måndag 18 juni 2018

Race Report Sthlm10 med SM-milen - 39:49 och 7:a i M45 VSM

Är det någon idé att skriva tävlingsrapporter i bloggformat längre? En berättigad fråga men här kommer ändå en race rapport från SM-Milen/Sthlm10 i torsdags. Det här loppet var tänkt som vårens och årets stora A-mål. Loppet där jag verkligen skulle vara i form för att springa en riktigt snabb mil och kunna vara med och konkurrera om VSM-medaljer. Detta var innan livet kom emellan. Jag har inte tidigare satsat eller ens deltagit på Sthlm10/SM-Milen då det tidigare alltid legat för nära Stockholm Maraton.

Hälsporren gjorde att dosen löpningen halverades i maj och under andra halvan av maj joggade jag bara ett pass och ägnade mig istället åt rehab av foten, hemmastyrka och cykling.

Jag funderade på om jag alls skulle springa men hälen blev markant bättre efter att jag började använda inlägg i början av juni och de korta testjoggar jag genomförde framkallade ingen smärta.  Inte de bästa förutsättningarna att försöka springa en snabb mil relativt otränad och med en fot som inte är helt kurant men jag kände mig glad inför tanken på att springa och efter den här våren var det viktigt så jag beslutade mig för att prova. På förhand fanns alla möjliga scenarios med, från att springa på allt mellan 38-45 minuter till att behöva jogga i mål med en irriterad fot eller t o m behöva avbryta loppet.

Jag provade att jogga utan inlägg på väg till Rålamshovsparken vilket gick bra och det gav energi att komma bort till startområdet och träffa lite kompisar och känna sig som en del av löparkollektivet igen, jag insåg då hur mycket jag saknat snacket och stämningen kring lopp!

Starten gick och vi veteraner fick stå längst fram med eliten och blev ivägklappade av de senare startleden. Det gick något för snabbt i början i ca 3:40-fart även om jag tyckte jag höll igen, vi låg fem M45:or väl samlade, bland dem Anders Szalkai som sprang bredvid mig och farthöll sin dotter. De andra gled dock iväg sakta och jag vågade inte gå med med tanke på kuperingen på andra halvan utan hoppades att någon skulle tröttna. De första fyra kilometrarna kändes det bra och avspänt med bra kontroll men sedan blev jag tröttare.

Passerade 5 km på ca 19:35 men sedan gick andra halvan lite långsammare speciellt över Långholmen men höll jämn fyrafart även över Västerbron (fast hur jag än försökte springa fort utför gick det inte fortare) och är ändå nöjd med hur jag disponerade loppet. 

Var ruskigt trött sista kilometern och rädd att inte fixa "ens" sub40, höll t o m på att ge upp 500 m från mål och börja gå i sista uppförsknixen. Endast tack vare att jag hade två tröttnade M45:or inom synhåll orkade jag pressa på. Passerade Richard från IF Linnéa 500 m från mål i en sista farthöjning och det var ohyggligt jobbigt att springa runt istället för rakt fram mot målet. Hade 20 m fram till Jörgen Lindh på sjätte plats men var chanslös på att komma ifatt och sprang i mål på 39:49 vilket räckte till en sjundeplats på VSM M45. Ac 1373 män i stora resultatlistan räckte tiden till 35:e plats och en 65:e plats av 101 resultat i SM-resultatlistan.

Jag är nöjd efter omständigheterna, för brons hade det krävts 38:21 en tid jag nog hade kunnat presterat om jag varit i den form jag velat, så kuperad var inte banan. Nu är jag istället glad för att foten inte gjorde ont, att jag fick känna löpargemenskapen igen och att jag ändå klarade att springa milen under 40 minuter vilket alltid är i alla fall godkänt.

Foten har varit OK efter loppet och jag siktar på ett par veckors lugn uppbyggnadsträning nu med kortare joggpass lite oftare och fortsatt rehab.

fredag 1 juni 2018

Lycka till alla Stockholm Maraton-löpare!

