torsdag 16 april 2015

#tbt

Tack för fina och insiktsfulla kommentarer på förra inlägget! Det ger perspektiv efter snart sex års skrivande! Vi är inne i april, den viktigaste månaden för ett av de lopp som betytt mest för mig. Jag syftar på naturligtvis på Stockholm Marathon. Jag har sprungit det fem gånger och några fler gånger blir det säkert, jag har mitt personliga rekord därifrån, jag sprang under tre timmar där den rekordkalla upplagan 2012 och det är ett av Sveriges finaste löpararrangemang - tycker jag - men det är inte det jag ska skriva om nu utan hur betydelsefull träningen inför Stockholm Marathon har varit för mig. Trowbackthursday #tbt som det heter! Stockholm Marathon har get mig en struktur och en motivation jag saknat de år jag inte varit anmäld!

För det är ofta så, vi kan sträva mot tidsmål under en lång tid men när väl tävlingsdagen är där och vi klarar den här målsättningen så är glädjen ofta relativt kortvarig innan hjärnan siktar vidare. Det är istället träningen mot målet som utgör den långsiktiga tillfredsställelsen för att förenkla det som Karin Boye en gång uttryckte.

Stockholm Marathon 2010 och min första lyckade mara när jag sprang jämnt och hade kul! Gamla bilder i det här inlägget jag använt flera gånger förut men viktiga och fina löparminnen för mig, minnen jag kommer bära med mig, kanske resten av livet! 

Efter att ha sprungit Stockholm Marathon 2008, 2009 och 2010 var jag trött på att ge mig ut på tidiga, vintriga långpass och beslutade mig för att stå över 2011 och satte istället upp målet att springa milen under 38 minuter vilket jag gjorde i juni på bana på tävlingen Enhörna Challenge. Våren innehåll några sporadiska långpass men inte några av maratonlängd över 30 km utan fokuset låg mera på fart och jag tyckte träningen var rolig!

Enhörna Challenge 10000m på bana och sub38 på milen för första gången!
2012 hade jag återigen motivationen för maraträning och en satsning mot sub3. Den strukturerade träningen som jag för första gången delade in i block med olika fokus (fart, marafart etc) beskrev jag ingående på bloggen hela våren 2012 och fokuset och satsningen gav också 2:59:01 den där kalla junidagen.

Rekordkalla upplagan i Stockholm 2012 och sub3 första gången! Minnesvärt att flera anledningar

Våren 2013 stod jag över igen och det var en säsong som började uselt, jag var övertränad och seg i benen, sprang min sämta mil någonsin på Premiärmilen på våren och först till Kungsholmen runt i maj var jag någorlunda tillbaka i min normala form även om tiden blev något sämre än jag hoppats på även där. Hela den vårsäsongen saknade jag fokus och inte förrän jag anmälde mig till mitt hittills enda Lidingölopp på hösten fick träningen det fokus jag verkar behöva för att träna på som bäst. Säsongen 2013 avslutades sedan med ytterligare en mara sub3 och dessutom ett VDM-guld som extra bonus på Vintermarathon


Silvermedaljen bärgades på mitt hittills enda Lidingölopp 2013
Sub3 igen och också VDM-guld i M40! 

Årets säsong påminner ganska mycket om 2013 ännu så länge, inget tydligt mål i sikte i närtid och dessutom en känsla som inte är på topp. Efter en intensiv säsong 2014 behövde jag en mental paus från tävlandet och det fick jag efter Vintermarathon 2014 som avslutade förra årets tävlingssäsong och som 2014 gav ett VDM-silver i M40 och min fjärde sub3-mara. Nu känner jag jag haft den paus jag behöver från tävlandet och skulle gärna komma igång igen men prio nr 1 är fortfarande att bli helt frisk och därefter försöka bygga upp något som kan liknas en OK löpform igen.

Vintermarathon anno 2014

Ni som siktar mot Stockholm Marathon i år tycker jag ska planera era längsta långpass mot slutet av månaden, gärna uppemot 36 km. Så många kilometer som möjligt i er tänka marafart och några pass i en fart som är högre än så kommer ni också ha nytta av när startskottet ljuder på Lidingövägen den 30 maj. Jag hoppas kunna stå på Norrmälarstrand och heja på er!

