måndag 9 september 2019

Race Report Stockholm halvmaraton 2019 - 1:23:38, plats 183 (16 i åldersklass)

Stockholm halvmaraton var i våras ett A-lopp med ett nytt försök på sub80 efter DNF på Kungsholmen Runt i våras men så blev det inte. Sommarlatmasken slog till och även om jag höll uppe träningsmängden hyggligt lyste den lite tuffare träningen och de längre fartpassen med sin frånvaro, den fartträning som blev av under sommaren var korta intervaller inför Sommarspelen 5000 m som jag sedan tvingades ställa in p g a förkylning.

Fyra veckors köksrenovering i augusti, terminsstart, full fart på jobbet och en liten förkylning gjorde att energin var långt ifrån på topp men veckan innan sprang jag i alla fall åtta kilometer i fyrafart vilket kändes bra och jag insåg att fyrafart fick bli den högre målsättningen och att försöka springa snabbare än den senaste halvmaran på 1:25 från Strängnäs i november.

Det är nästan tradition att jag snorar lite samma morgon jag ska springa Stockholm halvmaraton men jag kände mig pigg i övrigt. När jag kom till Stockholm vräkte regnet ner och även om jag sökte skydd var jag tvungen att hämta nummerlappen på expot och blev verkligen dyngsur inpå bara kroppen och frös så jag skakade. Solen tittade sedan fram och jag kunde jag torka upp lite med en kaffe och snacka med löparkompisar i Kungsträdgården. Missade sedan att jag skulle gått via målet in i startfållan utan joggade lite längs Skeppsbron och hoppade ändå in längst fram i startfållan för lite mer jogg innan jag ställde mig långt fram bredvid min jämnåriga klubbkompis Mario Cortinovis från Enhörna.

Starten var så mycket bättre i år, ingen stress eller trängsel alls och det var mäktigt att stå där med musiken, röken och presentationen av elitlöparna precis framför!

Start elit och första startgrupp Ramboll Stockholm halvmaraton 2019. Foto: Ramboll Stockholm halvmaraton

Min klubbkompis Mario Cortinovis i gulsvartrandigt sprang in på plats 95 med 1:19:41. Vi har tävlat ihop mycket och varit jämna men nu springer han ifrån mig.

I år förivrade jag mig inte i starten, hade lovat mig själv att inte dra iväg i 3:40-fart utan jag sprang mycket kontrollerat i fyrafart när alla rusade iväg. Hamnade i sällskap med Rickard från IF Linnea som tidigare skrivit på jogg att vi hade samma målsättning för dagen och vi växeldrog lite. Benen kändes oroväckande trötta redan strax efter Centralen och i första riktigt backen upp runt Sabbatsberg tog jag det därför riktigt lugnt men sedan försvann den sega känslan i benen helt och det kändes mycket bättre. Passerade fem km med ca 15 sekunders marginal till 20 minuter på klockan och känslan längs med Kungsholms Strand var avslappnad och jag var ganska oberörd vid milpasseringen efter drygt 39:30 på Norrmälarstrand där Rickard lade i en lite högre växel och drog ifrån mig.

Energimässigt tog jag en Maurtens-gel i startfållan och så hade jag med mig en treportionsgel från Maxim som jag började ta lite tidigare än vanligt. Jag sippade lite så fort jag började känna mig lite låg på energi och kastade den innan jag kom ner på Söder Mälarstrand. Det och en full mugg sportdryck strax före slussen var allt jag tog i energiväg. Jag tog också en Enervit-gel från en funktionär på Södermälarstrand men tappade den direkt vilket kanske var lika bra då jag brukar få magont av Enervits produkter.

På väg in i Rålamshovsparken på Kungsholmen efter ca 9 km med Rickard från IF Linnea några meter före, vi följdes åt till Stadshuset innan han lade i en högre växel och sprang in på pers 1:22:57 - grattis och tack för sällskapet! Foto: Krister Nilsson

Efter 15 km  - som också passerades med 15 sekunders marginal till fyrafart - hörde jag en stor klunga närma sig med Johan Forsstedt från Maratonlabbet längst fram. Johan som skrivit på Maratonlabbets Instagram att han skulle hara för sub 1:24 hade gått ut med att han skulle öppna första fem km på ca 20:10 för att därefter öka farten vilken han verkar ha följt exakt. Snyggt harat! Jag lade mig i klungan för att få en bra resa sista fem men jag kände efter bara några hundra meter att tempot var lite för högt så jag släppte en lucka på kanske 100 m. När vi rundat Söder började jag plocka placeringar och istället för att tappa fart här som jag gör ibland var jag stark uppför det sega motlutet och det var sedan en klar förbättring av banan igen att slippa sista uppförsbacken och den branta utförslöpan nedför Götgatspuckeln. Istället kom vi ut på Hornsgatan och mötte löparna som avverkat ca 13-14 km och fick en skön utförslöpa ner mot 20 km-skylten och jag kunde öka farten. Fortfarande trodde jag att sluttiden skulle bli 1:24 men när jag passerade 20 km med lite marginal till 1:20 så insåg jag att 1:23:XX var inom räckhåll så ökade jag farten rejält och när Johans rygg dök upp strax efter så var det den perfekt moroten! Ansträngningen ökade rätt rejält men motivationen var hög och jag stumnade inte utan pressade på och klättrade 13 placeringar från 20 km och in i mål, upplevde inte Skeppsbron som så lång i år, passerade Johan som peppade mig med ett "grymt Staffan" och kunde svänga uppför backen till upploppet med en minut tillgodo. Jag brukar vilja njuta lite av målgångar men den här gången blev det full fart mot mål men en riktigt härligt men trött känsla!

