fredag 24 mars 2017

Att träffa rätt!

Cyklisterna pratar om sweet spot, om zonen där det händer och man utvecklas. Det handlar om en pulszon/ansträngsnivå på ett enskilt pass men jag tänker att det också gäller över längre tid som dagar och veckor - att träna på den intensitet och volym som för stunden är rätt för att utvecklas istället för att bara bli sliten och trött.

Det har varit några intensiva och händelserika jobbveckor, omtumlande rent av. I min bransch är det vanligt att företag köper upp varandra för att komma över produkter och marknadsandelar och på det följer sammangående, omorganisation och i många fall övertalig personal. Mitt jobb blev uppköpt av ett större företag i augusti och denna gång slutade det i en övertalighetssituation för mig då mina arbetsuppgifter till hösten 2017 placeras centralt på det andra företaget. Det är fjärde gången jag är med om något liknande så jag vet att det ordnar sig men det är alltid roligare när det är självvalt att söka nytt jobb. Nu blev det så ändå för parallellt med övertaligheten som jag inte fick prata med kollegor om blev jag i februari kontaktad om ett annat jobb och jag har varit på flera intervjuer, gjort testter och för ett par veckor sedan tackade jag ja till ett nytt jobb.

Att både känna sig bortvald och samtidigt marknadsföra sig själv i en rekrytering har känts märkligt och självklart har det både kostat och gett energi. Lägg på det att min fru också varit i en rekryteringsprocess och bytt jobb och att vår sexåring haft en lång period när det blir morgonkonflikter om kläder, frukost och i princip allt varje morgon så förstår ni att träningen påverkats och har fått stå tillbaka lite.

Det är en lärdom jag dragit allt oftare de senaste åren och egentligen en självklarhet. Jag kan inte betrakta träningen som en isolerad företeelse i mitt liv som är opåverkad av allt annat runtomkring mig. Det är ju fullkomligt självklart när jag skriver det men ändå så otroligt lätt att glömma bort och bara köra på precis som vanligt, bara för att senare upptäcka att energin, orken och humöret körts i botten till gagn för ingen! 

Förra veckan, när min "avvecklingsplan" på nuvarande jobbet och min plan för att börja det nya plötsligt såg ut att synka riktigt bra, när jag började lämna tråkiga jobbsaker bakom mig och började se fram emot det nya kom energin tillbaka och träningen lyfte också.

Jag tränade ganska mycket förra veckan eftersom jag fick in ett långpass i lördags förmiddag men jag kände att jag träffade helt rätt vad gäller intensitet och mängd. Jag blev "lagom/skönt trött" på rätt sätt av träningen utan att bli sliten eller för trött. Jag sprang inga tokhårda intervaller i 3km-fart utan höll mig till lite lägre, mer kontrollerad fart. Lördagens långpass rullade på riktigt riktigt bra, hela 32 km i 4:24-fart men några kilometer här och där t o m snabbare än marafart och känslan var riktigt bra hela vägen, trött i slutet men inte speciellt sliten efter passet, dagen efter var vilodag och den här veckan började med en riktigt bra känsla.

Just när det går som bäst gäller det att tänka en gång extra och "bara" fortsätta på den inslagna vägen, inte köra några hårda "hjältepass" utan aningen lugnare så att kroppen orkar ta till sig träningen. Har aningen ont i låret efter intervaller i veckan så jag inleder helgen med en eller två vilodagar vilket jag ändå planerat. Med den nuvarande formen lutar det åt en marastart i Stockholm i juni ändå. Varför inte passa på, det var ju så roligt förra året! Det kommer att bli mindre volym träning i slutet av april när jag börjar på nya jobbet vilket kan passa bra med en marastart, fräschare ben kan betyda mera fartpass och formtoppning i maj. Jag kommer ändå inte tänka på maran som en pers-satsning utan vill mera springa så bra jag kan den dagen ihop med löparkompisar och ha en rolig upplevelse!

En bild från en annan period när jag verkligen träffade rätt i träningen, april 2014. Bild efter "generalrepetitionslångpasset" inför Stockholm Marathon, 36 km i 4:29-fart.

torsdag 16 mars 2017

Vår vanligaste runda

Jag tror vi alla har en - en "Vår vanliga runda". Den vi tar till när vi bara vill ut och springa utan att behöva fundera på vägval eller sträcka. En runda vi kan utan och innan och nästan kan springa i sömnen, där vi känner till varje ojämnhet, varje sväng och där vi vet precis vad som väntar. Bekvämt och tråkigt på samma gång!

Jag gissar att de flesta är som jag? Ni vet på ett ungefär hur långt ni vill springa när ni ger er ut och kanske också vilken slags pass, lugn distans, intervaller eller snabbdistans? Att det aldrig "råkar" bli fem eller 25 km? Då passar en Vanlig Runda bra!