Imorgon är det Stockholm Maraton och jag har skrivit många gånger att det loppet och hela arrangemanget har en mycket speciellt plats i mitt löparhjärta. Det var riktigt häftigt att springa New York Maraton 2015 men Stockholm maraton är "hemma". Laddningen innan, resan till Stadion, surret före på Östermalms IP, känslan i startfållan på Lidingövägen med helikoptrar ovanför och speakern som välkomnar löpare från olika länder. Själva loppet med all hemmapublik och den vackra banan och inte minst, att efter loppet dricka ljummen öl, äta varmkorv och bulle i obegränsade mängder och samtidigt nörda ner sig i hur loppet har gått ihop med löparkompisarna och till sist glassa och njutspringa i Finishertröja när sommar-Sverige är som finast - det är väldigt väldigt svårslaget!

Jag brukar känna mig utanför racebubblan och vara avundssjuk på er som springer imorgon. Det är jag inte i år. Jag bestämde mig tidigt för att stå över, då jag sprungit både 2016 och 2017 och gjort totalt sju lopp i Stockholm. Min målsättning på sub 2:50 har jag inte varit i närheten av sedan 2014 och att göra ytterligare ett lopp på ca 2:55 motiverar mig inte tillräckligt, just nu. Dessutom har jag inte fått till träningen och rehabar hälsporre. Fördelen med att stå över är dock att suget att springa maraton återvänder och därför har jag ofta sprungit vartannat år och det lär bli fler lopp i Stockholm men fokus nu är att komma tillbaka i mer regelbunden löpträning utan att ha ont i hälen.


Värmen gör också sitt till, den är underbar men inte att springa i. Samtidigt, den går inte att påverka och är det något som är dumt så är det att lägga mycket energi på något som är utanför ens kontroll. Många av er har tuffa målsättningar inför loppet och har tränat hårt och kanske deppar ni också nu över att det blir svårt att nå dem på lördag. Gör inte det! Är det något jag lärt mig efter tio maratonlopp så är det att glädjen över en uppnådd målsättning är stor men också kortvarig. Vi verkar fungera så, så fort vi klarat av något, och det inte varit alltför hemskt att genomföra, så ställer vi väldigt fort in oss på någon ny, ännu tuffare målsättning. Därför, tänk bort de där målsättningarna så gott det går. Gör ditt bästa utifrån förutsättningarna just imorgon och glöm för all del inte att njuta av festen, du som löpare är huvudperson och själva festföremålet!

Drick lagom och kom ihåg att för mycket vätska kan vara lika farligt som för lite. Få i er något salt innan, klä er i ljusa kläder ni vet fungerar, sök skugga längs gatorna, sänk tempot och njut av loppet och var beredd att det blir mindre njuta och mer slita ju närmare mållinjen du kommer. Och till dig som ändå har målsättningar och kanske t o m gör ditt första maratonlopp. Gör inte samma misstag som jag gjorde 2008, att gå i mål missnöjd. Det är väldigt dumt att vara missnöjd när du precis genomfört ett maratonlopp! Vinka till publiken Stadion, sträck händerna i luften och skrik ut din glädje när du går i mål och skryt sedan ohämmat med medaljen och Finisher-tröjan!

Stort lycka till alla Stockholm Maraton-löpare!

2010 - min tredje mara och den första jag lyckades genomföra i jämn fart,
jag sprang t o m negativ split.

Den kalla, blöta upplagan 2012 till trots sprang jag som en klocka och gjorde min första sub3.
Ett lopp jag aldrig glömmer!



2014 gjorde jag mitt livs lopp så här långt, jag satte upp en otroligt tuff målsättning och nådde nästan ända fram.
Stoltheten över mitt "PB" finns kvar fyra år senare.



2016 hade jag en ganska strulig träningsvår med knäsmärtor bakom mig och jag tvivlade på min kapacitet. Det hade jag inte behövt göra,
jag höll tungan rätt i mun, sprang ett jämnt disponerat lopp och var därför så här glad att ha hela familjen på läktaren när jag gick i mål.

2017 bestämde jag mig att verkligen ta ut mig från 40 km och in i mål och att sätta min näst snabbaste tid.
Det gjorde jag och det såg så här plågsamt ut med ca 400m kvar att springa...
...men det glömmer man ju fort och känslan i målfållan var precis lika härlig som vanligt! Foto: Kenth Svensson.

måndag 28 maj 2018

Hälsporre - Plantar Fasciit - och min väg framåt.

