lördag 30 april 2016

Öppet brev till löpningen

Hej kära löpning!

Vi måste prata. Jag känner inte att det fungerar mellan oss för tillfället. Du ger mig det ena bakslaget efter det andra, jag är flitig och faktiskt duktig med rehab men du straffar mig ändå med nya skavanker. Jag känner att jag håller på att tappa "det", glädjen i vår relation, det är bara stress, press och för mycket vilja att "allt ska vara som förr" trots att det inte är så längre. För en månad sedan var allt på topp mellan oss, jag hade tränat mer än någonsin utan att bli sliten, fysiskt eller mentalt och jag kände mig stark. Sedan har allt rasat och jag orkar inte så mycket mer just nu. Du har varit en viktig del av mitt liv så länge, en inte obetydlig del av min identitet, mitt stora intresse, mitt andningshål och min frizon men nu tar du bara energi utan att ge något tillbaka. 


Jag är anmäld till ett maraton om fem veckor men idag nådde vi nog Rock Bottom i vår relation. Att sitta och gråta av smärta från höften helt utmattad efter två sömnlösa nätter, i ett väntrum på en akutmottagning ingick inte i planerna för mitt Valborgsfirande, snarare hade jag tänkt mig en kort och lätt löprunda i solen. 

Jag tycker inte jag behandlat dig dåligt men uppenbarligen är du och jag oense om den saken. Visst, jag har tränat mycket för att vara jag men jag har också backat när det behövts, tagit hand om mig, kört rehab, cyklat, varierat var jag sprungit, varierat farter enligt allt det du lärt mig under tio års tid tillsammans men ändå hittar du på nya sätt att jävlas med mig och jag är faktiskt, ursäkta franskan, jävligt less på dig just nu! 

Jag vet inte ens om jag kommer vilja eller ens kunna springa det där maratonloppet, eller för den delen, något mer maratonlopp överhuvudtaget. Vad är poängen med att lägga ner allt slit, alla tidiga långpass, all tid och fokus och hela tiden istället kastas två steg tillbaka istället för ett framåt? Jag saknar självförtroendet du förut var så generös med att ge mig och jag är inte det minsta intresserad av att ställa mig på startlinjen på ett maraton och inte vara sugen på uppgiften eller att vara rädd för att kroppen inte ska hålla. Jag hoppas verkligen vi hittar tillbaka till varandra för jag kan faktiskt inte tänka mig ett liv utan dig men just nu är det back to basics det handlar om mellan oss, att hitta tillbaka till den glädje som vi en gång fastnade för hos varandra! 

Hej då, ambitioner, press, krav, tidsmålsättningar, fokuserad mängdträning, intervaller, trösklar. Jag är inte mina prestationer. Samtidigt vet jag att jag långsiktigt behöver de komponenterna i vår relation, att bara jogga ett par gånger i veckan, jag är ledsen men det är inte min grej, inte i längden.  Jag hoppas vi hittar glädjen i varandra igen med en stark kropp som redskap, kanske väldigt snart, kanske står jag där på Lidingövägen 4 juni med gott självförtroende och med något som i alla fall avlägset kan liknas vid en acceptabel form, för jag älskar ju faktiskt de stunderna vi upplevt tillsammans! 

Just idag är det inte så konstigt att jag är "djupt nere i dalen" vad gäller mina känslor för dig, jag hoppas att jag hittar glädjen igen för alternativet är faktiskt att lägga skorna på hyllan för så här kan vi inte ha det! Nu måste vi ta en kort paus från varandra men det är nog bara bra. På återseende och det snart förhoppningsvis. 

Staffan








onsdag 27 april 2016

En rejäl träningsvecka och boksläpp om löpning på Sörmlandsleden

Dags för ett inlägg som andas lite positivare tongångar, lite mer fokus och lite mindre rehab och ömma kroppsdelar, äntligen!

