Etthundratusen besökare...

Hade någon sagt till mig i augusti 2009 att den här bloggen knappt två år senare skulle ha besökts etthundratusen gånger hade jag nog skrattat gott! Nu är det en passerad milstolpe sedan jag började räkna besökare i oktober 2009. 

Några har ju faktiskt hittat hit efter att detta skrevs...

Det har känts stimulerande och inspirerande med bloggen i princip hela tiden och bloggandet har definitivt tillfört en ytterligare dimension till min löpträning! Jag är dessutom övertygad om att jag är en duktigare löpare idag än vad jag varit om jag inte bloggat. Läsning av andras bloggar liksom skrivandet av min egen har gett mig idéer och nya pass att testa och insikter om mig själv och min träning.

En blogg utan besökare är som...kaffe utan grädde? Nä! Kärlek utan kyssar för att citera den gamla Povel Ramel-låten? Åtminstone närmare sanningen än parallellen till kaffet! För såklart är det det överlägset viktigaste som bloggen givit mig, möten med alla er läsare, både här på sidan och "i verkliga livet". Jag har mött många av er läsare före olika lopp och efter målgång i andra lopp. Även under lopp har läsare hälsat på mig och tackat mig för inspiration här på bloggen, t ex mitt på Norrmälarstrand på första varvet på Stockholm Marathon 2010. Dessa möten har jag verkligen uppskattat!! Några av er har jag träffat flera gånger, tränat med i Sätrahallen, sprungit lopp med, slagit personbästa ihop med och kommit att betrakta som mina vänner...

Liksom löpträningen fortsätter bloggandet, ibland med knivskarpa mål i sikte, ibland mera planlöst men alltid med ambitionen att skriva texter med varierat och förhoppningsvis inspirerande innehåll, med löpträning i fokus uppblandat med livspusselfunderingar och familjebetraktelser. Min "nisch" (som jag delar med flera andra) både som bloggare och löpare är väl att jag som fyrabarnspappa tränar relativt lite jämfört med många andra löpare men ändå är en relativt snabb löpare vilket säkert lockar en del läsare till sidan. Jag hoppas ni fortsätter läsa och kommentera och slutar det här inlägget med en härlig kommentar från femåringen i familjen;

Sonen fem år, tittandes upp på mig: "Pappa, när man är hundra år, måste man vara ute hela tiden då?
Jag: "Nä, varför skulle man behöva vara det?"
Sonen: "Jag trodde man slog i taket annars..."