Jag är igång igen och har tränat varje dag den här veckan även om det fick bli ett kort styrkepass hemma i måndags då jag helt enkelt inte hann ut och springa! Den rekordsega förkylningen jag är så trött på (att skriva om) håller jag nu på att besegra, snorar bara lite nu och känslan i kropp och skalle är bättre igen. Nu börjar fokuset att komma tillbaka i någon slags acceptabel form och så hoppas jag kunna springa någon tävling igen, helt utan fokus på att prestera på topp, utan bara för att jag saknat det!

Det tar inte direkt emot att ge sig ut och njuta i löparskorna nu bland vitsipporna!

fredag 10 april 2015

Bloggtankar (i brist på löpträning)

Inspirationen att skriva just nu är inte så stor och det märker säkert ni läsare av också? Nu var det en vecka jag skrev senast. Även om jag tycker det är viktigt att skriva i både med och motgång så är lusten att skriva mycket större när löpningen går bra vilket väl är naturligt. Bloggen är heller inte den träningsdagbok den var från början där jag skrev om nästan varje pass och då är det inte lika "lätt" att ofta producera krönikor/kåserier/tankar/funderingar i inlägg.

Jag har börjat funderat lite på hur länge jag ska fortsätta skriva! Efter mer än sex år är det inte bara att sluta utan en process som får ta sin tid. Jag går ibland av olika anledningar tillbaka och läser gamla inlägg och tycker ofta att de är riktigt bra skrivna med bra formuleringar om jag får säga det själv och det får jag ju. Ofta klart bättre än jag skriver nu och kanske är det så att min blogg "peakade" redan för ett par år sedan?

Jag har "levt löpning" under en ganska lång period nu - flera år. Med "levt löpning" menar jag att jag tränat ambitiöst, haft tidsmål som tidvis varit tuffa och lagt mycket fokus och mental kraft på löpträningen, skrivit den här bloggen och fört träningsdagbokdet samtidigt som det varit fullt upp på många andra håll i mitt liv också och kanske börjar jag faktiskt tröttna lite på att blogga, prenumerera på löpartidningar, läsa om löpning i samtliga mina sociala medier trots att jag faktiskt gillar det och gillar personerna jag följer i dessa kanaler. Missförstå mig inte nu, jag älskar fortfarande löpning även om jag haft en liten svacka ett tag nu men kanske är det som Tove Langseth så bra uttryckte det när hon beslutade sig för att sluta blogga förut; "Att hon ville ha löpningen för sig själv ett tag". Lite så känner jag just nu faktiskt!

Jag läser just nu Björn Ferrys bok "Ferry Tales" där han skriver: "Jag vill inte fastna i att ägna flera timmar om dagen åt att växla mellan Twitter, Facebook och kvällstidningarna" (min kommentar: det sista gäller inte mig, har inte köpt en kvällstidning på säkert 15 år...). "Jag har något Lutherskt krav inpräntat i mig, det jag läser ska ge mig något, inte bara nöje för stunden, nåt mer, kan inte precisera vad riktigt men jag mår ofta lite sämre när jag kastat bort två timmar av livet på förströelse".

Jag håller inte helt med Björn Ferry här, jag tycker trots allt att förströelse behövs, t ex som avkoppling men de här raderna slog ändå an något hos mig.

Jag har mitt första maraton utomlands framför mig i höst, något jag ser fram emot och jag har tänkt att skildra den resan på bloggen och jag har förhoppningsvis också en löparsäsong innan dess även om den just nu är lite suddig i konturerna då tävlingslusten inte riktigt infunnit sig och min evighetssega förkylning ännu håller sig i sitt grepp.

Många bloggar jag en gång läste har tyvärr gått in i glömskan och försvunnit. Det finns en mängd andra men tyvärr inte så många av de slags träningsbloggar jag helst läser. Av och med bloggare som vill något mera med sin löpning. Satsa lite mera. Har både en ambition och en plan på vägen dit och skriver om det. Alla dessa hälsobloggar som nu vuxit fram tycker jag är ointressanta; smoothies, chiafrön, kvarg och matchade outfits har säkert en publik men vad som är hälsa är så otroligt individuellt beroende på livssituation, jobb och en massa annat och för mig ter sig dessa hälsobloggar som ointressanta och ängsliga även om jag också gillar snygga träningskläder.