Påsen med saker efter målgång är riktigt generös på Stockholm halvmaraton - se och lär Göteborgsvarvet! En god öl på det och det blev lite häng i Kungsträdgården efter loppet men då överdragskläderna var blöta sedan före loppet var det inte speciellt skönt att dröja kvar. Jag gillar Stockholm halvmaraton och tycker arrangemanget förbättrar sig varje år och nu med ny sponsor tycker jag loppet blivit ännu bättre, både före, under och efter loppet! Kvar att förbättra är logistiken från klädinlämning till startfållan där det är dåligt skyltat vilket leder till att många inklusive jag själv tar fel väg till startfållan och det är onödigt mycket avspärrningar vid Kungsträdgården med kravallstaket runt t ex klädinlämningen. Banan är inte supersnabb men varierad och publiken är riktigt bra. Banan kommer bli ännu trevligare framöver när den inte som nu passerar så många byggarbetsplatser.

Jämfört med loppet från 2011 som också gick på 1:23 så har banan ändrats på ett par ställen men mellantiderna påminner väldigt mycket om varandra förutom att jag gjorde en snabbare tredje femma 2011 men då sprangs inte den långa backen vid Slussen.

Slutligen måste jag nämna hur imponerad jag är av Mustafa Mohammed som vinner loppet på nytt banrekord 1:03:44 som 40-åring. Det är otroligt imponerande att kunna hålla den höga nivån han gör under så många år! Stort grattis!

Tack till alla er som hejade på mig personligen, på "Enhörna" eller som många barn som vanligt sa, på "getingen", ni var många som ropade "Heja Staffan" längs med banan vilket jag verkligen uppskattar - TACK igen! Nu väntar några dagars lugnare löpning och så hoppas jag kunna träna på hyggligt nu och kanske springa ett eller två lokala lopp innan året är slut.

Tid: 1:23:38
Placering: 183 (16 AG)
Snittpuls/maxpuls: 178/197
Tid i pulszon (mm:ss):
Z5: 31:17
Z4: 48:27
Z3: 2:48

Mellantiderna från 2013 ser väldigt lika ut...
årets dito...

torsdag 5 september 2019

Inför årets Stockholm halvmaraton

De senaste månaderna har jag jag prioriterat ner träningen mer än jag egentligen velat. Det blir oftast så under semestern men har fortsatt även efteråt. Terminsstart är alltid en intensiv period med fyra barn och även om de äldsta barnen är unga vuxna nu så flyttar de hemifrån och behöver hjälp med många saker och gång efter annan har jag prioriterat bort eller förkortat helgens långpass. Lägg till det fyra veckors köksrenovering med byggstök och begränsade möjligheter att laga mat och så är risken stor att energin inte riktigt räcker till för de lite tuffare löppassen som behöver genomföras om jag ska förvänta mig några resultat.

Förra helgen avbröt jag ett planerat långpass, visserligen hade jag sprungit lite tuffare pass både onsdag och torsdag och sprungit fyra dagar i rad men jag kände mig väldigt sliten även i vanlig distansfart varför jag valde att avbryta passet efter nio kilometer istället för att plåga mig runt de tänkta 24 km. En av orsakerna var nog energibrist eftersom jag piggnade på mig rejält när jag ätit ett extra mål mat och det är en lärdom jag försöker komma ihåg. För några år sedan kunde jag kanske komma undan med att träna tuffare pass två dagar i rad och samtidigt slarva med sömn och mat men inte nu. Ska jag orka med träningen så behöver jag äta bra, sova bra och också få i mig tillräckligt med energi.

Till helgen är det Stockholm halvmaraton som jag i år springer för tionde gången, från början ett högt prioriterat lopp i år men just nu har jag inga större förhoppningar om en bra tid. Tittar jag på samtliga halvmaror jag genomfört så ser det ut så här.

1:44:59 2007 1:32:59 2007 1:32:15 2009 1:28:08 2010 1:26:50 2010 1:23:32 2011 1:24:52 2012 1:25:03 2013 1:24:14 2013 1:21:24 2014 1:24:27 2015 1:26:05 2016 1:22:44 2017 1:24:24 2017 1:25:21 2018



Ett stabilt facit absolut och ännu har jag inte märkt av någon tydlig åldersförsämring. Jag tittade lite i träningsdagboken och årets förberedelser påminner lite om 2016 när jag sprang min långsammaste halvmara sedan 2010, en varm sommar, förkylningar som kom och gick och en del avbrutna pass. Samtidigt finns det pass i träningsdagboken som jag nog inte skulle fixa idag i samma fart, t ex 8x1000 m i 3:38-fart på bana. Åtta kilometer i fyrafart i onsdags kändes kontrollerat men i tisdags kväll kändes tre kilometer i fyrafart ganska jobbigt i lite motvind, kanske att jag påverkats av en lättare förkylning sënaste veckan.

