fredag 15 mars 2019

Blogginlägg nr 1000

Ett tusen inlägg. Med det här inlägget är jag där. Det är ändå rätt imponerande. Visst tryter ibland inspirationen och ämnet synes uttömt men jag har sedan länge slutat ställa krav på mig att blogga med en viss frekvens, utan skriver när jag har något vettigt att skriva om.

Tankar på att sluta finns ibland men det skulle kännas trist att låta bloggen "självdö" efter att ha skrivit i mer än tio år. Eller ska jag sätta punkt med ett definitivt sista inlägg? Vad skulle då hända om jag fick skrivklåda, en fantastiskt bra idé och massor av inspiration veckan efter det? Ett riktigt I-landsproblem, haha...

Bloggande som företeelse har minskat de senaste fem åren, då andra plattformar som Instagram och Snapchat tagit över. Instagram ser jag som ett komplement, en bild med en kort status ger inte samma utrymme till fördjupning och nyanser som bloggen erbjuder. Kombinationen träning och Instagram har jag också en kluven inställning till, tycker att för många konton ger en konstlad, stylad och ensidig bild av träning med selfies i onaturliga positioner och jag följer helst konton som ärligt visar (tränings-)tillvaron i både med-och motgång.

Jag skulle sakna min lilla plats på det stora nätet där jag skriver om löpning, Skriva är roligt och både min egen löpning, svensk löpning och löpning som trend och företeelse går igenom olika faser och just nu tycker jag det händer en hel del spännande saker väl värda att reflektera över så jag fortsätter. Bloggen ger mig fortfarande mer värde i form av kontakter, diskussioner, tips, kunskap, möten med löpare vid de mest otippade tillfällen och på de mest otippade platser, än den tar i form av tid och energi!

Nästa stora jubileum blir en miljon sidvisningar, det hade varit roligt om de sammanföll men i skrivande stund är det ca 50 000 sidvisningar kvar till det jubileet.

Jag har inte längre så bra koll på er som läser då kommentar och sidvisningar är färre nu. Många läsare från när bloggen var mer välbesökt 2011-2014 läser inte längre medan andra tillkommit längs vägen. Bloggen är länkad till jogg.se och brukar numera ha många fler visningar där än här på "hemsidan", det förra inlägget har t ex 57 unika visningar på bloggen och över 300 på jogg.se.

Vilka ni än är som läser så vill jag säga tack vare sig ni klickade er hit för första gången alldeles nyss eller bokmärkt sidan sedan flera år tillbaka!






fredag 8 mars 2019

Reflekterande medlem i Spring nr. 1 2019

Jag avslutade min prenumeration av Spring i fjol. Där jag var då, efter min bästa (tränings-)kompis suicid fann jag ingen inspiration av att läsa om andras prestationer eller fokuserade träning. Jag var inte där, hade fokus på helt andra saker och min löpning var allt annat är prestationsinriktad under större delen av 2018. Jag hade kontakt med BG Nilesjö med anledning av att jag avslutat min prenumeration och han frågade om det var något jag ville skriva en reflektion om när jag fått lite distans till det. Sagt och gjort. Efter lite sökande efter balansen mellan privat och personligt skrev jag en text med fokus inte på min vän eller vad som hände utan på mig själv, mina tankar och min löpning som en hjälp att hitta kraft, må bättre och komma vidare.

Jag lät en vän tycka till om texten och när han tyckte att den absolut platsade i ett löparmagasin skickade jag in den. Om jag får säga det själv och det får jag, så blev slutresultatet väldigt bra. Ni hittar krönikan på sid 110 i Nr. 1 2019. 

Det går att beställa lösnummer av Magasin spring eller teckna en prenumeration här. Nr. 1 varje år är alltid ett extra tjockt nummer med extra mycket läsning och resultatstatistik ifrån fjolåret.

Det är exakt ett år sedan idag det hände, en dag jag minns med oönskad knivskarp skärpa. Det är lika svårt att förstå nu som då och jag tänker idag både på hur oerhört fort ett år går men samtidigt hur mycket tid och så många löprundor som har förflutit sedan dess. Jag har kommit långt sedan den dagen men har fortfarande en väg att vandra och tänker fortfarande på honom och det som inträffade varje dag. Försök sortera ut vad som är viktigt i ert liv, prata om hur du mår och tala om för de i er närhet hur viktiga de är för er! 

Var rädda om er och ha en trevlig fredag! 



onsdag 6 mars 2019

Hur bra är det för löpning där du bor?

Hur bra förutsättningar finns det att träna där du bor? Är det flackt med många valmöjligheter för intervallpass där farten ska vara jämn? Kanske finns det t o m en tartanbana som är tillgänglig? Är det kuperat för backträning? Har du tillgång till natur att träna i eller är du hänvisad till vägar och cykelbanor?

