Har du haft någon sko du upplevt som konstig i början men som du sedan gillat att springa i?

Jag är inte märkestrogen i mitt val av löparskor såtillvida att jag enbart springer i ett märke. Det är enklare att räkna ut skomärken jag aldrig sprungit i än de jag provat; Puma, Mizuno, Salomon, Altra, Newton, Sketchers har jag aldrig sprungit i. Asics, Adidas, Salming, Saucony, Brooks, Nike, New Balance, Inov8, Icebug m fl har jag alla sprungit i. Mina fötter trivs i de flesta läster utan att protestera och skillnaderna är såklart ofta större mellan olika modeller i samma märken än mellan olika märken.

På tävling har jag mest sprungit i Asics. Asics verkar i Sverige (Europa?) främst rikta in sig på tunga dämpade modeller och tävlingsmodeller som Hyperspeed, Piranha och DS Racer blir allt svårare att få tag på. På Asics hemmamarknad Japan finns ett enormt utbud av lätta racemodeller. 2011 köpte jag Asics Tarther, vilken kom att bli en riktig favorit på längre sträckor, i den har jag sprungit ett par sub3-maror, satt personbästa på halvmaraton och sprungit hem silvermedaljen på Lidingö. Jag har dem kvar men de närmar sig en behaglig pensionärstillvaro. Den stora frågan blir när jag har hjärta att slänga dem...

Tarther i version två var tyvärr inte alls samma sko varför jag istället köpte Asics DS Racer 10 som ny tävlingssko för längre sträckor och den har också fungerat perfekt för mig både på kortare och längre sträckor, jag har använt den på 10000m bana, halvmaraton och på fyra maraton. Att överhuvudtaget inte tänka på skor eller trötthet i fötterna (förutom på betongen i New York!) vid löpning på 42,2 km asfalt är nog det bästa betyget en sko kan få!

Jag upplevde i vår att mina DS Racers började bli lite stumma i sulan varför jag började leta efter en ny modell för längre lopp. Nike Zoom Streak har fått mycket beröm på forumet på jogg.se och jag köpte ett par då jag fick ett bra pris tack vare att en ny modell var på väg in. jag vill för tydlighetens skull här tillägga här att jag köpte både Asicsskon och Nikeskon själv! Både DS Racer 10 och Nike Zoom Streak 5 väger 200g i min storlek och den extra dämpningen i Nikeskon tänkte jag skulle vara fördelaktig. Jag sprang ett par längre pass med den innan maran i Stockholm men tvekade i mitt skoval och tog det säkra för det osäkra och sprang i mina DS Racer vilket som vanligt fungerade helt perfekt!

Har du en Asics-fot eller en Nike-dito? Foto: Privat

Eftersom mina fötter trivs i de flesta skor kom det som en stor överraskning att jag upplevde Nikeskon som väldigt annorlunda i läst och dämpning jämfört med Asics! Skon är högre i hålfoten och majoriteten av dämpningen verkar ligga just där, centralt placerad mitt på foten. Jag vet inte om tanken är att man ska rulla över hela fotsulan i skon, skon har också ett lite högre drop än jag är van vid. Annorlunda känns det i alla fall, ”som att springa med en kanelbulle under foten” är fortfarande den bästa beskrivning jag kan komma på.

Jag har tränat några pass i skon efter maran men kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om skon, hiss eller diss, klart är att i lite högre fart fungerar den bättre för mig än i lugn distansfart. Kanske blir min Nikeperiod kort och jag går tillbaka till Asics DS Racer igen som jag vet fungerar men vi vet alla risken med att hålla fast vid en skomodell vi gillar när tillverkarna ofta gör sitt bästa för att uppdatera och ibland ändra en sko drastiskt.

Kanske har jag helt enkelt en fot som inte passar så bra i Nike trots allt? Eller så vänjer jag mig. Att variera skor med olika känsla, dämpning och drop borde vara positivt för både fötter, kropp och skornas hållbarhet, så länge man inte får ont givetvis!

