Tillförsikt...

 ...är det ord som kommer till mig när jag ser på min träning, och livet i stort sett just nu.

Även om det finns en hel del stress kopplat till flytt till nytt hus som sker i början av maj, och att jag inser att jag inte kommer hinna eller orka träna i den omfattning jag är van vid inför ett lopp den här våren och också kommer behöva avstå några lopp på försommaren jag gärna hade sprungit, så känner jag ett lugn. 

Flytten till nya huset känns väldigt rätt även om det är förknippat med mycket arbete. Vi kommer få det väldigt bra där framöver! 

Jag känner tillförsikt till att Boston kanske eller förmodligen blir mitt sista maratonlopp, i alla fall inom överskådlig framtid. Det är så väldigt tydligt när jag lyssnar inåt att lusten och motivationen för maraton och framförallt den tillhörande träningen inte finns där längre, hur mäktigt det än är på tävlingsdagen. Jag har sprungit maraton sedan 2008 och 17 år är en lång tidsperiod att ägna åt något hur man än vrider och vänder på det. 

Jag har drivits av, dels att erövra medaljen för tio genomförda Stockholm Maraton, vilket jag gjorde i fjol och av att få uppleva Boston Maraton och till sist också av målet att springa under tre timmar på maraton som femtioåring, ett mål som jag nu förmodligen inte kommer att uppfylla. Jag var inte speciellt nära varken 2022 eller 2024, även om båda loppen gick i hög värme och det är OK och också OK om jag inte når det målet. Jag kommer alltid vara stolt över att ha sprungit under tre timmar sju gånger på maraton och över mitt fina personbästa från 2014 och ska jag ha en rimlig chans både på målet och att få tillbaka motivationen att träna för det så behöver jag bli lite snabbare igen. Men återigen om jag lyssnar inåt så tyckte jag inte maratonträningen var speciellt rolig varken 2022 eller 2024 och då får det hellre vara.  Jag är för gammal och har sprungit för länge nu för att hålla på med saker jag inte tycker är roliga. 

När jag pratar med andra löpare om min status/form/ålder etc så säger många, faktiskt de flesta: "Då får du börja med ultra" eller liknande och då känner jag varje gång: "Nej, absolut inte". Att springa ännu längre (och ännu långsammare) lockar mig inte alls! Någon enstaka gång skulle jag kunna tänka mig att springa längre, som ett äventyr med trevligt sällskap i en miljö som ger en naturupplevelse t ex i fjällmiljö eller någon annanstans där jag inte sprungit tidigare, men generellt att och träna för längre distanser, nej! 

I valet mellan att springa ultra eller springa mer medeldistans som veteran så skulle jag alla dagar i veckan välja det senare. Om jag får välja mellan korta, snabba intervaller på bana, helst i spikskor, eller ett längre långpass så känns banintervallerna så mycket roligare! Även om jag inte kommer bedriva någon medeldistansträning framöver så kan jag tänka mig att springa kortare distanser än 3000m igen, det vore roligt att prova 1500m några fler gånger kanske t o m någon kortare distans än så. 

Huvudfokuset framöver kommer ligga på 5-10 km. Då behöver heller inte långpassen vara så mycket längre än ca 20 km, vilket känns lättare mentalt. Jag är nöjd med träningen jag gjort hittills i år, har fått in bra kvalitet och formen är faktiskt ganska bra för att vara i början av februari. Målet att igen närma mig lite snabbare tiden på milen ligger kvar och att första gången sedan 2020 att kommer ner under 39 minuter på milen igen känns nåbart till hösten. På vägen hoppas jag kunna springa några lopp och fortsätta förbättra mig på 5 km/5000m också men återigen fram till flytten blir det minimalt med tävlande förutom Bostonresan. 

Hur det blir med halvmaraton framöver återstår att se. Det är inte en distans jag känner mig lika klar med som maraton. Men, det är några år sedan som jag var riktigt nöjd med en halvmara, 2019 sprang jag Stockholm halvmaraton på 1:23 och snittade under 4 min/km och 2021 sprang jag Strängnäs halvmaraton på låga 1:26 (4:05-tempo) och de två loppen är nog de senaste halvmarorna jag tycker jag sprungit bra på. De fem halvmaror jag sprungit sedan dess har varit tre kalla och ibland väldigt blåsiga Strängnäs halvmaraton och en DNF och ett värmelopp på Stockholm halvmaraton och tiderna har bara blivit sämre hela tiden. 

Det känns också väldigt skönt att inte ha något volymmål och därmed ingen virtuell "farthållare" i träningsdagboken som jag behöver hålla jämna steg med. Jag tycker inte det är speciellt roligt att springa distans på vintern och flera distanspass har jag därför kortat ner. Å andra sidan har jag också hållit lite högre fart på andra distanspass och eftersom jag är fortsatt övertygad om att vägen tillbaka till lite snabbare tider för mig inte handlar om hög volym så tror jag inte det gör något.

Gammal återanvänd bild och även om vi inte har lika mycket snö i år så sammanfattar hållningen
och den sammanbitna minen ungefär vad jag känner för distanspass utomhus just nu.

Låt mig skriva om annat än löpning fast ändå inte

Den här bloggen är inne på sitt femtonde år nu och det i sig är otroligt. Jag har en numera liten men trogen läsarskara som hängt med länge och jag tänker därför att det kan vara läge att skriva lite om mig  nu och hur mitt förhållande till löpning är nu jämfört med hur det var när jag startade bloggen för även om mycket är detsamma så är också mycket annorlunda. 

Om vi börjar med det som är detsamma så bor jag fortfarande i samma hus i Nykvarn som jag gjorde när bloggen startade och jag är fortfarande gift med Linda. Vi har varit ett par nu i över trettio år och gifta i 20 år nästa år och känner varandra utan och innan. Linda som också sedan ganska många år tycker om att träna, även om gruppträning är en större favorit för henne än vad löpning är. Vi har varit noga med under många år nu att ge varandra tiden att träna i den omfattning vi tycker om och lever vad jag skulle kalla jämställt där vi har våra fasta roller men båda tar ett ungefär lika stort ansvar för olika sysslor hemma. Matlagning är t ex mitt ansvar här hemma, och det mesta av städningen medans Linda tar huvudansvaret för tvätten. Nog om det. Vi har i perioder tittat på annat boende men även om det varit nära några gånger att vi köpt något annat har vi av olika anledningar inte gjort slag i saken och idag med bara två av fyra barn hemma så är huset rymligare än förut när vi var mer trångbodda. För där är något som är annorlunda idag, detta med våra fyra barn och då att de inte är barn längre. När jag startade bloggen var jag småbarnsförälder och hade tre barn och när bloggen och bloggande var en stor företeelse i början av 2010-talet var yngsta dottern bara ett par år, yngsta sonen inte tio år fyllda och de två äldsta i yngre tonåren. I år fyller våra två äldsta barn 25 respektive 23 år. Vår äldsta dotter, Agnes, bor i Nederländerna sedan två år tillbaka och från att ha flyttat dit för att jobba med hästar så har hon idag ett vanligt jobb och ridningen vid sidan av. Hon har en holländsk pojkvän som fortfarande studerar på universitet och kanske provar de att flytta hem till Sverige när han är klar med studierna. Henrik pluggar sista året på civilekonomprogrammet i Linköping och är på riktigt på väg ut i vuxenlivet och det ska bli spännande att se var han hamnar men förhoppningsvis flyttar han hemåt och söker jobb i Stockholmstrakten. Eskil, vår yngsta son, fyller 18 år i vår och går andra året på gymnasiet i Strängnäs och minstingen Nora fyller 14 i höst och går i sjuan. I korthet så är det ett annorlunda vardagsliv, såklart, jämfört med småbarnsåren.

Det är mycket skärmtid och stängda dörrar med två tonåringar hemma och ibland är man inte ens säker på att barnen är hemma. Den omvårdande aspekten med småbarn är länge sedan borta men större barn och unga vuxna kräver tid och närvaro och har också sina utmaningar men mest är det roligt att umgås även om det nu oftare blir när de vill. Henrik träffar vi ganska ofta då Linköping bara är 1,5-2 timmar bort med tåg men Agnes träffar vi just nu bara några gånger per år, och det är mysigt att börja få en annan relation till sina nu vuxna barn.

När det gäller träningen så kan jag ibland fascineras när jag tittar tillbaka, jag tränar ungefär lika mycket nu som jag gjorde när barnen var mindre men jag var bättre då och har också blivit mer bekväm med åren, eller om det är så att det finns mera tid idag för att träna när jag vill. Jag minns t ex många gånger förr när jag steg upp väldigt tidigt en helgmorgon för att springa ett långt långpass inför ett maratonlopp och börja springa kl. 06 på morgonen och komma hem 08:30-09:00 för att äta frukost med resten av familjen för att därefter direkt vara redo för en heldag med aktiviteter. Idag är det annorlunda, minst sagt. Jag kan springa långpass i princip när jag vill, på helgerna sover ofta barnen längre och jag vill också gärna sova en stund längre, jag kan äta frukost i lugn och ro och sedan springa. Det händer att äldsta sonen inte kommer ner förrän till lunch på helgerna.

Jag egentligen inte om jag tränade hårdare för tio år sedan än jag gör idag, ibland har jag känslan av att det är tvärtom, att jag var bättre och inte behövde slita så på passen, som jag ibland upplever att jag får göra idag. Eller så är jag lite bekvämare idag och tar inte ute mig lika mycket utan springer lite mer kontrollerat, den där känslan varierar från pass till pass. Jag vet bara att det idag handlar mer om att behålla form och nivå snarare än att utvecklas. Ibland när jag lyssnar på olika löparpoddar så känns löpträning så väldigt matematiskt linjärt, "jag är idag i den här formen, får jag bara träna på i x antal veckor så kan jag följa upp träningen och vet att jag då kommer vara mycket bättre". Ungefär så. Så fungerar det inte för mig längre, om det nu någonsin gjort det. Jag ser i princip inga framsteg alls mätt som lägre puls på samma pass, eller högre farter till samma ansträngning/puls, utan det verkar som sagt snarare handla om att bibehålla och inte tappa, än att utveckla.

