Vad kan vara lämpligare än att avsluta året med att skriva ett tolfte inlägg på bloggen och snitta ett inlägg i månaden. Ett överlägset personsämsta från den tidigare bottennoteringen på 24 inlägg från 2020.
Om 2020 präglades av Covid-19, hemmaarbete, få tävlingar men ändå hyggliga resultat på de få lopp jag sprang så var 2021 likadant minus de hyggliga resultaten som i princip uteblev helt. I maj sprang jag Olympialoppet virtuellt på en lätt 5 km-bana på 18:09 vilket jag var klart nöjd med, framförallt då jag redan då tyckte att formen var dålig vilket jag skrev ett inlägg om i maj. Då skrev jag också att jag borde sluta träna så enformigt som jag tyckte jag gjort under större delen av både 2020 och 2021 med en relativt stor volym distanslöpning i ungefär samma fart vilket mest gjort mig sliten utan att ha gett så mycket träningseffekt. Det skulle dröja till hösten innan jag faktiskt gjorde något åt det.
Sommaren kom sedan ganska tidigt och på Enhörna halvmaraton i juni var det ca 28 grader varmt vilket inte jag klarade av utan fick varva gång med jogg de sista fem kilometerna och joggade i mål strax under 1:40. Den dåliga känslan med brist på återhämtning höll sedan i sig hela sommaren, tröskelpassen gick trögt eller inte alls, benen var stumma och ovilliga till att springa. Vi renoverade ett badrum och blev med hund i juli och visst var det intensivt men perioden hundvalpen påverkade nattsömnen var någon enstaka vecka så det borde inte spelat så stor roll. Nu sover han sedan länge gott hela natten och har ingen brådska upp på morgonen heller.
Sommaren övergick i höst och jag fick årets enda längre förkylning i september vilket kanske ändå var positivt då jag fick minska löpmängden och noterade årets enda månad med mindre än 200 km löpning och benen fick lite mer vila. Övriga månader har mängden varierat mellan 215-326 km löpning. Jag funderade på om jag skulle erbjuda mig att vara farthållare för sub40 på klubbens egen tävling Täljemileni oktober. Med facit i hand är det tur att jag inte var det då det gick riktigt uselt då benen tröttnade totalt efter fem kilometer och jag sprang i mål missnöjd efter 40:28, mitt näst sämsta millopp någonsin efter Premiärmilen 2013, då jag hade dåliga blodvärden. Jag gick därför och kollade det igen och blodvärdet var OK men järndepåerna var i princip tomma. Nu följde en period med ganska hög dos järntabletter samtidigt som jag började bli mer noggrann med att lägga in två dagar med helvila varje vecka och springa mina kvalitétspass lite oftare men också lite mer kontrollerat/lite långsammare och sakta började jag känna igen mig själv igen löpmässigt vilket till slut också gjorde att jag kunde avsluta löparåret med att springa bättre igen på Strängnäs halvmaraton i november med 1:26:13 vilket är bara sekunder ifrån vad jag gjort tidigare på det här loppet.
Efter att ha sprungit 317 mil (mängdrekord med 37 mil) 2020 så satte jag inte något årsmål för 2021 men jag har hållit uppe mängden bra ändå och insåg i november att det inte skulle krävas så mycket extra för att landa strax över 300 mil i år vilket jag kommer nå imorgon på årets sista dag - ett snitt på 25 mil i månaden - och ca 275 timmar träning. Mycket mängd för många, lite mängd för andra. De relativt få timmarna talar som vanligt om att mängden träning förutom löpning som vanligt är försumbar. Ska det vara så svårt att få till lite styrketräning? Ja tydligen-
Att träna mängd är "inne" sedan några år tillbaka, att det är vägen till utveckling ivrigt förespråkat av populära löparpoddar. Jag är inte säker på att det är vägen för alla, och numera helt säker på att det inte är vägen framåt för mig som lite äldre löpare. Jag tror jag presterar lika bra eller kanske t o m bättre med lite mindre distanslöpning och lite mer kvalité oavsett om mängden blir fem eller sex mil i veckan. Under fem mil i veckan i snitt tror jag dock är svårt om jag fortfarande vill springa hyggligt på maraton. Vad vill jag då framåt? Det skrev jag om i oktober, två bra mål där jag tror att halvmaratonmålet är det svåraste av de två.
Drömmar och tankar finns fortfarande om att springa maratonlopp utomlands, samtidigt känner jag mig lite "off", och inte så sugen. Springer jag bra i Stockholm öppnas fönstret till många stora lopp 2023, t ex Boston eller Chicago. Om jag gör slag i saken och Covid förhoppningsvis klingar av så blir det nog i så fall något av ett "funrun" snarare än en stenhård satsning. Jag har sett alltför många satsa hårt mot något drömlopp utomlands för att sedan inte lyckas alls eller fått uppleva den stora besvikelsen att inte ens komma till start p g a sjukdom eller skada. Tanken på en mara redan i april ter sig heller inte speciellt lockande med det isiga eller moddiga underlaget som vinter-Sverige oftast bjuder på. Eller så väntar jag ännu längre med att springa något lopp utomlands tills jag verkligen känner för det och/eller enbart kan ta det som en rolig grej, med de generösa kvaltiderna kan jag t ex springa Boston eller Chicago när jag vill, vi får se helt enkelt. I vår blir det fokus mot Stockholm 2022 och det känns roligt då det var tre år sedan förra gången. Det blir min nionde mara i Stockholm och givetvis lockar medaljen för tio genomförda lopp.
Motivationen varierar ganska mycket från pass till pass, så här års. Med snömodd och distanslöpning flera dagar i rad så kan löpning vara väldigt segt och tråkigt, med piggare ben på ett roligare fartpass som går bra kan löpning fortfarande vara bland det härligaste som finns och målet för nästa år är att den känslan vill jag ha oftare än att det ska vara segt och tråkigt oavsett hur många mil jag springer. Mera roliga fartpass, färre tråkiga sega distanspass, fler vilodagar, variera träningen mera. Inga konstigheter.
Tack till er som läser, peppar och stöttar här och på andra sociala medier. Löpning vore inte lika roligt utan er!
Gott Slut och ett Gott Nytt Löparår!
