fredag 15 februari 2019

Icebug Oribi 3 - en osponsrad recension

Jag kasserade mina Icebug Aurora efter förra vintern, gillade löpkänslan och att de var förhållandevis lätta men hade problem med att de var så stela och misstänkte att de bidrog till min hälsporre. Jag gillar verkligen fästet hos Icebug med de dynamiska dubbarna men ogillar att de ofta är stela och tunga. Tittade på andra märken, t ex VJ Sarva, när jag skulle köpa nya vinterskor, men tillgängligheten gjorde att valet föll på Icebug igen och den lättare modellen Oribi och efter 25 vintriga mil är jag riktigt imponerad av den här skon!

För tydlighetens skull är detta inlägg inte på något sätt är sponsrat av Icebug, jag har köpt skorna själv och skrivit inlägget helt på eget initiativ!

Oribi marknadsförs som en lätt sko på Icebugs hemsida:


De här påståendena läser jag med en hel skopa salt men här skriver jag under på det mesta. Oribi är lätt för att vara en Icebug-sko, och framförallt, den känns lättare på foten än den faktiskt är. De första passen tyckte jag känslan påminde mer om att springa med en tävlingssko och då väger mitt par i storlek 44 trots alls 276 g vilket förvånade mig rejält när jag plockade fram vågen hemma.

Oribi3 BUGrip

Fästet med de dynamiska dubbarna är så bra som jag förväntat mig och gör att jag kan springa helt avslappnat även på partier med blankis. Dubbarna verkar heller inte slitas, däremot har jag tidigare haft problem med att dubbarna har börjat lossna helt efter ca 50-60 mil men det är för tidigt att bedöma det på mina Oribi ännu. Mina tyngre Icebug DTS (Distance Training Shoe) uppvisar inget sådant slitage efter 70 mil.

Oribi med 25 mil till vänster och Icebug DTS BUGrip med 70 mil till höger. Inga dubb som lossnat ännu.

Det bästa med Oribi utöver fästet är löpkänslan och den tunna ovandelen. Där tidigare modeller var varit tjocka, vadderade och stela är ovandelen och plösen på Oribi väldigt tunn och följsam. Här får jag intrycket av att Icebug tagit efter många andra skor på marknaden och deras tunna, flexibla ovandelar.

Ovanligt tunn och följsam ovandel...

...och väldigt tunn plös.

Flexibiliteten är god för att vara en dubbad vintersko och löpkänslan mycket bra tack vare den förhållandevis låga vikten och den tunnare ovandelen vilket gör skon följsam.

Den enda nackdelen hittills med skon, vilket den delar med andra lättare skor är att det är lätt att bli lite sliten i fötterna av för mycket, kontinuerlig användning. Framförallt märkte jag detta i december och första halvan av januari, när det ännu inte kommit så mycket snö utan underlag bestod uteslutande av hård, ojämn is. Efter flera pass i rad kände jag mig då öm i fötterna men det är ett tufft underlag för alla skor och lösningen är som vanligt att vid sådana förhållanden, variera både skor och underlag mera. Att springa mer i skogen och att använda den mer dämpade DTS rådde bot på det problemet.


Dubbarna och de snedställda dobbarna som känns igen från den lättare modellen Acceleritas.

Jag tycker den här skon passar en bred målgrupp och jag kan verkligen rekommendera den. Den vana löparen som uppskattar lite lättare skor kan använda den på många pass och jag tror även den som inte är så van kommer att uppskatta skon för fästet och löpkänslan! Vintern är lång i Sverige och varför inte springa med en sko som erbjuder både fint fäste och väldigt fin löpkänsla istället för bara en av faktorerna? Hur skönt det än är med bra fäste går dubbsäsongen mot sitt slut men jag tror att jag i Oribi har hittat en väldigt bra trailsko att använda på de ganska tekniska stigarna nära mig där jag tycker om att springa året runt. Dubbat ger ett överlägset grepp även på sommaren.