Hur tänker du, fungerar flera märken för dig eller håller du dig till samma märke men varierar modeller? Eller springer du enbart i en viss modell av ett visst märke? Har du haft någon favorit som tillverkaren sedan gjort om drastiskt och tvingat dig att leta nytt? Och, har du haft någon sko du upplevt som konstig i början men som du sedan gillat att springa i? 

Jag vill undvika att detta händer, Eliud Kpichoge Kenya, lät sig inte bekommas av att sulan på prototypen till Nike Zoom Streak 6 höll på att krypa ur skon under Berlin Marathon 2015 utan inte bara fullföljde utan också vann loppet på 2:04:00 med innesulan halvvägs ute ur skon då limmet inte höll dem på plats.

I otakt och lite tankar om detta med terrängskor

Huvudet har vilat klart efter maran, kroppen är inte där ännu. Inte så att jag fortfarande är muskulärt sliten (även om jag fortfarande kan vara det utan att jag känner det) eller har ont någonstans. Nej kroppen känns ganska fräsch men ett maraton där jag tagit ut mig öppnar säkert ett ”infektionsfönster” och sedan en vecka tillbaka ungefär snorar jag lite, hostar lite kvällstid, ibland har jag känt mig lite raspig i halsen och jag är trött och seg. Ingen större fara alls men det påverkar träningen.

Jag har hittat ursäkter att inte träna, som kraftigt regn i kombo med för tunna träningskläder på jobbet, hoppat över tänkta pass, unnat mig ytterligare någon dags vila här och säkert är det bara positivt så länge det lilla förkylningsviruset lever rövare i mina luftvägar men nu börjar det bli tråkigt!

Jag ser kompisar tävla eller förbereda sig för tävling, SM-milen inklusive veteran-SM gick i Stockholm i veckan och jag ser att jag kanske kunnat springa om topp 5 i min åldersklass men det är lätt att säga när jag inte ens startade! Nu hade jag aldrig tänkt springa SM-milen ändå eftersom jag tycker det är för nära maran.

Nästa vecka är det Långlöparnas kväll 10000m bana på Stadion med lediga platser kvar i det heat jag borde springa. Det vore väldigt roligt men är jag redo? Kan jag göra mig själv rättvisa? Är det bra med en lätt förkylning i kroppen? Nej, nej och nej.

Så, jag tänker; 1. jag är smart som unnar mig ytterligare lite vila nu, 2. Just efter en mara gör lite ytterligare vila bara gott. 3. Tolka det faktum att jag tävlingssugen som ett gott tecken men försöker så gott det går att bida min tid ytterligare några dagar. Dessutom spanar jag in några tävlingar som ligger lite längre fram än de redan nämnda och som får det att kittlas lite i magen igen.

Jag är lättroad ändå. Igår när när det inte blev någon lunchträning p g a  trippelkombon nämnda förkylning, kraftigt regn och för mycket att göra på jobbet lekte jag en stund på kvällen med terrängskor i regnblöt skog, på leriga stigar och blöta stenhällar. Jag tycker att det råder lite av en hysteri kring detta med terrängskor överlag sedan en tid tillbaka. Marknadsförarna hittar ständigt nya behov som vi konsumenter oreflekterat går på. Vad sägs som detta t ex, "X-Tour 2 är den andra utgåvan av den smidiga CITYTRAIL™-skon. Skon är konstruerad för att ge dämpning, stor rörlighet och ett säkert grepp". Ur en annons för skon Salomon X-Tour 2....

Citytrail...

Det finns massor av hybridmodeller som marknadsförs som "Door to trail". Skor som i mitt tycke mest är dåliga kompromisser, tråkiga och stela på asfalt med noll löpkänsla och för liten skillnad i fäste mot vanliga skor i skogen. Bara det faktum att vissa skor marknadsför med uttryck som "perfekt för grusväg". Grusväg! Vilken normal löparsko fungerar inte att springa på grusväg med???? 