Storlek

Med tiotusen invånare är min hemort en geografiskt ganska begränsad plats. Om jag vintertid springer ett varv i samhällets belysta utkanter utan att behöva ta till pannlampan kan jag få ihop ca 11-12 kilometer sammanhängande löpning. Längre turer än så och pannlampan behövs alternativt får jag snurra runt på olika slingor på vägarna och cykelbanor. Jag använder inte Strava premium med Heatmap men jag tror inte det finns någon gata i centrala Nykvarn jag inte sprungit på.

Min så välbekanta standardmilrunda som alltid finns där när fantasin tryter...

Läge

Ett stort plus och en kommunens stora styrkor man gärna marknadsför. Fem mil från Stockholm finns närheten till många löpartävlingar samtidigt som lugnet på landet råder. Med både järnväg (30 minuter till Stockholm) och närhet till både E20/E4 är det lätt att ta sig hit och härifrån och nära till ganska mycket. Det är t ex väldigt smidigt att ta tåget till lopp i Stockholm.

Tillgänglighet

Kommunen är långt ifrån världsbäst på snöröjning men tätorten har gott om breda cykelvägar där belysningen är bra så vi löpare behöver sällan springa mitt på vägarna och beblanda oss med biltrafiken vilket är ett stort plus!


Cykelbana

Mer cykelbana

ännu mer cykelbana...

Och ännu lite cykelbana längs min vanliga milrunda.

Natur

Ett stort plus. Jag har etapp 17 av Sörmlandsleden 300 m från ytterdörren och ett virrvarr av single-track stigar 150 m från samma dörr där jag med lätthet kan skrapa ihop ca 12 km utan upprepning. Det är nära till en av Sveriges renaste insjöar med flera badplatser och ett naturreservat där jag gärna kombinerar en löprunda med ett svalkande bad sommartid. Det finns också relativt gott om lugna grusvägar på landet för längre rundor även om jag skulle önska mig ännu flera och ofta väljer någon av de tre fyra vanligaste rundorna jag har.

Att springa på en sjö fungerar utmärkt vintertid...

Hällmarker ett par kilometer hemifrån sydväst om tätorten


"Min egen Abborrebacke" har jag norr om tätorten ut mot Mälaren, 400m lång och 40 höjdmeter ligger den som en trevlig bonus 10 km in på en 15-km-runda.


En av många småvägar strax utanför samhället
Sörmlandsleden etapp 17 har jag 300 m från min dörr.

Kuperat

Nykvarn är inte superkuperat och det finns inget alls som med rätta kan kallas berg i omgivningen. Hela orten ligger längs en ås/i en sluttning och det finns gott om både korta och branta backar och då jag bor relativt högt i tätorten får jag uppförslöpning i slutet vilken runda jag än väljer.

Flackt


Se ovan, trots att orten ligger i en sluttning finns vissa flacka partier t ex cykelvägar som lämpar sig för intervallträning men utbudet är begränsat. Någon helt plan sträcka på ca 1000 m har jag inte lyckats hitta efter snart 18 år här. I tisdags sprang jag 6x1000m på cykelbanor och då sprang jag tre varv på en slinga som till lika delar innebär uppför, utför och flackt.

Idrottsbana-/område

Kommunen har ett motionsspår jag nämnt i många blogginlägg - Oxvreten - och en skidklubb. Spåret är rejält kuperat (bra Lidingöloppsträning!) då det lagts i slingor runt en ås men tyvärr bara 2,5 alternativt 4,5 km långt. I anslutning till motionsspåret finns ambitioner för ett sammanhängande område för idrott, två konstgräsplaner för fotboll på en f d industritomt och ett stort gräsfält för fotbollsträning och spontanidrott där skidklubben anlägger spår på vintern finns redan. Någon tartanbana finns tyvärr inte men en sådan finns inritad i översiktsplanen som ska utveckla idrottsområdet på sikt vilket jag hoppas mycket på, även om det inte kommer hända på ännu ett par år. Närmaste tartanbana är Södertälje IP drygt 15 km bort där det också just nu byggs en inomhushall för friidrott där jag hoppas få träna med min klubb Enhörna kommande vintrar.


Backiga Oxvretens skidspår



I lilla men vackra och sjönära naturreservatet Jägarskogen springer jag gärna året om!

Tillgång till organiserad löpträning-/löparklubb

Det finns ingen löparklubb i Nykvarn och skidklubben som hade sin storhetstid på 1980-talet har ingen organiserad träning. Orienteringsklubben SNO (Södertälje-Nykvarn orientering) har vissa gemensamma pass och det är nära till Enhörna som har pass just i Enhörna och i Södertälje. Det finns två lokala gym där ett av gymen har en löpargrupp, dock i liten skala och med fokus på nybörjare. Det finns också en facebooksgrupp för löpning här som jag övertagit administratörsrollen för och jag har gjort några försök att få till gemensam träning men det är väldigt trögt och i bästa fall kommer det ett par personer till de gemensamma passen som föreslagits. Kanske är man rädd att man är för långsam och därmed sinka övriga deltagare, synd i så fall.

