15 minutes of fame på SVT...eller ett par minuter i alla fall, med anledning av inställda motionslopp

Med anledning av alla inställda motionslopp blev Enhörna IF kontaktade av svenska friidrottsförbundet förra veckan då SVT ville göra ett reportage om detta utifrån ett folkhälsoperspektiv. Inspelningen behövde göras redan nästa dag så vi blev bara tre medlemmar från klubben som tog oss till friluftsgården i Enhörna, Therese och vår tränare Peter och undertecknad. 

Peter intervjuades om situationen och sedan filmades vi i över två timmar totalt springandes uppför  och nedför backar, på raksträckor, över backkrön och ute på fälten på banan för Påsksmällen med fotografen liggande i bakluckan på Volvo-kombin.  Vi skulle också "gå och prata" om lopp, motivation, vår träning och de sociala aspekterna av löpning och att inte få tävla vilket kändes minst sagt stelt och ospontant och jag har undrat över hur det färdiga resultatet skulle bli.

Igår kväll var det så dags att bänka sig med skämskudden i soffan framför Aktuellt och se resultatet. 

Du hittar inslaget 19:30 in i kvällens Aktuellt på SVT Play.

Direktlänk till 19:30 in i sändningen.

Att gapa efter för mycket...

Årets Stockholm maraton är lagt till handlingarna. Att kroppen ännu inte är helt återställd kompenseras av energin loppet gav. Nu är tid att njuta av kravlös sommarlöpning ett tag, det har jag längtat efter!

I slutet inför ett maratonlopp är jag i vanliga fall ganska less på maratonträning och att planera in långpass jag oftast springer själv. I år blev det lite annorlunda i och med att jag minskade löpträningen efter gubbvadskänningen på Kungsholmen Runt och närmade mig loppet men en hel del osäkerhet. Kanske är det därför årets Stockholm Maraton kändes så roligt och bra. Att jag lyckades fullfölja och dessutom göra en med mina mått mätt bra tid på den kuperade banan.

Bildbevis för er som har sagt att jag log på alla bilder från maran :) Här vid 37 km var det uppenbarligen lite kärvare. Foto: Christer Schapiro, Redhose Photo

En till DNF hade verkligen inte varit rolig utan tagit ganska hårt på mitt löparsjälvförtroende och givit en hel del negativa tankar och det är inte något jag behöver! Nu fick jag vända trenden att vilja mycket men ändå inte få ut några resultat vilket har varit fallet hittills i år.

Jag kan se det ganska tydligt retrospektivt. Vad som hände. Efter min vän och träningskompis självmord i mars förra året som jag skrivit om tidigare så ägnade jag en stor del av 2018 åt prestationsfri lugn löpning. För att det var nödvändigt. Energin började sakta återvända under hösten även om jag fortfarande i perioder kämpar med att hålla den energinivån uppe.

När orken återkom började jag igen vilja lite mer också med min löpning. Vilja "komma tillbaka" (oklart till exakt vad), "ha en normal säsong igen" (igen en oklar målsättning), "tävla lite mer igen" (mera mätbart) och "prestera normalt igen". Det sistnämnda också oklart, 2014 presterade jag bäst hittills, 2015 och 2016 presterade jag inte särskilt bra trots att jag peakade i träningsvolym 2016. 2017 gick det bättre igen trots lite mindre volym och kanske var det dit jag siktade? Oklart som sagt.

Jag loggade bra med träning hela hösten och hela första kvartalet i år, upplevde lite av en nytändning men det blev inte så bra när väl tävlingssäsongen kom igång. Jag underpresterade lite på Påsksmällen med riktigt sega ben och efter några hjältepass i Nike Vaporfly blev plötsligt Kungsholmen Runt ett lika högt prioriterat lopp som Stockholm Maraton, med en målsättning (sub80) jag inte bedömt som realistisk de senaste åren. Jag tränade för hårt, för många hårda pass för nära varandra, gapade efter för mycket.

Jag tror jag behöver tagga ner lite vad gäller ambitionen nu, lätta upp träningen lite. Kanske är det vad som krävs för att få ut resultat? Att inte göra det där lilla extra som gör att jag blir sliten och skadar mig. Ska släppa lite både på fart och volym på fartpassen, försöka hålla mig omkring 20% av veckomängden, bli bättre på att undvika "hjältepassen", kanske nöja mig med fyra eller fem intervaller istället för sju eller åtta. Då min träningsvolym är ganska liten har jag svårt att hålla mig till de två tuffare passen i veckan som många med högre volym kör, det blir gärna tre tuffare pass och dessutom något distanspass av mellanmjölkskaraktär, ibland t o m fyra lite tuffare pass per vecka. Kanske tjänar jag på att köra två riktigt tuffa pass men i ganska låg volym och nöja mig med att springa resten av veckans pass i riktigt lugnt distansfart strikt i pulszon två. Få till den omtalade skillnaden mellan hårda och lätta pass. Eller så är min volym för liten för att jag ska tjäna något på det men det borde i alla fall ge bra variation och är värt att prova i sommar!

Härnäst väntar faktiskt lopp på lördag - Enhörna halvmaraton/kvartsmaraton. Normalt skulle jag inte tävla så tätt inpå maran men nu arrangerar min klubb loppet och då vill jag ställa upp. Halvmaran har DM-status men jag känner inte att kroppen är reda att tävla på en relativt kuperad halvmara två veckor efter maran så jag är inställd på att springa kvartsmaran som ett roligt träningspass mer än en högprioriterad tävling. Det behöver jag också träna på!

Racedags imorgon

Imorgon är det tävling - Kungsholmen Runt halvmaraton - och jag ser fram emot det med lite blandade känslor. Det förväntansfulla pirret i kroppen är ett bra tecken samtidigt som jag vet att det kommer bli väldigt jobbigt att nå den höga målsättningen jag satt. Jag vet att formen är bra, jag har tränat bra volym och sprungit flera bra snabbare pass. Samtidigt, Påsksmällen 10 km gick inte som jag hoppats på väldigt sega ben och den känslan kvarstår på många av passen på sistone, också igår när jag sprang 4x500 m halvmarafart. Benen svarar inte, det finns inget tryck i dem, ingen rapphet i steget, ingen riktig kontakt utan de känns mera som två halvdöda ting som bara passivt hänger ihop med resten av kroppen. Det är svårt att förklara men lårmusklerna ömmar och känns också i vila och det går trögt att springa och jag har väldigt svårt att driva upp pulsen.

Jag har absolut gjort vad jag kunnat för att få bukt med det, avbröt ett långpass förra helgen och har dragit ner rejält på mängden den här veckan, precis som innan Påsksmällen, då som nu utan resultat. Jag har försökt sova tillräckligt, tagit magnesium och extra vitaminer, rullat foamroller, haft benen i högläge, kört extra stretch och lite triggerpunktsmassage och vet inte vad jag ska göra mera. Jag fick kommentarer att det förmodligen är det hårda långpasset på 37,5 km med 17 km omkring marafart som fortfarande sitter i benen, speciellt med tanke på att jag körde 3x3 km i halvmarafart dagen före vilket var helt avsiktligt då den veckan skulle vara hård med en dryg månad kvar till maran. Hursomhelst tycker jag det borde ha släppt nu tolv dagar senare.

Jag tänker för mycket och fick en bra kommentar om att känsla och prestation/förmåga inte alltid hänger samman och det viktiga men samtidigt svåra är att inte låta känslan sätta sig i huvudet och infektera mig själv med tvivel och negativa tankar. Mycket bra formulerat och bra input som jag tar med mig!

