Låt mig skriva om annat än löpning fast ändå inte

Den här bloggen är inne på sitt femtonde år nu och det i sig är otroligt. Jag har en numera liten men trogen läsarskara som hängt med länge och jag tänker därför att det kan vara läge att skriva lite om mig  nu och hur mitt förhållande till löpning är nu jämfört med hur det var när jag startade bloggen för även om mycket är detsamma så är också mycket annorlunda. 

Om vi börjar med det som är detsamma så bor jag fortfarande i samma hus i Nykvarn som jag gjorde när bloggen startade och jag är fortfarande gift med Linda. Vi har varit ett par nu i över trettio år och gifta i 20 år nästa år och känner varandra utan och innan. Linda som också sedan ganska många år tycker om att träna, även om gruppträning är en större favorit för henne än vad löpning är. Vi har varit noga med under många år nu att ge varandra tiden att träna i den omfattning vi tycker om och lever vad jag skulle kalla jämställt där vi har våra fasta roller men båda tar ett ungefär lika stort ansvar för olika sysslor hemma. Matlagning är t ex mitt ansvar här hemma, och det mesta av städningen medans Linda tar huvudansvaret för tvätten. Nog om det. Vi har i perioder tittat på annat boende men även om det varit nära några gånger att vi köpt något annat har vi av olika anledningar inte gjort slag i saken och idag med bara två av fyra barn hemma så är huset rymligare än förut när vi var mer trångbodda. För där är något som är annorlunda idag, detta med våra fyra barn och då att de inte är barn längre. När jag startade bloggen var jag småbarnsförälder och hade tre barn och när bloggen och bloggande var en stor företeelse i början av 2010-talet var yngsta dottern bara ett par år, yngsta sonen inte tio år fyllda och de två äldsta i yngre tonåren. I år fyller våra två äldsta barn 25 respektive 23 år. Vår äldsta dotter, Agnes, bor i Nederländerna sedan två år tillbaka och från att ha flyttat dit för att jobba med hästar så har hon idag ett vanligt jobb och ridningen vid sidan av. Hon har en holländsk pojkvän som fortfarande studerar på universitet och kanske provar de att flytta hem till Sverige när han är klar med studierna. Henrik pluggar sista året på civilekonomprogrammet i Linköping och är på riktigt på väg ut i vuxenlivet och det ska bli spännande att se var han hamnar men förhoppningsvis flyttar han hemåt och söker jobb i Stockholmstrakten. Eskil, vår yngsta son, fyller 18 år i vår och går andra året på gymnasiet i Strängnäs och minstingen Nora fyller 14 i höst och går i sjuan. I korthet så är det ett annorlunda vardagsliv, såklart, jämfört med småbarnsåren.

Det är mycket skärmtid och stängda dörrar med två tonåringar hemma och ibland är man inte ens säker på att barnen är hemma. Den omvårdande aspekten med småbarn är länge sedan borta men större barn och unga vuxna kräver tid och närvaro och har också sina utmaningar men mest är det roligt att umgås även om det nu oftare blir när de vill. Henrik träffar vi ganska ofta då Linköping bara är 1,5-2 timmar bort med tåg men Agnes träffar vi just nu bara några gånger per år, och det är mysigt att börja få en annan relation till sina nu vuxna barn.

När det gäller träningen så kan jag ibland fascineras när jag tittar tillbaka, jag tränar ungefär lika mycket nu som jag gjorde när barnen var mindre men jag var bättre då och har också blivit mer bekväm med åren, eller om det är så att det finns mera tid idag för att träna när jag vill. Jag minns t ex många gånger förr när jag steg upp väldigt tidigt en helgmorgon för att springa ett långt långpass inför ett maratonlopp och börja springa kl. 06 på morgonen och komma hem 08:30-09:00 för att äta frukost med resten av familjen för att därefter direkt vara redo för en heldag med aktiviteter. Idag är det annorlunda, minst sagt. Jag kan springa långpass i princip när jag vill, på helgerna sover ofta barnen längre och jag vill också gärna sova en stund längre, jag kan äta frukost i lugn och ro och sedan springa. Det händer att äldsta sonen inte kommer ner förrän till lunch på helgerna.

