Att träffa rätt!

Cyklisterna pratar om sweet spot, om zonen där det händer och man utvecklas. Det handlar om en pulszon/ansträngsnivå på ett enskilt pass men jag tänker att det också gäller över längre tid som dagar och veckor - att träna på den intensitet och volym som för stunden är rätt för att utvecklas istället för att bara bli sliten och trött.

Det har varit några intensiva och händelserika jobbveckor, omtumlande rent av. I min bransch är det vanligt att företag köper upp varandra för att komma över produkter och marknadsandelar och på det följer sammangående, omorganisation och i många fall övertalig personal. Mitt jobb blev uppköpt av ett större företag i augusti och denna gång slutade det i en övertalighetssituation för mig då mina arbetsuppgifter till hösten 2017 placeras centralt på det andra företaget. Det är fjärde gången jag är med om något liknande så jag vet att det ordnar sig men det är alltid roligare när det är självvalt att söka nytt jobb. Nu blev det så ändå för parallellt med övertaligheten som jag inte fick prata med kollegor om blev jag i februari kontaktad om ett annat jobb och jag har varit på flera intervjuer, gjort testter och för ett par veckor sedan tackade jag ja till ett nytt jobb.

Att både känna sig bortvald och samtidigt marknadsföra sig själv i en rekrytering har känts märkligt och självklart har det både kostat och gett energi. Lägg på det att min fru också varit i en rekryteringsprocess och bytt jobb och att vår sexåring haft en lång period när det blir morgonkonflikter om kläder, frukost och i princip allt varje morgon så förstår ni att träningen påverkats och har fått stå tillbaka lite.

Det är en lärdom jag dragit allt oftare de senaste åren och egentligen en självklarhet. Jag kan inte betrakta träningen som en isolerad företeelse i mitt liv som är opåverkad av allt annat runtomkring mig. Det är ju fullkomligt självklart när jag skriver det men ändå så otroligt lätt att glömma bort och bara köra på precis som vanligt, bara för att senare upptäcka att energin, orken och humöret körts i botten till gagn för ingen! 

Förra veckan, när min "avvecklingsplan" på nuvarande jobbet och min plan för att börja det nya plötsligt såg ut att synka riktigt bra, när jag började lämna tråkiga jobbsaker bakom mig och började se fram emot det nya kom energin tillbaka och träningen lyfte också.

Jag tränade ganska mycket förra veckan eftersom jag fick in ett långpass i lördags förmiddag men jag kände att jag träffade helt rätt vad gäller intensitet och mängd. Jag blev "lagom/skönt trött" på rätt sätt av träningen utan att bli sliten eller för trött. Jag sprang inga tokhårda intervaller i 3km-fart utan höll mig till lite lägre, mer kontrollerad fart. Lördagens långpass rullade på riktigt riktigt bra, hela 32 km i 4:24-fart men några kilometer här och där t o m snabbare än marafart och känslan var riktigt bra hela vägen, trött i slutet men inte speciellt sliten efter passet, dagen efter var vilodag och den här veckan började med en riktigt bra känsla.

Just när det går som bäst gäller det att tänka en gång extra och "bara" fortsätta på den inslagna vägen, inte köra några hårda "hjältepass" utan aningen lugnare så att kroppen orkar ta till sig träningen. Har aningen ont i låret efter intervaller i veckan så jag inleder helgen med en eller två vilodagar vilket jag ändå planerat. Med den nuvarande formen lutar det åt en marastart i Stockholm i juni ändå. Varför inte passa på, det var ju så roligt förra året! Det kommer att bli mindre volym träning i slutet av april när jag börjar på nya jobbet vilket kan passa bra med en marastart, fräschare ben kan betyda mera fartpass och formtoppning i maj. Jag kommer ändå inte tänka på maran som en pers-satsning utan vill mera springa så bra jag kan den dagen ihop med löparkompisar och ha en rolig upplevelse!

En bild från en annan period när jag verkligen träffade rätt i träningen, april 2014. Bild efter "generalrepetitionslångpasset" inför Stockholm Marathon, 36 km i 4:29-fart.

Vår vanligaste runda

Jag tror vi alla har en - en "Vår vanliga runda". Den vi tar till när vi bara vill ut och springa utan att behöva fundera på vägval eller sträcka. En runda vi kan utan och innan och nästan kan springa i sömnen, där vi känner till varje ojämnhet, varje sväng och där vi vet precis vad som väntar. Bekvämt och tråkigt på samma gång!

