DNS för andra året i rad på Sommarspelen på Stockholm Stadion

Förra året den här dagen höll jag på att återhämta mig från en förkylning och hade tävlingsskor och kläder packade beredd på att åka till Stadion efter jobbet men tog mitt förnuft tillfånga och meddelande arrangören att jag inte kunde springa. 

I år är läget tyvärr exakt likadant sedan en dryg vecka tillbaka. Drog på mig en rejäl förkylning från dottern veckan förra veckan. Feber, kraftig huvudvärk, en näsa som en rinnande kran, hosta, ni vet, en nästintill dödlig mancold helt enkelt. 

Gav upp hoppet om start i fredags och meddelande FK Studenterna att jag inte skulle springa enligt deras önskemål då det var högt tryck med kölista till startplatserna. Förutom förkylningen har också motivationen inför maxprestation på 5000 m sjunkit. Min sommarträningsplan som utgick från två kvalitétspass i veckan, ett tröskelpass och ett pass med längre intervaller i 5kp - med tanke på att öka löpekonomin - har inte gett någon större utdelning. Tröskelpassen har känts jättebra men de tuffare passen med 5 km-fart har oftast sprungits i värme och jag har haft ganska stora svårigheter att hålla tänkt tävlingsfart och har både kortat av pass och fått justera farten på flera av passen. 

Jag försöker se det positivt. Jag behöver i alla fall inte lägga pengar ett par tusenlappar på ett par nya tävlingsskor godkända för banlöpning nu 😀 En annan fördel är att min irriterade högerfot där jag av och till har hälsporrekänning har fått en paus från löpning.

Bild från när jag sprang 5000 m bana senast, sommaren 2017. Södertälje IP innan den stora ombyggnationen och då i ett annat klubblinne än Enhörnas. Då stannade klockan på 17:50.

Förhoppningen är att kunna starta upp med lätt jogg om ett par dagar igen och då blir det först en vecka med enbart gubbjogg till att börja med.

Consistency and common cold

52,7
54,4
61,8
61,2
66,2
51,1
61,4
72,0

Running is a very measurable activity. Pace, cadence, pulse, splits, weekly mileage, everything and a lot more readily accessible at your wrist via your Garmin, Polar or Suunto watch. The numbers above are not very random but my weekly mileage in kilometers the last eight weeks. The thing here it's not whether it's high or low but rather the stability. This is consistency! Being able to execute the planned training week after week without becoming sick or injured. Having the capability to constantly balance the requirements of training, which sometimes is tough on the body but shouldn't be too tough, with adequate sleep, managing stress at work, maintaining a good nutrition and stay healthy even when everyone around me seem to be plaqued by common colds. This is the challenge I sometime struggle with just like everyone else.

Looking at my running year so far I can be quite pleased with the consistency. I have been able to run every week so there have been zero weeks with zero running which is good of course. There are four weeks in total with much less volyme and three of these were due to sore throat/common cold and one was due a minor calf injury during a half marathon in May. The fifth week with less running is unfortunately ongoing since I have just restarted running after a few days with a common cold with a sore throat and lightheadedness but this isn't much to worry about after two months with solid training. I just have to trust the process which have become a popular expression lately. With four kids and a full time job, having four common colds during an entire year isn't much.


I am hoping to wrap up the race season with a half marathon on November 23rd. This is not a high priority goal but rather a small, fun race and a nice change from the dull wheather and monotonous training that otherwise dominates this time of year. A chance to put on my running club singlet and race with my running club friends once more. Last year we had four runners among the top ten finishers and I placed nine with a finishing time of 1:25:21 and the aim is to place higher up and to run faster this year as my fitness is better now than it was a year ago. Still, running a race in the end of november means the wheather can spoil any detailed pre-race plans. A feet of snow on the ground, very cold temperatures or a lot of wind and any plans might need to be adjusted accordingly.


A few pictures from the same half marathon from last year.