Förra veckan blev en rejäl träningsvecka med över 90 km löpning på sex pass. Jag var noga med att lyssna på kroppens signaler med tanke på de senaste veckorna och beredd att backa men kroppen och knäet har varit samarbetsvilligt även om jag fortfarande ibland (i vila) kan känna lite ömhet i knät. 90 km skrapade jag ihop tack vare ett 34 km långt långpass i söndags inkl 5 km marafart på slutet, hela tiden med en bra känsla. Veckan innehåll också ett par lätta distanspass, 10 km i marafart (ca 4:05 i snitt/km) och ett pass med blandade långa och korta banintervaller. Efter varje pass stretchade jag mer än vanligt. Jag ligger back på långpassen och i söndags sprang jag mitt åttonde i år vilket ändå betyder att jag snittat långpass varannan vecka även om det blev ett uppehåll på fem veckor tack vare sjukdom och knäont. I april kommer det bara att bli ett även om jag tänkt springa långpass på söndag igen men då är det 1 maj...jaja, kalendern styr jag inte över och det är några veckor kvar att hinna med långpass innan träningen minskas och jag siktar på fyra långpass till innan maran.

I veckan fick jag också en trevlig inbjudan av Niklas som efter att i flera år sprungit samtliga etapper på den 100 mil långa Sörmlandsleden sammanfattat sina erfarenheter i en bok med namnet just "Springa Sörmlandsleden - en guide för oss som inte orkar gå" där mängder med vackra bilder från leden samsas med praktiska tips kring transport till/från etapperna, var det finns vätska och allsköns andra tips. Boken innehåller råd kring utrustning och tips på allt från kortare pass på ca milen till flerdagars ultraäventyr med övernattning. Sörmlandsleden passerar en bit söder om Nykvarn men en anslutning lär vara på gång och flera av etapperna kring Järna, Mölnbo, Läggesta och Eskilstuna når jag enkelt med tåg eller buss.



Jag som mest springer asfalt och kortare sträckor kände mig lite som en udda fågel bland alla ultralöpare men träffade flera nya, trevliga bekantskaper och blev inbjuden till sociala stiglöparlångpass Jag fick mitt ex av boken signerat av författaren själv på det trevliga boksläpp som paret Dannenbergs (som producerar podden Löparsnack) hade ordnat hemma hos sig.

Undertecknad bredvid bokens författare Niklas

Vill ni köpa boken går det bra i utvalda butiker, på ad libris eller direkt via det förlag Niklas startat, mer om det och boken här.

tisdag 19 april 2016

Knäverktygslådan

Jag fick ovanligt mycket visningar - här och på jogg.se, över 500 - och feedback på förra inlägget vilket var kul! Flera kände igen symptomen och därför kommer här några rader om vad jag gjort för att få knät att kännas bättre. Jag började på en detaljerad beskrivning av träningen dag för dag inklusive rehabåtgärderna men den blev så lång, tråkig att läsa och svår att förstå så jag tog bort den.

Genomgången var dock bra eftersom jag såg dumheter jag gjorde kring påsk med ett redan irriterat knä, som att springa dubbla pass en dag, att utan uppvärmning dra iväg på snabbdistans en kväll bara för att jag "kände för att springa och inte jogga". Att köra ett slags minirunstreak i början av påskhelgen trots ganska dålig känsla i kroppen efter magsjuka och förkylning.

När jag var som mest öm i knät förra veckan provade jag antiinflammatoriska tabletter ett par dagar, smörjde med IcePower Gel vilken är en mycket effektiv, kylande gel. Jag lade isbitar i påse och höll mot området i 5-15 minuter, köpte ett knäskydd vilket jag använt i vila, även under natten.

Jag har kört foamroller på fram och baksida lår och vader och brödkavel på baksidorna, däremot ingen punktmassage eftersom det bara irriterat. Jag har alternativtränat med cykel, tuffa enminutsintervaller på stationär cykel på gym och luftat racern och cyklat distans ute - väldigt trevligt! Jag har också stretchat extra och styrketränat med fokus på baksida och insida lår, t ex djupa benböj med benen lite bredare isär och fötterna vinklade utåt vilket tar mer på lårens insida, sneda "step-ups" där jag står vinkelrätt mot en pall eller trappsteg och kliver upp och ner vilket också stärker insida lår. Jag har kört enbensböj med tung hantel, lite marklyft, leg extension i maskin på lätta vikter och fokuserat på den sista biten i rörelsen upp till rakt ben efter tips liksom bencurl i maskin för baksidorna. Slutligen fick jag också massage på jobbet där stela baksidor gick igenom, välbehövligt!

Verktygslådan!