Sammanlagt bor jag på en lugn och lantlig plats, där det är nära till mycket, lopp i Stockholm och vacker natur att träna i. Jag uppskattar verkligen att jag har skog och stigar bara 150 meter från min dörr, det är en oerhörd tillgång och som Mackan skrev på sin blogg nyligen, skogen är alltid öppen.

Hur bra är det för löpning där du bor?

onsdag 27 februari 2019

Peppad men inte övertaggad

Det går väldigt bra nu och är roligt att springa! Kanske hänger det ihop som jag skrivit förut att jag upplever ett visst flyt "utanför löpningen" vilket också påverkar träningen positivt.

Jag satte ett ganska offensivt mål vid årsskiftet, att ha sprungit 500 km den sista februari, och med bara någon dag kvar så nådde jag nästan ända fram och det är jag riktigt nöjd med! Detta trots en förkylning i mitten av februari som drog ner den veckomängden till 25 km och en kort månad som dessutom avslutas med vilodag.

Summerar jag februari så landar jag på ca 24 mil på 19 löppass, tre långpass varav ett snabbt, två snabbdistanser i 3:45-fart på band, två lättare intervallpass utomhus, ett marafartspass och jag har också vid tre tillfällen kört benstyrka på gym i form av benpress 4x5 lite tyngre än min kroppsvikt vid tre tillfällen och jag känner mig stark och hel i kroppen.


För att hålla uppe mängden har det blivit löpning ganska många dagar i rad nu i slutet, nio dagar i rad men jag känner mig inte sliten, bara bra tränad. Jag har tagit det lite lugnare än vanligt på distanspassen och heller inte kört några stenhårda fartpass utan hållit igen lite även där och det har fungerat väldigt bra!

Månadens höjdpunkt vad helt klart det långa långpasset på drygt 33 km som gick så fort som 4:20 min/km i snitt. På tok för hårt kanske vissa tycker men benen hade fått vila när jag var förkyld veckan före och det kändes bara marginellt snabbare än distansfart så jag valde att inte sänka farten utan höll jämn fart hela vägen. Kortbyxor, lätta, dubbfria skor och klubbjacka kanske gav några placebosekunder men jag blev heller inte speciellt sliten efteråt. Jag joggade 12 km i 5:20-fart dagen efter och tog sedan en vilodag, sedan var det business as usual.

Positivt överraskad efter ett av mina bättre långpass någonsin, 33 km i 4:20-fart, i mitten av februari.

Det blir ljusare för varje dag, solen värmer och det är isfritt nästan överallt så löparpeppen är ganska stor. Jag kommer vila nu torsdag och fredag - ha sportlov utan att sporta - men tror minsann att jag ska fira med lite tusingar på lördag!

fredag 15 februari 2019

Icebug Oribi 3 - en osponsrad recension

Jag kasserade mina Icebug Aurora efter förra vintern, gillade löpkänslan och att de var förhållandevis lätta men hade problem med att de var så stela och misstänkte att de bidrog till min hälsporre. Jag gillar verkligen fästet hos Icebug med de dynamiska dubbarna men ogillar att de ofta är stela och tunga. Tittade på andra märken, t ex VJ Sarva, när jag skulle köpa nya vinterskor, men tillgängligheten gjorde att valet föll på Icebug igen och den lättare modellen Oribi och efter 25 vintriga mil är jag riktigt imponerad av den här skon!

För tydlighetens skull är detta inlägg inte på något sätt är sponsrat av Icebug, jag har köpt skorna själv och skrivit inlägget helt på eget initiativ!

Oribi marknadsförs som en lätt sko på Icebugs hemsida:


De här påståendena läser jag med en hel skopa salt men här skriver jag under på det mesta. Oribi är lätt för att vara en Icebug-sko, och framförallt, den känns lättare på foten än den faktiskt är. De första passen tyckte jag känslan påminde mer om att springa med en tävlingssko och då väger mitt par i storlek 44 trots alls 276 g vilket förvånade mig rejält när jag plockade fram vågen hemma.

Oribi3 BUGrip

Fästet med de dynamiska dubbarna är så bra som jag förväntat mig och gör att jag kan springa helt avslappnat även på partier med blankis. Dubbarna verkar heller inte slitas, däremot har jag tidigare haft problem med att dubbarna har börjat lossna helt efter ca 50-60 mil men det är för tidigt att bedöma det på mina Oribi ännu. Mina tyngre Icebug DTS (Distance Training Shoe) uppvisar inget sådant slitage efter 70 mil.

Oribi med 25 mil till vänster och Icebug DTS BUGrip med 70 mil till höger. Inga dubb som lossnat ännu.

Det bästa med Oribi utöver fästet är löpkänslan och den tunna ovandelen. Där tidigare modeller var varit tjocka, vadderade och stela är ovandelen och plösen på Oribi väldigt tunn och följsam. Här får jag intrycket av att Icebug tagit efter många andra skor på marknaden och deras tunna, flexibla ovandelar.

Ovanligt tunn och följsam ovandel...

...och väldigt tunn plös.