Tankar under en mancold och ett bloggtips

• Några dagars påtvingat träninguppehåll räcker för att ifrågasätta om det är värt att lägga ner alltid på träning. 
• Mer tid hemma p pg a utebliven träning betyder inte alltid mer kvalitativ tid med familjen p g a egen grinighet.
• Sociala medier är mest av ondo när man är sjuk.
• Alla andra är ofta i strålande form när jag inte är det. 
• Jag har onödigt många löparskor (en tanke som aaaldrig slår mig i vanliga fall). I nästa ögonblick; surfar löparskorea.
• När duschade jag senast egentligen?

En skitvecka följdes av en riktig skithelg. Febriga barn följdes av febersjuk myself hela helgen. Alltså sjuk på riktigt, vi pratar feber på hela 38 grader, vi pratar smärta mellan skulderbladen, snor och så mycket hosta att jag fick gå upp kl. 04:00 i lördags morse för jag väckte både mig själv och hustrun när jag höll på att hosta lungorna ur mig. Vi pratar mancold. Vi snackar mysbrallor, fleecetröja, buff runt halsen och dubbla ullstrumpor.Inomhus. Finns det något ofräschare än mjukisbyxor? Jag har det nästan bara när jag är sjuk. Att inte träna betyder också att det är väldigt lätt att glömma bort att duscha. Ni hör ju själva hur fräscht det låter. 

Att vara en tränande person när man är sjuk är värre än att vara en person som inte tränar. Mycket värre. Att vara löpare med ett Instagramkonto ska vi inte tala om, det är rena rama döden! Sysslolösheten och tidsöverskottet som blir av utebliven träning ger dessutom mer skärmtid och en sjålvplågerispriral istället för att lägga telefonen ifrån mig och läsa en bok istället.

Jag scrollar flödet och möts av leende löpare, rosiga kinder och tummen upp, uppdateringar om härliga pass trots att det är grått, trist februariväder utanför fönstret. Uppdateringar om långpass och extra snabba pass. Det blir genast ännu mera synd om mig och istället för att bli inspirerad blir jag ogin och avundssjuk på ett sätt som verkligen inte är jag.

Det är också en naturlag att samtidigt som jag tror att all min grund och form försvinner av några dagars infektion – i skrivande stund jag har ju faktiskt inte sprungit på åtta hela dygn – så är andras form bättre än någonsin och grundregeln när jag själv är sjuk är att löpare jag följer och brukar vara jämn med sätter personbästan jag inte är i närheten av. Givetvis inträffade det den gångna helgen också med en sub80-notering på halvmaran samtidigt som jag harvat runt i 1:24-träsket sedan 2015. Grattis för tusan då! 

Sluta gnäll och träna mer kanske någon tycker? Det ska jag göra. Det är ju faktiskt väldigt lätt att träna mera när jag inte tränar någonting. I skrivande stund har jag gott om om att återigen bli en löpande människa, kanske redan innan helgen.

Till sist ett tips: Som jag tidigare varit inne på är vi som bloggar om löpning ett utdöende släkte men desto roligare då när jag upptäcker en ny blogg som skriver initierat och bra om löpning med fokus på träning, löpteknik och skor. In och läs A time and pace ni också!

Sno från mig själv

En tolftedel av 2017 är lagd till handlingarna och träningsmässigt blev januari OK, två långpass, en hel del fartlöpning på band och framförallt en pigg och stark kropp och en skalle som tyckte löpningen var rolig på i princip varje pass, trots ganska tråkiga yttre förutsättningar med halvvinter. Avslutningen hade jag dock kunnat vara utan med nästan en veckas uppehåll p g a förkylning. Istället för ett +30 km-långpass i söndags blev det soffläge. Lägg på det påverkad nattsömn för inte bara mig och fullt upp hemma och målmedveten träning halkar plötsligt längre ner på prioriteringslistan. Något som jag däremot alltid haft tid för är den armhävningsutmaning jag genomfört i januari, 50 per dag har jag jag gjort och det tar minimalt med tid och har gett bra effekt!

Hade jag fått till det där långpasset hade jag sprungit lika mycket januari 2017 som i januari 2014, den säsong som varit min överlägset bästa hittills med en viktig skillnad, jag var ledig i januari 2014 innan jag började mitt nuvarande jobb och i skarven mellan januari och februari 2014 sprang jag en 120 km-vecka med tre långpass. Det har jag inte gjort i år! Den här våren kanske blir ett spännande experiment om hur viktig just den veckan var...

