söndag 25 november 2018

Strängnäs halvmaraton 2018 - 1:25:21 och en niondeplats

Det var länge sedan jag skrev en tävlingsrapport. Det blir lätt så när jag inte tävlar så ofta men igår sprang jag Strängnäs halvmaraton för första gången.

Kort version, jättetrevligt lopp, kallt, soligt väder, nionde plats på tiden 1:25:21 vilket jag är jättenöjd med efter omständigheterna och det var väldigt kul att tävla igen och det är väl det det går ut på, att ha kul? Det viktiga var inte resultatet eller tiden utan att få delta i gemenskapen igen, prata löpning med likasinnade.

Enhörnas framgångar omskrivna i Länstidningen efter loppet.

Längre version, Jag velade länge om deltagande, tvekade p g a risk för kyla, dålig form och bristen på långpass och mitt långvariga snorande i princip hela oktober och halva november men det passade tidsmässigt och när Henrik från Enhörna hörde av sig när han skulle anmäla löpare var det inte längre mycket att fundera på, tvärtom kändes det roligt att träffa kompisar och sätta på mig nummerlapp igen, fast någon nummerlapp fick vi nu inte utan istället ett chip att sätta runt vristen. Någon nervositet fanns inte, vet att jag inte är i toppform utan tänkte ta det som ett tuffare träningspass.

Ett testpass på tisdagen med 2 x 5 km omkring halvmarafart gav en fingervisning om formen och realistisk tävlingsfart och då fem kilometer i fyrafart var lite för ansträngande med tanke på ytterligare sexton kilometer så släppte jag ännu mer på egna krav att prestera en viss tid.

Strax dags för start. Foto: Stefan Alexandersson.

Direkt efter start. Foto: Henrik Kvarnlöt.
Snöigt, grått och kallt i Nykvarn när jag vaknade men strålande sol i Strängnäs dit jag åkte med min löparkompis Maria som sedan sprang in på en fin tolfteplats. När starten gick kom jag iväg bra och kom omgående in i en bra rytm omkring fyra minuter per kilometer i den långa utförslöpan efter start. Vinnaren Simon Karlsson drog sakta iväg med mina klubbkompisar efter, jag blev passerad av ett par löpare men stressade inte upp mig. Det kändes mycket kontrollerat och vi lämnade Strängnäs och sprang via en smal stig ut på vackra grusvägar mot Vansö, där jag låg först i en klunga fyra-fem löpare. Jag hoppade över vätskan vid fem km, blev ifrånsprungen av en löpare i AstraZeneca-tröja och passerade en annan löpare som saktat in och siktade mot en mugg vid milen istället men nästa vätska dök upp redan vid nio kilometer i en skarp kurva var jag inte riktigt beredd och hoppade därför över den också och så var vi bara två kvar, jag och min klubbkamrat Daniel bakom mig. 

Milen passerades på 40:03 på min klocka och här blev det lite lösare grus vilket gjorde att det släppte lite i steget och jag blev lite tröttare men samtidigt kände jag mig stark och jämn i farten. Här var enda stället jag också blev osäker på vägvalet då det fanns två grusvägar att ta höger på innan vi skulle korsa väg 55 över en bro men Daniel bakom mig ledde mig rätt, kanske som tack för dragjobbet jag gjorde?!

Någonstans ute på Vansö mellan 10-15 km. Foto. Henrik Kvarnlöt.

Det var skönt att komma ut på slät asfalt igen igen längs Mälaren på väg in mot Strängnäs. Vid vätskan vid 15 km ropade jag högt "SPORTDRYCK" och fick en hel mugg Umara i näven. Tyvärr trampade Daniel snett här någonstans, önskade mig lycka till och släppte min rygg. Efter vätskan kom det en ganska brant backe och det började gå tungt nu. Benen blev stummare och började alltmer högljutt tala om att de gärna skulle sänka tempot nu när vi kom ner i de centrala delarna av Strängnäs. Kanske blev jag lite bekväm också, och kände mig lite för nöjd och det är aldrig bra efter 15 km på en halvmara, när jag inte längre hade någon löpare som flåsade mig i rygg och ingen inom räckhåll framåt. 


