Ett gott slut på 2018

Efter ett ganska långt jullov är det dags att börja jobba igen. Ett jullov med både gott om vila och gott om träning. Träningen summeras till tolv mil löpning på elva pass på tretton dagar med vilodagar på julafton, juldagen och nyårsdagen. Bra! Det gångna året har varit mycket speciellt för mig och så mycket tävlande har det inte blivit och den här årssummeringen blir annorlunda och inte så detaljerad som tidigare.

Jag får gå tillbaka till 2011 för att hitta ett år där jag sprang så få mil som 2018 eller till 2013 där jag tränat så få timmar som det gångna året. Dagboken summeras till 2178 km/207 timmar träning, vilket kan översättas till ett knappt maraton (41,9 km) eller exakt fyra timmar träning i veckan. Inte bra men inte heller dåligt givet förutsättningarna och jag tänker inte vara så hård mot mig själv och ge mig underkänt av den anledningen.

Träningen sedan 2007 summerad i kilometer och timmar

Så här års känns formen alltid avlägsen men jag har inte tappat katastrofalt mycket. Pulsen ligger ungefär där den brukar på distanspass och jag kan närsomhelst sticka ut på ett långpass på två timmar utan att bli sliten vilket är en bra grundnivå. Fart är det sämre med och jag saknar definitivt fartuthålligheten som de längre fartpass med volym ger. Fördelarna är att, 1. Jag vet jag ska göra åt det och 2,. Det är ganska lätt att åtgärda.

Ur resultatsynpunkt har jag inte åstadkommit någonting 2018. Jag har stått vid sidan om, saknat att tävla, saknat gemenskapen. Dubbla VDM-guld i M45 på 1500 m både inomhus och utomhus visst, och loppet inomhus är jag ändå nöjd med även om en av Sveriges främsta elitlöpare då tyckte att jag knappast kunde vara nöjd eftersom jag inte var pensionär. Utomhusloppet var bara dåligt och jag var enda deltagaren i M45 så den guldpengen ger jag inte mycket för. Veteran-SM på SM-milen efter hälsporrerehab var välbehövlig för att få känna mig som en löpare igen men 39:49 och en sjundeplats på VSM är direkt dåligt. Är inte konkurrensen bättre ska jag kunna konkurrera om högre placeringar än så. Att debutera för ny klubb och springa Strängnäs halvmaraton i slutet av november gjorde mig otroligt gott, inte för att tiden var strålande, nej utan för att det var roligt att uppleva gemenskapen kring ett lopp igen och att jag ändå sprang hyggligt fort trots vintriga förhållanden.

2018 var året där jag skulle satsa på fartträning och kortare sträckor vilket helt kom av sig. Jag satte de här målen vid årets början:

• VDM-medalj M45 1500m. Uppfyllt x 2, VDM-guld både inne och ute. 
• Topp-5 i M45 på VSM 10 km landsväg. Inte uppfyllt, sjundeplats.
• Springa bra på Långlöparnas kväll (LLK) och/eller Söder Runt 10 km (juni). Inte uppfyllt. Deltog inte. LLK var inte öppet för så långsamma löpare som jag 2018 och Söder Runt blev som vanligt inte av.
• PB på 5000m. Inte uppfyllt. Ingen tävling på 5000 m och absolut inte i den formen!

Träningen sedan augusti har ändå varit OK och i december noterade jag årets bästa månad med 24 mil och där någonstans ligger ambitionen för inledningen av 2019. Jag tycker ibland att jag inte har tid att träna som "förut", vi arbetar båda heltid och vill båda träna men det finns tid. Barnen är större, mer självgående och deras aktiviteter tar inte så mycket tid längre. Fokuset som ett chefsjobb kräver gör dock att orken och fokuset som lite tuffare träning kräver inte alltid räcker för löpningen också. Men, om jag får till veckor med en volym på ca 50-60 km på fyra eller helst fem pass så räcker det för mig och det kan jag relativt lätt genom att träna två vardagskvällar varav ett pass gärna får vara lite längre, ett lunchpass varje vecka och så löpning både lördag och söndag, två halvlånga pass, alternativt ett långpass och ett kortare återhämtningspass. Det är en slags idealvecka för mig som heller inte kräver orimlig tidsåtgång. Är jag i bra balans kan jag dessutom träna ganska målmedvetet. Kan jag dessutom få till lite hemmastyrka, så lite som 15 minuter i veckan så räcker det för att hålla kroppen i trim och tåla löpningen tillräckligt också. Det ska inte vara omöjligt även om jag brukar slarva med styrkan, som vanligt.

Icebugs, tre lager kläder på överkroppen och ojämnt isigt underlag. Jag kan gnälla eller välja att se det som stärkande för karaktären...det finns ju stunder när vinterträning också kan vara fantastisk men då får det gärna kommer lite mer snö som täcker all ojämn blankis.

För att komma tillbaka dit jag vill vara gäller bara att orken och motivationen finns där och det är där det har brustit i år vilket ni vet om! Hälsporren halverade volymen under maj och juni men det är inte det främsta skälet utan det är min bästa väns självmord i början av mars. Vi behöver prata mer om psykisk ohälsa och jag kommer förmodligen skriva mer om det framöver så jag lämnar det nu genom att konstatera att det haft och fortfarande har, en enorm påverkan på mig, min familj och också min träning det gångna året.