Jag egentligen inte om jag tränade hårdare för tio år sedan än jag gör idag, ibland har jag känslan av att det är tvärtom, att jag var bättre och inte behövde slita så på passen, som jag ibland upplever att jag får göra idag. Eller så är jag lite bekvämare idag och tar inte ute mig lika mycket utan springer lite mer kontrollerat, den där känslan varierar från pass till pass. Jag vet bara att det idag handlar mer om att behålla form och nivå snarare än att utvecklas. Ibland när jag lyssnar på olika löparpoddar så känns löpträning så väldigt matematiskt linjärt, "jag är idag i den här formen, får jag bara träna på i x antal veckor så kan jag följa upp träningen och vet att jag då kommer vara mycket bättre". Ungefär så. Så fungerar det inte för mig längre, om det nu någonsin gjort det. Jag ser i princip inga framsteg alls mätt som lägre puls på samma pass, eller högre farter till samma ansträngning/puls, utan det verkar som sagt snarare handla om att bibehålla och inte tappa, än att utveckla.

Min bästa vän och mångåriga löparkompis tog tyvärr sitt liv i mars 2018 vilket jag skrivit om tidigare, och det har påverkat mig djupt och påverkar mig till viss del än idag vad gäller mående och tidvis låg energi. Vi var väldigt nära vänner och också jämna som löpare och det saknar jag idag. Någon som det är så enkelt att stämma träff med för att träna och som är på samma nivå. Visst, jag är med i en förening och kan hitta klubbkompisar att träna med men det är inte lika enkelt och blir inte riktigt av. Jag har ett par andra löparkompisar som inte riktigt är på min nivå och ibland springer vi ihop och jag uppskattar deras sällskap men det blir inte lika ofta och är inte riktigt samma sak som med min kompis David. Löpningen, och livet, är mera ensamt idag. Så är det. 

2021 tog vi beslutet att välkomna hund in i familjen och det har jag också skrivit och funderat mycket kring. Hur den extra aktiviteten eventuellt påverkat mig och min löpning. Jag upplevde initialt att jag blev ganska påverkad av alla extra promenader och tid på fötterna, eller så var det kopplat till att jag sprang lite mer 2021 och 2022 jämfört med tidigare. Idag upplever jag inte det längre trots att steg-och rörelsemängden är densamma. Då jag fortsätter arbeta mycket hemifrån i mitt konsultliv i läkemedelsbranschen där jag hjälper små läkemedelsföretag sätta upp system för risk-nytta värdering och säkerhetsuppföljning av läkemedel, så umgås jag mycket med hunden och morgon-och lunchpromenad i skogen dagligen är i princip standard. Eftermiddags-och kvällspromenaden låter jag gärna någon annan ta, även om jag och min fru ganska ofta promenerar tillsammans på kvällarna, något vi aldrig tagit oss tid till innan vi skaffade hund. Hunden har förutom rörelse tillfört väldigt mycket vardagsglädje och hund och hundträning har blivit ett nytt intresse jag tycker om att förkovra mig inom och vi går en del kurser, till vår blir det en längre kurs i personspår t ex, något hunden tycker väldigt mycket om. 

Motivationen att träna och springa är hög än idag men den här ändrat karaktär något. Kanske. Jag är inte lika motiverad att springa långt idag som förr, till stor del har det nog att göra med bristen på sällskap. Jag kan också ibland vara omotiverad att ge mig ut och springa vanliga lugna distanspass, om vädret eller formen är dåligt och jag kan vara ganska trött på mina vanliga rundor jag springer ofta. Nykvarn är inte så stort och erbjuder heller inte så stor variation vad gäller längre löprundor. Att jag i år har sprungit ett varv runt jorden på gatorna här är en tanke som svindlar. Däremot har jag sällan problem att motivera mig till att springa olika typer av fartpass, som inte alltid behöver vara så hårda. Det här med maratonlöpning känner jag att jag lite kanske är på väg att släppa som målbild, i alla fall att fortsätta samla på "sub3-maror". Jag känner just nu att det inte riktigt är realistiskt utifrån den form jag varit i de senaste åren och att springa långpass jag inte riktigt är motiverad för, för att springa maraton på 3:10-3:20, nej, det lockar inte. Samtidigt ska jag genomföra mitt tionde maraton i Stockholm i vår och går det hyggligt bra så lockar det att ge mig själv en belöning i form av ett maraton utomlands efter det, men som det känns just nu blir eventuella framtida maraton mera av upplevelser snarare än något att prestera på. Eller så är det så att motivationen fluktuerar mer än den gjorde innan, jag kan fortfarande sticka ut och springa ett bra långpass i ganska kraftigt regn vilket jag gjorde för en vecka sedan, för att veckan efter vara riktigt omotiverad om vädret t  ex är dåligt. 

