tisdag 22 mars 2016

Skyll mig själv

Att skriva ett inlägg med titeln #detgårbranu är inget jag rekommenderar då det har en tendens att slå tillbaka. I torsdags sprang jag ett tufft men bra fartpass inför min planerade säsongspremiär ikväll på 5000m indoor i Huddinge. Jag sprang 8x300m i hög fart, t o m under 3 min/km och efter en lite längre serievila så avslutade jag med en längre intervall på 1500m som gick lätt i 3:28-fart även om benen hade lite syrakänning i slutet.

Fredag och lördag innebar helvila och Smålandsresa till min farmors begravning. Efter gudstjänst, smörgåstårta och släktmiddag blev jag på kvällen akut illamående och fick umgås en stund med den stora vita porslinstelefonen. Jag gick och lade mig tidigt med frossa men det hände sedan inte något mera, förutom att jag var trött och matt och att vätskebalansen var rubbad på lördagen. Även om magsjukan eller matförgiftningen eller vad det nu var snabbt drog över så är jag fortfarande inte pigg trots att jag sovit extra och vilat. Förmodligen blev jag också infektionskänslig för jag har haft ont i halsen och varit matt i kroppen. En promenad har känts tillräckligt ansträngande och det har varit både naturligt och lätt att helt avstå löpning.

Därför blir det tyvärr inte någon säsongspremiär ikväll. Det är synd då jag sett fram emot det och varit i bra form och tror att det hade varit fullt realistiskt att sikta på personbästa men det är som det är. Det är fascinerande så fort det går att bli osugen på hela grejen med löpning och träning efter några dagar med en kropp som inte är samarbetsvillig! Helt plötsligt lockar det inte alls och tankar på maraton och att plåga på mig tävling känns helt främmande och bara tanken på en lätt jogg känns ansträngande, rent av motbjudande. Det är väl som en löparkompis så klokt uttyckte det: "Kroppen är klok som dödar all lust till löpning när man är sjuk. Annars hade man bara hittat på dumheter som att träna och brutit ner sig ännu mer istället".

Igår kväll kände jag att det började bryta ut och vända och nu gäller bara att inte ha för bråttom. Det vankas långhelg och efter det några dagars påskledighet och jag hoppas kunna springa en hel del mil. Jag känner absolut ingen stress över utebliven träning då jag tränat bra hela våren och vet att den där lilla "spetsen" i form av fart går ganska snabbt att bygga upp igen. Jag hoppas jag kan hitta en annan tävling så småningom för det vore roligt att få stämma av formen med en tävling ganska snart.

På den ljusa sidan så var begravningsgudstjänsten för min farmor ljus och fin och jag fick tag i två biljetter till Kents avslutningsturné!

3 kommentarer:

  1. Beklagar sorgen, Staffan.
    Angående att skriva "Det går bra nu", nej det ska man verkligen undvika ; ) Varje gång jag har skrivit/sagt det så har det straffat sig på ett eller annat sätt. Så typiskt! Hoppas du studsar tillbaka snabbt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack David! Har fortfarande kvardröjande rethosta och även om nu mars blev en helt OK träningsmånad hade den kunnat bli helt fantastisk! Jag hoppas kunna börja springa lite snabbare pass snart igen vilket jag för närvarande inte riktigt vågar p g a luftrören.

      Radera
  2. Det var tråkigt med din farmor men fint att läsa om ett värdigt avsked. Hoppas du har hunnit piggna till en del nu. Jag tror att det är vid de tillfällena man känner att det #detgårbranu som man ska vara som mest vaksam. Man känner kanske att allt flyter på, man springer långt och snabbt å känner sig oövervinnerlig. I den känslan kan hända man tränar lite mer än vanligt. Då blir kroppen mer mottaglig för infektioner och skador. Jag försöker själv "vara klok" men det är inte alltid så lätt. Sen trillar man ju dit ibland utan nån egentlig orsak också... Må så gott och lycka till! :)

    SvaraRadera