Med det sagt så visst finns det naturligtvis miljöer som ställer extra krav, orientering rätt ut i spenaten t ex där ståldubb kan behövas för extra fäste i obanad terräng över stock och sten, swimruns över blöta klipphällar kräver bra fäste på en mängd olika underlag som utövaren ska kunna känna sig trygg med. Ett par terrängskor, hybridskor eller skor med extra mönstrad sula kan absolut också ha sin plats som vintersko med lite extra grepp i snö och extra skydd mot väta som vissa modeller erbjuder, men för de allra flesta motionärer  som mest springer på asfalt, grusväg, preparerade motionsspår och lättare stigar duger ett par vanliga löparskor precis lika bra också på rundorna i skogen!

Jag gillar skor, är intresserad av ämnet men tycker det är synd om det är så att marknadsföringshajpen som rått kring terrängskor nu ett tag gör att löpare tror att det är ett måste och att det gör att de undviker att träna i andra miljöer än sina vanliga asfaltsrundor och därigenom begränsar löpträningen!

Jag springer ofta med vanliga "asfaltsskor" även i skogen och då talar jag inte om tillrättalagda parkstigar utan ganska "brötig" Sörmlandsskog med mängder av rötter, stenar och stenhällar, diken och nivåskillnader. När jag inte väljer vanliga skor så har jag skaffat en terrängsko som verkligen gör skäl för namnet, Icebug Acceleritas 4. Jag brukar vara skeptisk till påståenden om löparskors egenskaper men allt som påstås om fästet hos Icebugs gummiblandning RBX är faktiskt sant. Jag som i vanliga fall undviker fuktiga stenhällar i skogen av rädsla för att halka kan springa obekymrat uppför och nedför då sulan nästan uppför sig som en sugkopp mot underlaget. Den kraftigt mönstrade sulan biter sig också fast som ett traktordäck i mjukare underlag, den låga profilen och tunna sulan ger väldigt bra markkontakt och också en viss ömhet i fötterna på lite längre pass men för mig som inte springer några terrängultror och inte så mycket terräng totalt sett fungerar de riktigt bra, och är dessutom riktigt roliga att springa med. Jag joggade runt och upp-och nerför med ett fånigt leende igår och att springa ganska fort som jag gjorde i slutet med en lätt sko på en varierad stig med lite lutningar, rötter och stenar kan vara bland det roligaste som finns! 

Återhämtning pågår

Med lördagens mara i backspegeln - som vanligt så framstår den som konstigt avlägsen trots att det bara är en vecka sedan - så har jag tagit det lugnt som sig bör. Söndag och måndag ägnades åt korta promenader, i tisdags cyklade jag en knapp timma, i onsdags joggade jag ett par kilometer med tioåriga sonen efter hans fotbollsträning och en kilometer själv och först i torsdags sprang jag "på riktigt" första gången efter maran när jag joggade lätt knappt 8 km på mestadels mjukt underlag.

Kroppen har känts överraskande fräsch, visst var jag stel i framsida lår dagarna efter och trappor nerför var som vanligt en plåga men det var inte värre än vanligt, snarare tvärtom och det lade sig ganska snabbt. Jag vet dock värdet av att ta det lugnt efter en mara, jag har inga planerade tävlingar i närtid och vill inte ha det hängande över mig heller. Även om kroppen känns återhämtad så luras den lite. Jag behöver sova extra, äta bra och träna riktigt lugnt i en, kanske två veckor till, då kommer belöningen komma med en fin löpform att njuta av i sommar. Kör jag på för hårt nu är risken stor att jag istället tränar ner mig.

I torsdags kände jag dessutom att jag var på väg att bli lite småförkyld så i helgen har jag tagit det riktigt lugnt och vilat helt, ett par extra vilodagar nu gör absolut inte någonting! Det riktiga suget efter löpning finns inte där heller just nu men samtidigt finns en längtan efter att börja träna normalt igen och det är ett gott tecken! Jag kommer fortsätta varva jogg med lite cykel, satsa på att jogga lika många gånger per vecka som vanligt kommande vecka men kortare pass och enbart i väldigt lugn fart.