Jag springer igen, tre löppass förra veckan, varav två i kuperat motionsspår där jag får både backstyrka  och mjukt underlag och det har gått bra. Knät har ibland känts ömt i början men allt bättre och nu i slutet har lite högre fart på asfalt också gått bra.

De senaste veckornas strul med först magåkomma, förkylning och nu knästrul har lämnat spår i dagbokens veckomängder de senaste fyra veckorna men det är inget att göra något åt utan det är bara att acceptera och fortsätta där jag står. Det sämsta jag kan göra är att försöka "träna ikapp" och kanske få ont igen! En del av förklaringen är att det nu är några veckor sedan jag sprang något långpass vilket självklart påverkar min veckomängd. Nu hoppas jag att denna vecka kommer innehålla en mer normal mängd löpning igen inklusive ett långpass till helgen och jag hoppas också slippa skriva mer på ett tag nu här om skador och känningar och träning som inte riktigt går som jag vill. Då gäller samtidigt att fortsätta med styrka och att jobba bort stelhet genom stretch.

2015 hittills, löpmängd per vecka:
v.1: 63,4 km
v.2: 64,3
v.3: 88,0
v.4: 39,0
v.5: 80,1
v.6: 56,7
v.7: 63,5
v.8:  64,3
v.9: 100,7
v.10: 70,5
v.11: 32,3
v.12: 54,7
v.13: 35,1
v.14: 45,7
v.15: 32,4

Ikväll blir det löpning igen!

tisdag 12 april 2016

Gubbkroppen protesterar

Jag har blivit en gubbe med knäskydd. Det stämmer inte alls med min självbild. What's next? Melodikrysset på radio, tofflor, kofta, buskiga ögonbryn, Sven Bertil Taube's, Bingolotto med Ingvar Oldsberg i fåtöljen med en filt över knäna?

Nä nu drar jag det för långt även om jag redan kan sätta check på knäskyddet, och faktiskt också på tofflorna vintertid och jag har ju en kofta, fast jag kallar den Cardigan, hjääälp....

Jag kände redan i påskhelgen när jag spelade fotboll med barnen att vänsterknäet var instabilt och irriterat men det gick ändå att springa med utan känningar. Veckan efter sprang jag lätt och utan känningar men för en vecka sedan blev jag irriterad på insidan av vänster knä efter ett löppass där jag inte värmde upp innan jag sprang lite fortare. Först var smärta ospecifik och svår att lokalisera men efter att ha helvilat sedan i torsdags då vi ändå varit i Örebro i helgen på innebandycup har det lagt sig lite och är nu bara lokaliserat till insida knä och jag känner igen symptomen sedan tidigare och känner mig säker nog att själv ställa diagnos. Det är en slemsäck (bursa) vid ett muskelfäste där tre lårmuskler (Semitendinosus, Gracilis, Sartorious) från låret fäster i Tibian. Det kallas för gåsfot (anseri'n av latin anser 'gås') eftersom fästet där dessa tre muskler fäster ser ut som en gåsfot. och överansträngningen kallas pes anseritis bursitis.

Bild på insida knä med muskelfästet

Jag hade länge besvär med samma sak - stelhet och ömhet i det andra knäet efter den kalla upplagan av Stockholm Maraton 2012, då gick det att springa med. Det går att springa nu också men just nu gör det ont och därför väljer jag att vila lite extra, köra stretch, rehab och kyla det irriterade området med gel och is. Fördelen är att jag vet vad jag ska göra åt det. Det är en överansträngning som också beror på för korta hamstrings vilket belastar fästet. Lösningen är initialt vila och dämpa inflammationen med kyla, medikamenter men stavas sedan styrka för knä och insida lår, stretch av baksidor, insidor.

Det är naturligtvis trist att det händer just när jag ville öka intensiteten i träningen inför Stockholm Maraton och just nu deppar jag eftersom jag känner att kroppen inte riktigt är med. Det är en underbar känsla att känna sig stark och i form och en väldigt tråkig känsla att knappt ens kunna jogga tre gånger i veckan utan att ha ont. Jag har tränat bra hela Q1 och kanske jagat löpta mil för mycket men jag har ändå bara ökat mängden till 6 mil i veckan i snitt mot drygt 5 mil i veckan tidigare så det är ingen dramatisk ökning det handlar om. Jag vet dock att jag slarvat med att värma upp och dragit iväg på snabbdistans direkt några gånger nyligen.

