fredag 15 februari 2019

Icebug Oribi 3 - en osponsrad recension

Jag kasserade mina Icebug Aurora efter förra vintern, gillade löpkänslan och att de var förhållandevis lätta men hade problem med att de var så stela och misstänkte att de bidrog till min hälsporre. Jag gillar verkligen fästet hos Icebug med de dynamiska dubbarna men ogillar att de ofta är stela och tunga. Tittade på andra märken, t ex VJ Sarva, när jag skulle köpa nya vinterskor, men tillgängligheten gjorde att valet föll på Icebug igen och den lättare modellen Oribi och efter 25 vintriga mil är jag riktigt imponerad av den här skon!

För tydlighetens skull är detta inlägg inte på något sätt är sponsrat av Icebug, jag har köpt skorna själv och skrivit inlägget helt på eget initiativ!

Oribi marknadsförs som en lätt sko på Icebugs hemsida:


De här påståendena läser jag med en hel skopa salt men här skriver jag under på det mesta. Oribi är lätt för att vara en Icebug-sko, och framförallt, den känns lättare på foten än den faktiskt är. De första passen tyckte jag känslan påminde mer om att springa med en tävlingssko och då väger mitt par i storlek 44 trots alls 276 g vilket förvånade mig rejält när jag plockade fram vågen hemma.

Oribi3 BUGrip

Fästet med de dynamiska dubbarna är så bra som jag förväntat mig och gör att jag kan springa helt avslappnat även på partier med blankis. Dubbarna verkar heller inte slitas, däremot har jag tidigare haft problem med att dubbarna har börjat lossna helt efter ca 50-60 mil men det är för tidigt att bedöma det på mina Oribi ännu. Mina tyngre Icebug DTS (Distance Training Shoe) uppvisar inget sådant slitage efter 70 mil.

Oribi med 25 mil till vänster och Icebug DTS BUGrip med 70 mil till höger. Inga dubb som lossnat ännu.

Det bästa med Oribi utöver fästet är löpkänslan och den tunna ovandelen. Där tidigare modeller var varit tjocka, vadderade och stela är ovandelen och plösen på Oribi väldigt tunn och följsam. Här får jag intrycket av att Icebug tagit efter många andra skor på marknaden och deras tunna, flexibla ovandelar.

Ovanligt tunn och följsam ovandel...

...och väldigt tunn plös.

Flexibiliteten är god för att vara en dubbad vintersko och löpkänslan mycket bra tack vare den förhållandevis låga vikten och den tunnare ovandelen vilket gör skon följsam.

Den enda nackdelen hittills med skon, vilket den delar med andra lättare skor är att det är lätt att bli lite sliten i fötterna av för mycket, kontinuerlig användning. Framförallt märkte jag detta i december och första halvan av januari, när det ännu inte kommit så mycket snö utan underlag bestod uteslutande av hård, ojämn is. Efter flera pass i rad kände jag mig då öm i fötterna men det är ett tufft underlag för alla skor och lösningen är som vanligt att vid sådana förhållanden, variera både skor och underlag mera. Att springa mer i skogen och att använda den mer dämpade DTS rådde bot på det problemet.


Dubbarna och de snedställda dobbarna som känns igen från den lättare modellen Acceleritas.

Jag tycker den här skon passar en bred målgrupp och jag kan verkligen rekommendera den. Den vana löparen som uppskattar lite lättare skor kan använda den på många pass och jag tror även den som inte är så van kommer att uppskatta skon för fästet och löpkänslan! Vintern är lång i Sverige och varför inte springa med en sko som erbjuder både fint fäste och väldigt fin löpkänsla istället för bara en av faktorerna? Hur skönt det än är med bra fäste går dubbsäsongen mot sitt slut men jag tror att jag i Oribi har hittat en väldigt bra trailsko att använda på de ganska tekniska stigarna nära mig där jag tycker om att springa året runt. Dubbat ger ett överlägset grepp även på sommaren.

Till sist så tycker jag skon är snygg, vilket må vara oviktigt, men det är i alla fall ingen nackdel.

måndag 11 februari 2019

"Hygglig" vecka för svensk löpning...

I brist på egen träning - har varit förkyld i helgen och inte rört på mig mer än nödvändigt gläds jag åt att svensk löpning verkligen är på gång just nu!

  • Svenskt inomhusrekord av Kalle Berglund på 1500 m där han putsade sitt eget inomhusrekord. Jag gissar och hoppas att det gällande rekordet 3:36:49 från 1985 (!) kommer ryka i sommar!
  • Svenskt rekord på 10 km landsväg av Meraf Bahta 
  • IEM-kval på Lovisa Lindh, Hanna Hermansson, Lisa Havell och Anna Silvander. Säkert har jag glömt någon, det börjar bli för många snabba svenska medeldistansare att hålla reda på, bara en sådan sak!
  • Yolanda Ngarambe underskred EM-kvalgränsen då hon sprang 3000 m inomhus på 8:53:97 vilket är den tredje snabbaste tiden någonsin på sträckan av en svenska. Endast Meraf Bahta och Sara Wedlund har sprungit snabbare.
  • En rejäl putsning av David Nilssons ganska nysatta svenska rekord på halvmaraton där både Robel Fisha och Napoleon Solomon underskred det gamla rekordet men där Napoleon var en sekund före i mål i Barceolona halvmaraton och noterade det nya svenska rekordet på halvmaraton 1:01:17 i ett halvmaraton som var hans första på flera år och ett där han tydligen drog tätklungan en större del av loppet. Det är ingen vild gissning att det svenska herr-rekordet på halvmaraton i år kommer att lyda 60:XX någonting om "Nappe" nu väljer att springa ytterligare en halvmara i år. Dessutom satte superveteranen Musse nytt svenskt rekord i M40 i samma lopp genom att springa in på 1:03:02 vilket inte är så långt ifrån hans personliga rekord på sträckan. 
  • Johan Rogestedt sprang ett millopp på 29:40. 
Säkert har jag missat något, kommentera gärna i så fall. Som löpare och som intresserad av svensk löpning gläds jag såklart åt framgångarna och ser fram emot mera! Nästa helg gör t ex Charlotta Fougberg maratondebut med siktet högt inställt sub 2:30 och det ska bli mycket spännande att följa!