Min bästa vän och mångåriga löparkompis tog tyvärr sitt liv i mars 2018 vilket jag skrivit om tidigare, och det har påverkat mig djupt och påverkar mig till viss del än idag vad gäller mående och tidvis låg energi. Vi var väldigt nära vänner och också jämna som löpare och det saknar jag idag. Någon som det är så enkelt att stämma träff med för att träna och som är på samma nivå. Visst, jag är med i en förening och kan hitta klubbkompisar att träna med men det är inte lika enkelt och blir inte riktigt av. Jag har ett par andra löparkompisar som inte riktigt är på min nivå och ibland springer vi ihop och jag uppskattar deras sällskap men det blir inte lika ofta och är inte riktigt samma sak som med min kompis David. Löpningen, och livet, är mera ensamt idag. Så är det. 

2021 tog vi beslutet att välkomna hund in i familjen och det har jag också skrivit och funderat mycket kring. Hur den extra aktiviteten eventuellt påverkat mig och min löpning. Jag upplevde initialt att jag blev ganska påverkad av alla extra promenader och tid på fötterna, eller så var det kopplat till att jag sprang lite mer 2021 och 2022 jämfört med tidigare. Idag upplever jag inte det längre trots att steg-och rörelsemängden är densamma. Då jag fortsätter arbeta mycket hemifrån i mitt konsultliv i läkemedelsbranschen där jag hjälper små läkemedelsföretag sätta upp system för risk-nytta värdering och säkerhetsuppföljning av läkemedel, så umgås jag mycket med hunden och morgon-och lunchpromenad i skogen dagligen är i princip standard. Eftermiddags-och kvällspromenaden låter jag gärna någon annan ta, även om jag och min fru ganska ofta promenerar tillsammans på kvällarna, något vi aldrig tagit oss tid till innan vi skaffade hund. Hunden har förutom rörelse tillfört väldigt mycket vardagsglädje och hund och hundträning har blivit ett nytt intresse jag tycker om att förkovra mig inom och vi går en del kurser, till vår blir det en längre kurs i personspår t ex, något hunden tycker väldigt mycket om. 

Motivationen att träna och springa är hög än idag men den här ändrat karaktär något. Kanske. Jag är inte lika motiverad att springa långt idag som förr, till stor del har det nog att göra med bristen på sällskap. Jag kan också ibland vara omotiverad att ge mig ut och springa vanliga lugna distanspass, om vädret eller formen är dåligt och jag kan vara ganska trött på mina vanliga rundor jag springer ofta. Nykvarn är inte så stort och erbjuder heller inte så stor variation vad gäller längre löprundor. Att jag i år har sprungit ett varv runt jorden på gatorna här är en tanke som svindlar. Däremot har jag sällan problem att motivera mig till att springa olika typer av fartpass, som inte alltid behöver vara så hårda. Det här med maratonlöpning känner jag att jag lite kanske är på väg att släppa som målbild, i alla fall att fortsätta samla på "sub3-maror". Jag känner just nu att det inte riktigt är realistiskt utifrån den form jag varit i de senaste åren och att springa långpass jag inte riktigt är motiverad för, för att springa maraton på 3:10-3:20, nej, det lockar inte. Samtidigt ska jag genomföra mitt tionde maraton i Stockholm i vår och går det hyggligt bra så lockar det att ge mig själv en belöning i form av ett maraton utomlands efter det, men som det känns just nu blir eventuella framtida maraton mera av upplevelser snarare än något att prestera på. Eller så är det så att motivationen fluktuerar mer än den gjorde innan, jag kan fortfarande sticka ut och springa ett bra långpass i ganska kraftigt regn vilket jag gjorde för en vecka sedan, för att veckan efter vara riktigt omotiverad om vädret t  ex är dåligt. 

Prestationsaspekten finns däremot där fortfarande och än är jag långt ifrån att bara motionsjogga för hälsan. Det som lockar mig nu är t ex att se hur länge jag klarar av att springa milen under 40 minuter, förhoppningsvis ett bra tag till men det blir inte lättare. I höstas sprang jag ju mitt snabbaste millopp på tre år när jag sprang på 39:02, efter att innan ha sprungit tre raka millopp i trakterna av 39:20 och under pandemin inte ens klarat av att springa under 40 minuter. Hälsoaspekten har däremot tagit lite större plats, det går inte att komma ifrån när jag passerat 50, jag ser många jämnåriga som i kropp och sinne ser ut och verkar så mycket äldre än de är. Stela, och orörliga, ibland med övervikt, dålig kondition och att jag fortfarande är så pass vältränad när det gäller kondition motiverar mig att fortsätta. Att jag kan springa jämnt med ungdomarna i min klubb som har föräldrar som är i min ålder är roligt, jag måste erkänna det för mig själv. Kalla det fåfänga eller något annat men det ger mig energi och motivation och det räcker ganska långt. 

Jag får se hur motivationen kommer vara framåt för att tävla, ser inga stora skillnader från hur jag tävlat tidigare i det korta perspektivet 1-2 år framåt utan kommer förhoppningsvis springa några lopp per år även kommande åren. Många börjar med längre distanser och ultra när de blir äldre vilket inte lockar mig, givet min lite lägre motivation för att springa just långt. Lopp i fjällmiljö har verkligen blivit populärt senaste åren, även om jag är säker på att det är fantastiska upplevelser är det inget som riktigt lockar heller, är lite för bekväm för att orka resa dit för att springa dem och har heller ingen att dela upplevelsen med. I valet mellan ultra och en "veteransatsning" på medeldistans ligger det senaste närmast då jag alltid tyckt om att springa fort (allt är som bekant relativt) men även där tror jag att jag är lite för bekväm för att på riktigt satsa på det. För två helger sedan var det inomhus-DM för veteraner i Västerås i mitt distrikt men få anmälda gjorde att jag igen, var lite för lat för att åka dit och prova vingarna eller snarare fotsulorna. 

Ni ser, bekväm är ett ledord som återkommer relativt ofta, ett ord som inte är så positivt när det gäller löpning, i alla fall inte prestationsinriktad löpning men jag är också ganska bekväm i det obekväma när löparskorna väl är på och långt ifrån så bekväm att inte träna alls, som tur är. 

Jag skulle kunna fortsätta skriva en hel roman om livet och löpningen förr och nu men det får i så fall bli vid en annan tidpunkt, på en annan plats. 

Jag återkommer snart igen, när nästa infall till inlägg infinner sig. Tack för att ni läst och trevlig helg! 

Jag vet och ändå trillar jag dit...

Jag har en löpmässig svacka, en förhoppningsvis kortvarig sådan. Årets första vecka började bra med några lyckade pass med de senaste två veckorna har jag tränat för lite för att jag ska tycka att det är riktigt bra. Jag snorar mest helt tiden, har sällan pigga ben trots blygsam träningsmängd, jag kommer på mig själv hitta ursäkter, det är för kallt, klockan är för mycket, det är ingen idé att sticka ut nu för en kort jogg o s v på ett sätt jag inte riktigt känner igen. Barnen klagar på att jag springer ”jämt” trots att jag paradoxalt nog inte tränat så här lite på flera år.

Jobbet har krävt sitt de senaste två veckorna med kurs och konferens vilket gett en känsla av att ligga efter, terminsstart med alla aktiviteter för barnen, januari, kallt, mörkt och en allmän uppförsbacke efter en skön julledighet. Jag vet att det brukar vara så här!

Mängd-Jante sitter bakom örat och viskar; ”Se hur mycket dina kompisar tränar, du halkar efter, är du på väg att släppa den mer målinriktade träningen och bara jogga för att det är skönt?”. Tre-fyra mil i veckan är lika med ingenting, lägg ner alla ambitioner”. NEJ, vill jag skrika tillbaka!

Mer än tio års löpträning ger massor av erfarenhet och därmed borde jag också veta att inte tillåta mig att deppa över en tillfällig svacka. Jag vet att en löpdos på tre-fyra mil i veckan i princip inte är något för någon som har några ambitioner med sin löpning men jag vet också hur lite som krävs för att bara underhålla fysiken jämfört med att utveckla den! Jag vet också att jag både klarar och svarar ganska bra på en volym som ligger på ca fem mil i veckan och jag har ju lovat mig själv att inte stressa över utebliven löpmängd i år utan skruva till innehållet på varje pass så att det blir så bra som möjligt istället!

Det finns en anledning till att min genomsnittliga träningmängd de senaste fem åren planat ut vid just fem mil i veckan. Jag får ihop det hemma och kroppen kan absorbera den mängden. Springer jag mer (i genomsnitt, enstaka veckor går bra) blir ”kostnaden” för hög hemma. Jag är frånvarande för mycket, fokuserar för mycket på löpningen, blir sliten, trött och irriterad och det skapar stress och för mycket pusslande. Löpningen tar då för stor plats. Min fru tycker om att träna och jag ser mycket hellre att vi båda har utrymme att träna än att bara jag ska träna väldigt fokuserat.

Jag vet också att det är bra för mig att fokusera lite mindre på löpningen då livet kräver det. Jag har i perioder tidigare fokuserat väl mycket på löpning. Det gör jag inte nu och det är bra. Jag förmår såklart hålla två tankar i huvudet samtidigt men med ett krävande jobb och huset fullt av både tonåringar och yngre barn behövs tankekraften annorstädes.