Det här är min vanligaste runda, den jag kallar Standardmilen även om passet som bilden är hämtad från råkade bli "bara" 9,6 km på gårdagskvällens progressiva distanspass. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit min standardmil genom åren men det är många! Delar av sträckan ingår i konceptet Hälsans Stig som finns på många orter och rundan har varit oförändrad under de 15 år jag bott här nu. Det är 10 km och består till ca 90% av asfalterad cykelbana genom bostadsområden, förbi skolor och vår fina badplats.



Jag slås av hur annorlunda rundan känns jämfört med hur höjdprofilen på kartan ser ut. På höjdprofilen ser det ut som om det är en enda lång nedförsbacke från 1,5 till 7 km men så känns det inte när jag springer. På samma sätt ser det ut som om rundan börjar med en rejäl backe, även om skalan på y-axeln inte vittnar om så många höjdmeter och så känns det inte heller. Punkten vid knappt 1,5 km är den högst belägna jag hittat hemma. Nykvarn är bitvis ganska kuperat och jag har backar där jag springer intervaller som känns väldigt mycket högre än denna punkt men dels så bor jag högre än rundans lägsta punkt och inledningen på rundan lutar så svagt uppåt hela dryga första kilometern att jag knappt tänker på det men det ger mig ofta en bra anledning att inte rusa iväg i för högt tempo.

Det finns ingen löparbana och helt flacka raksträckor av tillräcklig längd saknas också., Rundan kommer därför också väl till pass för intervaller där jag väl känner till olika avstånd och därför springer jag också mina intervaller längs delar av min standardmil. Jag har en utmätt tusing mellan två korsningar på den sista kilometern och mellan busshållplatsen och parkbänken på den nionde kilometern har jag min fyrahundring. Visst skrev jag att jag kunde min runda utan och innan? Visst kan jag känna mig dum när jag tar gå-eller joggvila vid busshållplatsen för åttonde gången men oftast är det inte någon som är så tidig till bussen att de ser mig stanna så många gånger...

Även längre intervaller springer jag mellan km 7-9 och på del av sträckan mellan km 5-7. Det blir inte helt flackt men eftersom jag springer fram och tillbaka ett par gånger på intervaller som är ca 2-3 km långa får jag alltid löpning både uppför och utför.

Där borta strax efter högersvängen på cykelbanan ligger den, högsta punkten på min vanligaste löprunda! Bild från ett pass tidigare i vinter.
Lite stretch efter gårdagens löprunda på just Standardmilen

Igår sprang jag som sagt en knapp mil på min Standardmil. Med huvudet fullt av jobbtankar (mer om det i ett annat inlägg) så startade jag med lugn jogg i 5 min/km och höjde gradvis tempot ner till 3:56 min/km med god kontroll på den sista kilometern och ju snabbare jag sprang desto mindre tänkte jag jobb och desto mer var jag bara här och nu med min hållning, min andning och mitt löpsteg. Klev nöjd innanför dörren med ett leende utan jobbtankar i skallen så tack! Tack Standardmilen för alla gånger du legat där och väntat mig på mig! Tack för alla löprundor vi tillbringat ihop!

Hur ser din vanligaste runda ut? 

lördag 11 mars 2017

Salming enRoute - en recension

Detta inlägg presenteras i samarbete med Salming Running. 

Jocke på Salming erbjöd sig att skicka över ett ex av deras nyaste skomodell enRoute för "hårdtestning" som han brukar uttrycka det. Jag är precis rätt målgrupp för deras produkter och har bra kontakt med gänget på Salming och har fått en del skor av dem, så även detta par. Så att det inte ska vara några tveksamheter på den punkten. Som alltid är åsikterna mina egna och ingen på Salming har krävt någonting av mig annat än att jag springer i skorna och återkommer med vad jag tycker och åsikterna är helt mina egna! Efter 100 km i skorna är det dags för en recension.

Salming enRoute

Salmings skor har hittills inte varit för alla, de är lite för lätta och tunna för att passa många motionärer men med lanseringen av modellen EnRoute - beskriven som Salmings mest "techiga" sko hittills tror jag Salming har hamnat väldigt rätt då detta är en sko jag tror kan tilltala en bred publik löpare!

enRoute är en relativt väldämpad mängdträningssko med bibehållet driv i grejerna och utan att hamna i nononsense-facket som Salming själva uttrycker det. Skon som i min storlek 44 (på rekommendation gick jag upp en halv storlek mot vad jag brukar ha) väger 260g är väldämpad men det här är inte en Asics Nimbus, Kayano eller HokeOne som bäddar in och förslappar foten i tjock, mjuk Cadillac-dämpning utan skon bär Salmings attribut och är responsiv med bra markkontakt och driv i löpkänslan! Har du sprungit i Salming tidigare kommer du känna igen dig. Fötterna blir starka och det andra passet jag sprang i dem var ett långpass på 25 km och då fick jag faktiskt lite träningvärk i fötterna, eller så var det p g a att jag sprungit tusingar i Salming Race på löpband två dagar tidigare...


