Race Report TCS New York City Marathon 3:12:58

För er som läst min race rapport i träningsdagboken så kommer det här blogginlägget bygga på samma text, kompletterat med lite extra funderingar och intryck och lite bilder från före och efter då jag hade med mig mobilen i mitt Flipbelt under loppet. 

Mässan

Den här RR måste börja dagen innan för att sätta loppet i sitt perspektiv. Vi besökte mässan (underbart hysteriskt) när den öppnade, efter en timma där gick vi The High Line söderut i lugn takt och genom Greenwich Village till nya WTC1 som vi åkte upp i. På kvällen skulle vi se Halloween-paraden men det var för mycket folk redan i T-banan så vi vände hemåt. Vi var trötta redan när vi lämnade hotellet för att åka till paraden och i efterhand hade det varit smartare att stanna på hotellet, vila och sova tidigt men det var ju också roligt att uppleva Halloween i New York! Sedan följe en ren mardrömsnatt innan loppet!! Snorig och både dödstrött och helt klarvaken, både jetlag och nervositet såklart, rädd för att sova tungt på morgonen och försova mig. Låg och vred mig och var klarvaken kl 01:00 och redo att gå upp kl. 03:00. Uppskattar att jag till slut fick ett par timmars ytlig sömn i alla fall. 

Sällskap med massor av löpare från hela världen innan start, här två trevliga amerikaner från Los Angeles och Chicago som jag träffade på färjan

Gick upp kl 05:00 vilket båda telefonerna varit inställda på, kände mig yr av sömnbrist men också förväntansfull och nervös. Transporten fungerade klockrent. Massor av löpare i tunnelbanan, bara att slå följe till färjan. Pratade med en dansk tjej, köpte lite frukost innan så jag tog 06:30-färjan istället för planerade 06:00. Bara bra! Slog följe med två trevliga amerikaner i bussen (där jag också träffade Karima från jogg.se) och i min startby. Inte speciellt kallt att vänta, lite blåst bara, drack kaffe, lämnade mina överdragskläder (ett par gamla, vida jeans, en gammal fleecetröja, en lager-två-tröja och min äldsta löparjacka) till donation, gick på toa och in i min corall där jag träffade en 2:47-svensk som påstod att banan var lättare än Stockholm. Nu efteråt fattar jag överhuvudtaget inte hur man kan tycka det!

Mulet, lite blåsigt men sydlig vind vilket betydde medvind upp genom Brooklyn, ganska varmt, ca 13-15 grader och jag lämnade mina tunna vantar på marken i starten och slängde min tunna mössa efter blåsten på bron. Otroligt mäktigt med helikoptrarna, nationalsång, presentation av eliten och sedan pang och iväg till tonerna av Sinatra. Kom iväg bra över bron, 4:30-fart utan att pressa och ca 3:45-fart utför bromsande. Första 5 km gick bra, sprang på känsla och passerade på 20:30, tog in atmosfären men en sak oroade mig redan, pulsen gick inte ner under 180 ens i utförslöpan på bron eller efter och den fortsatte ligga för högt. Upp till 10 km gick det också bra, knappt 41 minuter och kontrollerat även om benen redan började kännas oroväckande stumma. Jag borde kanske sprungit ännu långsammare i början för att åstadkomma sub 3 men jag är inte säker på att det hade gått bättre för det med den tuffare andra halvan av loppet och det hårda underlaget. Jag sprang på känsla första biten och känslan sade att det gick lätt och det var skönt att för varje kilometer skaffa mig lite marginal till 4:15-fart. Vi sprang i princip rakt fram på en bred gata genom Brooklyn och jag tog det försiktigt i de svaga motluten och sprang på när det gick utför men en sak var jag inte beredd på trots att jag studerat banprofilen noga innan, det var aldrig helt platt utan hela tiden svagt med-eller motlut och ganska långa sådana och en hel del uppförslöpning och dessutom hårt underlag då det var mycket betongplattor! 

Ju högre upp i Brooklyn vi kom desto mer publik som lät alltmer ihop med alla band längs banan, helt galen volym ibland, "GO SWEDEN", "GO STAFFAN" (hade en hemmagjord lapp med flagga och namn på linnet) hela tiden. Kent Melin från jogg.se kom ifatt mig kring milpasseringen och vi följdes sedan åt till 30 km. Blev även snart omsprungen av Nino Lavecchia som sa att han trodde han hade feber och inte mådde bra och han låg sedan ca 50 m framför ganska länge. Mellan 10-15 km gick det bitvis bra med bra känsla men varje motlut var tungt och benen/vaderna oroväckande slitna redan. Det kändes som om mina skor plötsligt var helt utslitna och stumma, gatorna kändes riktigt hårda och broarna höga och tankarna började bli negativa. Försökte ta in omgivningarna, t ex judiska Williamsburg med männen i skägg, rock och hatt där det ändå inte var så tyst som jag förväntat mig. 

Vid halvmarapasseringen hade jag laddat för den tuffa bron över till Manhattan som ju kommer först vid 25 km, därför blev bron Pulaski Bridge över Newton Creek som dök upp vid halvmarapasseringen (1:27:40) både väldigt ovälkommen och väldigt tung men fortfarande kändes sub3 nåbart trots att jag visste att andra halvan skulle vara tuffare.

