fredag 28 juni 2019

Tips - Löparloppis

Det har väl inte undgått någon att löparskor är ett intresse hos undertecknad. Med det följer också att antalet skor som behöver förvaringsutrymme i garderoben med tiden har blivit lite för stort. Samtidigt tror jag löpare som har många skor känner igen sig i det faktum att även om man har 15 par skor så är det ofta två till tre par som används mest medan resten används ganska sällan.

Jag har haft flera par skor liggande som jag använder väldigt sällan eller knappt alls. I många fall har det varit reaskor jag köpt billigt för att jag var nyfiken på modellen, skor jag fått för att recensera på någon site eller felköp i storlek jag behållit istället för att orka byta/returnera.

Jag har nu sålt eller skänkt tre par skor som mest samlat damm i min garderob en längre tid, ibland flera år. Ett par Inov8 Trailroc jag aldrig gillade vad gäller fäste i terräng eller passform, ett recensionsexemplar av Inov8 F-Lite 232 som jag skänkte vidare gratis, en sko jag aldrig hittade något användningsområde för, får dåligt fäste i skogen och stenhårda på hårdare underlag, och ett reapar New Balance 1400 som dels var lite för små och så tyckte jag också att skon var rätt trist och intetsägande att springa i och långt ifrån känslan jag vill i en tävlingssko.

Det finns en bra grupp på Facebook för att sälja och köpa löparprylar. Det verkar vara bra omsättning på annonser och de skor jag sålt den vägen har sålts inom några minuter. Här är länken till gruppen.

Löparloppis - Köp, byt, sälj, sök, skänk löparprylar 

I dessa konsumtionstider känns det bra att avyttra skor jag ändå knappt använder och låta någon annan få användning för dem istället för att bara slänga skor som i flera fall har många mil kvar!

För övrigt verkar jag till slut ha besegrat min segdragna juniförkylning som hållit mig borta från löpning i mer än tio dagar i juni. Benen har inte varit fräscha efter Stockholm Maraton och är inte 100% bra nu heller men det går åt rätt håll och kanske gjorde det gott för kroppen ändå med den extra vilan. Nu börjar det kännas bättre igen och den här veckan blir det i alla lite drygt 50 km löpning och så har jag en arbetsvecka kvar innan semester stundar. Siktar först och främst på kontinuitet nu igen med lite försiktig start av fartlöpning från nästa vecka! Trevlig helg!

tisdag 25 juni 2019

Skoreview - Salming Greyhound (reklam)

Disclaimer: Jag är en del av Salmings VIP-program och har fått dessa skor gratis av Salming.

Jag har sprungit över 350 km i Salmings skonyhet inför säsong SS19, Greyound. Lätta distanspass, tröskel, stegringslopp, långpass med marafart, och på asfalt, grusväg och stig. Jag har testat dem på återhämtningsjogg i ca 6 min/km ner till 3:00 min/km på korta strides och de fungerar i samtliga farter även om skons fördelar är mest framträdande i jämn, lugn fart på de längre passen på jämnt underlag.

Det är generellt en trevlig sko att springa i, skön och ombonad. Skonsam är ett bra ord för att beskriva hur den är att springa med. Mängden dämpning gör att skon inte bär Salmings "DNA" lika tydligt som tidigare modeller som varit relativt tunna. 
Jag kan se varför Salming utvecklat Greyhound och tror den kan bredda målgruppen och göra att fler hittar till märket. Greyhound borde t ex tilltala många som springer i HokaOneOne idag. 
Mellansulan är det bästa med Greyhound. En väl avvägd mix mellan förlåtande dämpning och responsivitet som svarar bra vid fartökning, framförallt i bakre delen av skon där steget guidas framåt på ett skönt sätt. Framdelen av isättningen mot toe-off är inte lika rapp, kanske för att sulan är tjockare och inte lika följsam vid metatarsalerna vid avveckling av steget eller så är det styvheten i ovandelen som gör det. 

Ovandelen påminner en del om Salming Race men är kraftigare i tyget. Fördelen med det är att jag tror den kommer hålla länge. I fjol sprang jag i Hoka och den ovandelen är mera följsam men efter 900 km i Hoka var ovandelen full med stora hål vilket jag inte tror kommer drabba Greyhound. 