Flexibiliteten är god för att vara en dubbad vintersko och löpkänslan mycket bra tack vare den förhållandevis låga vikten och den tunnare ovandelen vilket gör skon följsam.

Den enda nackdelen hittills med skon, vilket den delar med andra lättare skor är att det är lätt att bli lite sliten i fötterna av för mycket, kontinuerlig användning. Framförallt märkte jag detta i december och första halvan av januari, när det ännu inte kommit så mycket snö utan underlag bestod uteslutande av hård, ojämn is. Efter flera pass i rad kände jag mig då öm i fötterna men det är ett tufft underlag för alla skor och lösningen är som vanligt att vid sådana förhållanden, variera både skor och underlag mera. Att springa mer i skogen och att använda den mer dämpade DTS rådde bot på det problemet.


Dubbarna och de snedställda dobbarna som känns igen från den lättare modellen Acceleritas.

Jag tycker den här skon passar en bred målgrupp och jag kan verkligen rekommendera den. Den vana löparen som uppskattar lite lättare skor kan använda den på många pass och jag tror även den som inte är så van kommer att uppskatta skon för fästet och löpkänslan! Vintern är lång i Sverige och varför inte springa med en sko som erbjuder både fint fäste och väldigt fin löpkänsla istället för bara en av faktorerna? Hur skönt det än är med bra fäste går dubbsäsongen mot sitt slut men jag tror att jag i Oribi har hittat en väldigt bra trailsko att använda på de ganska tekniska stigarna nära mig där jag tycker om att springa året runt. Dubbat ger ett överlägset grepp även på sommaren.

Till sist så tycker jag skon är snygg, vilket må vara oviktigt, men det är i alla fall ingen nackdel.

måndag 11 februari 2019

"Hygglig" vecka för svensk löpning...

I brist på egen träning - har varit förkyld i helgen och inte rört på mig mer än nödvändigt gläds jag åt att svensk löpning verkligen är på gång just nu!

  • Svenskt inomhusrekord av Kalle Berglund på 1500 m där han putsade sitt eget inomhusrekord. Jag gissar och hoppas att det gällande rekordet 3:36:49 från 1985 (!) kommer ryka i sommar!
  • Svenskt rekord på 10 km landsväg av Meraf Bahta 
  • IEM-kval på Lovisa Lindh, Hanna Hermansson, Lisa Havell och Anna Silvander. Säkert har jag glömt någon, det börjar bli för många snabba svenska medeldistansare att hålla reda på, bara en sådan sak!
  • Yolanda Ngarambe underskred EM-kvalgränsen då hon sprang 3000 m inomhus på 8:53:97 vilket är den tredje snabbaste tiden någonsin på sträckan av en svenska. Endast Meraf Bahta och Sara Wedlund har sprungit snabbare.
  • En rejäl putsning av David Nilssons ganska nysatta svenska rekord på halvmaraton där både Robel Fisha och Napoleon Solomon underskred det gamla rekordet men där Napoleon var en sekund före i mål i Barceolona halvmaraton och noterade det nya svenska rekordet på halvmaraton 1:01:17 i ett halvmaraton som var hans första på flera år och ett där han tydligen drog tätklungan en större del av loppet. Det är ingen vild gissning att det svenska herr-rekordet på halvmaraton i år kommer att lyda 60:XX någonting om "Nappe" nu väljer att springa ytterligare en halvmara i år. Dessutom satte superveteranen Musse nytt svenskt rekord i M40 i samma lopp genom att springa in på 1:03:02 vilket inte är så långt ifrån hans personliga rekord på sträckan. 
  • Johan Rogestedt sprang ett millopp på 29:40. 
Säkert har jag missat något, kommentera gärna i så fall. Som löpare och som intresserad av svensk löpning gläds jag såklart åt framgångarna och ser fram emot mera! Nästa helg gör t ex Charlotta Fougberg maratondebut med siktet högt inställt sub 2:30 och det ska bli mycket spännande att följa!

I övrigt och i sociala medier var väl detta veckans "snackis". Som svensk är jag tacksam över att det jag kanske träffar på under mina rundor, kanske en ouppfostrad lös hund, en argsint älg eller vildsvin eller varg från närliggande Sjundareviret på utflykt norröver gör att jag knappast riskerar livet i löparspåret p g a vår svenska fauna. Nu gick det bra för den här löparen som ströp (!) den attackerande unga puman som  inte lärt sig att undvika människor utan attackerade en löptur under en löptur i Colorado., USA. Tyvärr då gick det inte lika bra för puman.


fredag 1 februari 2019

Hur mycket vill jag?

Jag summerar januari och kan inte vara annat än nöjd, 253 km/23 timmar träning. Två långpass, sex fartpass, de flesta på löpband på en intensitet en bra bit från max vilket passar bra så här års, ett par medelhårda pass och tio vilodagar, något mer än jag tänkt men vardagen kommer alltid kräva att jag då och då prioriterar ner träningen och jag varken vill, ska eller kan prioritera löpträning lika hårt alla dagar eller veckor. Detta med att vilja har jag funderat på i dagens inlägg.