I övrigt och i sociala medier var väl detta veckans "snackis". Som svensk är jag tacksam över att det jag kanske träffar på under mina rundor, kanske en ouppfostrad lös hund, en argsint älg eller vildsvin eller varg från närliggande Sjundareviret på utflykt norröver gör att jag knappast riskerar livet i löparspåret p g a vår svenska fauna. Nu gick det bra för den här löparen som ströp (!) den attackerande unga puman som  inte lärt sig att undvika människor utan attackerade en löptur under en löptur i Colorado., USA. Tyvärr då gick det inte lika bra för puman.


fredag 1 februari 2019

Hur mycket vill jag?

Jag summerar januari och kan inte vara annat än nöjd, 253 km/23 timmar träning. Två långpass, sex fartpass, de flesta på löpband på en intensitet en bra bit från max vilket passar bra så här års, ett par medelhårda pass och tio vilodagar, något mer än jag tänkt men vardagen kommer alltid kräva att jag då och då prioriterar ner träningen och jag varken vill, ska eller kan prioritera löpträning lika hårt alla dagar eller veckor. Detta med att vilja har jag funderat på i dagens inlägg.

Utomhusträning i januari, mörkt, kallt, snö och halt men ändå ganska mysigt då det var vindstilla just den här kvällen...

Vi har fått en ny poddcast om löpning - Elitpodden - sedan ett tag tillbaka och jag gillar den, och ler åt "detta med gym" som är ett återkommande inslag i podden. Den fyller en lucka i ett utbud som börjar lida av överetablering och att samma fåtal gäster bokas in i samtliga poddar. Jag önskar att Åkesson/Synnerman ställer mer detaljerade följdfrågor om hur de gästande elitlöparna tränar, t ex hur blandningen mängd kontra intensitet ser ut, exempel på fartpass elitlöparna kör o s v.

Ett genomgående tema i podden är att det alltid finns tid att träna och att få förstår hur bra man kan bli på löpning om man VILL. Att vilja prioritera löpning så högt som krävs. Detta illustrerades senast av Huddinges Hanna Lindholm som gått från att springa lite med kollegorna och klara första maran på fyra timmar till att som 39-åring springa 16 mil i veckan och klara maran på 2:30 som näst snabbaste svenska någonsin (om någon vecka vet vi om Charlotta Fougberg petar ner Hanna till bronsplats på bästa någonsin-listan då Lottas ambition är sub 2:30 i Sevilla i hennes debut på distansen). Hanna som jag känner lite och har träffat många gånger i samband med tävlingar har jag faktiskt varit före över mållinjen en gång i tiden, en bantävling i Södertälje på 5000 m 2013 när hon fortfarande tävlade för FK Studenterna och jag sprang pers på 17:40, men som sagt, medan jag harvar på med mina fem mil i veckan så har Hanna "left me in the dust" och sprungit vidare till en helt annan nivå...

Hursomhelst, Elitpodden har lett till att jag funderat på hur mycket jag vill i dagsläget med min löpning. Jag höll på att svara själv att jag vill "lagom" mycket men vad betyder det? Just nu, januari 2019 så vill jag lite mer än "lagom" så jag svarar att jag vill "ganska mycket". Jag har precis avslutat en månad jag är nöjd med både vad gäller mängd, intensitet och variation.

Vill jag öka mängden? Nej. Jag vill inte öka mängden eller tiden jag lägger på träning. Enstaka veckor där det går visst, men inte generellt varje vecka. Jag känner ibland (ibland ganska ofta, ibland mer sällan) att löpningen tar tid från annat jag skulle vilja hinna eller orka med. Veckorna rymmer inte så mycket mer än jobb, vardagslogistik, träning och lite häng med familjen men så är det nog för de flesta. Så mycket tid eller ork för något mera projekt eller planera in saker längre fram finns det inte men det kanske handlar mer om mina krav på mig själv än något annat. Att jag skulle vilja hinna med mer.

Vill jag höja intensiteten? Ja. jag är däremot beredd att igen, efter ett 2018 som mest bestod av lugnare träning, träna ganska hårt med ungefär den här mängden/tidsåtgången. Jag vet att man kan komma ganska långt som motionslöpare på min veckomängd, jag tycker jag har bevisat det tidigare, inte minst 2014 och jag är motiverad, har energin, är mentalt i balans igen och är beredd att göra det jobbet. Just nu har vi riktig vinter och det sliter på ben och skalle och fartlöpning utomhus är lite av en utmaning. Det går naturligtvis att springa sig trött ändå bara huvudet är rätt inställt på att det kommer gå långsamt jämfört med hur snabbt det "borde" gå givet ansträngning/puls. Enligt Garmin har min tröskelpuls aldrig legat så lågt och min tröskelfart aldrig varit så långsam som nu men vad vet Garmin om hur underlaget ser ut eller för den delen ens hur backigt det är, inte en skit!