enRoute är lite mera sko än de övriga modellerna, mellansulan är tjockare och i ett nytt material, Recoil, ett mellansulematerial som också finns på Speed i version 5. Den tjockare mellansulan märks främst i bakre delen av skon och längs ytterkanterna där det är gott om dämpning utan att bli svampigt och markkontakten sker lite tidigare tack vare den mer uppbyggda sulan. Den främre delen av skon är fast och med bra markkontakt. Den tjockare mellansulan märks också framförallt i lägre hastighet, mer om det nedan. Med enRoute har Salming ökat på dropet från 5 mm på alla tidigare modeller till 6 mm men den extra millimetern är naturligtvis inte märkbar.

Ovandelen på enRoute gillar jag skarpt! Den är mjukare och mer följsam än t ex Distance. Trots att det är lika många lager i ovandelen som i Distance- tre - så känns enRoute tunnare och luftigare. Har ni sprungit i Sketchers eller Saucony Kinvara kommer ovandelen kännas bekant. Samtidigt som den är mjuk så ger den förvånansvärt mycket stöd, mer än t ex Saucony Kinvara eller Sketchers GoRun, där det så kallade ExoSkeleton är en del av snörningen och omsluter foten på ett bra sätt. Plösen är integrerad i ovandelan, jag har inte behövt bry mig om snörningen. Jag har bara knytit skorna och gett mig iväg utan behov av att justera något under löprundan. Skon sitter bra på min normalsmala fötter och tåboxen är ganska rymlig och det var rätt att gå upp en halv storlek.

Ska jag jämföra skon med någon annan så är det Sketchers GoRun som kommer närmast. Liknande drop, enRoute är något tyngre och lite mer sko överlag men har ungefär samma känsla och fasthet i dämpningen och det är ett gott betyg då Sketchers GoRun också är en trevlig sko. Sketchers ovandel är mycket "sladdrigare" med mindre stöd än enRoute. Sulan på enRoute tror jag också kommer slå Sketchers rejält vad gäller hållbarhet. En del har anmärkt på att yttersulorna på Salmings första modeller slets ut väldigt fort, mina första Distance höll dock över 150 mil och yttersulan på enRoute har ganska rejält med gummi och jag har inga farhågor att sulan ska nötas ner speciellt snabbt. Yttersulan har liksom Salmings övriga modeller TGS - Torsion Guide System - vilket innebär att den bakre dryga halvan - 62% - av skon är byggt med extra stabilitet som slutar vid den så kallade "balettlinjen" i en 75-gradig vinkel. Framför den här linjen, vid metatarsalerna har skon en större flexibilitet vilket stimulerar foten naturliga rörelse och säkerställer att foten böjer sig på rätt ställen.

Så, dags att börja springa kanske? Att jogga långsamt fungerar bra, den extra dämpningen i bakre delen av skon och längre ytterkanterna hela vägen fram gör "gången" lite mjukare än t ex med Distance. I högre fart upplever jag att skon kommer ännu mera till sin rätt och skillnaden mot övriga modeller blir ännu mindre. Markkontakten är bra, dämpningen är fast men inte hård som i tunnare skon och jag tycker skon kommer bättre till sin rätt i mera stadig distansfart än jogg. Liksom med Distance gör det skon allround och enRoute känns absolut inte klumpig i lite högre fart utan följsam och med bra markkonakt.

Jag kan absolut rekommendera den här skon som en huvudsaklig mängdträningssko till de flesta löpare om man är intresserad av att en lite lättare men ändå väldämpad sko. Den är absolut ett bra alternativ till populära skor som t ex Nike Pegasus m fl. Jag tror också många motionärer skulle kunna maraton i enRoute om de tvekar om Salming Distance är för tunn för det.

Om jag skulle önska mig någon förbättring så skulle bara liiite mjukare mellansula göra löpningen skönare i lägre fart men det är en liten anmärkning. Det kan hända att den kommer mjukna med fler mil och i Salmings koncept ligger att mellansulan är relativt fast och responsiv.












måndag 6 mars 2017

Vad håller Asics på med?

Asics är ett skomärke som jag uppfattar går åt helt fel håll på den Europeiska och därmed också den lilla svenska, marknaden, i alla fall vad gäller att tilltala oss som är mer intresserade av löpning än sportmode eller som gillar lätta tävlingsskor. I Asics hemland Japan finns ett väldigt stort utbud av lätta racing flats medan nästan alla sådana modeller nu är borta ur Asics sortiment här. Det kommer istället nya modeller inriktade på den "urbana" löparen (excusez moi men wtf) som dessutom kallas ultralätt (med en vikt på över 250g, excusez moi igen). Jag känner mig som en gnällig farbror här...