För att återgå till målsättningen så ser det ut så här:

• Guldmålet: 1:19:59. Ett drömmål och allt måste verkligen stämma för att jag ska klara det. Samtidigt, Kungsholmen är en ganska snabb bana och det vore det dumt efter all bra träning i vår att inte ge mig själv chansen. Raceplanen anpassas därför till detta mål genom att gå ut i en fart strax under 3:50 min/km (1:19:59 är 3:47 min/km), slappna av och växa in i loppet och hoppas att det inte blir jobbigt alltför tidigt. Märker jag redan efter 5 km att det är supertungt kommer det inte hålla.
• Silvermålet: PB, 1:21:24 vilket innebär en snittfart på 3:51 min/km vilket kan tyckas som marginell skillnad på 3:47 min/km. Märker jag att det är jobbigt nog att försöka öka från 3:48-3:49 min/km så kommer jag ändå försöka ligga kvar där med sikte på perset från 2014.
• Bronsmålet: Snitta halvmaran under fyra minuter per kilometer (vilket ger en en sluttid på 1:24:48). Det gjorde jag senast i Västerås i april 2017 då jag sprang på 1:22. Märker jag att också perset är utom räckhåll blir detta mitt mål och då blir det snarare som ett snabbare långpass omkring marafart och en bra genomkörare inför Stockholm maraton om tre veckor. Om inte benen strejkar helt så känner jag mig relativt trygg med att klara detta. trots allt sprang jag 17 km i fyrafart på ett långt långpass för tolv dagar sedan som sagt. 

Givet känslan på sistone har jag bestämt mig för att vara nöjd om jag klarar något av dessa mål. Givetvis lockar guld-och silvermålet mest men det vore samtidigt korkat av mig att vara missnöjd om jag nu skulle springa in på 1:20 någonting. 

Jag kommer försöka slappna av och inte tänka för mycket, jag menar, det är inte så att jag riskerar att vinna loppet :) utan jag tävlar mycket mot mitt eget huvud, jag ser fram emot att träffa kompisar, ha sällskap längs banan och att få ta mig på tävlingslinnet och nummerlapp imorgon. Då det också blir tävlingspremiär i världsrekordskorna vilket kanske kan ge några placebosekunder på tavlingsfarten!

Önska mig lycka till! Nu kör vi! 

Reflekterande medlem i Spring nr. 1 2019

Jag avslutade min prenumeration av Spring i fjol. Där jag var då, efter min bästa (tränings-)kompis suicid fann jag ingen inspiration av att läsa om andras prestationer eller fokuserade träning. Jag var inte där, hade fokus på helt andra saker och min löpning var allt annat är prestationsinriktad under större delen av 2018. Jag hade kontakt med BG Nilesjö med anledning av att jag avslutat min prenumeration och han frågade om det var något jag ville skriva en reflektion om när jag fått lite distans till det. Sagt och gjort. Efter lite sökande efter balansen mellan privat och personligt skrev jag en text med fokus inte på min vän eller vad som hände utan på mig själv, mina tankar och min löpning som en hjälp att hitta kraft, må bättre och komma vidare.

Jag lät en vän tycka till om texten och när han tyckte att den absolut platsade i ett löparmagasin skickade jag in den. Om jag får säga det själv och det får jag, så blev slutresultatet väldigt bra. Ni hittar krönikan på sid 110 i Nr. 1 2019. 

Det går att beställa lösnummer av Magasin spring eller teckna en prenumeration här. Nr. 1 varje år är alltid ett extra tjockt nummer med extra mycket läsning och resultatstatistik ifrån fjolåret.

Det är exakt ett år sedan idag det hände, en dag jag minns med oönskad knivskarp skärpa. Det är lika svårt att förstå nu som då och jag tänker idag både på hur oerhört fort ett år går men samtidigt hur mycket tid och så många löprundor som har förflutit sedan dess. Jag har kommit långt sedan den dagen men har fortfarande en väg att vandra och tänker fortfarande på honom och det som inträffade varje dag. Försök sortera ut vad som är viktigt i ert liv, prata om hur du mår och tala om för de i er närhet hur viktiga de är för er! 

Var rädda om er och ha en trevlig fredag! 

Hur mycket vill jag?

Jag summerar januari och kan inte vara annat än nöjd, 253 km/23 timmar träning. Två långpass, sex fartpass, de flesta på löpband på en intensitet en bra bit från max vilket passar bra så här års, ett par medelhårda pass och tio vilodagar, något mer än jag tänkt men vardagen kommer alltid kräva att jag då och då prioriterar ner träningen och jag varken vill, ska eller kan prioritera löpträning lika hårt alla dagar eller veckor. Detta med att vilja har jag funderat på i dagens inlägg.

Utomhusträning i januari, mörkt, kallt, snö och halt men ändå ganska mysigt då det var vindstilla just den här kvällen...

Vi har fått en ny poddcast om löpning - Elitpodden - sedan ett tag tillbaka och jag gillar den, och ler åt "detta med gym" som är ett återkommande inslag i podden. Den fyller en lucka i ett utbud som börjar lida av överetablering och att samma fåtal gäster bokas in i samtliga poddar. Jag önskar att Åkesson/Synnerman ställer mer detaljerade följdfrågor om hur de gästande elitlöparna tränar, t ex hur blandningen mängd kontra intensitet ser ut, exempel på fartpass elitlöparna kör o s v.

Ett genomgående tema i podden är att det alltid finns tid att träna och att få förstår hur bra man kan bli på löpning om man VILL. Att vilja prioritera löpning så högt som krävs. Detta illustrerades senast av Huddinges Hanna Lindholm som gått från att springa lite med kollegorna och klara första maran på fyra timmar till att som 39-åring springa 16 mil i veckan och klara maran på 2:30 som näst snabbaste svenska någonsin (om någon vecka vet vi om Charlotta Fougberg petar ner Hanna till bronsplats på bästa någonsin-listan då Lottas ambition är sub 2:30 i Sevilla i hennes debut på distansen). Hanna som jag känner lite och har träffat många gånger i samband med tävlingar har jag faktiskt varit före över mållinjen en gång i tiden, en bantävling i Södertälje på 5000 m 2013 när hon fortfarande tävlade för FK Studenterna och jag sprang pers på 17:40, men som sagt, medan jag harvar på med mina fem mil i veckan så har Hanna "left me in the dust" och sprungit vidare till en helt annan nivå...

Hursomhelst, Elitpodden har lett till att jag funderat på hur mycket jag vill i dagsläget med min löpning. Jag höll på att svara själv att jag vill "lagom" mycket men vad betyder det? Just nu, januari 2019 så vill jag lite mer än "lagom" så jag svarar att jag vill "ganska mycket". Jag har precis avslutat en månad jag är nöjd med både vad gäller mängd, intensitet och variation.

Vill jag öka mängden? Nej. Jag vill inte öka mängden eller tiden jag lägger på träning. Enstaka veckor där det går visst, men inte generellt varje vecka. Jag känner ibland (ibland ganska ofta, ibland mer sällan) att löpningen tar tid från annat jag skulle vilja hinna eller orka med. Veckorna rymmer inte så mycket mer än jobb, vardagslogistik, träning och lite häng med familjen men så är det nog för de flesta. Så mycket tid eller ork för något mera projekt eller planera in saker längre fram finns det inte men det kanske handlar mer om mina krav på mig själv än något annat. Att jag skulle vilja hinna med mer.

Vill jag höja intensiteten? Ja. jag är däremot beredd att igen, efter ett 2018 som mest bestod av lugnare träning, träna ganska hårt med ungefär den här mängden/tidsåtgången. Jag vet att man kan komma ganska långt som motionslöpare på min veckomängd, jag tycker jag har bevisat det tidigare, inte minst 2014 och jag är motiverad, har energin, är mentalt i balans igen och är beredd att göra det jobbet. Just nu har vi riktig vinter och det sliter på ben och skalle och fartlöpning utomhus är lite av en utmaning. Det går naturligtvis att springa sig trött ändå bara huvudet är rätt inställt på att det kommer gå långsamt jämfört med hur snabbt det "borde" gå givet ansträngning/puls. Enligt Garmin har min tröskelpuls aldrig legat så lågt och min tröskelfart aldrig varit så långsam som nu men vad vet Garmin om hur underlaget ser ut eller för den delen ens hur backigt det är, inte en skit!

