En slingrig väg tillbaka!

Igår var jag återigen hos naprapaten. Nu för sista behandlingen. Nästa gång blir det återbesök och då är jag igång med löpningen igen! Mer om vägen tillbaka i nästa inlägg! 

Jag tycker fortfarande jag har varit hyggligt duktig med rehabandet men nu börjar motivationen tryta lite, i alla fall för vissa av övningarna. Jag känner mig stark och i hygglig form och i vila känner jag mig helt återställd men styrkan gör att jag fortfarande ibland kan känna mig sliten.

Det har blivit en hel del cyklande och jag tycker verkligen det är roligt, jag har experimenterat lite med att flytta klossarna under skon för att undvika att få känningar i mitt vänstra knä på längre (vilket fortfarande är relativt kort för mig som rookie) turer och det känns som om jag är på rätt väg! Tio mil cykel i veckan har det blivit i alla fall. Gott nog för en total nybörjare! 

Hittills har jag inte saknat löpningen så mycket men det börjar kännas påtagligt nu. I veckan sprang många av mina löparkompisar Långlöparnas kväll på Stockholms Stadion och jag hade också så gärna varit där, det var en väldigt trevlig kväll förra året, inte bara för att det gick så bra och jag sprang min snabbaste mil hittills utan hela arrangemanget, att få tävla på Stadion, gemenskapen, stämningen o s v. Jag hade så gärna velat vara där igen!

Jag har ändå börjat fundera på min väg tillbaka in i målmedveten löpträning. Jag kommer att få börja springa riktigt lugnt men så snart jag får springa på för fullt igen ska jag försöka ha ett syfte med varje pass och köra ganska målmedvetet, samtidigt som jag givetvis ska lyssna extra noga på kroppen! Det kommer nog bli lugna, sköna löppass också men en större andel av de lugnare passen kommer bli på cykling och så ska jag försöka lägga distanspassen löpning på kuperat underlag och springa en högre andel fartpass än jag har gjorde under våren. Jag hade i alla fall börjat fundera på det tills i måndags då det hände igen, det som hände i september, att yngsta sonen igen bryter benet, denna gång igen vid cykling som han inte varit trygg med sedan förra benbrottet och nu har vi dessutom bytt till en större cykel. Att han spänner sig så är en stor förklaring och det finns mycket att jobba med men nu gäller det först att bara ta sig igenom en jobbigare vardag ett tag framöver. Som tur är stundar det inte riktigt semester och högsommarvärme riktigt ännu! Sonen är vid ganska gott mod, gipsad och smärtfri utan det är mer vi föräldrar som tycker det är tungt.

Jag kommer att ta mig igenom detta även om jag hade sett fram emot och behövt en lugnare period nu när skolorna slutat och barnens aktiviteter börjat ebba ut men jag får bita ihop och vänta på en period av mental återhämtning ännu en period!

Jag ger mig dock inte, jag ska tillbaka till hygglig löpform redan i höst! Siktet är fortfarande inställt på att springa sub3 i New York i höst och kan andra göra det med 12 veckors målmedveten löpträning ska jag kunna det också! Trots uppehållet har jag en stabil grund att stå på och jag kommer verkligen inte börja från noll då jag är starkare nu än innan och förhoppningsvis har underhållit konditionen hyggligt genom intervaller på motionscykel och distans på racern. Det krävs mycket mindre att underhålla än att utveckla – en gammal sanning jag just nu klamrar mig fast vid! 

Jag ger mig inte! Trevlig midsommar er er!