I otakt och lite tankar om detta med terrängskor

Huvudet har vilat klart efter maran, kroppen är inte där ännu. Inte så att jag fortfarande är muskulärt sliten (även om jag fortfarande kan vara det utan att jag känner det) eller har ont någonstans. Nej kroppen känns ganska fräsch men ett maraton där jag tagit ut mig öppnar säkert ett ”infektionsfönster” och sedan en vecka tillbaka ungefär snorar jag lite, hostar lite kvällstid, ibland har jag känt mig lite raspig i halsen och jag är trött och seg. Ingen större fara alls men det påverkar träningen.

Jag har hittat ursäkter att inte träna, som kraftigt regn i kombo med för tunna träningskläder på jobbet, hoppat över tänkta pass, unnat mig ytterligare någon dags vila här och säkert är det bara positivt så länge det lilla förkylningsviruset lever rövare i mina luftvägar men nu börjar det bli tråkigt!

Jag ser kompisar tävla eller förbereda sig för tävling, SM-milen inklusive veteran-SM gick i Stockholm i veckan och jag ser att jag kanske kunnat springa om topp 5 i min åldersklass men det är lätt att säga när jag inte ens startade! Nu hade jag aldrig tänkt springa SM-milen ändå eftersom jag tycker det är för nära maran.

Nästa vecka är det Långlöparnas kväll 10000m bana på Stadion med lediga platser kvar i det heat jag borde springa. Det vore väldigt roligt men är jag redo? Kan jag göra mig själv rättvisa? Är det bra med en lätt förkylning i kroppen? Nej, nej och nej.

Så, jag tänker; 1. jag är smart som unnar mig ytterligare lite vila nu, 2. Just efter en mara gör lite ytterligare vila bara gott. 3. Tolka det faktum att jag tävlingssugen som ett gott tecken men försöker så gott det går att bida min tid ytterligare några dagar. Dessutom spanar jag in några tävlingar som ligger lite längre fram än de redan nämnda och som får det att kittlas lite i magen igen.

Jag är lättroad ändå. Igår när när det inte blev någon lunchträning p g a  trippelkombon nämnda förkylning, kraftigt regn och för mycket att göra på jobbet lekte jag en stund på kvällen med terrängskor i regnblöt skog, på leriga stigar och blöta stenhällar. Jag tycker att det råder lite av en hysteri kring detta med terrängskor överlag sedan en tid tillbaka. Marknadsförarna hittar ständigt nya behov som vi konsumenter oreflekterat går på. Vad sägs som detta t ex, "X-Tour 2 är den andra utgåvan av den smidiga CITYTRAIL™-skon. Skon är konstruerad för att ge dämpning, stor rörlighet och ett säkert grepp". Ur en annons för skon Salomon X-Tour 2....

Citytrail...

Det finns massor av hybridmodeller som marknadsförs som "Door to trail". Skor som i mitt tycke mest är dåliga kompromisser, tråkiga och stela på asfalt med noll löpkänsla och för liten skillnad i fäste mot vanliga skor i skogen. Bara det faktum att vissa skor marknadsför med uttryck som "perfekt för grusväg". Grusväg! Vilken normal löparsko fungerar inte att springa på grusväg med???? 

Med det sagt så visst finns det naturligtvis miljöer som ställer extra krav, orientering rätt ut i spenaten t ex där ståldubb kan behövas för extra fäste i obanad terräng över stock och sten, swimruns över blöta klipphällar kräver bra fäste på en mängd olika underlag som utövaren ska kunna känna sig trygg med. Ett par terrängskor, hybridskor eller skor med extra mönstrad sula kan absolut också ha sin plats som vintersko med lite extra grepp i snö och extra skydd mot väta som vissa modeller erbjuder, men för de allra flesta motionärer  som mest springer på asfalt, grusväg, preparerade motionsspår och lättare stigar duger ett par vanliga löparskor precis lika bra också på rundorna i skogen!

Jag gillar skor, är intresserad av ämnet men tycker det är synd om det är så att marknadsföringshajpen som rått kring terrängskor nu ett tag gör att löpare tror att det är ett måste och att det gör att de undviker att träna i andra miljöer än sina vanliga asfaltsrundor och därigenom begränsar löpträningen!

Jag springer ofta med vanliga "asfaltsskor" även i skogen och då talar jag inte om tillrättalagda parkstigar utan ganska "brötig" Sörmlandsskog med mängder av rötter, stenar och stenhällar, diken och nivåskillnader. När jag inte väljer vanliga skor så har jag skaffat en terrängsko som verkligen gör skäl för namnet, Icebug Acceleritas 4. Jag brukar vara skeptisk till påståenden om löparskors egenskaper men allt som påstås om fästet hos Icebugs gummiblandning RBX är faktiskt sant. Jag som i vanliga fall undviker fuktiga stenhällar i skogen av rädsla för att halka kan springa obekymrat uppför och nedför då sulan nästan uppför sig som en sugkopp mot underlaget. Den kraftigt mönstrade sulan biter sig också fast som ett traktordäck i mjukare underlag, den låga profilen och tunna sulan ger väldigt bra markkontakt och också en viss ömhet i fötterna på lite längre pass men för mig som inte springer några terrängultror och inte så mycket terräng totalt sett fungerar de riktigt bra, och är dessutom riktigt roliga att springa med. Jag joggade runt och upp-och nerför med ett fånigt leende igår och att springa ganska fort som jag gjorde i slutet med en lätt sko på en varierad stig med lite lutningar, rötter och stenar kan vara bland det roligaste som finns!