Min vana trogen skriver jag en säsongssummering, det är en bra reflektion för mig själv och för att dokumentera löpningen och livet i stort.
Den korta sammanfattningen är att jag sprungit lite mindre men ändå inte blivit sämre. Det har också varit ett ganska roligt löparår, roligare än pandemiåren 2020-2021 när jag sprang mer. Resultatmässigt har jag presterat ungefär som 2022 men klart bättre än redan nämnda 2020-2021 och det finns vissa tecken också på förbättring av formen.
I korthet var början av 2023 utanför löpningen tuff men andra halvan väldigt bra. I februari tog vi bort vår älskade hund p g a plötslig och oacceptabel aggressivitet. Ett lika enkelt som oerhört tufft beslut. Han var inte ens två år gammal men hade en instabil mentalitet med sig från början med rädslor, resursförsvar och var väldigt svårformad, vilket flera hundtränare också påpekade, samtidigt som han också var en fantastisk familjehund. Men, att leva familjeliv med en hund som inte går att lita på, där det fanns en stor risk att han igen skulle skada andra, där han inte mådde bra och vi skulle kraftigt få begränsa både vårt eget och hans liv i tio år, nej, det var aldrig ett alternativ! En längre beskrivning av vad som hände lämnar jag därhän men det tog mig oerhört hårt och jag blir fortfarande ledsen när jag tänker tillbaka på det. Jag blev närmast chockad över hur hårt jag knutit an då jag tillbringat så mycket tid med honom från hemmakontoret. Gamla saker kom också upp och jag blev diagnosticerad med depression under våren av psykolog och behövde samtalsstöd under en period och kan fortfarande känna av låg energi och initiativlöshet ibland. Det är hårt arbete som gäller för att hantera det! Utöver det så har jag föräldrar som blivit påtagligt äldre där det finns utmaningar i form av demensdiagnos och stöd till anhörig vilket tagit mycket kraft och energi under året. Återigen har löpningen funnits där som en trogen vän och terapeut. Att komma ut och röra på mig är välgörande, om prestation kopplas bort för stunden. Åter till löpningen.
Det här året har bjudit på lite mindre mängd än tidigare år. Ingen maratonträning under våren = färre långpass. Inga katastrofmånader men heller inte så många över 250 km löpning, utan ganska många runt 200 km eller lite under/över är förklaringen. Några förkylningar har också lämnat luckor i dagboken. Jag både inledde och avslutade 2023 med ett veckolångt förkylningsuppehåll och mängden stannade därför på 2444 km (nej, den jämna siffran var ingen slump) för helåret och inte de 2500 km som jag "jagade" i slutet av året, vilket kanske var lika bra. Jag blir inte en sämre eller bättre löpare av +/- några enstaka mil och jag har jagat jämna siffror tidigare år och sprungit fast jag egentligen inte känt för det.
Förkylningar ja, jag räknar till åtminstone fyra längre förkylningsuppehåll och jag tycker det är för mycket, men kanske får man räkna med det i vår nya postpandemiska värld men nya virus som cirkulerar som vi har dålig immunitet mot. Tidsmässigt blev 2023 det sämsta träningsåret sedan 2018 (207 timmar) med bara 212 timmar, vilket som vanligt både är en funktion av att jag bara springer och att löpmängden blivit lite mindre i år med färre långpass. Cyklingen som alternativträning blir inte av, ens under sommaren. Det är varken avslappnande eller roligt och så länge jag betraktar cykling som ett förlorat tillfälle att springa blir det inte många cykelpass. Jag har umgåtts med tanken på sälja cykeln men då kanske jag skadar mig och inte kan springa alls, så hittills har jag landat i att behålla den, men jag skulle nog få bättre effekt av att besöka gymet och köra styrka och cykling, där jag inte behöver vara rädd för varken farten eller trafiken.
Den
här säsongen har jag tävlat sparsamt och lite mindre än jag både planerat och
hoppats på. Trosa Stadslopp missade jag i juni p g a förkylning, Stockholm
halvmaraton i september likaså och en av vårens A-mål - Söder Runt 10 km, var
jag för sen att anmäla mig till så att loppet blev fulltecknat. Därför blev det
enbart fem lopp i år, inte katastrofalt lite, men igen, något mindre än jag
tänkt mig.
Resultatmässigt är jag ändå rätt nöjd med året. Tre millopp där jag mer är nöjd med hur jag disponerade dem än slutresultatet. Påsksmällen sprang jag offensivt på och vågade trycka på andra varvet och tävla om placeringar fast jag var trött och lyckades springa ifrån några medlöpare. Långlöparnas kväll innebar 25 varv sololöpning och jag var lite missnöjd direkt efter målgång med att inte springa snabbare på bana än på ett kuperat millopp på grus. Där och då hade jag sprungit tre raka millopp i spannet 39:17-39:20 vilket ändå kändes stabilt. På Täljemilen i oktober gick det äntligen lite snabbare med 39:02 vilket är min snabbaste mil sedan jag sprang 37:00 på Långlöparnas kväll 2020, och även där sprang jag offensivt även om jag missade målet att springa sub39. Banloppet på 5000m i september var jag inte tränad för efter ytterligare ett förkylningsuppehåll, men jag ville springa under 19 minuter och det klarade jag och sett till Wava-poäng var det mitt bästa resultat under året med 77,71%. Halvmaran i Strängnäs finns det en färsk rapport ifrån så det behöver jag inte upprepa här. 1:27 i några minusgrader var helt OK.