Jag gissar att de flesta är som jag? Ni vet på ett ungefär hur långt ni vill springa när ni ger er ut och kanske också vilken slags pass, lugn distans, intervaller eller snabbdistans? Att det aldrig "råkar" bli fem eller 25 km? Då passar en Vanlig Runda bra!

Det här är min vanligaste runda, den jag kallar Standardmilen även om passet som bilden är hämtad från råkade bli "bara" 9,6 km på gårdagskvällens progressiva distanspass. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit min standardmil genom åren men det är många! Delar av sträckan ingår i konceptet Hälsans Stig som finns på många orter och rundan har varit oförändrad under de 15 år jag bott här nu. Det är 10 km och består till ca 90% av asfalterad cykelbana genom bostadsområden, förbi skolor och vår fina badplats.

Jag slås av hur annorlunda rundan känns jämfört med hur höjdprofilen på kartan ser ut. På höjdprofilen ser det ut som om det är en enda lång nedförsbacke från 1,5 till 7 km men så känns det inte när jag springer. På samma sätt ser det ut som om rundan börjar med en rejäl backe, även om skalan på y-axeln inte vittnar om så många höjdmeter och så känns det inte heller. Punkten vid knappt 1,5 km är den högst belägna jag hittat hemma. Nykvarn är bitvis ganska kuperat och jag har backar där jag springer intervaller som känns väldigt mycket högre än denna punkt men dels så bor jag högre än rundans lägsta punkt och inledningen på rundan lutar så svagt uppåt hela dryga första kilometern att jag knappt tänker på det men det ger mig ofta en bra anledning att inte rusa iväg i för högt tempo.

Det finns ingen löparbana och helt flacka raksträckor av tillräcklig längd saknas också., Rundan kommer därför också väl till pass för intervaller där jag väl känner till olika avstånd och därför springer jag också mina intervaller längs delar av min standardmil. Jag har en utmätt tusing mellan två korsningar på den sista kilometern och mellan busshållplatsen och parkbänken på den nionde kilometern har jag min fyrahundring. Visst skrev jag att jag kunde min runda utan och innan? Visst kan jag känna mig dum när jag tar gå-eller joggvila vid busshållplatsen för åttonde gången men oftast är det inte någon som är så tidig till bussen att de ser mig stanna så många gånger...

Även längre intervaller springer jag mellan km 7-9 och på del av sträckan mellan km 5-7. Det blir inte helt flackt men eftersom jag springer fram och tillbaka ett par gånger på intervaller som är ca 2-3 km långa får jag alltid löpning både uppför och utför.

Där borta strax efter högersvängen på cykelbanan ligger den, högsta punkten på min vanligaste löprunda! Bild från ett pass tidigare i vinter.

Lite stretch efter gårdagens löprunda på just Standardmilen

Igår sprang jag som sagt en knapp mil på min Standardmil. Med huvudet fullt av jobbtankar (mer om det i ett annat inlägg) så startade jag med lugn jogg i 5 min/km och höjde gradvis tempot ner till 3:56 min/km med god kontroll på den sista kilometern och ju snabbare jag sprang desto mindre tänkte jag jobb och desto mer var jag bara här och nu med min hållning, min andning och mitt löpsteg. Klev nöjd innanför dörren med ett leende utan jobbtankar i skallen så tack! Tack Standardmilen för alla gånger du legat där och väntat mig på mig! Tack för alla löprundor vi tillbringat ihop!

Hur ser din vanligaste runda ut? 

Salming enRoute - en recension

Detta inlägg presenteras i samarbete med Salming Running. 

Jocke på Salming erbjöd sig att skicka över ett ex av deras nyaste skomodell enRoute för "hårdtestning" som han brukar uttrycka det. Jag är precis rätt målgrupp för deras produkter och har bra kontakt med gänget på Salming och har fått en del skor av dem, så även detta par. Så att det inte ska vara några tveksamheter på den punkten. Som alltid är åsikterna mina egna och ingen på Salming har krävt någonting av mig annat än att jag springer i skorna och återkommer med vad jag tycker och åsikterna är helt mina egna! Efter 100 km i skorna är det dags för en recension.