Det kommer vara vinter ett tag till och ambitionen är att fortsätta februari på ungefär samma sätt som januari, några långpass, bra mängd, regelbundna fartpass och så ser jag fram emot barmark och att snäppa upp intensiteten för att se vad det leder till resultatmässigt längre fram i år!

...och inomhusträning efter ett löpbandspass i januari, varmt, svettigt men skönt med shorts, linne och fartlöpning som variation. 

Hur mycket vill Du med din löpning just nu?

Ett gott slut på 2018

Efter ett ganska långt jullov är det dags att börja jobba igen. Ett jullov med både gott om vila och gott om träning. Träningen summeras till tolv mil löpning på elva pass på tretton dagar med vilodagar på julafton, juldagen och nyårsdagen. Bra! Det gångna året har varit mycket speciellt för mig och så mycket tävlande har det inte blivit och den här årssummeringen blir annorlunda och inte så detaljerad som tidigare.

Jag får gå tillbaka till 2011 för att hitta ett år där jag sprang så få mil som 2018 eller till 2013 där jag tränat så få timmar som det gångna året. Dagboken summeras till 2178 km/207 timmar träning, vilket kan översättas till ett knappt maraton (41,9 km) eller exakt fyra timmar träning i veckan. Inte bra men inte heller dåligt givet förutsättningarna och jag tänker inte vara så hård mot mig själv och ge mig underkänt av den anledningen.

Träningen sedan 2007 summerad i kilometer och timmar

Så här års känns formen alltid avlägsen men jag har inte tappat katastrofalt mycket. Pulsen ligger ungefär där den brukar på distanspass och jag kan närsomhelst sticka ut på ett långpass på två timmar utan att bli sliten vilket är en bra grundnivå. Fart är det sämre med och jag saknar definitivt fartuthålligheten som de längre fartpass med volym ger. Fördelarna är att, 1. Jag vet jag ska göra åt det och 2,. Det är ganska lätt att åtgärda.

Ur resultatsynpunkt har jag inte åstadkommit någonting 2018. Jag har stått vid sidan om, saknat att tävla, saknat gemenskapen. Dubbla VDM-guld i M45 på 1500 m både inomhus och utomhus visst, och loppet inomhus är jag ändå nöjd med även om en av Sveriges främsta elitlöpare då tyckte att jag knappast kunde vara nöjd eftersom jag inte var pensionär. Utomhusloppet var bara dåligt och jag var enda deltagaren i M45 så den guldpengen ger jag inte mycket för. Veteran-SM på SM-milen efter hälsporrerehab var välbehövlig för att få känna mig som en löpare igen men 39:49 och en sjundeplats på VSM är direkt dåligt. Är inte konkurrensen bättre ska jag kunna konkurrera om högre placeringar än så. Att debutera för ny klubb och springa Strängnäs halvmaraton i slutet av november gjorde mig otroligt gott, inte för att tiden var strålande, nej utan för att det var roligt att uppleva gemenskapen kring ett lopp igen och att jag ändå sprang hyggligt fort trots vintriga förhållanden.

2018 var året där jag skulle satsa på fartträning och kortare sträckor vilket helt kom av sig. Jag satte de här målen vid årets början:

• VDM-medalj M45 1500m. Uppfyllt x 2, VDM-guld både inne och ute. 
• Topp-5 i M45 på VSM 10 km landsväg. Inte uppfyllt, sjundeplats.
• Springa bra på Långlöparnas kväll (LLK) och/eller Söder Runt 10 km (juni). Inte uppfyllt. Deltog inte. LLK var inte öppet för så långsamma löpare som jag 2018 och Söder Runt blev som vanligt inte av.
• PB på 5000m. Inte uppfyllt. Ingen tävling på 5000 m och absolut inte i den formen!

Träningen sedan augusti har ändå varit OK och i december noterade jag årets bästa månad med 24 mil och där någonstans ligger ambitionen för inledningen av 2019. Jag tycker ibland att jag inte har tid att träna som "förut", vi arbetar båda heltid och vill båda träna men det finns tid. Barnen är större, mer självgående och deras aktiviteter tar inte så mycket tid längre. Fokuset som ett chefsjobb kräver gör dock att orken och fokuset som lite tuffare träning kräver inte alltid räcker för löpningen också. Men, om jag får till veckor med en volym på ca 50-60 km på fyra eller helst fem pass så räcker det för mig och det kan jag relativt lätt genom att träna två vardagskvällar varav ett pass gärna får vara lite längre, ett lunchpass varje vecka och så löpning både lördag och söndag, två halvlånga pass, alternativt ett långpass och ett kortare återhämtningspass. Det är en slags idealvecka för mig som heller inte kräver orimlig tidsåtgång. Är jag i bra balans kan jag dessutom träna ganska målmedvetet. Kan jag dessutom få till lite hemmastyrka, så lite som 15 minuter i veckan så räcker det för att hålla kroppen i trim och tåla löpningen tillräckligt också. Det ska inte vara omöjligt även om jag brukar slarva med styrkan, som vanligt.

Icebugs, tre lager kläder på överkroppen och ojämnt isigt underlag. Jag kan gnälla eller välja att se det som stärkande för karaktären...det finns ju stunder när vinterträning också kan vara fantastisk men då får det gärna kommer lite mer snö som täcker all ojämn blankis.

För att komma tillbaka dit jag vill vara gäller bara att orken och motivationen finns där och det är där det har brustit i år vilket ni vet om! Hälsporren halverade volymen under maj och juni men det är inte det främsta skälet utan det är min bästa väns självmord i början av mars. Vi behöver prata mer om psykisk ohälsa och jag kommer förmodligen skriva mer om det framöver så jag lämnar det nu genom att konstatera att det haft och fortfarande har, en enorm påverkan på mig, min familj och också min träning det gångna året.

Jag har mött och haft kontakt med många av er under det här tuffa året och jag här vill passa på att igen tacka för all omtanke och det fina stöd jag fått! Jag säger ibland att jag inte har så många vänner men det har jag faktiskt och även om många av er är utspridda geografiskt så har jag många, fantastiskt fina människor jag kan kontakta när jag behöver och det har jag gjort! Ni vet vilka ni är - Tack! 

Tävlingsplanerna är inte spikade för 2019 och jag är inte anmäld till några lopp i nuläget, det vore dumt då jag inte vet om jag kommer orka men jag vill tävla mer än under 2018, är sugen på Stockholm maraton igen, inte som ett prioriterat A-mål utan mera för att det vore roligt och ge våren struktur och motivation, vill gärna springa bättre på SM-milen i juni, alternativt Enhörna halvmaraton, springa några mindre lopp och om motivation och kraft att träna ordentligt finns så är jag sugen på att åka till Växjö i oktober och springa om en VSM-medalj på maraton. Allt detta hör framtiden till, det viktigaste nu är viljan och orken att träna lite mer under första kvartalet så får jag se vilka tävlingar jag vill springa sedan. Av samma anledning har jag också ännu så länge undvikit att formulera några löparrelaterade mål för 2019 ännu så länge.

2018 är ett år jag gärna lägger bakom mig, ett år som gett mig erfarenheter jag gärna hade varit utan och vars händelser fortfarande påverkar mig dagligen. Jag har bra och sämre dagar men känner att jag är på rätt väg och ser fram emot ett nytt oskrivet (löpar-)år!