Det var en gång då jag hade bra kontinuitet utan skadeavbrott i min löpning. Min träning är fortfarande regelbunden men förutom nybörjarkänningar av benhinnor och löparknä de första två åren kan jag nu lägga ytterligare några rader av skador till löpar-CV't.

  • 2015 var det hamstringsenan i vänster ben som smärtade och tvingade mig ur skorna.
  • 2016 var det gåsfot, bursit i vänster knä.
  • 2018 kan jag också lägga till hälsporre - plantar fasciit. Denna av löpare fruktade åkomma som ofta blir segdragen. Det är liksom svårt att vila fötterna till vardags även om jag vilar från löpningen. Också nu är det min vänstra sida som inte vill vara med och leka som förut.

Jag har dragits med en öm och irriterad vänsterfot ett bra tag. Redan i fjol var foten riktigt stel dagen efter lopp vilket jag trodde berodde på att jag sprungit i slitna skor med dålig dämpning. Smärtan har nu tilltagit, ändrat karaktär och vandrat runt lite. Stelhet i foten har ersatts av punktsmärta på insidan av foten, någon centimeter upp på sidan från hälkuddens framkant.

Jag provade sex dagars löpvila och punktsmärtan försvann men efter en testlöprunda blev hälkudden omedelbart rejält irriterad och jag sökte därför fysioterapeut för en vecka sedan. Hon undersökte foten och kunde enkelt ställa diagnosen plantar fasciit. Känningen på insida fot var förmodligen en irriterad stortåsena efter kompensation/ändrad belastning p g a hälsmärtan. Hon tejpade foten hårdare än jag gjort själv och rekommenderade omedelbar avlastning, inte gå barfota hemma, använda dämpade vardagsskor och löpvila.

Jag har provat mig fram och varit flitig med rehab:
  • Smärtstillande/antiinflammatorisk behandling - både som gel och tabletter. Tveksam effekt, ska en sena smärtstillas behöver dosen vara hög då senan har dålig blodförsörjning.
  • Tejpning av foten med hjälp av Youtube, halvdan effekt, mycket effektivare när sjukgymnasten tejpade vilket gav omedelbar avlastning.
  • Punkt-/triggermassage av vader efter tips på jogg.se, Hittade aldrig någon triggerpunkt och därmed noll effekt.
  • Stretch av vader, t ex i trappa, viss, tillfällig, effekt.
  • Stretch av framsida skenben genom att plantarflexa foten efter tips från den här videon. Möjligtvis lite effekt men har inte gjort det tillräckligt. 
  • Tåhävningar i trappa, viss effekt men tillfällig. 
  • Massage/tryck på foten genom att rulla golfboll, frusen PET-flaska eller brödkavel under foten. Bra effekt. Golfbollen har varit effektivast och den rekommenderades också av sjukgymnasten, sitter jag och rullar med ganska bra tryck på golfbollen så blir hela undersidan av foten varm efter ett tag och smärtan avtar helt.
Jag och fysioterapeuten hade också en diskussion om löparskor och specifikt om HokaOne och hon var av samma åsikt som jag, gärna ha ett par dämpade skor att rotera med men det är inget bra för foten att alltid springa i superdämpade skor. Nu har jag ändå gjort slag i saken och skaffat mig ett par HokeOneOne Napali och jag fick bra hjälp av personalen på Runners Store Stockholm och när jag sade att jag i princip bara sprungit i Salming de senaste fem åren så bekräftade de också att de kräver en hel del av både fötter och löpare. 

HokeOneOne och en golfboll - min vänsterfots bästa vänner just nu...

Foten är klart bättre efter en veckas löpvila. och jag är vid ganska gott mod ändå. Jag har inte varit så inspirerad och motiverad att löpträna efter en tuff vår och ett uppehåll kan göra mig gott. Jag har fått lite endorfiner genom att cykla och benen börjar fatta vad jag håller på med och börjar kännas starka. Försöker också köra lite styrka. Jag har tänkt bort de skarpa målsättningar jag haft för i år och har redan bestämt att det här får bli en mellansäsong. Jag hoppas fortfarande göra ett OK halvmaraton i Stockholm till hösten och det känner jag ingen stress över, dit är det långt. 

