måndag 6 juli 2015

Avslappnat ängsligt

Här är det lite stiltje som ni märker vilket det första ordet syftar till. Jag har haft en semestervecka och vilken vecka det varit! Jag lyckades verkligen pricka finvädret och det har grillats och badats en masse i veckan som gått och varit fantastiskt skönt! Tränats lite har det gjort också men efter ett par riktigt bra träningsveckor passade jag på att ta en lugnare vecka! Nu väntar ett par veckors jobb innan den "riktiga" semestern tar vid men det gör ingenting då jag kan leva på den gångna veckan länge!

Det andra ordet i rubriken syftar på min träningsstatus just nu. Juni blev trots avsaknad av löpning en rekordmånad, över 24 timmars träning inklusive 42 mil på cykeln! Efter naprapatbesöket 18/6 där jag upplevde att akupunkturen tog ovanligt mycket satt stelheten efter behandling i lite längre än vanligt för att sedan gå över men jag är nu igen stel i baksidan och lite villrådig. Ibland känns det inte alls för att sedan komma tillbaka. Det verkar inte bli bättre av jag punktmasserar, foamrollar, kör styrka etc. Cykling går bra och verkar inte påverka det åt något håll. Effekten av stretch är jag lite osäker på men jag upplever att jag är stel och kort i musklerna så jag stretchar. Att trycka på triggerpunkter i skinkan verkar dock få det att släppa med bra effekt så där provar jag mig fram för tillfället. Jag provar också att vila lite extra från styrketräningen just nu för att se om det hjälper.

Den goda nyheten är att jag fått klartecken till att börja springa igen och förhållningsordern lyder 2x20 minuter i början och det har jag nästan hållit med två korta, mycket lugna pass på mjukt underlag och det har inte förvärrat stelheten, dvs det går bra att springa. Jag får sedan trappa upp detta med 5 min i veckan till att börja med och det försiktiga schemat blir svårt att följa det vet jag. Det kommer bli lite längre rundor men först när jag känner mig mindre stel. Skadan är läkt enligt naprapaten så jag är inte orolig över att jag slagit upp den igen men det känns lite olustigt med den här stelheten då känslan är ungefär densamma som i början.

Ännu så länge känner jag ingen brådska, pulsmässigt så indikerar de två varma pass jag sprungit att konditionen är bra även om det kändes lite ovant såklart. Fokus nu ligger på att bli av med stelheten och jag räknar med att juli ägnas åt cykling och lugn komma-igång-löpning utan fokus på mängd eller fart och förhoppningsvis utan stelhet. De längre passen kommer jag cykla under juli.

Augusti hoppas jag sedan blir en mera normal träningsmånad med allt längre pass löpning och också lite lättare fartinslag för att sedan förhoppningsvis kunna träna riktigt bra i september och oktober, planen i mitt huvud är mera detaljerad än så kring vilka pass jag ska springa och i vilka farter men jag återkommer om det när det blir aktuellt!

Premiärjogg ihop med svåger, son och fru




Ännu så länge njuter jag av soliga Sörmländska vägar bakom styret men
förhoppningsvis snart i löparskor också!

lördag 27 juni 2015

Tankar man aldrig tänker som löpare (men väl som nybliven cyklist)

Som nybliven cyklist med snart 50 mil racer i mitt cykel-CV konstaterar jag att det finns tankar och frågeställningar som uppkommer vid cykling som aldrig är aktuella vid löpning....
  • "Om jag ramlar nu slår jag ihjäl mig". Ja, jag har ramlat i asfalten i ganska hög fart vid löpning också och slagit mig rejält men vid cykling gör det nog...ondare...
  • "Hur snabbt cyklar jag 8,05 km?" (eller snarare 5 miles vilket är default autolap på Garmin vid aktivitet "Ride"). För att besvara frågan så är 14-15 minuter riktigt bra för mig i dagsläget.
  • "Ska jag hämta cykeln i förrådet med cykelskor på fötterna och få jord på klossarna eller ska jag byta om till cykelskor i förrådet?" 
  • Rädslan för "SPD-vurpor" och att känna sig som en idiot, se nästa punkt.
  • "Var ska jag hålla i mig medan jag låser fast fötterna i pedalerna?". Har använt staketet vid brevlådan de första rundorna (och känt mig som en idiot) men jag behärskar redan nu att skjuta ifrån med en fot i backen och sedan sätta fast den i pedalen i farten...ingen "SPD-vurpa" ännu...
  • Om tröjan som sitter som ett fiskskinn trots allt är för stor när det blir lite extra tyg som fladdrar i fartvinden både över mage och axlar när jag böjer mig fram över styret?
  • "Fan vad det blåser" (i realiteten är det i princip vindstilla men fartvinden lurar mig). 
  • "Det ska bli skönt att svänga vänster här framme och få den här vinden i ryggen"
  • Efter vänstersväng: "Jaha, jag hade vinden i ryggen..."
  • "När i den långa backen ska jag växla till lilla klingan fram för att cykla effektivast?" Inte när jag redan cyklar på lättaste växeln på stora klingan i alla fall, då blir det alldeles för lätt plötsligt, har jag märkt...
  • "iiiiih", "ouff" "tssch". Försöker här illustrera de små ljud av rädsla jag ger ifrån mig när jag plötsligt upptäcker stora hål eller långa, djupa sprickor i asfalten framför mig där jag är rädd att mitt smala hjul ska fastna. 
  • "Hur var det nu, skulle glasögonen sitta utanför eller innanför hjälmremmen?"
Som tur är finns viss vägledning för en stackars nybörjare, den sista frågan besvaras t ex av regel #37. Inte för att det är så noga egentligen, jag kör mitt race gör som jag vill men lite roligt är det ju ändå. 


