fredag 12 september 2014

Gästintervju - Petra Månström

Bloggen har varit aktivt bortprioriterad i veckan, för mycket annat i livet just nu och inte direkt någon intressant träning att rapportera om för tillfället. Ett bra tävlingsförberedande pass med lite halvmarafart i söndags inför nästa tävling på lördag som är Stockholm halvmarathon och ett par pass till i veckan varav några fyrahundringar och backintervaller i onsdags. Stockholm halvmarathon är ett riktigt favoritlopp som jag nu laddar för med så hög målsättning att jag hoppas att det är dags att revidera det där fina personbästat på 1:23:32 som jag satte i ett väldigt fint disponerat lopp 2011.

I brist på något eget att skriva om skickade jag några frågor till en person som torde vara välkänd för de flesta och som i år ändrat inriktning på sin träning och sitt tävlande och dessutom levererat flera andra större projekt bredvid bloggandet, nämligen SvD's maratonbloggare Petra Månström.



Staffan: Till att börja med stort grattis till en väldigt fin säsong (så här långt) som förutom fina löpresultat också innehållit ett boksläpp och podcast-premiär! Jag börjar med den klassiska frågan: ”Hur känns det”?

Petra: Det känns väldigt bra! Har fått förverkliga flera drömmar under det här året och det känns förstås oerhört kul.

- Först Swiss Alpine K78 och sedan Ultravasan där det första loppet var planerat och ett stort mål och det andra mer spontant om jag förstått rätt? Hur föddes tanken på att prova ultra och varför föll valet på just Swiss Alpine K78?

- Har alltid gillat berg, det bara blev så med en far från Kiruna som tidigt tog ut mig på fjället. Sedan är det många bekanta som har sprungit Swissalpine och mixen av löpning och högalpin miljö lockade mig. Då blev plötsligt ultra mer lockande än om man gnetar på runt, runt på en varvbana ;-) Inget fel i det, men jag måste ha moroten att ta mig från A till B i en inspirerande miljö för att sporras att fortsätta.

- Den träning du genomförde innan Swiss Alpine med t ex back-to-back långpass, upplevde du att den förberedde dig på ett bra sätt för den långa sträckan och alla höjdmeter längs banan?

- Absolut. Den förberedde mig såväl mentalt som fysiskt. Minns särskilt gången då jag var så himla trött att jag sa till Ingmar att nu blir det bara fem kilometer för benen vill inte alls sedan tremilen dagen innan. Till slut (tack vare Ingmar) blev det 25 kilometer och det var verkligen en seger över både ben och skalle. Och absolut ett karaktärsbyggande nyckelpass inför Swissalpine. Hade absolut kunnat träna mer på löpning i kuperad miljö, i ärlighetens namn blev det inte särskilt mycket sådant. Så det är en typisk grej jag kan fila mer på till en ev nästa gång...

- Med loppet nu bakom dig, dessutom i tuffa förhållanden med regn, vilket råd skulle du vilja ge någon som vill springa nästa år?

- Ställ in dig på att det kommer att bli en lååång dag. Tänk inte på hur långt du ska springa totalt sett, dela in loppet i delmål och belöna dig på något sätt efter varje avklarat delmål.Att efter en kilometer tänka att nu är det 77 kilometer kvar kan ju knäcka den bästa... Och träna hellre långa pass i kuperad miljö än en massa intervaller.

- Du har en bakgrund med friluftsliv och fjällvandring, kommer du kombinera det genom att springa fler långa tävlingar, i fjällmiljö framöver, det finns ju numera många tävlingar att välja på?!

- Absolut. Känns som att jag har hittat en helt ny värld här med tävlingar som egentligen passar mig mycket bättre än korta och blodsmakande femkilometerslopp. Kombinationen av löpning och naturupplevelse lockar mycket. Och att man får vara ute länge, länge passar mig och mitt pannben.