Som vanligt ska jag göra mitt bästa och det ska bli kul att springa ett av mina absoluta favoritlopp och att ta på sig Enhörnalinnet igen, det var en riktig höjdare att springa i getingrandigt på Stockholm Maraton senast! Ett troligt scenario nu är att jag går ut i fyrafart men tröttnar på andra halvan i avsaknad av fartuthållighet så förhoppningen får kanske vara att åstadkomma ett litet hack nedåt i kurvan igen och springa något snabbare än den senaste halvmaran från november 2018 i Strängnäs.

torsdag 22 augusti 2019

Den urbana löparvågen

Det sägs att löpning blev en breddrörelse med den första "joggingvågen" på 1970-talet. Under de 14 år jag sprungit regelbundet tycker jag mig ha upplevt tre omgångar när löpning har ökat i popularitet och också skiftat fokus.

Den första omgången var relativt fokuserad på tider och resultat, många ville springa en snabb mil, springa maran under x timmar o s v. Detta sammanföll med att bloggande blev populärt och nätet är fullt med insomnade löparbloggar från den här perioden. Några löpare gick sedan vidare till triathlon/Ironman. Några år senare kom en andra våg när stressade motionärer mitt i livet med blandade resultat försökt uppnå de där resultaten. Nu trendade hashtaggen #träningshets i sociala medier och fokus flyttade från tider och resultat till hälsa, välmående och rörelseglädje, gärna kopplat ihop med yoga, meditation, vegetarisk/vegansk mat mat, ett "holistiskt" synsätt, upplevelse och äventyr. Löpning i naturen blev populärare och producenterna av löparprodukter var inte sena att haka på med med nya produkter och upplevelser inom "trail". Fjällmaraton-eran inleddes, Salomon flerdubblade plötsligt sin försäljning och Swimrun växte fram och blev ett bredare begrepp utanför den innersta krets som en gång kom på idén att ta sig simmandes och springandes mellan Sandhamn och Utö i Stockholms skärgård vilket är grundkonceptet bakom numera etablerade världsmästerskapet Ö till Ö.

Nu ser jag ett nytt fenomen, löpning som urban trend. Löpare har av naturliga skäl tränat och tävlat i bebyggda miljöer och städer lika länge som det funnits sådana. En av löpningens absolut största fördelar är dess tillgänglighet, det finns ingen "arena" man behöver ta sig till för att utöva sporten utan det räcker med att snöra på sig skorna (för vissa behöver inte ens det men det är ett annat ämne) och sticka ut genom dörren och då många av oss bor i städer innebär det att vi springer i urbana miljöer.

Nya lopp växer fram, Urban trail/Urban Run i Stockholm/Göteborg som kombinerar upplevelser och löpning i häftiga miljöer, t ex genom muséer och gallerior, miljöer där det händer något med hjälp av musiker och skådespelare, lopp arrangeras genom övergivna tunnlar, "Apokalyps"-lopp där du jagas av zombies och så vidare. Nya modeller av löparskor lanseras med påståenden som detta (kopierat från en webb-butik vid lanseringen av en ny modell):

"Pulseboost HD är en helt ny typ av löparsko som är till för den nya löpartypen som vuxit fram. Vi kallar de för City runners eftersom de springer mycket inne i storstäder"

Inte minst växer fenomenet med löst sammansatta sociala grupperingar, trendiga "running crews" som ett komplement till de traditionella löparklubbarna. Grupper där nivån på löpning inte spelar så stor roll och där tröskeln för att vara med kanske upplevs som lägre än i en traditionell förening för långdistanslöpning. Grupper där man gärna avslutar löprundan på ett hippt café eller varför inte på en bar i innerstan för en drink. Dessa running crews är ibland drivna av de stora varumärkena inom sporten som ett kompletterande erbjudande till deras produkter, som "Adidas runners" eller Saucony-sponsrade "We who run-club" eller så uppstår de spontant genom några lokala eldsjälar eller kompisgäng, här är en annan artikel som handlar om samma fenomen.



En snabb Google-sökning på "Urban running"

Ett lopp som illustrerar detta väl är Stockholm halvmaraton som i och med sponsorbytet till Ramboll Stockholm halvmaraton genomgått en tydlig förändring mot de urbana. Organiserade running crews som hejar utmed banan, via en app kan du bli peppad i lurarna längs banan av en känd sportkommentator, Filmer produceras där en bartender träffar löparprofiler på ett trendigt hak i stan och under korta samtal om löpning mixar en alkoholfri drink som ska matcha deras person och deras löpträning.

Jag betraktar det lite fascinerat på avstånd. Jag som medelålders gubbe boendes på vischan tillhör inte målgruppen och en liten grinig del av mig vill muttra "det var bättre förr" men till största delen tycker jag att det är roligt att flera hittar till den här underbara och lättillgängliga träningsformen och kan speciellt unga, där vi idag har enorma utmaningar med stillasittande fås att komma ut och springa är det väldigt positivt! Det är också fascinerande hur agila och trendkänsliga producenterna är när det gäller att möta nya behov med nya produkter och upplevelser.

Jag undrar också nyfiket vad som kommer härnäst? När fokuset i de olika trendvågorna flyttats från tävlingsbanan/stadsloppen ut i naturen och tillbaka in till stan igen, i vilka nya miljöer och sammanhang kommer morgondagens löpare utöva sporten?