Att matcha kläderna med cykeln är viktigt :)
Vita strumpor, såklart...

måndag 22 juni 2015

En svensk klassiker på SVT



SVT sänder just nu "En Svensk Klassiker". Det är tredje säsongen och som vid förra säsongen undrar jag hur SVT tänkt, vad är syftet med programmet? Vad vill det förmedla? Vilken prestation det är att genomföra En Svensk Klassiker när man är dåligt förberedd? Den gemensamma nämnaren för de tre säsongerna är nämligen just detta - att  de flesta av deltagarna inte är ordentligt förberedda för något av fyra ingående momenten! Kanske är jag (liksom ni som läser den här bloggen) som tränar mer än medel-Svensson lite biased när jag tycker att det vore roligare om deltagarna förberett sig bättre och att programidén nu verkar vara att illustrera lidandet ett deltagande medför för den som inte är ordentligt förberedd tillsammans med stoltheten när de trots allt tar sig i mål. Lidingöloppet - ett lopp som är klart genomförbart utan massivt lidande bara man löptränar en del innan, gärna i kuperade motionsspår - framstår som rena rama Golgatavandringen!

Förra säsongen medverkade elittriathleten Rasmus Henning och syftet gissar jag var att att visa på skillnaden i utförande och resultat vilket gav ett visst perspektiv på prestationerna men eftersom man mer får följa deltagarna prata om och noja inför loppen än att träna vilket visas i väldigt lite omfattning så föll även den jämförelsen relativt platt.

I år deltar Hamza som tränar kampsport och drivs av att bevisa för andra ungdomar i förorten att det går. Att det går att simma ett simpass innan Vansbrosimningen, att ställa sig på längdskidor för första gången dagen innan Vasaloppet och ändå ta sig i mål. Visst går det men hur kul är det? Han har ett gott självförtroende och ett pannben av stål men gnäller och klagar samtidigt rejält under utförandet. sänder det rätt signaler? Är det inte att ta uppgiften alltför lättvindigt? Vore det inte bättre att faktiskt vara ett föredöme genom att visa vad som faktiskt krävs för att genomföra grenarna på ett bra och roligt sätt så att det inte bara framstår som ett långt lidande utan som något som man blir sugen på att genomföra en gång till? Richard Herrey har "50-årskris" och en annan deltagare tänker fria i målfållan på Vasaloppet. Beundransvärt, absolut, men sedan då? Hur många av årets och tidigare deltagare lyckas genom klassikersatsningen att göra träning till ett bestående inslag i vardagen? En minoritet gissar jag. Hur många lägger träningsambitionerna på hyllan efter att ha genomfört de fyra momenten? En majoritet gissar jag.

Jag vill poängtera att jag tycker att deltagarna alla gör det bra! All heder åt dem och det sätt på vilket de genomför tävlingarna utifrån sina förberedelser men programmet skulle vinna på att SVT funderade på vad programmet ska skildra och syfta till. I sitt nuvarande form är jag inte så säker på att det lockar fler deltagare att träna regelbundet och sätta upp målet att genomföra klassikern och vore jag marknadschef för något av de fyra ingående loppen vore jag inte helt nöjd över exponeringen på bästa sändningstid! Eller är det faktiskt så att all reklam är bra reklam!?

Nej, min poäng i det här inlägget är att det vore bättre TV att dels visa mer hur hur deltagarna tränar innan loppen och i vilken omfattning (kanske till följd av att programmet blir något längre, ca 60 minuter mot dryga 40 minuter idag) och genom att ha en bättre spridning på deltagarnas kapacitet, kanske ha någon eller ett par som "bara" siktar på att genomföra, och någon eller ett par tjejer eller killar med kapacitet att springa Lidingöloppet på silvertid eller cykla Vätternrundan på 10-11 timmar t ex. Det skulle ge mer intressanta diskussioner om träning och bättre dynamik i gruppen och mindre "flams" kring hur lite man förberett sig.

Vill ni se serien gör ni det t ex här.Vad tycker ni? Håller ni med mig eller är jag "ute och cyklar"?

fredag 19 juni 2015

En slingrig väg tillbaka!

