Pausar lite

Hela jag är väldigt mycket fram-och tillbaka just nu. Jag försöker minska min skärmtid, samtidigt kollar jag på Boston Marathon på paddan när jag lagar middag, en del träningspass går helt OK och är sköna, som idag när jag joggade runt Brunnsviken på lunchen i fantastiskt väder och avslutade med en snabb fyrahundring på bana som också kändes bra. I söndags däremot hade jag planerat att springa en halvmara på träning och kanske t o m avsluta med en kort fartökning men det var tungt från första steget och efter 8 km satte jag mig ner på en sten vid vägkanten, ledsen, uppgiven, frustrerad och funderade länge länge över min löpning innan jag joggade hem igen. Funderade över om det är värt att fokusera så på löpning när den just nu inte ger mig något tillbaka utan bara förstärker en negativ spiral av tankar och beteenden.

Jag upplever mig inte speciellt stressad, t ex på jobbet eller hemma, men det är klart att det är en hel del att pyssla med så här års, som alltid med två tonåringar, två mindre barn som alla har aktiviteter, hus, trädgård, träning. Livet helt enkelt. Ändå är det som att den totala "belastningen" är lite för stor för att jag ska orka med träningen på ett bra sätt just nu.

Jag är inte i form, jag är trött och har ett ökat sömnbehov och ofta känner jag att passen som ändå är lätta, sliter mer än de ger. Jag vill en hel del, tävla t ex men förmår absolut inte, inte just nu. Dessutom förmår jag inte glädjas lika mycket åt andra löparkompisar som är igång med sina säsonger och tränar bra och tävlar fint utan har fullt upp att hantera mina egna tankar om min egen löpning och så vill jag inte ha det! Att i det här läget föra träningsdagbok som följs av över 160 trevliga, peppande löpare och skriva en fortfarande relativt välbesökt blogg där jag mest tjatar om hur jag fortfarande känner mig förkyld förstärker bara redan tänkta tankar och tankemönster och leder inte till något bra och är heller inte roligt att läsa om i längden.

Jag har därför ikväll, för en period, stängt min träningsdagbok så att ingen mer än jag ser mina pass och jag kommer också att pausa härifrån under i alla fall ett par veckor. Hur länge det blir beror på hur jag känner mig framöver. Min väg ur den här känslan består i att springa utan krav under en period, springa mycket i skogen och just nu njuta av vitsipporna, springa när jag vill springa, inte för att jag känner att jag måste eller borde komma upp i en viss veckovolym, tillgodose mitt sömnbehov, spendera mindre tid på sociala medier som fullkomligt exploderat av löpning på ett sätt som inte existerade för ett par år sedan där varje webbsida, tidning och lopp har sidor på Facebook, Twitter och Instagram.

Jag skriver detta för att ni läsare under en period inte ska behöva klicka in här med förhoppning om att läsa några nya inlägg. Ta hand om er, njut av högtidsstunden för löpning just nu så hörs vi säkert snart igen!

#tbt

Tack för fina och insiktsfulla kommentarer på förra inlägget! Det ger perspektiv efter snart sex års skrivande! Vi är inne i april, den viktigaste månaden för ett av de lopp som betytt mest för mig. Jag syftar på naturligtvis på Stockholm Marathon. Jag har sprungit det fem gånger och några fler gånger blir det säkert, jag har mitt personliga rekord därifrån, jag sprang under tre timmar där den rekordkalla upplagan 2012 och det är ett av Sveriges finaste löpararrangemang - tycker jag - men det är inte det jag ska skriva om nu utan hur betydelsefull träningen inför Stockholm Marathon har varit för mig. Trowbackthursday #tbt som det heter! Stockholm Marathon har get mig en struktur och en motivation jag saknat de år jag inte varit anmäld!

För det är ofta så, vi kan sträva mot tidsmål under en lång tid men när väl tävlingsdagen är där och vi klarar den här målsättningen så är glädjen ofta relativt kortvarig innan hjärnan siktar vidare. Det är istället träningen mot målet som utgör den långsiktiga tillfredsställelsen för att förenkla det som Karin Boye en gång uttryckte.

Stockholm Marathon 2010 och min första lyckade mara när jag sprang jämnt och hade kul! Gamla bilder i det här inlägget jag använt flera gånger förut men viktiga och fina löparminnen för mig, minnen jag kommer bära med mig, kanske resten av livet! 

Efter att ha sprungit Stockholm Marathon 2008, 2009 och 2010 var jag trött på att ge mig ut på tidiga, vintriga långpass och beslutade mig för att stå över 2011 och satte istället upp målet att springa milen under 38 minuter vilket jag gjorde i juni på bana på tävlingen Enhörna Challenge. Våren innehåll några sporadiska långpass men inte några av maratonlängd över 30 km utan fokuset låg mera på fart och jag tyckte träningen var rolig!