Jag upplever att ovandelen är ganska hög vid insteget och den kunde varit någon halvcentimeter lägre. Den är relativt styv och det tog ganska mål mil innan den började mjukna och en något mera följsam ovandel hade jag önskat mig väl medveten om att det har ett pris i form av sämre hållbarhet. Skon sitter relativt tight på mina normalbreda fötter och då är det främst höjden på tåboxen som är tight, inte så mycket bredden på densamma.

Sulan gör sitt jobb, vinterväglag har den klarat bra, frost på målade vita övergångsställen är halt med alla skor, inklusive Greyhound och sulan visar inte det minsta slitage efter mer än 350 km. 

För mig fungerar Greyhound bra som distans-och långpassko även om det är lite väl mycket sko för mig. Den framkallar ingen "wow-känsla" vilket få distansskor lyckas med, men det skadar inte om en sko känns livlig och rolig att springa i, vilket jag inte riktigt tycker att Greyhound gör. Vikten i US10 är 275g och det är i mesta laget, för mig. 





Salming fick en del kritik för valet av namn tillsammans med en bild i lanseringskampanjen som visade en aggressiv hund, framförallt från Greyhound-ägare i USA som var snabba att påpeka att Greyhound dels är de vänligaste hundar man kan tänka sig men framförallt så är de också lata. De är visserligen blixtsnabba men däremellan latar de sig 99% av tiden. 
Jag tycker inte skorna har så mycket gemensamt med hunden och hade jag ansvarat för PR och marknadsföring på Salming hade jag behållit namnet men istället för hunden haft en bild på ett annat amerikanskt fenomen med samma namn, nämligen Greyhound-bussen som åker långa sträckor över landet. Det är en liknelse som passar klart bättre vad skon är tänkt för.

Mina tidigare favoriter Distance har utgått ur sortimentet från i år. EnRoute har blivit lite lättare och mjukare kanske för att öka skillnaden mot Greyhound då EnRoute var mängdskon före Greyhound introducerades. Som distanssko finns numera också Mile Lite så Salming har nu många distansskor att välja på som också ligger nära varandra sett till vikt och andra egenskaper. Modellen Speed är fortsatt valet för tröskel, tempopass och längre tävlingar och Race fortfarande det lättaste alternativet för 5-10 km för motionären och kanske upp till halvmaradistans för den vana löparen.

tisdag 18 juni 2019

Funktionär på Enhörna halvmaraton

En rejäl förkylning har invaderat min hals sedan snart en vecka. Jag hade planerat att springa Enhörna halvmaraton och då distansen kvartsmaraton i lördags då jag normalt inte skulle tävlat så nära inpå maran. Hade jag känt mig återhämtad efter maran fanns också tankar på att ställa upp i halvmaratonloppet som har DM-status men nu var jag fortfarande så förkyld att jag inte behövde fundera på att springa.

Jag åkte ändå till Enhörna och ställde upp som funktionär vilket var väl så roligt, och speciellt med tanke på att det var 28 grader varmt så hade vi funktionärer en tacksammare uppgift än löparna.  Jag blev tilldelad vätskestationen vid varvning/målgång och vi servade löparna mängder med vatten och sportdryck i värmen och delade ut plaketter vid målgång och jag fotograferade vilket uppskattades!

Vi fick många uppskattande ord om arrangemanget från löparna. En stor anledning att vara med i en förening är det sociala och då känns det självklart att ställa upp och hjälpa till vid klubbens arrangemang! Tidningen Spring fick låna några av mina bilder till sitt reportage.

Loppet fick nu få efteranmälningar och få startande vilket säkert berodde på värmen och jag var själv en av dem som står som "Ej start" i resultatlistan. Många mindre lopp utanför storstäderna dras med vikande deltagarantal. Tradition och att Enhörna länge varit en etablerad löparklubb drar fortfarande en del elitlöpare till klubbens arrangemang även om elitlöparna nu var lätträknade, men motionärerna är få. Kanske lockar inte risken att få springa stora delar av loppet själv. Kanske är det en rädsla för att komma sist eller bristen på publik som gör att motionärerna inte kommer. Många mindre lopp, inklusive våra egna lopp i vackra Enhörna, har en mer välkomnande atmosfär, en större gemytlighet och går i väldigt vackra, lantliga omgivningar jämfört med de stora massloppen i storstäderna och det är synd att många går miste om det!









onsdag 12 juni 2019

Att gapa efter för mycket...