Det kommer vara vinter ett tag till och ambitionen är att fortsätta februari på ungefär samma sätt som januari, några långpass, bra mängd, regelbundna fartpass och så ser jag fram emot barmark och att snäppa upp intensiteten för att se vad det leder till resultatmässigt längre fram i år!

...och inomhusträning efter ett löpbandspass i januari, varmt, svettigt men skönt med shorts, linne och fartlöpning som variation. 

Hur mycket vill Du med din löpning just nu?

måndag 21 januari 2019

Positivt överraskad av bra träning trots is och kyla

Januari har börjat lika positivt som 2018 avslutades på ur träningssynpunkt. Halva januari har passerat och det är välkommet! Jag konstaterar lite yrvaket att jag snittat sex mil i veckan årets första tre veckor vilket är bra för att vara jag. Skillnaden mellan de fem mil i veckan jag normalt springer eller sex mil kan tyckas marginell men inte för mig. Det är lättare att bygga en hög(re) volym på t ex transportlöpning men jag har inte den möjligheten i dagsläget.

Årets första vecka bjöd på nästan åtta mil löpning inkl ett långpass på 28 km, veckan därefter blev mer vanlig med 50 km men även den innehöll ett långpass. De två sista helgerna i januari kommer inte innehålla något långpass men den gångna veckan stannade ändå på 65 km löpning på för det mesta riktigt utmanande underlag.

Så här har väglaget sett ut under större delen av januari

Det har inte varit lönt att försöka pressa upp farten högre än mellanmjölksregistret utomhus vilket jag gjort vid ett par tillfällen och det hade nog motsvarat maratonfart under mer normala förhållanden. Kvalitétspassen har jag kört på löpband, t e x sexhundringar med 400m joggvila, en modifierad variant på "Olgor" med tvåtusenmetersintervaller bestående av 4x500m där även vilan går relativt fort och ett backpass på 6x3 min med upp till 10% lutning.

Vissa pass utomhus har känts riktigt skräp, tunga ben, slitna fötter och vader. Isen är inte bara hård, den är också väldigt ojämn vilket sliter extra mycket. Jag har därför lagt in extra stretch av vader, framsida lår och fötter för att se till att ingen muskel är för kort och drar i någon sena och orsakar irritation. Jag har också lagt in små minipass med styrka och gjort lite fotövningar och det har gått bra att hålla efter känningarna. Kroppen är lite sliten men på rätt sätt av bra träning och inte sliten som i småskadad om jag nu vågar skriva det...

Trots att jag sprungit nästan varje dag och att vissa pass har känts riktigt tunga har det ibland räckt med några timmars extra vila för att få en annan känsla. Den gångna helgen sprang jag 12 km lördag morgon och det kändes riktigt segt. Istället för att sedan springa söndag morgon vilade jag till kvällen och sprang då samma sträcka på riktigt lätta ben med låg puls, visserligen 14 sekunder långsammare per kilometer och kanske var det det som gjorde det så lätt.

Jag är fortsatt optimistisk kring min egen träning och har inga andra mål just nu än att få en bra start på löparåret 2019 och jag känner att jag är på väg att uppfylla det. Det räcker långt som tillfredsställelse den här trista årstiden när våren fortfarande är långt borta och det inte finns något särskilt att se fram emot ännu på ett tag. Kanske springer jag något inomhuslopp i februari men det är inte högprioriterat utan i så fall mest för variationens skull och utan att ha några högre målsättningar om resultat vilket såklart är lättare sagt än gjort.

Löp försiktigt där ute i halkan! 

torsdag 3 januari 2019

Ett gott slut på 2018

Efter ett ganska långt jullov är det dags att börja jobba igen. Ett jullov med både gott om vila och gott om träning. Träningen summeras till tolv mil löpning på elva pass på tretton dagar med vilodagar på julafton, juldagen och nyårsdagen. Bra! Det gångna året har varit mycket speciellt för mig och så mycket tävlande har det inte blivit och den här årssummeringen blir annorlunda och inte så detaljerad som tidigare.

Jag får gå tillbaka till 2011 för att hitta ett år där jag sprang så få mil som 2018 eller till 2013 där jag tränat så få timmar som det gångna året. Dagboken summeras till 2178 km/207 timmar träning, vilket kan översättas till ett knappt maraton (41,9 km) eller exakt fyra timmar träning i veckan. Inte bra men inte heller dåligt givet förutsättningarna och jag tänker inte vara så hård mot mig själv och ge mig underkänt av den anledningen.

Träningen sedan 2007 summerad i kilometer och timmar



Så här års känns formen alltid avlägsen men jag har inte tappat katastrofalt mycket. Pulsen ligger ungefär där den brukar på distanspass och jag kan närsomhelst sticka ut på ett långpass på två timmar utan att bli sliten vilket är en bra grundnivå. Fart är det sämre med och jag saknar definitivt fartuthålligheten som de längre fartpass med volym ger. Fördelarna är att, 1. Jag vet jag ska göra åt det och 2,. Det är ganska lätt att åtgärda.