Till sist så tycker jag skon är snygg, vilket må vara oviktigt, men det är i alla fall ingen nackdel.

måndag 11 februari 2019

"Hygglig" vecka för svensk löpning...

I brist på egen träning - har varit förkyld i helgen och inte rört på mig mer än nödvändigt gläds jag åt att svensk löpning verkligen är på gång just nu!

  • Svenskt inomhusrekord av Kalle Berglund på 1500 m där han putsade sitt eget inomhusrekord. Jag gissar och hoppas att det gällande rekordet 3:36:49 från 1985 (!) kommer ryka i sommar!
  • Svenskt rekord på 10 km landsväg av Meraf Bahta 
  • IEM-kval på Lovisa Lindh, Hanna Hermansson, Lisa Havell och Anna Silvander. Säkert har jag glömt någon, det börjar bli för många snabba svenska medeldistansare att hålla reda på, bara en sådan sak!
  • Yolanda Ngarambe underskred EM-kvalgränsen då hon sprang 3000 m inomhus på 8:53:97 vilket är den tredje snabbaste tiden någonsin på sträckan av en svenska. Endast Meraf Bahta och Sara Wedlund har sprungit snabbare.
  • En rejäl putsning av David Nilssons ganska nysatta svenska rekord på halvmaraton där både Robel Fisha och Napoleon Solomon underskred det gamla rekordet men där Napoleon var en sekund före i mål i Barceolona halvmaraton och noterade det nya svenska rekordet på halvmaraton 1:01:17 i ett halvmaraton som var hans första på flera år och ett där han tydligen drog tätklungan en större del av loppet. Det är ingen vild gissning att det svenska herr-rekordet på halvmaraton i år kommer att lyda 60:XX någonting om "Nappe" nu väljer att springa ytterligare en halvmara i år. Dessutom satte superveteranen Musse nytt svenskt rekord i M40 i samma lopp genom att springa in på 1:03:02 vilket inte är så långt ifrån hans personliga rekord på sträckan. 
  • Johan Rogestedt sprang ett millopp på 29:40. 
Säkert har jag missat något, kommentera gärna i så fall. Som löpare och som intresserad av svensk löpning gläds jag såklart åt framgångarna och ser fram emot mera! Nästa helg gör t ex Charlotta Fougberg maratondebut med siktet högt inställt sub 2:30 och det ska bli mycket spännande att följa!

I övrigt och i sociala medier var väl detta veckans "snackis". Som svensk är jag tacksam över att det jag kanske träffar på under mina rundor, kanske en ouppfostrad lös hund, en argsint älg eller vildsvin eller varg från närliggande Sjundareviret på utflykt norröver gör att jag knappast riskerar livet i löparspåret p g a vår svenska fauna. Nu gick det bra för den här löparen som ströp (!) den attackerande unga puman som  inte lärt sig att undvika människor utan attackerade en löptur under en löptur i Colorado., USA. Tyvärr då gick det inte lika bra för puman.


fredag 1 februari 2019

Hur mycket vill jag?

Jag summerar januari och kan inte vara annat än nöjd, 253 km/23 timmar träning. Två långpass, sex fartpass, de flesta på löpband på en intensitet en bra bit från max vilket passar bra så här års, ett par medelhårda pass och tio vilodagar, något mer än jag tänkt men vardagen kommer alltid kräva att jag då och då prioriterar ner träningen och jag varken vill, ska eller kan prioritera löpträning lika hårt alla dagar eller veckor. Detta med att vilja har jag funderat på i dagens inlägg.

Utomhusträning i januari, mörkt, kallt, snö och halt men ändå ganska mysigt då det var vindstilla just den här kvällen...