Visst har jag mål och saker jag vill med löpningen men de befinner sig vid horisonten snarare än precis framför mig och det finns anledning att återkomma till dem, efter den här sköna perioden av kravlöst och njutningsfullt motionerande snarare än målinriktad träning! För mig råder det en klar distinktion mellan de två begreppen och mentalt behöver jag också en paus från kraven på mig själv, från måsten, från långpass med fartökning, från två strukturerade fartpass varje vecka, från att registrera veckovolym i ett Excelblad. Från träningen just!

Det är Skolavslutningstider, det är Den Blomstertid Nu Kommer, det är Sommarlov, det är Jordgubbar med Glass, det är Vattenmelon. Det är en Bra Tid att Bara Vara och Njuta, helt enkelt!

Lekparkshäng i ordets rätta bemärkelse...

Dagens efter maraton tillbringades bl a på Friends Arena Solna och sista fotbollslandskampen innan EM, Sverige-Wales (3-0 till Sverige).

Bild från i höstas men aktuell nu också...

Race Report Stockholm Marathon 2016, 2:55:36 och plats 193 (15 i åldersklass)

Efter en halvstrulig april innehållande, förkylning, magsjuka, knäont, höftont och blodbrist vilket jag beskrivit under våren så kändes det allt bättre de sista tre veckorna. De sista avstämningspassen gav positiva besked och känslan i löpningen var åter lätt och självförtroendet nästan tillbaka där det bör vara innan en mara. Att tvivla på sin egen kapacitet och realismen i målsättningarna hör alltid till sinnesstämningen sista veckan innan en mara! Tankar om vad som skulle hända om jag skulle "råka" passera halvvägs i närheten av tiden från 2014, om jag då skulle våga satsa fullt ut under andra halvan. Det var dock inget som inträffade och inget jag behövt lägga energi på.

På tordagen efter jobbet besökte jag ett bastuvarmt Östermalms IP och blev plaskblöt av svett bara av att gå från tunnelbanan. I den lilla mässhallen var det om möjligt ännu värre och jag dröjde därför inte kvar speciellt länge!

På torsdagen sprang jag också sista passet, 4 km jogg med 2x800m marafart med lätt känsla i väldigt varmt väder! Jag velade fortfarande mellan mina gamla Asics Racer 10 och mina nya Nike Streak men valet föll till slut på Asics som jag är van vid och de fungerade, precis som tidigare helt perfekt!

På fredagskvällen fixade jag allt, lade fram tävlingskläderna, laddade pulsklockan, nålade fast nummerlappen på linnet och fäste chipet på skorna och kunde sedan koppla av när brorsan med familj kom för att hälsa på oss över helgen. Sov gott natten innan loppet och vaknade glad och taggad. Tog tåget till Stockholm med David och några andra bekanta löpare som skulle debutera på sträckan. Alltid lika härligt att komma till Östermalms IP och en stark känsla av att jag saknat detta blandades med nervositet och faktiskt lite negativa tankar kring press och prestation.

En kopp kaffe, toabesök, lämna in överdrag, nervöskissa, nervöskissa igen. Ut i startfålla B som låg helt i skugga och bjöd på lyxigt mycket plats att jogga upp lite på. Pratade med Gabriel, Oskar, Kent, hälsade på Patrik, Frippe, Simon och många andra, nervöskissa igen och så en gång till och sedan var det bara fem minuter till start. Lika härligt som vanligt att stå där tätt ihop med andra löpare och räkna ner med helikoptern hovrande ovanför och speakern som taggar.

Iväg och lite trängre än vanligt då halva Valhallavägen var avstängd. Kom ändå iväg bra och sprang lite fortare än jag tänkt mig men känslan var lätt! Kom i sällskap med Kent från IF Linnea som så ofta förr på tävling och det var skönt att ha sällskap för faktum är att jag under första fem kilometrarna brottades med en hel del negativa tankar (!) om varför jag gör detta, om att det är långt, att det kommer bli jobbigt, att jag byggt upp press på mig själv. Att jag kanske skulle kliva av! Vad glad jag är att jag inte lyssnade på det för gradvis försvann de tankarna nere i stan med all publik som hejade och många okända hejade på just mig, fantastiskt roligt! Jag vet inte om det var det fina vädret men jag inbillade mig att det var mera publik och ännu bättre stämning än vanligt i år? Jag skippade de tre första vätskekontrollerna för hör och häpna, jag var lite kissnödig...