Jag har inte hunnit lunchträna på ett par veckor och jag tror tyvärr att det senaste långpasset jag sprang var i mitten av november. Får jag till en lunchträning i veckan och ett långpass i helgen kommer januari sluta som en ganska normal månad, så liten är skillnaden och den lilla skillnaden är inte värd att lägga energi på. Det ÄR mörkt. Det Är kallt, halt och dåligt underlag! Det får ta emot och gå lite långsammare så här års! Jag vet från sommaren att jag med ganska få fartpass kan lyfta mig flera nivåer och med min kontinuitet i träningen behöver jag inte oroa mig för att grunden inte finns där. Tålamod. Snart är det vår och därefter dags för linne, splitshorts och snabba skor igen. Jag vet ju det!

Färdiggnällt! Idag blir det lunchträning!

Tre bilder tagna i måndags från min vanliga milrunda. En lugn runda som kändes helt OK och visst är det kallt och mörkt men också väldigt vackert nu...

Att träffa rätt!

Cyklisterna pratar om sweet spot, om zonen där det händer och man utvecklas. Det handlar om en pulszon/ansträngsnivå på ett enskilt pass men jag tänker att det också gäller över längre tid som dagar och veckor - att träna på den intensitet och volym som för stunden är rätt för att utvecklas istället för att bara bli sliten och trött.

Det har varit några intensiva och händelserika jobbveckor, omtumlande rent av. I min bransch är det vanligt att företag köper upp varandra för att komma över produkter och marknadsandelar och på det följer sammangående, omorganisation och i många fall övertalig personal. Mitt jobb blev uppköpt av ett större företag i augusti och denna gång slutade det i en övertalighetssituation för mig då mina arbetsuppgifter till hösten 2017 placeras centralt på det andra företaget. Det är fjärde gången jag är med om något liknande så jag vet att det ordnar sig men det är alltid roligare när det är självvalt att söka nytt jobb. Nu blev det så ändå för parallellt med övertaligheten som jag inte fick prata med kollegor om blev jag i februari kontaktad om ett annat jobb och jag har varit på flera intervjuer, gjort testter och för ett par veckor sedan tackade jag ja till ett nytt jobb.

Att både känna sig bortvald och samtidigt marknadsföra sig själv i en rekrytering har känts märkligt och självklart har det både kostat och gett energi. Lägg på det att min fru också varit i en rekryteringsprocess och bytt jobb och att vår sexåring haft en lång period när det blir morgonkonflikter om kläder, frukost och i princip allt varje morgon så förstår ni att träningen påverkats och har fått stå tillbaka lite.

Det är en lärdom jag dragit allt oftare de senaste åren och egentligen en självklarhet. Jag kan inte betrakta träningen som en isolerad företeelse i mitt liv som är opåverkad av allt annat runtomkring mig. Det är ju fullkomligt självklart när jag skriver det men ändå så otroligt lätt att glömma bort och bara köra på precis som vanligt, bara för att senare upptäcka att energin, orken och humöret körts i botten till gagn för ingen! 

Förra veckan, när min "avvecklingsplan" på nuvarande jobbet och min plan för att börja det nya plötsligt såg ut att synka riktigt bra, när jag började lämna tråkiga jobbsaker bakom mig och började se fram emot det nya kom energin tillbaka och träningen lyfte också.

Jag tränade ganska mycket förra veckan eftersom jag fick in ett långpass i lördags förmiddag men jag kände att jag träffade helt rätt vad gäller intensitet och mängd. Jag blev "lagom/skönt trött" på rätt sätt av träningen utan att bli sliten eller för trött. Jag sprang inga tokhårda intervaller i 3km-fart utan höll mig till lite lägre, mer kontrollerad fart. Lördagens långpass rullade på riktigt riktigt bra, hela 32 km i 4:24-fart men några kilometer här och där t o m snabbare än marafart och känslan var riktigt bra hela vägen, trött i slutet men inte speciellt sliten efter passet, dagen efter var vilodag och den här veckan började med en riktigt bra känsla.

Just när det går som bäst gäller det att tänka en gång extra och "bara" fortsätta på den inslagna vägen, inte köra några hårda "hjältepass" utan aningen lugnare så att kroppen orkar ta till sig träningen. Har aningen ont i låret efter intervaller i veckan så jag inleder helgen med en eller två vilodagar vilket jag ändå planerat. Med den nuvarande formen lutar det åt en marastart i Stockholm i juni ändå. Varför inte passa på, det var ju så roligt förra året! Det kommer att bli mindre volym träning i slutet av april när jag börjar på nya jobbet vilket kan passa bra med en marastart, fräschare ben kan betyda mera fartpass och formtoppning i maj. Jag kommer ändå inte tänka på maran som en pers-satsning utan vill mera springa så bra jag kan den dagen ihop med löparkompisar och ha en rolig upplevelse!

En bild från en annan period när jag verkligen träffade rätt i träningen, april 2014. Bild efter "generalrepetitionslångpasset" inför Stockholm Marathon, 36 km i 4:29-fart.

Reflektionspaus

När det så småningom är dags att summera 2016 kommer jag att ha sprungit kontinuerligt i tio år och många år i perioder dessförinnan. Det går att summera på så många vis! Det är ett par tusen mil på ett ungefär men det räcker inte, räcker inte alls utan det är så mycket mer än så. Så många upplevelser och minnen, både fina och jobbiga, så många lopp, både bra och dåliga, solskenslöpning och hällregn, sommarvarma dagar och tidiga vintermorgnar med arktisk kyla. Ensamma löppass och gemensam löpning med människor jag lärt känna tack vare den här bloggen. transportlöpning till jobb, Sörmländsk blandskog, Västkustklippor, Öländska strandstigar och asfalterade cykelvägar hemma i Nykvarn likväl som Central Park i New, York, Maltesiska strandpromenader och Medelhavsstränder.

Jag tror det är bra att då och då ställa sig frågan om det jag håller på med är rätt. Är mina målsättningar rätt? På rätt nivå? Fungerar de i mitt liv? Motiverar och inspirerar de mig? Gör de träningen roligare? Ger de en bra balans mellan utmaning och återhämtning? Gör jag det för min egen skull? Vad ska hända när eller om jag uppnår målet? Ska jag då sätta ett ännu tuffare mål - eller ett helt annat?

Under större delen av de här tio åren har min löpning främst drivits av målsättningar och prestationer och likaväl som det blivit många lugna, njutbara mil löpning har jag sprungit oräkneliga tuffare intervallpass, intervallstegar, tröskelpass, backpass, långa långpass och långpass med fartökningar. Allt i syfte att springa så bra som möjligt på ett visst lopp, att bli en så bra löpare som möjligt med mina förutsättningar. Och nej, jag påstår inte här att jag är en bra löpare. Jag kommer aldrig vilja eller kunna träna så mycket som krävs för att bli riktigt bra, ur ett tävlingsperspektiv. 

Jag kommer att fortsätta tävla så länge jag tycker det är roligt. Målsättningarna har länge varit ganska lika, att bli en snabbare löpare på sträckor som varierat mellan 5-42,2 km men en klar tonvikt på de längre sträckorna inom detta intervall de senaste åren. Kanske närmar jag mig en punkt där det är dags att göra något annorlunda, fokusera på nya sträckor, på snabbhet. Dessa tankar brukar periodvis gro i mig efter en längre period med fokus på och uppladdning inför en maraton vilket ofta varit fallet på senare år. Kanske är det dags att gå från ord till handling. Inte jaga mil hela tiden utan höja kvaliteten ett snäpp och samtidigt bygga en starkare kropp? Dessa tankar snurrar extra högljutt i perioder när löpningen inte riktigt går som jag vill. Jag är igång och springer igen efter en segdragen förkylning men har också ett vänsterknä som är ömt och stelt och kräver både lite omvårdnad och att få bli lämnat ifred med lite mindre löpning vilket jag lyssnat på.

Vårsolen inbjuder till högtidsstunder i löparskor just nu!

Oavsett vad jag bestämmer mig för efter årets Stockholm Maraton så tänker jag förbli en ”springande människa” så länge kroppen vill och jag tänker absolut göra mitt yttersta för att den ska vilja det så länge som möjligt, där är motivationen skyhög! När jag läser min egen text så känns den som ett avslut. Så ska den inte tolkas, vare sig för min löpning eller för mitt bloggande även om ni säkert märker att jag inte längre bloggar lika ofta som för några år sedan, något jag känner mig fullt bekväm med trots den märkliga debatten på jogg.se i veckan kring frekvens och innehåll på bloggar.

På vissa pass är känslan stark. Känslan av hur mycket jag älskar att springa, själva rörelsen i sig. Det är den känslan jag vill åt, det är i den zonen det händer, där det enkla i att vara utomhus och bara springa uppskattas, det är där jag vill vara! Det är en känsla bortom prestation, bortom press, krav och målsättningar, bortom borde och måste. En känsla av att vara sann mot sig själv, en känsla av äkta rörelseglädje för rörelsens egen skull!

Det var en filosofisk reflektionspaus. Knäet som stelnade till i måndags är lite gladare nu så jag tänker strax prova lite "lättare" längre/tröskelintervaller på bana på lunchen. Inspirerad av flera kompisar som laddar för Boston kanske jag kör amerikanska klassiska mile repeats. 

Vägval

Jag har skrivit om 2015 nyligen och det känns lite som jag står vid ett vägval i min träning.
På skylten som pekar rakt fram står det "Fortsätt som idag". På skylten som pekar höger står det "Spring mer", på skylten som pekar vänster står det "Spring färre mil men öka intensiteten".