Vi har fått en ny poddcast om löpning - Elitpodden - sedan ett tag tillbaka och jag gillar den, och ler åt "detta med gym" som är ett återkommande inslag i podden. Den fyller en lucka i ett utbud som börjar lida av överetablering och att samma fåtal gäster bokas in i samtliga poddar. Jag önskar att Åkesson/Synnerman ställer mer detaljerade följdfrågor om hur de gästande elitlöparna tränar, t ex hur blandningen mängd kontra intensitet ser ut, exempel på fartpass elitlöparna kör o s v.

Ett genomgående tema i podden är att det alltid finns tid att träna och att få förstår hur bra man kan bli på löpning om man VILL. Att vilja prioritera löpning så högt som krävs. Detta illustrerades senast av Huddinges Hanna Lindholm som gått från att springa lite med kollegorna och klara första maran på fyra timmar till att som 39-åring springa 16 mil i veckan och klara maran på 2:30 som näst snabbaste svenska någonsin (om någon vecka vet vi om Charlotta Fougberg petar ner Hanna till bronsplats på bästa någonsin-listan då Lottas ambition är sub 2:30 i Sevilla i hennes debut på distansen). Hanna som jag känner lite och har träffat många gånger i samband med tävlingar har jag faktiskt varit före över mållinjen en gång i tiden, en bantävling i Södertälje på 5000 m 2013 när hon fortfarande tävlade för FK Studenterna och jag sprang pers på 17:40, men som sagt, medan jag harvar på med mina fem mil i veckan så har Hanna "left me in the dust" och sprungit vidare till en helt annan nivå...

Hursomhelst, Elitpodden har lett till att jag funderat på hur mycket jag vill i dagsläget med min löpning. Jag höll på att svara själv att jag vill "lagom" mycket men vad betyder det? Just nu, januari 2019 så vill jag lite mer än "lagom" så jag svarar att jag vill "ganska mycket". Jag har precis avslutat en månad jag är nöjd med både vad gäller mängd, intensitet och variation.

Vill jag öka mängden? Nej. Jag vill inte öka mängden eller tiden jag lägger på träning. Enstaka veckor där det går visst, men inte generellt varje vecka. Jag känner ibland (ibland ganska ofta, ibland mer sällan) att löpningen tar tid från annat jag skulle vilja hinna eller orka med. Veckorna rymmer inte så mycket mer än jobb, vardagslogistik, träning och lite häng med familjen men så är det nog för de flesta. Så mycket tid eller ork för något mera projekt eller planera in saker längre fram finns det inte men det kanske handlar mer om mina krav på mig själv än något annat. Att jag skulle vilja hinna med mer.

Vill jag höja intensiteten? Ja. jag är däremot beredd att igen, efter ett 2018 som mest bestod av lugnare träning, träna ganska hårt med ungefär den här mängden/tidsåtgången. Jag vet att man kan komma ganska långt som motionslöpare på min veckomängd, jag tycker jag har bevisat det tidigare, inte minst 2014 och jag är motiverad, har energin, är mentalt i balans igen och är beredd att göra det jobbet. Just nu har vi riktig vinter och det sliter på ben och skalle och fartlöpning utomhus är lite av en utmaning. Det går naturligtvis att springa sig trött ändå bara huvudet är rätt inställt på att det kommer gå långsamt jämfört med hur snabbt det "borde" gå givet ansträngning/puls. Enligt Garmin har min tröskelpuls aldrig legat så lågt och min tröskelfart aldrig varit så långsam som nu men vad vet Garmin om hur underlaget ser ut eller för den delen ens hur backigt det är, inte en skit!

Det kommer vara vinter ett tag till och ambitionen är att fortsätta februari på ungefär samma sätt som januari, några långpass, bra mängd, regelbundna fartpass och så ser jag fram emot barmark och att snäppa upp intensiteten för att se vad det leder till resultatmässigt längre fram i år!

...och inomhusträning efter ett löpbandspass i januari, varmt, svettigt men skönt med shorts, linne och fartlöpning som variation. 

Hur mycket vill Du med din löpning just nu?