Utomhusträning i januari, mörkt, kallt, snö och halt men ändå ganska mysigt då det var vindstilla just den här kvällen...

Vi har fått en ny poddcast om löpning - Elitpodden - sedan ett tag tillbaka och jag gillar den, och ler åt "detta med gym" som är ett återkommande inslag i podden. Den fyller en lucka i ett utbud som börjar lida av överetablering och att samma fåtal gäster bokas in i samtliga poddar. Jag önskar att Åkesson/Synnerman ställer mer detaljerade följdfrågor om hur de gästande elitlöparna tränar, t ex hur blandningen mängd kontra intensitet ser ut, exempel på fartpass elitlöparna kör o s v.

Ett genomgående tema i podden är att det alltid finns tid att träna och att få förstår hur bra man kan bli på löpning om man VILL. Att vilja prioritera löpning så högt som krävs. Detta illustrerades senast av Huddinges Hanna Lindholm som gått från att springa lite med kollegorna och klara första maran på fyra timmar till att som 39-åring springa 16 mil i veckan och klara maran på 2:30 som näst snabbaste svenska någonsin (om någon vecka vet vi om Charlotta Fougberg petar ner Hanna till bronsplats på bästa någonsin-listan då Lottas ambition är sub 2:30 i Sevilla i hennes debut på distansen). Hanna som jag känner lite och har träffat många gånger i samband med tävlingar har jag faktiskt varit före över mållinjen en gång i tiden, en bantävling i Södertälje på 5000 m 2013 när hon fortfarande tävlade för FK Studenterna och jag sprang pers på 17:40, men som sagt, medan jag harvar på med mina fem mil i veckan så har Hanna "left me in the dust" och sprungit vidare till en helt annan nivå...

Hursomhelst, Elitpodden har lett till att jag funderat på hur mycket jag vill i dagsläget med min löpning. Jag höll på att svara själv att jag vill "lagom" mycket men vad betyder det? Just nu, januari 2019 så vill jag lite mer än "lagom" så jag svarar att jag vill "ganska mycket". Jag har precis avslutat en månad jag är nöjd med både vad gäller mängd, intensitet och variation.

Vill jag öka mängden? Nej. Jag vill inte öka mängden eller tiden jag lägger på träning. Enstaka veckor där det går visst, men inte generellt varje vecka. Jag känner ibland (ibland ganska ofta, ibland mer sällan) att löpningen tar tid från annat jag skulle vilja hinna eller orka med. Veckorna rymmer inte så mycket mer än jobb, vardagslogistik, träning och lite häng med familjen men så är det nog för de flesta. Så mycket tid eller ork för något mera projekt eller planera in saker längre fram finns det inte men det kanske handlar mer om mina krav på mig själv än något annat. Att jag skulle vilja hinna med mer.

Vill jag höja intensiteten? Ja. jag är däremot beredd att igen, efter ett 2018 som mest bestod av lugnare träning, träna ganska hårt med ungefär den här mängden/tidsåtgången. Jag vet att man kan komma ganska långt som motionslöpare på min veckomängd, jag tycker jag har bevisat det tidigare, inte minst 2014 och jag är motiverad, har energin, är mentalt i balans igen och är beredd att göra det jobbet. Just nu har vi riktig vinter och det sliter på ben och skalle och fartlöpning utomhus är lite av en utmaning. Det går naturligtvis att springa sig trött ändå bara huvudet är rätt inställt på att det kommer gå långsamt jämfört med hur snabbt det "borde" gå givet ansträngning/puls. Enligt Garmin har min tröskelpuls aldrig legat så lågt och min tröskelfart aldrig varit så långsam som nu men vad vet Garmin om hur underlaget ser ut eller för den delen ens hur backigt det är, inte en skit!

Det kommer vara vinter ett tag till och ambitionen är att fortsätta februari på ungefär samma sätt som januari, några långpass, bra mängd, regelbundna fartpass och så ser jag fram emot barmark och att snäppa upp intensiteten för att se vad det leder till resultatmässigt längre fram i år!

...och inomhusträning efter ett löpbandspass i januari, varmt, svettigt men skönt med shorts, linne och fartlöpning som variation. 

Hur mycket vill Du med din löpning just nu?

måndag 21 januari 2019

Positivt överraskad av bra träning trots is och kyla

Januari har börjat lika positivt som 2018 avslutades på ur träningssynpunkt. Halva januari har passerat och det är välkommet! Jag konstaterar lite yrvaket att jag snittat sex mil i veckan årets första tre veckor vilket är bra för att vara jag. Skillnaden mellan de fem mil i veckan jag normalt springer eller sex mil kan tyckas marginell men inte för mig. Det är lättare att bygga en hög(re) volym på t ex transportlöpning men jag har inte den möjligheten i dagsläget.