Prestationsaspekten finns däremot där fortfarande och än är jag långt ifrån att bara motionsjogga för hälsan. Det som lockar mig nu är t ex att se hur länge jag klarar av att springa milen under 40 minuter, förhoppningsvis ett bra tag till men det blir inte lättare. I höstas sprang jag ju mitt snabbaste millopp på tre år när jag sprang på 39:02, efter att innan ha sprungit tre raka millopp i trakterna av 39:20 och under pandemin inte ens klarat av att springa under 40 minuter. Hälsoaspekten har däremot tagit lite större plats, det går inte att komma ifrån när jag passerat 50, jag ser många jämnåriga som i kropp och sinne ser ut och verkar så mycket äldre än de är. Stela, och orörliga, ibland med övervikt, dålig kondition och att jag fortfarande är så pass vältränad när det gäller kondition motiverar mig att fortsätta. Att jag kan springa jämnt med ungdomarna i min klubb som har föräldrar som är i min ålder är roligt, jag måste erkänna det för mig själv. Kalla det fåfänga eller något annat men det ger mig energi och motivation och det räcker ganska långt. 

Jag får se hur motivationen kommer vara framåt för att tävla, ser inga stora skillnader från hur jag tävlat tidigare i det korta perspektivet 1-2 år framåt utan kommer förhoppningsvis springa några lopp per år även kommande åren. Många börjar med längre distanser och ultra när de blir äldre vilket inte lockar mig, givet min lite lägre motivation för att springa just långt. Lopp i fjällmiljö har verkligen blivit populärt senaste åren, även om jag är säker på att det är fantastiska upplevelser är det inget som riktigt lockar heller, är lite för bekväm för att orka resa dit för att springa dem och har heller ingen att dela upplevelsen med. I valet mellan ultra och en "veteransatsning" på medeldistans ligger det senaste närmast då jag alltid tyckt om att springa fort (allt är som bekant relativt) men även där tror jag att jag är lite för bekväm för att på riktigt satsa på det. För två helger sedan var det inomhus-DM för veteraner i Västerås i mitt distrikt men få anmälda gjorde att jag igen, var lite för lat för att åka dit och prova vingarna eller snarare fotsulorna. 

Ni ser, bekväm är ett ledord som återkommer relativt ofta, ett ord som inte är så positivt när det gäller löpning, i alla fall inte prestationsinriktad löpning men jag är också ganska bekväm i det obekväma när löparskorna väl är på och långt ifrån så bekväm att inte träna alls, som tur är. 

Jag skulle kunna fortsätta skriva en hel roman om livet och löpningen förr och nu men det får i så fall bli vid en annan tidpunkt, på en annan plats. 

Jag återkommer snart igen, när nästa infall till inlägg infinner sig. Tack för att ni läst och trevlig helg! 

Att knäcka koden!

Många kämpar med att knäcka koden med träning. Att komma till att tycka det är roligt för träningens egen skull och därigenom träna regelbundet över längre tid. Många lyckas aldrig utan försöker ett tag för att sedan lägga av följt av ytterligare en nystart. Det blir extra tydligt efter semestern när en nystart ska göras eller efter nyår när skumpalöftena avlagts.

