Om krönikörers ständiga behov av att göra sig lustiga över andras val och prioriteringar

I takt med att träning och inte minst löpning har blivit alltmer populärt de senaste åren har ett annat fenomen också ökat markant. Diverse krönikor som utmålar löpare och andra som tränar regelbundet som några stackars ångestfyllda varelser som genom träningen flyr från sina tråkiga liv och som inte skyr några medel för att predika träningens förträfflighet för både den som ids och inte ids lyssna. Ett par av dessa taffliga krönikor går att läsa här eller här:

Jag tror att fenomenet har flera orsaker men ändå i grunden är enkelt att förklara. Dels går det att förklara i kombinationen informationsöverflöd och krisen inom mediabranschen där tidningar har allt sämre lönsamhet och där det krävs alltmer för att sticka ut i bruset och spetsfyndiga krönikörer är då ett verktyg tidningarna använder sig av. Krönikörerna begränsar sig inte i sin dåliga smak och rättfärdigar t o m våld med hot om att t ex köra på cyklister vilket knappast är roligt utan direkt osmakligt.

Den största orsaken tror jag ändå är den klassiska svenska Jantelagen och avundsjukan. Människor som t ex inte springer (eftersom det ligger mig närmast om hjärtat) projicerar sina egna föreställningar om "jogging" och kan därmed inte förstå oss som uppskattar det. De kan omöjligt förstå hur något så erbarmligt enahanda, tråkigt och dessutom skitjobbigt, för oss löpare kan te sig roligt, avkopplande och t o m bli till ett stort intresse. Att dessutom vilja tävla i detta jobbiga med den höga ansträngning det medför och de "besvär" det medför för dem som inte deltar gör det hela än mer obegripligt och företeelsen därmed till en lätt måltavla att kritisera och raljera kring.

Visst finns det en del att fundera kring i en tränande medelklass på den spetsiga toppen av Maslows behovspyramid som redan har tokrenoverat sina kök till fulländning, har välartade barn, stort umgänge och fina karriärer som nu "bara" ska fullända lyckan genom att spränga den där drömgränsen på maraton. Visst finns de som tappar fotfästet bland alla prylar, pass och träningsprogram och vars löpning näst intill tar över hela personens liv på bekostnad av relationer och arbete och inte sällan är det dessa som ständigt predikar löpningens lov också för de ofrivilliga lyssnarna.

För de stora flertalet löpare jag känner (och jag känner många) stämmer inte detta, det är ambitiösa, drivna, kloka människor som balanserar träning som ett intresse med många andra intressen och de raljerar inte kring andras intressen, val och prioriteringar. De har en bra balans i sina liv långt ifrån kroppshets, träningshets och allt det skrivs om som jag inte uppfattar som ett problem. Nu kanske jag glider ifrån ämnet en smula dock. Det är ju inte mindre träning vi alla behöver om jag målar med den grova penseln. Vi svenskar är ett av de mest stillasittande folken i världen samtidigt som vi ligger i topp i EU vad gäller träning. Googla t ex "Stillasittande Svenskar Träning" för intressant läsning!

Jag vet att jag inspirerar många på min hyggliga motionärsnivå, genom den här bloggen, via min träningsdagbok och via sociala medier och jag inspireras av många andra människor också, duktiga löpare likaväl som andra människor som är duktiga på det de gör, entreprenörer, föreläsare, fotografer, författare, och många andra. Människor med målmedvetenhet och fokus. Säkert irriterar jag någon också emellanåt, uppenbarligen gör jag det av dessa krönikor att döma. Jag irriterar mig också ibland på personer och saker, det är mänskligt men jag är tacksam för att jag inte har som jobb att skriva nedlåtande om människor med andra intressen än mina!

Alla gör sina val och Shahin Deghani frågar sig i krönikan ovan hur kul våra liv med tidiga mornar, hällregn och fula solglasögon är? Klart vi löpare inte springer runt och ler hela tiden men vem gör det? Känslan efter ett tidigt morgonpass där det plötsligt och oturligt också börjar hällregna är dessutom något alldeles extra, en känsla som räcker hela dagen! Jag frågar inte hur kul det är i TV-soffan eller på krogen men journalisterna som skriver dessa krönikor skulle må förträffligt av att lämna de inrökta ölhaken på Söder i Stockholm, komma ut i dagsljuset och ta några löpsteg. Det kommer inte vara roligt, inte direkt, inte på veckor kanske men så småningom kommer en fantastisk belöning för den tålmodige. Bättre hälsa, gladare humör, bättre attityd till sin omgivning, kanske nya vänner, mindre stress och mindre ölmage är några av biverkningarna till följd av denna nya vana men det svåraste är kanske vad journalisterna då i fortsättningen ska kunna raljera över? Raljerande journalister är mitt förslag!