Om det blir någon start i SM-milen redan 14/6 beror på vad fysioterapeuten säger på fredag när jag tillbaka för att göra ett ultraljud av foten för att titta på hur irriterade senorna är. Fortsättning följer. 

måndag 21 maj 2018

Varför är det så få som tävlar i veteran-friidrott?

Vi är väldigt många som springer, i väldigt blandade åldrar. Vi är inte lika många, men fortfarande ett stort antal, som är med i löparklubbar. Av dessa är det ett väldigt litet antal som ställer upp i veteran-tävlingar.

Förra helgen sprang jag Veteran-DM för Stockholm (resultat här) på ett varmt och blåsigt Sätra IP i södra Stockholm, sträckan var 1500 m och precis som i inomhus i vintras kammade jag hem ytterligare ett DM-guld, mitt fjärde i ordningen. Utöver de två jag har i år på 1500m har jag också ett VDM-guld i M40 på maraton (Vintermaraton 2013) och ett VDM-silver i M40 på maraton (Vintermaraton 2014). Förra helgen behövde jag dock bara starta och tre och tre kvarts varv senare passera mållinjen för att kassera in min guldmedalj eftersom jag var den enda (!) startande  i min åldersklass. Tråkigt naturligtvis och givetvis en hundraprocentig devalvering av värdet på guldmedaljen. På VDM-inomhus (IVDM) i vintras var vi i alla fall två startade i M45...

Ett av årets mål var att ta en DM-medalj på 1500 m och det är uppnått två gånger men visst hade det varit mer värt och klart roligare med fler medtävlande men samtidigt kan jag bara tävla mot de som ställer upp.

Mitt lopp är inte så mycket att orda om och det blir ingen race rapport, efter en relativt svag insats i värmen där jag kom iväg kontrollerat utan att förivra mig så gjorde jag ett svagt andra och framförallt tredje varv utan någon rygg i närheten och endast med hjälp av en avslagen spurt de sista tvåhundra meterna lyckades jag med nöd och näppe ta mig under fem minuter med tiden 4:59:97, tio sekunder långsammare än jag sprang inomhus i vintras.



Visst, det var en vacker Kristi Himmelsfärdshelg och säkert fanns det annat som lockade. Totalt var vi ca åtta löpare på 1500 m medan de kortare löpgrenarna och framförallt teknikgrenarna verkar locka lite fler deltagare.

Varför är det så deltagare på sådana här tävlingar? Är det dålig marknadsföring så att för få vet om tävlingarna? Är det en rädsla att tävla och "göra bort sig" i tron att alla andra är så snabba? Är det ett avfärdande av veteranfriidrott som något som ett gäng föredettingar sysslar med? Synd i båda fallen eftersom det både görs väldigt fina prestationer vid dessa tävlingar och framförallt är en väldigt fin gemenskap där alla pratar med alla! Jag blir i alla fall inspirerad och tycker det är häftigt att se deltagare som nått en hög ålder både springa, hoppa längd och stöta kula t ex och hoppas att jag själv har kvar lusten att träna och röra på mig när jag själv är äldre.

Nästa lopp, och nästa mål är att vara topp fem i M45 på SM-milen 10 km i juni, ett mål som just nu, efter den här dåliga träningsvåren känns avlägset, om det nu inte skulle bli väldigt få startande igen men veteran-SM brukar i alla fall locka fler än DM-tävlingar och det finns många duktiga löpare i M45 som jag normalt inte har en chans mot. Jag har snart tagit en hel veckas löpvila i ett försök att få min häl att bli mindre öm, och jag har heller inte haft någon större inspiration till träning överhuvudtaget senaste veckan. Tråkigt men så är det för tillfället och det är bara att inse att det kanske kommer vara så ett tag.

fredag 27 april 2018

Tips på fartpass

Rensade jobbväskan på en massa papper som jag tydligen transporterar fram och tillbaka till jobbet. Längst ner i ett fack hittade jag detta skrynkliga papper och det tog mig några sekunder innan jag insåg vad det var. På två ställen står det 5000 m tävling och 10 000 m och då insåg jag att jag av någon anledning skrivit ner de fartpass jag genomförde sommaren 2017. Eftersom det i poddar och i bloggar verkar finnas en konstant efterfrågan på konkreta tips på pass så tipsar jag helt enkelt om de här passen.



