Det där stegsamlandet

Jag har alltid haft pulsklocka på bara under träning men sedan bytet till min nuvarande klocka Garmin 645 som mäter handsledspuls och ger en hel massa andra metrics också, så har det blivit vanligare att jag använder min Garmin hela dagarna som många andra. Jag märker dock att det driver en del beteenden som jag undrar är så positiva för träningen. 

Som så många andra har jag ett stillasittande arbete och att nu enbart arbeta hemifrån gör det extra tydligt. Jag försöker komma ut på en kort morgonpromenad varje dag innan jobbet, alternativt någon morgonjogg i veckan. Kommer jag inte ut på morgonen försöker jag lägga in lunchlöpning eller åtminstone lunchpromenad men utan dessa kan en arbetsdag hemma innebära så lite som 2000 steg. 

Har jag dessutom en planerad vilodag är det lätt hänt att jag då känner att jag "måste" ge mig ut på en kvällspromenad för att få ihop de rekommenderade tio tusen stegen om dagen. Garmin fungerar dessutom så i defaultläge att stegmålet utgörs av något snitt de senaste dagarna så tränar jag mycket så höjs målet (en funktion som går att stänga av) och just nu är mitt stegmål drygt 17 000 steg om dagen vilket klockan också uppmärksammar mig på när jag uppnår det. Klart man vill nå dit - varje dag! Jag ser många i mina sociala flöden som drivs av detta. Här verkar klockorna ha oss i ett lika fast grepp som sociala medier vilket beskrivs i Netflixdokumentären The Social Dilemma. Se den! 

Skärmdump från Garmin Connect 24 november. En vilodag från träning och arbetsdag hemifrån bestående av hela sju (!) Teams-möten nästan non-stop från kl. 9-18 med avbrott för en timmas lunch. Då kände jag behov av både morgon-lunch och kvällspromenad.

Jag funderar likt många andra ofta på det här med träningsvolym. Med fem till sju löppass per veckan upplever jag på en del pass hur benen inte är speciellt samarbetsvilliga. Ibland återhämtningsjoggar jag lugnt efter tuffare pass och får den avsedda och eftersträvansvärda effekten av att benen känns allt lättare under passet men lika ofta upplever jag motsatsen, att benen halvvägs in i rundan börjar kännas väldigt sega och då hade nog helvila varit ett bättre alternativ, ur prestationssynpunkt. 

Jag testade att skippa den där kvällspromenaden ett par gånger nyligen och på den efterföljande tröskelmilen dagen efter en sådan dag utan "stegsamlarpromenad" hade jag aldrig den där känslan av trötta och sega ben och det är det jag menar. Om nu målet är att prestera och utvecklas i sin löpning kanske det blir kontraproduktivt att bära sin pulsklocka hela dagarna och samla steg och kanske är det bättre att låta vilodagarna verkligen vara vilodagar, utan de där tio tusen eller i mitt fall dryga 17 000 stegen varje dag. 

Är målet hälsa och att må så bra som möjligt är det naturligtvis bra att komma ut och på dagliga promenader men kanske ska man då heller inte vara så förvånad över om träningen då och då går trögt. Det sägs ofta att en av de stora skillnaderna mellan elit och motionärer är att motionärerna sällan har möjlighet till samma återhämtning som den som kanske lever på sin idrott (vilket ju extremt få löpare i Sverige gör) då motionärer oftast arbetar heltid, sällan unnar sig massage, oftare har familj med aktiviteter o s v. Nu är jag ingen elitlöpare, men jag jag tror på att åtminstone försöka låta vila vara vila och framförallt i de perioder när jag vill prestera i löpningen, t ex inför ett viktigt lopp, för att få ut maximal effekt av passen.

Eller så ska man inte bli så sliten av en vanlig promenad och jag kanske bara tänker för mycket?