Ur resultatsynpunkt har jag inte åstadkommit någonting 2018. Jag har stått vid sidan om, saknat att tävla, saknat gemenskapen. Dubbla VDM-guld i M45 på 1500 m både inomhus och utomhus visst, och loppet inomhus är jag ändå nöjd med även om en av Sveriges främsta elitlöpare då tyckte att jag knappast kunde vara nöjd eftersom jag inte var pensionär. Utomhusloppet var bara dåligt och jag var enda deltagaren i M45 så den guldpengen ger jag inte mycket för. Veteran-SM på SM-milen efter hälsporrerehab var välbehövlig för att få känna mig som en löpare igen men 39:49 och en sjundeplats på VSM är direkt dåligt. Är inte konkurrensen bättre ska jag kunna konkurrera om högre placeringar än så. Att debutera för ny klubb och springa Strängnäs halvmaraton i slutet av november gjorde mig otroligt gott, inte för att tiden var strålande, nej utan för att det var roligt att uppleva gemenskapen kring ett lopp igen och att jag ändå sprang hyggligt fort trots vintriga förhållanden.

2018 var året där jag skulle satsa på fartträning och kortare sträckor vilket helt kom av sig. Jag satte de här målen vid årets början:

  • VDM-medalj M45 1500m. Uppfyllt x 2, VDM-guld både inne och ute. 
  • Topp-5 i M45 på VSM 10 km landsväg. Inte uppfyllt, sjundeplats.
  • Springa bra på Långlöparnas kväll (LLK) och/eller Söder Runt 10 km (juni). Inte uppfyllt. Deltog inte. LLK var inte öppet för så långsamma löpare som jag 2018 och Söder Runt blev som vanligt inte av.
  • PB på 5000m. Inte uppfyllt. Ingen tävling på 5000 m och absolut inte i den formen!

Träningen sedan augusti har ändå varit OK och i december noterade jag årets bästa månad med 24 mil och där någonstans ligger ambitionen för inledningen av 2019. Jag tycker ibland att jag inte har tid att träna som "förut", vi arbetar båda heltid och vill båda träna men det finns tid. Barnen är större, mer självgående och deras aktiviteter tar inte så mycket tid längre. Fokuset som ett chefsjobb kräver gör dock att orken och fokuset som lite tuffare träning kräver inte alltid räcker för löpningen också. Men, om jag får till veckor med en volym på ca 50-60 km på fyra eller helst fem pass så räcker det för mig och det kan jag relativt lätt genom att träna två vardagskvällar varav ett pass gärna får vara lite längre, ett lunchpass varje vecka och så löpning både lördag och söndag, två halvlånga pass, alternativt ett långpass och ett kortare återhämtningspass. Det är en slags idealvecka för mig som heller inte kräver orimlig tidsåtgång. Är jag i bra balans kan jag dessutom träna ganska målmedvetet. Kan jag dessutom få till lite hemmastyrka, så lite som 15 minuter i veckan så räcker det för att hålla kroppen i trim och tåla löpningen tillräckligt också. Det ska inte vara omöjligt även om jag brukar slarva med styrkan, som vanligt.

Icebugs, tre lager kläder på överkroppen och ojämnt isigt underlag. Jag kan gnälla eller välja att se det som stärkande för karaktären...det finns ju stunder när vinterträning också kan vara fantastisk men då får det gärna kommer lite mer snö som täcker all ojämn blankis.


För att komma tillbaka dit jag vill vara gäller bara att orken och motivationen finns där och det är där det har brustit i år vilket ni vet om! Hälsporren halverade volymen under maj och juni men det är inte det främsta skälet utan det är min bästa väns självmord i början av mars. Vi behöver prata mer om psykisk ohälsa och jag kommer förmodligen skriva mer om det framöver så jag lämnar det nu genom att konstatera att det haft och fortfarande har, en enorm påverkan på mig, min familj och också min träning det gångna året.

Jag har mött och haft kontakt med många av er under det här tuffa året och jag här vill passa på att igen tacka för all omtanke och det fina stöd jag fått! Jag säger ibland att jag inte har så många vänner men det har jag faktiskt och även om många av er är utspridda geografiskt så har jag många, fantastiskt fina människor jag kan kontakta när jag behöver och det har jag gjort! Ni vet vilka ni är - Tack! 

Tävlingsplanerna är inte spikade för 2019 och jag är inte anmäld till några lopp i nuläget, det vore dumt då jag inte vet om jag kommer orka men jag vill tävla mer än under 2018, är sugen på Stockholm maraton igen, inte som ett prioriterat A-mål utan mera för att det vore roligt och ge våren struktur och motivation, vill gärna springa bättre på SM-milen i juni, alternativt Enhörna halvmaraton, springa några mindre lopp och om motivation och kraft att träna ordentligt finns så är jag sugen på att åka till Växjö i oktober och springa om en VSM-medalj på maraton. Allt detta hör framtiden till, det viktigaste nu är viljan och orken att träna lite mer under första kvartalet så får jag se vilka tävlingar jag vill springa sedan. Av samma anledning har jag också ännu så länge undvikit att formulera några löparrelaterade mål för 2019 ännu så länge.