Så här års spretar funderingarna alltid åt många håll samtidigt när jag är ute och springer. Dels tycker jag det är skönt att bara vara ute och röra på mig helt utan målsättningar. Å andra sidan finns ett sug efter fart och fartträning, vilket jag känner igen sedan tidigare.

Kanske skulle jag kunna springa ännu lite mera men den totala tid och fokus jag lägger på löpning med träningen, träningsdagbok och bloggen, podcasts, sociala medier o s v vill jag inte öka utan då måste något minska eller försvinna! Stänga träningsdagboken, blogga mer sällan och istället springa fler mil, då kanske jag skulle kunna hitta utrymme för 1-2 mil till i veckan men där någonstans tror jag gränsen går för hur mycket jag vill träna och jag känner nog redan nu att jag ligger ganska nära gränsen vid hur mycket tid jag vill lägga på löpningen. Kanske skulle jag skada mig men en större risk tror jag är att glädjen i träningen går förlorad och den blir ytterligare ett "måste" med högre mängd. Dessutom ger interaktionen med andra mycket tillbaka så att helt ta bort det vore tråkigt!

Springa mindre då men öka intensiteten? Nja, jag vet jag. Det har varit ett intensivt år och jag har använt löpningen som återhämtning mer än tidigare och jag har känt att det varit både nödvändigt och välgörande med egen tid - att kort få "pausa" och ge mig ut och springa en sväng. Lugna distanspass där fokus inte legat på att prestera och pass som inte slitit, där jag snarare motionerat och varit ute och rört mig än "tränat" i betydelsen ökat min kondition. Jag följer löpare som springer mindre och klart snabbare än jag och där går i princip varje träningspass i hög fart och jag vill inte träna så. Det framstår allt tydligare för mig att jag just nu behöver de lugna passen! Samtidigt gäller det att det inte blir för mycket lugn distans på min veckodos, vilket jag ibland känt tendenser till, utan andelen fartpassen måste ändå vara relativt hög om jag vill fortsätta utvecklas vilket jag såklart vill.

Det lutar nog ändå att jag ändå följer skylten som pekar rakt fram. Det har fungerat bra hittills och varför skulle det inte göra det även i fortsättningen? Sedan är det ju också så att vägen sällan är spikrak, det finns gott om avtagsvägar där jag tillfälligt kan prova nya saker - vägar som leder in på krokigare och backigare vägar som går i samma riktning som den stora vägen och som gör att jag förr eller senare också kommer tillbaka till densamma. Längs de vägarna kan jag ändra min träning under nästa år och under perioder prova nya saker, precis som jag brukar variera mig och förhoppningsvis fortsätta utvecklas i rätt riktning.

Det är kanske det som kallas att gå min egen väg?

Olika dagar - olika syften

Jag har skrivit många gånger att jag gillar löpning eftersom det är bra för så mycket. En lugn runda i skogen när man behöver fylla på energi eller få lite egen tid. Ett tuffare pass när man är full av energi och känner för att utmana sig själv.

Efter torsdagens tävling (tack för grattis och pepp!) har jag tagit det ganska lugnt, både för att återhämta mig och för att livet gjort att det varit nödvändigt. I måndags eftermiddag gick jag hem med yngsta dottern från dagis och sonen på åtta år år cyklade sista biten i förväg men bara ett par hundra meter från ytterdörren, i riktigt låg fart, tappade han kontrollen över cykeln i löst grus, spände sig och ramlade så illa att han fick en lång spiralfraktur på smalbenet. Jag förstod på en gång på hans skrik och smärtan och ångesten i hans blick att det inte var en vanlig vurpa.

Det har varit tufft såklart, framförallt för sonen men också för hela familjen, det är fruktansvärt jobbigt att stå bredvid och se sitt barn ha smärta och ångest och inte kunna göra mer än att finnas där och trösta!

Gipsning på akuten följdes av omgipsning på ortopeden, smärtstillande, uthämtande av hjälpmedel och mycket har naturligtvis handlat om att få allt att fungera så bra det går.

Jag har sprungit ett par riktigt lugna distanspass och det var varit välbehövligt, välgörande, avstressande, återhämtande och skönt! I onsdags hade jag tänkt springa ett ganska tufft pass med progressiva tusingar men det hade jag ingen energi till så jag bestämde mig istället för att sänka intensiteten och springa 8x1000m tröskelintervaller i halvmarafart istället och fick då till ett jättebra pass med mycket kontrollerad ansträngning trots att farten var mycket snabbare än halvmarafart och även det passet gav mer energi än det tog! Nu väntar en helg som ser minst sagt utmanande ut med fullt med aktiviteter så dagens lugna lunchrunda i den härliga sensommarsolen i skogen gjorde gott som uppladdning! Trevlig helg alla trevliga läsare! 

Trevligheter, fartlek och tankar

Förra veckan blev det hela fem löppass och 55km löpning. En vecka som avslutades med en väldigt trevlig helg i Stockholm med min fru. Musikal på Stadsteatern och eftersom jag alltid varit fotointresserad, en väldigt fin fotouställning med Elliot Erwitt på Fotografiska Museet samt lite lugn julshopping utan stress, fika, hotellfrukost och promenerande i stan. Välgörande och avkopplande! Livet består ju inte bara av träning!

Jag älskar bra fotografi och en tjock
fotobok fick följa med hem!

Jag fick en pannlampa i födelsedagspresent och den invigdes med en kort jogg på söndagskvällen. Jag upplevde att lampan med bara 100 lumen räckte gott och väl för mina behov och det var rätt trevligt även om jag fegade och hade med mig David på första "mörkerpasset" i skogen. Jag vill utöka mina möjligheter till varierad vinterlöpning då det blir lite tjatigt att enbart springa runt på de belysta gatorna och jag har inga ambitioner att mörkerspringa obanat ute i spenaten, därför kommer jag klara mig fint med den här lampan!

Silva Trailrunner +

Den här veckan siktar jag också på en bra volym och den inleddes igår med ett rejält lunchpass där jag sprang varannan km ganska fort i 3:50-fart och där varannan kilometer skulle vara vila utan att för den skull gå superlångsamt, Det blev ett bra pass sex repetitioner, 3:50-fart på de snabba och jämn 4:40-fart på "vilan" och så en sista snabb km på 3:37, totalt 14km.

Gårdagens pass från Garmin Connect. Klicka för större version! Den syns att
min stegfrekvens ökar när farten ökar fast det i teorin inte ska fungera så men teori och
praktik är inte alltid samma sak.

Idag sprang jag också på lunchen, en lugn terrängrunda som avslutades med 10x kort men brant backe med bra driv, totalt drygt 11km löpning.

I övrigt är det nu påtagligt att jag slutar mitt jobb till jul efter 13 år på samma företag då jag skrev på mitt avgångsvederlag i veckan. Avgångsvederlaget är generöst och hittar jag ett nytt externt jobb får jag också behålla det. Det är en ovan situation och även om jag inte kommer ha något emot att vara hemma en period så gäller det att ha struktur och disciplin.Att bestämma mig för att vara ledig under en period och sedan söka jobb mera intensivt när jag är mogen för det. Träna kommer jag göra och jag tror att träningen kan erbjuda just struktur och disciplin!

Både Off och On

Två dagars helvila fredag-lördag satt fint efter en bra träningsvecka. Jag kom ändå ut på ett femte pass medans det fortfarande var dagsljus men valde att sänka kraven och också korta av passet. Det blev dryga milen på min vanliga terrängrunda, en runda jag verkligen uppskattar på omväxlande mjuk och ganska stenig single track genom tallskog, blandskog över hällar, längs med sjön och genom fina hagar med gamla ekar. Tempot var OK och känslan bra och det var ganska läckert i blåsten, hur vinden slet i trädkronorna högt ovanför mig medans det så gott som var helt lä nedanför där jag sprang. Valde att stanna till på en klipphäll vid sjön för att höra vågskvalpet och se vinden skapa vita gäss över vattenytan. Total och härlig närvaro!

Infektionen jag gått och burit på hela november vill inte riktigt lämna kroppen och jag är lite snorig och hostig, liksom resten av familjen. På jobbet har jag fokuserat på jobbsökande och varit på flera intervjuer och det gör att träningen inte är i fokus just nu och jag känner mig lite "off". Det är OK och kanske t o m välbehövligt och det är ju egentligen det jag gillar. Att löpningen kan vara bra till så mycket, både för att sätta mål och utmana sig själv å ena sidan. Å andra sidan bra för att ibland bara komma ut en timma och få lite egen tid och lite frisk luft. Det behöver inte alltid gå så fort och det behöver inte alltid vara så strukturerat!

Om jag är lite Off med träningen blev jag lite mera On ikväll, då min nya pulsklocka kom hem, Garmins nya Forerunner 620. Den har jag fått från Garmin för att skriva om här på bloggen, vilket jag vill vara tydlig med. Återkommer till detta i inlägg framöver såklart! Alltid roligt med nya prylar!

En del av mig - En anemikers berättelse.

Har ni läst bloggen länge vet ni att jag äter järntabletter för att hålla mitt "Blodvärde"/Hemoglobin-värde på en bra nivå. Om jag slarvar med det töms mina järndepåer (S-Ferritin, googla...) sakta följt av att hemoglobinvärdet i blodet sjunker vilket har en direkt påverkan på mitt välmående och min prestationsförmåga då hemoglobinet är den syretransporterande molekylen i de röda blodkropparna. Det går dock sakta över lång tid varför det inte alltid är uppenbart. Jag läcker alltså blod någonstans vilket en kille inte ska göra! I det här inlägget gör jag en tillbakablick och skriver om vilka undersökningar jag gjort och vad man kommit fram till och inte. Det är ett långt inlägg och det kommer handla en del om kroppsöppningar och kroppsliga restprodukter men det är som alltid frivilligt att läsa.