Igår var jag återigen hos naprapaten. Nu för sista behandlingen. Nästa gång blir det återbesök och då är jag igång med löpningen igen! Mer om vägen tillbaka i nästa inlägg! 

Jag tycker fortfarande jag har varit hyggligt duktig med rehabandet men nu börjar motivationen tryta lite, i alla fall för vissa av övningarna. Jag känner mig stark och i hygglig form och i vila känner jag mig helt återställd men styrkan gör att jag fortfarande ibland kan känna mig sliten.



Det har blivit en hel del cyklande och jag tycker verkligen det är roligt, jag har experimenterat lite med att flytta klossarna under skon för att undvika att få känningar i mitt vänstra knä på längre (vilket fortfarande är relativt kort för mig som rookie) turer och det känns som om jag är på rätt väg! Tio mil cykel i veckan har det blivit i alla fall. Gott nog för en total nybörjare! 

Hittills har jag inte saknat löpningen så mycket men det börjar kännas påtagligt nu. I veckan sprang många av mina löparkompisar Långlöparnas kväll på Stockholms Stadion och jag hade också så gärna varit där, det var en väldigt trevlig kväll förra året, inte bara för att det gick så bra och jag sprang min snabbaste mil hittills utan hela arrangemanget, att få tävla på Stadion, gemenskapen, stämningen o s v. Jag hade så gärna velat vara där igen!

Jag har ändå börjat fundera på min väg tillbaka in i målmedveten löpträning. Jag kommer att få börja springa riktigt lugnt men så snart jag får springa på för fullt igen ska jag försöka ha ett syfte med varje pass och köra ganska målmedvetet, samtidigt som jag givetvis ska lyssna extra noga på kroppen! Det kommer nog bli lugna, sköna löppass också men en större andel av de lugnare passen kommer bli på cykling och så ska jag försöka lägga distanspassen löpning på kuperat underlag och springa en högre andel fartpass än jag har gjorde under våren. Jag hade i alla fall börjat fundera på det tills i måndags då det hände igen, det som hände i september, att yngsta sonen igen bryter benet, denna gång igen vid cykling som han inte varit trygg med sedan förra benbrottet och nu har vi dessutom bytt till en större cykel. Att han spänner sig så är en stor förklaring och det finns mycket att jobba med men nu gäller det först att bara ta sig igenom en jobbigare vardag ett tag framöver. Som tur är stundar det inte riktigt semester och högsommarvärme riktigt ännu! Sonen är vid ganska gott mod, gipsad och smärtfri utan det är mer vi föräldrar som tycker det är tungt.

Jag kommer att ta mig igenom detta även om jag hade sett fram emot och behövt en lugnare period nu när skolorna slutat och barnens aktiviteter börjat ebba ut men jag får bita ihop och vänta på en period av mental återhämtning ännu en period!

Jag ger mig dock inte, jag ska tillbaka till hygglig löpform redan i höst! Siktet är fortfarande inställt på att springa sub3 i New York i höst och kan andra göra det med 12 veckors målmedveten löpträning ska jag kunna det också! Trots uppehållet har jag en stabil grund att stå på och jag kommer verkligen inte börja från noll då jag är starkare nu än innan och förhoppningsvis har underhållit konditionen hyggligt genom intervaller på motionscykel och distans på racern. Det krävs mycket mindre att underhålla än att utveckla – en gammal sanning jag just nu klamrar mig fast vid! 


Jag ger mig inte! Trevlig midsommar er er! 

söndag 14 juni 2015

Skorecension Adidas Adizero Boston 5

Tidigare i vår köpte jag ett par av ovan nämnda, populära sko. Stadium hade kampanj på löparskor och jag hade en bonuscheck så priset blev billigare än att handla på nätet och jag köpte dem främst av nyfikenhet. Nyfiken på det omtalade Boost-materialet som Adidas marknadsfört omfattande.

Jag har köpt skorna för egna pengar och detta är inget sponsrat blogginlägg utan ett jag skriver själv på grund av mitt intresse för löparskor.

Vikt/passform/utseende: Vikten i storlek 44 är 259g och passformen är typiskt Adizero-smal, framförallt över mellanfoten. Väldigt smal t o m. Har du bred fot är den här skon inget för dig! Har du å andra sidan sprungit i gamla Adios känns lästen bekant! Utseendemässigt står den ut lite med en herrmodell i lila och snören i orange. Jag har efter en stunds övervägande bestämt för att skon är rätt snygg.