- Många som sprungit några maror söker kanske nya utmaningar i form av t ex triathlon och inte minst ultralöpning. Varför tror du det senare blivit så populärt? Är det så att många inte lockas av den tuffa träningen för att bli snabbare och därför väljer att fokusera mer på äventyr- och upplevelselöpning och att vara ute länge istället? 

- För att bli riktigt snabb krävs mycket och tuff träning. För att kunna springa långt krävs också mycket och tuff träning. Jag tror inte det handlar så mycket om att man ryggar tillbaka inför den tuffa träningen, för mig handlar det åtminstone mer om att jag lockas av mixen av naturupplevelse och löpning. Sedan är ultralöpningen mycket mer välkomnande och familjär än den traditionella asfaltslöpningen, därför tror jag att många väljer längre lopp där atmosfären ofta är varm och inkluderande.

- Förutom bloggen skriver du också för flera tidsskrifter, är med och coachar ett gäng som ska springa Lidingöloppets tremil i projektet Skyr Island Race, du har släppt en bok under året och lanserat Maratonpodden som snabbt blivit en av landets mest populära podcasts inom träning. Vilka är dina drivkrafter och var hämtar du din energi ifrån?

- Det har varit ett galet år. För mig existerar inga 40-timmarsveckor utan jobb och privatliv vävs in i varandra för det mesta. Jag gillar det men samtidigt gäller det att VERKLIGEN koppla av när jag väl bestämmer mig för att göra det. En inte helt lätt grej. Min drivkraft är glädjen och tillfredsställelsen av att se mina drömmar gå i upplevelse, en riktig boost. Energin hämtar jag från möten med vänner och sköna träningspass, helst i naturen.

- Jag som följt Maratonbloggen från start får en känsla att du mer och mer ”hittat hem” nu. Det är en mer harmonisk Petra med fokus på dig själv, upplevelser och träning som du mår bra av istället för fokus på andra och att bevisa för dina läsare att du t ex klarar att prestera vissa tider etc där kanske fokus låg mer i början av ditt bloggande? Dina tankar kring det?

- Det stämmer helt klart. Det hänger säkert ihop med min egen personliga utveckling. Jag känner inte längre att jag måste bevisa en massa och att persa på ett lopp är inte lika viktigt nu. Nu värdesätter jag mer det sociala kring lopp och träning och den fina effekten träningen har på kropp och själ.

- Du har bloggat ungefär lika länge som jag nu, har du några tankar vid det här laget om hur fortsättningen kommer se ut? Kommer du fortsätta driva Maratonbloggen på SvD och vilket inriktning ser du för bloggen framöver?

- Svår fråga. Har tänkt mycket på det där men inte kommit fram till något – än. Jag vet att jag kommer att fortsätta blogga på ett eller annat sätt, men exakt hur återstår att se.

- Att blogga om träning har varit väldigt populärt men kanske har företeelsen peakat nu? Vi är inte så många som skriver kontinuerligt under flera års tid och många slutar blogga efter en tid. Vad krävs för att fånga läsarens intresse i det långa loppet?

- Det krävs uthållighet, precis som under ett ultralopp ;-) Samt förmågan att anpassa sig efter läsarna och inse att de kommer och går. Jag har säkert inte samma publik nu som när jag började blogga 2009. Vilket är helt okej, men då måste jag också se till att förnya och utveckla mig så att innehållet blir anpassat efter läsarna och deras önskemål.

- Din blogg blev nyligen utsedd av nätanalysföretaget Cision till Sveriges mest inflytelserika löpar-och maratonblogg och du har tidigare blivit utsedd till en av de mest inflytelserika kvinnorna i Sverige inom träning. Vilka tankar har du kring löpning framöver, tror du det kommer fortsätta vara populärt?