Förbi Slussen, Södermälarstrand och första Västerbron passerade obemärkt, jag njöt nu bara av utsikten och att vara en del av detta igen. Kent tappade på mig uppför för Västerbron och tyvärr såg jag inte honom igen förrän på Stadion men vad gör det då han för första gången satte sub3 i Stockholm, grattis Kent!

Vid Stadshuset visste jag att jag skulle ha min hejaklack i form av hela min familj och bror med familj och det var ett självklart beslut att springa en extra lång ytterkurva för att göra high five med dem!

Passagen förbi Centralen-Torsgatan-Odengatan kändes väldigt lätt och jag sprang här ikapp Petra Skiöld Björnstorp som jag vet har ett PB på 2:54 och tänkte att det var en bra rygg då tjejer ofta springer smartare och jämnare än killar på maraton. Hon såg dock inte 100% avslappnad ut i steget och tappade tyvärr på andra halvan p g a smärtor i baksidorna. Vi växeldrog några kilometer, ibland var jag några meter före ibland var det omvänt. Det kändes som om jag sprang väldigt jämnt redan men klockan visade ganska ojämna tider och "fladdrade" ovanligt mycket för att vara i Stockholm tycker jag. Ut på Gärdet, en sväng jag brukar gilla men jag blev återigen lite negativ här, lite motvind och kanske lite illamående av att ha tryckt i mig ganska mycket gel. Jag hade som vanligt tre treportionsgeler från Maxim ut på banan, en i varje hand och en i bakfickan men i år hade jag också privat langning av Erik vid 30km med tre smågeler så kanske att jag tog lite extra i början för att de skulle vara slut när jag fick nya av honom. Jag vet inte men jag passerade halvmaran på 1:27:23 och det var ca en minut senare än jag hoppats på. Drack ungefär tre halvfulla muggar första varvet, tyckte det räckte gott, känslan av kissnödighet hade som tur var, släppt utan att jag behövt göra "pit stop".

Jag vet inte om det var gelen som nådde blodomloppet och snart då hjärnan men nästan direkt efter halvmarapasseringen försvann de negativa tankarna och jag kände jag mig plötsligt urstark och samtidigt så avslappnad. Sprang med en ganska stor grupp här, bla Fredrik Pettersson från FK Studenterna, längst till höger i bild nedan med nr 622. Jag kände igenom honom, tack vare hatten, från maran 2014, då han passerade mig i raketfart strax efter 39 km och sprang 2:49:45 tack vare en snabb avslutning som jag inte hade en chans att haka på. Vi pratade om det och han hade läst Race Rapporten :-) I år hade han mål kring 2:55 vilket passade mig utmärkt. Jag var dock så stark här så jag lämnade honom och gruppen bakom mig och fortsatte tuffa på, vid Nordiska Muséet hälsade plötsligt Jonas Wetter från Spårvägen när jag passerade honom och han sade "Du är som ett lok Staffan". 

Nino fångade mig ute på Djurgården anförandes en liten klunga. Då gäller det att hålla tungan rätt i mun :-)

Tillbaka vid publiken på Strandvägen igen och jag får nästan alltid en dipp här när vi ska ut på samma runda igen och det fortfarande är ganska långt kvar men inte i år, det var enbart positiva känslor nu, inga tankar på att det var långt kvar, inga tvivel på min kapacitet, jag inbillar mig att maratonlöpning handlar väldigt mycket om rytm och jag hade verkligen kommit in i en rytm där jag sprang avslappnad men ändå bra och ganska snabbt! Sprang återigen, precis som 2014 ganska ensamt upp förbi Norrmalmstorg, spexade med publiken i kurvan vid Kungsträdgårdsgatan och gjorde tummen upp, satte handen bakom örat och klappade med händerna över huvudet och gensvaret och leendena jag fick tillbaka, gåshud helt enkelt och igen minnen för livet att ta fram närhelst löpningen känns tråkig!