Till sist om någon av mina läsare undrar så blir det tyvärr inte någon uppföljning av min höga målsättning eller någon race report från Sommarspelen 5000 m på Stadion i tisdags då jag inte ens kom till start. Jag kände mig hängig med huvudvärk och halsont måndag-tisdag och hur mycket jag än hade tränat för och sett fram emot att tävla på Stadion så var det inte mycket att fundera på denna gång. Det kommer fler tävlingar.

fredag 9 augusti 2019

Uppföljning - Sommarträningsplanen

I förra inlägget beskrev jag min sommarträningsplan och nu när sommaren går in på målrakan är det dags för uppföljning. Jag ger mig själv godkänt men inte så mycket mer. På fyra veckors semester skrapade jag ihop 192 kilometer löpning vilket är OK men inte jättebra.

  • Två fartpass i veckan, ett i högre fart (5-10 km-fart med betoning på 5 km-fart) och med ganska begränsad volym och ett närmare tröskel/10km/halvmarafart med något större volym med fokus först på det kortare fartpasset i högre fart och längre fram i sommar lite längre fartpass. 
  • Delta på några fler av klubbens gemensamma träningspass än jag brukar ha möjlighet till.
  • Ett längre pass i veckan och ett långpass varannan vecka. 
  • Träna tillsammans med familjen.
  • Så mycket lugn distans däremellan som jag orkar/hinner med och tycker är roligt. 

Fartpassen jag kan ticka av med undantag för någon enstaka vecka där resa kombinerades med efterföljande värmebölja. De har också ersatts vid ett par tillfällen av riktigt tuffa backpass genom att springa uppför berg på Gran Canaria.

Delta på klubbens träningar gjorde jag vid några tillfällen i början av sommaren. Roligt och bra träning. Hoppas kunna vara med på något pass även nu när vardagen är här.

Ett längre pass i veckan och ett långpass varannan vecka. Samma förklaring där som för fartpassen, ett par veckor när långpassen inte blev av.

Träna tillsammans med familjen, ja lite mer än vanligt kanske. Några några löppass eller fys med något av barnen, ibland med barnen cyklandes bredvid och något pass ihop med hustrun.

Besök hos andra och värme är två faktorer som gör att jag prioriterar ner min träning. Distans har jag såklart sprungit men lite mindre än jag tänkt mig. Jag tror att det också är bra och att jag behöver ta det lite lugnare på semestern. När vardagen är här ställer jag ganska stora krav på mig själv både i jobbet och med träningen. Rutiner hjälper och när vi varit hemma och nu i början av augusti har jag tränat på riktigt bra. Hur formen är vet jag inte riktigt men det visar sig snart. Uthålligheten är det hyggligt med och farten på kortare intervaller har jag men det har inte blivit så många pass med längre intervaller eller snabbdistans ännu och i dagsläget har jag inte så stor förhoppning om att springa snabbt på Stockholm halvmaraton i september då fokuset mer legat på fart inför Sommarspelen 5000 m 20 augusti.





torsdag 11 juli 2019

Sommarträningsplanen

Semestern är här och med den extra tid att träna men också tid att slappa, hänga med familjen, resa, träffa släkten och projekt hemma vilket i år betyder att vi ska renovera kök. Fördelen den extra tiden för träning ger brukar vägas upp av frånvaron av rutiner. Motivation brukar jag inte ha någon brist på under sommaren. Min plan för sommaren är enkel:
  • Två fartpass i veckan, ett i högre fart (5-10 km-fart med betoning på 5 km-fart) och med ganska begränsad volym och ett närmare tröskel/10km/halvmarafart med något större volym med fokus först på det kortare fartpasset i högre fart och längre fram i sommar lite längre fartpass. 
  • Delta på några fler av klubbens gemensamma träningspass än jag brukar ha möjlighet till.
  • Ett längre pass i veckan och ett långpass varannan vecka. 
  • Träna tillsammans med familjen.
  • Så mycket lugn distans däremellan som jag orkar/hinner med och tycker är roligt. 
Tävlingsssäsongen går in i halvtidsvila och det finns inte så många lopp att välja på nu. Jag hade mer än gärna tränat för och ställt upp i VSM på antingen 5000 m eller 10000 m som i år går i Huddinge helgen 16-18 augusti men dessvärre är vi uppbokade på trevligheter (bröllop) den helgen så det blir ingen start där. Jag är anmäld till Stockholm halvmaraton i september och siktar på att göra ett bra lopp där men det känns långt borta så för att ha ett mål som ligger lite närmare i tiden har jag anmält mig till Sommarspelen 5000 m på Stockholm Stadion 20 augusti. Målet där är inställt på att avverka de 12,5 ädla varven i 3:30-fart och därmed springa under 17:30 vilket skulle innebära PB. Ett högt mål med tanke på att jag blivit sex år äldre sedan jag persade på 5000 m med 17:40 men jag träningssprang 5 km på 17:32 i april och är det något jag gillar så är det intervallträning härliga sommarkvällar och efter en sommar med förhoppningsvis både bra kvalité, hygglig mängd och hög motivation känns det inte helt orealistiskt.

Som alltid på sommaren har jag som ambition att "digitaldetoxa" och tillbringa mindre tid än vanligt framför en skärm och det brukar fungera och kännas bra och gäller även i år. Förvänta er därför ännu lägre frekvens på inläggen här ett tag framöver än vad som varit fallet i år!