Disconnected

Jag springer på men känner mig tyvärr alltmer "disconnected" från den löparvärld jag känt en så stark tillhörighet till under många år. De senaste helgerna har Stockholm halvmaraton, Berlin Maraton, Lidingöloppet och nu senaste Chicago Maraton gått av stapeln och mina sociala flöden på Facebook och Instagram består till väldigt stor del av löpning vilket förstärker känslan av att stå utanför. Som många andra tar jag upp telefonen lite för ofta för en stunds avkoppling mellan alla måsten men den långa raden av endorfinstinna målgångsselfies med medalj runt halsen och tillhörande texter om nya "PB'n" lämnar mig alltmera otillfredsställd och mig att känna som att jag inte är med på festen.

Jag känner mig samtidigt ogin mot andra som springer bra och förmås inte glädjas med dem, inte likea några bilder eller skriva peppande kommentarer vilket också förstärker känslan av en negativ spiral. Omoget och långt ifrån den person jag vill vara!

Jag övar därför på att lägga bort telefonen alltmer, göra saker med barnen istället, läsa en bok, vara ute i naturen, ta en promenad vilket ger mig mer för närvarande. Några lekfulla joggpass med fartökningar tillsammans med barnen har det också blivit,"kvalitétstid" på riktigt!

Jag tränar ändå på, i september varierade veckovolymen mellan 35-64 km/vecka och månadsvolymen stannade på strax över 20 mil löpning. Inte lysande men tillräckligt för att underhålla och bortom den låga energin och den lite ledsna känslan som min kära löpning ger mig just nu så är inte formen så dålig trots allt.

Jag vill tillbaka till gemenskapen och festligheterna runt löpartävlingarna men har just nu inte ork till det. Löpningen fyller en annan funktion för mig nu, långt ifrån prestation och det är till lika delar välbehövligt men samtidigt också långt ifrån tillfredsställande! Jag både hoppas och tror att jag kommer springa maraton igen, kanske redan 2019 men förstår inte riktigt just nu varifrån motivationen ska komma ifrån, motivationen för de långa passen och fokuset. Jag springer på, jobbar med mig själv hela tiden, min egen ork och inställning till det mesta just nu. Fortsätter bida min tid helt enkelt!


"I come to you for salvation
Yeah, you're my only temptation
You give me strength to fight back the blues
You calm me with your sweet talking
You wake me from my sleepwalking
Your sugar kisses stick like tattoos
We live to win though we're born to lose
Disconnected from the world
Disconnected from the world"

Weeping Willows

Det är ofta sol och ljusa tankar, som här på Sörmlandsleden...

...men lika ofta mörka moln och tyngre, ledsna tankar kring min kära löpning numera...

Det stora motståndet

Det är sällan jag är helt omotiverad till att springa. Det bästa receptet mot låg motivation är att på förhand ha bestämt att jag ska springa. Jag har nästan alltid när en ny vecka börjar bestämt vilka dagar jag ska träna och nästan alltid har jag också bestämt innan löppasset vilken typ av pass jag ska springa. Jag tycker den grovplaneringen är nästan lika rolig som löpningen i sig.

Men så kommer det ibland tillfällen när det tar emot lite extra. Igår kväll var definitivt ett sådant tillfälle. Efter att ha lagat middag när min fru tränade var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig en stund i soffan innan jag ens orkat röja upp disken och oj vad nära det var att jag stannat kvar i den sköna soffan men jag hade bestämt mig för att springa och dessutom springa ett tröskelpass. Motståndet var dock gigantiskt, att bara gå uppför trappan och byta om och hämta löparskorna i garderoben kändes nästan oöverstigligt.

Det finns några knep att ta till när det känns så här motigt:

• Känn inte efter för mycket, bara gör det du planerat. Inte det effektivaste sättet för mig men det fungerar. 
• Skjut upp passet en stund om du känner dig helt slut men bestäm en tid när du ska komma iväg och håll den tiden! 
• Välj ett par lättare löparskor, om du har fler löparskor att välja mellan. Även om du bara ska jogga en sväng, springa ett lätt distanspass, så ger lättare skor en bättre löpkänsla, bättre markkontakt. Det blir roligare att springa helt enkelt. 
• Om du springer i lättare skor varför inte passa på att ägna delar av rundan åt att fokusera på hur du springer, din löpteknik. Hur är hållningen, är den rak och stolt? Är du avslappnad i alxar, ansikte? Hur är armpendlingen, i rörelseriktningen eller väldigt mycket in framför bröstet? Är händerna avslappnade eller hårt knutna? Hur känns fotisättningen, var på foten känner du marken först? Hur hög är stegfrekvensen (många klockor håller koll på det i realtid). Hur känns det om du ökar stegfrekvensen något? Naturligt? Jobbigt? Vips har några kilometer försvunnit utan att du tänkt på det!
• Ta på dig träningskläder du gillar, favorittröjan från det där loppet, favoritvindjackan etc. Igår kväll var det lite regn i luften så jag valde en jacka jag både tycker är snygg och som jag gillar att springa i. Att den matchar skorna jag valde för kvällen är ingen nackdel. Jag gillar snygga träningskläder, inget fel med det. 
• Bestäm om du behöver musik som peppar dig under löprundan eller om du hellre vill vara utan ikväll och kanske fokusera på något annat, ett problem på jobbet som behöver lösas, t ex.
• Känns det fortfarande otroligt segt när du sprungit en stund så sänk ambitionen, farten, korta av rundan men prova åtminstone en stund först innan du ger upp, inte sällan släpper den sega känslan när du väl kommit igång!

Jag hade bestämt att jag skulle vara iväg kl 19:30 så jag reste mig ur soffan, röjde upp i köket, bytte om och kom i väg i tid och väl ute kändes det snart ganska OK under uppjoggen som var 1,5 km. Det var mörkt och kulet och belysningen där jag springer är just nu delvis nedsläckt på sina ställen p g a ombyggnation och vägunderhåll så inte så bra förutsättningar att springa fort. Fem kilometer snabbdistans i närheten av tröskel gick först ganska lätt först i 3:50-fart men på slutet kändes det segare och jag fick förhandla lite med mig själv eftersom jag inte bestämt hu långt jag skulle springa i tröskelfart. Snittet blev 3:55 min/km över 5 km. Efter en kort ståvila joggade jag 500m innan jag avslutade passet med 2 x 1500m i lite högre fart, ca 3:45-fart med 500m jogg mellan och 500m lugn nerjogg som avslutning. 

Från att knappt ha orkat resa mig ur soffan till att ha sprungit 11 km varav 8 km fartlöpning. Då är känslan efter passet extra skön och pannbenet har byggts på med några millimeter i alla fall. 

Påtagligt nöjd, inte med känslan med passet utan mest med att det överhuvudtaget blev ett pass ikväll...

Öppet brev till löpningen

Hej kära löpning!

Vi måste prata. Jag känner inte att det fungerar mellan oss för tillfället. Du ger mig det ena bakslaget efter det andra, jag är flitig och faktiskt duktig med rehab men du straffar mig ändå med nya skavanker. Jag känner att jag håller på att tappa "det", glädjen i vår relation, det är bara stress, press och för mycket vilja att "allt ska vara som förr" trots att det inte är så längre. För en månad sedan var allt på topp mellan oss, jag hade tränat mer än någonsin utan att bli sliten, fysiskt eller mentalt och jag kände mig stark. Sedan har allt rasat och jag orkar inte så mycket mer just nu. Du har varit en viktig del av mitt liv så länge, en inte obetydlig del av min identitet, mitt stora intresse, mitt andningshål och min frizon men nu tar du bara energi utan att ge något tillbaka. 

Jag är anmäld till ett maraton om fem veckor men idag nådde vi nog Rock Bottom i vår relation. Att sitta och gråta av smärta från höften helt utmattad efter två sömnlösa nätter, i ett väntrum på en akutmottagning ingick inte i planerna för mitt Valborgsfirande, snarare hade jag tänkt mig en kort och lätt löprunda i solen. 