Årets första vecka bjöd på nästan åtta mil löpning inkl ett långpass på 28 km, veckan därefter blev mer vanlig med 50 km men även den innehöll ett långpass. De två sista helgerna i januari kommer inte innehålla något långpass men den gångna veckan stannade ändå på 65 km löpning på för det mesta riktigt utmanande underlag.

Så här har väglaget sett ut under större delen av januari

Det har inte varit lönt att försöka pressa upp farten högre än mellanmjölksregistret utomhus vilket jag gjort vid ett par tillfällen och det hade nog motsvarat maratonfart under mer normala förhållanden. Kvalitétspassen har jag kört på löpband, t e x sexhundringar med 400m joggvila, en modifierad variant på "Olgor" med tvåtusenmetersintervaller bestående av 4x500m där även vilan går relativt fort och ett backpass på 6x3 min med upp till 10% lutning.

Vissa pass utomhus har känts riktigt skräp, tunga ben, slitna fötter och vader. Isen är inte bara hård, den är också väldigt ojämn vilket sliter extra mycket. Jag har därför lagt in extra stretch av vader, framsida lår och fötter för att se till att ingen muskel är för kort och drar i någon sena och orsakar irritation. Jag har också lagt in små minipass med styrka och gjort lite fotövningar och det har gått bra att hålla efter känningarna. Kroppen är lite sliten men på rätt sätt av bra träning och inte sliten som i småskadad om jag nu vågar skriva det...

Trots att jag sprungit nästan varje dag och att vissa pass har känts riktigt tunga har det ibland räckt med några timmars extra vila för att få en annan känsla. Den gångna helgen sprang jag 12 km lördag morgon och det kändes riktigt segt. Istället för att sedan springa söndag morgon vilade jag till kvällen och sprang då samma sträcka på riktigt lätta ben med låg puls, visserligen 14 sekunder långsammare per kilometer och kanske var det det som gjorde det så lätt.

Jag är fortsatt optimistisk kring min egen träning och har inga andra mål just nu än att få en bra start på löparåret 2019 och jag känner att jag är på väg att uppfylla det. Det räcker långt som tillfredsställelse den här trista årstiden när våren fortfarande är långt borta och det inte finns något särskilt att se fram emot ännu på ett tag. Kanske springer jag något inomhuslopp i februari men det är inte högprioriterat utan i så fall mest för variationens skull och utan att ha några högre målsättningar om resultat vilket såklart är lättare sagt än gjort.

Löp försiktigt där ute i halkan! 

torsdag 3 januari 2019

Ett gott slut på 2018

Efter ett ganska långt jullov är det dags att börja jobba igen. Ett jullov med både gott om vila och gott om träning. Träningen summeras till tolv mil löpning på elva pass på tretton dagar med vilodagar på julafton, juldagen och nyårsdagen. Bra! Det gångna året har varit mycket speciellt för mig och så mycket tävlande har det inte blivit och den här årssummeringen blir annorlunda och inte så detaljerad som tidigare.

Jag får gå tillbaka till 2011 för att hitta ett år där jag sprang så få mil som 2018 eller till 2013 där jag tränat så få timmar som det gångna året. Dagboken summeras till 2178 km/207 timmar träning, vilket kan översättas till ett knappt maraton (41,9 km) eller exakt fyra timmar träning i veckan. Inte bra men inte heller dåligt givet förutsättningarna och jag tänker inte vara så hård mot mig själv och ge mig underkänt av den anledningen.

Träningen sedan 2007 summerad i kilometer och timmar



Så här års känns formen alltid avlägsen men jag har inte tappat katastrofalt mycket. Pulsen ligger ungefär där den brukar på distanspass och jag kan närsomhelst sticka ut på ett långpass på två timmar utan att bli sliten vilket är en bra grundnivå. Fart är det sämre med och jag saknar definitivt fartuthålligheten som de längre fartpass med volym ger. Fördelarna är att, 1. Jag vet jag ska göra åt det och 2,. Det är ganska lätt att åtgärda.

Ur resultatsynpunkt har jag inte åstadkommit någonting 2018. Jag har stått vid sidan om, saknat att tävla, saknat gemenskapen. Dubbla VDM-guld i M45 på 1500 m både inomhus och utomhus visst, och loppet inomhus är jag ändå nöjd med även om en av Sveriges främsta elitlöpare då tyckte att jag knappast kunde vara nöjd eftersom jag inte var pensionär. Utomhusloppet var bara dåligt och jag var enda deltagaren i M45 så den guldpengen ger jag inte mycket för. Veteran-SM på SM-milen efter hälsporrerehab var välbehövlig för att få känna mig som en löpare igen men 39:49 och en sjundeplats på VSM är direkt dåligt. Är inte konkurrensen bättre ska jag kunna konkurrera om högre placeringar än så. Att debutera för ny klubb och springa Strängnäs halvmaraton i slutet av november gjorde mig otroligt gott, inte för att tiden var strålande, nej utan för att det var roligt att uppleva gemenskapen kring ett lopp igen och att jag ändå sprang hyggligt fort trots vintriga förhållanden.