Ha en skön sommar!


fredag 28 juni 2019

Tips - Löparloppis

Det har väl inte undgått någon att löparskor är ett intresse hos undertecknad. Med det följer också att antalet skor som behöver förvaringsutrymme i garderoben med tiden har blivit lite för stort. Samtidigt tror jag löpare som har många skor känner igen sig i det faktum att även om man har 15 par skor så är det ofta två till tre par som används mest medan resten används ganska sällan.

Jag har haft flera par skor liggande som jag använder väldigt sällan eller knappt alls. I många fall har det varit reaskor jag köpt billigt för att jag var nyfiken på modellen, skor jag fått för att recensera på någon site eller felköp i storlek jag behållit istället för att orka byta/returnera.

Jag har nu sålt eller skänkt tre par skor som mest samlat damm i min garderob en längre tid, ibland flera år. Ett par Inov8 Trailroc jag aldrig gillade vad gäller fäste i terräng eller passform, ett recensionsexemplar av Inov8 F-Lite 232 som jag skänkte vidare gratis, en sko jag aldrig hittade något användningsområde för, får dåligt fäste i skogen och stenhårda på hårdare underlag, och ett reapar New Balance 1400 som dels var lite för små och så tyckte jag också att skon var rätt trist och intetsägande att springa i och långt ifrån känslan jag vill i en tävlingssko.

Det finns en bra grupp på Facebook för att sälja och köpa löparprylar. Det verkar vara bra omsättning på annonser och de skor jag sålt den vägen har sålts inom några minuter. Här är länken till gruppen.

Löparloppis - Köp, byt, sälj, sök, skänk löparprylar 

I dessa konsumtionstider känns det bra att avyttra skor jag ändå knappt använder och låta någon annan få användning för dem istället för att bara slänga skor som i flera fall har många mil kvar!

För övrigt verkar jag till slut ha besegrat min segdragna juniförkylning som hållit mig borta från löpning i mer än tio dagar i juni. Benen har inte varit fräscha efter Stockholm Maraton och är inte 100% bra nu heller men det går åt rätt håll och kanske gjorde det gott för kroppen ändå med den extra vilan. Nu börjar det kännas bättre igen och den här veckan blir det i alla lite drygt 50 km löpning och så har jag en arbetsvecka kvar innan semester stundar. Siktar först och främst på kontinuitet nu igen med lite försiktig start av fartlöpning från nästa vecka! Trevlig helg!

tisdag 25 juni 2019

Skoreview - Salming Greyhound (reklam)

Disclaimer: Jag är en del av Salmings VIP-program och har fått dessa skor gratis av Salming.

Jag har sprungit över 350 km i Salmings skonyhet inför säsong SS19, Greyound. Lätta distanspass, tröskel, stegringslopp, långpass med marafart, och på asfalt, grusväg och stig. Jag har testat dem på återhämtningsjogg i ca 6 min/km ner till 3:00 min/km på korta strides och de fungerar i samtliga farter även om skons fördelar är mest framträdande i jämn, lugn fart på de längre passen på jämnt underlag.

Det är generellt en trevlig sko att springa i, skön och ombonad. Skonsam är ett bra ord för att beskriva hur den är att springa med. Mängden dämpning gör att skon inte bär Salmings "DNA" lika tydligt som tidigare modeller som varit relativt tunna. 
Jag kan se varför Salming utvecklat Greyhound och tror den kan bredda målgruppen och göra att fler hittar till märket. Greyhound borde t ex tilltala många som springer i HokaOneOne idag. 
Mellansulan är det bästa med Greyhound. En väl avvägd mix mellan förlåtande dämpning och responsivitet som svarar bra vid fartökning, framförallt i bakre delen av skon där steget guidas framåt på ett skönt sätt. Framdelen av isättningen mot toe-off är inte lika rapp, kanske för att sulan är tjockare och inte lika följsam vid metatarsalerna vid avveckling av steget eller så är det styvheten i ovandelen som gör det. 

Ovandelen påminner en del om Salming Race men är kraftigare i tyget. Fördelen med det är att jag tror den kommer hålla länge. I fjol sprang jag i Hoka och den ovandelen är mera följsam men efter 900 km i Hoka var ovandelen full med stora hål vilket jag inte tror kommer drabba Greyhound. 

Jag upplever att ovandelen är ganska hög vid insteget och den kunde varit någon halvcentimeter lägre. Den är relativt styv och det tog ganska mål mil innan den började mjukna och en något mera följsam ovandel hade jag önskat mig väl medveten om att det har ett pris i form av sämre hållbarhet. Skon sitter relativt tight på mina normalbreda fötter och då är det främst höjden på tåboxen som är tight, inte så mycket bredden på densamma.

Sulan gör sitt jobb, vinterväglag har den klarat bra, frost på målade vita övergångsställen är halt med alla skor, inklusive Greyhound och sulan visar inte det minsta slitage efter mer än 350 km. 

För mig fungerar Greyhound bra som distans-och långpassko även om det är lite väl mycket sko för mig. Den framkallar ingen "wow-känsla" vilket få distansskor lyckas med, men det skadar inte om en sko känns livlig och rolig att springa i, vilket jag inte riktigt tycker att Greyhound gör. Vikten i US10 är 275g och det är i mesta laget, för mig. 