2018 är ett år jag gärna lägger bakom mig, ett år som gett mig erfarenheter jag gärna hade varit utan och vars händelser fortfarande påverkar mig dagligen. Jag har bra och sämre dagar men känner att jag är på rätt väg och ser fram emot ett nytt oskrivet (löpar-)år!

onsdag 12 december 2018

Var och en blir salig på sin (sko)tro

Idén till det här inlägget kom efter jag läst det här blogginlägget från bloggen Running Research Junkie (rekommenderad läsning!) som brukar skärskåda påståenden runt löpning ur ett vetenskapligt perspektiv. Sedan jag fick hälsporre i våras har jag intresserat mig mer för mina fötter och löparskor, som jag redan har ett nästintill ohälsosamt intresse för. Jag har läst en del studier om minimalistiska vs dämpade skor och även om hypen kring barfotaskor sedan Born to Run i stort sett ebbat ut tycker jag den fått en liten renässans igen, kanske som motreaktion mot de maxdämpade skor som dominerar sedan ett par år tillbaka. Blogginlägget ovan handlar om hur selektivt material delas och diskuteras i sociala medier och jag känner igen detta i debatten om vilka skor man bör välja.

Följer man debatten är det lätt att se vilken selektion av påståenden som sker. Jag ser detta hela tiden, inte minst i sociala medier, confimation bias och s k cherry picking, där man enbart skriver inlägg om de studier som bekräftar det man själv tror på medan studier som påstår det motsatta utelämnas helt och ignoreras om de kommenteras. Båda sidor i skodebatten gör sig skyldiga till detta. Jag ser hur inlägg publiceras som alla i en grupp står bakom med en underton av "stackars de oinvigda som ännu inte förstått och som mår dåligt i dämpade skor med klack". Ett bra exempel är studien som nämndes i det länkade blogginlägget vilken delades friskt i dessa kretsar men inte andra studier som publicerades nära i tiden och kom till en helt annan slutsats.

En annan företeelse jag finner både lite roande och motsägelsefull är hur man tillfälligt "går över till andra sidan" för att testa bara för att snart därefter få sin egen uppfattning bekräftad av hur dåligt det är för fötterna/kroppen och här är det minimalistförespråkarna som är värst. Ett exempel kan vara att någon som vanligtvis springer i minimalistiska skor under en period provar att springa i mer uppbyggda, dämpade skor. Det som då händer med lite variationer på samma tema är att personen väldigt snart får ont i fötter, smärtande hälsena, ont i plantarfascian, eller känningar i vader, känningar av löparknä etc och detta finner jag lite motsägelsefullt då samma person ofta ägnat mycket tid åt att beskriva sina starka funktionella fötter efter en lång tids användning av minimalistiska skor. Frågan jag då ställer mig är, om nu fötterna blivit så starka och välmusklade efter lång tids användning av minimalistiska skor, hur kommer det då att de inte verka tåla ens en begränsad användning av mer traditionella skorsom majoriteten av oss använder utan problem? Hur kan personen så snabbt få så ont i fötterna som nyss var så starka? Vore traditionella skor med dämpning och högre drop så livsfarliga borde väl en betydligt högre andel av alla löpare vara långtidsskadade? Visst är det en relativt stor del av löpare som skadar sig varje år men det finns inget vetenskapligt stöd för att det skulle handla om skorna, snarare handlar det om "overuse injuries", "too much too soon", att man tränar över den nivå ens kropp klarar av, för hög volym, för tuffa pass, muskulära obalanser, svagheter, dålig rörlighet eller en kombination av dessa faktorer.




Rent vetenskapligt är stödet för endera sidan fortfarande svagt. Du kan lika gärna sko utifrån färg enligt denna artikel som publicerades nyligen. Den viktigaste faktorn verkar faktiskt vara bara komfort, att skon sitter bra på din fot! Studier med intervention (aktiv åtgärd) är ofta begränsade i storlek och med begränsad uppföljningstid i kontrollerad miljö (inomhus på ett löpband med en mängd uppkopplade sensorer för att mäta krafter). Ett försök att sammanfatta forskningen kan väl vara att minimalistiska skor ger en högre risk för skador i fötter, t ex stressfrakturer, och underben medan dämpade skor verkar ge en högre risk för felställning och skador högre upp i knä och höft men detta är verkligen en grov förenkling.

Som oftast så intar jag en mellanväg. Jag tror att vardagsskorna är viktigare än de skor vi tränar några timmar per vecka i. Jag tycker att alltför många vardagsskor har för trång passform för att det ska vara skönt och bra för fötterna och jag tror på att variera skor mellan mera dämpade och tunnare både till vardags och i träningen. Jag har normalbreda fötter och vill gärna ha en tight passform runt häl och mellanfot men en rymligare tåbox för jag tror att fötterna mår bra och och löpningen gynnas om tårna kan spreta lite, det ger balans och bättre kraft, men jag har aldrig känt behov av att ta steget fullt ut till skor med s k anatomisk bred tåbox som tillåter en helt rak vinkel i stortåleden som t ex Altra har. Den hälsporre jag hade tror jag själv kan förklaras av överanvändande av för stela, oflexibla löparskor (som jag nu kasserat) förra vintern , tillsammans med ett par alltför smala vinterkängor jag använde till vardags också förra vintern. Inte heller dessa har jag kvar.

Det är väl så enkelt som det gamla påståendet säger, var och en blir salig på sin tro, men i en tid med fullständigt informationsöverflöd vore det önskvärt med mindre skyttegravskrig, en mer nyanserad debatt och mindre selektion av resultat som stöder det man redan tror på. Större öron, mindre mun helt enkelt! Det gäller förresten långt fler ämnen i dagens samhälle än löpning men då hamnar jag långt utanför scope för min nischade blogg. Löp väl, vilka skor ni än väljer. Fridens!

söndag 25 november 2018

Strängnäs halvmaraton 2018 - 1:25:21 och en niondeplats

Det var länge sedan jag skrev en tävlingsrapport. Det blir lätt så när jag inte tävlar så ofta men igår sprang jag Strängnäs halvmaraton för första gången.