Ja, det var en parentes. Hela inlägget kanske var en parentes men jag kände ett behov av att formulera dessa tankar i brist på löpträning som det är just nu. Förkylningen är i alla fall så pass bra att jag ikväll ska ut och lågpulsjogga en sväng! Och ni behöver inte oroa er, någon omedelbar nedläggning av 4:30-fart genom tilvaron är inte aktuell. Som jag skrivit så många gånger tidigare har den här bloggen gett mig så otroligt mycket mer än jag någonsin kunde föreställa när jag började skriva och att bara sluta skriva helt plötsligt varken vill eller kan jag. Trevlig helg på er fina läsare!


Imorgon blir det innebandy i Örebro, sonens (med nr 14 på tröjan) lag Nykvarns IF P01 spelar sista cupen för året!

måndag 6 april 2015

Påsksmällen utan nummerlapp

En skön påskhelg är förbi. I träningsväg innehöll den ett blåsigt banpass på påskdagen, 2x1000-2x800-4x400-2x100m. Tanken var någon form av flytfart inför en eventuell start i dagens Påsksmällen 10 km men så blev det inte alls utan intervaller sprangs för fort utan någon direkt pangkänsla, OK ändå. Det blev till slut Påsksmällen idag men som åskådare utan nummerlapp. Jag velade in i det sista i det fina vädret och en stor del av mig ville gärna springa men förkylningen har inte helt lämnat mina luftvägar och då kändes det onödigt att försöka maxa på milen. Dessutom känner jag mig, ovanligt nog, fortfarande inte speciellt tävlingssugen. Jag vet inte riktigt varför men accepterar att det är så och valde istället att följa med David som skulle springa och titta på loppet från sidan. Jag vet sedan tidigare att det är motiverande och så var det också idag!

Påsksmällen är ett av dessa små, lokala arrangemang, dessutom inte långt från storstaden som förtjänas att upptäckas av många fler! För en billig anmälningsavgift eller snabb efteranmälan får man ta del av ett genuint arrangemang fjärran från massloppens trängsel, dyra avgifter och allmänna hysteri. Klart att de stora loppen bjuder på upplevelser de mindre loppen inte kan matcha men det är en väldigt familjär och välkomnande stämning på de mindre loppen. David sprang fint på 38:35 och överlag gjordes fina prestationer av de jag känner.

Jag är ändå tillbaka i träning efter förkylningsuppehållet och det går åt rätt håll om än sakta och fokus i veckan blir en hel del löpning om än i lugn fart med hopp om fortsatt bättring. Ikväll rullade jag 15 km i femfart och det var skönt att bli av med lite stelhet i baksida lår efter banpasset i påskhelgen. Snart hoppas jag förkylning är ersatt av form och tävlingssug, tills dess gäller tålamod.

Avslutar med en del bilder från Påsksmällen.









Damvinnaren Dace Landström, Vallentuna




SVT-Sporten och Enhörnalöparen Peter Jonsson agerade speaker

Vinnaren på 10 km Lasse Johansson, Enhörna


Niklas Sydow, Fredrikshof

Robert Holmgren, Huddinge AIS vann M40 med 37:11


Patrick Pring, Tumba
David i mål på 38:35
Gabriel Littson Enning som på söndag springer Paris Marathon!

onsdag 1 april 2015

Återfunnen rörelseglädje!

 Undantaget en lätt jogg i fredags har jag vilat nio dagar från löpningen p g a förkylning. Jag har som jag tidigare skrivit känt mig snorig en stor del av vintern och på slutet känt att träningen inte riktigt "tagit", snarare tvärtom. Jag blev också därefter hängig, fick ont i kroppen och var extra trött så att vila från träningen har känts självklart. En dryg vecka har gjort benen helt återhämtade från den träningsvärk och stelhet jag haft tidigare från min flitiga träning i februari och början av mars. Det går ganska fort att vänja sig av med träningsrutinerna och plötsligt går dagarna fort förbi utan att någon större saknad efter träning infunnit sig. Förmodligen är kroppen så smart att de tankarna först kommer när kroppen börjar bli redo att träna igen för precis så var det. Jag igår vaknade och kände mig pigg i kroppen med bara lite lätt snuva kvar och med en stor längtan efter att få springa.

Jag beslutade mig därför för att prova ett lätt löptur i skogen igår kväll, för att inte luras att dra i väg i för hög fart på asfalt.