Löpkänsla: Det var med viss förväntan jag drog ut på första löprundan för att känna ”studsen” från den hypade Boost-mellansulan. Snabbt noterade jag dock att Adidas placerat merparten av Boost-materialet i hälen på skon och relativt lite i framdelen av skon. Boost-enheten känns tydligt och är mjuk vid fotisättning lite längre bak på fotbladet men ger knappt någon märkbar effekt vid landning längre fram på mellanfot eller framfot. I kombination med det relativt högra dropet på 9,4 mm så upplever jag som landar relativt centralt på foten det som om skon uppmuntrar till hällandning. Jag kan inte uttala mig om den exakta fördelningen av Boost-materialet i mellansulan mellan häl och framfot och jag vet att Adizero Adios Boost som är det lättare tävlingssyskonet är tunnare i framfoten. Jag upplever dock inte att bristen på Boost i framfoten gör att Boston känns tunn. Ska jag försöka sammanfatta löpkänslan väljer jag: En lätt, tight men intetsägande sko.

Skon är också förvånande vridstyv men jag har svårt att sätta fingret på om detta är något negativt eller positivt. Det kan vara positivt att skon då erbjuder lite extra stabilitet för de som behöver det men också negativt.

Hållbarhet/använding över tid: Hur skon uppträder efter längre tidsanvändning återstår att se då mina knappt 100 km i skon inte räcker för att utvärdera det. Sulan med gummi från Continental har fått positiva omdömen för sin hållbarhet och det har jag ingen anledning att tvivla på. Däremot har jag läst att den tunna meshen på ovansidan lätt går sönder. Löpare har rapporterat att benen känns fräschare efter att ha tränat mycket i Boston jämfört med andra skor. Det kan jag heller inte ha någon uppfattning om i dagsläget men givet min känsla när jag springer i skon så är jag tveksam till det påståendet.

Alternativ: En liknande sko som Boston 5 är Salming Distance, viktmässigt (259g för Boston i storlek 44 och 240g för Salming Distance i storlek 43 1/3). Passformen är relativt lik med smal mellanfot men där Salming är lite bredare över hela foten och främst i tåboxen. Löpkänslan påminner om varandra med skillnaden att markkontakten i Distance och drivet framåt på fotbladet blir mycket bättre då Distance har 5 mm drop mot 9,4 mm för Boston 5.

Omdöme: Boston 5 är en lätt, allround löpsko med bra löpkänsla som är tillräckligt dämpad för lite längre pass för en van löpare och tillräckligt lätt för att också springa snabbare pass eller tävlingar över längre distanser i för både den ovana löparen och den som sprungit längre. Gå tillbaka några år och Asics DS Trainer var okrönt kung i det här segmentet. Idag är konkurrensen klart tuffare och Boston är ett bra val men inte bäst tycker jag då den får stryk av Salming Distance vad gäller löpkänsla. Boston lever enligt mig inte upp till den unika stötdämpningen och känslan som marknadsföringen ger sken av och känns inte unik jämfört med andra lättare träningsskor på marknaden.









Lättviktstrainerduellen!





Sulmönster på Salming Distance efter 700 km, relativt fräscha sula fortfarande!


fredag 12 juni 2015

Den bästa sortens löpning!

Försommarlöpning i Finishertröja - den bästa sortens löpning! Foto: Robban Andersson.

En bild på Facebook gjorde att jag stannade upp en kort stund i morse. Jag fick låna den till den här inlägget efter att ha frågat om lov. Jag var dock tämligen säker på att upphovsmannen och löparen på bilden inte skulle misstycka!

Robban är en av mina löparkompisar ”på distans” som precis som jag reggar sin träning på världens bästa träningssite, jogg.se. Robban har sprungit riktigt bra på både mil och halvmara i år och jag har haft det stora nöjet att få bolla träningstankar med honom under våren då hans stora mål var att springa sin första maraton i Köpenhamn i maj och dessutom springa under tre timmar, något han klarade med bravur efter att ha gått i mål på 2:55!

Sen vår och försommar är kanske den allra finaste tiden för löpning och just detta som bilden förmedlar så bra utan ord, att efter ett lopp springa ett stilla löppass en sommarmorgon eller sommarkväll på en mjuk skogsstig iklädd shorts och Finishertröja från ett lopp där man är riktigt riktigt nöjd med sin prestation. Jag kan inte komma på något som slår det – det måste helt enkelt vara den bästa formen av löpning alla kategorier!

Håller ni med mig eller har ni andra ögonblick ni vill lyfta fram?

Jag har ingen finishertröja i år och inget lopp jag är sådär nöjd med och visst börjar jag längta ut i löpspåret. På söndag är det fyra veckor sedan jag sprang senast. Jag är vid rätt gott mod ändå, jag har cyklat flera fina rundor, bl a lyckats snitta över 30 km/h i tre mil på min racer trots blåst och backar. Roligt men också lite läskigt ibland. Jag har kört ett stenhårt intervallpass på träningscykel på jobbet i veckan 1-2-3-4-4-3-2-1 min med hälften så lång vila där klockan föreslog 67 timmar återhämtning efter passet och en träningseffekt på 4.9 av 5.0 möjliga. Jag har kört lite rehab samtidigt som det varit skolavslutning och massa andra aktiviteter i veckan. Till helgen hoppas jag på lite cykling igen och att nästa vecka förhoppningsvis få börja en kortare och framförallt sista fas i min rehab. Trevlig helg på er! 