Kort version, jättetrevligt lopp, kallt, soligt väder, nionde plats på tiden 1:25:21 vilket jag är jättenöjd med efter omständigheterna och det var väldigt kul att tävla igen och det är väl det det går ut på, att ha kul? Det viktiga var inte resultatet eller tiden utan att få delta i gemenskapen igen, prata löpning med likasinnade.

Enhörnas framgångar omskrivna i Länstidningen efter loppet.

Längre version, Jag velade länge om deltagande, tvekade p g a risk för kyla, dålig form och bristen på långpass och mitt långvariga snorande i princip hela oktober och halva november men det passade tidsmässigt och när Henrik från Enhörna hörde av sig när han skulle anmäla löpare var det inte längre mycket att fundera på, tvärtom kändes det roligt att träffa kompisar och sätta på mig nummerlapp igen, fast någon nummerlapp fick vi nu inte utan istället ett chip att sätta runt vristen. Någon nervositet fanns inte, vet att jag inte är i toppform utan tänkte ta det som ett tuffare träningspass.

Ett testpass på tisdagen med 2 x 5 km omkring halvmarafart gav en fingervisning om formen och realistisk tävlingsfart och då fem kilometer i fyrafart var lite för ansträngande med tanke på ytterligare sexton kilometer så släppte jag ännu mer på egna krav att prestera en viss tid.

Strax dags för start. Foto: Stefan Alexandersson.

Direkt efter start. Foto: Henrik Kvarnlöt.
Snöigt, grått och kallt i Nykvarn när jag vaknade men strålande sol i Strängnäs dit jag åkte med min löparkompis Maria som sedan sprang in på en fin tolfteplats. När starten gick kom jag iväg bra och kom omgående in i en bra rytm omkring fyra minuter per kilometer i den långa utförslöpan efter start. Vinnaren Simon Karlsson drog sakta iväg med mina klubbkompisar efter, jag blev passerad av ett par löpare men stressade inte upp mig. Det kändes mycket kontrollerat och vi lämnade Strängnäs och sprang via en smal stig ut på vackra grusvägar mot Vansö, där jag låg först i en klunga fyra-fem löpare. Jag hoppade över vätskan vid fem km, blev ifrånsprungen av en löpare i AstraZeneca-tröja och passerade en annan löpare som saktat in och siktade mot en mugg vid milen istället men nästa vätska dök upp redan vid nio kilometer i en skarp kurva var jag inte riktigt beredd och hoppade därför över den också och så var vi bara två kvar, jag och min klubbkamrat Daniel bakom mig. 

Milen passerades på 40:03 på min klocka och här blev det lite lösare grus vilket gjorde att det släppte lite i steget och jag blev lite tröttare men samtidigt kände jag mig stark och jämn i farten. Här var enda stället jag också blev osäker på vägvalet då det fanns två grusvägar att ta höger på innan vi skulle korsa väg 55 över en bro men Daniel bakom mig ledde mig rätt, kanske som tack för dragjobbet jag gjorde?!

Någonstans ute på Vansö mellan 10-15 km. Foto. Henrik Kvarnlöt.

Det var skönt att komma ut på slät asfalt igen igen längs Mälaren på väg in mot Strängnäs. Vid vätskan vid 15 km ropade jag högt "SPORTDRYCK" och fick en hel mugg Umara i näven. Tyvärr trampade Daniel snett här någonstans, önskade mig lycka till och släppte min rygg. Efter vätskan kom det en ganska brant backe och det började gå tungt nu. Benen blev stummare och började alltmer högljutt tala om att de gärna skulle sänka tempot nu när vi kom ner i de centrala delarna av Strängnäs. Kanske blev jag lite bekväm också, och kände mig lite för nöjd och det är aldrig bra efter 15 km på en halvmara, när jag inte längre hade någon löpare som flåsade mig i rygg och ingen inom räckhåll framåt. 


Tröga ben på sista delen av loppet! Foto: Stefan Alexandersson

Kilometer 15-16 gick i strax under 4:10-fart och vid 17-18 km kändes det ännu trögare men jag hörde en löpare bakom mig och lyckades skrämma upp benen i 4:05-fart förbi Europaskolan och Tosteröbron. Efter drygt 19 km inne i stan sprang han om mig på väldigt lätta ben och jag orkade inte följa och gjorde inget riktigt försök heller, väl medveten om att loppets avslutning innehöll en enda lång backe på en dryg kilometer upp till mål. En fartsänkning på 20 sekunder per kilometer talar om att det gick tungt uppför men upp kom jag såklart, hade en liten förhoppning om att komma under 1:25 men orkade inte. Väl inne på idrottsplatsen avslutade vi med ett varv på snötäckt tartan men löparen framför hade för stor lucka,. Jag lyckades ändå göra en helt OK fartökning ner till 3:25-fart och sprang in som nia på 1:25:21. 

Målgång, alltid lika skön känsla! Foto: Tony Lilja

Helt klart nöjd med det här med tanke på min lägre träningsmängd i år, att jag gått och snorat i princip konstant sedan början av oktober. En vintrig halvmara med större delen av banan på grus. Höll fyrafart nästan ända fram till 15 km men frånvaron av (fart-)uthållighet och backträning gav sig till känna i slutet på loppet.