 |
| Några tävlingsbilder i urval, även i år i Enhörnas gulsvartrandiga linne. Påskmällen 10 km, Långlöparnas kväll 10000m på Stadion, Enhörna Challenge 5000m och Täljemilen där ett DM-guld i M50 bärgades då jag sprang mitt snabbaste millopp på 39:02 |
Jag har varit väldigt dålig på att prioritera klubbens träningar hela året, vilket är dumt då jag tränar så mycket ensam, och inte heller lyckats hitta sällskap på träningspassen hemma så ofta men träningen har ändå varit roligare än på några år. Mycket beroende på att jag varit noga med vilodagarna och oftare haft fräscha ben och för att jag sprungit ganska många fartpass. Jag tycker ibland det är tråkigt att ge mig ut och springa ett lugnt pass men har sällan problem att motivera mig till intervaller, tröskelpass eller andra typer av kvalitetspass.
Jag har också bättre lyckats balansera träning och återhämtning bättre än 2021-2022. Vi har sedan april en ny hund i form av en omplacering och med henne, också en Golden Retriever, är livet med hund som det ska vara och hon är bara trygghet, glädje och will-to-please och hade vi inte haft vår första hund hade jag inte uppskattat henne så mycket, utan tagit hennes fantastiska temperament för givet. Jag fortsätter arbeta mestadels på distans vilket gör att jag rör mig ungefär lika mycket som under pandemiåren 2021-2022 men av någon anledning hanterar jag det bättre nu. De flesta dagar samlar jag ihop runt 20000 steg om jag också springer, ibland mer om jag springer längre, och jag promenerar ofta tre, ibland fyra gånger om dagen varav två längre promenader i skog, men det har väldigt många positiva effekter vilket kanske uppväger att det inte alltid positivt ur ett prestationsperspektiv med så mycket rörelse.
Jag är än mer övertygad idag att börja med hög(re) mängd nu inte är något jag ska fundera över, möjligen undantaget då i kortare, fokuserade perioder inför ett lopp då det säkert vore bra. När man arbetar hemma så mycket som jag gör är det väldigt lätt "hänt" att ge sig ut och slentrianspringa/mysjogga 40 minuer 5:00-5:30-fart, vilket är skönt men inte pass som ger mig så mycket även om de ger en (blygsam) mängd i dagboken. Flera gånger under året har jag istället märkt hur bra nästa pass går och hur fräscha benen känns de gånger jag tagit ett aktivt beslut att skippa ett sånt pass och ta helvila istället. Jag kommer fortsätta prioritera högre intensitet framför hög träningsmängd. Vid femtiotvå års ålder presterar jag fortfarande väldigt bra och det finns ingen anledning att nu göra stora förändringar. Jag kommer att fortsätta försöka hitta tillbaka till den formen som jag var i fram till 2020, kanske kommer jag inte tillbaka dit men att hålla en nivå jag tycker är bra så länge som möjligt är fortfarande stor motivation och ett konkret mål på vägen är att fortsätta springa milen under 40 minuter så länge det är möjligt.
Det är för tidigt att gå in på nästa säsong men jag ser inga dramatiska förändringar i hur jag kommer träna och tävla. Tioårsmedaljen på Stockholm Maraton är vårens mål och jag är lite intresserad av att springa Kungsholmen Runt halvmaraton i maj som ett nyckelpass. Den stora frågan blir då, kan jag där springa halvmaran på låga 1:26, är det då realistiskt att springa 2x halvmaraton på 1:28:30-1:29:30 givet den mer kuperade andra halvan i Stockholm och klara av ytterligare en sub3 på maran som 50+ eller om jag helt enkelt är för långsam på underdistans numera för att det fortfarande ska vara realistiskt? Jag tror nu att det blir svårt men det är ingen idé att spekulera kring redan utan det visar sig hur träningen går, hur motivationen för maratonlångpassen i vår ser ut och hur tillvaron utöver löpningen ser ut då. Jag behöver få upp motivationen till att springa långpass lite oftare, det tror jag är viktigt oavsett om maraton ingår i planeringen eller inte. Jag har lite tankar om att flytta runt min flextid på arbetet längre fram i vår och prova att lägga maratonlångpass fredag eftermiddag istället för på helgen, det känns lite lockande att "vara klar" med långpasset innan helgen och börjar och slippa lägga helgtid på långpassen, får se om jag gör verkstad av de planerna.
Som alltid, tack till er som jag haft förmånen att tävla och springa med under året, till er som fortsätter läsa, stötta, peppa och komma med kloka inspel och kommentarer, både här och på jogg.se. Ni är viktigare än vad kanske både ni och jag inser! Läget om omvärlden är rätt mörkt men jag är försiktigt optimistisk inför mitt eget 2024 och hoppas att ni ser fram emot ett nytt år med tillförsikt också!