Töntig fredagsselfie från lunchpasset får illustrera att
har man ingen aktuell Finishertröja går det bra
att glida runt i en gammal

söndag 7 juni 2015

After work hos Craft och cykelköp

Den här veckan har det inte blivit så mycket tränat av lite olika anledningar. På jobbet ska vi tillfälligt flytta ut ur våra lokalen för renovering/ombyggnation under sommaren och därför har jag inte hunnit lunchträna i slutet av veckan, bara i tisdags blev det rehab+kort cykling. I måndags var jag på återbesök igen hos naprapaten som tyckte det gått fort "hit" och att det såg bra ut, mindre stel och retad i baksidan. Jag fick påbörja steg 2 i rehaben och hoppades på att det skulle räcka med en vecka men tyvärr ska jag nu köra de här övningarna t o m 18/6.

I tisdags kväll var jag inbjuden till Craft och deras nya showroom i Stockholm för lite bubbel, mingel och visning av nya kommande kollektioner. Mycket trevligt träningsprat med kända och nya bekantskaper!

Lägg till bildtext
Lånade bilder från Magnus och Pace on Earth

I torsdags hade jag tänkt cykla MTB men då jag ett tag varit lockad av att cykla racer och tittat på begagnade cyklar på Blocket beslutade jag mig, efter att ha rådfrågat min cykelkunniga klubbkamrat Eva, att åka och provcykla en cykel i Bromma, en Scott CR1 med kolfiberram med bra nivå på växlar och bromsar, en cykel som jag inte "växer ur" även om jag börjar uppskatta cykling och en cykel som jag heller inte behöver lägga ut en hel förmögenhet på. Efter frustration när jag försökte byta pedaler till "rätt" sort vilket till slut krävde insats av två vuxna män en slägga (!) så hann jag ut en kortkort testpass i fredags och strax ska jag ut och prova det första riktiga träningspasset i blåsten. Visst kan man nästan ta mig för en cyklist?

Kommande vecka bjuder på skolavslutningar och i övrigt fullt upp också men det är min ambition att köra lite mer rehab nästa vecka och också uppdatera bloggen lite oftare än jag gjort senaste tiden eftersom jag märker att inspirationen att skriva minskar när jag skriver mer sällan. Jag kommer skriva mer om cykeln och cykling framöver också men oroa er inte, 4:30-fart kommer först och främst att förbli en löparblogg!

tisdag 2 juni 2015

"Tålamod, man måste ha tålamod, lugn och still, de vill de helst ha mig till" - Det går framåt

Jag kör på min rehab av min ”långlöparrumpa” som detta kallas eller proximal hamstringtendinopati. Motivationen för rehab är hög som sig bör men ännu är det långt kvar innan jag får knyta löparskorna igen! Självklart saknar jag att springa men inte så mycket som jag trodde. Livet har gått i 180 km/h sista två veckorna, det har varit mer än tillräckligt med mängder av aktiviteter, datum och deadlines inför barnens olika skolavslutningar, inte minst eftersom vår äldsta dotter går ut nian i år med allt extra det innebär. Förra veckan var hon i Barcelona med spanskagruppen och då åkte ju jag och hustrun på stalltjänst, visserligen trevligt i lagom doser, men tidskrävande! 

Får den här killen för sig att springa har jag ingen chans att hänga på...

Jag håller igång i alla fall och i tid tränar jag inte så väldigt mycket mindre än innan även om det sista veckan blivit lite mindre. Jag fick en mycket klok kommentar av Anders på förra inlägget att det gäller att komma ihåg att det jag ska ägna mig åt nu är rehab till skillnad från något slags alternativträningsläger i iver att behålla kondition. Lite extra vila när det är så mycket annat är nog bara av godo, det var ju precis därför jag hamnade här från början, att jag inte lyssnade på kroppen!

Jag har cyklat lite racer och jag har grundfysiken när en 53 km cykel i 28 km/h pulsmässigt känns som en söndagspromenad. Det är ju lite andra muskler som jobbar och det märks däremot! En del mountainbike har det också blivit samt intervaller på träningscykel på jobbet 1-2 gånger i veckan. Jag känner mig också starkare när jag kör mitt styrkeprogram. Jag känner inte av skadan på samma sätt som i början samtidigt som det är lite lurigt eftersom styrkeprogrammet också gör att jag blir lite sliten och får en del känningar. 

Jag har kollat lite på begagnade cyklar och även varit inne på att köpa en ny men det är lätt att bli fartblind och vilja ha för mycket innan jag vet om jag kommer använda det. Dessutom har jag svårt att just nu ens hitta tiden att åka och provcykla en racer kvällstid tyvärr och intressanta cyklar säljs fort men det kommer å andra sidan nya hela tiden.