Salming enRoute

Salmings skor har hittills inte varit för alla, de är lite för lätta och tunna för att passa många motionärer men med lanseringen av modellen EnRoute - beskriven som Salmings mest "techiga" sko hittills tror jag Salming har hamnat väldigt rätt då detta är en sko jag tror kan tilltala en bred publik löpare!

enRoute är en relativt väldämpad mängdträningssko med bibehållet driv i grejerna och utan att hamna i nononsense-facket som Salming själva uttrycker det. Skon som i min storlek 44 (på rekommendation gick jag upp en halv storlek mot vad jag brukar ha) väger 260g är väldämpad men det här är inte en Asics Nimbus, Kayano eller HokeOne som bäddar in och förslappar foten i tjock, mjuk Cadillac-dämpning utan skon bär Salmings attribut och är responsiv med bra markkontakt och driv i löpkänslan! Har du sprungit i Salming tidigare kommer du känna igen dig. Fötterna blir starka och det andra passet jag sprang i dem var ett långpass på 25 km och då fick jag faktiskt lite träningvärk i fötterna, eller så var det p g a att jag sprungit tusingar i Salming Race på löpband två dagar tidigare...

enRoute är lite mera sko än de övriga modellerna, mellansulan är tjockare och i ett nytt material, Recoil, ett mellansulematerial som också finns på Speed i version 5. Den tjockare mellansulan märks främst i bakre delen av skon och längs ytterkanterna där det är gott om dämpning utan att bli svampigt och markkontakten sker lite tidigare tack vare den mer uppbyggda sulan. Den främre delen av skon är fast och med bra markkontakt. Den tjockare mellansulan märks också framförallt i lägre hastighet, mer om det nedan. Med enRoute har Salming ökat på dropet från 5 mm på alla tidigare modeller till 6 mm men den extra millimetern är naturligtvis inte märkbar.

Ovandelen på enRoute gillar jag skarpt! Den är mjukare och mer följsam än t ex Distance. Trots att det är lika många lager i ovandelen som i Distance- tre - så känns enRoute tunnare och luftigare. Har ni sprungit i Sketchers eller Saucony Kinvara kommer ovandelen kännas bekant. Samtidigt som den är mjuk så ger den förvånansvärt mycket stöd, mer än t ex Saucony Kinvara eller Sketchers GoRun, där det så kallade ExoSkeleton är en del av snörningen och omsluter foten på ett bra sätt. Plösen är integrerad i ovandelan, jag har inte behövt bry mig om snörningen. Jag har bara knytit skorna och gett mig iväg utan behov av att justera något under löprundan. Skon sitter bra på min normalsmala fötter och tåboxen är ganska rymlig och det var rätt att gå upp en halv storlek.

Ska jag jämföra skon med någon annan så är det Sketchers GoRun som kommer närmast. Liknande drop, enRoute är något tyngre och lite mer sko överlag men har ungefär samma känsla och fasthet i dämpningen och det är ett gott betyg då Sketchers GoRun också är en trevlig sko. Sketchers ovandel är mycket "sladdrigare" med mindre stöd än enRoute. Sulan på enRoute tror jag också kommer slå Sketchers rejält vad gäller hållbarhet. En del har anmärkt på att yttersulorna på Salmings första modeller slets ut väldigt fort, mina första Distance höll dock över 150 mil och yttersulan på enRoute har ganska rejält med gummi och jag har inga farhågor att sulan ska nötas ner speciellt snabbt. Yttersulan har liksom Salmings övriga modeller TGS - Torsion Guide System - vilket innebär att den bakre dryga halvan - 62% - av skon är byggt med extra stabilitet som slutar vid den så kallade "balettlinjen" i en 75-gradig vinkel. Framför den här linjen, vid metatarsalerna har skon en större flexibilitet vilket stimulerar foten naturliga rörelse och säkerställer att foten böjer sig på rätt ställen.

Så, dags att börja springa kanske? Att jogga långsamt fungerar bra, den extra dämpningen i bakre delen av skon och längre ytterkanterna hela vägen fram gör "gången" lite mjukare än t ex med Distance. I högre fart upplever jag att skon kommer ännu mera till sin rätt och skillnaden mot övriga modeller blir ännu mindre. Markkontakten är bra, dämpningen är fast men inte hård som i tunnare skon och jag tycker skon kommer bättre till sin rätt i mera stadig distansfart än jogg. Liksom med Distance gör det skon allround och enRoute känns absolut inte klumpig i lite högre fart utan följsam och med bra markkonakt.