Tröga ben på sista delen av loppet! Foto: Stefan Alexandersson

Kilometer 15-16 gick i strax under 4:10-fart och vid 17-18 km kändes det ännu trögare men jag hörde en löpare bakom mig och lyckades skrämma upp benen i 4:05-fart förbi Europaskolan och Tosteröbron. Efter drygt 19 km inne i stan sprang han om mig på väldigt lätta ben och jag orkade inte följa och gjorde inget riktigt försök heller, väl medveten om att loppets avslutning innehöll en enda lång backe på en dryg kilometer upp till mål. En fartsänkning på 20 sekunder per kilometer talar om att det gick tungt uppför men upp kom jag såklart, hade en liten förhoppning om att komma under 1:25 men orkade inte. Väl inne på idrottsplatsen avslutade vi med ett varv på snötäckt tartan men löparen framför hade för stor lucka,. Jag lyckades ändå göra en helt OK fartökning ner till 3:25-fart och sprang in som nia på 1:25:21. 

Målgång, alltid lika skön känsla! Foto: Tony Lilja

Helt klart nöjd med det här med tanke på min lägre träningsmängd i år, att jag gått och snorat i princip konstant sedan början av oktober. En vintrig halvmara med större delen av banan på grus. Höll fyrafart nästan ända fram till 15 km men frånvaron av (fart-)uthållighet och backträning gav sig till känna i slutet på loppet.

Jag valde mina vanliga tävlingsskor igår och sprang i Salming Distance istället, en sko jag har tränat flera hundra mil i sedan debuten 2013 men från version D5 och framåt har skon blivit lättare och mer en "maratonracer" än en träningssko och det gick hur bra som helst att tävla i den och jag skulle också kunna tänka mig att använda den som en maratonsko.




Skoj att debutera i getingrandigt för Enhörna, klubben hade fyra löpare topp-10 på platserna, 2, 4, 5 och 9. Trevligt att träffa löparkompisar och många nya bekantskaper som också bevisade att den här bloggen fortfarande har läsare! Tack!

Enhörnas herrar, från vänster Nathan, Robert, Undertecknad, Daniel och Erik.

Väldigt trevligt lopp och en mycket vacker och lättsprungen bana, undantaget sista kilometern då. Kan varmt rekommendera det här loppet om man vill springa en halvmara så här års som avslutning på säsongen, tack till Strängnäs Löparklubb för ett mycket fint arrangemang! Jag kommer mer än gärna tillbaka! Att medaljen också var en kapsylöppnare passade jag på att utnyttja på kvällen, tyvärr inte i närheten av någon "persbärs" men automatiskt årsbästa i alla fall (har ju inte sprungit någon annan halvmara i år :-)

torsdag 15 november 2018

Om detta med att inte höra sin omgivning

November och gråare än gråast. Vet inte hur länge sedan det är vi såg solen men efter ett par sämre veckor så flyter träningen på hyggligt, intervaller i måndags och ikväll och ett långpass i helgen.

Det här med att använda hörlurar, självklart ska man kunna göra det. Jag använder själv lurar ofta så här års, lyssnar på både poddar och musik. Men aldrig på så hög volym att jag inte hör omgivningen.

Det har blivit många rundor nu där jag samsats på trånga gångvägar och stigar med många som är ute och promenerar. Även om jag inte springer fort så kan det ändå upplevas så av de som promenerar. 

Flera gånger i höst har jag tyvärr skrämt kvinnor som promenerat framför mig med väldigt stora hörlurar som uppenbarligen stängt ute allt ljud. Då hade jag ändå påkallat uppmärksamhet genom att t ex först på avstånd harklat mig , ropat ”ursäkta” högt och sedan en gång till, utan resultat. Med det följande resultatet att jag skrämt dem när jag ändå sprang förbi ibland alldeles intill för att vägen/stigen var så smal. 

Jag gillar inte att skrämma folk när jag springer, att framkalla rädsla om än bara för en kort stund. Jag brukar säga, "ursäkta, det var inte meningen att skrämma dig" eller något lika platt och meningslöst trots att jag faktiskt försökt påkalla uppmärksamhet flera gånger för att kunna passera.

På ett djupare plan hatar jag att så många uttrycker otrygghet idag, att främst kvinnor ofta uttrycker rädsla för att kunna röra sig obegränsat utomhus framförallt nu under den mörka årstiden eller att vissa t o m uttrycker tveksamhet att springa i motionsspår eller parker t o m i fullt dagsljus. Jag hatar att kvinnor inte har ”råd” att tänka alla de möter har goda, dvs inga, avsikter alls. Hatar att de kan behöva känna sig tvingade att byta sida på vägen vid möte och så vidare. Det är fruktansvärt och ett stort samhällsproblem och ett mycket större ämne än vad den här bloggposten förmår täcka in. Just nu så undrar jag främst hur tusan jag ska bete mig för att inte skrämma slag på folk när jag är ute och springer? Att behöva avbryta löppasset och börja gå bakom dem gör jag inte och det kan ju dessutom upplevas som lika skrämmande, att det helt plötsligt finns någon som går alldeles bakom dem som dykt upp från ingenstans.