Årets Stockholm maraton är lagt till handlingarna. Att kroppen ännu inte är helt återställd kompenseras av energin loppet gav. Nu är tid att njuta av kravlös sommarlöpning ett tag, det har jag längtat efter!

I slutet inför ett maratonlopp är jag i vanliga fall ganska less på maratonträning och att planera in långpass jag oftast springer själv. I år blev det lite annorlunda i och med att jag minskade löpträningen efter gubbvadskänningen på Kungsholmen Runt och närmade mig loppet men en hel del osäkerhet. Kanske är det därför årets Stockholm Maraton kändes så roligt och bra. Att jag lyckades fullfölja och dessutom göra en med mina mått mätt bra tid på den kuperade banan.

Bildbevis för er som har sagt att jag log på alla bilder från maran :) Här vid 37 km var det uppenbarligen lite kärvare. Foto: Christer Schapiro, Redhose Photo

En till DNF hade verkligen inte varit rolig utan tagit ganska hårt på mitt löparsjälvförtroende och givit en hel del negativa tankar och det är inte något jag behöver! Nu fick jag vända trenden att vilja mycket men ändå inte få ut några resultat vilket har varit fallet hittills i år.

Jag kan se det ganska tydligt retrospektivt. Vad som hände. Efter min vän och träningskompis självmord i mars förra året som jag skrivit om tidigare så ägnade jag en stor del av 2018 åt prestationsfri lugn löpning. För att det var nödvändigt. Energin började sakta återvända under hösten även om jag fortfarande i perioder kämpar med att hålla den energinivån uppe.

När orken återkom började jag igen vilja lite mer också med min löpning. Vilja "komma tillbaka" (oklart till exakt vad), "ha en normal säsong igen" (igen en oklar målsättning), "tävla lite mer igen" (mera mätbart) och "prestera normalt igen". Det sistnämnda också oklart, 2014 presterade jag bäst hittills, 2015 och 2016 presterade jag inte särskilt bra trots att jag peakade i träningsvolym 2016. 2017 gick det bättre igen trots lite mindre volym och kanske var det dit jag siktade? Oklart som sagt.

Jag loggade bra med träning hela hösten och hela första kvartalet i år, upplevde lite av en nytändning men det blev inte så bra när väl tävlingssäsongen kom igång. Jag underpresterade lite på Påsksmällen med riktigt sega ben och efter några hjältepass i Nike Vaporfly blev plötsligt Kungsholmen Runt ett lika högt prioriterat lopp som Stockholm Maraton, med en målsättning (sub80) jag inte bedömt som realistisk de senaste åren. Jag tränade för hårt, för många hårda pass för nära varandra, gapade efter för mycket.

Jag tror jag behöver tagga ner lite vad gäller ambitionen nu, lätta upp träningen lite. Kanske är det vad som krävs för att få ut resultat? Att inte göra det där lilla extra som gör att jag blir sliten och skadar mig. Ska släppa lite både på fart och volym på fartpassen, försöka hålla mig omkring 20% av veckomängden, bli bättre på att undvika "hjältepassen", kanske nöja mig med fyra eller fem intervaller istället för sju eller åtta. Då min träningsvolym är ganska liten har jag svårt att hålla mig till de två tuffare passen i veckan som många med högre volym kör, det blir gärna tre tuffare pass och dessutom något distanspass av mellanmjölkskaraktär, ibland t o m fyra lite tuffare pass per vecka. Kanske tjänar jag på att köra två riktigt tuffa pass men i ganska låg volym och nöja mig med att springa resten av veckans pass i riktigt lugnt distansfart strikt i pulszon två. Få till den omtalade skillnaden mellan hårda och lätta pass. Eller så är min volym för liten för att jag ska tjäna något på det men det borde i alla fall ge bra variation och är värt att prova i sommar!

Härnäst väntar faktiskt lopp på lördag - Enhörna halvmaraton/kvartsmaraton. Normalt skulle jag inte tävla så tätt inpå maran men nu arrangerar min klubb loppet och då vill jag ställa upp. Halvmaran har DM-status men jag känner inte att kroppen är reda att tävla på en relativt kuperad halvmara två veckor efter maran så jag är inställd på att springa kvartsmaran som ett roligt träningspass mer än en högprioriterad tävling. Det behöver jag också träna på!

söndag 2 juni 2019

Race Report Stockholm Maraton 2019 - 2:53:52, plats 162

Dags att summera årets Stockholm Maraton, Den korta versionen är att jag är otroligt nöjd med genomförandet i år efter lite strul med kroppen under maj. Det var kanske just på grund av det strulet fantastiskt roligt att springa loppet. Det räckte till 2:53.52, plats 162, 16 i åldersklass.