Hemoglobin

De fyra hemgrupperna, var och en kapabla att binda en syremolekyl,
 och en järnatom i mitten

I efterhand kan jag se att något hände med min prestationsförmåga 1991 när jag gjorde värnplikten. Under det knappa åtta månaderna gick jag från att vara klart bäst på löpning i plutonen (eftersom jag förberett mig genom ganska mycket löpträning) till att vara bland de sämsta. Jag var rätt så bra faktiskt, i början. Sedan hände något. Magkramper, vattniga diarréer, matthet och det var som att springa med handbromsen i på slutet och alla tyckte det var konstigt, även jag. Förutom magproblemen som inte var så uttalade, hade jag inga andra symptom under den här perioden.

Jag flyttade till Uppsala och började plugga, joggade ett par gånger i veckan utan någon mer ambition än så. En kväll våren 1993 efter att ha ätit någon slags korvgryta till middag var jag och min flickvän ute och utan förvarning upptäckte jag att att jag hade kraftig, blodig svart/mörkröd diarré. Det höll i sig under hela natten och jag var verkligen rädd! Vågade inte väcka min flickvän (numera sedan snart nio år min hustru) för att tala om hur illa det var men naturligtvis märkte hon det till slut ändå. Framemot morgonen stillade det sig men jag var så otroligt matt och blek! Hade säkerligen förlorat både vätska och en hel del blod! Jag sökte aldrig för detta och min enda ursäkt är rädsla, jag var helt enkelt livrädd! Det gick över och livet fortsatte och sakta sakta måste jag ha repat mig även om jag var svag länge!

I hela denna historia är det detta jag ångrar mest, att jag aldrig sökte akut den där natten. Med tanke på hur kraftigt anfallet var och hur akut och utan förvarning det började, utesluter jag inte heller att det var någon skit i den där korven jag ätit innan.

Våren 1994 fick jag laktosintolerans konstaterad på Studenthälsan i Uppsala efter en vår med mycket magsmärtor och diarré, dock inget blod denna gång. Diffusa buksmärtor i perioder är något jag levt med under större delen av mitt vuxna liv vilket nu fick en förklaring. Undvikande av mjölkprodukter och ätande av laktasenzym-kapslar vid speciella tillfällen och magen började fungera bättre. Gluten testades jag naturligtvis för, både då och senare men inga tecken på glutenintolerans fanns då eller senare.

Jag tog examen, vi flyttade till Stockholm. Under de här åren tränade jag sporadiskt, lite joggning, ett pass på Friskis&Svettis då och då. Min fysiska status var dock fortsatt ganska dålig, Jag fick t ex avbryta pass på Friskis då jag inte orkade. Vi sprang lite ihop men medans min flickvän orkade ett varv i motionsspåret hände det att jag var så trött att jag stannade när vi kommit fram till spåret och väntade/vilade medans hon sprang sitt varv och så joggade vi hem tillsammans igen. Det slog mig aldrig under de här åren att något kunde vara fel, jag var symptomfri och tänkte hela tiden att jag bara var otränad. Nu i efterhand verkar det inte klokt att jag inte reagerade och när jag nu ser bilder på mig själv från de här åren slår det mig hur sjukligt blek jag ser ut på många av dem!

Våren 1999, efter en långvarig infektion med matthet sökte jag företagsläkare. Prover togs och jag gick tillbaka till jobbet. Strax kom telefonsamtalet och det glömmer jag inte: "Kom hit. Nu!". Det var läkaren. Hans tonfall lämnade inget utrymme för att ifrågasätta något. Alla prover var OK förutom Hemoglobin (Hb) som var 63 g/L. Referensvärdet för män brukar anges till 130-170 g/L.... "Du borde inte ens kunna stå upp" sade läkaren allvarligt. "Vid 90 går gränsen för blodtransfusion, har du verkligen inte märkt något? Du måste ha anpassat dig till den här extrema nivån under flera flera år".  Jag minns orden som det var igår!

Familjen och läkare på jobbet blev såklart oroliga, ord som "benmärg", "malignitet" blandades med omtanke. Akut remiss till Ersta sjukhus där följande undersökningar genomfördes. Gastroskopi (kameraundersökning av magsäck via mun-matstrupe) och coloskopi (samma sak fast "bakvägen" av tjocktarm och tunntarm, och fan så mycket obehagligare!) inkl biopsier (vävnadsprover), "push-enteroskopi", (samma som gastroskopi fast man går längre ner i tarmen och patienten (jag) är sederad och varken märker eller minns något efteråt,  tacksamt nog), tunntarmsröntgen med kontrast, samtliga undersökningar utan anmärkning (H pylori negativ, viss irritation i ventrikeln, samt lång tarm enda fynden). Upptäckten att magsår orsakas av bakterien Helicobacter Pylori har belönats med Nobelpriset men jag hade alltså inte denna bakterie i min magslemhinna). Blev ordinerad järntabletter Duroferon två gånger om dagen och efter ca 1 månad låg Hb på 130-140. Fortsatta kontroller av Hb hos företagsläkaren, hela tiden på bra nivåer. Försök nu föreställa er skillnaden! Innan var en trappa jobbig, nu flög jag uppför trappor! Tillvaron fortsatte och jag mådde bra, huruvida jag sprang något nu kommer jag inte ihåg, men förmodligen sprang jag ibland och fascinerades över hur mycket lättare det kändes.

I maj 2000 var det dock tyvärr dags igen. Mörkrött blod från tarmen tillsammans med svart avföring. Blev inlagd på Huddinge. Hb var ca 90 g/L. Jag minns att jag var ledsen där ensam i sjukhussängen och att jag fick vänta otroligt länge ihop med en massa gamla, sjuka människor! Gastroskopi var utan anmärkning, likaså var coloskopi samt Scint-undersökning för undersökning av ”Meckel’s divertikel” utan anmärkning. Meckels divertikel är en rest från fosterlivet där en liten del av magslemhinnan "hamnar" i tunntarmen när organen bildas och man kan därför, precis som i magen, ha ett "magsår" där också. Jag ökade på järnmedicinen igen och Hb förbättrades. Ett ultraljud av levern gjordes också. Levern är ju kroppens ämnesomsättningsfabrik och ett viktig organ men den visade helt normalt resultat. Benmärgsundersökning för att titta på om det kunde vara något fel på bildandet av röda blodkroppar diskuterades men då det enbart var Hb-värdet och järndepåerna som var låga och inget fel på antalet eller formen på de röda blodkropparna blev det aldrig aktuellt.

Många kapslar har det blivit...

Det som däremot gjordes var att jag fick testa ny teknik. Nämligen att svälja den största kapsel jag nog kommer att svälja i mitt liv. Att den var så stor berodde på att den innehöll en kamera som under tolv timmar sände bilder till en stor låda jag hade runt midjan hela den dagen. Jag behövde tack och lov inte återfinna och lämna tillbaka kapselkameran utan den fick komma ut när den behagade den naturliga vägen. Vilken actionrulle förresten, att följa kamerakapselns passage genom min magtarmkanal under flera timmar...

I februari 2001 visade rutinkontroll ingen ett Hb på 86 g/L och dosen Duroferon ökades från 1 gång om dagen till det dubbla. Prover visade att mina järndepåer var tömda medans andra prover inkl vitamin B12 som är viktig för järnupptaget var normalt. Tre upprepade prover där blod i avföringen mättes var alla positiva, alla andra standardprover inkl leverprover, infektionsprover etc var normala. En operation började nu diskuteras, en s k periooperativ skopi där man via titthållskirurgi helt enkelt skulle "leta" efter källan till att jag läckte blod och avlägsna den delen. Jag var dock symptomfri och efter att ha diskuterat ingreppet med ett par läkare på jobbet avböjde jag detta ingreppet då de bedömde att sannolikheten att jag skulle utsätta mig för en operation utan att de skulle hitta något var väldigt stor. Efter diskussion med min läkare gjordes istället en ny "push-enteroskopi" som ígen var utan anmärkning.

Nu sommaren 2001, jag hade beslutat mig för att stå över operationen. Blodvärdet höll sig väldigt bra, ca 155 på ganska sparsam järnmedicinering, ca 3-4 ggr/v 100mg x1. Så fortsatte det nu under flera år, jag kollade mitt Hb ca varannan var tredje månad och hela tiden var det OK, ibland nere på 120 men ofta runt 130-140 g/L. Jag mådde bra och åt järn ganska sporadiskt och så har det fortsatt, inga fler episoder med synligt blod i avföringen, inga katastrofalt låga Hb-värden vid kontroller, utan helt OK om än inte speciellt höga värden.

Jag har dock haft magbesvär efter detta men då av mera stressrelaterad karaktär, t ex hösten 2005 då jag en helt vanlig dag på jobbet fick jag akuta magsmärtor. Chefen anmärkte på att jag "faktiskt inte såg något vidare ut" och skickade hem mig. På akuten skulle det naturligtvis ha gjorts en gastroskopi där och då men läkaren satte, efter att jag fått vänta ca 8 timmar på en brits på akuten, kallsvettig och med tårar i ögonen p g a magsmärtorna, in mig på en kur med Nexium (en uppföljare till Losec mot magsår). Jag var för svag för att resonera och argumentera och två veckor senare vid gastroskopi, var naturligtvis magslemhinnan fin och oirriterad p ga medicinen...Hb var i alla fall normalt så jag blödde inte.