Ännu så länge är det ingen fara men blir det långvarigt så vet jag inte hur det blir min mara och det tär på min motivation. Förra våren var det hamstringsfästet, nu detta. Jag vill inte höra "du blir äldre" och annat tråkigt, inte lyssna på att gubbkroppen börjar protestera, inte ännu.

Jag tycker det är roligt med den lite tuffare löpträningen, att jogga tre gånger i veckan för hälsans skull är tråkigt och motiverar mig inte! Det är inte tillräckligt. Inte för mig! 

Att avbryta ett löppass igår var deppigt och tankar på att helt lägga ner detta med (målmedveten löpträning) cirkulerade i huvudet men det kommer jag naturligtvis inte att göra. Nej, redan idag tänker jag istället att jag nog snart är tillbaka som vanligt igen.

Kvällens premiärcykling var dock rackarns trevlig och det är en väldigt trevlig träningsform också! Jag kommer nog snart tillbaka.

Annars är väl Sven-Bertil Taube, Melodikrysset i kofta och tofflor, ett korsord, en filt över knäna och en katt i knäet inte ett så dumt alternativ? Hmm...

torsdag 7 april 2016

Reflektionspaus

När det så småningom är dags att summera 2016 kommer jag att ha sprungit kontinuerligt i tio år och många år i perioder dessförinnan. Det går att summera på så många vis! Det är ett par tusen mil på ett ungefär men det räcker inte, räcker inte alls utan det är så mycket mer än så. Så många upplevelser och minnen, både fina och jobbiga, så många lopp, både bra och dåliga, solskenslöpning och hällregn, sommarvarma dagar och tidiga vintermorgnar med arktisk kyla. Ensamma löppass och gemensam löpning med människor jag lärt känna tack vare den här bloggen. transportlöpning till jobb, Sörmländsk blandskog, Västkustklippor, Öländska strandstigar och asfalterade cykelvägar hemma i Nykvarn likväl som Central Park i New, York, Maltesiska strandpromenader och Medelhavsstränder.

Jag tror det är bra att då och då ställa sig frågan om det jag håller på med är rätt. Är mina målsättningar rätt? På rätt nivå? Fungerar de i mitt liv? Motiverar och inspirerar de mig? Gör de träningen roligare? Ger de en bra balans mellan utmaning och återhämtning? Gör jag det för min egen skull? Vad ska hända när eller om jag uppnår målet? Ska jag då sätta ett ännu tuffare mål - eller ett helt annat?

Under större delen av de här tio åren har min löpning främst drivits av målsättningar och prestationer och likaväl som det blivit många lugna, njutbara mil löpning har jag sprungit oräkneliga tuffare intervallpass, intervallstegar, tröskelpass, backpass, långa långpass och långpass med fartökningar. Allt i syfte att springa så bra som möjligt på ett visst lopp, att bli en så bra löpare som möjligt med mina förutsättningar. Och nej, jag påstår inte här att jag är en bra löpare. Jag kommer aldrig vilja eller kunna träna så mycket som krävs för att bli riktigt bra, ur ett tävlingsperspektiv. 

Jag kommer att fortsätta tävla så länge jag tycker det är roligt. Målsättningarna har länge varit ganska lika, att bli en snabbare löpare på sträckor som varierat mellan 5-42,2 km men en klar tonvikt på de längre sträckorna inom detta intervall de senaste åren. Kanske närmar jag mig en punkt där det är dags att göra något annorlunda, fokusera på nya sträckor, på snabbhet. Dessa tankar brukar periodvis gro i mig efter en längre period med fokus på och uppladdning inför en maraton vilket ofta varit fallet på senare år. Kanske är det dags att gå från ord till handling. Inte jaga mil hela tiden utan höja kvaliteten ett snäpp och samtidigt bygga en starkare kropp? Dessa tankar snurrar extra högljutt i perioder när löpningen inte riktigt går som jag vill. Jag är igång och springer igen efter en segdragen förkylning men har också ett vänsterknä som är ömt och stelt och kräver både lite omvårdnad och att få bli lämnat ifred med lite mindre löpning vilket jag lyssnat på.

Vårsolen inbjuder till högtidsstunder i löparskor just nu!