Salming fick en del kritik för valet av namn tillsammans med en bild i lanseringskampanjen som visade en aggressiv hund, framförallt från Greyhound-ägare i USA som var snabba att påpeka att Greyhound dels är de vänligaste hundar man kan tänka sig men framförallt så är de också lata. De är visserligen blixtsnabba men däremellan latar de sig 99% av tiden. 
Jag tycker inte skorna har så mycket gemensamt med hunden och hade jag ansvarat för PR och marknadsföring på Salming hade jag behållit namnet men istället för hunden haft en bild på ett annat amerikanskt fenomen med samma namn, nämligen Greyhound-bussen som åker långa sträckor över landet. Det är en liknelse som passar klart bättre vad skon är tänkt för.

Mina tidigare favoriter Distance har utgått ur sortimentet från i år. EnRoute har blivit lite lättare och mjukare kanske för att öka skillnaden mot Greyhound då EnRoute var mängdskon före Greyhound introducerades. Som distanssko finns numera också Mile Lite så Salming har nu många distansskor att välja på som också ligger nära varandra sett till vikt och andra egenskaper. Modellen Speed är fortsatt valet för tröskel, tempopass och längre tävlingar och Race fortfarande det lättaste alternativet för 5-10 km för motionären och kanske upp till halvmaradistans för den vana löparen.

tisdag 18 juni 2019

Funktionär på Enhörna halvmaraton

En rejäl förkylning har invaderat min hals sedan snart en vecka. Jag hade planerat att springa Enhörna halvmaraton och då distansen kvartsmaraton i lördags då jag normalt inte skulle tävlat så nära inpå maran. Hade jag känt mig återhämtad efter maran fanns också tankar på att ställa upp i halvmaratonloppet som har DM-status men nu var jag fortfarande så förkyld att jag inte behövde fundera på att springa.

Jag åkte ändå till Enhörna och ställde upp som funktionär vilket var väl så roligt, och speciellt med tanke på att det var 28 grader varmt så hade vi funktionärer en tacksammare uppgift än löparna.  Jag blev tilldelad vätskestationen vid varvning/målgång och vi servade löparna mängder med vatten och sportdryck i värmen och delade ut plaketter vid målgång och jag fotograferade vilket uppskattades!

Vi fick många uppskattande ord om arrangemanget från löparna. En stor anledning att vara med i en förening är det sociala och då känns det självklart att ställa upp och hjälpa till vid klubbens arrangemang! Tidningen Spring fick låna några av mina bilder till sitt reportage.

Loppet fick nu få efteranmälningar och få startande vilket säkert berodde på värmen och jag var själv en av dem som står som "Ej start" i resultatlistan. Många mindre lopp utanför storstäderna dras med vikande deltagarantal. Tradition och att Enhörna länge varit en etablerad löparklubb drar fortfarande en del elitlöpare till klubbens arrangemang även om elitlöparna nu var lätträknade, men motionärerna är få. Kanske lockar inte risken att få springa stora delar av loppet själv. Kanske är det en rädsla för att komma sist eller bristen på publik som gör att motionärerna inte kommer. Många mindre lopp, inklusive våra egna lopp i vackra Enhörna, har en mer välkomnande atmosfär, en större gemytlighet och går i väldigt vackra, lantliga omgivningar jämfört med de stora massloppen i storstäderna och det är synd att många går miste om det!









onsdag 12 juni 2019

Att gapa efter för mycket...

Årets Stockholm maraton är lagt till handlingarna. Att kroppen ännu inte är helt återställd kompenseras av energin loppet gav. Nu är tid att njuta av kravlös sommarlöpning ett tag, det har jag längtat efter!

I slutet inför ett maratonlopp är jag i vanliga fall ganska less på maratonträning och att planera in långpass jag oftast springer själv. I år blev det lite annorlunda i och med att jag minskade löpträningen efter gubbvadskänningen på Kungsholmen Runt och närmade mig loppet men en hel del osäkerhet. Kanske är det därför årets Stockholm Maraton kändes så roligt och bra. Att jag lyckades fullfölja och dessutom göra en med mina mått mätt bra tid på den kuperade banan.

Bildbevis för er som har sagt att jag log på alla bilder från maran :) Här vid 37 km var det uppenbarligen lite kärvare. Foto: Christer Schapiro, Redhose Photo

En till DNF hade verkligen inte varit rolig utan tagit ganska hårt på mitt löparsjälvförtroende och givit en hel del negativa tankar och det är inte något jag behöver! Nu fick jag vända trenden att vilja mycket men ändå inte få ut några resultat vilket har varit fallet hittills i år.

Jag kan se det ganska tydligt retrospektivt. Vad som hände. Efter min vän och träningskompis självmord i mars förra året som jag skrivit om tidigare så ägnade jag en stor del av 2018 åt prestationsfri lugn löpning. För att det var nödvändigt. Energin började sakta återvända under hösten även om jag fortfarande i perioder kämpar med att hålla den energinivån uppe.

När orken återkom började jag igen vilja lite mer också med min löpning. Vilja "komma tillbaka" (oklart till exakt vad), "ha en normal säsong igen" (igen en oklar målsättning), "tävla lite mer igen" (mera mätbart) och "prestera normalt igen". Det sistnämnda också oklart, 2014 presterade jag bäst hittills, 2015 och 2016 presterade jag inte särskilt bra trots att jag peakade i träningsvolym 2016. 2017 gick det bättre igen trots lite mindre volym och kanske var det dit jag siktade? Oklart som sagt.