Tre tusen mil

Idag efter 10 km snabbdistans nådde jag årsmålet 275 mil. Årsmålet som jag nu reviderat så att den gröna stapeln för 2020 för första gången förmodligen kommer passera linjen för 300 mil löpning på ett år. Lite för några. Mycket för mig. Jag nådde också något mycket större idag. Trekvartsvarv runt jorden i löparskor här på jogg.se

Jag sprang en runda med svärfar på nyårsafton 2006, föga visste jag då att det var starten på något. De första två årens träning finns i ett Excelark som jag bara lagt in som klumpsummor här i dagboken på jogg. Någon gång ska jag försöka importera filen igen eller lägga in också de passen manuellt. Det står i min profil att jag varit medlem sedan februari 2008 men träningsdagboken började jag använda först i januari 2009 och nästan tolv år sedan har jag tre tusen mil registrerade i den. Tre. Tusen. Mil. Trettio tusen kilometer. Trekvarts varv runt jorden.

Det här är inte ett högtravande försök att sammanfatta alla dessa år och mil i en bloggpost. Det går inte. I alla fall inte i en text av rimlig längd. Så mycket har hänt under alla dessa år och jag är inte samma person, inte samma löpare, nu som jag var då men en liten tillbakablick är både roligt och nyttigt. Jag har alltid sprungit och gillat det men de första 35 åren av mitt liv sporadiskt och utan plan eller struktur och var då heller aldrig speciellt bra på det. Minns min fascination när någon fotbollsspelande klasskompis i gymnasiet nämnde att han sprungit 14 kilometer och jag funderade på hur det var möjligt. Första gången jag bestämde mig för att träna lite mer och strukturerat var halvåret innan jag gjorde värnplikten 1991 och det gav resultat. Efter det blev det igen 15 år av sporadisk löpning med studier och småbarnsår. I slutet av 2006 efter att vi fått vårt tredje barn kände jag att jag ville komma ut och röra på mig ett par gånger i veckan, på en väldigt blygsam nivå i början sett till träningsvolym. Tittar tillbaka i min träningsdagbok och slås av hur hårt jag ändå tränade på de pass jag kom ut på. Sprang min första löpartävling – Göteborgsvarvet - efter ”nystarten” våren 2007. Sa till min kompis Pontus med fler än tio genomförda "Varvet" innan start att 1:45 borde man ju kunna springa på i alla fall utan att egentligen ha någon aning. I resultatlistan står det 1:44:59 bredvid mitt namn 😊 Minns också att jag sa att någon gång i framtiden borde man ju kunna springa under 1:30 och då skrattade min kompis åt mig. Det har jag gjort fjorton gånger sedan dess. 

Den här bloggen såg också dagens ljus 2009 och vill ni hänga med på den resan så finns det mer än tusen inlägg att läsa om ni klickar er vidare till bloggens hemsida. Det blir en skapligt lång bok det. Det här inlägget är heller inte slutet på något, en slutstation. Varken för bloggen eller för min löpning. Löpningen har en nästan lika självklar plats i mitt liv som luften jag andas men jag skulle aldrig göra misstaget att ta den för given! Löpningen har gett mig så mycket jag aldrig kunnat föreställa mig under de här åren, så många upplevelser och minnen, så många möten med fantastiska människor och så många möjligheter. Den har hjälpt mig ur sorg och påverkat mig både privat och professionellt och bidragit till att forma mig till den jag är idag.  

Springandet fortsätter så länge lusten till det finns och det är ingenting det här speciella året har kunnat ändra på. Barnen är stora idag och det finns mer tid för träning samtidigt som jag inte riktigt vill lägga mer tid på det än jag gör. Kanske att jag med åren blivit lite mera bekväm, lite mindre hungrig på att nå de där tidsmålen. De motiverar och är fortfarande viktiga för mig men jag springer av så många fler anledningar än att uppnå vissa tider numera. 

Jag har haft den stora förmånen, och förmodligen också tränat ganska smart, att få ha en otrolig kontinuitet i min träning och med nuvarande takt lär jag ha sprungit ett helt varv runt jorden ungefär halvvägs in i 2024. Det vore ett häftigt mål. Eller, ska jag se det som ett delmål och kanske säga mitt första varv? 

Något större firande är inte aktuellt. Den stora frågan är kanske om jag ska fira med en löprunda eller en vilodag? Fira med att köpa nya skor är inte aktuellt då jag gett mig själv köpstopp på den fronten ett tag framöver. Någon som har ett recept på en löpardrink? Lika delar Resorb och vatten toppat med proteinpulver...?