Skeppsbron och fick mina tre geler av Erik, Södermälarstrand påhejad av Rasmus från Jogg, och på Södermälarstrand pirrade det en hel i del i vaderna och jag blev lite orolig för att få kramp och var tacksam för att jag valt att springa i Calf Sleeves som ger lite stöd åt vaderna. Som tur var så släppte pirret i vaderna snabbt och jag kom upp på andra Västerbron via den hysteriska klacken i Pålsundsbacken, tog det medvetet ganska lugnt uppför Västerbron men i år syns den inte i splittiderna så jag höll jämn fart, kände att jag blev lite mer flåsig men inte mer trött i benen. På Norrmälarstrand fortsatte jag starkt, tog sikte på rygg efter rygg och sprang om dem alla, jag minns inte att jag blev omsprungen av en enda löpare nere i stan och resultatlistan visar att jag sprang om 130 löpare på andra halvan av loppet. Visst var det soligt och bitvis varmt längs banan men jag tycker inte det påverkade mig negativt, det gick att hitta skugga längs banan och jag sprang genom varje ångdusch vilket svalkade av mig varje gång!

Förbi Centralen och till Torsgatan som jag inte alls upplevde som speciellt jobbig i år! Hade försökt räkna lite på sluttid nu och insåg att jag skulle hamna kring 2:55 och nog i trakterna av mitt "nästpers" 2:55:52 från Vintermaraton 2014. Visst var jag lite stummare i benen nu men flåsmässigt var det inte jobbigt och jag hade inga som helst problem att mata på i samma tempo upp till Odengatan och samtidigt ha ett leende över ansiktet väl medveten om att jag med råge skulle springa under tre timmar och att jag sprungit bra och mycket jämnt! Över Odengatans puckel, utför och förbi 40 km där klockan bekräftade mina tidsfunderingar och strax dags för Sturegatan med Stadion i blickfånget, ren och skär löpglädje, tog av mig kepsen och solglasögonen för att "öppna den mentala hårddisken och lägga alla intryck på en lättåtkomlig plats" och det var precis lika underbart som vanligt att komma in på Stadion, musiken, solskenet, publiken, löparbanorna, Ökade farten lite kurvan och där satt hela min familj och skrek på mig så att det inte var några problem för mig att höra dem och heja tillbaka, jag vinkade till publiken och fick massor av hejarop och applåder från hela kurvan!

Ren och skär glädje fångad av brorsan från läktaren!

Hällandning får väl vara OK med knappt 100m kvar? 

Tydligen spurtade jag förbi Olov från Jogg inne på Stadion. Jag minns att jag sträckte armarna i luften skrek ut min glädje och Runners Worlds fotografer fångade oss båda på bild just då.

Jag dröjde mig kvar inne på banorna en stund, välkomnade Kent i mål på 2:58 innan vi gick tillsammans till IP där jag också träffade på David som sprang på 3:04 och vi slog oss ner på konstgräset och tog för oss av förtäringen, ett par Weissbier, ett par varmkorvar, Pepsi och ett par bullar. Stämningen efter loppet i Stockholm tycker jag är världsklass och något andra lopp kan lära av, i New York fick man en påse i handen, en filt och sedan fick man gå iväg och gå långt, i Stockholm kan man slappa på gräset, äta och dricka och umgås så länge man vill, riktigt bra!

En besviken Gabriel slog sig ner som tyvärr fått uppladdningen förstörd av dålig mage och kommit in på 3:02 men du har ju redan visat på sub3-kapacitet Gabriel och det har du i Stockholm också en bättre dag! Efter någon timmas slappande på ÖIP drog vi oss mot T-banan och tåget hem där familjen mötte upp.

Det första vi gjorde när vi kom hem, innan jag ens duschat, var att åka ner till vår fina sjö för ett kvällsdopp och det var ca 16-17 grader i vattnet vilket nog gjorde väldigt gott för mina vader och ben!