Igår var jag hos naprapaten igen för behandling och upptrappning av styrkan. Vissa övningar behålls i steg två, andra tillkommer, främst tuffare övning med boll, t ex hamstringscurl med bara ett ben på bollen, vilket jag redan provat, huvaligen! Tyvärr ska jag köra på med steg två ända till 18/6 och inte bara en vecka vilket jag drömt om men naprapaten uttryckte att jag läkte fint och tyckte det gått snabbt hittills med läkningen. Igår var det fem månader till New York Marathon och jag känner fortfarande att jag har gott om tid, kan andra komma tillbaka, träna 12 veckor och sedan springa sub3 igen så kan jag! Högre än så siktar jag absolut inte!

Till slut ett stort grattis till alla er som kämpade er igenom ännu ett tufft Stockholm Marathon i lördags, jag följde TV-sändningen hemifrån och förutom att det var varmare fick jag lite 2012-vibbar! Hoppas ni är nöjda med er prestation! 

måndag 25 maj 2015

Tendinopati i hamstringssenan - Jag brukar vara duktig på att lyssna på kroppen men den här våren har jag inte lyckats med det!

Jag hintade i förra inlägget om att jag fått tråkiga besked av naprapat och att jag haft en känning i baksida lår. För en vecka sedan var jag på mitt första besök och efter att jag berättat om förloppet gjordes styrketester vilket visade dels att jag var starkare i höger än i vänster och att jag var starkare i framsida lår än i baksida vilket inte är så ovanligt. Att vara helt symmetrisk vad gäller styrka är ovanligt utan de flesta har obalanser vi bör jobba med. Däremot var jag inte sned i höft eller rygg vilket jag hade hoppats vara orsaken.

Jag fick tuff massage och efter klämmande och tryckade var det tydligt att senan som fäster de tre hamstringsmusklerna semitendinosus, semimembranosus och biceps femoris vid sittbenet, se pil nedan, var irriterad vilket tydligen är en typisk overuse-/löparskada. Tendinit är det medinska begreppet eller egentligen tendinopati (vilket betyder sjukdomstillstånd i en sena) eftersom tendinit (inflammation) eller tendinos (sjukdom i senan) kräver magnetröntgen eller annat bilddiagnostik för att bekräfta diagnosen. 

Jag fick massage, värmebehandling, akupunktur och slutligen laserbehandling. När vissa fibertrådar i senan är trasiga bildas ärrvävnad och nya blodkärl växer in för att försöka läka senan och då läker det fel om jag förstått det rätt och laserbehandlingen syftar till att få bort de här blodkärlen. Senan i sig har dålig blodförsörjning vilket gör att det kan ta tid att läka. Det tråkiga beskedet var att jag fick löpförbud i åtta veckor och det nu när Sverige är som vackrast efter den långa vintern och den kalla våren. 

Det är senan som fäster hamstringsmuskulaturen vid sittbenet som är överansträngd

Det är viktigt med vila och att undvika stötbelastningen som löpningen ger hur bra teknik man än springer med. Därav löpförbudet. Jag får konditionsträna med cykling och cross-trainer, roddmaskin etc vilket inte ger någon belastning. Naprapaten nämnde att den här skadan är vanligast hos bålsvaga löpare med en sittande löpstil där baksidorna inte aktiveras men noterade att det var lite atypiskt eftersom han konstaterade att jag var stark i bålen. 

Självklart var det ett tråkigt besked, jag är helt ovan vid långa skadeuppehåll, och har ju en lång svit som nu bryts och stannar på 79 raka månader med 100 löpta kilometer eller mer per månad. En månad till eller varför inte 21 månader till hade varit roligt och något att berätta för barnbarnen om...

Självklart var det lite tjurigt och jag lade en hel del fokus på det första dagarna men är vid rätt god mod ändå nu efter en vecka. Mitt signum under de här åren har ju varit kontinuiteten och skadefriheten och en stor del av resultatutvecklingen kommer nog därifrån ihop med hyfsat fokuserad träning och en hel del pannben! Däremot, om jag lyfter blicken lite, löpningen har inte varit så rolig i vår när det gått så tungt och jag varit så sliten. Jag är också hellre skadad nu när jag ändå inte har några mål i närtid än i höst när jag vill vara frisk att springa New York Marathon och åtta veckor (eller vad det nu slutar på) är faktiskt ingen katastrof. Jag är en motionär, tänk på Susanna Kallur som varit borta i flera år, tänk på elitidrottare som har sporten som yrke, min fru tycker jag ska skänka en tanke åt alla träningsgalna gravida kvinnor som inte får/kan träna och det finns faktiskt saker jag kan göra som gör mig både svettig, trött och andfått ändå.

