En kidnappad sport

En tydlig företeelse jag lagt märke till de senaste tre fyra åren är hur löpning och löpare blivit så fokuserat på detaljer. Delvis tror jag det är ett resultat av kommersialiseringen, i eftersvallet av löparvågen där hundratusentals svenskar löptränar, tävlar och konsumerar skor, kläder, pulsklockor, alldeles för dyra strumpor och underkläder som inte ens avlägset är besläktade med bomullsfibrer. Här finns pengar att tjäna på en orolig konsumentmarknad som tror att nästa lopp kommer gå lite bättre och likes’en bli några fler med den nya City-trail (omg…) skon i version 4.1 med den nya sulan med bättre grepp och med det nya specialköpta kostprogrammet där mängden kolhydrat per kilo kroppsvikt minskat från 4,28 gram till 4,19 gram.

Vi ser inte längre skogen för alla träd så att säga. Vi undrar oroligt om 6 x 1000 m med 1 min ståvila är ett bättre eller sämre löppass än 4 x 1500 m med 90 sekunders dito. Om joggvila eller ståvila är bäst. Om det optimala antalet intervaller är sju eller åtta. Och så vidare i en oändlig rad exempel. Utan att se till helheten och att svaret nästan alltid är att det beror på. Vad du vill uppnå. Vi oroar oss för löpstegets utseende, vinklar i höftleden och att vi sätter i hälen först när vi springer. Om skipping och höga knän är vägen till framgång. Vi köper standardiserade träningsprogram för alla som vill uppnå sub40 på milen men som inte tar hänsyn till hur olika vi alla är och hur mycket tid vi har för träning. Vi köper dyra tester på specialkliniker där vi springer i en artificiell miljö på ett löpband och i detalj får veta vår maxpuls, syreupptagningsförmåga och tröskel och köper därefter ett träningsprogram för att högerförskjuta laktatkurvan några millimeter. Där framgår exakt hur många meter du ska springa nästa vecka, procentfördelningen mellan de fem olika pulszonerna och hur många gånger du ska bajsa... Sätter livet sedan käppar i hjulet för exekveringen av träningen, inte av bajsandet, eller, då också förresten, första veckan blir det problem, stora problem!

Diverse löpargrupper har poppat upp likt svampar ur jorden efter en väldigt regnig sommar. Löpargrupper där motionärer kör löpskolning och korta intervaller i grupp ledda av någon som gått en helgkurs och därefter fått ett löpcoachdiplom. Inget fel med löpträning i grupp, inte alls, tvärtom! Jag älskar det sociala med löpträning och den inkluderande gemenskapen bland löpare oavsett nivå och är verkligen inte bortskämd med sällskap på mina träningspass men betydelsen av korta intervaller och löpskolning blir lite förstorad i sammanhanget.

Visst jag både raljerar nu och verkar kanske också onödigt kritisk nu men återigen, det fokuseras på DETALJER in absurdum. Den inre kompassen är helt satt ur spel och snurrar okontrollerat! Detaljer obetydliga i sammanhanget jämfört med att springa lite mer om syftet är att bli en bättre löpare vilket naturligtvis inte är ett måste att sträva efter eller ett mål för alla. 

En både tråkig och viktig konsekvens av detaljfokuset är att det höjer tröskeln för alla som kanske vill börja springa. Det kanske inte är någon idé? Det verkar ju plötsligt så komplicerat med löpning och jag har ju inte den där pulsklockan och vet ju ingenting om träning. Det behövs inte! Ut och spring bara! Det finns väldigt få rätt eller fel och erfarenhet kommer med tiden som med allt annat!

Det är så lätt att glömma bort en fundamental sak om vår idrott. Löpning har alltid varit och kommer alltid vara en väldigt enkel sport att utöva! Jag förnekar inte betydelsen av detaljer, påstår definitivt inte att jag är bättre än någon annan utan är själv skyldig till företeelser listade ovan. Jag gillar att i detalj diskutera och skissa på olika varianter av träningspass, är intresserad av att läsa om utrustning och nya specifikationer och modeller av löparskor och så vidare. Detaljer, men jag förmår samtidigt fokusera på helheten och har också en ganska välkalibrerad inre kompass när det gäller min egen löpning efter mer än tio års regelbunden löpning. Jag kan uppskatta min puls vid en given ansträngning utan att behöva snegla på klockan, jag kan ofta förutse min kapacitet inför en tävling utefter hur känslan i kroppen är och hur träningen gått innan loppet.

Det finns så mycket att läsa om löpning på nätet och som med allt annat är det normalfördelat mellan skit och guldkorn och utmaningen för alla oss nutidsmänniskor är att filtrera och sortera bland informationsmängden och ta till oss, inte bara det som vi själva tror på, vilket leder fel utan ta till oss information som är relevant för att göra rätt bedömning.

Meningen med det här inlägget var egentligen bara att länka till en bra text som jag scrollade förbi i mitt Twitterflöde häromkvällen, en ledare i Runners World som handlar just om helheten snarare om detaljerna. Du hittar den via länken nedan.

Trevlig läsning och trevlig helg!

The Seven Pillars of Running Wisdom

Och Du, vägen till att bli en bättre löpare handlar inte om den senaste skon, den senaste pulsklockan eller om att öka dosen skipping med fem minuter i veckan. 

Spring mer

Undvik skadeavbrott

Utmana dig ibland 

Ha tålamod

Varsågod. Fyra råd. Helt gratis! Men, jag misstänker att de inte var några nyheter för dig som läser den här bloggen regelbundet!