Enhörna Challenge 10000m på bana och sub38 på milen för första gången!

2012 hade jag återigen motivationen för maraträning och en satsning mot sub3. Den strukturerade träningen som jag för första gången delade in i block med olika fokus (fart, marafart etc) beskrev jag ingående på bloggen hela våren 2012 och fokuset och satsningen gav också 2:59:01 den där kalla junidagen.

Rekordkalla upplagan i Stockholm 2012 och sub3 första gången! Minnesvärt att flera anledningar

Våren 2013 stod jag över igen och det var en säsong som började uselt, jag var övertränad och seg i benen, sprang min sämta mil någonsin på Premiärmilen på våren och först till Kungsholmen runt i maj var jag någorlunda tillbaka i min normala form även om tiden blev något sämre än jag hoppats på även där. Hela den vårsäsongen saknade jag fokus och inte förrän jag anmälde mig till mitt hittills enda Lidingölopp på hösten fick träningen det fokus jag verkar behöva för att träna på som bäst. Säsongen 2013 avslutades sedan med ytterligare en mara sub3 och dessutom ett VDM-guld som extra bonus på Vintermarathon

Silvermedaljen bärgades på mitt hittills enda Lidingölopp 2013

Sub3 igen och också VDM-guld i M40! 

Årets säsong påminner ganska mycket om 2013 ännu så länge, inget tydligt mål i sikte i närtid och dessutom en känsla som inte är på topp. Efter en intensiv säsong 2014 behövde jag en mental paus från tävlandet och det fick jag efter Vintermarathon 2014 som avslutade förra årets tävlingssäsong och som 2014 gav ett VDM-silver i M40 och min fjärde sub3-mara. Nu känner jag jag haft den paus jag behöver från tävlandet och skulle gärna komma igång igen men prio nr 1 är fortfarande att bli helt frisk och därefter försöka bygga upp något som kan liknas en OK löpform igen.

Vintermarathon anno 2014

Ni som siktar mot Stockholm Marathon i år tycker jag ska planera era längsta långpass mot slutet av månaden, gärna uppemot 36 km. Så många kilometer som möjligt i er tänka marafart och några pass i en fart som är högre än så kommer ni också ha nytta av när startskottet ljuder på Lidingövägen den 30 maj. Jag hoppas kunna stå på Norrmälarstrand och heja på er!

Jag är igång igen och har tränat varje dag den här veckan även om det fick bli ett kort styrkepass hemma i måndags då jag helt enkelt inte hann ut och springa! Den rekordsega förkylningen jag är så trött på (att skriva om) håller jag nu på att besegra, snorar bara lite nu och känslan i kropp och skalle är bättre igen. Nu börjar fokuset att komma tillbaka i någon slags acceptabel form och så hoppas jag kunna springa någon tävling igen, helt utan fokus på att prestera på topp, utan bara för att jag saknat det!

Det tar inte direkt emot att ge sig ut och njuta i löparskorna nu bland vitsipporna!

Bloggtankar (i brist på löpträning)

Inspirationen att skriva just nu är inte så stor och det märker säkert ni läsare av också? Nu var det en vecka jag skrev senast. Även om jag tycker det är viktigt att skriva i både med och motgång så är lusten att skriva mycket större när löpningen går bra vilket väl är naturligt. Bloggen är heller inte den träningsdagbok den var från början där jag skrev om nästan varje pass och då är det inte lika "lätt" att ofta producera krönikor/kåserier/tankar/funderingar i inlägg.

Jag har börjat funderat lite på hur länge jag ska fortsätta skriva! Efter mer än sex år är det inte bara att sluta utan en process som får ta sin tid. Jag går ibland av olika anledningar tillbaka och läser gamla inlägg och tycker ofta att de är riktigt bra skrivna med bra formuleringar om jag får säga det själv och det får jag ju. Ofta klart bättre än jag skriver nu och kanske är det så att min blogg "peakade" redan för ett par år sedan?

Jag har "levt löpning" under en ganska lång period nu - flera år. Med "levt löpning" menar jag att jag tränat ambitiöst, haft tidsmål som tidvis varit tuffa och lagt mycket fokus och mental kraft på löpträningen, skrivit den här bloggen och fört träningsdagbokdet samtidigt som det varit fullt upp på många andra håll i mitt liv också och kanske börjar jag faktiskt tröttna lite på att blogga, prenumerera på löpartidningar, läsa om löpning i samtliga mina sociala medier trots att jag faktiskt gillar det och gillar personerna jag följer i dessa kanaler. Missförstå mig inte nu, jag älskar fortfarande löpning även om jag haft en liten svacka ett tag nu men kanske är det som Tove Langseth så bra uttryckte det när hon beslutade sig för att sluta blogga förut; "Att hon ville ha löpningen för sig själv ett tag". Lite så känner jag just nu faktiskt!