Oavsett vad jag bestämmer mig för efter årets Stockholm Maraton så tänker jag förbli en ”springande människa” så länge kroppen vill och jag tänker absolut göra mitt yttersta för att den ska vilja det så länge som möjligt, där är motivationen skyhög! När jag läser min egen text så känns den som ett avslut. Så ska den inte tolkas, vare sig för min löpning eller för mitt bloggande även om ni säkert märker att jag inte längre bloggar lika ofta som för några år sedan, något jag känner mig fullt bekväm med trots den märkliga debatten på jogg.se i veckan kring frekvens och innehåll på bloggar.

På vissa pass är känslan stark. Känslan av hur mycket jag älskar att springa, själva rörelsen i sig. Det är den känslan jag vill åt, det är i den zonen det händer, där det enkla i att vara utomhus och bara springa uppskattas, det är där jag vill vara! Det är en känsla bortom prestation, bortom press, krav och målsättningar, bortom borde och måste. En känsla av att vara sann mot sig själv, en känsla av äkta rörelseglädje för rörelsens egen skull!

Det var en filosofisk reflektionspaus. Knäet som stelnade till i måndags är lite gladare nu så jag tänker strax prova lite "lättare" längre/tröskelintervaller på bana på lunchen. Inspirerad av flera kompisar som laddar för Boston kanske jag kör amerikanska klassiska mile repeats. 

fredag 1 april 2016

April april

April är här och därmed den viktigaste månaden för oss som siktar på Stockholm Maraton. Vi har förhoppningsvis lagt en bra grund under årets första kvartal och kanske också börjat köra en hel del fartpass sedan snön försvunnit? Jag har gjort det och en grov jämförelse med 2014 visar att jag sprungit ungefär samma antal pass med fartlöpning (ett vitt begrepp) i år som 2014 samtidigt som jag sprungit lite fler mil totalt sett.

Påskhelgen bjöd bl a på en milrunda med min fru som passade på att springa sin snabbaste mil på flera år! 

Mars blev en bra träningsmånad mängdmässigt, jag skrapade ihop drygt 265 km men innehållsmässigt lämnade de två sista veckorna en hel del övrigt att önska och liknade mest ett dåligt aprilskämt. Mars hade blivit en helt fantastisk månad om jag inte först åkte på magsjukan och i samband med den förkylningen som sänkte mig och som fortfarande sitter i mina luftrör och bihålor och gör att jag inte vågar springa fort. Jag skrapade visserligen ihop 55 km löpning förra veckan men bara i lugn distansfart och det ger inte någon toppform. Jag har därför vilat extra mot vad jag brukar men blir bara långsamt bättre. Jag provade ett lättare fartpass igår kväll, 4x2000m från marafart ner till tröskel och det gick ganska lätt men rethostan förvärrades tyvärr under kvällen.

Den segdragna förkylningen gör tyvärr att tankar och ambitioner inte riktigt matchar realiteten när kroppen och jag inte vill samma sak. Vad hjälper en hög ambition om kroppen inte är samarbetsvillig? Min tanke under april är att fortsätta med fartpassen. Ett pass i veckan i "överfart" jämfört med marafarten. Det som tillkommer nu är de längre snabbdistanspassen i marafart, en viktig beståndsdel för att förbättra löpekonomin, hitta farten och känslan och få farten lite mer ”bekväm” innan tävlingsdagen. Min ambition är att april ska bli en rejäl träningsmånad med mycket löpning och mycket löpning i hög fart men realiteten är att prioritet ett naturligtvis stavas att bli helt frisk först!

Extra vila ger extra tid att tänka och jag tycker att jag ofta är småförkyld, betydligt oftare än min fru som också tränar ca 4 ggr/vecka och som heller inte äter D-vitamin vilket jag gör under vintern. Kanske tränar jag lite för hårt trots min relativt sett ändå begränsade mängd, då jag inte verkar återhämta mig full ut? Nu är också tiden då villaägare som jag ska klippa häckar, ansa trädgården och montera studsmattor så "återhämtning" mellan passen bjuds det ännu mindre på så här års. Jag tror det här är ett ämne för ett separat inlägg så småningom...

Jag återkommer - förhoppningsvis pigg och frisk utan snor och rethosta - med hur aprilträningen artar sig - inte som ett första aprilskämt hoppas jag...

onsdag 23 mars 2016

Löparsnack avsnitt 22


Jag medverkar igen i ett avsnitt av podcasten Löparsnack. Ni kommer kanske ihåg att Eva Fridman, Ann-Sofie Forsmark och jag pratade om säsongen 2014 i premiäravsnittet och sedan dess har det varit aktuellt att medverka igen men först nu fick vi till det.