För att sätta träningen i något slags sammanhang så var förra året var min näst bästa säsong och jag gick in i sommaren med ganska bra form efter att ha haft en bra träningsvolym. Jag sprang Atea Mälarmaraton/halvmaraton på 1:22 i april och Stockholm Maraton på 2:54:00 i juni och sedan följde, som alltid efter Stockholm maraton en kravlös period av sommarträning där jag tränade det jag tycker om och är det något jag verkligen gillar så är det intervallträning i splitshorts och linne en ljummen sommarkväll - det är inte mycket som slår det. 

Det var sparsamt med långpass den här sommaren, något enstaka till ett par per månad som det brukar vara för mig efter ett maratonlopp, min volum juni-augusti var mellan 19-23 mil och jag sprang 4-6 pass varje vecka där resten av träningen var ganska lätt distanslöpning och många pass på stig i skogen.

Listan innehåller bara sträckor på intervallerna och inga farter/tider vilket i det här sammanhanget är bra då alla som läser kan anpassa farterna efter sin nivå så här är listan i mer lättläst form:

Juni

Stockholm maraton och efter ett par veckors återhämtning:
4 x 400 m + 2 x 1000m 200m joggvila
5 x 800 m 5 km-fart 200 m gåvila
12 x 300 m 5 km-fart + 3400m milfart på bana
4 x 5 x 120 m flack backe med joggvila ner

Juli

3 x 400-300-300 m 5km-fart, tävlingsförberedande pass
5000 m tävling (bra lopp, nästpers)
8 x 1000 m progressivt från milfart till 5km-fart
2 x 5 x 300 m snabbt från 1500m-fart ner till 1000m-fart
4000-2000-1000-500 m progressivt från milfart ner till 1500m-fart
300+300-200 m flytfart dagen före millopp på bana
10000 m tävling (katastrofdåligt lopp p g a åt alldeles för nära inpå, rookiemisstag)
12 km snabbdistans i halvmarafart

Augusti

2000-1500-3000-1500-500-1500 m halvmaratonfart med 200 m joggvila
5 km snabbdistans hårt
3x2000 m halvmaratonfart+1000 m milfart

Nu är det inte sommar ännu men kanske hittar ni något pass ni tycker verkar kul eller bra och med stundande långhelg för många av oss kanske det passar bra med att inleda mera fartträning med sikte något lopp i sommar? Gillade ni det här så tipsar jag också om ett gammalt inlägg där jag beskrivit några av mina intervallfavoriter, det är från 2013 men står sig bra ännu, ni hittar det här.

Trevlig helg!

torsdag 19 april 2018

Att stärka eller skydda foten i rörelse och i vila - det är frågan

Löpskomarknaden har gjort en 180-graders sväng de senaste tio åren. Det har jag bloggat om förut. Hypen runt Born to Run orsakade en explosion av minimalistiska skor på marknaden med Vibram Five Fingers i spetsen, och ett inte så litet antal följande stressfrakturer i fötter. Det gick några år och HokaOne gjorde succé med sina maximalistiskt dämpade skor. Hoka som också sedan dess gjort en "regression towards the mean" och inte ser lika extrema ut utan mer som övriga märken och idag finns det ganska många skomodeller och märken i segmentet riktigt väldämpade skor med låg vikt och lågt dropp.

Jag har tagit en medelväg. Dropp är så inte så viktigt för mig, springer i allt från 0-10 mm men 4-8 mm är en sweet spot. Låg vikt, bra respons och löpkänsla är det viktigast för mig och jag uppskattar lättare löparskor med bra respons och löpkänsla och naturligtvis en bra passform på mina fötter vilket för mig innebär en lagom tight mellanfot och lite bredare tåbox och det har jag hittat i Salming som är det märke jag sprungit mest i de senaste åren.