- Träning i allmänhet är ju en megatrend och dessa sägs pågå i minst tio år, så jag tror helt klart att intresset kommer att fortsätta. Däremot tror jag inte att efterfrågan på blogginnehåll kommer se likadan ut. Det är viktigt att vi bloggare är lyhörda och hänger med i utvecklingen så att vi speglar våra läsare. Där försöker jag så gott jag kan kombinera mina egna intressen med det jag får feedback från läsarna om.

- Du har klarat ett riktigt stort mål i år  – Swiss Alpine. Många upplever en dipp eller tomhet – ofta kallad Post Marathon Depression/Blues i maratonsammanhang efter att ett stort lopp är genomfört. Jag drabbades t ex av en slags tomhet efter årets Stockholm Marathon. Är det något du upplevt och hur tar du dig i så fall ur det?

- Förstår att du kände en tomhet efter Stockholm Marathon! För mig blev det inte riktigt samma sak då jag i och för sig hade fokuserat mycket på Swissalpine, men det är så mycket annat som händer i mitt liv i jobbväg så jag kände aldrig någon direkt tomhet efter loppet. Jag kände mer att ”wow, nu har jag grejat det här, vad finns det mer för roligt?” Och så dök ju UltraVasan upp...

- Sommaren är över och även om hösten är fantastisk att springa i” försvinner” många som sprungit i sommar och kvar i löpspåret är vi entusiaster som springer året om. Vilka råd vill du ge till den som kommit igång med sin löpträning i sommar och nu gärna vill fortsätta i vinter?

- Om det går, utnyttja dygnets ljusa timmar till att få till din träning. Stick ut på lunchen till exempel. Investera i bra skor och kläder så att inte utrustningen blir ett hinder för dig att komma iväg. Sätt realistiska mål och skaffa en eller flera träningskompisar som gör att det blir svårare för dig att maska. Starta gärna en blogg också, eller dokumentera din träning i något annat socialt medium så att du får lite lagom press på dig och glada tillrop/pepp.

- Om du fick önska något mer av den här säsongen, vad skulle det vara?

- Då önskar jag att PT-utbildningen jag ska gå i slutet av året går bra så att jag är licensierad PT innan året är slut. Och så hoppas jag att ultraveckan på Fuerteventura som jag håller i  tillsammans med ultragurun Rune Larsson och min vän och bloggkollega MarathonMia ska bli en succé! Ska inte du hänga med, Staffan? ;-)



Tack för att du ställde upp på den här intervjun Petra! Självklart lockar en träningsvecka i solen men eventuella utlandsresor i samband med löpning tror jag att jag sparar till någon utlandsmara någon gång framöver! Håll tummarna för mig på lördag när jag springer min tionde halvmara och så om ni inte redan gjort det, gå och rösta på söndag! Trevlig helg! 

16 kommentarer:

  1. Kul att jag fick medverka! Stort lycka till imorgon :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och tack själv! Jag inspireras av många olika människor och många olika egenskaper, där entreprenörsanda är något du har men som jag inte har så mycket av själv! Dessutom tycker jag det roligt att släppa fram andra här på bloggen!

      Radera
  2. Kul att läsa en intervju av min favoritbloggare som intervjuar en annan favorit! Ska också springa imorgon, kör "galna-Frank-taktiken" - persa på första 10K, sedan släpa sig i mål så gott det går... Lycka till imorgon Staffan!

    SvaraRadera
  3. Tack Frank! :) Haha, offensiv och härligt taktik, stort lycka till!

    SvaraRadera
  4. Precis vad jag behövde för att skingra tankarna inför kvällens flyg. Följer Petra sedan starten, längre än dig ;)
    Jag hade gärna sprungit imorgon, men kommer hem för sent så jag visste tidigt att det inget blir. Inväntar med spänning en som alltid fantastisk rapport. Kör hårt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt Urban! Ska göra mitt bästa!

      Radera
  5. Grattis till nytt pers, 1.21,37 är fort :)
    //Daniel

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Daniel, 1:21:24 i nettotid, jag är nöjd, race rapport kommer!