Det här är min äldsta son, Henrik. En vanlig, just nu väldigt långhårig, femtonåring. Innebandyspelare, trumpetare med intresse för kompisar, musik, sport och dataspel. Skötsam, rolig och omtänksam, slarvig och glömsk så man som som förälder ibland sliter sitt hår, snarstucken och med väldigt kort stubin ibland. Ni med tonårsbarn känner säkert igen er i de snabba kasten mellan känslolägen.

Ja, sonen är numera längst i familjen och pappas löparskor i storlek 43 passar även på hans fot. Tur att jag har några att välja på. Just nu har han mina Adizero Boston på långlån.

Det som gläder mig är att han knäckt koden, att han tycker det är roligt att träna, insett att träningen är viktig för honom själv, att han mår bra av den. Att han tränar för sin egen skull. Inte för att vi som föräldrar eller hans innebandytränare tycker att han borde eller måste. Som femtonåring börjar innebandyn bli ganska seriös, inte minst när man spelar i en förening med anor och ambitioner. För ett par år sedan var det ofta lite suckar och gnäll innan träningarna.  Inte nu längre. Nu kommer han istället hem trött men med ett brett leende efter träningspassen och nämner ofta spontant hur roligt det var på träningen idag. När han beskriver i vilka backar de kört vilka intervaller i så förstår jag som kan alla backar här vilka ibland galet tuffa träningspass de kör med laget (det är klart det blir extra hårt med ett gäng femtonåringar som nog vill tävla mot varandra).

Förutom innebandyträningarna sticker han också ut och springer sedan något år tillbaka. Ibland kanske bara 1-2 gånger i veckan, ibland oftare. Bara det att han gör det på eget initiativ. Vi uppmuntrar honom utan att det längre behövs. Med Runkeeper och favoritspellistan sticker han ut och springer och kommer hem glad och vill prata löpning. Han frågar mig var jag sprungit, hur långt eller hur fort. Ibland gör vi sällskap och i sommar har han sprungit med både mig och min fru och han klarar numera tillräcklig längd och fart på rundorna så att det blir träning även för mig samtidigt som vi får tid tillsammans. Drygt tolv kilometer joggade vi runt tillsammans en fin sommarkväll i juli. En riktig win-win för oss båda!

Ni ser att jag inte är löparklädd. Tyvärr kunde jag inte motstå "ett sista dopp" i blåsten i lördags och har sedan dess känt mig hängig och förkyld men jag är på bättringsvägen och hoppas snart vara i löparskorna igen!

Varmt i vattnet i lördags men inte lika varmt på land...

Verkligen inget grispass - inte ett svin i sikte

Återhämtningsjogg på motionärsnivå är jag lite skeptisk till. Tror jag får bättre återhämtning av att vila helt. Igår efter söndagens korta långpass med fartökning var benen lite stela och jag frågade därför sonen om han ville springa en kort sväng i skogen med mig på kvällen. Jag försöker ibland få med mig de äldsta barnen utan att tjata alltför mycket på dem och det brukar vara väldigt trevligt att springa ihop. Så också igår.

Tre varv väldigt lugn löpning på en drygt kilometerlång skogsstig jag har nära hemmet, över rötter och stenar, runt lite pölar och över ett nedfallet träd. Sonen tyckte det räckte med ett varv den här gången och då var det så. Inte tjata som sagt!

Typisk miljö från första delen av min vanliga terrängrunda.
Bild från annat tillfälle.

Jag fortsatte två varv till och tog en liten avstickare längre bort längs min vanliga terrängrunda på sista varvet. Ner till "knarrande trädet" som är en tall som fallit och fastnat i en grenklyka på tallen bredvid och nu står de där, likt ett gammalt strävsamt par och knarrar i vinden. Var tvungen att stanna där mitt i skogen och bara lyssna. Lyssna på...ingenting alls förutom vindens sus i trädkronorna...och en knarrande tall då. Högt ovanför mig kunde jag ana ett flygplan på väg mot Bromma och om jag verkligen spetsade öronen så anade jag trafiken från E20 några kilometer bort, i övrigt...tystnad. Ganska läckert faktiskt!

