tävla på milen första halvåret 2023 och där finns många alternativ. Några tidsmål eller konkreta planer tänker jag inte formulera i dagsläget!

Något maraton utomlands blir det inte 2023, jag har inte slopat drömmar om lopp i Europa eller Chicago, Boston eller NYC igen men det får vänta, kanske ända till jag har en så laid-back attityd till sträckan att jag bara springer dem för skojs skull. Med nio fullföljda Stockholm Maraton är det klart att jag ska bärga medaljen för tio genomförda lopp och lägga till samlingen men förmodligen inte 2023, om inte formen tar ett oväntat skutt uppåt, eller om jag försöker skaffa en nummerplåt som farthållare i Stockholm.

Träningen då?

Många säger att jag behöver träna mer för att stoppa den oundvikliga ålderförsämringen. Jag tror ändå inte att jag kommer öka löpmängden nu 51 år gammal efter 16 års regelbunden löpträning. Har inte den viljan längre tror jag. Löpning kan till viss del ersättas med annan konditionsträning men där är problemet att det är bara löpning jag verkligen tycker om. Cykling som träningsform tycker jag tyvärr är riktigt tråkigt och att lägga timmar varje vecka på det lockar inte. Styrketräning blir allt viktigare med åren för att inte styrka och muskelmassa. Jag vet det, och ändå förmår jag inte genomföra det. Det har inte blivit en vana de senaste 16 åren och exakt ingenting talar för en förändring under 2023. Familj, hund(-träning) och jobb tar tid och kraft i anspråk så träna mer kommer jag nog inte göra. Ska det till en förändring handlar det nog mer om att förändra hur jag löptränar.

Just nu testar jag lite fler tröskelpass än vanligt även om det är lite utmanande utomhus. Jag är inte längre löpcoach för lokala gymmets nedlagda löpgrupp och har inte tillgång till löpband nära just nu. Jag är inte främmande för att minska något löppass i veckan och köra lite mer kvalité i vår, kanske kommer jag också ta hjälp med att strukturera min träning. 

När det gäller bloggen så vet jag inte hur länge jag kommer skriva, någon gång blir det inte längre intressant även om jag vågar påstå att jag är duktig på och tycker om själva skrivandet. Att jag tidigare varit bättre på att springa än jag är nu är absolut inte ett skäl att fortsätta skriva om gamla meriter och mina försök att ta mig tillbaka. Jag har lovat mig själv att sluta den dagen det känns som en belastning, den dagen jag enbart tycker jag upprepar mig eller när jag inte tycker det känns roligt att skriva längre och där är jag inte. Ännu. 

I en orolig omvärld senaste året utgör löpningen en trygg konstant och en frizon och ibland en möjlighet till trevligt sällskap. Alla pass är inte sköna eller roliga, framför allt inte så här års med kalla vindar och isgata, men den tillför så mycket positivt i mitt liv. Jag börjar se exempel på ohälsa och sjukdom bland jämngamla människor i min omgivning och i ljuset av det är löpningen också viktigare än någonsin. Att regelbundet och på ett varierat sätt kunna springa både långt och ibland snabbt är ett privilegium som jag uppnått genom hårt jobb under 16 år och därmed inget jag varken tänker ta för givet eller se gå förlorat. 

16 års löpträning i en bild, på väg mot ett komplett varv runt jorden.

Tack till alla som läst bloggen under året och till alla er jag mött i olika sammanhang under året! Mot 2023! 

Volymvågen

En volymvåg sveper över löpar-Sverige. På elitnivå har Sveriges framgångar på framförallt medeldistans de senaste åren men även nu på långdistans tillskrivits en tillbakagång till träning som var rådande för flera decennier sedan där grunden var en hög träningsvolym, snarare än lägre volym och högre intensitet vilket både skadat många talangfulla löpare och lett till uteblivna framgångar. Det talas mycket mer om volym, trösklar och löpekonomi snarare än maximalt syreupptag idag och Norge-inspirerade dubbeltröskel har blivit ett begrepp även i motionärskretsar.

Volymvågen har även dragit in över motionärerna och i kombination med Covid-19 har många extra tid att träna och jag imponeras över fokuset många har! Trots frånvaron av tävlingar så tränas det otroligt mycket mängd av väldigt många, motionärer som med råge passerat veteranålder och är mitt i livet med familj och karriär men ändå avverkar tolvmilaveckor på löpande band. Imponerande som sagt! Föga förvånande då kanske att många också är i väldigt bra form och det persas på testlopp, virtuella lopp och små spontana löparsammankomster.  Själv är jag inte riktigt i den toppformen även om formen är långt ifrån dålig, tvärtom. Det är väl snarare så att målsättningarna är lite för höga sett till den form jag är i och då gör det ingenting att det är tomt i tävlingskalendern även om jag saknar mycket runt tävlandet vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Poddar har kommit att bli det bloggarna var för tio år sedan och jag lyssnar mycket på poddar och det är intressant att fundera kring vilken roll de nu spelar i att inspirera motionärer till löpträning. Maratonlabbet, Springsnyggtpodden, RW-podden är favoriterna, valda avsnitt av Maratonpodden, Tyngre Träningssnack, Kommentatorerna, The Science of Sports, Strength Running och Popcast är några andra.

