Nu var ju namnet på bilagan "Skönare vardag" och inte "Hur kommer du i toppform" men jag tänker på alla oss som väljer att träna lite mer än så och att det visst går men att var och en av oss måste känna efter var gränsen går i just ditt liv, i din(a) relation(er), med dina jobbtider, din restid till jobbet, dina övriga intressen/prioriteringar. Helt enkelt hur stor plats träningen får ta! Nyckelorden här är "lustfylld" i ingressen ovan och att inte bara "kunna" utan att också "vilja". Om att etablera den där vanan och tycka om det även om varje pass knappast är "lustfyllt", speciellt inte den här årstiden!
Till sist så tänker jag på de jag följer som tränar väldigt mycket mera än jag, dubbelt eller tre gånger så mycket som jag, trots att de är mitt uppe i livet med jobb och familj och jag tänker att förmodligen har de både en väldigt förstående familj och dessutom har de säkert också optimerat en stor del av tillvaron för att tillåta en riktigt hög dos med träning. Avståndet till jobbet är säkert relativt kort - kanske möjliggör det träning på väg till/från jobbet. Tiden hos samma arbetsgivare är säkert relativt lång och ambitionen att träna mycket är säkert uttalad även hos arbetsgivaren och kanske möjliggör det träning nästan varje lunchrast.Det kan vara ett skört "bygge" där det räcker med att arbetsplatsen flyttar längre bort, ens partner får nytt jobb med nya tider eller att något av barnen vill prova på någon ny fritidssysselsättning som det ska skjutsas till några gånger i veckan eller något annat så fungerar det inte längre. Eller så gör drivkraften hos dessa individer att de helt enkelt hittar utrymme ändå eller inte hamnar i de här situationerna, men någonstans måste det ändå kosta på om tränningsdosen närmar sig 10-15 timmar i veckan och ska samsas med jobb och familj?
Jag vet inte riktigt nu vart det här inlägget tar vägen. Jag känner just nu att vi har balans hemma hos oss vad gäller hur mycket vi tränar. Visst händer det att vi tröttvardagstjafsar om vem som ska träna men överlag ger vi varandra utrymme. Så mycket mer träning än nu ryms dock inte, just nu, utan att det går ut över livet och jag känner heller inte just nu någon önskan efter att öka träningen.
Det är helt OK att inte vilja träna, ingen ska behöva höra predikningar om träningens förträfflighet om de inte vill. Är det fullt upp är det fullt upp och då behöver inte träningen bli ytterligare en stress men jag är övertygad om att för många handlar det mycket mera om att inte vilja än att inte kunna.
Dagens pass tog ingen gemensam tid i anspråk då det blev ett lunchpass på hamsterbandet, 2x 6-4-2 min i 3:45/3.30/3:20-fart, totalt 12 km bra känsla!
Detta är ett svårt och intressant ämne men jag tror att sammanfattar det bra i tredje sista stycket:
SvaraRadera"Jag känner just nu att vi har balans hemma hos oss vad gäller hur mycket vi tränar. Visst händer det att vi tröttvardagstjafsar om vem som ska träna men överlag ger vi varandra utrymme."
:Det gäller att ha balans i hemmet, kommunicera runt både den gemensamma och den egna tiden samt vara öppen och lyhörd för sin partner/familjs behov. Ibland flyter det bara men lika ofta får man "förhandla" om tiden.
Precis som du har jag kunnat träna även med fru och barn. Dels för att jag anpassar mina träningstider till stor del men också för att jag har en förstående fru som dels vill att aj ska kunna göra (en del av) det jag vill och dels förstår att jag blir en bättre make och far om jag kan träna regelbundet. Dessutom ger jag såklart henne tid tillbaka att disponera över av samma två anledningar... ...eller nästan då, hon blir ju en bättre fru och mor, inte make och far :-).
Men det finns ju alltid gränser och med ett till barn på väg snart så får vi se hur det påverkar livet i största allmänhet.
Vad roligt att ni ska få tillökning Anders, småbarnstiden är ju speciellt och då är det kanske extra viktigt att ge varandra utrymme även om sömnbrist etc sätter sina naturliga begränsningar. I övrigt nickar jag igenkännande åt din kommentar!
Radera"Eller så gör drivkraften hos dessa individer att de helt enkelt hittar utrymme" Jag tror att drivkraften är det som gör skillnaden. Den som prioriterar sin träning tillräckligt mycket hittar också tid för den. Utan att nödvändigtvis övriga i familjen försakas.
SvaraRadera"Det är helt OK att inte vilja träna, ingen ska behöva höra predikningar om träningens förträfflighet om de inte vill." Jag håller med, men den som tränar mycket ska heller inte behöva höra nedsättande (avundsjuka) kommentarer från de som inte tränar lika mycket. Det låter kanske hårt, men jag tror att uttrycket "sköt dig själv och skit i andra" på många sätt är ett bra förhållningssätt.
Jag är inne på din linje Stefan, det fungerar åt båda hållen. Jag har nog tur där, kollegorna t ex är intresserade och frågar en hel del om träning, mest är de nog fascinerande av hur jag kan vara så intresserade av något som de tycker är så tråkigt :-) men det finns också några intresserade men som aldrig lyckas få någon kontinuitet i träningen.
RaderaSå klokt skrivet "Det är helt OK att inte vilja träna, ingen ska behöva höra predikningar om träningens förträfflighet om de inte vill."
SvaraRaderaSom du vet springer jag oftast till/från jobbet. På senare tid har det blivit mer från jobbet vilket passar bättre just nu. Tränar jag på helgen blir det ofta när det barnen lagt sig. Om jag vill springa på dagtid på helgen har jag ofta det förankrat nån dag innan hos min fru. (som inte tränar men det är viktigt att hennes intressen också sätts i fokus. Generellt är det väl så att det är mannens intressen som går i första hand och frun blir lidande)
Mina barn är ännu inte så stora så att aktiviteter efter förskola/skola har kommit in i bilden.
Så idag blir det 10-12 km transportlöpning hem från jobbet. Dessutom lyckades jag få till knappa 9 km till jobbet också :)
Jag vet ju att ämnet ligger dig varmt och hjärtat Mikael och att du hittat ett sätt som fungerar bra för dig vilket ju är jättebra! Jag tror det är viktigt att båda i en relation har något eget att lägga lite tid på, det behöver naturligtvis inte vara träning, kan vara föreningsliv eller socialt umgänge eller vad som helst, men viktigt tror jag det är! Ja, ofta är det väl tyvärr mannen som "nördar in sig" och få för sig att t ex satsa på att springa maraton, just därför tycker jag det är lite extra roligt att följa de tjejer som väljer att satsa lite extra på löpningen!
RaderaMycket intressant inlägg och ämne.
SvaraRaderaJag var inne på samma sak för inte så länge sen. I de allra flesta fall KAN man få till träning, om man vill. MEN! Jag är helt övertygad om att det finns människor som verkligen inte kan. Som har 1 timme enkel väg till jobbet. Som är ensamstående föräldrar och barnen har aktiviteter mitt i veckan.
Det är så lätt att säga att alla kan. De flesta kan. Säkert rätt många av de som säger att de inte kan också. Men man kan aldrig säga att ALLA kan.
Tack Malin! Ja, visst finns dem, absolut, ensamstående föräldrar är riktiga hjältar. Jag vänder mig lite mot det slentrianmässiga som många uttrycker att det inte finns tid men i vissa fall stämmer det!
Radera