Alltid roligt att ha sällskap in till loppet. Åkte till Stockholm tillsammans med några löpare från Nykvarn, Maria, Marie och Sara som alla presterade fint, inte minst löparen 2943 bredvid mig, Sara som i sin första mara springer in på 3:06 utan att ta löpträningen på speciellt stort allvar och utan att vara med i någon klubb. Nu klarade du SM-kvalgränsen till 2020 bara så du vet Sara :)

Sista veckan innan loppet sprang jag 20 km på söndagen med 3x5 km i marafart och 5x3 minuter marafart på onsdagen, tisdag, torsdag-fredag helvilade jag vilket var någon dag extra då jag kände av en lättare förkylning. Torsdag och fredag åt och drack jag lite extra men inte lika kolhydratladdning med sötsaker som vanligt. På fredagen drack jag också en flaska rödbetsjuice vilket nog gav lite placeboeffekt :).

Trevlig tågresa in till loppet och häng före loppet med löparkompisar hemifrån. Hamnade sedan långt bak i starten då jag kände behov av ett extra toabesök till när jag kom ut i fållan och när jag köat klart var det bara tre minuter kvar till start. Såg därför inga "kända" löpare runt då de flesta nog stod lite längre fram. Grabbarna från podden Maratonlabbet som siktade på 2:48 såg jag inte till och inte heller Mikael, Kent, Olov eller Fredrik som siktade på ungefär samma mål som jag själv. Det var nog ändå positivt att hamna långt bak och få komma in i loppet i mitt eget tempo, kom iväg bra utan stress, aningen trångt först men första kilometer hamnade ändå runt fyrafart. Fick snart syn på Olov och Fredrik och bytte några ord med dem båda. Gillade nya bansträckningen i början och sprang första milen mycket kontrollerat men också i bra fart. Log lite extra när två grabbar på Kungsholms strand namngav mig som "legend" när jag passerade, haha, tack ska ni ha om ni nu läser detta för jag antar att ni läst bloggen! Funderade lite på om det kändes FÖR lätt men beslutade mig för att inte trycka på mera så tidigt då jag dels har rutin och verkligen ville göra ett bra, jämnt lopp och dels också vara lite rädd om vaden då jag verkligen ville fullfölja loppet nu. Vaden ja, den protesterade inte alls, jag hade lite känningar tidigt i loppet i andra vaden men det mest spännande var när jag trampade rejält snett i ett spårvagnsspår precis innan Dramaten, där kunde jag vrickat mig, det var inte så långt borta men det gick bra.

Det ger så mycket extra glädje att ha familjen på plats, här är första passagen på Strandvägen strax efter 10 km. 

...och här är andra passering efter ca 23 km. Här minns jag att jag ropade att det kändes ruskigt stabilt!

Familjen stod på Strandvägen och hejade alla tre gånger jag passerade, blåsten besvärade mig inte nämnvärt under loppet, tyckte mest det var sidvind och bara korta partier med motvind, temperaturen var perfekt, nästan för varmt ibland där det var lä. Nere i stan efter milen försvann Olov sakta framför mig. Narvavägen upplevde jag som rätt tung redan första varvet och hela loppet var jag noga med att ta det lugnt uppför. Sprang i en liten klunga från ca 15 km med 4-5 löpare varav någon från "Drift Running Club",  en orienterare och ett par utländska löpare, ofta drog jag, ibland var jag längst bak i vår lilla grupp. Passerade halvmaran på 1:25:50 på egen klockan och vid Grönan blev jag plötsligt ensam, kanske ökade jag för jag såg inte gruppen mer.

Strandvägen andra varvet och passagen runt Nybroviken och Skeppsbron kändes grym med mycket publikstöd då jag hade väldigt långt fram till nästa löpare. Väldigt många funktionärer känner igen Enhörna-linnet och flera speakers kommenterade att "här kommer första Enhörna-löpare", många barn ropade "heja getingen".