Jag kan absolut rekommendera den här skon som en huvudsaklig mängdträningssko till de flesta löpare om man är intresserad av att en lite lättare men ändå väldämpad sko. Den är absolut ett bra alternativ till populära skor som t ex Nike Pegasus m fl. Jag tror också många motionärer skulle kunna maraton i enRoute om de tvekar om Salming Distance är för tunn för det.

Om jag skulle önska mig någon förbättring så skulle bara liiite mjukare mellansula göra löpningen skönare i lägre fart men det är en liten anmärkning. Det kan hända att den kommer mjukna med fler mil och i Salmings koncept ligger att mellansulan är relativt fast och responsiv.

Vad håller Asics på med?

Asics är ett skomärke som jag uppfattar går åt helt fel håll på den Europeiska och därmed också den lilla svenska, marknaden, i alla fall vad gäller att tilltala oss som är mer intresserade av löpning än sportmode eller som gillar lätta tävlingsskor. I Asics hemland Japan finns ett väldigt stort utbud av lätta racing flats medan nästan alla sådana modeller nu är borta ur Asics sortiment här. Det kommer istället nya modeller inriktade på den "urbana" löparen (excusez moi men wtf) som dessutom kallas ultralätt (med en vikt på över 250g, excusez moi igen). Jag känner mig som en gnällig farbror här...

Asics Piranha, en populär superlätt sko för bana och 5-10 km, Asics Hyperspeed, en väldigt skön, lätt och allroundsko för 5-21 km och ända upp till maraton för den vana löparen. Båda modellerna nu borta. Asics Tarther en racer för längre distanser, en fantastisk sko i sin första version. En sko jag sprang min första sub3-mara i (och flera därefter), sprang silvermedalj på Lidingö i, en sko jag persat med både på halvmara och mil och därmed en sko med högt affektionsvärde för mig. Borta nu. Den gjorde ett kort gästspel på den europeiska marknaden innan den försvann och många blev så frälsta Tartherentusiaster att de nu beställer Tarther direkt från Japan.

Asics Tarther i version 1, en sko jag haft många härliga löpupplevelser med!

Återstår en lättare modell i Asics sortiment, DS Racer, Asics racing flat med lite stöd för längre distanser och enligt mig (och många andra) en fantastisk maratonsko! Jag har version 10 sedan 2013 och har sprungit flera maraton och halvmaraton med den. Det kom en version 11 som var något stummare än version 10 med en förbättrad, mera hållbar sula men ännu så länge är det tyst om en kommande version 12 från Asics. Jag håller tummarna för att det faktiskt kommer en version 12 av DS Racer som är den enda sko jag är intresserad av i Asics sortiment!

Jag köpte Nike Zoom Streak som en ersättare men har aldrig riktigt trivts i den, den är för hög och konstig i mellansula och hålfot för mig (det känns som om jag har en kanelbulle under hålfoten) och senast jag sprang maraton i Stockholm 2016 fick det bli mina DS Racer istället.

Nike Zoom Streak, utmanaren som förlorade...

Mot det beprövade kortet Asics DS Racer som dessutom matchar mitt klubblinne så bra :) På bilden är det knappt en halv kurva och upploppet kvar av Stockholm Maraton 2016.

Jag sökte som många andra till ASICS Frontrunner men skrev bl a i min ansökan att jag tycker att märket gått åt fel håll när det gäller utbudet av lättare skor och jag såg en chans att få komma med feedback, inte så konstigt att jag inte blev utvald kanske ;-) men jag är inte avundssjuk, faktiskt inte. Jag tycker det är märkligt att ett av världens största sportmärken lämnar den här nischen på den europesiska marknaden vidöppen för sina konkurrenter att ta för sig av t ex Adidas med sin Adios-serie, Saucony med sin Type A, New Balance med sina 1400/1500-modeller för att nämna några exempel och självklart förlorar Asics kunder p g a det här glappet i sitt sortiment!

Det har kommit en ny, lätt modell som heter HyperTri och kanske är det en flirt med triathlon eller fans av så populära Hyperspeed, den ska vara lätt men ser tjockare ut än tidigare racing flats från Asics och är förmodligen därmed mjukare i sulan än en sådan sko helst bör vara, enligt mig.

För övrigt går träningen bra men efter tusingar i veckan som jag nog sprang lite väl snabbt har det gått trögare och jag tog två vilodagar för att jag behövde det och heller inte hann springa men igår i den kyliga vinden rullade jag i alla fall runt 28 km med Salming enRoute på fötterna och efter tio mil i dem är snart dags att sätta mig ner och skriva en recension om dem.