Medverkar i ny löparpodd

 Ännu en löparpodd har sett dagens ljus, denna gång en engelsk sådan vid namn Pace Yourself Podcast, startad av Jamie som började springa när han förlorade sin pappa i cancer och fann en väg till välmående genom löpning och detta, att använda löpning som väg bort från något svårt är poddens genomgående tema. Ännu så länge finns bara två avsnitt tillgängliga och jag medverkar i det andra och pratar om löpningen som en väg framåt efter min bästa vän och löparkompis självmord 2018, om hur jag tränade mer än tidigare under pandemin men blev sämre än någonsin, om kontinuitet och om bristen på styrketräning. 

Podden fokuserar inte så mycket på tider och prestation och såklart finns det mycket jag ville ha sagt både om det och om annat som jag inte kom på i stunden och såklart hör jag att jag stakar mig och pratar "svengelska" vid tillfällen men överlag tycker jag ändå att samtalet blev ganska bra. 

Om du vill lyssna så finns podden där du brukar lyssna på poddar. 

Ambassadör för Top4Running

Jag hade stor "räckvidd" via den här bloggen för tio år sedan, innan andra plattformar som t ex Instagram och TikTok tog över men det är fortfarande ganska många som följer min träning här, på jogg.se och via andra kanaler.

Jag har fått många förfrågningar om samarbeten av olika slag och jag har samarbetat med både Salming, Garmin och Craft genom åren. Jag får fortfarande regelbundet förfrågningar om att vara ambassadör för olika företag, hittills har jag alltid tackat nej då det varit företag eller produkter som inte är relevanta för mig eller som jag känt att jag inte kunnat stå för.

Nyligen blev jag kontaktad av Top4Running med en ambassadörsförfrågan. Top4Running är en europeisk webbshop med ett brett utbud av löparprodukter till bra priser, som funnits i många år på kontinenten och främst östra Europa men nu vill växa i Sverige via top4running.se, och då det kändes roligt att jag fortfarande kan inspirera andra till löpning och roligt att få frågan som 50+ tackade jag ja. Jag följer flera av och känner också flera av ambassadörerna sedan tidigare. 

Använder ni koden "Staffan" i kassan om ni beställer produkter får ni 5% extra rabatt utöver de redan nedsatta priserna. Lager finns i Prag och Berlin och eventuella returer hanteras av ett företag i Malmö så företaget använder mer biltransport än flyg vilket såklart är bra ur miljösynpunkt.

Tips - Löparloppis

Det har väl inte undgått någon att löparskor är ett intresse hos undertecknad. Med det följer också att antalet skor som behöver förvaringsutrymme i garderoben med tiden har blivit lite för stort. Samtidigt tror jag löpare som har många skor känner igen sig i det faktum att även om man har 15 par skor så är det ofta två till tre par som används mest medan resten används ganska sällan.

Jag har haft flera par skor liggande som jag använder väldigt sällan eller knappt alls. I många fall har det varit reaskor jag köpt billigt för att jag var nyfiken på modellen, skor jag fått för att recensera på någon site eller felköp i storlek jag behållit istället för att orka byta/returnera.

Jag har nu sålt eller skänkt tre par skor som mest samlat damm i min garderob en längre tid, ibland flera år. Ett par Inov8 Trailroc jag aldrig gillade vad gäller fäste i terräng eller passform, ett recensionsexemplar av Inov8 F-Lite 232 som jag skänkte vidare gratis, en sko jag aldrig hittade något användningsområde för, får dåligt fäste i skogen och stenhårda på hårdare underlag, och ett reapar New Balance 1400 som dels var lite för små och så tyckte jag också att skon var rätt trist och intetsägande att springa i och långt ifrån känslan jag vill i en tävlingssko.

Det finns en bra grupp på Facebook för att sälja och köpa löparprylar. Det verkar vara bra omsättning på annonser och de skor jag sålt den vägen har sålts inom några minuter. Här är länken till gruppen.

Löparloppis - Köp, byt, sälj, sök, skänk löparprylar 

I dessa konsumtionstider känns det bra att avyttra skor jag ändå knappt använder och låta någon annan få användning för dem istället för att bara slänga skor som i flera fall har många mil kvar!

För övrigt verkar jag till slut ha besegrat min segdragna juniförkylning som hållit mig borta från löpning i mer än tio dagar i juni. Benen har inte varit fräscha efter Stockholm Maraton och är inte 100% bra nu heller men det går åt rätt håll och kanske gjorde det gott för kroppen ändå med den extra vilan. Nu börjar det kännas bättre igen och den här veckan blir det i alla lite drygt 50 km löpning och så har jag en arbetsvecka kvar innan semester stundar. Siktar först och främst på kontinuitet nu igen med lite försiktig start av fartlöpning från nästa vecka! Trevlig helg!