Den här gången, i avsnitt 22, pratar Anna Nystedt, David Lenneman och jag om Race Reports (tävlingsrapporter från lopp på bloggar alltså) men också allmänt om löpning och bloggande, om New York Maraton och om säsongen som kommer och säkert lite annat också.

Löparsnack produceras av Agnete och Edward Dannenberg. Lyssna på ITunes eller Acast. Trevlig lyssning!

tisdag 22 mars 2016

Skyll mig själv

Att skriva ett inlägg med titeln #detgårbranu är inget jag rekommenderar då det har en tendens att slå tillbaka. I torsdags sprang jag ett tufft men bra fartpass inför min planerade säsongspremiär ikväll på 5000m indoor i Huddinge. Jag sprang 8x300m i hög fart, t o m under 3 min/km och efter en lite längre serievila så avslutade jag med en längre intervall på 1500m som gick lätt i 3:28-fart även om benen hade lite syrakänning i slutet.

Fredag och lördag innebar helvila och Smålandsresa till min farmors begravning. Efter gudstjänst, smörgåstårta och släktmiddag blev jag på kvällen akut illamående och fick umgås en stund med den stora vita porslinstelefonen. Jag gick och lade mig tidigt med frossa men det hände sedan inte något mera, förutom att jag var trött och matt och att vätskebalansen var rubbad på lördagen. Även om magsjukan eller matförgiftningen eller vad det nu var snabbt drog över så är jag fortfarande inte pigg trots att jag sovit extra och vilat. Förmodligen blev jag också infektionskänslig för jag har haft ont i halsen och varit matt i kroppen. En promenad har känts tillräckligt ansträngande och det har varit både naturligt och lätt att helt avstå löpning.

Därför blir det tyvärr inte någon säsongspremiär ikväll. Det är synd då jag sett fram emot det och varit i bra form och tror att det hade varit fullt realistiskt att sikta på personbästa men det är som det är. Det är fascinerande så fort det går att bli osugen på hela grejen med löpning och träning efter några dagar med en kropp som inte är samarbetsvillig! Helt plötsligt lockar det inte alls och tankar på maraton och att plåga på mig tävling känns helt främmande och bara tanken på en lätt jogg känns ansträngande, rent av motbjudande. Det är väl som en löparkompis så klokt uttyckte det: "Kroppen är klok som dödar all lust till löpning när man är sjuk. Annars hade man bara hittat på dumheter som att träna och brutit ner sig ännu mer istället".

Igår kväll kände jag att det började bryta ut och vända och nu gäller bara att inte ha för bråttom. Det vankas långhelg och efter det några dagars påskledighet och jag hoppas kunna springa en hel del mil. Jag känner absolut ingen stress över utebliven träning då jag tränat bra hela våren och vet att den där lilla "spetsen" i form av fart går ganska snabbt att bygga upp igen. Jag hoppas jag kan hitta en annan tävling så småningom för det vore roligt att få stämma av formen med en tävling ganska snart.

På den ljusa sidan så var begravningsgudstjänsten för min farmor ljus och fin och jag fick tag i två biljetter till Kents avslutningsturné!

fredag 11 mars 2016

#detgårbranu

Det känns riktigt bra med löpträningen nu! Distanspassen går lätt och pulsen är lägre än den varit tidigare. Långpassen likaså, intervaller på löpband vilket jag skrev om i förra inlägget, går med en lätthet jag inte upplevt förut och på ett testpass över 10 km förra helgen sprang jag på 38:06 vilket är det snabbaste jag sprungit milen på träning på någonsin. Tanken var att springa milen sub40 vilket jag alltid vill kunna göra på träning för att få ett kvitto på att formen är OK men när farten stabiliserades på 3:50 min/km istället för på 4:00 min/km och känslan var kontrollerad så blev utfallet så bra!

Förra veckan var delar av familjen på sportlov och en sådan chans missar jag inte, det innebär att jag fick in ett par extra träningspass, bl a ett extra långpass på 28 km en vardagskväll och ihop med 24 km på helgen och veckans övriga träning sprang jag ihop drygt 100 km förra veckan. Vissa dagar har jag fått till dubbla löppass vilket naturligtvis håller upp volymen och hittills i år snittar jag nästan sju mil i veckan vilket är mer än tidigare.