Sprang hem på lätta ben med ett leende på läpparna, löpning när det är som bäst och så långt ifrån ett grispass som det går att komma även om det på flera platser längs stigen fanns spår efter den vildsvinsflock som lär ha slagit sig ner här. Som tur var inte ett svin i sikte! De är rätt stora och jag vill helst inte möta dem när jag är ute och springer!

Kanske får jag omvärdera det där med återhämtningsjoggar trots allt?

Typiska, fina hällmarker längre in i skogen.
Bild från annat tillfälle

Annan idrott, lite nostalgi och en rejäl vurpa

Likt en flaskpost i stiltje i en stilla lagun i cyberrymdens periferi har bloggen legat övergiven och guppat i vågorna de senaste dagarna och det har sina orsaker.

Sedan i torsdags har jag agerat chaufför (stor familj = stor bil = plats för många innebandygrabbar) och supporter när sonen spelat Storvreta Cup i innebandy i Uppsala med sitt lag Nykvarns IF P-01. Sonen var nöjd med äventyret och jämna, spännande matcher och vi åkte hem idag efter två förluster, en oavgjord och två vinster. Man inser värdet av ideella insatser i idrottslivet i Sverige och jag var imponerad över storleken på arrangemanget och hur proffsigt det var, 520 lag, över 1400 matcher över åtta dagar i åtta olika hallar. E4 var avstängd i 30 min på uppvägen p g a olycka i glashala väglaget och bara lite mera försening och hela matchschemat hade behövts skjutas på för ett stort antal lag! Det var kul att bidra med det lilla jag gjorde men den stora insatsen gjorde givetvis lagets fem ledare som sov och umgicks med 25 ganska livliga innebandygrabbar dygnet runt under de här dagarna.

Uppsala Universitet

Då vi har vänner i Uppsala har jag varit där många gånger sedan jag flyttade därifrån efter studier 1997 men det var ändå lite nostalgiskt att ta en promenad runt Universitetet, Gustavianum, Domkyrkan och många av Nationerna och tänka tillbaka på när jag gjorde samma promenad bland de gamla ärevördiga byggnaderna för snart tjugo år sedan, tvivlandes på min själv.



Uppsala Domkyrka

Gustavianum med anatomiska teatern



Löpningen har av naturliga och logistiska skäl fått stå tillbaka lite de här dagarna - tiden har helt enkelt inte funnits även om prylarna legat packade i bilen - men igår blev det i alla fall en lätt progressiv runda över åtta kilometer från femfart ner till strax under M-pace på ganska pigga ben. Den friska vinden var dock svårt att skydda ansiktet mot och det kändes betydligt kallare än tre minusgrader.

Höften protesterade dock inte och varför skulle den göra det undrar ni kanske? Jo, i onsdags, på veckans andra pass, på en i övrigt ospännande milrunda i femfart intog jag lika plötsligt som oväntat horisontalläge när jag halkade på utlagt grus i en tvär kurva. Plötsligt låg jag bara på cykelvägen med rejält ont i höger höft och ett fult skrapsår på höger hand. Efter att jag hämtat andan och känt efter en stund fortsatte jag springa (tänkte att det skulle vara bra med lite genomblödning) och även om det var lite stelt i början så gick det bra men det har varit lite stelt och ömt några dagar och jag har fått klappa i händerna "tvärtom" under innebandymatcherna, med höger hand i vänster handflata då höger handflata fortfarande är lite öm.

Det blir ytterligare ett pass den här veckan och det blir då veckans fjärde, en fartmässigt lugn, men helt OK uppstartsvecka på 2012.

Dagens mellanmjölkspass

Det blev en liten rejälare runda när jag var föräldraledig idag. Jag hade fått låna en riktig joggingvagn av min kompis D och det var naturligtvis något helt annat än att springa med vår vanliga barnvagn. En helt annan rull och stabilitet.