      Radera
    2. Jo jag såg det, men det är ju alltid bruttotiden som räknas som PB :)
      Kul att du gått framåt i år! Tror stenhårt på sub80 innan 2015 är slut!

      Radera
    3. Tack! Nja bruttotiden får nog gälla för elitledet. Jag räknar nettotid som PB :)

      Radera
  6. Träningsbloggandet peakade för ungefär två år sedan. Några tappra från den tiden jag började och höll på att blogga kämpar sig kvar :-). Jag förstår att du (och Petra) kanske funderar på vad som kommer efter detta. Framförallt när nytillskottet av bloggare ofta håller en väldigt låg kvalitet. Lars Södergårds blogg på Runners World är ett undantag. Den tycker jag är väldigt bra. Ett oerhört positivt tillskott :-)!

    En bra egenskap med Petra (och Lars) är att hon inte "trycker ut sin blogg" på olika sociala forum (typ jogg eller funbeat) så att den hamna rakt upp i ansiktet på mig (ungefär som en valaffisch eller löpsedel). Det är lite svårt att värja sig från detta. Det är faktiskt lite jobbigt när "skitbloggar" trycks upp i ansiktet på en (din blogg är så klart ett undantag :-)) Petra (och Lars) låter liksom läsaren söka upp dem (och inte tvärt om) och det tycker jag är bra. Det är kvalitet. Det är fint. Det är klass :-)!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det väl nog Lennart, att det peakat och jag är mycket riktigt en av dem som håller på än, kämpar gör jag inte eftersom jag tycker det är roligt och jag tycker jag håller bra kvalité ännu. Södergårds blogg är bra, absolut, för det mesta, ibland lyser en attityd igenom som jag inte riktigt uppskattar vilket jag bloggat om tidigare.

      Jag bryr mig inte så mycket om bloggare som "trycker ut" sina bloggar överallt, tycker inte det är ett så stort problem att bortse ifrån, jag måste ju inte klicka på länken, jag har ju ett val :-)

      Radera
    2. Varför kan inte bloggare bara låta sina läsare komma till dem istället för att "trycka ut sin blogg" i "facet" på oss andra på olika sociala forum? Visst, jag måste inte klicka på länken (vilket jag inte gör i 9 fall av 10) men på samma sätt som jag måste lägga energi på att hantera reklam i brevlådan (som jag inte heller har bett om) så måste jag lägga energi på hantera en massa bloggare (ex på jogg) som trycker ut sin blogg i "facet" på mig.

      En bloggare måste ju fatta att om ingen läsare kommer och besöker hans/hennes blogg så kanske bloggen är dålig. Men istället för att fatta det så försöker man vigda sin läsarkrets genom att "trycka ut bloggen" i olika sociala forum till oss som inte vill läsa bloggen, och när vi ber dom sluta med det så säger bloggaren att "du behöver inte läsa" eller "du behöver inte trycka på länken, du har ju ett val". Jag tycker det är ett tecken på låg kvalitet.

      Jag tycker Petra och Lars är hedersvärda som låter sina läsare komma till dem :-). Det tycker jag är ett tecken på hög kvalitet.

      Nog dividerat om det här nu, och du är så klart också ett undantag eftersom jag har känt dig så länge :-)!

      Grattis till en bra tid på halvmaran förresten :-)! Ha det fint :-)!

      Radera
    3. Tack för grattis, en tid jag är väldigt nöjd med! Visst är det tröttsamt med bloggare som hela tiden länkar till sin sida, jag kan förstå att man gör det inledningsvis för att locka läsare men om antalet besök inte ökar så borde det berätta något :) det verkar lite desperat efter ett tag.

      Jag gör mig själv skyldig till det men då enbart när jag länkar till ett specifikt inlägg som en diskussion handlar om och där jag tycker jag har något konkret att tillföra. Att hela tiden hålla och försöka locka besökare till sidan är inget jag lockas av.

      Radera