Baksidorna som jag hade problem med förra våren ger sig tillkänna ibland mellan passen genom att vara lite stela men det gör inte ont som förra våren. Några styrkeövningar från rehabprogrammet, lite stretch och punktmassage/foamroller håller dem i schack.

Det gäller att både lyssna på kroppen och att vara lite opportunistisk.Jag har snorat lite i veckan men har sprungit ändå men inte på så hög intensitet. Prioriterat sömn! På söndag ska jag skjutsa dottern riktigt tidigt då hon ska iväg med klassen och åka skidor, det ger utrymme för ett långpass på över 30 km även om det blir tidig start. En sådan chans missar jag inte heller!

Årets första tävling närmar sig också och det ska bli spännande! Jag planerar inte för någon toppning eller neddragning av träningen då det inte är en prioriterad tävling utan mer en avstämning av formen och en chans att "tjöta" löpning med trevliga löparkompisar vilket jag alltid uppskattar.

Det är "bara" att nöta på, ha en bra variation mellan lugnt och tufft, lyssna på kroppen och anpassa sig därefter, sova bra och äta bra, precis som vanligt alltså. Att en härlig löparårstid med värmande vårsol nu är här höjer motivationen ytterligare! Jag skulle kunna bjuda på mängder av soliga bilder här men då jag endast undantagsvis har med telefon på mina löprundor så får ni hålla tillgodo med ett par äldre från ungefär samma årstid som nu :)

Backträning i Södertälje för några vårar sedan...
Solkenslöpning på klipporna runt Brunnsviken i Stockholm förra våren

Trevlig (löpar-)helg på er!

onsdag 2 mars 2016

Kilometerstolpe!

En milstolpe i mitt löparliv, eller snarare en kilometerstolpe uppnåddes idag på platsen på bilden vilket föreställer ena hörnet på jobbgymmet. Ett nytt löpband har nyligen köpts in och det går upp till 20 km/h vilket det gamla skrället till löpband som lät som en hel mekanisk, fabrik inte orkade.



Ett första testpass förra veckan med tusingar gick oväntat bra inkl 2x1000m i 3:20-fart (18 km/h). Det går ju att misstänka att det nya bandets fabriksinställningar är helt åt fanders men det gick inte orimligt lätt utan bara lite mer kontrollerat än tidigare. Det går därför lika bra att misstänka att min form är god.

Hursomhelst, till saken. Jag har länge varit sugen på att ”maxa” 1000m, en gång har jag sprungit på 3:08 utomhus som del av ett kortare intervallpass och ett drömmål är ju att någon gång fixa en kilometer under tre minuter med någotsånär bibehållen värdighet. Ett utmanade mål för mig! 

Därför provade jag idag på bandet, efter att först ha provat ett par km i 4:00-fart och en km i 3:30-fart och döm om min förvåning när jag märkte att 20 km/h eller 3 min/km inte var så farligt! Visst var det jobbigt, visst blev jag trött, visst kom jag upp i 198 i puls, min egenuppmätta maxpuls (länge sedan) är 203 men det var inte kämpa-för-livet-för-att-hålla-mig-kvar-arrghh-bara liiite-till-inte-ramla-av-nu-helt okontrollerat sluggande-flåsa-så-jag-dör-jobbigt! Tvärtom. Nu vet jag att jag klarar det på ett bra sätt.

Återstår bara den lilla detaljen att också klara det ”på riktigt” ute. Är det fler än jag som upplever löpning på löpband vs ute som helt olika grenar ibland? Det finns inte på kartan att jag idag skulle klara 1 km ute på tre minuter. I vår med shorts och linne ökar chansen men jag skulle fortfarande vara en liten bit ifrån, tror jag. Det finns naturligtvis bara en sak att göra och det är att prova så småningom så här har ni mitt löfte på att det testet kommer i vår!

Med hustru och de yngre barnen iväg på lite minisportlov tänker jag faktiskt springa en gång till idag och det i form av ett långpass ikväll! Är det sportlov så är det! Pizza ihop med tonåringarna och en öl till mig och det låter som en bra kväll! 

Snabb löpning kräver snabba skor!