Asics Piranha, en populär superlätt sko för bana och 5-10 km, Asics Hyperspeed, en väldigt skön, lätt och allroundsko för 5-21 km och ända upp till maraton för den vana löparen. Båda modellerna nu borta. Asics Tarther en racer för längre distanser, en fantastisk sko i sin första version. En sko jag sprang min första sub3-mara i (och flera därefter), sprang silvermedalj på Lidingö i, en sko jag persat med både på halvmara och mil och därmed en sko med högt affektionsvärde för mig. Borta nu. Den gjorde ett kort gästspel på den europeiska marknaden innan den försvann och många blev så frälsta Tartherentusiaster att de nu beställer Tarther direkt från Japan.

Asics Tarther i version 1, en sko jag haft många härliga löpupplevelser med!

Återstår en lättare modell i Asics sortiment, DS Racer, Asics racing flat med lite stöd för längre distanser och enligt mig (och många andra) en fantastisk maratonsko! Jag har version 10 sedan 2013 och har sprungit flera maraton och halvmaraton med den. Det kom en version 11 som var något stummare än version 10 med en förbättrad, mera hållbar sula men ännu så länge är det tyst om en kommande version 12 från Asics. Jag håller tummarna för att det faktiskt kommer en version 12 av DS Racer som är den enda sko jag är intresserad av i Asics sortiment!

Jag köpte Nike Zoom Streak som en ersättare men har aldrig riktigt trivts i den, den är för hög och konstig i mellansula och hålfot för mig (det känns som om jag har en kanelbulle under hålfoten) och senast jag sprang maraton i Stockholm 2016 fick det bli mina DS Racer istället.

Nike Zoom Streak, utmanaren som förlorade...

Mot det beprövade kortet Asics DS Racer som dessutom matchar mitt klubblinne så bra :) På bilden är det knappt en halv kurva och upploppet kvar av Stockholm Maraton 2016.

Jag sökte som många andra till ASICS Frontrunner men skrev bl a i min ansökan att jag tycker att märket gått åt fel håll när det gäller utbudet av lättare skor och jag såg en chans att få komma med feedback, inte så konstigt att jag inte blev utvald kanske ;-) men jag är inte avundssjuk, faktiskt inte. Jag tycker det är märkligt att ett av världens största sportmärken lämnar den här nischen på den europesiska marknaden vidöppen för sina konkurrenter att ta för sig av t ex Adidas med sin Adios-serie, Saucony med sin Type A, New Balance med sina 1400/1500-modeller för att nämna några exempel och självklart förlorar Asics kunder p g a det här glappet i sitt sortiment!

Det har kommit en ny, lätt modell som heter HyperTri och kanske är det en flirt med triathlon eller fans av så populära Hyperspeed, den ska vara lätt men ser tjockare ut än tidigare racing flats från Asics och är förmodligen därmed mjukare i sulan än en sådan sko helst bör vara, enligt mig.

För övrigt går träningen bra men efter tusingar i veckan som jag nog sprang lite väl snabbt har det gått trögare och jag tog två vilodagar för att jag behövde det och heller inte hann springa men igår i den kyliga vinden rullade jag i alla fall runt 28 km med Salming enRoute på fötterna och efter tio mil i dem är snart dags att sätta mig ner och skriva en recension om dem.

fredag 24 februari 2017

Vara snäll mot sig själv!

Det känns oförskämt bra just nu och jag tycker faktiskt att jag är både smart och snäll mot mig själv, t ex igår kväll. Jag hade tänkt springa distans men det blåste 10 sekundmeter, var någon minusgrad och underlag var 100% ojämn blankis eftersom blötsnön som inte plogats bort frusit till is. Jag hade dessutom tränat tisdag och onsdag och orkade inte ge mig ut i kylan och halkan när klockan passerat 20:00. Hade det varit för ett tag sedan hade jag säkert stressat ut på några kilometers distans som i bästa fall gett något om jag förmått hålla ner farten men förmodligen mest gjort mig sliten! Dessutom hade jag planerat för löpning både fredag, lördag och söndag så fem pass ändå den här veckan och en vilodag gjorde mig bara gott!!


Snabbdistans raka vägen till ortopedakuten?

Eller så beror den positiva känslan just nu på att mina ben blivit så långa...

