fredag 10 november 2017

Mellanmjölkar

Kontrasterna gör livet sägs det. Mellan hopp och förtvivlan, ljus och mörker, värme och kyla. Förra veckan var vi på semester och tyvärr drog vi med oss magsjuka ner. Det blev ganska lindrigt ändå men jag blev tyvärr sjuk i samma stund som planet taxade ut på startbanan vilket inte var någon höjdare. 

Jag tänkte först ta en hel vecka utan någon löpning, var inte sugen i början av veckan men det blev ändå två korta joggpass under veckan. Hotellet lågt väldigt högt beläget och vägen ner till strandpromenaden bjöd på 150 höjdmeter på 900m sträcka så det blev en utmaning i sig. Första gången jag provade att springa uppför var jag chanslös men andra gången gick det men det var inte vackert! 

Ena dagen shorts, linne, strandpromenad och ett solglittrande Atlanten bredvid mig...

och nästa stund, ett par plusgrader, regnvåt hemvan cykelbana i novembermörker. Kontraster i löparlivet!




De två senaste veckorna har bjudit på väldigt lite träning och det är medvetet, egentligen har det varit flera lugna veckor än så och det känns bara bra. Min form av säsongsvila. Det finns olika tänk kring säsongsvila men jag ser inget behov med min låga träningsvolym att ta någon längre helvila utan springer lite mindre och som jag känner för nu. Det finns heller ingen anledning att redan nu börja jaga mil den här tiden på året. Nästa säsong är långt borta.

Den träningen som blir av blir också av lite "mellanmjölkskaraktär", den av löpare så bespottade farten/zonen/ansträngningen som är för snabb för att kallas lugn distans och alldeles för lätt för att vara ett fartpass men inte heller det gör något nu. Tvärtom kan en period med mellanmjölksträning vara både avkopplande och också lite formskapande då farten är högre än vid lugn distansträning och den extra vilan ändå gör att jag känner mig fräsch i kroppen vid varje pass för det gör jag just nu. Dessutom får många av passen lite progressiv karaktär med inslag av fartlek vilket jag gillar! Igår var jag dock sugen på fart så jag körde 8x300m i kontrollerad men ganska hög fart med en minuts vila i ett 12 km distanspass.

Kroppen har inga skavanker och huvudet är sugen på löpning och inte tvärtom vilket är ett mycket gott tecken så här sent på året och ett tecken på att jag fått en period med återhämtning.