Polariseringen i löpar-Sverige

Jag skrev i förra inlägget att det händer en hel del intressant med löpning som företeelse just nu. När löparboomen blommade ut för ett tiotal år sedan var det med fokus på lopp, tider och prestation och nu har pendeln slagit över väldigt tydligt mot motion, hälsa, välmående och rörelse i vardagen. Med det följer också en polarisering, som med mycket annat i dagens samhälle, där många söker bekräftelse hos sina gelikar och har svårare att se andras utgångspunkt.

I löpningen märks den här polariseringen genom å ena sidan "elitfalangen", en del elitlöpare och före detta sådana, deras wannabees och motionärer (nej, jag tänker inte använda termen elitmotionär) som tränar väldigt målinriktad och elitlikt där inställningen, i alla fall hos vissa, är "Träna hårt för helvete, det ska göra ont, det finns alltid tid till träning, träning ska alltid prioriteras som nummer ett" o s v. Dessa framställs ofta som självspäkande asketer som avstår ett glas vin för att inte sabba morgondagens intervallpass.  I andra ändan av skalan finns de som skyr prestationsfokuset som pesten. Som blir stressade av att bara prata om tider och av en bild på en Garminskärm på Instagram och därför konsekvent undviker tider och resultat, utan hellre fokuserar på upplevelse och känsla, njutarrundor och det sociala i löpningen o s v.

Jag känner aldrig igen dessa beskrivningar och det är min fasta övertygelse att de allra flesta befinner sig mitt emellan dessa ytterligheter. Jag gör det definitivt och var jag befinner mig på skalan varierar över tid, beroende på hur jag mår, hur bra jag sover, hur stressad jag är, hur mycket tid jag har för träning, och en mängd andra faktorer. Det tror jag gäller de allra flesta och det trista med den här typen av polarisering är att den verkar utgå ifrån, återigen, som så mycket annat i vårt samhälle, att det inte går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går jättebra att träna prestationsinriktat och samtidigt må jättebra av det, jag gör det. Jag skulle ledsna omgående av att träna löpning för hälsa och vardagsmotion och att enbart springa lätta distanspass! Likaså går det utmärkt såklart att ha hälsa och välbefinnande som främsta drivkraft och må väldigt bra av det men samtidigt vilja klara av det där loppet/den där distansen på en viss tid!

Mitt löparliv har plats för både njutning och avkoppling, som här på Sörmlandsleden...

Liksom för prestation, tider och jobbiga stunder som här på en tävling på 5000 m. Foto: Carl Wistedt.

Som vanligt tror jag mycket skulle bli bättre av större öron och mindre mun, lyssna mer, prata mindre. Ta in andras perspektiv.

"You'll make more friends in two weeks listening to others than you will in two years trying to make yourself interesting" - ungefär så sade någon klok människa någon gång och jag tror det ligger mycket i det!

Status i övrigt är att rethosta slog sig ner i bröstet förra veckan och jag försökte springa lugna pass ändå men fick lägga in lite extra vila för att få det att försvinna så förra veckan blev det lite klent med träning. Den här veckan har jag igen startat upp lugn träning utomhus och också kört ett fartpass på band och förhoppningen är en helg med både ett längre distanspass och ett långt långpass vilket kommer göra mars till ännu en månad med bra mängd men det hade kunnat bli riktigt riktigt bra, t o m en rekordmånad utan den där hostan men det är bara att gilla läget. Att under hela den långa vintern bara drabbas av två lindriga förkylningar är bra ändå!

Disconnected

Jag springer på men känner mig tyvärr alltmer "disconnected" från den löparvärld jag känt en så stark tillhörighet till under många år. De senaste helgerna har Stockholm halvmaraton, Berlin Maraton, Lidingöloppet och nu senaste Chicago Maraton gått av stapeln och mina sociala flöden på Facebook och Instagram består till väldigt stor del av löpning vilket förstärker känslan av att stå utanför. Som många andra tar jag upp telefonen lite för ofta för en stunds avkoppling mellan alla måsten men den långa raden av endorfinstinna målgångsselfies med medalj runt halsen och tillhörande texter om nya "PB'n" lämnar mig alltmera otillfredsställd och mig att känna som att jag inte är med på festen.

Jag känner mig samtidigt ogin mot andra som springer bra och förmås inte glädjas med dem, inte likea några bilder eller skriva peppande kommentarer vilket också förstärker känslan av en negativ spiral. Omoget och långt ifrån den person jag vill vara!

Jag övar därför på att lägga bort telefonen alltmer, göra saker med barnen istället, läsa en bok, vara ute i naturen, ta en promenad vilket ger mig mer för närvarande. Några lekfulla joggpass med fartökningar tillsammans med barnen har det också blivit,"kvalitétstid" på riktigt!

Jag tränar ändå på, i september varierade veckovolymen mellan 35-64 km/vecka och månadsvolymen stannade på strax över 20 mil löpning. Inte lysande men tillräckligt för att underhålla och bortom den låga energin och den lite ledsna känslan som min kära löpning ger mig just nu så är inte formen så dålig trots allt.