Loppsäsongen närmar sig och jag velar om jag ska skippa Stockholm Maraton - BG Nilesjö chefredaktör för Spring tyckte ju det men samtidigt var det väldigt kul i fjol och många av mina löparkompisar ska springa. Samtidigt brukar jag springa vartannat år och nästa år när det är 40-årsjubileum och helt ny bana vill jag definitivt stå på startlinjen! Kanske springer jag utan att ha det som säsongens stora mål som Stockholm Marathon annars brukar bli för mig. Dessutom är jag redan nu i väldigt bra form och som känslan är nu skulle jag nog kunna springa några minuter snabbare än tre timmar utan att gå på max. Anmäld är jag inte och jag tror jag dröjer lite till att bestämma mig. Lite fler lopp hoppas jag på, det har jag bloggat om tidigare, en ny halvmara i Västerås i april blir det förhoppningsvis och förhoppningsvis också något millopp under våren.

Äldre blir jag ju hela tiden och förhoppningsvis också lite klokare på kuppen, jag inser mer och mer att vad som sker utanför löpningen påverkar träningen väldigt mycket! På jobbet ser inte mina framtidsutsikter bra ut nu och det gör också att jag är extra snäll mot mig själv, gör det jag ska men i övrigt prioriterar det jag mår bra av, t ex lunchträning. Idag blev det t ex ett riktigt bra pass med hela 20 st trehundringar i 3:20-fart/k uppdelade på fyra serier så 4x5x300m med 200m joggvila i 5:30-fart och 500m serievila i 5:30-fart, totalt 14 km på en timma, och så några extra hundra meter för att ta den här bilden då förstås :) Efter vilodagen igår var det pigga och springglada ben hela passet!

Efter jobbet idag ska jag hämta ut ett löparrelaterat paket på posten, kanhända att nästa blogginlägg handlar både mer om det och om jobbsituationen. Trevlig helg på er!

4x5x300m i 3:20-fart på jobbets löpband och några hundra meter till och ett antal bilder för att hitta någon där löpsteget ser bra ut också :)

onsdag 15 februari 2017

Salming Running ss 2017

Idag var det en stor dag för Salming då det både var lansering av ny kollektion - ss 2017 och en ny skomodell, där det stora naturligtvis var lanseringen av nya modellen EnRoute som breddar utbud och målgrupp med en mängdträningssko som fortfarande är lätt och utvecklad enligt Salmings "Rule of Five". Jag var inbjuden till Salming Concept Store men hade inte så mycket tid så jag stannade till lite kort efter jobbet bara. Jag gillar Salming vilket inte är någon nyhet för er bloggläsare. Skorna är av bra kvalité, lätta och har mycket löpkänsla. Hela filosofin och tänket kring löpteknik tilltalar mig också, t ex finns mycket bra videomaterial vid Salming Academy vilket ger mervärde till löpare förutom att erbjuda skor. Märket gör mycket för svensk löpning via aktiva ambassadörer och närvaro på tävlingar och evenemang och att det dessutom är ett svenskt märkte gör det extra roligt och jag bidrar gärna till att lägga ett gott ord för märket även om Salming varken betalat mig eller bett mig skriva det här blogginlägget.

Förutom att jag fick en trevlig pratstund med trevliga och duktiga löparen Sigrid så kände och klämde jag på årets nyheter. Jag vill betona att jag inte sprungit i någon av modellerna utan baserar de här tankarna enbart på att ha tittat på skorna i butiken. Salming har hittills främst varit en märke för de mer vana löparna då de relativt tunna och lätta skorna kanske gjort att många mer ovana löpare dragit sig för att prova märket men i och med introduktionen av modellen Miles förra året hittade nya löpare Salming och jag tror det kommer fortsätta nu med modellen EnRoute som är en uttalad mängdträningssko som ändå är relativt lätt. Ett par EnRoute är på väg hem till mig och jag kommer återkomma med en recension när jag gnuggat några mil i dem.



Salming EnRoute, bild från Salming.com


Distance (se bilder längre ner) har i år har ganska grälla färger och har blivit ytterligare lite lättare - 229g i referensstorlek, men är i övrigt i princip samma sko som tidigare vilket är goda nyheter då Distance är den sko jag använt mest och gillat bäst i sortimentet, jag har sprungit många hundra mil i mina tre versioner av Distance där jag precis nyligen pensionerade mitt första par från 2014 efter 155 mil.

Race (se bilder längre ner), den tunnaste och lättaste tävlingsmodellen har i år en väldigt häftig och snygg design som dessutom ska lysa i mörker. Den ser mer uppbyggd ut i år med tjockare mellansula men det stämmer inte, det är en kosmetisk förändring av mönstret på utsidan och mellansulan är som tidigare.