Att springa i skogen när det skymmer är något alldeles extra. Det är så påtagligt att hela skogen förbereder sig för natten med stillheten och mörkret som sänker sig mellan grenarna. Jag stannade vid det gamla kalhygget som skogen så sakta håller på att återerövra och bara lyssnade. Inte sällan ser jag älg stå och kalasa på sly eller en räv på jakt snabbt pila förbi trots att jag bara är ett par kilometer in i skogen. Spåren efter vildsvinens bökande bredvid stigen syns också överallt. Lyssnade på den absoluta tystnaden och den talrika fågelsången. Kanske skvallrade de för skogens alla övriga djur och väsen om min färdväg längs den dunkla stigen? Kanske samlades i de långa skuggorna längs med stigen för att tyst iaktta mig och tala om att vi finns här och ser dig men du ser inte oss. Liksom tidigare höll jag utkik efter det vargpar som enligt många bekräftade rapporter skapat ett revir där jag springer men naturligtvis såg jag inte några gråben. Jag skulle gärna se dem i skogen, på lite håll. Att plötsligt ha dem på stigen tio meter framför mig har jag inte lust med. Å andra sidan står jag nog inte på menyn. Varför välja en långdistanslöpare i segt tightsfodral på 67 kg när skogen är full av 500 kg färskt älgkött? Dessutom hör de nog mig och håller sig undan långt före jag ser dem!

Ljud färdas långt i stillheten och ganska snart blev jag bryskt återförd till civilisationen från dagdrömmerierna eller snarare då kvällsdrömmerierna av Glassbilens metalliska trudelutt i våra kvarter ett par kilometer bort. Jag fortsatte min tur längs skumma, leriga stigar, fuktiga bergshällar där ståldubbarna i mina skor erbjöd fint fäste och mot slutet blev det så pass mörkt att jag både hade svårt att urskilja stigen, träden bredvid stigen och all sten längs med stigen avtecknade sig enbart som lite ljusare fält i marken utan möjlighet till avståndsbedömning. Vanskligt vilket gjorde att det redan måttfulla tempot passerade 7 min/km men utmärkt proprioceptionsträning förstås.

Jag log för mig själv sista biten hem. Det var så underbart att återigen känna glädjen i det enkla, i den totala närvarokänslan, rytmen, balansen, i att förflytta sig springandes, det bekanta rörelsemönstret, armarnas rytmiska pendling, fotens kontakt med underlaget, ljudet av mina andetag, parerandet av ojämnheter, hur de lätta benen svarade direkt på minsta förändring i tempo eller riktning. Hur kroppen kändes perfekt konstruerad för att i takt och harmoni göra just detta - springa! Det är ju detta det handlar om! Rörelseglädjen! Så lätt att tappa bort emellanåt i strävan efter det perfekta träningsupplägget, de tuffa passen och de ambitiösa målsättningarna!  Ja, jag fick som ni märker helt enkelt lite "feeling" igår kväll på löprundan :-) och energin löprundan gav räckte till långt efter att löprundan var slut!

Jag är en så mycket bättre person när jag får springa!

Ingen telefon fick följa med igår utan bilderna är från samma skog men från andra tillfällen



torsdag 26 mars 2015

Pausat

Förra veckans träning var uteslutande av lätt karaktär förutom ett par väldigt korta inslag av löpning i hög fart. Löppasset med några elever ur dotterns klass gick bra trots att inte så många dök upp till slut, vi körde uppjogg, gemensam löpskolning och avslutande backintervaller och det verkade som om de uppskattade det i alla fall. Den rejäla löpskolningen gav åtminstone mig en rejäl träningsvärk i vader och baksida lår som satt i ett par dagar.

På lördagen sprang jag ett lätt distanspass i solen och det var enbart skönt och lätt men på söndagen tänkte jag fartleka genom att springa 3x3 km där varje trekilometare skulle springas progressivt enligt 4:30-4:15-4:00 min/km – ett i vanliga fall ganska soft pass som ändå ger variation. Det kändes lätt till en början men när jag skulle komma ner i 4 min/km så lyckades jag inte med det trots att jag stretade på ganska bra så jag stannade benen och klockan och helt enkelt tog mig en funderare för att sedan avbryta passet och jogga hem. Jag lade in passet i träningsdagboken och fick en massa klok input från mina ”joggkompisar”.

Jag skrev nyligen om att jämförelsen med förra våren var deprimerande trots att träningen sett ungefär likadan ut och bestämde mig för att faktiskt titta lite mer i detalj huruvida det påståendet var sant och det var det ju inte riktigt.