Jag får dessutom skylla mig själv! Jag vet precis vad som startade det hela. Strax innan påsk hade jag försökt vila bort min förkylning och när det bara kändes lite bättre körde jag ett lättare banpass på Påskafton inför en eventuell start i Påsksmällen på annandag påsk. Detta trots att jag var trött och sliten. Passet gick trögt. Ändå avslutade jag det med att köra 2x100m på i princip max på trötta muskler. Det var dumt, mycket dumt! Baksidorna pallade nog inte den accelerationen och efteråt fick jag ont i skinkan och trodde jag åkt på en sträckning eller en liten muskelbristning. Det enda rätta hade naturligtvis varit mer vila. Jag brukar vara duktig på att lyssna på kroppen men den här våren har jag inte lyckats med det! 

Löpningen har som sagt känts tung och tråkig under april och maj och det känns lite som om jag svikits av en lång och kär vän, inte för att jag nu blivit skadad utan innan dess. Det har varit mycket tråkigare än vanligt och saknaden efter att känna mig i form har varit stor vilket är precis samma känsla jag hade våren 2013, senast när mina blodvärden var låga och även våren 2011 var det samma visa faktiskt. Därför kommer kanske det här uppehållet lägligt ändå. Jag försöker tänka så!

Jag har varit lockad av cykling ett tag som ett till löpning men jag är löpare och kommer aldrig cykla Vätternrundan och vill inte in i prylhysterin som cyklingen lätt leder till. Ska jag ha något med kvalité så kostar det också en slant och det blir ytterligare en pryl att förvara. Kanske letar jag något begagnat efter Vätternrundan, kanske köper jag en cykel förr eller senare ändå, kanske långt senare för att ha variation i träningen.

Jag tränade ändå en del förra veckan med fyra cykelpass varav två tuffa. Första 10x1 min med 30s vila och 4x15sek max med 15 sek vila och det var tufft och jag svettades floder. Andra passet 4x4 minuter med aktiv vila och det var också rejält jobbigt. Distanspass ute på min gamla MTB på en kuperad grusrunda jag ofta springer och som jag kallar Tre Sjöar-rundan eftersom den passerar just tre olika sjöar. Det hade varit en magisk kväll att springa med ny, skir grönska och all fågelsång. På cykel i hög fart susar det för mycket i öronen för att uppfatta allt på samma sätt. Veckan avslutades med att jag igår cyklade 53 km på en lånad racer och snittade drygt 27 km/h och det var roligt att susa fram längs vägarna även om det kändes lite läskigt först med fastlåsta skor, smalt styre, hög fart och trafik. Idag har jag ont i rumpan eftersom jag cyklade i ett var vanliga löpartights utan vaddering. 



Jag vet inte hur jag tränar effektivast på cykel, kan inget om watt men så länge jag får puls, blir andfått, svettig och trött är det nog bra så jag testar mig fram.

Jag har varit på mitt första återbesök hos naprapaten för mer behandling. Fokus är fortsatt behandling parallellt med ett styrke-/rehabprogram jag ska köra fyra-fem gånger i veckan eftersom att bygga upp styrkan är viktigt för att förbli frisk och undvika återfall. Jag var redan mindre stel och vi körde igenom övningarna i första delen (av tre) i rehabprogrammet och jag fick beröm för min bålstyrka vilket innebär att första fasen kommer avslutas redan 1/6 när tredje besöket är inbokat. Förhoppningsvis innebär det att det inte kommer ta åtta veckor innan jag återigen knyter löparskorna! Jag har redan varit ganska flitig att köra programmet flera gånger och jag gör några av övningarna varje dag och jag känner att det tar bra i musklerna och jag känner mig redan starkare. Lite sliten i musklerna blir jag också så idag har jag tänkt att vila helt och bara köra foamroller för att mjuka upp området där skadan sitter.

tisdag 19 maj 2015

Lång statusrapport

Hej igen bloggen....

Ett intensivt 2014, löpmässigt och familjemässigt, en segdragen virusinfektion, extra mycket på jobbet då jag täckt upp för kollega och låga blodvärden på det, där har ni den trista korta versionen av det här inlägget och varför det till slut gick ut över löpningen! 

Hur är status då? Det är fortfarande högt och lågt, gott och blandat vad gäller träningen och övriga livet, vissa dagar är jag pigg och kan träna bra, andra är jag trött och kan endast med svårighet jogga men den senaste veckan har det känts klart bättre och jag är mycket piggare nu än för ett par veckor sedan! Klockan föreslår konsekvent längre återhämtningstider efter passen samtidigt som den ändå påstår "Recovery Good" i början av varje pass. Känner ändå påtagligt att mitt behov av återhämtning är större än vanligt.