Speed (se bilder längre ner) är den lättare skon för lite längre distanser och här är det frågan om en rejäl makeover. Jag har inte sprungit i Speed sedan version 1 och skon tilltalade mig enormt först men efter lite fler mil var jag inte lika positiv utan har föredragit andra skor för t ex halv-och helmaraton. Jag pronerade väldigt mycket i version 1 och blev sliten i fötterna av den. Årets modell - Speed 5  är mycket mera uppbyggd i mellansulan än tidigare versioner och vikten är på hela 249g i referensstorlek, dvs skon är numera tyngre än Distance vilket gör mig fundersam. Den ska fortfarande upplevas som lätt och följsam men här tror jag Salming förlorar en del trogna fans. Jag förstår inte varför Speed nu väger så mycket. Om det är för att tilltala en bredare massa löpare så kommer EnRoute göra det jobbet och det har varit bättre i mitt tycke att behålla Speed som en lättare, tunnare tävlingsmodell eller träningssko för snabbare pass över längre distanser på strax över 200g.

Modellerna Trail och Elements saknar jag erfarenhet av och kan därför inte bedöma om de är förändrade men efter vad jag såg så var det inga större förändringar sedan tidigare. Det ska bli kul att följa mottagandet av årets nyheter och jag tror att 2017 kan innebära lite av ett genombrott för Salming där jag tror att EnRoute kan komma att bli en framgång som gör att många löpare får upp ögonen för märket.

EnRoute Herr
EnRoute Herr
Distance herr
Distance dam

Speed herr, notera den uppbyggda mellansulan och även den helt omgjorda ovandelen

Speed dam

Speed herr, otroligt snygg sko! 
Nej, mellansulan är inte tjockare än vanligt, det ser bara ut så på årets modell som i princip är oförändrad sedan tidigare

Speed dam, otroligt snygg sko! 

Abisko Jacket, en premiumjacka för vinter, höst och vår men med ett premiumpris på över 2100 kr bör den vara något alldeles extra. Färgen är svart och inte så spännande

söndag 12 februari 2017

Gårdagens medlem i Magasin Spring

Träningen går oförskämt bra och jag skrev ett inlägg om förra helgens långpass på dryga 33 km inkl 11 km i marafart eller snabbare men det blev så ointressant att det åkte direkt från utkast till papperskorg. I väntan på inspiration på det där fantastiska blogginlägget som kommer slå er alla med häpnad så fortsätter jag rapportera lite träning i all anspråkslöshet. Över tio dagar sedan senaste inlägget. För dåligt, punkt! Vi hade fem barn tillfälligt förra veckan då äldsta dottern som går i tvåan på gymnasiet hade en utbytesstudent från Tyskland inneboende i en vecka, vilket var mycket trevligt men tog en del extra tid i anspråk.


Igår var jag med som dagens medlem i Magasin Spring, texten innehåller knappast några överraskningar för er som läst bloggen ett tag, men kanske att några nya läsare hittar hit? Varmt välkomna i sådana fall, bloggen har jag skrivit sedan 2009 och det går att följa mitt löparliv sedan dess i närmare ett tusen inlägg vid det här laget.

Chefredaktör BG Nilesjö's råd var att skippa maran ett år och fokusera på fart på kortare distanser för att sedan få med mig farten upp på längre distanser och mina tankar har ju ett längre tag gått i samma riktning. Jag är dock just nu, även om träningen går bra, en bit från mina PB'n på alla distanser men i planen ligger mera fartträning. Jag behöver och vill bli snabbare för att nå mina mål eller ambitioner. Sedan kanske jag springer maran i år i alla fall utan att prioritera det så högt som ett A-mål, det var så roligt förra året. Vi får se, ambitionen att tävla lite mer ligger fast, på vilka distanser och på vilka lopp detaljplanerar jag inte just nu.

Jag fortsätter mitt lilla experiment att planka min egen träning från februari 2014 och igår var det 2x6 km marafart (4:10/4:05 min/km). Igår var känslan lätt och till min förvåning gick det också mycket fortare än så, snittfarten på de två fartavsnitten blev istället 3:56/3:53 min/km. Visst var jag trött i slutet tack vare en avslutande fartökning ner till milfart sista 500m annars var känslan stabil och jag var mycket nöjd med passet när jag joggade hem efter 15 km på en effektiv, dryg timma.

Den kommande veckan, dvs den som skulle legat framför mig om det nu varit februari 2014, ser relativt lätt ut med en kort snabbdistans, en halvlång fartlek, ett lätt distanspass och ett kort långpass på helgen. Utmaningen blir kanske mest att träna så lätt och inte köra för hårt. Ett tacksamt problem i så fall!

onsdag 1 februari 2017

Sno från mig själv

En tolftedel av 2017 är lagd till handlingarna och träningsmässigt blev januari OK, två långpass, en hel del fartlöpning på band och framförallt en pigg och stark kropp och en skalle som tyckte löpningen var rolig på i princip varje pass, trots ganska tråkiga yttre förutsättningar med halvvinter. Avslutningen hade jag dock kunnat vara utan med nästan en veckas uppehåll p g a förkylning. Istället för ett +30 km-långpass i söndags blev det soffläge. Lägg på det påverkad nattsömn för inte bara mig och fullt upp hemma och målmedveten träning halkar plötsligt längre ner på prioriteringslistan. Något som jag däremot alltid haft tid för är den armhävningsutmaning jag genomfört i januari, 50 per dag har jag jag gjort och det tar minimalt med tid och har gett bra effekt!