Jag har hittills varit skeptisk mot Hoka, framförallt för att jag tror på en naturlig, stark fot mer än skyddsmekanismer. Foten är ett valv och ett valv blir starkare av tryck ovanifrån, inte stöttning underifrån. Ja jag vet, standardkommentaren här: "Asfalt är ett nytt material som vi inte är anpassade för..." point taken.

Jag är lätt, har en ganska låg träningsvolym och har en löpteknik som åtminstone är OK efter mer än tio års löpning även om det givetvis alltid går att förbättra, en kadens på ca 174-176 i lätt distansfart och en ganska mittfota landning. 


Eftersom jag tror på starka, naturliga fötter så jobbar jag en del med fotstyrka hemma. Går gärna barfota inomhus och på sommaren, använder tunna Sneakers, gör ofta diverse fotstretch-och tåövningar som att spreta med tårna åt olika håll, crabwalk etc. 

Men...

Sedan ett bra tag tid tillbaka är jag stel i vänster fot på morgonen och öm i vänster häl. Det kan vara en släng av hälsporre men jag tycker inte det stämmer helt. Jag har aldrig ont vid löpning utan det kommer efteråt och framförallt dagen efter snabbare pass. Det är främst på insidan och framkant av hälkudden och det kan också vara ett irriterat senfäste i Peroneus. Snabbare löpning i tunna skor retar hälen och morgonen efter sådana pass är rejält öm. 


Jag har provat vadstretch, tåhävningar, antiinflammatoriskt, löpvila och inget har haft klockren effekt. Att massera undersidan av foten med en golfboll och främst då runt hälkudden verkar ha en viss effekt och kombinerat med tåhävningar och stretch av vad går det att hålla i schack.

Jag tror fortfarande det är bättre med starka fötter än kompensatoriska och symptomatiska åtgärder som extra dämpning men kanske har jag tänkt fel ändå.

1. Eftersom jag nu springer i ganska tunna skor kanske jag inte ska fresta på fötterna ytterligare när jag vilar genom att vara mycket barfota hemma och göra diverse fotövningar? 

2. Skulle jag vara hjälpt av ett par mer dämpade skor och ge efter och prova Hoka för att avlasta hälen ? 


Jag har tänkt att jag ska träna extra mycket fart den här säsongen men jag måste komma tillrätta med detta först! Eventuella tankar och synpunkter mottages tacksamt.

onsdag 21 mars 2018

Tacksam...

Det blir ett oerhört kort inlägg den här gången, förmodligen det kortaste i den här bloggens historia. Jag vill bara säga att jag just nu är mer tacksam än någonsin tidigare att jag har löpningen i mitt liv. Ta hand om er så hörs vi senare!

onsdag 28 februari 2018

Varken springer eller bloggar...

eller löparen och bloggaren som är på väg att försvinna? Inte mycket verkstad här eller i löparskorna. Det här är det sista gnälliga inlägget, det lovar jag. Det lockar knappast läsarskaror att varannan vecka publicera ett inlägg där jag bara skriver om förkylning och utebliven träning.Jag ser så mycket fram emot att lämna februari med sjukdom, mörker och kyla bakom mig. Som någon skrev på sociala medier igår, "jag är övertygad om att vädret administreras av någon myndighet med väldigt lång handläggningstid, nu kom vädret som beställdes till jul" (fritt återgivet ur minnet). Jag vet att det är vinterns sista dödsryckningar vi bevittnar och det är mig bekant, inte sällan kommer det en "knäpp" i februari innan vårsolen besegrar kung Bore.

Vilodagarna har staplats på varandra och inte har det hjälpt att SJ igår levererade tågförseningar en masse i tolv minusgrader och blåst vilket gjorde att jag tillbringade fem timmar med att ta mig till och från jobbet mot i vanliga fall 2x30 minuter. Att ge mig ut kl. 20:30 i fjorton minusgrader och blåst efter en tolvtimmarsdag på jobbet - så stark är inte min motivation just nu och det är OK!