Passet inte så mycket att skriva om, soligt men lite blåsigt, ett skönt "mellansmjölkspass", så jag summerar det så här istället:

Distans: 17,1 km
Tid: 1:22:43
Snittfart/maxfart: 4:50/3:17 (måste varit i en nerförsbacke...) min/km
Snittpuls/maxpuls: 168/184 bpm
Skor: Asics DS Trainers

Jag avslutade med 6 st 75m teknikintervaller inspirerad av nya webb-TV-programmet Spring med Anders Szalkai och Petra Månström men jag var då ganska trött så det blev varken bra intervaller eller speciellt bra teknik.

Håll utkik här imorgon kväll efter mitt nästa inlägg om Stockholm Marathon, nu med fokus på själva banan!

Det första och sista inlägget om kost på den här bloggen

Kostupplägg och träning debatteras på vissa bloggar, t ex tog det skruv när Lasse Johansson på Runners World för några veckor sedan skrev om detta.

På min blogg lyser dessa frågor med sin frånvaro. Ni kommer aldrig att hitta matpornografi här i form av softa motljusbilder på hemmagjord müsli, ekologiska smoothies eller fullkornspannkakor med hemmatrampad Keso.

Jag är inte speciellt intresserad av LCHF eller någon annan ”diet” och jag tycker att diskussionerna har en tendens att innehålla en massa absoluta sanningar. Folk får naturligtvis tycka och äta vad de vill, vill de äta rå sabeltandad tiger kompletterat med margarin direkt ut paketet får de väl göra det.

Min träning är inte så omfattande att jag behöver tänka på kosten. Jag behöver heller inte tänka på kosten för att gå ner i vikt, snarare skulle jag vilja gå upp 2-3 kilo i muskelmassa. Jag har sett likadan ut i hela mitt vuxna liv, 67-68kg fördelat på 183cm. Löpningen och min högst sporadiska styrketräning har förändrat kroppen så att den nu är lite mer väldefinierad, t ex med lite snyggare benmuskler :-). Visst är jag smal men jag är tillfreds min med kropp, den fungerar och förmår mig att åtminstone ibland springa fort.

Tillbaka till kosten. Jag är oftast hungrig och äter mycket i form av stora portioner och visst blir det ganska mycket kolhydrater i form av pasta, ris och bröd så som jag tror det är i många barnfamiljer. Jag tror dock att en kropp som utsätts för träning och som har hög förbränning vilket jag verkar ha, behöver ett visst mått av kolhydrater. De försök jag sett på motionärnivå att bedriva träning på LCHF-kost har inte gått så bra.

Jag försöker äta en varierad kost och tänka på vad jag stoppar i mig och kompletterar alltid kolhydrat-och proteinintaget med mycket grönsaker och frukt! Frukt ofta som mellanmål då vi har fruktkorgar på jobbet och alltid mycket frukt hemma och det brukar bli 3-4 frukter per dag i form av banan eller äpple/päron/citrusfrukter.

Vill jag förbättra något i min kost? Jodå, jag skulle gärna laga mera vegetarisk mat. Sedan är jag en sucker på detta med en kvällsmacka, Det kanske inte är det nyttigaste och ibland alternerar jag med frukt eller fil men av bekvämlighet blir det ofta ett par mackor som kvällsmål.

Just nu kör vi med Linas Matkasse hemma, ett bekvämt sätt att inte fastna i pasta-träsket till vardags. Igår blev det vegetarisk ratatouille med massor med kryddor, vitlök och vita bönor toppad med fetaost och krutonger. Om barnen jublade? Nope!

Nog skrivet om kost på den här bloggen. Nu får vi se om jag får äta upp det här! Just det löpning ja, idag blev det ett mycket kort lunchpass med 5x2min intervaller men det berättar jag mera om en annan dag.

Förra veckans tomgång och Du vet att du är löpare när du springer i en "Klass 2-varning"

Det blev bara två pass förra veckan för första gången på riktigt länge, onsdagens tröskelintervaller och 13,1km distans på lördagen efter två lata höstlovsdagar torsdag-fredag utan löpning.

Det blev sedan söndag kväll och de gästande kompisarna åkte hem. Bänkade mig framför Eurosport för avslutningen på ING New York City Marathon, reflektioner: trist att Gebrsellassie klev av, imponerade seger av en marathondebutant i herrklassen, synd att inte amerikanskan vann damklassen, mindre publik än jag föreställt mig och det verkade vara mycket uppför sista milen.