Januari 2015 var faktiskt en bättre träningsmånad än samma månad 2014 då jag var sjuk i ett par omgångar. Räknar jag fart-och backpass som "kvalitetspass" sprang jag sju pass i januari 2015 mot bara två januari 2014. Mängden var ungefär lika hög, drygt 250km men långpassen var fler 2014. I Februari i år sprang jag fem kvalitétspass, främst längre trösklar och backe mot åtta motsvarande pass i februari 2014 men då har jag också räknat två snabba långpass i februari 2014 som kvalitétspass.

Det är nu i mars som skillnaden mot förra året blir uppenbar. I år har jag främst transportsprungit lugnt och sprungit två tröskelpass på åtta respektive sju kilometer i fart strax under 4 min/km där känslan inte direkt varit på topp. Jag kommer ha sprungit drygt 200 km innan det blir april. Mars 2014 var på alla sätt en rekordmånad, 270km löpning vilket är ”PB” på en månad för mig, 5000m tävling i hög fart, ett par riktigt bra, längre snabbdistanser, tröskelpass, två bra pass med tusingar, backe och två riktigt bra långpass, totalt nio kvalitétspas och utan någon förkylningskänning förra året säger det sig själv att jag välkomnade april med en helt annan känsla i kroppen då än jag har nu nu, tyvärr…

Stretch av stela baksida lår och sedan har man ju hört att högläge är bra återhämtning...

Jag har känt ett tag att träningen inte ”tagit” trots relativt många mil, med mina mått mätt och eftersom känslan i söndags var att jag snarare motarbetade min kropp som kanske är upptagen med att bekämpa den lågintensiva snuvan jag går och drar på, så bestämde jag att det helt enkelt var dags för en paus! Jag har därför helvilat måndag-onsdag och samtidigt självmasserat trötta ben, lagt benen i högläge och stretchat. Tre dagars vila från löpningen har jag inte haft sedan semesterresan i december. Förkylningen eller snarare snorigheten känns tyvärr inte bättre men inte heller sämre. Ett annat konstigt symptom jag har är att jag hela tiden just nu fryser om fötterna trots fleece-sulor i skorna och det pirrar i fotsulor och vaderna - även nu i vila, nästan som någon slags nervpåverkan faktiskt! Om jag behöver gå upp barfota för att t ex släppa ut kattskrällena på natten så blir fötterna väldigt kalla och jag börjar snora direkt. Märkligt är det!  Den här veckan har inneburit långa dagar på jobbet och tanken var att jogga lätt en sväng ikväll. Regn och rusk och dessutom halsont gör att jag nu väntar någon dag till när jag nu redan vilat sedan i söndags. Kroppen försöker kanske tala om något för mig och vad jag nu än går och drar på är det bättre att det bryter ut och sedan går över. När jag återupptar lätt löpning, förhoppningsvis väldigt snart kommer jag vara lite extra varsam på kroppens signaler och vara försiktig med tuffare löppass under en tid så får vi se om känslan snart vänder!

Jag har preliminärt bestämt mig för att springa Påsksmällen 10 km på annandag påsk om känslan vänder under kommande veckan och även om den gör det kommer jag springa loppet mer som ett bättre träningspass utan några större ambitioner. 

Det blev relativt långt detta men så är läget just nu. Inte så inspirerande kanske men jag tycker det är viktigt att skriva i både med-och motgång. Jag märker att jag inte heller uppdaterar bloggen lika frekvent för närvarande. Skriver hellre när jag har något att säga än dagliga "hej-tjolahopp"-inlägg.

torsdag 19 mars 2015

Vår+Löpning=en kärlekshistoria!

Just nu är det högtidsstund för löpning ett par månader framöver med barmark, sol och en alltmer springvänlig temperatur. Den senaste veckan har vårsolen lyst från en klarblå himmel nästan omöjlig att motstå och förhållandet till löpträning är till synes okomplicerat jämfört med under vintern när det är klart kärvare ibland.

Igår lyste solen så härligt att jag helt enkelt var tvungen att ge mig ut och bara mysjogga längs allt vattnet som finns vid jobbet en stund på lunchen fast jag inte alls planerat det! Så kan det gå!

Förkylningsläget är oförändrat och jag snorar en del utan att ha några andra symptom. Därför har jag tagit det relativt lugnt i veckan med enbart lätt distanslöpning, undantaget några snabbare, spontana fyrahundringar i tisdags, och också valt bort transportlöpning den här veckan.