Jag tycker inte jag behandlat dig dåligt men uppenbarligen är du och jag oense om den saken. Visst, jag har tränat mycket för att vara jag men jag har också backat när det behövts, tagit hand om mig, kört rehab, cyklat, varierat var jag sprungit, varierat farter enligt allt det du lärt mig under tio års tid tillsammans men ändå hittar du på nya sätt att jävlas med mig och jag är faktiskt, ursäkta franskan, jävligt less på dig just nu! 

Jag vet inte ens om jag kommer vilja eller ens kunna springa det där maratonloppet, eller för den delen, något mer maratonlopp överhuvudtaget. Vad är poängen med att lägga ner allt slit, alla tidiga långpass, all tid och fokus och hela tiden istället kastas två steg tillbaka istället för ett framåt? Jag saknar självförtroendet du förut var så generös med att ge mig och jag är inte det minsta intresserad av att ställa mig på startlinjen på ett maraton och inte vara sugen på uppgiften eller att vara rädd för att kroppen inte ska hålla. Jag hoppas verkligen vi hittar tillbaka till varandra för jag kan faktiskt inte tänka mig ett liv utan dig men just nu är det back to basics det handlar om mellan oss, att hitta tillbaka till den glädje som vi en gång fastnade för hos varandra! 

Hej då, ambitioner, press, krav, tidsmålsättningar, fokuserad mängdträning, intervaller, trösklar. Jag är inte mina prestationer. Samtidigt vet jag att jag långsiktigt behöver de komponenterna i vår relation, att bara jogga ett par gånger i veckan, jag är ledsen men det är inte min grej, inte i längden.  Jag hoppas vi hittar glädjen i varandra igen med en stark kropp som redskap, kanske väldigt snart, kanske står jag där på Lidingövägen 4 juni med gott självförtroende och med något som i alla fall avlägset kan liknas vid en acceptabel form, för jag älskar ju faktiskt de stunderna vi upplevt tillsammans! 

Just idag är det inte så konstigt att jag är "djupt nere i dalen" vad gäller mina känslor för dig, jag hoppas att jag hittar glädjen igen för alternativet är faktiskt att lägga skorna på hyllan för så här kan vi inte ha det! Nu måste vi ta en kort paus från varandra men det är nog bara bra. På återseende och det snart förhoppningsvis. 

Staffan

Reflektionspaus

När det så småningom är dags att summera 2016 kommer jag att ha sprungit kontinuerligt i tio år och många år i perioder dessförinnan. Det går att summera på så många vis! Det är ett par tusen mil på ett ungefär men det räcker inte, räcker inte alls utan det är så mycket mer än så. Så många upplevelser och minnen, både fina och jobbiga, så många lopp, både bra och dåliga, solskenslöpning och hällregn, sommarvarma dagar och tidiga vintermorgnar med arktisk kyla. Ensamma löppass och gemensam löpning med människor jag lärt känna tack vare den här bloggen. transportlöpning till jobb, Sörmländsk blandskog, Västkustklippor, Öländska strandstigar och asfalterade cykelvägar hemma i Nykvarn likväl som Central Park i New, York, Maltesiska strandpromenader och Medelhavsstränder.

Jag tror det är bra att då och då ställa sig frågan om det jag håller på med är rätt. Är mina målsättningar rätt? På rätt nivå? Fungerar de i mitt liv? Motiverar och inspirerar de mig? Gör de träningen roligare? Ger de en bra balans mellan utmaning och återhämtning? Gör jag det för min egen skull? Vad ska hända när eller om jag uppnår målet? Ska jag då sätta ett ännu tuffare mål - eller ett helt annat?

Under större delen av de här tio åren har min löpning främst drivits av målsättningar och prestationer och likaväl som det blivit många lugna, njutbara mil löpning har jag sprungit oräkneliga tuffare intervallpass, intervallstegar, tröskelpass, backpass, långa långpass och långpass med fartökningar. Allt i syfte att springa så bra som möjligt på ett visst lopp, att bli en så bra löpare som möjligt med mina förutsättningar. Och nej, jag påstår inte här att jag är en bra löpare. Jag kommer aldrig vilja eller kunna träna så mycket som krävs för att bli riktigt bra, ur ett tävlingsperspektiv. 

Jag kommer att fortsätta tävla så länge jag tycker det är roligt. Målsättningarna har länge varit ganska lika, att bli en snabbare löpare på sträckor som varierat mellan 5-42,2 km men en klar tonvikt på de längre sträckorna inom detta intervall de senaste åren. Kanske närmar jag mig en punkt där det är dags att göra något annorlunda, fokusera på nya sträckor, på snabbhet. Dessa tankar brukar periodvis gro i mig efter en längre period med fokus på och uppladdning inför en maraton vilket ofta varit fallet på senare år. Kanske är det dags att gå från ord till handling. Inte jaga mil hela tiden utan höja kvaliteten ett snäpp och samtidigt bygga en starkare kropp? Dessa tankar snurrar extra högljutt i perioder när löpningen inte riktigt går som jag vill. Jag är igång och springer igen efter en segdragen förkylning men har också ett vänsterknä som är ömt och stelt och kräver både lite omvårdnad och att få bli lämnat ifred med lite mindre löpning vilket jag lyssnat på.

Vårsolen inbjuder till högtidsstunder i löparskor just nu!

Oavsett vad jag bestämmer mig för efter årets Stockholm Maraton så tänker jag förbli en ”springande människa” så länge kroppen vill och jag tänker absolut göra mitt yttersta för att den ska vilja det så länge som möjligt, där är motivationen skyhög! När jag läser min egen text så känns den som ett avslut. Så ska den inte tolkas, vare sig för min löpning eller för mitt bloggande även om ni säkert märker att jag inte längre bloggar lika ofta som för några år sedan, något jag känner mig fullt bekväm med trots den märkliga debatten på jogg.se i veckan kring frekvens och innehåll på bloggar.

På vissa pass är känslan stark. Känslan av hur mycket jag älskar att springa, själva rörelsen i sig. Det är den känslan jag vill åt, det är i den zonen det händer, där det enkla i att vara utomhus och bara springa uppskattas, det är där jag vill vara! Det är en känsla bortom prestation, bortom press, krav och målsättningar, bortom borde och måste. En känsla av att vara sann mot sig själv, en känsla av äkta rörelseglädje för rörelsens egen skull!

Det var en filosofisk reflektionspaus. Knäet som stelnade till i måndags är lite gladare nu så jag tänker strax prova lite "lättare" längre/tröskelintervaller på bana på lunchen. Inspirerad av flera kompisar som laddar för Boston kanske jag kör amerikanska klassiska mile repeats. 

Återfunnen rörelseglädje!

 Undantaget en lätt jogg i fredags har jag vilat nio dagar från löpningen p g a förkylning. Jag har som jag tidigare skrivit känt mig snorig en stor del av vintern och på slutet känt att träningen inte riktigt "tagit", snarare tvärtom. Jag blev också därefter hängig, fick ont i kroppen och var extra trött så att vila från träningen har känts självklart. En dryg vecka har gjort benen helt återhämtade från den träningsvärk och stelhet jag haft tidigare från min flitiga träning i februari och början av mars. Det går ganska fort att vänja sig av med träningsrutinerna och plötsligt går dagarna fort förbi utan att någon större saknad efter träning infunnit sig. Förmodligen är kroppen så smart att de tankarna först kommer när kroppen börjar bli redo att träna igen för precis så var det. Jag igår vaknade och kände mig pigg i kroppen med bara lite lätt snuva kvar och med en stor längtan efter att få springa.

Jag beslutade mig därför för att prova ett lätt löptur i skogen igår kväll, för att inte luras att dra i väg i för hög fart på asfalt.