Jag kikade på träningen jag genomförde i februari 2014 men någon slags idé om att kanske planka hela vårens upplägg för att se om jag igen kan närma mig formen jag hade våren 2014 och första tanken som slog mig när jag tittade på februari 2014 var hur.....tufft trodde ni kanske... nej, hur lugnt det såg ut.

210 km löpning, fyra pass i veckan, tre långpass varav ett i hygglig fart, tre intervallpass i farter som inte kommer bli några problem att matcha, två snabbdistanser lite snabbare än marafart och så riktigt softa distanspass utomhus i 5:15-5:30-fart. Det blir inga som helst problem att genomföra det, så länge jag håller mig frisk, även om det är fullt upp hemma. Samtidigt kommer inte februari enbart att ge mig någon toppform, om jag nu skulle sno hela vårens upplägg från mig själv så vet jag att det väntar klart tuffare pass framåt april, t ex några av mina bästa intervallpass någonsin, t ex 10x1000m @3:37 min/km och 8x1000m @ 3:32 min /km bland annat för att bara ta ett par pass direkt ur minnet.

Det andra som slog mig var att jag kunde klicka i dagboken på något av passen jag genomförde för tre år sedan och faktiskt minnas just det passet. Fascinerande med tanke på alla löppass jag genomför och långt ifrån alla av dem lämnar några spår i minnet, trodde jag!

Från 1 februari 2014 står det så här i träningsdagboken; "kort lätt jogg 6,0 km, 5:10-fart". Det låter ju som ett alldeles strålande sätt att starta upp igen efter sex dagars förkylningsuppehåll. Nu kör vi!

Februari  2014 var också snöfattigt att döma av den här bilden som togs inför ett reportage i Intersports Kundtidning. Foto: Jennifer Glans.

Jag blir snabbt osmart av vila...

Jag fick i princip den julledighet jag önskade, jag har tränat lätt nästan varje dagi alla fall mellan jul och nyår, kunnat sova lite extra, skrota runt hemma i underställ på dagarna, spela sällskapsspel, läsa ett par böcker, se på film, åka pulka och skridskor med de mindre barnen, gå på bio med de större. Tid att koppla av!

Nyårslöpning med löpgruppen på Smart Hälsa, Nykvarn

På nyårsafton deltog jag i ett socialt löppass med löpargruppen på lokala gymmet. Alla/de flesta är relativa nybörjare och tempot blir väldigt lågt men ibland överväger det trevliga i att få sällskap! Jag var dock redan lite snorig och givetvis blev jag sedan förkyld på nyårsafton med kraftig nästäppa och också ont i halsen på nyårsdagen och avstod löpning i tre dagar. Nu har jag startat upp försiktigt igen med lätta rundor och det har gått bra men snoret sitter fortfarande i mina bihålor och jag tar det därför extra lugnt. I kombination med att termometern senaste dagarna ligger på mer än -10 grader, i morse -17 grader, så har det känts naturligt, men tråååkigt!

Jag blir dessutom dum i huvudet och allt jag lärt mig förra året vad gäller träning är som bortblåst. Jag ser hur mycket mina kompisar tränar och känner mig redan hopplöst akterseglad. Jag tror att bara för att jag börjar året med att springa lite mindre någon vecka i januari så är hela säsongen förstörd och har redan glömt att jag i höstas byggde upp formen rejält på bara tolv veckor utan att ha sprungit en meter i juni. Haha, osmart är bara förnamnet!

Bilderna nedan borde varit med i årssummeringen och är från statistiken på jogg.se. Det syns att 2015 blev ett bra men också lite annorlunda träningsår än de tidigare. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte säga att jag varierar mig vad gäller träningsformer, det jag är bra på är att variera innehållet i den gröna delen vilket syns i cirkeldiagrammen. Nu är jag inte 100% konsekvent när jag loggar löpning, en del intervallpass ligger i kategorin fartlek, många tröskelpass ligger som långa intervaller eller snabbdistans maratonfart men hur jag än vrider mig så kan jag konstatera att tröskel och snabbdistans är två pass som jag kan springa mer av.Att ersätta en del av de mysiga distanspassen med snabbare löpning ser också välbehövligt ut inför 2016 men det kommer när kylan och vintern släpper sitt grepp!