Lite sammanbiten någonstans längs banan. Foto: Jimmy Glinnerås, Örebro AIK.

Uppför Hornsgatan tog jag det lugnt, hade ett par SM-löpare till vänster om mig innan jag vek ner mot vattnet igen. Stadsgården var inte så kul och benen började bli lite stumma men plötsligt fick jag syn på Olovs rygg igen framför mig vilket var en bra morot för att inte tappa tempo och jag kom ifatt honom vid foten av långa backen upp mot Folkkungagatan som jag upplevde som rejält jobbig, värsta backen på hela banan, trots att jag tog det väldigt lugnt. Farten på Söder gick ner då jag valde att gå på jämn ansträngning istället för att blint stirra på farten och det var helt rätt. Det kändes bättre igen när det planade ut, Söderledstunneln var väl inte heller så rolig men när jag snabbt klarat av den och kommit ut i vänsterfil hade jag en stor klunga runt 3:30-farthållarna bredvid mig till höger och jag ropade och hejade på Susanne Bornmar som farthöll. Lundagatan lugnt uppför och Västerbron kändes hur lätt som helst i år. Där spelades för övrigt Avicii's "Tough Love" på högsta volym vilket jag tyckte var klockrent där och då.

På Norrmälarstrand efter 35 km var jag verkligen stark och jag kunde öka farten lite igen jämfört med många som var slitna och tappade fart och jag plockade 50 placeringar in redan från 30 km. Gillade verkligen den nya varierade bansträckningen nere i stan mellan Stadshuset och Strandvägen, slottet, Norrbro, runt Kungsträdgården. Kanske var det nyhetens behag, gillade att det var extra mycket publik, tyckte att det hela tiden hände något nytt och det bekom mig inte alls att springa Strandvägen tre gånger men förstår att det inte var lika kul i trettiogradig värme mot husfasaderna förra året. Tvärtom var det skönt att slippa tråkiga och mentalt tunga Torsgatan och Odengatan som kändes drygare på den gamla banan. Pressade inte så hårt uppför Narvavägen sista gången, hade sällskap med en kille i Djurgårdströja men väl uppe vid Karlaplans-rondellen började jag trycka på genom att hålla uppe stegfrekvensen och farten ökade igen trots att benen nu var rejält trötta. Det står i den preliminära resultatlistan att jag sprang i 3:39-fart vilket inte stämmer utan 8:54 på 2,2 km ger 4:03-fart men jag passerade flera löpare sista kilometern. Såg att jag skulle hamna i närheten av mitt nästpers 2:54:00 från 2017 och förhandlade lite med mig själv om jag skulle "skita i det" och bara njutlöpa in i mål men nej, tryckte på lite till och klarade 2:53 hjälp av en riktigt stark spurt på Stadion. Jag brukar alltid vilja njuta av målgången men nu blev det inte lika mycket, minss att speakern ropade upp mitt namn och klubb i kurvan och visst vinkade jag till publiken på upploppsrakan men jag hade lite mer bråttom än vanligt. Väldigt trött i mål och det kom en glädjetår eller två efter målgång.

En leende löpare. Det bestående intrycket från Stockholm Maraton 2019!

Summering, väldigt nöjd med genomförandet efter lite haltande förberedelser i maj men den bra träningen mellan januari-april har gett utdelning. Roligare bana än tidigare men samtidigt lite mer krävande vilket gör att jag värderar resultat lite högre ändå, jag hade väldigt roligt hela loppet, fick massor av pepp från kända och okända människor längs hela banan, kul att representera en anrik förening! 2016 presterade jag också bra efter en lite strulig vår och 2014 var speciellt med tiden jag gjorde så men frågan är om jag haft lika roligt något annat år som jag hade i år? Jag fick också ytterligare bekräftat för mig att just maratonsträckan passar mig väldigt bra då jag alltid presterar bättre på maran relativt sett andra sträckor, jag är duktig på att disponera loppen jämnt och "bara mala på" när andra börjar tröttna. I år tappar jag ungefär två minuter på andra halvan vilket jag tycker är godkänt med tanke på banprofilen på andra halvan.


Har redan i princip bestämt att inte springa nästa år, som vanligt så här års, men låter det beslutet vila ett tag, det är långt tid kvar att bestämma mig på. Någon sa att man kan springa loppet lite mer på kul och också och inte ta det så allvarligt :)