Att springa i skogen när det skymmer är något alldeles extra. Det är så påtagligt att hela skogen förbereder sig för natten med stillheten och mörkret som sänker sig mellan grenarna. Jag stannade vid det gamla kalhygget som skogen så sakta håller på att återerövra och bara lyssnade. Inte sällan ser jag älg stå och kalasa på sly eller en räv på jakt snabbt pila förbi trots att jag bara är ett par kilometer in i skogen. Spåren efter vildsvinens bökande bredvid stigen syns också överallt. Lyssnade på den absoluta tystnaden och den talrika fågelsången. Kanske skvallrade de för skogens alla övriga djur och väsen om min färdväg längs den dunkla stigen? Kanske samlades i de långa skuggorna längs med stigen för att tyst iaktta mig och tala om att vi finns här och ser dig men du ser inte oss. Liksom tidigare höll jag utkik efter det vargpar som enligt många bekräftade rapporter skapat ett revir där jag springer men naturligtvis såg jag inte några gråben. Jag skulle gärna se dem i skogen, på lite håll. Att plötsligt ha dem på stigen tio meter framför mig har jag inte lust med. Å andra sidan står jag nog inte på menyn. Varför välja en långdistanslöpare i segt tightsfodral på 67 kg när skogen är full av 500 kg färskt älgkött? Dessutom hör de nog mig och håller sig undan långt före jag ser dem!

Ljud färdas långt i stillheten och ganska snart blev jag bryskt återförd till civilisationen från dagdrömmerierna eller snarare då kvällsdrömmerierna av Glassbilens metalliska trudelutt i våra kvarter ett par kilometer bort. Jag fortsatte min tur längs skumma, leriga stigar, fuktiga bergshällar där ståldubbarna i mina skor erbjöd fint fäste och mot slutet blev det så pass mörkt att jag både hade svårt att urskilja stigen, träden bredvid stigen och all sten längs med stigen avtecknade sig enbart som lite ljusare fält i marken utan möjlighet till avståndsbedömning. Vanskligt vilket gjorde att det redan måttfulla tempot passerade 7 min/km men utmärkt proprioceptionsträning förstås.

Jag log för mig själv sista biten hem. Det var så underbart att återigen känna glädjen i det enkla, i den totala närvarokänslan, rytmen, balansen, i att förflytta sig springandes, det bekanta rörelsemönstret, armarnas rytmiska pendling, fotens kontakt med underlaget, ljudet av mina andetag, parerandet av ojämnheter, hur de lätta benen svarade direkt på minsta förändring i tempo eller riktning. Hur kroppen kändes perfekt konstruerad för att i takt och harmoni göra just detta - springa! Det är ju detta det handlar om! Rörelseglädjen! Så lätt att tappa bort emellanåt i strävan efter det perfekta träningsupplägget, de tuffa passen och de ambitiösa målsättningarna!  Ja, jag fick som ni märker helt enkelt lite "feeling" igår kväll på löprundan :-) och energin löprundan gav räckte till långt efter att löprundan var slut!

Jag är en så mycket bättre person när jag får springa!

Ingen telefon fick följa med igår utan bilderna är från samma skog men från andra tillfällen

En tydlig förändring!

Efter en halvdassig inledning på oktober avslutade jag oktober på 240 km löpning och två riktigt bra träningsveckor med mängd på omkring 70 km per vecka inkl ett rejält långpass på 36 km med en fartökning sista milen. Den gångna helgen inledde jag med att ganska kontrollerat sprang milen på låga 39 minuter på banan för Vintermarathon i fredags och igår sprang jag 5x2 km progressivt från 4:00-3:45 min/km med en bra känsla!

Nu väntar därför en riktigt lugn vecka. Min kropp behöver det och sedan hoppas jag, med en kortare nedtrappning än vanligt dock, att framkalla en liten superkompensation till på lördag när jag planerar att för sista gången i år dra på mig linne och nummerlapp och avsluta säsongen med att springa Vintermarathon. Det var ett roligt lopp 2013 och jag hoppas på en repris om nu inte vädret bjuder på bus, i fredags på banan var det mera godis med solsken och fem grader varmt!

Jag känner ingen press att prestera något! Jag har redan sprungit en mara i år och är fortfarande stolt över det loppet och den tid jag gjorde i maj utan ska bara springa för att det är roligt. Jag lär ändå inte kunna låta bli att öppna i fyra minuter per kilometer...håller det så håller det och då blir det roligt, håller det inte får jag sänka både fart och ambition. Precis så resonerade jag förra året och det gick bra, kunde snarare öka farten sista 8 km och det är fortfarande det enda marathonloppet jag sprungit med negativ split.

Jag känner ingen nervositet, tvärtom, det ska bara bli roligt och jag märker en tydlig förändring hos mig själv i år som jag får anledning att återkomma till när säsongen ska summeras; mina egna tankar på startlinjen. På årets första tävlingar var känslan ungefär som vanligt i startfållan, nervositet och lite olust och tankar på att helst vilja vara någon annanstans än just där och att fråga mig själv varför jag gör detta.

På Stockholm Marathon i år och de tävlingar jag sprungit sedan dess - Långlöparnas kväll och Stockholm halvmarathon har detta inte funnits. Istället har jag varit full av självförtroende och det har funnits ett positivt och peppande lugn. Jag njöt verkligen i startfållan på Stockholm Marathon i år trots att jag sikta på att springa över fyra mil mycket fortare än jag tidigare gjort! Kanske har jag vetat med mig att jag varit bra förberedd, att formen varit bra? Kanske att jag därför känt mig säker på att prestera bra? Jag vet inte men förändringen är mycket tydlig och dessutom välkommen!

Kanske är det så enkelt - varför jag älskar detta med löpning?

Att jobba med kroppen, inte mot

Det var med en viss spänd förväntan jag skulle springa intervaller igår kväll. Av två anledningar. Jag har sprungit några riktigt fina pass i mars, t ex en lång snabbdistans i 3:57-fart och 10x1000m med 3:37'/km i snitt och på något sätt så tror skallen att det då hädanefter alltid ska gå lite bra och sätter en ny "baslinje". Samtidigt visste jag innerst inne att igår inte var en bra dag att springa intervaller, busväder ute och en trött kropp med sömnbrist då sonen varit sjuk men den närmaste tiden kommer annat än träning att vara i fokus och jag ville passa på när tiden fanns.

Inte blev det roligare av regn och kraftig blåst men när hustrun kom hem från sitt cirkelpass så bytte jag i alla fall om och stack iväg och uppjoggen på 2,5 km gick ju OK trots vädret. Bort till startpunkten för "min tusing" på cykelbanan och iväg på första i rejäl motvind, 3:39 på den men jag fick inget gratis i vinden. Den andra tillbaka samma väg kändes mycket lättare i medvinden men trots att jag höll samma fart så visade klockan allt långsammare tider och i slutet på intervallen visade den en tid på strax över 4 min/km. Inte en chans att jag sprungit så långsamt och den lilla teknikaliteten räckte för att få motståndsbägaren att rinna över och jag avbröt passet och joggade de korta biten hem, inte alltför nedslagen.

Jag var redan genomvåt efter drygt 20 minuter ute och var inte så intresserad av att dra på mig en förkylning när kroppen säkert sänkt garden lite p g a sömnbristen och trots att jag ogillar att avbryta pass jag tänkt springa så insåg jag direkt att igår var en dålig dag att försöka springa snabba intervaller på. Hade jag lyssnat bättre på kroppen hade jag hört den säga det till mig men det är svårt det där. Jag vill jobba med kroppen inte mot, men samtidigt går det ju inte att lyssna på den alltför mycket om jag vill att träna ska leda till utveckling. Då måste jag strunta i vad den säger till i alla fall vid vissa tillfällen. Igår var inte ett sådant tillfälle.

Jag ska se om det går att hitta en lucka på torsdag istället.

Larvigt men roligt!

Förra veckan summerar jag till tre pass och bara 22km löpning. Det var länge sedan jag sprang så lite men kanske kanske är det precis rätta medicinen för mina schletna ben, vissa tecken just nu tyder på det! Just därför fortsätter jag ta det lugnt några dagar till med träningen!