 

Tillvaron fortsatte, vi fick vårt tredje barn våren 2006 och jag hade börjat springa lite. I september 2009 kontroll hos företagsläkaren på eget initiativ, Hb något lågt, 121 och järndepåerna var låga, och jag blev rekommenderad att öka Duroferon-dosen till 1x1 och ny kontroll inom 5-6 veckor. En fullständig blodstatus en månad senare visade enbart låga järndepåer, alla andra värden OK, kapillärt Hb nu 153. Många faktorer är viktiga för ett bra upptag av järn i tarmen, vitamin B12, vitamin B6, zink m fl. Dessa ämnen har mätts ett otal gånger hos mig och alltid varit normala!
 

Våren 2011 sökte jag läkare igen i samband med stress, uttalad trötthet, lite viktnedgång, illamående i samband med måltid, orolig mage. Hb, något lågt 136 men inom normalt intervall, järndepåer låga. Jag rekommenderades att äta en koncentrerad kur med järn på tre månader vilket jag gjorde och det var min sista kontakt med vården.
 

Jag har fortsatt kontrollera mitt Hb-värde ibland, kanske 2-3 gånger om året, det brukar visa OK, om än inte strålande värden, ca 130-145 g/L. Jag har slarvat med järntabletterna i flera perioder sedan dess. Senast jag tog en lång paus på flera månader eftersom jag tyckte jag mådde bra var hösten 2012 vilket fick till följd av att säsongsstarten i år var trög, riktigt trög och jag sprang också mycket riktigt min sämsta mil någonsin på Premiärmilen i mars i år med ett blodvärde som inte var så bra (men heller inte uselt ) och på ben som kändes allt annat än pigga.

Trots alla undersökningar har man alltså aldrig hittat minsta spår efter någonting. Jag är utredd både på Ersta sjukhus, Huddinge sjukhus och Södersjukhuset i Stockholm och den duktiga gastroenterologen jag då hade kontakt med har jag tyvärr sedan länge tappat kontakten med då jag är besvärs-och symptomfri förutom att jag inte över tid kan upprätthålla en bra nivå på mitt Hb-värde. Hans slutsats under ett av de sista besöken var att det med största säkerhet är ett litet kärl i tarmslemhinnan som av och till ligger och läcker ut blod i tarmen, att jag blöder därifrån är bevisat flera gånger och att det inte är några ytliga hemorrojder i ändtarmen utan att läckaget med stor sannoliket sitter någonstans högre upp i tunntarmen som är väldigt lång och tydligen extra lång hos mig. Det är inget farligt och förekommer hos vissa patienter och är som att "leta efter en nål i en höstack" bostavligen som han uttryckte det.
 

Löpning kan tyckas som ett riktigt dålig val av konditionsidrott av någon som periodvis lider av dåligt blodvärde. Jag tänker då på att löpare "trampar sönder" röda blodkroppar under fotsulan vid varje fotisättning då kapillärer i foten pressas samman och använder man främst tunna skor skulle detta ytterligare förvärras. Jag har diskuterat detta med läkare som haft lite olika åsikter under åren. Det jag själv kommit fram till genom att läsa på är att det inte glasklart att påståendet att löpare trampar sönder blodkroppar (s k "foot-strike hemolysis" eller "exertional hemolysis") stämmer då det även rapporterats hos t ex simmare och roddare. Om det inträffar så kan förmodligen hemoglobinet eller åtminstone järnet resorberas och återanvändas. Det finns istället några studier som tyder på att det är ett försämrat järnupptag i tarmslemhinnan som drabbar vissa konditionsidrottare. Helt enkelt att blodförsörjningen till dessa områden blir sämre under tuffare fysisk träning vilket skulle leda till en funktionsnedsättning av näringsupptaget i tarmslemhinnan.
 

Jag mår bra idag. Jag är trygg i det faktum att det inte är något allvarligt fel på mig då man skulle hittat det efter alla undersökningar jag genomgått. Jag skulle heller inte kunna springa som jag gör och hålla nivån jag gör om det vore något allvarligt fel på mig. Jag har inte haft några kraftiga anfall med blod nu på över tio år även om jag med all säkerhet läcker lite hela tiden utan att märka något. Jag måste därför äta järntabletter och inte slarva med långa uppehåll! Det är inget roligt att äta järntabletter när jag känner mig frisk, det ger vissa biverkningar , t ex lös mage (inte hård i magen vilket de flesta blir), magont, trötthet och en viss metallsmak i munnen men jag accepterar det och har lärt mig hantera det genom att ta tabletten sent på eftermiddagen och på så vis "sova över" det mesta av biverkningarna. Jag har också bytt från 100mg Duroferon till 100mg Niferex vilket jag tolererar bättre.

Jag har funderat på långtidsperspektivet, vad händer i min kropp och med mina organ om jag under många år äter 100-200mg järn om dagen men har kommit fram till att min kropp behöver den här mängden järn för att hålla hemoglobinvärdet på en bra nivå. För mig räcker det alltså inte att äta en kost rik på järn, t ex kött, bönor, broccoli, spenat etc för att få i mig tillräckligt med järn den naturliga vägen och då måste jag tillföra en hög dos järn. Kroppen är nog så smart att behöver jag det för att hålla en bra koncentration på mitt hemoglobin och fylla på mina järndepåer är det säkert inte skadligt heller och ingen farlig inlagring av järn sker i inre organ då kroppen använder det järn jag stoppar i mig. Jag har provat "naturliga" varianter av järntillskott också som Blütsaft, främst i tillägg till järntabletter när värdet varit sämre men håller mig oftast till den högre dosen järn jag får via tabletter.

Där är vi idag, jag och mitt hemoglobin. Inga nya kontakter med vården är planerade och jag har ingen fast kontakt som "kan" mig och min historia och som håller koll på mig. Det är tråkigt men samtidigt finns ingen anledning att hålla kontakt med en patient vars besvär började för 20 år sedan och som idag i princip är besvärsfri. Vården fungerar inte så och vad skulle en läkare göra som inte redan är gjort? Jag kommer att få dras med detta och det är OK.  Jag kan utöva det intresse jag lärt mig älska, löpningen. Magen mår bra och har gjort så i många år nu. En lång historia utan ett riktigt bra slut är det och en långt inlägg blev det. Syftet var att ge er hela bilden då jag ibland får frågor om detta när jag i tidigare inlägg gett små brottsstycken av historien. Tack för att ni läser och har ni några frågor så ska jag som vanligt försöka besvara dem efter bästa förmåga! 

Uppdatering oktober 2020

jag fick anledning att läsa igenom det här blogginlägget en gång till och för den händelse nya läsare hittar så här djupt ner i arkivet passar jag också på att uppdatera er om läget. I korthet så är läget bra och har varit så sedan jag skrev det här inlägget. Jag springer lite mer idag än jag gjorde för sju år sedan även om det bara handlar om någon enstaka mil mer per vecka. Jag har inte haft några fler kraftiga "attacker" eller episoder med blod i avföringen och mitt Hb-värde har hållit sig på en bra nivå sedan dess med sporadiska kontroller. Jag vet fortfarande inte vad som utlöste framförallt den där kraftiga attacken den här vårkvällen 1993 och kommer aldrig få veta men jag slås av hur fullkomligt livrädd och handlingsförlamad jag måste varit som inte sökte vård, jag minns med all oönskad tydlighet hur svag jag var dagarna efter inser att tillståndet nog gränsande till livshotande när det hände och jag är glad och tacksam över att jag tog mig igenom det och sitter här idag, besvärsfri sedan många år. 

Tidigare hade jag en hög remisser hemma och kunde bara boka tid på vårdcentralen där jag var "känd". Nu har jag inte varit där på länge och så länge jag känner mig frisk behöver jag inte ta förnyad kontakt och förklara hela min långa historia för att få blodvärdet kontrollerat. Mellan 2017 och 2020 arbetade jag på Karolinska och hade då möjligheten att med personalens hjälp få "blodstatus" kontrollerad vilket jag då gjorde i alla fall en gång per år eller lite oftare och senaste gången jag tog prover, i början av 2020, var Hb om inte "all-time high" så i all fall det högsta det varit sedan jag började kontrollera det, 163 g/L. 

Visst har löpningen gått trögt i perioder under de här åren, konstigt vore det annars, jag har då ökat på dosen av järntabletter marginellt under en period och det har alltid gått över, om det sedan berott på att blodvärdet förbättrats eller om det gått trögt av någon annan orsak vet jag naturligtvis inte. 

Jag betraktar mig som frisk idag eller i alla fall färdigutredd, vi kommer inte längre och jag mår bra. Förmodligen läcker jag lite blod fortfarande i alla fall i perioder och/eller har något problem med upptag av järn i tarmen. Hemoglobinvärdet ger också en förenklad bild och måste ses ihop med t ex Ferritin som är kroppens järndepå. Om Hemoglobinet är "pengarna i plånboken" och så är Ferritinet "pengarna på bankkontot" och kroppen gör tvärtom mot vad vi kanske skulle göra, tömmer bankkontot före plånboken och mina Ferritin-nivåer har oftast legat ganska lågt och först på senare år visat prov på att bli påfyllda. Det är därför jag fortsätter äta järn regelbundet eller kanske jag snarare ska säga i perioder, för idag är det så att det kan gå både en och två månader utan en enda järntablett eftersom jag som sagt känner mig mig själv väl och känner mig frisk! Tack för att Du läste som sagt! 

Bara springa lite

Efter backintervaller, lång progressiv stege och banintervaller i veckan var det skönt att bara sticka ut och springa igår kväll. Tyvärr hann klockan bli för mycket för att njuta av den fantastiska eftermiddagen och de vackra färgerna i träden då solen var på väg ner ersattes snart av en gråskala. Ett par rådjur skuttade över vägen framför mig, de knapphändigt dolda jakttornen vid kanten av fälten gapade tomma som mörka skelett mot himlen och fick mig att fundera på hur illa skogens konung egentligen ser? Skogens konung hade förresten också vett att hålla sig bort, förhoppningsvis långt borta i dessa älgjaktstider.