Jag loggade bra med träning hela hösten och hela första kvartalet i år, upplevde lite av en nytändning men det blev inte så bra när väl tävlingssäsongen kom igång. Jag underpresterade lite på Påsksmällen med riktigt sega ben och efter några hjältepass i Nike Vaporfly blev plötsligt Kungsholmen Runt ett lika högt prioriterat lopp som Stockholm Maraton, med en målsättning (sub80) jag inte bedömt som realistisk de senaste åren. Jag tränade för hårt, för många hårda pass för nära varandra, gapade efter för mycket.

Jag tror jag behöver tagga ner lite vad gäller ambitionen nu, lätta upp träningen lite. Kanske är det vad som krävs för att få ut resultat? Att inte göra det där lilla extra som gör att jag blir sliten och skadar mig. Ska släppa lite både på fart och volym på fartpassen, försöka hålla mig omkring 20% av veckomängden, bli bättre på att undvika "hjältepassen", kanske nöja mig med fyra eller fem intervaller istället för sju eller åtta. Då min träningsvolym är ganska liten har jag svårt att hålla mig till de två tuffare passen i veckan som många med högre volym kör, det blir gärna tre tuffare pass och dessutom något distanspass av mellanmjölkskaraktär, ibland t o m fyra lite tuffare pass per vecka. Kanske tjänar jag på att köra två riktigt tuffa pass men i ganska låg volym och nöja mig med att springa resten av veckans pass i riktigt lugnt distansfart strikt i pulszon två. Få till den omtalade skillnaden mellan hårda och lätta pass. Eller så är min volym för liten för att jag ska tjäna något på det men det borde i alla fall ge bra variation och är värt att prova i sommar!

Härnäst väntar faktiskt lopp på lördag - Enhörna halvmaraton/kvartsmaraton. Normalt skulle jag inte tävla så tätt inpå maran men nu arrangerar min klubb loppet och då vill jag ställa upp. Halvmaran har DM-status men jag känner inte att kroppen är reda att tävla på en relativt kuperad halvmara två veckor efter maran så jag är inställd på att springa kvartsmaran som ett roligt träningspass mer än en högprioriterad tävling. Det behöver jag också träna på!

söndag 2 juni 2019

Race Report Stockholm Maraton 2019 - 2:53:52, plats 162

Dags att summera årets Stockholm Maraton, Den korta versionen är att jag är otroligt nöjd med genomförandet i år efter lite strul med kroppen under maj. Det var kanske just på grund av det strulet fantastiskt roligt att springa loppet. Det räckte till 2:53.52, plats 162, 16 i åldersklass.

Alltid roligt att ha sällskap in till loppet. Åkte till Stockholm tillsammans med några löpare från Nykvarn, Maria, Marie och Sara som alla presterade fint, inte minst löparen 2943 bredvid mig, Sara som i sin första mara springer in på 3:06 utan att ta löpträningen på speciellt stort allvar och utan att vara med i någon klubb. Nu klarade du SM-kvalgränsen till 2020 bara så du vet Sara :)

Sista veckan innan loppet sprang jag 20 km på söndagen med 3x5 km i marafart och 5x3 minuter marafart på onsdagen, tisdag, torsdag-fredag helvilade jag vilket var någon dag extra då jag kände av en lättare förkylning. Torsdag och fredag åt och drack jag lite extra men inte lika kolhydratladdning med sötsaker som vanligt. På fredagen drack jag också en flaska rödbetsjuice vilket nog gav lite placeboeffekt :).

Trevlig tågresa in till loppet och häng före loppet med löparkompisar hemifrån. Hamnade sedan långt bak i starten då jag kände behov av ett extra toabesök till när jag kom ut i fållan och när jag köat klart var det bara tre minuter kvar till start. Såg därför inga "kända" löpare runt då de flesta nog stod lite längre fram. Grabbarna från podden Maratonlabbet som siktade på 2:48 såg jag inte till och inte heller Mikael, Kent, Olov eller Fredrik som siktade på ungefär samma mål som jag själv. Det var nog ändå positivt att hamna långt bak och få komma in i loppet i mitt eget tempo, kom iväg bra utan stress, aningen trångt först men första kilometer hamnade ändå runt fyrafart. Fick snart syn på Olov och Fredrik och bytte några ord med dem båda. Gillade nya bansträckningen i början och sprang första milen mycket kontrollerat men också i bra fart. Log lite extra när två grabbar på Kungsholms strand namngav mig som "legend" när jag passerade, haha, tack ska ni ha om ni nu läser detta för jag antar att ni läst bloggen! Funderade lite på om det kändes FÖR lätt men beslutade mig för att inte trycka på mera så tidigt då jag dels har rutin och verkligen ville göra ett bra, jämnt lopp och dels också vara lite rädd om vaden då jag verkligen ville fullfölja loppet nu. Vaden ja, den protesterade inte alls, jag hade lite känningar tidigt i loppet i andra vaden men det mest spännande var när jag trampade rejält snett i ett spårvagnsspår precis innan Dramaten, där kunde jag vrickat mig, det var inte så långt borta men det gick bra.

Det ger så mycket extra glädje att ha familjen på plats, här är första passagen på Strandvägen strax efter 10 km. 

...och här är andra passering efter ca 23 km. Här minns jag att jag ropade att det kändes ruskigt stabilt!