Hade jag fått till det där långpasset hade jag sprungit lika mycket januari 2017 som i januari 2014, den säsong som varit min överlägset bästa hittills med en viktig skillnad, jag var ledig i januari 2014 innan jag började mitt nuvarande jobb och i skarven mellan januari och februari 2014 sprang jag en 120 km-vecka med tre långpass. Det har jag inte gjort i år! Den här våren kanske blir ett spännande experiment om hur viktig just den veckan var...

Jag kikade på träningen jag genomförde i februari 2014 men någon slags idé om att kanske planka hela vårens upplägg för att se om jag igen kan närma mig formen jag hade våren 2014 och första tanken som slog mig när jag tittade på februari 2014 var hur.....tufft trodde ni kanske... nej, hur lugnt det såg ut.

210 km löpning, fyra pass i veckan, tre långpass varav ett i hygglig fart, tre intervallpass i farter som inte kommer bli några problem att matcha, två snabbdistanser lite snabbare än marafart och så riktigt softa distanspass utomhus i 5:15-5:30-fart. Det blir inga som helst problem att genomföra det, så länge jag håller mig frisk, även om det är fullt upp hemma. Samtidigt kommer inte februari enbart att ge mig någon toppform, om jag nu skulle sno hela vårens upplägg från mig själv så vet jag att det väntar klart tuffare pass framåt april, t ex några av mina bästa intervallpass någonsin, t ex 10x1000m @3:37 min/km och 8x1000m @ 3:32 min /km bland annat för att bara ta ett par pass direkt ur minnet.

Det andra som slog mig var att jag kunde klicka i dagboken på något av passen jag genomförde för tre år sedan och faktiskt minnas just det passet. Fascinerande med tanke på alla löppass jag genomför och långt ifrån alla av dem lämnar några spår i minnet, trodde jag!

Från 1 februari 2014 står det så här i träningsdagboken; "kort lätt jogg 6,0 km, 5:10-fart". Det låter ju som ett alldeles strålande sätt att starta upp igen efter sex dagars förkylningsuppehåll. Nu kör vi!

Februari  2014 var också snöfattigt att döma av den här bilden som togs inför ett reportage i Intersports Kundtidning. Foto: Jennifer Glans.

torsdag 26 januari 2017

Hur lång är en sekund?

Det här skulle kunna bli spännande läsning om relativitetsteori, krökta rum, rumstidens krökning i närvaro av massa, parallella dimensioner och den fysikaliska skillnaden mellan nutid och framtid men då närmar vi oss områden som ligger långt utanför min kompetens och bekvämlighetszon men titeln till det här inlägget, och för all del inspirationen till den här inledningen kom till mig när jag lyssnade på detta i bilen häromkvällen på vägen till simskola med dottern och nu är den här långa meningen slut.

Nej, mer konkret så har jag som vanligt på vintern tränat en del på löband på sistone. Fartpass, framförallt intervaller i olika former, springer jag gärna inomhus i shorts och linne när kyla och väglag försvårar genomförandet av de passen utomhus.

Garmin påstår att deras klockor kan mäta sträcka inomhus med den inbyggda acceleratorn. Jag tycker inte de har fog för det påståendet, vilket jag skrivit om tidigare. Joggar jag långsamt hänger klocka med skapligt men så fort jag höjer farten blir det fel, väldigt fel. Felmarginal på 20% och över är inte ovanliga. Problemet beskrivs som vanligast på nya klockor i Garmins eget forum men då jag sprungit med min Forerunner 620 i över tre år nu (och den har fungerat fantastiskt bra, utöver detta) kan det inte bero på att klockan inte kalibrerat sig.

Jag kan förstå att accelerometern i klockan får svårt om jag springer snabba, korta intervaller och varvar med långsam joggvila. I tisdags däremot sprang jag ett okomplicerat lunchpass, en kilometers uppvärmning från snabb gång till 14 km/h följt av 7 km snabbdistans i 3:55-fart (15,3 km/h) och en kilometers nerjogg i jämn 5:30-fart, totalt 9 km i 4:16-fart, enligt löpbandet då. Garmin summerade passet så här.



Att nio kilometer blev 7,24 km på klockan var inte så överraskande. Jag såg ju att klockan inte alls hängde med på fartökningen. Det som överraskar mer och nu kommer vi till rubriken på det här inlägget, och till något som jag också noterat på många pass nu i vinter, är att passet tog 38 minuter och ca 28-29 sekunder på löpbandets klocka men bara 38:09 på klockan och då startade och stannade jag klocka och band samtidigt.