Jag har Brunnsviken i Stockholm alldeles utanför kontorsfönstret och mera vatten i form av Edsviken alldeles intill

Ikväll ska jag köra ett löpteknikpass med tio sextonåringar! Dotterns niondeklass har någon form av hälsotema just nu och ivern att "samla poäng" och vinna är stor...jag erbjöd mig halvt på skoj att köra ett löppass med dem, något jag inte trodde dottern skulle nappa på direkt men det gjorde hennes kompisar så ikväll är det dags. Jag lär återkomma om hur det gick.

måndag 16 mars 2015

En deprimerande jämförelse

Löpning är väldigt mycket här och nu och man är aldrig bättre än sitt senaste träningspass och tidigare meriter kan man vara glad och stolt över men man gör bäst i att komma ihåg att gräva där man står och att de är just det, tidigare. Just nu är det högtid i löparspåret, kläder kan börjas skalas av när solen tittar fram, läs gärna här hur du går tillväga på bästa sätt och allt går lite lättare. Samtidigt har jag en lätt förkylningskänning som varken bryter ut eller går över och känslan på de snabbare passen är OK men inte så mycket mer.I helgen var det så härligt väder att det blev löpning både lördag och söndag, i lördags en lätt mil, delvis ihop med min fru och i söndags lätt distans följt av 5 km i något som väl kan liknas vid något slags maratonfart.

Jag tittade tillbaka i träningsdagboken och jämförde med perioden januari-mars 2014 och ser att mängden i år är lika som 2014, jag ligger t o m lite plus i år jämfört med förra året. Jag sprang fler långpass förra vintern än jag gjort i år framförallt i januari då jag var ledig men jag hade samtidigt lite av en småstrulig januari 2014 och var sjuk. Jag hittade ett par längre bra, snabba pass, i övrigt ser jag inget som "står ut". Ändå är det lite av en deprimerande jämförelse!

Fjärde mars 2014 sprang jag Storängsözet på 17:52 och därefter sent i mars 2014 - den månad jag sprungit mest, 270 km på en månad - och början av april var jag i vad jag nog skulle vilja kalla mitt livs form! Jag sprang 17 km i 3:57-fart och minns att det där passet kändes mer kontrollerat än vad 7-8 km i samma fart känns just nu. Jag sprang mitt livs snabbaste tusingar, 10x1000m med 1 min gåvila 11 mars och snittade dem på 3:37 min/km och i april 8x1000m med 3:32 min/km i snitt.

Före passet 22 mars 2014 där jag sprang 17 km i 3:57-fart och tyckte det kändes riktigt kontrollerat. Ett av flera lyckade nyckelpass innan Stockholm Marathon förra året! 

Jag hittar heller inga noteringar om att jag kände mig snorig och förkyld vilket jag gör nu mest hela tiden och nej, jag är inte pollenallergisk vad jag vet (vilket jag också kollat) även om jag trott det flera vårar då jag gått omkring och nyst.

Imorgon är det Storängsözet 5000 m igen men jag är inte anmäld i år. Det vore riktigt roligt att springa och lite sugen är jag men det vore ännu roligare om jag kände mig 100% frisk och lite snabbare än jag gör nu även om tävling är bästa träning. Nej, jag vill helst bli av med förkylningskänningen innan jag maxar på 5000 m. Kanske är det sedan att "bara" ge mig ut och springa 5 km det snabbaste jag kan och planka förra årets pass för att framkalla fjolårets hysteriska form? Det har känts skönt att inte ha några tävlingar inbokade men nu börjar tävlingssuget komma smygande lite. Kanske springer jag Påsksmällen i Enhörna annandag påsk även om jag kanske hellre skulle leta upp någon ny tävling jag inte sprungit förut, för variationens skull.

Jag har tränat på riktigt bra länge nu och sprungit fler dagar än jag brukar per vecka och det innebär att de flesta pass springs med ben som inte är så pigga. Jag kommer fortsätta någon vecka till men sedan kommer jag eventuellt prova att minska antalet pass något och se om jag då kan hämta hem lite form efter all den här genomförda träningen.

Storängsözet 2014. Fotograf. Carl Wistedt. Att springa sig i form...