Jag valde mina vanliga tävlingsskor igår och sprang i Salming Distance istället, en sko jag har tränat flera hundra mil i sedan debuten 2013 men från version D5 och framåt har skon blivit lättare och mer en "maratonracer" än en träningssko och det gick hur bra som helst att tävla i den och jag skulle också kunna tänka mig att använda den som en maratonsko.




Skoj att debutera i getingrandigt för Enhörna, klubben hade fyra löpare topp-10 på platserna, 2, 4, 5 och 9. Trevligt att träffa löparkompisar och många nya bekantskaper som också bevisade att den här bloggen fortfarande har läsare! Tack!

Enhörnas herrar, från vänster Nathan, Robert, Undertecknad, Daniel och Erik.

Väldigt trevligt lopp och en mycket vacker och lättsprungen bana, undantaget sista kilometern då. Kan varmt rekommendera det här loppet om man vill springa en halvmara så här års som avslutning på säsongen, tack till Strängnäs Löparklubb för ett mycket fint arrangemang! Jag kommer mer än gärna tillbaka! Att medaljen också var en kapsylöppnare passade jag på att utnyttja på kvällen, tyvärr inte i närheten av någon "persbärs" men automatiskt årsbästa i alla fall (har ju inte sprungit någon annan halvmara i år :-)

torsdag 15 november 2018

Om detta med att inte höra sin omgivning

November och gråare än gråast. Vet inte hur länge sedan det är vi såg solen men efter ett par sämre veckor så flyter träningen på hyggligt, intervaller i måndags och ikväll och ett långpass i helgen.

Det här med att använda hörlurar, självklart ska man kunna göra det. Jag använder själv lurar ofta så här års, lyssnar på både poddar och musik. Men aldrig på så hög volym att jag inte hör omgivningen.

Det har blivit många rundor nu där jag samsats på trånga gångvägar och stigar med många som är ute och promenerar. Även om jag inte springer fort så kan det ändå upplevas så av de som promenerar. 

Flera gånger i höst har jag tyvärr skrämt kvinnor som promenerat framför mig med väldigt stora hörlurar som uppenbarligen stängt ute allt ljud. Då hade jag ändå påkallat uppmärksamhet genom att t ex först på avstånd harklat mig , ropat ”ursäkta” högt och sedan en gång till, utan resultat. Med det följande resultatet att jag skrämt dem när jag ändå sprang förbi ibland alldeles intill för att vägen/stigen var så smal. 

Jag gillar inte att skrämma folk när jag springer, att framkalla rädsla om än bara för en kort stund. Jag brukar säga, "ursäkta, det var inte meningen att skrämma dig" eller något lika platt och meningslöst trots att jag faktiskt försökt påkalla uppmärksamhet flera gånger för att kunna passera.

På ett djupare plan hatar jag att så många uttrycker otrygghet idag, att främst kvinnor ofta uttrycker rädsla för att kunna röra sig obegränsat utomhus framförallt nu under den mörka årstiden eller att vissa t o m uttrycker tveksamhet att springa i motionsspår eller parker t o m i fullt dagsljus. Jag hatar att kvinnor inte har ”råd” att tänka alla de möter har goda, dvs inga, avsikter alls. Hatar att de kan behöva känna sig tvingade att byta sida på vägen vid möte och så vidare. Det är fruktansvärt och ett stort samhällsproblem och ett mycket större ämne än vad den här bloggposten förmår täcka in. Just nu så undrar jag främst hur tusan jag ska bete mig för att inte skrämma slag på folk när jag är ute och springer? Att behöva avbryta löppasset och börja gå bakom dem gör jag inte och det kan ju dessutom upplevas som lika skrämmande, att det helt plötsligt finns någon som går alldeles bakom dem som dykt upp från ingenstans.

Vad kan man som löpare göra förutom att försöka påkalla uppmärksamhet innan man passerar?

Visst kan mörker upplevas som skrämmande att springa i men det är betydligt mindre risk att skrämma andra då pannlampan gör att man syns på väldigt långt håll! 

torsdag 1 november 2018

Efter 50 mil i HokaOneOne Napali

Som ett led i att bekämpa min hälsporre köpte jag mitt första par löparskor från HokaOneOne i våras. Skomärket som gjort succé på marknaden med sina "maximalistiska" skor de senaste åren. Jag har nu sprungit 50 mil i Hoka Napali, och tänkte skriva lite om det.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet, tvärtom faktiskt! Till saken hör att jag i början kombinerade Hokaskorna med mina hälsporreinlägg och det hade en väldigt konstig effekt på mitt löpsteg, jag upplevde att jag landade fel och att det blev ett jobbigt motstånd i varje steg. Dessutom kände jag inte den omskrivna, mjuka dämpningen utan tyckte skorna var ganska stumma. Jag sprang med inläggen i andra skor och tyckte då att Hoka kändes jämförelsevis sämre.

Det tog närmare tio mil innan den rätta känslan infann sig och då hade jag också tagit ur inläggen så jag vet inte vad som är hönan och ägget här. Jag kan inte påstå att jag känner någon stor skillnad i återhämtning efter löppass i Hoka, men visst, jag blir lite mindre sliten än om jag springer långt och mycket i tunnare skor, t ex Salming Distance en längre period.