Vad kan man som löpare göra förutom att försöka påkalla uppmärksamhet innan man passerar?

Visst kan mörker upplevas som skrämmande att springa i men det är betydligt mindre risk att skrämma andra då pannlampan gör att man syns på väldigt långt håll! 

torsdag 1 november 2018

Efter 50 mil i HokaOneOne Napali

Som ett led i att bekämpa min hälsporre köpte jag mitt första par löparskor från HokaOneOne i våras. Skomärket som gjort succé på marknaden med sina "maximalistiska" skor de senaste åren. Jag har nu sprungit 50 mil i Hoka Napali, och tänkte skriva lite om det.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet, tvärtom faktiskt! Till saken hör att jag i början kombinerade Hokaskorna med mina hälsporreinlägg och det hade en väldigt konstig effekt på mitt löpsteg, jag upplevde att jag landade fel och att det blev ett jobbigt motstånd i varje steg. Dessutom kände jag inte den omskrivna, mjuka dämpningen utan tyckte skorna var ganska stumma. Jag sprang med inläggen i andra skor och tyckte då att Hoka kändes jämförelsevis sämre.

Det tog närmare tio mil innan den rätta känslan infann sig och då hade jag också tagit ur inläggen så jag vet inte vad som är hönan och ägget här. Jag kan inte påstå att jag känner någon stor skillnad i återhämtning efter löppass i Hoka, men visst, jag blir lite mindre sliten än om jag springer långt och mycket i tunnare skor, t ex Salming Distance en längre period.

Idag uppskattar jag mina Hoka, jag har de gärna till vardags och uppskattar löpkänslan i dem, de är lätta, mjuka och flexibla och trots all dämpning är de allround och responsiva och går därför bra att också springa fort i. De är helt enkelt sköna att springa i utan att i alla fall jag tänker på all den teknologi som Hoka själva påstår hjälper löparen springa bra. Mjukheten i sulan har ett pris och det är hållbarheten. Dämpningen börjar bli stummare redan efter 50 mil och jag skulle bli förvånad om de fortfarande är OK efter ytterligare 50 mil. Meshen på ovandelen har någon reva och ovandelen ett hål vid kanten vilket nog mer har att göra med att jag slarvar med att knyta upp dem. Sulan är annars inte speciellt sliten.











Forskning, visserligen som alltid inom det här området, väldigt små studier med kort uppföljningstid har visat att "Peak impact force" inte blir mindre i maxdämpade skor och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är förvånande med tanke på dämpningen eller logiskt då man kan tänka sig att landningen blir "vårdslös" då kontakten/feedbacken med underlaget blir så mycket sämre med en tjock sula mellan foten och marken.

Min hälsporre har lett till ett större intresse för foten och dess funktion. Jag vidhåller min vanliga ståndpunkt att variation i skodon är det bästa för kroppen. Få av oss klarar att springa i väldigt minimalistiska skor på hårt underlag över längre tid och jag tror inte heller att vi bör springa alla våra pass i maximalt dämpade skor över längre tid då jag fortfarande tror att det kan leda till svagare fötter men jag tror på att variera skor och åtminstone ha ett mera dämpat alternativ.

Minimalistförespråkarna hävdar att vissa typer av löparskador nu visar sig efter att väldigt dämpade skor blivit populära men jag har inte läst något som stöder det utan betraktar "maximalistvågen" precis på samma sätt som "minimalistvågen" som kom med Born to Run för knappt tio år sedan, och det finns tecken på att också Hokas skor alltmer liknar övriga märken. Just nu leder Nike utvecklingen på skomarknaden med sin Zoom-X-dämpning, kolfiberplattor, Flyknit-ovandelar som är som en strumpa på foten och Vaporfly och jag tror nästa trend är att flera producenter kommer försöka ta efter det. Här är t ex ett tecken på att även Hoka sneglat på Nikes teknologi med en full-längds kolfiberplatta.




Arvet som minimalistvågen för några år sedan lämnade efter sig var just att även väldigt dämpade skor numera är lätta, med tunna ovandelar, ofta mjuka hälkappor och med bra löpkänsla och det positiva för löpare är att det aldrig tidigare funnits så många sköna, väldämpade skor som också är lätta och har en bra löpkänsla på marknaden som det gör idag!