...eller är det bara att hålla tungan rätt i mun så kanske formen kommer...? Foto: Carl Wistedt

fredag 13 mars 2015

Skoskav

Lennart kallade mig sko-expert nyligen. Det vet jag inte om jag är men helt klart intresserar det mig och är ett ämne som jag också kan en hel del om. Efter öppningskvällen på Salming Concept Store funderade jag på skorna jag fått med mig hem. En snällare trailsko eller t o m Door-to-trail-sko som kategorin också faktiskt kallas, det liksom antyder att man ska byta sko när man är framme vid ”trailen”?! Något skavde i skallen redan under invigningskvällen, och detta något var att jag egentligen var mera intresserad av Salmings Race-sko.

Jag kom till slut fram till mitt behov av trailmodellen inte är så stort. Jag har sedan tidigare Inov Trailroc 245 som jag visserligen inte är jätteförtjust i men den är OK på de bitvis ganska steniga stigar jag ofta tränar på. Dessutom har jag Icebug Aurora BUGrip som förutom att vara en utmärkt vintersko med bra grepp i snö – något jag tror Salming Trail också har – också kommer fungera bra året runt som dubbad stigsko. Dessutom har jag faktiskt sprungit gansk många mil terräng i mina vanliga Salming Distance vars läst påminner om Trailmodellen och funnit att sulans grepp och hållbarhet är utmärkt även i skogen.

Summa summarum så traskade jag tillbaka till butiken idag efter jobbet och frågade om jag fick byta trailskon mot ett par Salming Race vilket gick utmärkt. Jag har ett par modeller sedan tidigare i samma viktklass som Race, Adidas Adizero Hagio som jag sprungit mycket med på band i vinter och som jag köpte av en bekant som fått fel storlek och New Balance RC1600 en sko jag fått genom att jag ibland skriver för siten Kittad för Löpning. New Balance RC1600 är brandad som märkets marathonsko för elitlöpare, något marathon har jag inte sprungit i den men en halvmara gick alldeles utmärkt, sedan har jag främst använt den på några 5km-och millopp och snabba träningspass på bana och asfalt.

Den här skon har tillhört mina absoluta favoriter att springa fort i och jag gav den fina omdömen i min recension på kittad. Hade jag skrivit denna recension idag hade jag fortfarande lovordat löpkänsla och passform men anmärkt på hållbarheten! Det är klart att låg vikt – mina väger 170g i storlek 44,5 (de är låga i tåboxen) kommer till ett pris vad gäller hållbarhet men att sulans mönster redan lossnat efter 30 mil är ändå inte riktig godkänt tycker jag!

Finn ett fel på den vänstra skon...
Ännu mera sula på väg att lossna efter 30 mil...
Jag har alltså tänkt mig att Salming Race ska ersätta dessa båda par. Enligt allas vår springande, skäggiga snickare Kim har hans par hållit närmare 100 mil och det låter ju nästan för bra för att vara sant! Time will tell!

174 gram i storlek 43 1/3, 5 mm drop - en riktig mockasinkänsla. Skon verkligen ropar snabbhet!

I övrigt flyter träningen på med en förkylningskänning som kommer och går lite, 7 km tröskel på Vintermarathonbanan i tisdags i fart strax under 4 min/km med OK känsla men inte mer, lugn transportlöpning och distans med några riktigt snabba trehundringar med joggvila igår. Hoppas på bättring med känslan i halsen och löpning lördag och söndag så ska det nog bli en bra träningsvecka av detta också till slut. 

måndag 9 mars 2015

Referenstempo?

Det händer inte, eller i alla fall extremt sällan, att jag ger mig av på en löprunda utan att ha ett hum om vilken typ av pass och ungefär (ganska exakt) hur långt jag ska springa. Eftersom jag gillar att grovplanera min träning med någon eller ett par veckors framförhållning så har jag nästan alltid tänkt ut hur långt jag ska springa och ska jag springa något kvalitétspass har jag definitivt planerat in det några dagar i förväg.

Och så är det detta med tid.  Eftersom jag ju vet hur långt jag tänker springa eller vilken typ av pass, så brukar jag ange ungefär när jag kommer vara hemma igen. Det behöver naturligtvis inte vara på minuten men på ett ungefär, min fru kanske ska iväg och träna eller så ska något av barnen hämtas eller träna eller så tycker jag bara att det är bra att de vet, om jag t ex skulle ramla i skogen och göra mig illa.