Den rosafärgade himlen piggade upp en halvtimma ytterligare och precis innan mörkret omfamnade mig helt på den lilla skogsvägen var jag tillbaka i tätorten med dess belysning. Bra klipp i steget även om jag inte brydde mig det minsta om klockan igår. Huvudet fullt av tankar som studsade än hit än dit. På Jogg.se finns just nu en diskussion i ämnet om man tänker bra när man springer. Jag vet inte hur det är med er men jag kommer sällan på några briljanta idéer när jag springer. Visst processar jag tankar och idéer men jag är också ganska mycket i nuet med fokus på omgivningen, den där backen, känslan, klockan etc. I så fall tycker jag att idéerna är smartare efter löpturen?!

Väl tillbaka i civilisationen valde jag av bekvämlighetsskäl att springa 7 km på min standardmilrunda som är så otroligt välbekant. Jag hade lovat vara tillbaka kl. 19 då hustrun skulle på spinning och jag uppskattade att jag genom vägvalet skulle få ihop de 16 km jag tänkt mig. Något snabbare fart på slutet men utan att stressa. Tittade till klockan och kunde konstatera att jag var nere på 4:10-fart och det kändes fortfarande lätt. Garmin-Piip för jämna 16 km ett par hundra meter hemifrån och en kort men skön nedvarvningspromenad till ytterdörren som jag öppnade ett par minuter i sju.

16km med en snittfart på 4:24 min/km och en förhållandevis låg puls. Ingen snabbdistans, inget medvetet kvalitétspass utan bara en skön löptur som råkade gå i hygglig fart med en lagom ansträngning! Mitt löparliv ger ibland intryck av att vara väldigt välplanerat och strukturerat och det stämmer. Ibland. Ibland vill jag bara ut och springa lite.

Följt händelserna i NYC på avstånd i helgen och fullt upp med annat - nästan som säsongsvila

Det mesta är redan skrivet om det inställda NYC Marathon. Givetvis är det otroligt tråkigt för alla löpare som planerat, tränat och laddat för detta lopp länge länge men givet förutsättningarna på plats var det nog ett riktigt beslut.

Arrangörerna ska dock ha kritik för att beskedet att ställa in loppet kom alldeles för sent när majoriteten av löpare redan med stor möda tagit sig till New York. Beslutet skulle naturligtvis kommit tidigare i veckan så fort konsekvenserna av ovädret kartlagts. Oacceptabelt och oproffesionellt! Ännu märkligare blir det när sedan tillresta löpare uppmanas att hjälpa till med insatser efter stormen. Var då? När då? Hur då? Att plötsligt organisera kanske 30 000 inresta löpare i hjälpinsatser kräver i sig en stor organisation och planering av transporter och material etc och är ingenting som löser sig av sig självt och utan vägledning till löpare som på plats säkert vill hjälpa till händer såklart väldigt lite! Bilder från bloggar tyder också tyvärr på det, läste t ex hos Daniel att förnödenheter tänkta till loppet står kvar i kartonger vid målomåret där de inte gör särskilt stor nytta!

Även om surt förvärvade slantar nu lagts ut på resa och boende så har snabba löpare har alltid chans att springa nästa år igen. För motionärer som köpt sig en startplats via Springtime är det tuffare och de får hoppas på att det ges möjlighet att springa ett annat/nästa år. Hur arrangörerna ska lösa detta vet de nog inte själva ännu för då tar ju årets löpare plats från löpare som redan har en plats till nästa år o s v. Ingen rår på naturens krafter men lite Goodwill från organisatören kommer nog krävas för att återupprätta loppets status.

Nog om det. Min egen träning har verkligen gått på sparlåga sista tiden och det är OK. Höstlov förra veckan vilket jag skrev om i förra inlägget och det blev bara två pass  eller 23km förra veckan men känslan på båda passen var riktigt bra, faktiskt bättre än på länge. T ex i torsdags kväll, en 8km fartlek i bitvis riktigt bra fart. I helgen var vi åter borta och träningskläder var inte medpackade och när vi kom hem igår kväll var jag för bekväm och prioriterade en kvällspromenad med min fru istället. Hemma är det rörigt med målning av trappa och tapetsering, ett jobb jag hoppas blir klart i veckan då vi ska ha gester till helgen. Som ni märker, lite mindre löpning och en hel del annat just nu. Löpningen när den blir av känns bra på fräscha ben och det är huvudsaken! Ikväll ska jag i alla fall ut och springa ett lugnt distanspass.

Frånvaro från bloggandet men närvaro i löparskorna

Jag har inte mycket att rapportera om för tillfället vilket syns på inläggsfrekvensen! Jag har varit väldigt "off-line" från bloggande och nätet överhuvudtaget då det varit väldigt intensivt hemma och på jobbet senaste veckorna. Jag har ändå tränat på hygglig volym men utan några egentliga andra ambitioner än att ta mig ut. Igår 16km lugn distans i 4:40-fart, i vackert, soligt men kyligt väder. Härlig skogslöpning men ganska seg känsla under hela passet trots två hela vilodagar från löpningen innan.

Veckan som kommer innebär höstlov för de stora barnen och vi vuxna har lyxat till det med ledigt hela veckan men jag kommer inte fokusera på träningen för det. Det blir ett längre distanspass även imorgon, möjligen med lite fartinslag om jag känner för det. Vi kommer att ha målare hemma i veckan som ska göra i ordning vår trappa och ett sovrum och då kommer vi tillbringa ett par dagar i Stockholm med de stora barnen, bo på hotell, se en föreställning, äta ute, fika och bara ha tid att umgås. Lite semester på hemmaplan helt enkelt vilket jag ser fram emot!

Jag ska passa på att besöka Runners Store och Löplabbet och botanisera lite inför nästa säsong. Jag vann ju ett presentkort på Löplabbet efter att gissat min tid på Stockholm marathon och jag har kollat in en skomodell som jag hoppas de har på lager. En sko jag plötsligt blivit väldigt sugen på att ha i min samling! Återkommer om det!

Slutet på en inbillad men verklig resa

Knackar på hemma hos Daniel en vardagskväll i september. Han verkar lite förvånad att se mig men hämtar sig snabbt och jag väntar medan han byter om till löparkläder. Tillsammans springer vi ner mot Smygehuk och piren som markerar Sveriges sydligaste punkt. Tar upp en sten, blickar ut över ett disigt och gråmulet hav där stillheten bara störs av havstrutens ensliga klagan högt där ovanför mig. Kastar stenen långt ut i vattnet och ser den falla mot ytan och bilda ringar i vattnet vid nedslag och tänker att här slutar min resa, den 1572 km långa resan genom Sverige som började i ett vintrigt Treriksröset den första januari i år.

Under året har jag arbetat mig söderut genom Sverige. I alla fall i tanken. Upplevt snömodd, kyla, regn, sol och värme. Med-och motgångar i löparskor. I verkligheten.

Men resan slutar inte här. Tänker om. Vänder om. Tackar Daniel för sällskapet och springer landsvägen norrut, förbi fält med höstvete där fukten hänger i slöjor i luften. Det är nästan fyra månader kvar av året och jag springer tillbaka hem. Tänker att det blir alldeles lagom och kommer inte kräva något extraordinärt av mig. Tränar jag bara på som vanligt kommer jag att ha sprungit drygt 200 mil i år. 200 mil. Tänker att så mycket har jag aldrig sprungit tidigare. Tänker att det är en ganska häftig siffra. Tänker att jag är glad och lyckligt lottad. För att jag vill och för att jag kan.

Springa.

Got to love it!

Sommarkväll.

17km distans i 4:10-fart med 12km tröskel i 3:57-fart.

Pulsen stadigt parkerad på 90-92% av max.

Upptempo i IPoden, kan inte låta bli att sjunga med.

Lätta ben, lätta skor, lätt känsla men trött i slutet.

Log när jag stack iväg. Log ännu bredare när jag kom hem.

Ibland är det inte så komplicerat!

Got to love it!

Better get on with it!

Jag skulle vilja hinna med ett kortare träningspass med lite fart idag men jag har ungefär en triljon saker att göra så det ser mörkt ut. Min fru jobbar och jag har precis skjutsat dottern till stallet och ska strax skjutsa sonen till fotbollsträning fast det skippar vi nog med tanke på hur mycket det regnar ute. Efter lunch ska yngsta sonen på kalas hos en kompis och däremellan ska det fixas lunch, städas och tvättas lite. Senare i eftermiddag är jag matchvärd när dottern spelar fotboll och efter det ska vi bort till goda vänner på en bit mat. Som sagt, fullt upp!

Igår en ledig dag, först en sväng till Ikea för att fixa lite småsaker. Det var dock ganska lugnt en vardag. Sedan in till Stockholm för fler ärenden, dock utan att besöka Löplabbet. På E4:an söderut åkte en karavan med bilar med racercyklar på taket på väg mot Motala och Vätternrundan. Även om jag i korta stunder tycker det vore häftigt att susa fram på vägarna på ett lätt racerhoj så vet jag vilken tid cykelträning tar och det skulle aldrig fungera och jag är så glad att jag har hittat löpningen istället!!

Det är ingen större sak om det inte blir någon löpning idag, då blir det imorgon istället. Idag håller jag istället tummarna för min vän Daniel som springer Malmömilen. Även om han påstår att han springer hellre än bra just nu så tror jag nog att det kan gå undan när tävlingshornen växer ut i pannan!

Nä, better get on with it, ha en trevlig lördag!

Inte igår, inte idag och inte imorgon.