Jag kan se tillbaka på den sämsta träningsmånaden sedan februari 2011, bara genom ett lunchpass idag lyckas jag med nöd och näppe kravla mig över tio löpta mil på hela februari, tio mil, vad mer målinriktade motionärer springer på en vecka. Bara för att ska jag springa två pass idag och ge mig ut en kort runda ikväll hur jävligt blåsigt och kallt det än är. Det gör inte underverk för min egen självbild att springa så här lite, eftersom identiteten som löpare som vill något mer med min träning än att jogga ett par gånger i veckan sitter relativt fastnaglad i mitt inre efter mer än tio år.


"Fördelen" med att springa så här lite är att jag är sugen på att springa och på de pass jag faktiskt kommit ut på har puls legat normalt kontra fart och lugn distans har känts helt OK, att höja farten om än bara så lite har dock varit väldigt jobbigt men det kan få vara så i februari.

Jag siktar på rimliga målsättningaratt vara "nästan" lite imponerad av mig själv" utan att behöva ta några OS-guld ett tag framöver :-) och ser fram emot odubbade skor, färre lager kläder och vårsol, alldeles alldeles snart.

På återhörande, förhoppningsvis snart igen!

onsdag 14 februari 2018

Tankar under en mancold och ett bloggtips

  • Några dagars påtvingat träninguppehåll räcker för att ifrågasätta om det är värt att lägga ner alltid på träning. 
  • Mer tid hemma p pg a utebliven träning betyder inte alltid mer kvalitativ tid med familjen p g a egen grinighet.
  • Sociala medier är mest av ondo när man är sjuk.
  • Alla andra är ofta i strålande form när jag inte är det. 
  • Jag har onödigt många löparskor (en tanke som aaaldrig slår mig i vanliga fall). I nästa ögonblick; surfar löparskorea.
  • När duschade jag senast egentligen?

En skitvecka följdes av en riktig skithelg. Febriga barn följdes av febersjuk myself hela helgen. Alltså sjuk på riktigt, vi pratar feber på hela 38 grader, vi pratar smärta mellan skulderbladen, snor och så mycket hosta att jag fick gå upp kl. 04:00 i lördags morse för jag väckte både mig själv och hustrun när jag höll på att hosta lungorna ur mig. Vi pratar mancold. Vi snackar mysbrallor, fleecetröja, buff runt halsen och dubbla ullstrumpor.Inomhus. Finns det något ofräschare än mjukisbyxor? Jag har det nästan bara när jag är sjuk. Att inte träna betyder också att det är väldigt lätt att glömma bort att duscha. Ni hör ju själva hur fräscht det låter. 

Att vara en tränande person när man är sjuk är värre än att vara en person som inte tränar. Mycket värre. Att vara löpare med ett Instagramkonto ska vi inte tala om, det är rena rama döden! Sysslolösheten och tidsöverskottet som blir av utebliven träning ger dessutom mer skärmtid och en sjålvplågerispriral istället för att lägga telefonen ifrån mig och läsa en bok istället.

Jag scrollar flödet och möts av leende löpare, rosiga kinder och tummen upp, uppdateringar om härliga pass trots att det är grått, trist februariväder utanför fönstret. Uppdateringar om långpass och extra snabba pass. Det blir genast ännu mera synd om mig och istället för att bli inspirerad blir jag ogin och avundssjuk på ett sätt som verkligen inte är jag.

Det är också en naturlag att samtidigt som jag tror att all min grund och form försvinner av några dagars infektion – i skrivande stund jag har ju faktiskt inte sprungit på åtta hela dygn – så är andras form bättre än någonsin och grundregeln när jag själv är sjuk är att löpare jag följer och brukar vara jämn med sätter personbästan jag inte är i närheten av. Givetvis inträffade det den gångna helgen också med en sub80-notering på halvmaran samtidigt som jag harvat runt i 1:24-träsket sedan 2015. Grattis för tusan då! 

Sluta gnäll och träna mer kanske någon tycker? Det ska jag göra. Det är ju faktiskt väldigt lätt att träna mera när jag inte tränar någonting. I skrivande stund har jag gott om om att återigen bli en löpande människa, kanske redan innan helgen.