2018 var året där jag skulle satsa på fartträning och kortare sträckor vilket helt kom av sig. Jag satte de här målen vid årets början:

  • VDM-medalj M45 1500m. Uppfyllt x 2, VDM-guld både inne och ute. 
  • Topp-5 i M45 på VSM 10 km landsväg. Inte uppfyllt, sjundeplats.
  • Springa bra på Långlöparnas kväll (LLK) och/eller Söder Runt 10 km (juni). Inte uppfyllt. Deltog inte. LLK var inte öppet för så långsamma löpare som jag 2018 och Söder Runt blev som vanligt inte av.
  • PB på 5000m. Inte uppfyllt. Ingen tävling på 5000 m och absolut inte i den formen!

Träningen sedan augusti har ändå varit OK och i december noterade jag årets bästa månad med 24 mil och där någonstans ligger ambitionen för inledningen av 2019. Jag tycker ibland att jag inte har tid att träna som "förut", vi arbetar båda heltid och vill båda träna men det finns tid. Barnen är större, mer självgående och deras aktiviteter tar inte så mycket tid längre. Fokuset som ett chefsjobb kräver gör dock att orken och fokuset som lite tuffare träning kräver inte alltid räcker för löpningen också. Men, om jag får till veckor med en volym på ca 50-60 km på fyra eller helst fem pass så räcker det för mig och det kan jag relativt lätt genom att träna två vardagskvällar varav ett pass gärna får vara lite längre, ett lunchpass varje vecka och så löpning både lördag och söndag, två halvlånga pass, alternativt ett långpass och ett kortare återhämtningspass. Det är en slags idealvecka för mig som heller inte kräver orimlig tidsåtgång. Är jag i bra balans kan jag dessutom träna ganska målmedvetet. Kan jag dessutom få till lite hemmastyrka, så lite som 15 minuter i veckan så räcker det för att hålla kroppen i trim och tåla löpningen tillräckligt också. Det ska inte vara omöjligt även om jag brukar slarva med styrkan, som vanligt.

Icebugs, tre lager kläder på överkroppen och ojämnt isigt underlag. Jag kan gnälla eller välja att se det som stärkande för karaktären...det finns ju stunder när vinterträning också kan vara fantastisk men då får det gärna kommer lite mer snö som täcker all ojämn blankis.


För att komma tillbaka dit jag vill vara gäller bara att orken och motivationen finns där och det är där det har brustit i år vilket ni vet om! Hälsporren halverade volymen under maj och juni men det är inte det främsta skälet utan det är min bästa väns självmord i början av mars. Vi behöver prata mer om psykisk ohälsa och jag kommer förmodligen skriva mer om det framöver så jag lämnar det nu genom att konstatera att det haft och fortfarande har, en enorm påverkan på mig, min familj och också min träning det gångna året.

Jag har mött och haft kontakt med många av er under det här tuffa året och jag här vill passa på att igen tacka för all omtanke och det fina stöd jag fått! Jag säger ibland att jag inte har så många vänner men det har jag faktiskt och även om många av er är utspridda geografiskt så har jag många, fantastiskt fina människor jag kan kontakta när jag behöver och det har jag gjort! Ni vet vilka ni är - Tack! 

Tävlingsplanerna är inte spikade för 2019 och jag är inte anmäld till några lopp i nuläget, det vore dumt då jag inte vet om jag kommer orka men jag vill tävla mer än under 2018, är sugen på Stockholm maraton igen, inte som ett prioriterat A-mål utan mera för att det vore roligt och ge våren struktur och motivation, vill gärna springa bättre på SM-milen i juni, alternativt Enhörna halvmaraton, springa några mindre lopp och om motivation och kraft att träna ordentligt finns så är jag sugen på att åka till Växjö i oktober och springa om en VSM-medalj på maraton. Allt detta hör framtiden till, det viktigaste nu är viljan och orken att träna lite mer under första kvartalet så får jag se vilka tävlingar jag vill springa sedan. Av samma anledning har jag också ännu så länge undvikit att formulera några löparrelaterade mål för 2019 ännu så länge.

2018 är ett år jag gärna lägger bakom mig, ett år som gett mig erfarenheter jag gärna hade varit utan och vars händelser fortfarande påverkar mig dagligen. Jag har bra och sämre dagar men känner att jag är på rätt väg och ser fram emot ett nytt oskrivet (löpar-)år!

onsdag 12 december 2018

Var och en blir salig på sin (sko)tro

Idén till det här inlägget kom efter jag läst det här blogginlägget från bloggen Running Research Junkie (rekommenderad läsning!) som brukar skärskåda påståenden runt löpning ur ett vetenskapligt perspektiv. Sedan jag fick hälsporre i våras har jag intresserat mig mer för mina fötter och löparskor, som jag redan har ett nästintill ohälsosamt intresse för. Jag har läst en del studier om minimalistiska vs dämpade skor och även om hypen kring barfotaskor sedan Born to Run i stort sett ebbat ut tycker jag den fått en liten renässans igen, kanske som motreaktion mot de maxdämpade skor som dominerar sedan ett par år tillbaka. Blogginlägget ovan handlar om hur selektivt material delas och diskuteras i sociala medier och jag känner igen detta i debatten om vilka skor man bör välja.