Sju års träning summerad. Träningsdagboken för 2016 är ännu mest ett oskrivet blad...

Påsksmällen utan nummerlapp

En skön påskhelg är förbi. I träningsväg innehöll den ett blåsigt banpass på påskdagen, 2x1000-2x800-4x400-2x100m. Tanken var någon form av flytfart inför en eventuell start i dagens Påsksmällen 10 km men så blev det inte alls utan intervaller sprangs för fort utan någon direkt pangkänsla, OK ändå. Det blev till slut Påsksmällen idag men som åskådare utan nummerlapp. Jag velade in i det sista i det fina vädret och en stor del av mig ville gärna springa men förkylningen har inte helt lämnat mina luftvägar och då kändes det onödigt att försöka maxa på milen. Dessutom känner jag mig, ovanligt nog, fortfarande inte speciellt tävlingssugen. Jag vet inte riktigt varför men accepterar att det är så och valde istället att följa med David som skulle springa och titta på loppet från sidan. Jag vet sedan tidigare att det är motiverande och så var det också idag!

Påsksmällen är ett av dessa små, lokala arrangemang, dessutom inte långt från storstaden som förtjänas att upptäckas av många fler! För en billig anmälningsavgift eller snabb efteranmälan får man ta del av ett genuint arrangemang fjärran från massloppens trängsel, dyra avgifter och allmänna hysteri. Klart att de stora loppen bjuder på upplevelser de mindre loppen inte kan matcha men det är en väldigt familjär och välkomnande stämning på de mindre loppen. David sprang fint på 38:35 och överlag gjordes fina prestationer av de jag känner.

Jag är ändå tillbaka i träning efter förkylningsuppehållet och det går åt rätt håll om än sakta och fokus i veckan blir en hel del löpning om än i lugn fart med hopp om fortsatt bättring. Ikväll rullade jag 15 km i femfart och det var skönt att bli av med lite stelhet i baksida lår efter banpasset i påskhelgen. Snart hoppas jag förkylning är ersatt av form och tävlingssug, tills dess gäller tålamod.

Avslutar med en del bilder från Påsksmällen.

Damvinnaren Dace Landström, Vallentuna

SVT-Sporten och Enhörnalöparen Peter Jonsson agerade speaker

Vinnaren på 10 km Lasse Johansson, Enhörna

Niklas Sydow, Fredrikshof

Robert Holmgren, Huddinge AIS vann M40 med 37:11

Patrick Pring, Tumba

David i mål på 38:35

Gabriel Littson Enning som på söndag springer Paris Marathon!

Återfunnen rörelseglädje!

 Undantaget en lätt jogg i fredags har jag vilat nio dagar från löpningen p g a förkylning. Jag har som jag tidigare skrivit känt mig snorig en stor del av vintern och på slutet känt att träningen inte riktigt "tagit", snarare tvärtom. Jag blev också därefter hängig, fick ont i kroppen och var extra trött så att vila från träningen har känts självklart. En dryg vecka har gjort benen helt återhämtade från den träningsvärk och stelhet jag haft tidigare från min flitiga träning i februari och början av mars. Det går ganska fort att vänja sig av med träningsrutinerna och plötsligt går dagarna fort förbi utan att någon större saknad efter träning infunnit sig. Förmodligen är kroppen så smart att de tankarna först kommer när kroppen börjar bli redo att träna igen för precis så var det. Jag igår vaknade och kände mig pigg i kroppen med bara lite lätt snuva kvar och med en stor längtan efter att få springa.

Jag beslutade mig därför för att prova ett lätt löptur i skogen igår kväll, för att inte luras att dra i väg i för hög fart på asfalt.