Jag har mött och haft kontakt med många av er under det här tuffa året och jag här vill passa på att igen tacka för all omtanke och det fina stöd jag fått! Jag säger ibland att jag inte har så många vänner men det har jag faktiskt och även om många av er är utspridda geografiskt så har jag många, fantastiskt fina människor jag kan kontakta när jag behöver och det har jag gjort! Ni vet vilka ni är - Tack! 

Tävlingsplanerna är inte spikade för 2019 och jag är inte anmäld till några lopp i nuläget, det vore dumt då jag inte vet om jag kommer orka men jag vill tävla mer än under 2018, är sugen på Stockholm maraton igen, inte som ett prioriterat A-mål utan mera för att det vore roligt och ge våren struktur och motivation, vill gärna springa bättre på SM-milen i juni, alternativt Enhörna halvmaraton, springa några mindre lopp och om motivation och kraft att träna ordentligt finns så är jag sugen på att åka till Växjö i oktober och springa om en VSM-medalj på maraton. Allt detta hör framtiden till, det viktigaste nu är viljan och orken att träna lite mer under första kvartalet så får jag se vilka tävlingar jag vill springa sedan. Av samma anledning har jag också ännu så länge undvikit att formulera några löparrelaterade mål för 2019 ännu så länge.

2018 är ett år jag gärna lägger bakom mig, ett år som gett mig erfarenheter jag gärna hade varit utan och vars händelser fortfarande påverkar mig dagligen. Jag har bra och sämre dagar men känner att jag är på rätt väg och ser fram emot ett nytt oskrivet (löpar-)år!

Varför är det så få som tävlar i veteran-friidrott?

Vi är väldigt många som springer, i väldigt blandade åldrar. Vi är inte lika många, men fortfarande ett stort antal, som är med i löparklubbar. Av dessa är det ett väldigt litet antal som ställer upp i veteran-tävlingar.

Förra helgen sprang jag Veteran-DM för Stockholm (resultat här) på ett varmt och blåsigt Sätra IP i södra Stockholm, sträckan var 1500 m och precis som i inomhus i vintras kammade jag hem ytterligare ett DM-guld, mitt fjärde i ordningen. Utöver de två jag har i år på 1500m har jag också ett VDM-guld i M40 på maraton (Vintermaraton 2013) och ett VDM-silver i M40 på maraton (Vintermaraton 2014). Förra helgen behövde jag dock bara starta och tre och tre kvarts varv senare passera mållinjen för att kassera in min guldmedalj eftersom jag var den enda (!) startande  i min åldersklass. Tråkigt naturligtvis och givetvis en hundraprocentig devalvering av värdet på guldmedaljen. På VDM-inomhus (IVDM) i vintras var vi i alla fall två startade i M45...

Ett av årets mål var att ta en DM-medalj på 1500 m och det är uppnått två gånger men visst hade det varit mer värt och klart roligare med fler medtävlande men samtidigt kan jag bara tävla mot de som ställer upp.

Mitt lopp är inte så mycket att orda om och det blir ingen race rapport, efter en relativt svag insats i värmen där jag kom iväg kontrollerat utan att förivra mig så gjorde jag ett svagt andra och framförallt tredje varv utan någon rygg i närheten och endast med hjälp av en avslagen spurt de sista tvåhundra meterna lyckades jag med nöd och näppe ta mig under fem minuter med tiden 4:59:97, tio sekunder långsammare än jag sprang inomhus i vintras.

Visst, det var en vacker Kristi Himmelsfärdshelg och säkert fanns det annat som lockade. Totalt var vi ca åtta löpare på 1500 m medan de kortare löpgrenarna och framförallt teknikgrenarna verkar locka lite fler deltagare.

Varför är det så deltagare på sådana här tävlingar? Är det dålig marknadsföring så att för få vet om tävlingarna? Är det en rädsla att tävla och "göra bort sig" i tron att alla andra är så snabba? Är det ett avfärdande av veteranfriidrott som något som ett gäng föredettingar sysslar med? Synd i båda fallen eftersom det både görs väldigt fina prestationer vid dessa tävlingar och framförallt är en väldigt fin gemenskap där alla pratar med alla! Jag blir i alla fall inspirerad och tycker det är häftigt att se deltagare som nått en hög ålder både springa, hoppa längd och stöta kula t ex och hoppas att jag själv har kvar lusten att träna och röra på mig när jag själv är äldre.

Nästa lopp, och nästa mål är att vara topp fem i M45 på SM-milen 10 km i juni, ett mål som just nu, efter den här dåliga träningsvåren känns avlägset, om det nu inte skulle bli väldigt få startande igen men veteran-SM brukar i alla fall locka fler än DM-tävlingar och det finns många duktiga löpare i M45 som jag normalt inte har en chans mot. Jag har snart tagit en hel veckas löpvila i ett försök att få min häl att bli mindre öm, och jag har heller inte haft någon större inspiration till träning överhuvudtaget senaste veckan. Tråkigt men så är det för tillfället och det är bara att inse att det kanske kommer vara så ett tag.