Och ni som ändå är här och läser, gör slag i saken och bli stjärnmedlemmar och/eller stötta jogg.se med en extra peng om ni har möjlighet så sidan får de bästa förutsättningarna att finnas kvar och stötta och motivera oss att nöta skor och mil även framöver! 

Var rädda om er i spåret!

En bild från "folkfesten" Vintermaraton 2015 känns både passande och Corona-anpassat det här året och får symbolisera det stillsamma firandet. 

Milen rullar in som de ska trots allt...

Vad ska en gammal bloggare skriva om i november 2020, en månad som är off-season i vanliga fall och extra mycket så när hela 2020 och förmodligen halva 2021 också är att bektrakta som off-season.

Jag hade till alldeles nyligen förhoppningar om att nåla fast en nummerlapp på bröstet några gånger till i år. Jag var inbjuden till Vilsta IK´s öppna KM på 10000 m i Eskilstuna 31/10, vi skulle anordnat klubbmästerskap på 5 km i Enhörna nu på söndag och jag hade inte helt gett upp hoppet om Strängnäs halvmaraton i november men med det förvärrade smittläget och de nya restriktionerna förra veckan grusades de förhoppningarna.

Mina fina kontinuitet under året fortsätter ändå och jag upplever inga som helst problem med motivationen. Jag skapade ett mycket arbiträrt träningsmål i början av 2020, att springa 275 mil i år. Anledningen till just 275 var att jag då skulle ha totalt 3000 mil reggade i min dagbok på jogg.se vid årets slut - trekvarts varv runt jorden i löparskor! Det ger perspektiv! 

Sedan dess har milen rullat under sulorna och jag justerade därför upp målet i somras till 300 mil vilket då innebar att jag behövde springa 25 mil/månad under årets sista fyra månader. September och Oktober innehöll båda 28 mil vilket gör att det i skrivande stund återstår 39 att springa under november och december vilket inte ska vara något problem, fingers crossed...

Jag tränar lite med handbroms i vilket innebär att jag inte kört några jättehårda pass på ett bra tag utan håller mig mest runt tröskelintensitet och springer jag hårdare/fortare så är det på korta sträckor enbart, och jag upplever att det ändå ger bra effekt. Distanspassen har jag i högre utsträckning än vanligt i år förlagt till stigar i skogen. främst för att jag tycker det är så roligt och ger en variation som mina vanliga asfaltrundor har svårt att matcha. I skogen är jag väldigt obrydd om tempo eller puls utan "leker löpning", upptäcker nya stigar, testar lite obanat och varierar ansträngningen likt gammal hederlig fartlek efter hur terrängen ser ut. 

Det har blivit mycket lekfull stiglöpning i år

Jag har i år fokuserat mer än vanligt på min löpteknik. Den är i grunden god, framförallt har jag ett ekonomiskt steg för längre distanser men givetvis finns saker att förbättra och framförallt att lära, t ex genom att följa The Balanced Runner  och hennes serie "Stuck at home Running Challenge" för löpare i lock-down. De filmer som Petra Månström gjort ihop med Fredrik Zillén går på samma tema och är dessutom roliga att titta på och snyggt gjorda så de rekommenderar jag också! Det har varit givande och gett mig förståelse på en helt ny nivå för hur allt hänger ihop och vad konsekvenserna av olika justeringar i löpteknik blir. Det är också något som jag haft nytta av när jag leder löppass på måndagarna med min löpargrupp. 

Just nu är jag inne i en fas när löpningen känns väldigt harmonisk, rytmisk och avslappnad på distanspassen. Däremot springer jag inte lika bra eller avslappnat i lite högre farter just nu, kanske har jag krånglat till det med allt funderande kring löpteknik men jag tror inte det. Jag började experimentera med detta i våras och det är först på sistone det börjar kännas lite konstigt i högre farter, det blev t ex tydligt när jag testade 15x300m i hög fart förra veckan, då jag inte riktigt fick någon ordning på var armarna eller huvudet skulle vara och det kändes allmänt rörigt under intervallerna. Det är förhoppningsvis övergående och några löpare har föreslagit mer regelbundna stegringslopp efter distanspassen så det testar jag nu under en period. 

Löpningen är rolig och jag njuter av att vara ute och springa och känna mig frisk och i bra form. I det perspektivet är löpningen en oerhört värdefull tillgång det här konstiga året! Ta hand om er ute i spåret!