Att springa i skogen när det skymmer är något alldeles extra. Det är så påtagligt att hela skogen förbereder sig för natten med stillheten och mörkret som sänker sig mellan grenarna. Jag stannade vid det gamla kalhygget som skogen så sakta håller på att återerövra och bara lyssnade. Inte sällan ser jag älg stå och kalasa på sly eller en räv på jakt snabbt pila förbi trots att jag bara är ett par kilometer in i skogen. Spåren efter vildsvinens bökande bredvid stigen syns också överallt. Lyssnade på den absoluta tystnaden och den talrika fågelsången. Kanske skvallrade de för skogens alla övriga djur och väsen om min färdväg längs den dunkla stigen? Kanske samlades i de långa skuggorna längs med stigen för att tyst iaktta mig och tala om att vi finns här och ser dig men du ser inte oss. Liksom tidigare höll jag utkik efter det vargpar som enligt många bekräftade rapporter skapat ett revir där jag springer men naturligtvis såg jag inte några gråben. Jag skulle gärna se dem i skogen, på lite håll. Att plötsligt ha dem på stigen tio meter framför mig har jag inte lust med. Å andra sidan står jag nog inte på menyn. Varför välja en långdistanslöpare i segt tightsfodral på 67 kg när skogen är full av 500 kg färskt älgkött? Dessutom hör de nog mig och håller sig undan långt före jag ser dem!

Ljud färdas långt i stillheten och ganska snart blev jag bryskt återförd till civilisationen från dagdrömmerierna eller snarare då kvällsdrömmerierna av Glassbilens metalliska trudelutt i våra kvarter ett par kilometer bort. Jag fortsatte min tur längs skumma, leriga stigar, fuktiga bergshällar där ståldubbarna i mina skor erbjöd fint fäste och mot slutet blev det så pass mörkt att jag både hade svårt att urskilja stigen, träden bredvid stigen och all sten längs med stigen avtecknade sig enbart som lite ljusare fält i marken utan möjlighet till avståndsbedömning. Vanskligt vilket gjorde att det redan måttfulla tempot passerade 7 min/km men utmärkt proprioceptionsträning förstås.

Jag log för mig själv sista biten hem. Det var så underbart att återigen känna glädjen i det enkla, i den totala närvarokänslan, rytmen, balansen, i att förflytta sig springandes, det bekanta rörelsemönstret, armarnas rytmiska pendling, fotens kontakt med underlaget, ljudet av mina andetag, parerandet av ojämnheter, hur de lätta benen svarade direkt på minsta förändring i tempo eller riktning. Hur kroppen kändes perfekt konstruerad för att i takt och harmoni göra just detta - springa! Det är ju detta det handlar om! Rörelseglädjen! Så lätt att tappa bort emellanåt i strävan efter det perfekta träningsupplägget, de tuffa passen och de ambitiösa målsättningarna!  Ja, jag fick som ni märker helt enkelt lite "feeling" igår kväll på löprundan :-) och energin löprundan gav räckte till långt efter att löprundan var slut!

Jag är en så mycket bättre person när jag får springa!

Ingen telefon fick följa med igår utan bilderna är från samma skog men från andra tillfällen

Semesterläsning - DNS, sommarförkylning, ett efterlängtat möte, sol och bad

Erbjuder räddningen för er som läst ut semesterböckerna, håll till godo!

Idag är det Veteran-SM på 10000 m i Huddinge, Stockholm, sommarens stora mål när jag anmälde mig i våras. Nu kommer jag inte ens till start. Tråkigt såklart och jag är besviken men i grunden ett lätt beslut att fatta. Jag har skrivit flera inlägg om den dåliga formen och den mentala baksmälla jag tycks ha drabbats av extra hårt efter Stockholm Marathon i år. Ovanpå det har jag drabbats av en sommarförkylning som började samtidigt som semestern med ett rejält halsont som höll mig borta från löparskorna i nästan en vecka. Det försvann och ersättes av en snorande näsa som aldrig blivit helt bra. Jag har ändå sprungit några pass och det har fungerat OK. Jag har badat massor, blivit kall, åkt AC-kyld bil och suttit ute lite för tunnklädd dessa helt fantastiska sommarkvällar vilket gjort att förkylningen inte läkt ut ordentligt men jag vägrar låta mig begränsas och kan inte tänka mig att avstå bad dessa fantastiska dagar. När jag i morse vaknade med halsont och dessutom kände mig noll motiverad/sugen/taggad på att tävla så var beslutet redan fattat även om jag ältade och velade en stund.