Min tid på 2:55:36, mina andra snabbaste mara med 16 sekunders marginal, räckte till plats 193 och 15 i min åldersklass (varav plats 13 i Sverige). Ser jag till tiderna så inledde jag lite snabbt vilket är ovanligt för att vara jag. 1:27:23 borde ge 2:54:46 i mål vilket då betyder att jag tappade exakt 50 sekunder på andra halvan, jämfört med de knappt 40 sekunder jag tappade på andra halvan 2014 men mer än godkänt!

Lite övriga detaljer för den intresserade:

Snitt-/maxpuls: 176/179
Splittar: 1:27:23/1:28:13
Stegfrekvens i snitt: 180 (häpp!)
Kolhydratladdning: Ons-fredag innan loppet. Ett par små påsar godis per dag torsdag-fredag. Extra juice, några glas saft, extra pasta och ris.
Energi under loppet: Tog en st Maxim treportioners gel innan jag gick ut i startfållan. Hade en likadan gel i varje hand och en i bakfickan, dessa förbrukade jag fram till 30 km ihop med ca 6 halvfulla muggar dricka totalt, mest sportdrycka, en mugg cola, någon mugg vatten. Vid 30km fick jag tre små geler av en kompis som jag använde under sista milen.

Jag tror 2:55 speglar min nuvarande kapacitet väldigt väl. Givet den väldigt kontrollerade känslan hade jag kanske kunnat springa någon enstaka minut snabbare till priset av en klart högre ansträngning såklart men speciellt mycket bättre kan jag inte prestera nu. Ska jag igen närma mig sub 2:50 måste jag bli snabbare på "underdistans". Jag har tidigare sagt att om jag springer bra i Stockholm i år kanske jag ska pausa ett tag från maratonsträckan och fokusera på kortare sträckor och där försöka bli lite snabbare istället. Inte behöva ladda så länge för "stora lopp" utan tävla mer på småtävlingar och det sistnämnda vill jag göra men jag gillar maraton och jag är bra på det!

Resultatet är heller inte allt, jag skrev tidigare att jag skulle vara nöjd med allt under tre timmar och med tanke på hur våren varit, att jag för tre veckor sedan övervägde att "bara" starta och funderade på var jag lämpligast skulle kliva av för att inte ha för långt tillbaka till Stadion. Vändningen från det ytterläget till att springa 2:55, komma topp 200 med den här fantastiska känslan jag hade under andra halvan, det känns fantastiskt och är det som är viktigt! Jag är mer motiverad än någonsin att träna men träna smart och kontinuerligt, hålla mig hel och tänka långsiktigt!

En hel del fartträning kommer det säkert bli i sommar när jag väl vilat ut men jag vet inte hur sugen jag är på 5 km och milen, det får visa sig. Som det känns just nu vill jag helst springa maraton och det snart igen och speciellt Stockholm Marathon, det var så fantastiskt roligt den här gången och det är en känsla jag tänker njuta av ganska länge! Nu väntar kravlös, njutningsfull sommarlöpning och en del cykling först! Tack till alla er som läst ända hit och till er som hälsade och hejade i lördags, utmed banan och före och efter loppet! Det uppskattar jag verkligen!

Kortrapport

Kanske är ni några som sitter och väntar på min RR från gårdagens Stockholm Marathon? Den kommer. Imorgon kväll. Svalt kvällsdopp efter loppet igår (prima återhämtning och tillika årspremiär), umgänge med brorsan med familj och fotbollslandskamp på Friends Arena Solna har prioriterats framför skärmtid.

Tills dess; så jävla roligt det var att springa igår, ursäkta franskan. Jag kom faktiskt inte ihåg från förra gången att det var så här bra, så här roligt! Jag vill springa igen! 

Jag sprang jämnt och var så stark under andra halvan "Du är som ett lok Staffan" som Spårvägen-Jonas sade när jag sprang förbi honom innan Djurgårdsbron. 

Efter 2:55:36 och 192 snabbare löpare varav 14 i min åldersklass passerade jag mållinjen på Stadion med ett glädjetjut fångat på bild av både brorsan på läktaren och Runners Worlds fotograf. 

Så. Resten får ni läsa om imorgon!