En trevlig helg har spenderats på Örebrocupen med sonens innebandylag. En glad son, spännande matcher och mysig hotellvistelse och restaurangbesök för oss som inte spelade matcher. Klart energigivande!

Sonen med nr 14 på ryggen fångad med mobilen. Redan i tolvårsåldern går det fort i innebandy!

Lätt kort distanspass söndag kväll, 5km distans följt av lite stretch en kilometer hemifrån. Ser två gubbar i min ålder som springer samma väg som jag har hem och har inte en tanke på att jaga ifatt dem. Strax kommer två unga tjejer och joggar, också samma väg som jag har hem så jag avbryter stretchen och springer hemåt för att slippa springa om dem direkt. Kör några lätta stegringar med joggvila och märker att jag snabbt tar in på gubbarna även under joggvilan. Bestämmer mig för att leka tävling på träning och jaga lite och prova om jag just nu har någon fart i kroppen. Så när jag har kanske 700 m kvar och de är ca 200 m framför mig ökar jag farten markant, strax är jag ikapp dem och fullkomligt blåser förbi och jag hör hur de skrattar till långt bakom mig. Lämnar dem snabbt bakom mig och fortsätter trycka på, inte max men med hög intensitet och klipp i steget. Stannar när klockan piper för 6 km och visar att den sista kilometern gick på 3:39 och går glad i hågen de hundra meterna till dörren. Larvigt? Javisst men lite roligt också och det kan jag behöva just nu!

Syrefattig och fundersam löpare

En skön påskhelg med finväder har passerat! 10km långsam löpning på sega ben på långfredagen och 16km i måndags varav knappt 13km i lite högre fart, 2x6,3km i 4:20-tempo. OK känsla men lite jobbigare än det "ska" vara. Trots vila sedan i måndags är låren sega och trötta och "känns" eller småvärker/pirrar hela tiden som efter ett tuffare pass, mycket konstigt! Jag har varit ganska trött också och därför kollade jag mitt Hb-värde i helgen, 120 g/L är inte så dåligt, för att vara jag, men inte heller bra, riktvärdet för killar är 130-170 g/L.

Någon gång ska jag skriva en sammanfattning av min "historia" kring detta men för nya läsare så har jag dragits med dåligt Hb-värde i perioder sedan 1999 då det upptäcktes vid en rutinkontroll att mitt Hb-värde var riktigt dåligt, 63 g/L. Läkaren var förvånad att jag överhuvudtaget kunde stå upp och trodde jag anpassat mig till det här under flera år. Jag hade ett enda kraftigt anfall med blodiga diarréer om vi nu ska gå in på detaljer, när jag pluggade i mitten av nittiotalet men ung och dum som jag var så sökte jag aldrig vård för det!

Sedan dess har otaliga röntgenundersökningar passerat, ultraljud, gastroskopier, coloskopier, filmning av hela magtarmkanalen med en liten kamera i en kapsel, scintigrafier m m men någon orsak har aldrig hittats. Tyvärr, även om det är betryggande att jag är välutredd. Närmaste gissning är att det är ett ytligt kärl i tarmslemhinnan som "läcker" då och då.

Som sagt, 120 är inte uselt, inte för att vara jag, men jag är mest förvånad över timingen. Jag äter järntabletter regelbundet (Duroferon eller Niferex) 2-3 ggr/vecka men i ärlighetens namn tar jag ibland pauser, ganska långa pauser då jag känner mig pigg och frisk. En sådan lång paus, och då menar jag flera månader, hade jag i höstas. Samtidigt tyckte jag under hela hösten att det gick ganska trögt att träna även om jag presterade OK på tävling.

I vinter har jag ätit järn mera regelbundet, åtminstone 4-5 gånger i veckan och att Hb-värdet skulle vara lågt nu var faktiskt inte vad jag väntade mig och det gjorde mig lite nedslagen. Tankar som, "det är ingen idé att hålla på med målinriktad löpträning när jag ändå inte kan göra mig själv rättvisa utan ständigt måste fightas mot dåliga Hb-värden" har infunnit sig. Prio nr 1 just nu är att få upp värdet i mer normala nivåer. Det gör jag genom att öka på dosen av järn till två gånger om dagen till att börja med.

Får jag snart upp Hb till normala nivåer hoppas jag den tröga känslan försvinner och att det därmed blir både lättare och roligare att springa igen. Känslan i benen vet jag inte hur jag ska råda bot på. Om känslan inte vänder kan jag se min löpning ta lite olika vägar härifrån. En väg är att försöka omvärdera min löpning och helt lägga ner den delen som handlar om målinriktade prestationer och tider och bara springa för hälsans skull. En ganska stor förändring för mig som drivits av att förbättra min prestation på olika distanser. Ett annat alternativ är att jag provar nya saker för att hitta tillbaka till glädje och motivation. Jag är lite rådvill om vägen framåt för tillfället men fortsätter hoppas att jag om några veckor ska ha hittat en annan känsla i min löpning igen!

Slutligen, grattis till er som sprang bra på Påsksmällen. Jag ler åt ironin åt att jag anmälde mig till Premiärmilen istället för jag ville testa något nytt och en snabbare bana och så drar Påsksmällen om banan p g a snö och is så att backarna försvann och banan istället blev en väldigt snabb och flack 2,5km varvbana på asfalt.

Dags att sluta leta ursäkter

Jag är inte där jag vill vara formmässigt. Alla fina pass jag rivit av på löpband i februari och mars, tuffa backpass, tusingar progressivt ner mot 3:30-fart och 10km sub40 utan något större slitage, verkar inte vara värda vatten så fort jag kliver utomhus.

Söndag eftermiddag och 15km löpning varav 7km SD i strax under 4 min/km. Så såg min plan ut. Lång uppjogg, 6km och det kändes segt redan där, väl igång med snabbdistansen kändes det OK i ca 3km i ca 3:53-fart trots en lite besvärlig motvind men så fort farten sjönk trots bibehållen ansträngning (som vid det här laget var ganska hög) orkade jag inte fortsätta utan tog en gångpaus istället för att bara slappna och låta farten variera med lutning och känsla - svagt! Start igen och ny gångpaus i nästa backe efter knappt 1km, svagt igen! Så av tänkta 7km snabbdistans blev det 3+1+3km med en snittfart på 3:58 min/km, lite bättre känsla i slutet i medvinden men överlag inte det besked jag ville ha!

Jag kan skylla på temperaturen och alla lager kläder precis som jag gjort hela vintern men temperaturen var ganska behaglig och lagren med kläder färre än vanligt. Jag kan skylla på att benen var sega efter fredagens progressiva pass på löpbandet, att jag gått och snorat lite i helgen, att det faktiskt fanns en isfläck här och var eller att det hör och häpna var några motlut på sina ställen men hej...sånt är livet och dessutom sprang jag en ganska flack sträcka som var relativt ren och fri från is. Jag kan skylla på en massa saker men det är nog dags att sluta leta ursäkter helt enkelt! Jag är inte bättre än så här just nu!

Jag har inte tänkt mig Premiärmilen som en satsning mot mitt personbästa på milen och tur är väl det. Jag ska nog istället vara väldigt nöjd och glad om jag kan hålla min svit med 10km-tävlingar under 40 minuter intakt. Det känns på intet sätt givet just nu, speciellt inte när det ser ut så här längs banan enligt rapporter i helgen, bilder "lånade" från Funbeat.


Ser ju rent livsfarligt ut!!

En stor del av banan är dock fin!

Jag vet att varje pass inte kan kännas topp och att det ibland går tyngre såklart men det är tråkigt när höstens halvmarafart - 4 min/km - känns så jobbig och jag inte verkar vara i närheten av att matcha min egen bild av min egen kapacitet! Receptet för att få lite piggare ben i veckan låter; ganska mycket vila och några avkortade distanspass med korta stegringar i flytfart.