Det kommer fler tävlingar och jag har bara en hjärtmuskel och den är jag rädd om och att åka förkyld och försöka prestera max för att istället underprestera, nej tack! Hälsan först i alla lägen!

Låt mig istället skriva om roligare saker! Den fantastiska sommaren som pågår för fullt t ex. Vi kom hem i tordags ifrån en tio dagars roadtrip i södra Sverige. Först till familjen, bror, föräldrar, farföräldrar i Oskarshamn.

Här ses jag och brorsan stå och filosofera och beundra utsikten från "tian" i havsbadet vid Gunnarsö, Oskarshamn.

Därefter drog vi till Varberg för havsbad, krabbfiske, vandrarhemsmys och "Ge-Kås"-shopping som jag dock avstod ifrån men där dottern handlade hästtillbehör. Gissa om det var skönt att dra ut på första löppasset längs med havet efter sex dagars uppehåll? Blev ett progressivt pass som avslutades i riktigt bra fart!

Vandrarhemsmys

Strandlöpning

Ett lugnt distanpass till med tio stegringslopp längs en solvarm sommarväg hann jag med innan vi drog vidare till Göteborg för mera bad, båtåkande i skärgården och en elvatimmarsdag (!) i värmen på Liseberg där barnen roade sig kungligt medans jag åkte lite mera sparsamt som den fegis jag är men det var skönt att blöta ner sig i Flumeride!.

Tidigt första morgonen i Göteborg hade jag stämt träff med Eva för en gemensam löprunda. Lustigt det där, hur jag såg fram såg mycket emot att träffa en person jag aldrig träffat men vars blogg jag läst så länge! Fast när vi väl träffats kändes det nästan som att springa med en gammal god vän! Vi snurrade en dryg timma i bitvis ganska bra fart på Evas hemmaplan, centralt belägna Ängsgårdsbergen medans vi pratade om allt möjligt. Varierade stigar, ibland tekniska och kuperade ibland välpreparerade och flackare med en monsterbacke som inledde passet där jag undrade hur Eva tänkt egentligen? För om resten av rundan skulle vara så här skulle jag inte orka prata alls, haha. Ett mycket uppskattat och efterlängtat pass, tack igen Eva!

Ett tröskelpass i och runt Slottsskogen hann jag också med innan vi åkte hem. Jag sprang 5 km en riktigt varm kväll i något som påminde om tröskelansträngning bland brännbollshipsters och semesterflanörer och en hel del löpare. Det gick inte så fort, ca 4 min/km eller lite långsammare och så avslutade jag med två kuperade tusingar lite fortare men blev ett bra pass på totalt en mil som kändes bra och kanske kanske fick jag också några blickar som beundrade mitt löpsteg, vad vet jag? Flera stycken tittade lite extra när jag sprang förbi i alla fall!

En roadtrip på tio dagar med ett långt förkylningsupphåll och sedan fyra löpppass och ca 40km. Det är jag nöjd med. Det är intensivt att vara iväg och sova på vandrarhem med fyra barn, det är mycket prylar och packning och aktiviteter och träningen får prioriteras ner lite, vilket jag brukar tycka är helt OK. Det blir en slags dubbel avkoppling från vardagen och träningen, i nya miljöer!!

Sedan vi kom hem har det varit stranden som gällt till 100% i värmen och jag njuter i fulla drag av sommaren trots förkylningen. Fokus får läggas nu på att läka ut förkylningen för bakom den tror jag inte att formen är så urkass egentligen bara motivationen återvänder vilket den borde göra då jag blir fullt frisk och kvicksilvret vänder neråt några grader och jag får sakna löpningen ännu lite mera.

Avslutar det här långa och bildrika inlägget men en bildserie från Träslövsläge söder om Varberg dit vi åkte en kväll för att njuta av solnedgången från piren! Älska sommaren, låt den aldrig ta slut! Fortsatt trevlig sommar!