Igår skulle jag sprungit ett intervallpass som kallas "Yasso 800" (10x800m med lång vila) på lunchen men Garmin var urladdad och "dog" under uppjoggen till IP :( Då jag var inställd på intervaller ville jag inte bara springa en lugn runda och ett intervallpass bara på känsla, utan någon som helst klockning av tider, då har det väl knappt ens ägt rum? Lommade därför bara tillbaka till kontoret och det blev bara knappt 5km jogg istället för intervaller.

Idag var Garmin laddad men jag desto mer urladdad när jag vaknade alldeles yr och matt. Försökte få ner en tallrik fil till frukost men den kom direkt i retur så att säga så det blir inga lunchintervaller idag heller. Nu några timmar senare är jag dock rätt OK så det är inte magsjuka. Jag tog min järntablett (som jag behöver ta för att hålla mitt Hb-värde och mina järndepåer på bra nivåer) riktig sent igår kväll på fastande mage och jag har märkt någon enstaka gång tidigare att det kan bli något konstigt med järnabsorptionen då och man kan bli illamående efteråt fast då borde jag märkt av det under natten redan. Lite skumt ändå!

Imorgon finns det inte möjlighet att springa på lunchen, det verkar som förgjort att försöka få till det där intervallpasset! På fredag blir det förhoppningsvis träning, antingen intervaller eller transportlöpning hem beroende på hur arbetsdagen ser ut. Tur man är flexibel...

Steget

Jag måste ge mig själv en dag,
då min tanke får sväva fritt.
En dag då jag tar mitt första steg
och vet att det steget är mitt.

Jag vill vakna upp i ett eget rum,
resa mig upp och stå på golvet en stund
och fråga mig själv åt vilket håll ska jag gå.

Ett steg i sänder.
Och sedan ett steg till.
Det är härligt att se vad som händer.
När man går åt det håll man själv vill.

Jag måste fråga mig själv vem jag är
och varför jag gör det jag gör.
Jag kan inte leva med dörren stängd
och mitt liv står utanför.

Och ropar man på mig från alla håll så svarar jag:
– Vänta en liten stund.
Idag vill jag följa min egen röst.
Idag vill jag vara lugn –

Ett steg i sänder.
Och sedan ett steg till.
Det är härligt att se vad som händer
När jag går åt det håll jag själv vill.

/Kent Andersson

Den här dikten lästes upp av en av mina tidigare chefer under en avslutning för en grupp kollegor den sista mars och den träffade mig faktiskt rakt i maggropen!

Ni kanske undrar hur det går för mig att hitta ett nytt jobb? Jag har under våren letat brett och haft flera parallella spår. Jag har sökt en kurs på universitetet i Stockholm till hösten och samtidigt sökt ett par jobb både hos min nuvarande arbetsgivare och på andra företag: Jag har också varit på en intervju för en konsultjobb och det är en dörr jag hållit öppen, att göra ungefär det jag gör idag men som inhyrd konsult på något annat företag.

Något jag funderat en hel del över är balansen mellan arbetsuppgifter och avstånd till jobbet. Vill jag göra ungefär samma sak som idag får jag söka mig längre bort (andra läkemedelsföretag finns framförallt i Norrförort i Stockholm) med mycket längre resväg med allt vad det innebär med stor familj och små barn! Jag har därför provat att bredda sökandet för att se om jag kan hitta andra arbetsuppgifter på närmare håll! Där jag är nu i livet så värdesätter jag att ha nära till jobbet och att ha flexibla arbetstider som ger mig möjlighet att pussla ihop tillvaron så att den rymmer både tid för familjen och tid för träning vilket det skulle bli mindre av med längre resväg och mindre flexibilitet.

Jag har också haft funderingar på att starta något eget, ännu så länge bara prematura idéer som ligger och mognar till sig. Nu har det klarnat för i alla fall ett halvår framåt. Jag skrev i veckan att jag fått ett roligt samtal och det samtalet innebar att jag erbjöds ett annat jobb hos min nuvarande arbetsgivare, en tillfällig anställning inom ett helt annat område men ett där mina tidigare ledarerfarenheter kan komma väl till användning. Så blir det alltså, jag kommer inte att lämna mitt nuvarande företag vid halvårsskiftet utan kommer vara kvar och skjuta mitt avgångsvederlag framåt, till årsskiftet till att börja med.

I lördags blev det vilodag efter mastodontlångpasset i fredags men det har hänt något med min återhämtning då jag var väldigt pigg, endast framsida lår skvallrade lite tyst om att jag sprungit långt dagen före. Idag blev det 12km löpning i Jägarskogen på förmiddagen. Där finns några trevliga terrängslingor i form av en åtta där den inre slingan är ganska lättsprungen och den yttre längs med sjön lite mera knixig. Den inre lämpar sig väl för terrängintervaller och jag tänkte inte springa det idag men det var så härligt ute idag att det ändå blev fyra progressiva varv från 4:30-fart till strax under 4min/km på sista varvet som är knappt 1,5km långt.

Jag avslutar det här blogginlägget med att göra en ovetenskaplig miniundersökning bland er läsare. Jag vill helt enkelt veta, hur lång det tid det tar för er att ta er till jobbet med ert vanligaste transportsätt, vare det handlar om att åka bil, åka kommunalt, cykla, springa, gå eller hoppa jämfota. Hur långt har ni i tid till jobbet?

Stuff people who don't run say...

I en nu ganska lång diskussionstråd på Jogg.se diskuteras omgivningens reaktioner på att man tränar.

Trådskaparen upplever att hon får försvara sin träning och flera kvinnor känner igen och beskriver hur de fått negativa kommentarer medan killar generellt beskriver att omgivningen bemöter dem positivt och med intresse. Jante och avundssjuka spelar säkert in men har vi verkligen inte kommit längre i världens mest jämställda land? Det vore ju fördjävla trist om det faktiskt är så att kvinnor i större utsträckning än män behöver rättfärdiga sin träning!



Det handlar också om hur mycket man pratar om sin löpning med tanke på risken för negativa kommentarer och så här fungerar jag i det avseendet. Jag pratar väldigt gärna löpning (såklart!), prylar, skor, lopp, you name it om omgivningen är intresserad men jag tvångsmatar inte någon som inte är intresserad med löparsnack. Jag tycker man märker snabbt hur stort intresset är. Ibland räcker det med ett "Ja, jag springer regelbundet och mår väldigt bra av det och tycker det är roligt" och sedan kan diskussionen gå vidare och här ligger såklart en nyckel till förståelse hos icke-löpare. Vi som tränar regelbundet gör det inte för att vi måste eller känner oss tvingade till det (ok, det kanske gäller några..) utan för att vi mår bra av det trots att det kan vara jobbigt att ta ut sig. Vi har det som intresse precis som vilket intresse som helst och vi gillar att sätta mål och träna mot de målen. I löpningen finns dessutom en härlig gemenskap, t ex i samband med lopp, trots att det är en individuell idrott.

Jag har fler strängar på min lyra än träningen och är inte en av dem (för de finns!) som oavsett vad det handlar om alltid styr samtalet tillbaka in på löpning. Samtal om vädret blir till samtal om att det är perfekt att springa ute nu. Samtal om semestrar  och resmål blir till samtal om lopp och träningsläger. Pratar man jobb så nog får man höra att "vi är många som tränar på mitt jobb". Samtal om boende blir till ett samtal om förutsättningar för löpning där man bor o s v i oändlighet.

Vi hade t ex gäster hela förra lördagen och trots att en i familjen tränar en del pratade vi inte löpning eller träning på hela dagen och det var hur trevligt som helst ändå!

Hur mycket pratar du om din träning?

Idag blev det ett kort kombopass för lite återhämtning från gårdagen även om benen faktiskt varit väldigt pigga hela dagen. Lite trainer, roddmaskin, styrka och stretch och tre lugna kilometer på löpbandet. Imorgon är det vilodag och på söndag ska jag springa ett pass hos svärföräldrarna, jag är sugen på ett pass med fyrahundringar igen men borde också springa långpass. Kanske kan man kombinera de två?  Lång upp-och nerjogg och intervaller i mitten fast vad ger ett sådant pass? Äsch, på min nivå, ska man kanske inte tänka så mycket utan tänka att varje sprungen kilometer är bra! Det känns som om mina bloggposter har blivit längre på sistone så därför sätter jag punkt där för idag. Punkt. Trevlig helg. Punkt!

Tvära (upp)kast

I morse var det meningen att jag skulle transportsprungit ett långpass (via omvägar) till jobbet tidigt tidigt med min morgonpigga löparkompis. Väckarklockan var därmed ställd på 05.30 för att ta första löpsteget 06.00.

Nu blev det inget med det eftersom lilla dottern började kräkas exakt 00:17 inatt. Det hade varit skönt om hon hade varit frisk åtminstone en hel vecka sedan hon började på dagis i slutet av januari...

Attackerna var regelbundna och höll väl i sig fram emot fyratiden på morgonen varvid en ytlig slummer tog vid så det var bara att ge upp löparplanerna och meddela min DNS via ett synnerligen morgontidigt SMS. Ska man se det positivt så är ordet "spytt" nu är inlagt i "mina ord" i mobilens ordlista så jag slipper bokstavera det nästa gång jag behöver använda det, jag fick bädda om med nya fräscha lakan, flera gånger samma natt t o m och jag lärde mig att morgontidningen levereras redan kl 02:34 ifall jag är morgonpigg vid andra tillfällen.

Från tisdagens lyckoruslöpning till detta - tvära (upp)kast. Hoppas fira internationella kvinnodagen idag genom att åka hem och lösa av i tvätteriet så att min fru i alla fall kan åka iväg och träna ikväll! Gäsp! Återkommer, förhoppningsvis med en träningsrapport nästa gång, nu kaffe!