Jag läser just nu Björn Ferrys bok "Ferry Tales" där han skriver: "Jag vill inte fastna i att ägna flera timmar om dagen åt att växla mellan Twitter, Facebook och kvällstidningarna" (min kommentar: det sista gäller inte mig, har inte köpt en kvällstidning på säkert 15 år...). "Jag har något Lutherskt krav inpräntat i mig, det jag läser ska ge mig något, inte bara nöje för stunden, nåt mer, kan inte precisera vad riktigt men jag mår ofta lite sämre när jag kastat bort två timmar av livet på förströelse".

Jag håller inte helt med Björn Ferry här, jag tycker trots allt att förströelse behövs, t ex som avkoppling men de här raderna slog ändå an något hos mig.

Jag har mitt första maraton utomlands framför mig i höst, något jag ser fram emot och jag har tänkt att skildra den resan på bloggen och jag har förhoppningsvis också en löparsäsong innan dess även om den just nu är lite suddig i konturerna då tävlingslusten inte riktigt infunnit sig och min evighetssega förkylning ännu håller sig i sitt grepp.

Många bloggar jag en gång läste har tyvärr gått in i glömskan och försvunnit. Det finns en mängd andra men tyvärr inte så många av de slags träningsbloggar jag helst läser. Av och med bloggare som vill något mera med sin löpning. Satsa lite mera. Har både en ambition och en plan på vägen dit och skriver om det. Alla dessa hälsobloggar som nu vuxit fram tycker jag är ointressanta; smoothies, chiafrön, kvarg och matchade outfits har säkert en publik men vad som är hälsa är så otroligt individuellt beroende på livssituation, jobb och en massa annat och för mig ter sig dessa hälsobloggar som ointressanta och ängsliga även om jag också gillar snygga träningskläder.

Ja, det var en parentes. Hela inlägget kanske var en parentes men jag kände ett behov av att formulera dessa tankar i brist på löpträning som det är just nu. Förkylningen är i alla fall så pass bra att jag ikväll ska ut och lågpulsjogga en sväng! Och ni behöver inte oroa er, någon omedelbar nedläggning av 4:30-fart genom tilvaron är inte aktuell. Som jag skrivit så många gånger tidigare har den här bloggen gett mig så otroligt mycket mer än jag någonsin kunde föreställa när jag började skriva och att bara sluta skriva helt plötsligt varken vill eller kan jag. Trevlig helg på er fina läsare!

Imorgon blir det innebandy i Örebro, sonens (med nr 14 på tröjan) lag Nykvarns IF P01 spelar sista cupen för året!

Påsksmällen utan nummerlapp

En skön påskhelg är förbi. I träningsväg innehöll den ett blåsigt banpass på påskdagen, 2x1000-2x800-4x400-2x100m. Tanken var någon form av flytfart inför en eventuell start i dagens Påsksmällen 10 km men så blev det inte alls utan intervaller sprangs för fort utan någon direkt pangkänsla, OK ändå. Det blev till slut Påsksmällen idag men som åskådare utan nummerlapp. Jag velade in i det sista i det fina vädret och en stor del av mig ville gärna springa men förkylningen har inte helt lämnat mina luftvägar och då kändes det onödigt att försöka maxa på milen. Dessutom känner jag mig, ovanligt nog, fortfarande inte speciellt tävlingssugen. Jag vet inte riktigt varför men accepterar att det är så och valde istället att följa med David som skulle springa och titta på loppet från sidan. Jag vet sedan tidigare att det är motiverande och så var det också idag!

Påsksmällen är ett av dessa små, lokala arrangemang, dessutom inte långt från storstaden som förtjänas att upptäckas av många fler! För en billig anmälningsavgift eller snabb efteranmälan får man ta del av ett genuint arrangemang fjärran från massloppens trängsel, dyra avgifter och allmänna hysteri. Klart att de stora loppen bjuder på upplevelser de mindre loppen inte kan matcha men det är en väldigt familjär och välkomnande stämning på de mindre loppen. David sprang fint på 38:35 och överlag gjordes fina prestationer av de jag känner.

Jag är ändå tillbaka i träning efter förkylningsuppehållet och det går åt rätt håll om än sakta och fokus i veckan blir en hel del löpning om än i lugn fart med hopp om fortsatt bättring. Ikväll rullade jag 15 km i femfart och det var skönt att bli av med lite stelhet i baksida lår efter banpasset i påskhelgen. Snart hoppas jag förkylning är ersatt av form och tävlingssug, tills dess gäller tålamod.