Efter det middag och bus med barnen och plötsligt så lockade det inte att ge mig ut på mitt planerade korta fartlekspass som bara skulle ta 30 min men motivation stod inte att uppbringa.

Två pass på en vecka är för lite men nu tillåter jag mig själv att det blir så utan att det stressar mig. Har i alla fall kört lite styrka hemma hör och häpna...

Kanske antydan till en liten motivationsdipp nu när det är mörkare och kallare och inget lopp finns att se fram emot inom rimlig tid? Det är helt OK. Träningen kan få gå lite på tomgång just nu även om den såklart inte får stagnera helt eftersom jag vill behålla min fina nivå. En viss stiltje har infunnit sig i löparbloggosfären också, färre kommentarer här och färre inlägg än vanligt på bloggar just nu.

I frånvaro av träning att skriva om bjuder jag på en pärla från yngsta sonen som fyllde fyra i maj och som är väldigt inne på siffror och bokstäver just nu.

Sonen: "Pappa, när jag räknar riktigt långt, ändå till tusen, då tycker jag det är svårt efter tjugo".

Nu tisdag lunch och ett lunchpass med blandad fartlek har precis klarats av, 10km på 43:54 (4:23 min/km) innan snöstormen tilltog alltför mycket. Det kändes ganska segt idag men gick ändå OK att springa även om det blåste småspik. Kinderna blev lite snöblästrade men jag hann tillbaka innan snöfallet blev alltför intensivt. Fick en del blickar med lika delar respekt/undran av kollegorna efter passet. "Jag ska inte säga vad jag tänker, du är ju..." var en kommentar. "Löpare?" fyllde jag i men förmodligen hade hon ett annat ord i tankarna.

Rysaren, uppskjuten löpning och tävlingsvelande

Jag skrev i förra inlägget att jag inte tittade så mycket på TV men spänningen i nutidsrysaren som just nu pågår i SVT och TV4 är ju svåröverträffad. Nyss såg det så bra ut med egen majoritet för Alliansen och inget inflytande för Sverigedemokraterna men så plötsligt var de tillbaka som vågmästare igen nyss...vilken rysare!

Jag har inte sprungit idag. Planen var 15km på eftermiddagen varav 5 i tröskelfart men när vi hämtat de tre stora barnen hos mormor och morfar (vi har haft barnvakt i helgen och myst med lilla Nora, DVD-filmer i soffan och sovmorgon efter att lilla Nora hållt oss vaken på natten) så blev klockan lite för mycket och jag ville hellre tillbringa tid med familjen runt middagsbordet än ge mig ensam i löparskorna.

Det har inte blivit så mycket löpning nu i september men med en liten bevis är väl det både normalt och förväntat. Lilla Nora börjar komma ur den första sova-fasen och talar ibland om för oss med hög röst vad hon behöver och vill!

Det blev ändå tre pass förra veckan varav två med kvalitetsinslag, medelhård distans med snabb avslutning samt ett kort men bra backpass. Imorgon är jag föräldraledig och då ska jag ta en liten rejälare runda. Letar fortfarande efter en 10km-tävling i höst men i ärlighetens namn är det med lite halvljummen inspiration. Ett alternativ kan vara ALJ (A Lennart Julin) Open, 10 000m bana på Stadion och också distriktsmästerskap för Stockholm den 4/10. Har mailat Spårvägen och frågat om man får springa som icke klubbansluten. Sist skulle jag definitivt INTE komma, det fanns tydligen löpare som sprang på 43 minuter i B-heatet förra året. Tankarna på att springa Hässelby har jag mer eller mindre lagt ner, familjen är inte så pigg på att jag ska tillbringa en halvdag en söndag med att springa där och jag slet ju faktiskt upp hela familjen i ottan för att springa halvmara förra helgen. Hässelby känns också lite långt borta och omständigt att ta sig till konstigt nog. Det är den del av Stockholm som jag känner till allra sämst, en gång tror jag varit förbi rondellen vid Brommaplan...