Johan och Erik som producerar Maratonlabbet och också John och Manne, upphovsmännen till Springsnyggtpodden tränar alla mycket, framförallt Erik i Maratonlabbet och John som är elitlöpare sedan många år. Eriks utveckling på maraton från att klara sub3 efter att podden startades till att nu springa under SM-kvalgränsen inspirerar många givetvis. Mig också! Samtidigt har jag lite svårt att relatera dels till volym på uppåt 20 mil i veckan och hur jag ens skulle få in en sådan volym i mitt liv. Varken Johan, Erik, Manne eller John har såvitt jag förstår vanliga "åtta-till-fem"-jobb utan arbetar mer oregelbundet och/eller på frilansbasis vilket förmodligen ger andra förutsättningar att både träna på dagtid, hålla en hög volym och kanske också få en bättre återhämtning? Sedan kan säkert andra problem uppstå med oregelbundna arbetstider såklart med påverkan på sömn och återhämtning. Jag vet inte mer om deras vardag än vad som framkommer i deras poddar vilka jag som sagt gillar skarpt!

Jag har sedan länge landat i att en volym på mellan 40-70 km/vecka där årssnittet per vecka brukar hamna mellan 50-60 km fungerar bra i mitt liv utan att kosta på för mycket, väl medveten såklart, vilket jag skrivit många gånger i den här bloggen nu, att det gör att jag aldrig kommer nå min fulla potential som löpare vilket förutom högre volym också kräver klart lägre ålder än min nuvarande och det blir ännu svårare att försöka mig på ;)

Egentligen är det så självklart enkelt att allas våra liv ser olika ut med olika sysselsättningar, olika tid till vårt förfogande, olika små och stora val och prioriteringar vi gör mer eller mindre omedvetet hela tiden. Inget är rätt och fel såklart men det kan vara värt att reflektera kring att vår vardag kan se väldigt olika ut, vilka tider vi kan och vill träna på och vilken volym som passar i ens eget liv innan man inspireras för mycket av en podd eller någon annan löpare och försöker köra samma upplägg själv. Det är så oerhört lätt att falla in i jämförandet av tider, prestationer, mål och träningsvolym som löpare! Been there, done that, didn't get the T-shirt...

På tal om volym så har jag haft en helt ledig vecka och då ägnat mig åt att öka volymen och få extra vila. Det blev en riktigt bra träningsvecka som såg ut så här:

Måndag: 20 km lugn distans i kuperat motionsspår
Tisdag: 16 km distans
Onsdag: 11 km morgonjogg och intervaller på bana på eftermiddagen 1600m+10x400m+1600m, totalt 9,3 km.
Torsdag: 12 km morgonjogg
Fredag: 15 km lättare fartlek på band
Lördag: Morgonjogg 10 km.
Söndag: 14 km inkl en progressiv stege 3000-2000-1000-1000-500m

Det har gått väldigt bra på det hela taget och volymen stannade på dryt 107 km. Jag har en tid varit ganska stel i höger fot och fotled och haft lite hälsporrekänningar i samma fot men foten är mjukare nu än i början av veckan. Jag har varierat skor och sprungit de flesta av passen på mjukt underlag som gräs eller grus och lyckades få till en bra mix av lugnare pass i tillräckligt långsamt tempo och en intensitet på fartpassen som inte gav något slitage vilket inte alltid är så lätt.

Jag har tidigare fått lyckade resultat av att då och då öka träningsvolymen ganska dramatiskt under någon enstaka vecka. Nu fick jag också mycket återhämtning i och med att jag var helt ledig men att ligga på en volym på tio mil per vecka i min vanliga vardag är ingenting jag strävar efter.

Volymmål

Då förra året blev som det blev så satte jag för första gången ett volymmål för min träning i år. Som den löpare jag är så mäter jag min träning i kilometer och inte i tid vilket kanske vore att föredra då all träning är bra träning men som löpare är man ganska ofta dum och för ensidigt fokuserad på antalet löpta mil, vilket jag bloggat om förut. Målet jag satte i januari var att avverka 2600 kilometer i löparskorna vilket ger ett veckosnitt på exakt 50 km per vecka. Siffran valdes då jag ville närma mig träningsmängden från 2016-2017 efter dippen i fjol och eftersom jag insett att det är ungefär den mängd träning jag hinner och orkar med utan att träningen också blir ett stressmoment.

Tolv års regelbunden träning sammanfattad i en bild i kilometer och timmar...

Jogg.se har funktionen att sätta ett mål som därefter kan följas grafiskt och nu när tre fjärdedelar av året är avverkat så ser det ut så här i träningsdagboken.

Träningsmängden följer hittills i år det typiska mönstret för ett år med Stockholm Maraton, en peak i volym under senvåren och i år tränade jag bra årets fyra månader och extra mycket i mars när jag sprang över 28 mil. Den 28 april låg jag hela 175 km före schemat, sedan dess har mängden minskat, främst beroende på klart färre och kortare långpass men jag har hela tiden haft marginal till målet. Summerat så ligger jag bra till för att nå målet men jag kan inte tappa speciellt mycket i träningsmängd, bli långvarigt sjuk eller skada mig, då kommer målet inte nås utan jag måste hålla träningsmängden på ca 20 mil per månad och helst lite över det för att vara på den säkra sidan. Med lite ledigt kring december så har jag i nuläget gott hopp om att få till en bra träningsmånad som gör att jag kommer i mål även om oktober och november skulle bli lite sämre.

Några blir kanske stressade av ett sånt här mål, för mig har det snarare hjälpt mig att hålla uppe volymen. Därmed inte sagt att det alltid är något jag kommer göra men i år fyllde det lite av en comeback-funktion efter fjolåret.

Idag har jag lyxat till det med en ledig fredag helt för min egen skull för att komma ikapp lite på hemmaplan, den startade med 18 km lugn löpning i härligt soligt och svalt löparväder. Trevlig helg!