Jag gillar djur och hundar och är inte hundrädd och tycker heller inte det är ett stort problem utan tycker att det mesta går att lösa med lite hänsyn. Självklart förstår jag löpare som inte tycker det är så kul att bli jagad av "Fido" som bara "vill leka lite" för han är ju så snäll egentligen och jag kan också förstå hundägare som blir irriterade på löpare som utan att ha gjort något väsen av sig springer snabbt förbi tätt intill och får både hundägare och hund att sätta hjärtat i halsgropen.
Jag har märkt att hundar - trots rykte om god hörsel - ofta hör relativt dåligt när man kommer springandes ifatt dem. Min lösning är nästan alltid en harkling när jag är ca 50 m bakom hund med ägare. Då uppfattar hunden mig och oftast ägaren som då håller håller in hunden/kortar in kopplet varpå jag säger tack när jag springer förbi.
Löpning berikar sannerligen livet och igår var jag med om något både ovanligt och fascinerande på löprundan (ett fartlekspass i nysnö med två längre fartökningar i ca 4:20-4:30 fart med en avslutade kilometer i strax under 4 min/km). När jag har 300 m kvar på den sista snabba kilometern händer följande. Jag möter en hund med ägare (man i femtioårsåldern) på cykelvägen. Jag ser att hunden (som inte är kopplad) är lite stirrig och hoppar runt husse. Jag springer förbi dem helt utan problem då hundägaren plötsligt ropar åt mig:
Hundägaren: "Ursäkta, snälla kan du hjälpa mig? Kan du stanna?"
Jag som i princip var klar med passet, stannar (snäll som jag är). Självklart vill jag hjälpa till med vad det nu är han vill ha hjälp med.
Hundägaren: (och nu citerar jag verkligen ordagrant här) "Min hund är så rädd för män i röda tröjor som springer. Kan han bara få hälsa på dig?".
Jag blir helt häpen "Vad i helv..." men säger naturligtvis inte det utan istället: "OK". tar av mig glasögonen så hunden ser mina ögon, sätter mig på huk, sträcker fram handen och pratar vänligt med vovven, någon slags mellanstor terrier. Hunden vågar sig verkligen inte fram men viftar på svansen och bjäbbar lite bakom husse. Efter en kort stund vågar den sig fram och nosar på min hand, hälsar på mig och cirklar ett varv runt mig med viftande svans och jag får t o m klappa den lite kort. Ägaren tar mig i hand, tackar och utbrister "Det var verkligen helt perfekt det här". innan vi skiljs åt.
Jag fortsätter med 300 m till i högre fart för att avsluta min fartökning innan jag joggar ner en kilometer runt kvarteret där jag igen ser hund och husse på avstånd. Efteråt är jag fascinerad. Jag förstår att en hund kan vara rädd, t ex för löpare men just för "män i röda tröjor som springer"?? Jag är också fascinerad över hundägaren som uppenbarligen tyckte det var en strålande idé att jag avbröt mitt träningspass för att hjälpa honom med hundens rädsla. Jag hade själv inte kommit på tanken tror jag, om jag varit hundägaren i fråga!
 |
| Bild från annat tillfälle i år men jackan (som är mer orange än röd) var densamma igår. Inte ser jag väl så farlig ut? |
Kanske måste man ha hund själv, men jag förstår precis att hunden kan vara rädd för precis just män i röda tröjor som springer :) Tror inte att jag skulle ha stannat en löpare för att försöka bota rädslan dock (eller jag vet att jag inte skulle göra så), men tycker det är snällt av dig att försöka :) Min hund har varit/är delvis ännu rädd för män i 25-30-årsåldern med mörkare hår. Helt utan undantag. Är mannen i en annan ålder och/eller med en annan hårfärg har det gått bra, men inte med just den kategorin. Det är förstås irrationella rädslor eller rädslor som uppstått ur en situation som hunden någongång upplevt som hotfull, men den är ju ändå verklig för dem. Under de dryga 7 åren som jag haft min hund har jag verkligen insett hur olika personligheter och hur unika hundar är :)
SvaraRaderaBlev en hundfrälst kommentar det här nu, men jag kände bara för att kommentera lite. Hoppas du får avsluta dina pass ifred i fortsättningen och att hunden inte längre är rädd för män i röda tröjor som springer :)
Ja, jag antar att hunden någon gång varit med om någon dålig erfarenhet Johanna som involverade en rödklädd löpare i det här fallet!
RaderaJa, det har skrivits mycket om hundar och löpning och jag ser mig som "i bägge läger" - hatar verkligen lösa hundar som ägaren inte har koll på och som är nervösa. Höjden var när en ägare skrek åt mig att stå still medan han försökte få tag på sin gigantiska irländska varghund som han verkligen inte hade pli på alls. Å andra sidan vill jag gärna ha min lånehund lös i skogen för hon "går inte på" någon. Vilket ju löpare inte kan veta...
SvaraRaderaOch så det där med att stanna någon som springer... Jag har flera gånger fascinerats över att folk envisas med att försöka stoppa och fråga löpare om vägen trots att det finns andra icke-springande människor runtomkring. Man vill ju oftast inte stanna när man springer.
Även om jag inte är hundrädd vill jag inte ha främmande hundar som springer mot mig/hoppas på mig även om de bara "vill hälsa". Har bara råkat ut för sådant ett par gånger, synd att man först efteråt
Raderakommer på så smarta saker att säga...
Det finns såklart personer som är olämpliga som hundägare och inte har pli på hunden likväl som det finns löpare som kan visa mer hänsyn.Nu var jag nästan hemma även om jag höll på med en fartökning så det gjorde inte så mycket. Det roliga var att jag träffade på honom och hunden igår igen när jag precis börjat min runda och nu var hunden (lös) glad och kom lugnt fram med viftande svans för att hälsa på mig. Ägaren tog mig i hand, presenterade sig tackade igen för hjälpen och önskade mig ett trevligt träningspass :-)
Jag skippade röda-jackan igår på långpasset. Å andra sidan var det så mörkt ändå, fast samtliga hundägare skötte sig exemplariskt och höll in och pratade lugnande med sina hundar när jag passerade.
SvaraRaderaHaha, bra där Urban :) Ja, de allra flesta sköter sig mycket bra! Både löpare och hundägare!
Radera