Jag har varit på läkarbesök och tagit prover som visade att mina blodvärden inte var så lysande men inte heller superdåliga den här gången. Jag har skrivit om min historia kring detta tidigare för er som inte läst bloggen så länge. Både Hb, järn och S-Ferritin (som är ett protein i blodet som järnet binder till och som utgör kroppens "järndepå") låg precis på eller under referengränserna. Depåerna töms först och sedan sjunker Hb. Det hela är lite förvånande denna gång då jag faktiskt inte slarvat med järntabletterna i vinter/vår p g a att jag känt mig pigg utan faktiskt ätit regelbundet hela vintern och riktigt mycket järn senaste två månaderna. Den goda nyheten är att det går ganska snabbt att åtgärda, den tråkiga är att jag alltid blir lite ytterligare "sänkt" vilket helt och hållet sitter i huvudet då jag blir påmind om att det faktiskt är något fel på mig och att jag inte har de rätta förutsättningarna eller en kropp som fungerar perfekt men det är ju bara att gilla läget och efter ett tag brukar jag komma igen mentalt. Jag har sedan dess ätit rejält höga doser med järn dagligen och det börjar ge effekt nu, jag är piggare, mer koncentrerad utan att tröttna och löppassen går fortare i samma ansträngning.

På gång igen? Kanske, känslan på just det här passet var bra, på nästa fullkomligt katastrofal...

Det lutar väl åt något slags utmattningssyndrom/utbrändhet "light" men utmattningsdepression är det inte eftersom jag varken är nedstämd, ledsen eller deprimerad. Jag mår inte dåligt på grund av några relationer, inte på grund av något i familjen eller på jobbet. Jag har bara varit rejält sliten och trött och jag känner igen symptomen från när jag tidigare haft dåliga blodvärden så däri ligger en stor del av förklaringen!

Tittar jag tillbaka så ser jag ett väldigt intensivt 2014, löpmässigt och familjemässigt, hösten innehåll ett svårt benbrott med lång rehab för yngsta sonen, när den processen var klar bröt äldsta sonen fingret, vi har hyrt häst hela året (några veckor till nu) och det har inneburit extra krav och extra åtaganden.på oss även om äldsta dottern har skött det helt perfekt. Jobbmässigt har det varit intensivt och jag har täckt för en föräldraledig kollega ett par månader fast jag bara jobbar 80%. En massa (mestadels roliga) aktiviteter med barnen är ju standard med fyra barn men sett utifrån, så visst har det varit mycket en längre period, alltför mycket faktiskt.

Träningsmässigt har jag stått över en del pass, skippat transportlöpningen helt under en period. April blev ändå en OK träningsmånad och jag återföll lite i slutet av månaden till dumstrutbeteendet att springa några pass bara för att få lite mer mängd i dagboken - Inledde maj - trött på att jogga omkring och fundera över hur jag mår - med ett tänk om att springa mer fart och skippa vissa utfyllnadspass men fick ett bakslag och det fungerade inte som jag ville. Tidigare har jag varit ett välkalibrerat maskineri med örnkoll på min egen kapacitet och kunnat skissa på ganska tuffa pass och ändå kunnat matcha dem perfekt, den förmågan har jag inte haft nu utan har fått avbryta en hel del pass eller ändra målsättning under passen. Ökade järnintaget efter läkarbesöket, lade in fler dubba vilodagar Vilket gjorde gott. Löpningen känns kantig, orytmisk och utan flyt och som allt ovan inte var nog kan känslan nog till viss del förklaras av att jag också under flera veckor haft en känning i vänster baksida lår. Känningen vandrar runt lite, först trodde jag det var en bristning som jag ådrog mig efter ett banpass i Påskhelgen men det är nu så länge sedan så det tror jag inte längre men det stramar när jag går och springer. Jag vilade extra under Kristi Himmelsfärdhelgen och kände inte av det i vila men när jag på söndagen sprang ett i övrigt bra pass tröskel (3++2+1+1+1 km i sub 4 min/km, totalt 17 km) kände jag tyvärr av det igen och även dagen efter i vila. Det går att springa med men känns hela tiden, extra mycket i högre fart. Jag bokade in mig hos en naprapat som tyvärr inte hade några goda nyheter men vad som sades väntar jag lite med att skriva om då det här inlägget redan är långt och jag vill ägna ett eget inlägg åt det efter nästa besök som är på torsdag.

Så, den långa versionen varsågoda. När det gäller "att leva löpning" som jag skrev om för ett tag sedan så kämpar jag fortfarande med min skärmnärvaro, det är så slentrianmässigt lätt att plocka upp mobilen och slösurfa en stund bland Instagram, Twitter och Facebook men som Magnus så insiktsfullt skrev i en kommentar på förra inlägget, "De sociala mediernas dragningskraft och positiva pushande när man är uppåt kan vara lika pressande och negativt belastande när man känner sig nere..." och så är det verkligen, det har mest gjort mig frustrerad utan att ge mig något så jag har försökt, men inte helt lyckats, minska min skärmtid och istället göra saker som att spela spel med barnen, ta en promenad, cykla en sväng. Frisk luft och tid att tänka som har gett mig väldigt mycket mer än kända och okända människors frukostar och träningsselfies. Så är läget, inte på topp med andra ord men jag kommer igen även om jag just nu faktiskt inte är så säker på det...