Konsten att lyssna lagom mycket på kroppen...

...det är egentligen det framgångsrik träning handlar om! I alla fall för mig. Att hitta den rätta balansen mellan att stressa och återhämta den. Att tyda kroppens signaler och antingen lyda eller be den hålla truten!

Söndag eftermiddag och ett långt långpass. Måndag och tisdag extra trött men inte ett dugg sliten i övrigt. Sovit ytligt, blivit väckt av katter och barn. Har dåligt tålamod med barnen och tycker att de tjatar fast de i ärlighetens namn är glada och bara frågar ett par gånger om något. Familjen klagar på att jag är grinig varpå jag som inte tycker att jag är grinig genast blir det!

Funderar på om jag tränat lite för mycket på sistone fast jag tror inte så är fallet men visst har det varit mycket under en period vilket jag skrev om i förra inlägget och visst har jag varit trött, liksom jag var en period i våras. Står över den planerade återhämtningsjoggen på måndagen. Känner ändå inte för att springa. Äter mina järntabletter och D-vitamin. Sover bättre och äter bra på tisdagen. På tisdagskvällen ett gott tecken, jag längtar efter att få springa. Kollar batterierna i pannlampan och gör premiär på stigarna med ljuskäglan framför mig. Gillar att vara i bubblan, Tempot är lugnt, andningen likaså. Pulsen låg. Stegen lite trippande. Gröngnistrande ögon i gräset bredvid stigen i form av två katter på kvällsäventyr följer min väg men varken vildsvin eller varg som finns i trakten syns till vilket jag uppskattar!

Fullmånen lyser upp fälten bredvid stigen och jag provar att stänga av pannlampan och springer i bara månens sken en kort bit. Lite senare på rundan prasslar det plötsligt till i grenarna ovanför mitt huvud och ljudet av mängder med flyende vingar får min puls att öka några slag. På hemvägen spricker bubblan när civilisationen återigen gör sig påmind i form av gatlampor och Glassbilens glada trudelutt i kvarteren. På slutet skippar jag stegringsloppen jag tänkt avsluta med och den fartökning jag så ofta gör i slutet av passen. Istället gör jag tvärtom. Lugnar ner tempot ytterligare, tar in dofterna av höst,  dimslöjorna som hänger i luften, fuktigt gräs, de gula höstlöven som börjat täcka vägen. Kommer hem, går runt huset och stretchar lite i mörkret på gräsmattan innan jag kliver in med ett leende genom dörren. Avstressad, lugn och glad och umgås en stund med frun och de äldsta barnen innan jag sedan somnar tidigt och sover djupt och vaknar utvilad nästa morgon, Ett pass som var perfekt för dagen!

Torsdag kväll och igen ganska trött men träna skulle jag och någon form av kvalité i form av långa intervaller hade jag också tänkt mig. Två kilometers uppjogg och lite löpskolning kändes mest sömnigt men jag provade en första tvåtusing och det gick bra och lite fortare än jag tänkt mig, En till och en till. Nu var jag trött men den enda minuten jag gåvilade räckte för återhämtning så jag körde den planerade fjärde och efter den kände jag att nog orkar jag ytterligare en. Sagt och gjort, 5x2000m med 1 minut gåvila i ett tempo mellan 3:50-3:55 min/km med bra, kontrollerad känsla passet igenom. Mycket glad att jag tog mig ut och att passet blev så bra gick jag sista biten hem. Ett pass som inte kändes perfekt för dagen från början men blev det ändå!

Det handlar inte om att träna för mycket. Däremot om att lyssna på familjen, lyssna på kroppen och då också veta när man bör göra som den säger och när man kan låta bli!