Jag vill tillbaka till gemenskapen och festligheterna runt löpartävlingarna men har just nu inte ork till det. Löpningen fyller en annan funktion för mig nu, långt ifrån prestation och det är till lika delar välbehövligt men samtidigt också långt ifrån tillfredsställande! Jag både hoppas och tror att jag kommer springa maraton igen, kanske redan 2019 men förstår inte riktigt just nu varifrån motivationen ska komma ifrån, motivationen för de långa passen och fokuset. Jag springer på, jobbar med mig själv hela tiden, min egen ork och inställning till det mesta just nu. Fortsätter bida min tid helt enkelt!


"I come to you for salvation
Yeah, you're my only temptation
You give me strength to fight back the blues
You calm me with your sweet talking
You wake me from my sleepwalking
Your sugar kisses stick like tattoos
We live to win though we're born to lose
Disconnected from the world
Disconnected from the world"

Weeping Willows

Det är ofta sol och ljusa tankar, som här på Sörmlandsleden...

...men lika ofta mörka moln och tyngre, ledsna tankar kring min kära löpning numera...

Vem är löpare egentligen?

I perioder debatteras detta med att kalla sig löpare. Ofta i samband med diskussioner om hur snabbt man springer eller bör springa för att få kalla sig löpare. För mig har det inte med saken att göra

Ska endast den som springer på heltid, d v s en professionell löpare, få kalla sig löpare? Det är inte en skyddad, legitimerad yrkestitel, finns ingen examen att ta, inget prov som måste klaras av som heter i det där berömda citatet.

Om det nu är nödvändigt alls att sätta etiketter på oss så är jag, precis som alla andra många saker. Pappa, make, farmacevt, chef, jag har 25 års erfarenhet av forskning och utveckling i läkemedelsbranschen och är bra på en del annat och såklart dålig på en hel del andra saker. Som många andra som bloggar eller skriver om löpning på sociala medier så har jag också fått min lilla del av ifrågasättande och fått veta att jag minsann inte är någon löpare (en sådan kommentar finns till det här inlägget) att jag är för långsam, för gammal, springer för lite och så vidare, även om de kommentarerna är försvinnande få genom åren.

Sommarlöpning på Gotland, bra grejer!

Det spelar ingen roll alls om du springer milen på 30, 40, 50 eller 60 minuter eller tar mer tid på dig än så. Det spelar heller inte roll om du springer fem kilometer regelbundet eller femton mil i veckan och ultradistanser men notera ordet regelbundet. Jag kallar mig inte investerare bara för att jag ibland köper lite fonder några gånger per år, kallar mig inte snickare för att jag ibland håller i en hammare o s v.

Nej, att kalla sig löpare har för mig mer att göra med att jag uppskattar löpningen i sig och i andra hand vad den ger. Om man springer för att man verkligen gillar det, att det har ett värde i sig, ser fram emot det, uppskattar rörelsen, enkelheten, också det ibland skitjobbiga och tunga, och är beredd att göra löpningen till en del av livet, för löpningens egen skull och inte för likes i sociala medier, då tycker jag man är löpare! 

Många använder löpningen som metod för att nå ett mål och då reduceras löpningen till något man måste stå ut med för att få det eftersträvansvärda resultatet. Att betrakta löpningen enbart som ett sätt att komma i form är för mig lite som att laga och äta mat bara för att förse kroppen med bränsle, inte för att njuta av en god måltid eller som att ha sex enbart för att fortplanta sig. Gillar man löpningen på riktigt blir resultatet - bättre hälsa, bättre form, snabbare tider, lägre vikt, mer vältränad kropp, bromsat åldrande, förbättrad tankeförmåga och så vidare - snarare biverkningar, dock trevliga sådana, av själva löpningen!

När jag ändå är inne på detta med likes i sociala medier. Föreställ dig följande. Du kopplar ner alla sociala plattformar, stänger av din pulsklockas möjlighet att föra över passet till någon träningstjänst på nätet, lägger inte in träningspasset i någon träningsdagbok. Kanske diskuterar du inte ens träningspasset med dina nära. Du bara springer. Punkt. Nu, fråga dig följande:

• Skulle du fortfarande springa under dessa förutsättningar?
• Skulle det vara lika roligt?

Svarar du nej på båda dessa frågor finns kanske anledning att fråga dig varför du springer, vad är dina drivkrafter om input och bekräftelse från andra helt försvinner? Jag tror och hoppas att de flesta svarar ja på första frågan men tror också att de flesta svarar nej på den andra idag.

Går jag till mig själv, så ja. Jag skulle definitivt fortsätta springa, Svaret på den andra frågan skulle däremot vara nej. Det skulle inte vara lika roligt! Jag har registrerat min träning på nätet sedan många år och lärt känna många härliga löpare och den gemenskapen mellan löpare som följer och peppar, frågar och lär av varandra är väldigt värdefull och långt ifrån oviktig i sammanhanget men den utgör inte i sig anledningen till att jag springer! 

Hur tänker du och betraktar du dig själv som en löpare?