Följer man debatten är det lätt att se vilken selektion av påståenden som sker. Jag ser detta hela tiden, inte minst i sociala medier, confimation bias och s k cherry picking, där man enbart skriver inlägg om de studier som bekräftar det man själv tror på medan studier som påstår det motsatta utelämnas helt och ignoreras om de kommenteras. Båda sidor i skodebatten gör sig skyldiga till detta. Jag ser hur inlägg publiceras som alla i en grupp står bakom med en underton av "stackars de oinvigda som ännu inte förstått och som mår dåligt i dämpade skor med klack". Ett bra exempel är studien som nämndes i det länkade blogginlägget vilken delades friskt i dessa kretsar men inte andra studier som publicerades nära i tiden och kom till en helt annan slutsats.

En annan företeelse jag finner både lite roande och motsägelsefull är hur man tillfälligt "går över till andra sidan" för att testa bara för att snart därefter få sin egen uppfattning bekräftad av hur dåligt det är för fötterna/kroppen och här är det minimalistförespråkarna som är värst. Ett exempel kan vara att någon som vanligtvis springer i minimalistiska skor under en period provar att springa i mer uppbyggda, dämpade skor. Det som då händer med lite variationer på samma tema är att personen väldigt snart får ont i fötter, smärtande hälsena, ont i plantarfascian, eller känningar i vader, känningar av löparknä etc och detta finner jag lite motsägelsefullt då samma person ofta ägnat mycket tid åt att beskriva sina starka funktionella fötter efter en lång tids användning av minimalistiska skor. Frågan jag då ställer mig är, om nu fötterna blivit så starka och välmusklade efter lång tids användning av minimalistiska skor, hur kommer det då att de inte verka tåla ens en begränsad användning av mer traditionella skorsom majoriteten av oss använder utan problem? Hur kan personen så snabbt få så ont i fötterna som nyss var så starka? Vore traditionella skor med dämpning och högre drop så livsfarliga borde väl en betydligt högre andel av alla löpare vara långtidsskadade? Visst är det en relativt stor del av löpare som skadar sig varje år men det finns inget vetenskapligt stöd för att det skulle handla om skorna, snarare handlar det om "overuse injuries", "too much too soon", att man tränar över den nivå ens kropp klarar av, för hög volym, för tuffa pass, muskulära obalanser, svagheter, dålig rörlighet eller en kombination av dessa faktorer.




Rent vetenskapligt är stödet för endera sidan fortfarande svagt. Du kan lika gärna sko utifrån färg enligt denna artikel som publicerades nyligen. Den viktigaste faktorn verkar faktiskt vara bara komfort, att skon sitter bra på din fot! Studier med intervention (aktiv åtgärd) är ofta begränsade i storlek och med begränsad uppföljningstid i kontrollerad miljö (inomhus på ett löpband med en mängd uppkopplade sensorer för att mäta krafter). Ett försök att sammanfatta forskningen kan väl vara att minimalistiska skor ger en högre risk för skador i fötter, t ex stressfrakturer, och underben medan dämpade skor verkar ge en högre risk för felställning och skador högre upp i knä och höft men detta är verkligen en grov förenkling.

Som oftast så intar jag en mellanväg. Jag tror att vardagsskorna är viktigare än de skor vi tränar några timmar per vecka i. Jag tycker att alltför många vardagsskor har för trång passform för att det ska vara skönt och bra för fötterna och jag tror på att variera skor mellan mera dämpade och tunnare både till vardags och i träningen. Jag har normalbreda fötter och vill gärna ha en tight passform runt häl och mellanfot men en rymligare tåbox för jag tror att fötterna mår bra och och löpningen gynnas om tårna kan spreta lite, det ger balans och bättre kraft, men jag har aldrig känt behov av att ta steget fullt ut till skor med s k anatomisk bred tåbox som tillåter en helt rak vinkel i stortåleden som t ex Altra har. Den hälsporre jag hade tror jag själv kan förklaras av överanvändande av för stela, oflexibla löparskor (som jag nu kasserat) förra vintern , tillsammans med ett par alltför smala vinterkängor jag använde till vardags också förra vintern. Inte heller dessa har jag kvar.

Det är väl så enkelt som det gamla påståendet säger, var och en blir salig på sin tro, men i en tid med fullständigt informationsöverflöd vore det önskvärt med mindre skyttegravskrig, en mer nyanserad debatt och mindre selektion av resultat som stöder det man redan tror på. Större öron, mindre mun helt enkelt! Det gäller förresten långt fler ämnen i dagens samhälle än löpning men då hamnar jag långt utanför scope för min nischade blogg. Löp väl, vilka skor ni än väljer. Fridens!