Familjen stod på Strandvägen och hejade alla tre gånger jag passerade, blåsten besvärade mig inte nämnvärt under loppet, tyckte mest det var sidvind och bara korta partier med motvind, temperaturen var perfekt, nästan för varmt ibland där det var lä. Nere i stan efter milen försvann Olov sakta framför mig. Narvavägen upplevde jag som rätt tung redan första varvet och hela loppet var jag noga med att ta det lugnt uppför. Sprang i en liten klunga från ca 15 km med 4-5 löpare varav någon från "Drift Running Club",  en orienterare och ett par utländska löpare, ofta drog jag, ibland var jag längst bak i vår lilla grupp. Passerade halvmaran på 1:25:50 på egen klockan och vid Grönan blev jag plötsligt ensam, kanske ökade jag för jag såg inte gruppen mer.

Strandvägen andra varvet och passagen runt Nybroviken och Skeppsbron kändes grym med mycket publikstöd då jag hade väldigt långt fram till nästa löpare. Väldigt många funktionärer känner igen Enhörna-linnet och flera speakers kommenterade att "här kommer första Enhörna-löpare", många barn ropade "heja getingen".

Lite sammanbiten någonstans längs banan. Foto: Jimmy Glinnerås, Örebro AIK.

Uppför Hornsgatan tog jag det lugnt, hade ett par SM-löpare till vänster om mig innan jag vek ner mot vattnet igen. Stadsgården var inte så kul och benen började bli lite stumma men plötsligt fick jag syn på Olovs rygg igen framför mig vilket var en bra morot för att inte tappa tempo och jag kom ifatt honom vid foten av långa backen upp mot Folkkungagatan som jag upplevde som rejält jobbig, värsta backen på hela banan, trots att jag tog det väldigt lugnt. Farten på Söder gick ner då jag valde att gå på jämn ansträngning istället för att blint stirra på farten och det var helt rätt. Det kändes bättre igen när det planade ut, Söderledstunneln var väl inte heller så rolig men när jag snabbt klarat av den och kommit ut i vänsterfil hade jag en stor klunga runt 3:30-farthållarna bredvid mig till höger och jag ropade och hejade på Susanne Bornmar som farthöll. Lundagatan lugnt uppför och Västerbron kändes hur lätt som helst i år. Där spelades för övrigt Avicii's "Tough Love" på högsta volym vilket jag tyckte var klockrent där och då.

På Norrmälarstrand efter 35 km var jag verkligen stark och jag kunde öka farten lite igen jämfört med många som var slitna och tappade fart och jag plockade 50 placeringar in redan från 30 km. Gillade verkligen den nya varierade bansträckningen nere i stan mellan Stadshuset och Strandvägen, slottet, Norrbro, runt Kungsträdgården. Kanske var det nyhetens behag, gillade att det var extra mycket publik, tyckte att det hela tiden hände något nytt och det bekom mig inte alls att springa Strandvägen tre gånger men förstår att det inte var lika kul i trettiogradig värme mot husfasaderna förra året. Tvärtom var det skönt att slippa tråkiga och mentalt tunga Torsgatan och Odengatan som kändes drygare på den gamla banan. Pressade inte så hårt uppför Narvavägen sista gången, hade sällskap med en kille i Djurgårdströja men väl uppe vid Karlaplans-rondellen började jag trycka på genom att hålla uppe stegfrekvensen och farten ökade igen trots att benen nu var rejält trötta. Det står i den preliminära resultatlistan att jag sprang i 3:39-fart vilket inte stämmer utan 8:54 på 2,2 km ger 4:03-fart men jag passerade flera löpare sista kilometern. Såg att jag skulle hamna i närheten av mitt nästpers 2:54:00 från 2017 och förhandlade lite med mig själv om jag skulle "skita i det" och bara njutlöpa in i mål men nej, tryckte på lite till och klarade 2:53 hjälp av en riktigt stark spurt på Stadion. Jag brukar alltid vilja njuta av målgången men nu blev det inte lika mycket, minss att speakern ropade upp mitt namn och klubb i kurvan och visst vinkade jag till publiken på upploppsrakan men jag hade lite mer bråttom än vanligt. Väldigt trött i mål och det kom en glädjetår eller två efter målgång.

En leende löpare. Det bestående intrycket från Stockholm Maraton 2019!

Summering, väldigt nöjd med genomförandet efter lite haltande förberedelser i maj men den bra träningen mellan januari-april har gett utdelning. Roligare bana än tidigare men samtidigt lite mer krävande vilket gör att jag värderar resultat lite högre ändå, jag hade väldigt roligt hela loppet, fick massor av pepp från kända och okända människor längs hela banan, kul att representera en anrik förening! 2016 presterade jag också bra efter en lite strulig vår och 2014 var speciellt med tiden jag gjorde så men frågan är om jag haft lika roligt något annat år som jag hade i år? Jag fick också ytterligare bekräftat för mig att just maratonsträckan passar mig väldigt bra då jag alltid presterar bättre på maran relativt sett andra sträckor, jag är duktig på att disponera loppen jämnt och "bara mala på" när andra börjar tröttna. I år tappar jag ungefär två minuter på andra halvan vilket jag tycker är godkänt med tanke på banprofilen på andra halvan.


Har redan i princip bestämt att inte springa nästa år, som vanligt så här års, men låter det beslutet vila ett tag, det är långt tid kvar att bestämma mig på. Någon sa att man kan springa loppet lite mer på kul och också och inte ta det så allvarligt :)