Queensboro Bridge vid 25 km som jag var förberedd på var sedan rejält tung och då jag tog det lugnt sprang Kent ifrån mig och även Kent Svensson sprang om mig här. Utför gick det OK och jag kom ifatt Kent Melin igen på 1st Avenue som var så magisk jag hört talas om. Galet mycket och högljudd publik och massor av svenskar som ropade på oss. 

Trots peppen kände jag att jag sprang för fort och släppte Kent i ett svagt motlut på den övre delen av 1st Avenue. Strax kom de negativa tankarna tillbaka trots publikstödet, jag tittandet på klockan istället för att njuta av publiken. Trots den höga pulsen var jag inte så flåsmässigt ansträngd utan mera sliten i benen. Vid 30 km insåg jag att jag hade knappt 54 minuter på mig att ändå klara sub3, dvs 4:30-fart och jag sprang ändå i 4:20-fart men kämpade med trötta ben och med skallen nu. Var det detta jag var här för? Att kanske pressa mig under sub3 till varje pris eller kanske gå i mål missnöjd på en tid strax över 3 timmar, eller för att njuta av upplevelsen? 

Stirrar sammanbiten ner i marken istället för att njuta av publiken, någonstans mellan 20-25km, Snabba-Fötter-Kent till höger om mig.

Bron i slutet av 1st Avenue från Manhattan över till Bronx vid 32 km kom att fälla avgörandet, ingen hög bro men jag sprang om en gående Nino och tog därefter själv en gångpaus på väldigt slitna ben. Publik skrek, "come on you can do this, go Sweden". Nino gjorde ett försök till och sprang iväg och jag sprang också igen och snart var jag ifatt honom igen och vi konstaterade att det inte var vår dag och att vi skulle ha kul, njuta och bjuda tillbaka lite till all fantastisk publik istället för att plåga och pressa oss och det blev så rätt!! Vi varvade jogg i pratfart med några gångpauser, applåderade publiken, gjorde high-fives, skrattade och var glada vilket vi fick pepp för, "I love your smiles", "you look great" ropades det blandat med leenden, massor av "heja Sverige" också. Några larviga "love you New Yorkers" från mig orsakade också jubel! In i Central Park var det kuperat hela tiden och det blev lite mer gång, makalös publik även här. Ut söder om parken, massivt publikstöd, vi log, vinkade och applåderade och fick samma men mångdubbelt tillbaka. Gåshud och minne för livet! In i parken och kuperat, sprang ut till kanten och gjorde high-fives i ett par hundra meter och fick idel leenden tillbaka innan jag sprang i mitten igen för att ta in målgången. Över mållinjen med ett leende, medalj och poncho och den långa promenaden norrut genom parken, nu i strålande sol. De ca 20 kvarterens promenad till hotellet var sedan värsta egoboosten, alla gratulerade mig!! 

Tiden blev till slut 3:12:58 och placeringen 1724 (age gender 1556, age group 318) men det spelade mindre roll en sådan här dag. Det hade varit mycket mycket värre att pressa mig sista tolv kilometerna och gå i mål missnöjd på 3:02, helt värdelöst faktiskt. Därför är jag fortfarande så nöjd över beslutet att sakta ner och njuta sista milen istället!

Gladare min här alldeles i slutet!

Målgång!

Dagen efter var jag sliten i benen men inte värre än vanligt! Det ironiska är också att jag tredje dygnet acklimatiserade mig till USA-tid, sov djupt natten efter maran (naturligtvis låg jag back på sömn) och vaknade morgonen efter loppet i ganska normal tid. Om det blir fler maror i USA är det nog bättre att åka en dag tidigare än vi gjorde nu, i alla fall om målet är att prestera bra. Under veckan i New York som följde blev det två korta joggar men jag var väldigt sliten i benen och det blev inga längre sträckor. 

Mitt primära mål var att njuta av upplevelsen och det uppfylldes med råge även om jag misslyckades med att springa min femte raka sub3 och därmed bröt den sviten.  Tittar jag på bilderna på maratonfoto så syns det ganska tydligt att jag har det tufft en bit in i loppet, bilderna från slutet av loppet visar istället en vinkande glad Staffan som njuter av publiken och stämningen. En helt frisk, utvilad Staffan utan jetlag kan springa sub3 i Stockholm i vår och kanske ännu fortare på någon annan maran. T ex "i en håla i Dalsland" som Gabriel uttryckte det på jogg, att uppleva stämningen under New York Marathon kommer jag nog inte göra så många gånger under mitt liv, därför är jag fortfarande nöjd över beslutet att inte kämpa mig i mål på 2:59 eller missnöjd på 3:02 utan att istället slå av på takten och njuta mig i mål sista milen! 

Jag har fått så mycket pepp och hejarop hemifrån före och efter loppet och jag visste att jag hade massor av kompisar som följde mig under loppet men det kändes aldrig pressande eller negativt ens jag när stannade och gick och det vill jag tacka för!

Efter loppet hade vi sedan en härlig New York-vecka med långa och många promenader genom stan och det kommer bilder från det! Det som händer härnäst i löpväg är att jag kommer vila en hel del från löpträning närmaste tiden och därefter i princip njutspringa utan några målsättningar resten av året men det finns anledning att återkomma till, senare!