Kärleken till ett par skor

Mina Brooks ST4 Racer

Mina första lättviktsskor, 250g kanske inte längre kallas för lättvikt, referensramarna har ju ändrats lite de här två åren. Jag köpte dem i december 2009 och minns fortfarande känslan av lätthet och markkontakt på första passet i vårvintersolen! Det gick så lätt och mycket snabbare än jag tänkt springa.

Nu två år senare har jag sprungit otaliga pass och nästan 1100km i dem. De satt på fötterna när jag uppnådde  milstolpar förra säsongen; första gången jag fixade milen sub40 och två halvmaror sub 90 (1:28 och 1:26) och jag sprang i dem när jag satte PB på maran (3:09:46 Stockholm 2010) och fortfarande är de så sköna att springa i och levererar löpglädje varje gång jag snörar på mig dem.

Runners World gav uppföljaren ST5 lågt betyg i ett test av tävlingsmodeller i somras och klassade skon som en "extrem pronationssko" men skrev också att skon erbjuder bra löpkänsla i framfoten. Visst skon har en ganska rejäl pronationskil och också relativt hög häl men ändå upplever jag inget problem att springa på mittfoten i dem och pronationskilen märker jag inte mycket av. Den kan dock erbjuda en del stöd då man blir trött och inte orkar hålla steget uppe lika bra på de längre passen.

Realistiskt sett så är de snart förbrukade även om de fortfarande är supersköna, jag behöver egentligen inte ytterligare ett par nya lättviktare då jag har både Asics Tarther och Adidas Adios i skohyllan, ändå borde jag köpa ett par nya Brooks ST5 Racer som de numera heter då skon fungerat så klockrent för mig!

Brooks ST5 Racer, en sko man lägger märke till...