Till sist ett tips: Som jag tidigare varit inne på är vi som bloggar om löpning ett utdöende släkte men desto roligare då när jag upptäcker en ny blogg som skriver initierat och bra om löpning med fokus på träning, löpteknik och skor. In och läs A time and pace ni också!



onsdag 24 januari 2018

Jag vet och ändå trillar jag dit...

Jag har en löpmässig svacka, en förhoppningsvis kortvarig sådan. Årets första vecka började bra med några lyckade pass med de senaste två veckorna har jag tränat för lite för att jag ska tycka att det är riktigt bra. Jag snorar mest helt tiden, har sällan pigga ben trots blygsam träningsmängd, jag kommer på mig själv hitta ursäkter, det är för kallt, klockan är för mycket, det är ingen idé att sticka ut nu för en kort jogg o s v på ett sätt jag inte riktigt känner igen. Barnen klagar på att jag springer ”jämt” trots att jag paradoxalt nog inte tränat så här lite på flera år.

Jobbet har krävt sitt de senaste två veckorna med kurs och konferens vilket gett en känsla av att ligga efter, terminsstart med alla aktiviteter för barnen, januari, kallt, mörkt och en allmän uppförsbacke efter en skön julledighet. Jag vet att det brukar vara så här!

Mängd-Jante sitter bakom örat och viskar; ”Se hur mycket dina kompisar tränar, du halkar efter, är du på väg att släppa den mer målinriktade träningen och bara jogga för att det är skönt?”. Tre-fyra mil i veckan är lika med ingenting, lägg ner alla ambitioner”. NEJ, vill jag skrika tillbaka!

Mer än tio års löpträning ger massor av erfarenhet och därmed borde jag också veta att inte tillåta mig att deppa över en tillfällig svacka. Jag vet att en löpdos på tre-fyra mil i veckan i princip inte är något för någon som har några ambitioner med sin löpning men jag vet också hur lite som krävs för att bara underhålla fysiken jämfört med att utveckla den! Jag vet också att jag både klarar och svarar ganska bra på en volym som ligger på ca fem mil i veckan och jag har ju lovat mig själv att inte stressa över utebliven löpmängd i år utan skruva till innehållet på varje pass så att det blir så bra som möjligt istället!

Det finns en anledning till att min genomsnittliga träningmängd de senaste fem åren planat ut vid just fem mil i veckan. Jag får ihop det hemma och kroppen kan absorbera den mängden. Springer jag mer (i genomsnitt, enstaka veckor går bra) blir ”kostnaden” för hög hemma. Jag är frånvarande för mycket, fokuserar för mycket på löpningen, blir sliten, trött och irriterad och det skapar stress och för mycket pusslande. Löpningen tar då för stor plats. Min fru tycker om att träna och jag ser mycket hellre att vi båda har utrymme att träna än att bara jag ska träna väldigt fokuserat.

Jag vet också att det är bra för mig att fokusera lite mindre på löpningen då livet kräver det. Jag har i perioder tidigare fokuserat väl mycket på löpning. Det gör jag inte nu och det är bra. Jag förmår såklart hålla två tankar i huvudet samtidigt men med ett krävande jobb och huset fullt av både tonåringar och yngre barn behövs tankekraften annorstädes.




Jag har inte hunnit lunchträna på ett par veckor och jag tror tyvärr att det senaste långpasset jag sprang var i mitten av november. Får jag till en lunchträning i veckan och ett långpass i helgen kommer januari sluta som en ganska normal månad, så liten är skillnaden och den lilla skillnaden är inte värd att lägga energi på. Det ÄR mörkt. Det Är kallt, halt och dåligt underlag! Det får ta emot och gå lite långsammare så här års! Jag vet från sommaren att jag med ganska få fartpass kan lyfta mig flera nivåer och med min kontinuitet i träningen behöver jag inte oroa mig för att grunden inte finns där. Tålamod. Snart är det vår och därefter dags för linne, splitshorts och snabba skor igen. Jag vet ju det!

Färdiggnällt! Idag blir det lunchträning!


Tre bilder tagna i måndags från min vanliga milrunda. En lugn runda som kändes helt OK och visst är det kallt och mörkt men också väldigt vackert nu...