Alla som springer på löpband regelbundet vet att de kan vara mer eller mindre rätt kalibrerade. Bandet på vårt jobbgym är ganska nytt och jag gjorde i alla fall en minikalibrering mellan bandets fart och klocka i början och slutet av passet och i 15,3 km/h, dvs 3:55 min/km tog en kilometer, just det, exakt tre minuter och femtiofem sekunder så det stämde i alla fall men det är kanske inte så överraskande? Kanske är det inte svårare än att en sekund inte är en sekund på ett felkalibrerat löpband? Jag har svårare att tro att en Garmin-sekund avviker från internationell standard. Det borde jag i så fall märkt på alla de gånger jag tävlat och i princip fått samma tid på sekunden på klockan som officiellt, även på maratonsträckan.

För övrigt så verkar vi ju inte få någon långvarig vinter att tala om och förutom att jag tycker synd om barnen och de som vill träna längdskidor är jag rätt nöjd med det. Jag hejar på mildvädret i veckan och hoppas kunna springa långpass utan Icebugs i helgen! Våren får gärna komma extratidigt i år! Gärna redan imorgon!

söndag 22 januari 2017

Januaristatus

Inte så mycket verkstad här på bloggen men tränar gör jag och ganska bra också!  Året har börjat bra med 4-6 pass löpning per vecka och veckomängder på ca 60 km. Jag har inte pressat in pass jag inte känt för och inte heller hoppat över några tänkta pass utan sprungit ungefär så mycket som jag haft tid och lust med.

Jag har inga problem med snabba intervaller i 3:20-fart eller tusingar i 3:30-fart på och lugn distans ute inkl ett par långpass. Igår på långpasset blev det en spontan fartökning på fem kilometer ner till maratonfart och det kändes ganska bekvämt. Saknas gör de lite längre fartpassen utomhus men de kommer när väglaget blir bättre. Relativt måttlig fart känns ganska ansträngande utomhus nu med det isiga underlaget och kylan. Saknas gör också backstyrkan men det finns tid att träna upp det senare. Känslan är som den brukar vara i januari eller något bättre kanske om jag ser till formen utan att jag inbillar mig att jag är i någon toppform.
  • Jag är stel i vänster fot/fotled vilket jag försöker prehaba genom stretch av vad och hälsena och lite foamroller. Jag skyller på löpning på ojämnt, isigt underlag i klumpiga Icebugs som dock känns nödvändiga med nuvarande isgata. 
  • Jag kör ett januariprojekt med 50 armhävningar per dag och det ger bra effekt och känsla i kroppen. Känner mig starkare och tycker jag också ser lite starkare ut även om jag aldrig kommer skrämma någon med mina biceps. Jag får lite på att jag kan springa ifrån det eventuella buset istället. Jag funderar på någon liknande utmaning för februari med att dagligen köra någon övning för mage och/eller baksidorna. Vanliga situps tycker jag är tråkiga liksom plankan. Kanske mountainclimbers eller något liknande. Kanske kan jag övertyga hustrun om att vi behöver och har plats för en pilatesboll här hemma till slut?
  • Just nu testar jag också lite yoga för att öka rörligheten, har fått tips på en bra app som heter Track Yoga som jag testar lite, får se om jag går någon kontinuitet i det men passen/övningarna jag kört hittills är väldigt korta, bara 10-20 minuter, vilket jag tycker är bra. 
  • Tävlingssuget lyser ännu med sin frånvaro, hoppas det vänder. Det finns lite inomhustävlingar på korta distanser att springa nu och även om jag är lite sugen är jag inte sugen att jag gör slag i saken och anmäler mig. För att prestera bra på inomhustävlingar bör man också träna några gånger i inomhushall, annars blir det ovant med den torra luften som ofta råder inomhus. Jag har också svårt för att ta lite lättare på inomhustävlingar och springa dem för "skojs" skull även om jag borde det och då blir det inte lika roligt när jag känner att jag inte är i så bra form.
Status alltså relativt gott några veckor in på det nya året. Förutom stelheten i foten känns kroppen stark, i balans och med på noterna och löpningen går bra och mestadels lätt även om de yttre förutsättningarna med isiga gator inte stimulerar men på långpasset igår i solen var det nästan lite vårvibbar i luften. Det blir också lite ljusare för varje vecka nu. Jag får ge mig till tåls ännu ett litet tag i jakten på vårtecken.


Typisk bild från min s k "Tre-Sjöar-Runda" (som passerar tre olika sjöar, därav namnet) 12 ganska kuperade kilometer 50/50 grusväg/asfalt .



Cykelvägen hem till mitt bostadsområde, undrar hur många gånger jag sprungit här egentligen?