Det bästa med löpningen är att man inte behöver springa själv för att få glädje av den! Igår läste jag med stor glädje hur två sympatiska löparbloggare sprungit sub40 på milen på varsitt håll, stort Grattis Hempa och Morgan! Vissa sekunder är viktigare än andra, eller hur Morgan ;)

Livsglädje av löpningen, E18-loppet igen och hur trött man egentligen blir av att ha en bebis i huset

Igår sprang jag ett lätt återhämtningspass efter halvmaran i lördags, 7,4km i femfart genom skogen när det började skymma, älvorna dansade över fälten, fukten droppade från träden efter dagens regn och jag kände ren och skär livsglädje ensam ute i den lite kyliga höstkvällen!

Glad över vår fantastiska lilla nya familjemedlem, glad över att vi har det bra i familjen, glad över att jag är frisk och glad över att jag kan och vill springa och att jag dessutom är hyggligt bra på det! Jag har fortfarande ett stort leende i ansiktet efter halvmaran i lördags och alla kommentarer jag får på mitt resultat. Nedan har ni resultatlistan från hemsidan. En gång har jag kommit sjua i en löpartävling, det var i ett 7km-lopp här i Nykvarn för ett par år sedan i tämligen skral konkurrens och där jag själv dessutom sprang riktigt uselt (30:31). Lördagens elfteplats på halvmaran värderar jag så mycket högre att det knappast går att jämföra.

Igår utspelade sig också följande i det Dahlgrenska hemmet. Efter löpturen skulle jag ladda över passet från Garmin till Garmin Connect och till Jogg.se (vem sa att löpning är en enkel sysselsättning...?). Samtidigt skulle jag kasta en trasig mobilladdare så med mobilladdaren i enda handen och Garmin med USB-kabel i den andra kan ni säkert gissa er till vad som hamnade i soporna? Just det, min Garmin 305! Insåg såklart direkt misstaget och förpassade mobilladdaren dit istället, skrattade åt mig själv, gäspade och gick sedan och lade mig.

Ett konkret exempel på hur trött i skallen man kan bli av utebliven sömn p g a en liten bebis i huset!

Fnittrig far-dotter jogg

Dottern som är 11 år kom hem från första fotbollsträningen efter sommaruppehållet förra veckan och utbrast, "jag behöver nog ut och jogga lite, jag har så dålig kondition" och idag ville hon och en kompis springa en sväng och självklart ställde jag upp som sällskap!

Vi sprang en lätt runda på ca 3km i ca 6:40-6:50-tempo inkl ett par gångpauser och faktiskt också fem st ruscher enligt tjejernas eget förslag där jag snarare fick agera bromskloss för att det inte skulle gå för snabbt. Löpningen skedde under konstant babbel och fnitter från tjejerna och inte blev det mindre av den varan när jag föreslog lite följa John och körde några löpskolningsövningar som jag tyckte tjejerna bakom mig skulle imitera. Höga knälyft, tålöpning, indianhopp, hälkick och utfallssteg utfördes leende med varierande resultat men roligt hade vi alla tre!

Avslutade sedan med att hämta sonen på fotbollsträningen och det var så outhärdligt mycket mygg att jag sprang ca 1km för att slippa bli helt uppäten!

Dottern hälsade också att hon definitivt inte ville bli fotograferad för att piffa upp det här inlägget med en bild!

Korta nybörjarintervaller

Yngsta sonen (3,5 år) har väldigt mycket spring i benen just nu. Direkt efter middagen ikväll rev han faktiskt av ett intervallpass i hallen! Han lade upp det så här på egen hand: Ca 10x7 meter Vo2 max med kort vila på ungefär 10 sekunder.

Hög intensitet och kort vila alltså, ändå tyckte jag han genomförde alla ruscherna i en jämn fart. Efter passet pustade han ut och konstaterade ordagrant:

Eskil: "Pappa, jag är snabbare än dig"
Jag: "Ja, du är jättesnabb"
Eskil: "Ja, du springer ju bara sakta ute hela tiden..."

Och det stämmer ju, jag springer sällan på inne på löpband och det blir inte intervaller så ofta heller :-)