Idag uppskattar jag mina Hoka, jag har de gärna till vardags och uppskattar löpkänslan i dem, de är lätta, mjuka och flexibla och trots all dämpning är de allround och responsiva och går därför bra att också springa fort i. De är helt enkelt sköna att springa i utan att i alla fall jag tänker på all den teknologi som Hoka själva påstår hjälper löparen springa bra. Mjukheten i sulan har ett pris och det är hållbarheten. Dämpningen börjar bli stummare redan efter 50 mil och jag skulle bli förvånad om de fortfarande är OK efter ytterligare 50 mil. Meshen på ovandelen har någon reva och ovandelen ett hål vid kanten vilket nog mer har att göra med att jag slarvar med att knyta upp dem. Sulan är annars inte speciellt sliten.











Forskning, visserligen som alltid inom det här området, väldigt små studier med kort uppföljningstid har visat att "Peak impact force" inte blir mindre i maxdämpade skor och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är förvånande med tanke på dämpningen eller logiskt då man kan tänka sig att landningen blir "vårdslös" då kontakten/feedbacken med underlaget blir så mycket sämre med en tjock sula mellan foten och marken.

Min hälsporre har lett till ett större intresse för foten och dess funktion. Jag vidhåller min vanliga ståndpunkt att variation i skodon är det bästa för kroppen. Få av oss klarar att springa i väldigt minimalistiska skor på hårt underlag över längre tid och jag tror inte heller att vi bör springa alla våra pass i maximalt dämpade skor över längre tid då jag fortfarande tror att det kan leda till svagare fötter men jag tror på att variera skor och åtminstone ha ett mera dämpat alternativ.

Minimalistförespråkarna hävdar att vissa typer av löparskador nu visar sig efter att väldigt dämpade skor blivit populära men jag har inte läst något som stöder det utan betraktar "maximalistvågen" precis på samma sätt som "minimalistvågen" som kom med Born to Run för knappt tio år sedan, och det finns tecken på att också Hokas skor alltmer liknar övriga märken. Just nu leder Nike utvecklingen på skomarknaden med sin Zoom-X-dämpning, kolfiberplattor, Flyknit-ovandelar som är som en strumpa på foten och Vaporfly och jag tror nästa trend är att flera producenter kommer försöka ta efter det. Här är t ex ett tecken på att även Hoka sneglat på Nikes teknologi med en full-längds kolfiberplatta.




Arvet som minimalistvågen för några år sedan lämnade efter sig var just att även väldigt dämpade skor numera är lätta, med tunna ovandelar, ofta mjuka hälkappor och med bra löpkänsla och det positiva för löpare är att det aldrig tidigare funnits så många sköna, väldämpade skor som också är lätta och har en bra löpkänsla på marknaden som det gör idag!

torsdag 18 oktober 2018

En hyllning till "Mellanmjölken"

mell`anmjölk  substantiv ~enmell·an|­mjölk·enmjölk vars fett­halt (1,5 procent) ligger mellan fett­halterna för standard­mjölk och lätt­mjölk vanligen berikad med A- och D-vitamin"
Eller, ur löparlexikonet:

"Mellanmjölk" adjektiv - Lite föraktfull löparprosa för de där passen som springs för snabbt för att vara riktigt lätta och för långsamt för att ge en bra träningseffekt på mjölksyratröskel eller syreupptagningsförmåga.

Ni har hört det förut, garanterat. "Många motionärer springer för snabbt på de lugna passen och för långsamt på de hårda passen. Då blir det bara mellanmjölk av alltihop. De blir slitna och får inte avsedd träningseffekt".

Men, ibland är det bara så skönt, och gott med mellanmjölk! Utan målsättningar, riktig ork och motivation att träna hårt är mellanmjölkspassen både bra och sköna som ett alternativ. För trött eller sliten för att springa ett intervallpass men heller inte lust med att "bara" jogga en runda? Då passar mellanmjölken perfekt. Du får komma upp lite i steget jämfört med den vanliga distanslunken, du blir lite flåsig och trött men utan att bli speciellt sliten. Jag vet att man bör hålla de lätta passen lätta och de hårda just hårda vid en hög träningsvolym men vid en lägre träningsvolym blir det lätt för hög andel bekväma distanspass och då passar det fint att varva med några av de så bespottade mellanmjölkspassen ibland!

Någon elitlöpare, jag tror det kan ha varit Lars Södergård, skrev också vid något tillfälle att fyra pass mellanmjölk på en vecka kan vara ganska formskapande och jag håller med om det!

I måndags hade jag exakt en timma på mig för löpning när dottern tränade innebandy och ibland är det bra att ha lite bråttom! Kvällen före hade jag ett pass som var ganska tufft och jag kände mig lite sliten men ville ändå något mer än att jogga. Jag började lugnt men kom snart in i ett bra flyt i lite högre fart och bestämde mig för att hinna 13 km och också få några minuters nedvarvning innan dotterns träning var slut. Pulsen låg mest i zon 3, för mig ca 162-172 som jag brukar undvika och som är för hårt för att vara lätt distans men för lätt för att vara tröskelträning och även om den ökade mot slutet upp i zon 4 så blev det ändå inte speciellt jobbigt.

Ett skönt pass där jag kände att jag sprang, inte bara joggade, jag blev lite trött utan att bli helt slut, hade en positiv känsla hela passet och en känsla av att kunna springa länge om inte tiden varit begränsad och både jag och dottern åkte hem glada och endorfinmarinerade efter våra genomförda träningspass! Tack för det mellanmjölken! Du är bra att ha!