Och det är här rubriken kommer in, det slog mig nämligen alldeles nyligen att jag "tänker" i "femtempo", i princip oavsett om jag sedan tänker springa i femtempo eller inte. Igår sprang jag ett lättare distanspass istället för det längre tröskelpass jag tänkt mig. Detta p g a en lättare förkylningskänning. Jag tänkte springa 12 km i lugn fart och sa mycket riktigt när jag stack iväg, "jag är hemma om en timma", 12 km på en timma, 5 min/km. Nu slumpade det sig så att snitt-tempot på den här rundan faktiskt hamnade på 5:01 min/km men jag kollade inte klockan under passet. Även när jag springer långpass eller kvalitétspass brukar jag tänka femtempo. Fördelen är ju, eftersom jag ofta springer fortare än så att det blir "tid över" till upp-och nerjogg på intervallpass eller att jag är hemma lite tidigare än jag sagt.

Har du något referenstempo?

I helgen blev det löpning både lördag och söndag men bara i lugnt tempo som sagt. Jag tycker absolut jag gått och snorat ovanligt mycket och länge den här vintern utan att ha några andra förkylningssymptom. Snorat har jag gjort idag också och vilat från träningen. Imorgon hoppas jag hinna ut på ett lunchpass, kanske blir det det där tröskelpasset jag tänkte köra i helgen, om jag snorar mindre än idag vill säga.

fredag 6 mars 2015

Tröskel och butiksinvigning av Salming Concept Store

Idag har jag haft vilodag och det har varit välbehövligt och skönt! Träningen flyter på riktigt riktigt bra, jag har kommit igång bra med transportlöpningen några gånger i veckan och ibland blir det två gånger om dagen och även om inte sträckan på 7-8 km ger så mycket mängd så blir det fler dagar med träning än vanligt i träningsdagboken!

Det blir allt mer vårlikt ute även om det regnade i tisdags när jag hade lite av en dubbel vårpremiär - kortbyxor och snabbdistans ute. Varje vår är det alltid lite av samma visa, att springa snabba intervaller på band i 3:30-3:20-fart är en sak som inte korrelerar särskilt väl med känslan av att springa "själv" utomhus. Jag brukar skriva att jag alltid vill klara att springa milen under 40 minuter kontrollerat på träning och det hade jag gjort även i tisdags men nu nöjde jag mig med 8 km i ca 3:55-fart med 4-5 km ner mot 3:50-fart. Helt OK pass även om det gärna fått gå några sekunder snabbare per kilometer i den ansträngningen. Nåja, det är tidigt på säsongen och jag fick tydliga tecken på att det är precis detta jag ska jobba på nu, fartuthållighet och lite mer backstyrka. Mängden och grunden finns, dags att förbereda det som så småningom ska utgöra taket!

Igår kväll var jag ute på löparmingel som inbjuden gäst när Salming öppnade sin nya Concept Store på Kungsgatan i Stockholm. Även om jag kände förvånansvärt få gäster så fick jag ändå prata med lite löparvänner - Karin, Mackan, Anders Gahl m fl och Jocke Sandin, Product Manager på Salming som jag haft mycket kontakt genom bloggen och en hel del andra.

Jag gillar Salmings "tänk", lätta skor med mycket löpkänsla utan alltför mycket inbyggda stödjande strukturer och high-tech-features som ska stödja och hjälpa upp några av alla våra svaga fot-och benmuskler. De är också väldigt måna om att hålla en tät kontakt med användarna - oss löpare, mycket mer än de stora, etablerade märkena upplever jag och jag tror absolut det finns plats för en kaxig, svensk uppstickare på den konkurrensutsatta löpmarknaden. Jag önskar Salming fortsatt lycka till då jag tycker skorna förtjänar att uppmärksammas av flera.


Bara en sådan sak att i skokartongen ligger en broschyr som förutom reklam för kläderna som ska ge merförsäljning också beskriver hur Salming ser på löpteknik eller sin "Natural Running". En liten sak som gör skillnad! Principer kring hållning, kadens m m. Enkla hållpunkter som känns igen från t ex Pose, Chi running eller de flesta "löpcoacher och som jag ställer mig bakom och som är bra beskrivna.





Inbjudan till invigningen kom i form av en skokartong med bara en (!) sko i där den andra skon väntade i butik och av de modeller Salming har, där jag springer mest i Salming Distance så valde jag att få med mig ett exemplar av årets nyhet, Salming Trail T1 hem. Racemodellen är också lite lockande då många gillar den men jag har redan flera skor i den viktklassen, samtidigt jag inte riktigt hittat rätt i terrängskodjungeln. Kanske blir det invigning i helgen då det i princip är snöfritt i skogen nu!