Löparlängtan

Ann-Sofie skrev ett inlägg i slutet av förra veckan om hennes längtan efter långa distanser;

"Det är något jag längtar till. Jag längtar inte till milen. Till trösklar. Jag längtar till timtal av egentid i en bubbla där jag blir starkare för varje steg". 

Det fick mig att fundera på vad jag längtar efter. Jag känner allt starkare att det är den snabba löpningen jag längtar efter. Så här års med mest distans, kyla och alla lager kläder känner jag det än starkare. De lugna distanspassen och långpassen är sköna och välbehövliga men de är inte det första jag tänker på eller längtar efter.

Jag längtar efter att hoppa i ett par lättviktare och springa till Södertälje IP på lunchen, kliva in på tartanen och de blandade känslorna av att nu kommer det gå fort och bli jobbigt. Jag längtar efter att stabilt lägga kilometer efter kilometer bakom mig på ett tröskelpass där hållningen är stolt, stegfrekvensen hög och min känsla är att jag har klipp i löpsteget och springer "snyggt". Jag längtar faktiskt efter att få pressa mig på den där sista kilometern, få närma mig mållinjen på ett 10 km-lopp och stanna klockan på en tid under 37:30, eller efter tillfällen som när jag vände på Sofias stege i höstas eller när jag maxade den där halvmilen hemma en kväll i somras. Längtar efter pass som inte är ett i mängden!

När löpningen känns i varje cell och i varje muskelfiber, när inga andra tankar finns än här och nu. När jag känner att jag har kontroll och är stark och så släpper den där kontrollen och tar ut det sista jag har på kontot under de sista hundratalet metrarna på ett progressivt pass och efteråt sjunker ihop och pustar ut helt slut för en kort kort stund innan jag leende joggar hem den sista biten. Det är vid sådana tillfällen jag känner som intensivast för löpningen. Känner mig levande, ung, stark, glad och leendet på mina läppar är som störst när jag kliver innanför dörren efter passet. 

Just ett sådant tillfälle från i somras, 3x2000m progressivt från halvmara till milfart. Endorfiner!

Vad längtar du efter?

Kontroll

Efter en intervallstege för ett tag sedan som blev precis som jag tänkt mig fick jag en kommentar av Johan att jag har en sådan grym kontroll på min löpning och det fick mig att fundera lite. Det stämmer nämligen bra! Jag har kontroll på det jag gör och genomför nästan alltid passen som jag tänkt mig. Har jag tänkt springa ett långpass på 32km gör jag det, en snabbdistans på 10km eller ett intervallpass på 12x400m så gör jag det. Det är sällan eller aldrig som jag kortar av ett långpass, avbryter en snabbdistans eller springer färre repetitioner än jag tänkt mig under ett intervallpass. Inte heller är jag skadebenägen då jag lyssnar på kroppen och justerar träningen därefter.

Jag är också väldigt stabil i tävlingssammanhang och brukar få kommentarer kring det. T ex har mina tre senaste halvaror slutat med nya PB'n och jag är väldigt stabil runt 38-39 minuter på millopp. Det är länge sedan som jag gjorde en riktigt usel tävling, det har faktiskt inte hänt sedan jag började blogga men det finns några misslyckade 5km-lopp längre tillbaka i tiden.

Nackdelen med den här kontrollen är att den nog hindrar mig från att prestera ännu bättre på tävling. Jag har skrivit många gånger att jag är lite feg och en komfortlöpare och jag undrar vad som skulle hända med mina personbästan om jag vågade blåsa på för fullt på några tävlingar, kanske lämna klockan hemma och bara köra på känsla? Kanske skulle jag fullständigt gå in i väggen och göra en misslyckad tävling men då har jag lärt mig något, för idag vet jag inte riktigt vad det innebär! Kanske skulle jag överraska och sätta ett nytt personbästa? Jag har lekt med tanken på att både lämna klockan hemma och också att öppna hårt för att se vad som händer men bara vågat vid något enstaka tillfälle vilket inte heller gick så bra. Vågar du?

Igår hade jag igen kontroll och var så förnuftig och klok så! Jag hade planerat springa ett pass på 10x800m som kallas Yasso800 och som testar fartuthållighet men eftersom jag fortfarande var snorig så ersatte jag ett ganska hårt intervallpass med en snäll lunchjogg, 10km i femfart istället. Kontroll!

Idag önskar jag alla löpare i Kungsholmen Runt lycka till! Nästa år ska jag springa den här roliga och snabba vårhalvmaran! Jag hoppas istället kunna springa en halvmara i marafart imorgon!

En fråga

Jag är lite nyfiken på en sak. När ni springer och springer lite fortare, har ni någon speciellt fart som utgör en slags gräns eller "barriär" mentalt eller fysiskt? En fart där ni känner att "nu går det riktigt fort" eller där ni känner att ni inte riktigt längre förmår springa med en bra teknik utan det blir mest att kämpa sig framåt?

Jag har nämligen det och för närvarande ligger den farten ganska exakt vid 3:40 per kilometer. Givetvis kan jag springa mycket fortare än så, t ex när jag kör korta intervaller som fyrahundringar och jag fixar också några tusingar i det tempot utan att ta gå på riktigt max men ska jag springa lite längre, på tävling eller på en snabbdistans, känns det hyffsat kontrollerat i 3:45-tempo men kommer jag ner till 3:40 så händer det något. Jag liksom tappar hållningen som hjälper mig framåt och hjälper mig hålla fart och får påminna mig om att hålla rätt position och aktivt jobba för att inte stegfrekvensen ska bli för långsam. Det liksom känns i hela kroppen och i huvudet att jag nu springer riktigt fort!


Så här snabb kommer jag aldrig bli!

 Det här är en gräns jag gärna vill flytta lite neråt såklart! Ska jag t ex någon gång klara av att springa 5km under 18 minuter ska jag orka hålla ett 3:36 min/km-tempo och sedan också kunna spurta några sekunder på slutet och det känns i dagsläget som ett riktigt riktigt tufft mål!!

Det är naturligtvis kontraproduktivt att tänka  i termer av gränser eller barriärer men några ynka sekunder per kilometer gör markant skillnad i känsla! Hur tänker ni kring det här?

"Är du lycklig nu?"

Lämnade jobbet vid fyratiden igår för ett kravlöst transportlöpningspass på 14km hem. Jobbet jag kommer att lämna till sommaren efter 12 år, där jag just nu inte är så fokuserad och har lite för lite arbetsuppgifter. Även om jag är optimistisk inför framtiden så tär den här perioden av osäkerhet en del.

Löpningen gick lätt och snabbare än jag tänkt mig men ändå var ansträngningsgraden låg. Asfalten under mina lätta skor var torr och fri från grus och is och den lågt stående vårsolen bländade mig och förmådde faktiskt också värma mig lite trots att den börjat sin nedstigning mot horisonten. Halvvägs hem slumpade IPoden fram låten "Innan allting tar slut" med Kent och Jocke Berg frågar retoriskt: "Är du lycklig nu?". Ett stort leende spreds över mitt ansikte och jag kände hur jag ökade farten utan att ansträngningsgraden ökade. Löpningen gick så lätt! De där två backarna på grusvägen ett par kilometer hemifrån som brukar vara så tunga på lite längre pass tänkte jag inte ens på som jobbiga.

Leendet på läpparna satt kvar hela vägen hem och också resten av kvällen. Ja, jag är lycklig nu, lycklig, ja faktiskt priviligierad, över att ha hittat löpningen, lycklig över att kunna springa, lycklig som har hittat ett verktyg i löpningen, ett verktyg som hjälper mig mot jobbiga tankar och under jobba perioder. Ja, jag är lycklig när jag springer och jag är lycklig nu.