Avslutar med en del bilder från Påsksmällen.

Damvinnaren Dace Landström, Vallentuna

SVT-Sporten och Enhörnalöparen Peter Jonsson agerade speaker

Vinnaren på 10 km Lasse Johansson, Enhörna

Niklas Sydow, Fredrikshof

Robert Holmgren, Huddinge AIS vann M40 med 37:11

Patrick Pring, Tumba

David i mål på 38:35

Gabriel Littson Enning som på söndag springer Paris Marathon!

Återfunnen rörelseglädje!

 Undantaget en lätt jogg i fredags har jag vilat nio dagar från löpningen p g a förkylning. Jag har som jag tidigare skrivit känt mig snorig en stor del av vintern och på slutet känt att träningen inte riktigt "tagit", snarare tvärtom. Jag blev också därefter hängig, fick ont i kroppen och var extra trött så att vila från träningen har känts självklart. En dryg vecka har gjort benen helt återhämtade från den träningsvärk och stelhet jag haft tidigare från min flitiga träning i februari och början av mars. Det går ganska fort att vänja sig av med träningsrutinerna och plötsligt går dagarna fort förbi utan att någon större saknad efter träning infunnit sig. Förmodligen är kroppen så smart att de tankarna först kommer när kroppen börjar bli redo att träna igen för precis så var det. Jag igår vaknade och kände mig pigg i kroppen med bara lite lätt snuva kvar och med en stor längtan efter att få springa.

Jag beslutade mig därför för att prova ett lätt löptur i skogen igår kväll, för att inte luras att dra i väg i för hög fart på asfalt.

Att springa i skogen när det skymmer är något alldeles extra. Det är så påtagligt att hela skogen förbereder sig för natten med stillheten och mörkret som sänker sig mellan grenarna. Jag stannade vid det gamla kalhygget som skogen så sakta håller på att återerövra och bara lyssnade. Inte sällan ser jag älg stå och kalasa på sly eller en räv på jakt snabbt pila förbi trots att jag bara är ett par kilometer in i skogen. Spåren efter vildsvinens bökande bredvid stigen syns också överallt. Lyssnade på den absoluta tystnaden och den talrika fågelsången. Kanske skvallrade de för skogens alla övriga djur och väsen om min färdväg längs den dunkla stigen? Kanske samlades i de långa skuggorna längs med stigen för att tyst iaktta mig och tala om att vi finns här och ser dig men du ser inte oss. Liksom tidigare höll jag utkik efter det vargpar som enligt många bekräftade rapporter skapat ett revir där jag springer men naturligtvis såg jag inte några gråben. Jag skulle gärna se dem i skogen, på lite håll. Att plötsligt ha dem på stigen tio meter framför mig har jag inte lust med. Å andra sidan står jag nog inte på menyn. Varför välja en långdistanslöpare i segt tightsfodral på 67 kg när skogen är full av 500 kg färskt älgkött? Dessutom hör de nog mig och håller sig undan långt före jag ser dem!

Ljud färdas långt i stillheten och ganska snart blev jag bryskt återförd till civilisationen från dagdrömmerierna eller snarare då kvällsdrömmerierna av Glassbilens metalliska trudelutt i våra kvarter ett par kilometer bort. Jag fortsatte min tur längs skumma, leriga stigar, fuktiga bergshällar där ståldubbarna i mina skor erbjöd fint fäste och mot slutet blev det så pass mörkt att jag både hade svårt att urskilja stigen, träden bredvid stigen och all sten längs med stigen avtecknade sig enbart som lite ljusare fält i marken utan möjlighet till avståndsbedömning. Vanskligt vilket gjorde att det redan måttfulla tempot passerade 7 min/km men utmärkt proprioceptionsträning förstås.

Jag log för mig själv sista biten hem. Det var så underbart att återigen känna glädjen i det enkla, i den totala närvarokänslan, rytmen, balansen, i att förflytta sig springandes, det bekanta rörelsemönstret, armarnas rytmiska pendling, fotens kontakt med underlaget, ljudet av mina andetag, parerandet av ojämnheter, hur de lätta benen svarade direkt på minsta förändring i tempo eller riktning. Hur kroppen kändes perfekt konstruerad för att i takt och harmoni göra just detta - springa! Det är ju detta det handlar om! Rörelseglädjen! Så lätt att tappa bort emellanåt i strävan efter det perfekta träningsupplägget, de tuffa passen och de ambitiösa målsättningarna!  Ja, jag fick som ni märker helt enkelt lite "feeling" igår kväll på löprundan :-) och energin löprundan gav räckte till långt efter att löprundan var slut!

Jag är en så mycket bättre person när jag får springa!

Ingen telefon fick följa med igår utan bilderna är från samma skog men från andra tillfällen