Att något så litet kan orsaka så mycket - Njursten

Natten mot 20 mars drabbades jag av plötslig smärta i ryggslutet. Kontaktade sjukvårdsrådgivningen som gav mig rådet att ta smärtstillande och försöka vila vilket jag gjorde och kunde somna om men två timmar senare vaknade jag med otroligt kraftig smärta som bara tilltog. Det gick till slut inte att vara stilla, jag hyperventilerade, kallsvettades och när jag till slut efter att ha försökt härda ut själv i två timmar hade så kraftig frossa att det nästan var som kramper och jag kräktes fem gånger av smärtan så tillkallade hustrun ambulans kl. 05.00. De gav mig smärtlindring hemma och morfin i ambulansen och jag blev kvar på akuten för smärtlindring i över åtta timmar. En datortomografi bekräftade en njursten, ca 3.5-4mm på vänster sida. För liten för att de aktivt skulle göra något åt den så jag skickades hem med fortsatt smärtlindring. De första dagarna gick smärtan att hantera med läkemedel men det var fortsatt jobbigt med kräkningar, illamående, frossa, dålig aptit och trötthet. 

Att träna var överhuvudtaget inte att tänka på första tiden efter utan jag var otroligt matt och behövde ofta vila dagtid och det blev enbart lätta promenader i lite drygt två veckor men även när jag sedan började jogga lätt så var de första passen riktigt plågsamma med väldigt hög puls trots låg fart och ben som fick mjölksyra av minsta motlut och det skulle ta ytterligare ett par veckor och totalt fem veckor innan jag började känna mig som vanligt igen i löparskorna. 

Jag var på en uppföljande datortomografi som visade att njurstenen var borta och kommit ut den naturliga vägen men trots det så kände jag mig långt ifrån OK och prover visade att jag fortsatt hade lite njurpåverkan en månad senare. 

Detta har verkligen tagit hårt på kroppen som varit utsatt för långvarig stress psykiskt och fysiskt. I samband med njurstenen har jag också haft ett långvarigt uppehåll från mitt intag av järntabletter, men när provtagning visade ett sämre blodvärde började jag med järntabletter igen på eget bevåg. 

Nu är vi slutet av maj och jag har nu en ganska bra träningsmånad bakom mig och känner att jag är på väg tillbaka. Ett par snälla kvalitetspass per vecka har jag fixat som faktiskt gått helt OK och lite snabbare än jag planerat så jag tror egentligen inte jag tappat så mycket, men jag känner mig generellt rätt svag och blir ännu ibland lite oförklarligt extra sliten av vanliga träningspass så jag försöker nu under en period bara komma in i en bra rutin med kontinuitet igen. VO2Max är tillbaka på 60 enligt min Garmin efter att ha sjunkit från 62 till 58 och Garmin har gett mig beröm och kallat mig "Produktiv" hela Maj, högst ovanligt!

Att jag drabbades av detta när jag gjorde var extra tråkigt eftersom jag tränade med väldigt fin kontinuitet och kvalitet med många fina tröskelpass på löpband från nyår fram till detta hände och jag kände hur jag absorberade träningen på ett bra sätt och hade fin progression på tröskelpassen och hade en väldigt fin form i mitten av mars och jag hade väldigt gärna fortsatt därifrån och fått springa några tävlingar nu på försommaren. Nu när loppsäsongen är igång på riktigt allvar och Instagram svämmar över av härliga lopprapporter känns det extra tråkigt att helt stå vid sidan av och inte alls vara reda för eller känna för att kunna göra mig själv rättvisa och att tävla. 

Jag springer förmodligen Trosa Stadslopp med klubben i slutet av juni utan större ambition att prestera något och som det känns just formmässigt så behöver jag sommaren för att komma tillbaka i en form som gör att det känns meningsfullt att nåla fast en nummerlapp och ställa mig på en startlinje igen, tyvärr. 

"Stenarna i vägen är inte hinder, utan möjligheter..." så någon person någon gång. 

I beg to differ...

Något som däremot händer redan imorgon är att jag ska följa Stockholm Maraton från sidan och framförallt min äldsta sonen som springer för första gången och det ska bli väldigt roligt och jag hoppas kunna hinna heja på många bekanta ansikten under dagen, förmodligen på Strandvägen och kanske också någonstans på Söder och såklart på Stadion för att se målgången! 

Lycka till alla som tar sig an maran imorgon! 

Det där påståendet om att pulsen var ovanligt hög på Stockholm Maraton i år...

...visade sig vara en sanning med modifikation och jag har sprungit maraton  med klart högre snittpuls än de 177 jag noterade förra lördagen. 

En snabbtitt i träningsdagboken gav följande data över snittpuls/maxpuls. Loppet är Stockholm Maraton om inget annat anges: 

• 2008, inga pulsdata tillgängliga, soligt och ganska varmt, Tid. 3:41:44
• 2009: 184/197 bpm, väder taget fritt ur minnet: Soligt och varmt. Tid: 3:23:38
• 2010: 177/193, soligt, ganska varmt. Tid 3:09:46
• 2012: 173/194, kraftigt regn, blåst och riktigt kallt: Tid 2:59:01
• 2013 (Vintermaraton): 172/189, mulet, svalt, i princip idealiska förhållanden. Tid. 2:57:02
• 2014: 179/193, växlande molnighet med en del sol, normal temperatur. Tid 2:50:43
• 2014 (Vintermaraon): 176/188, nollgradigt, mulet, svag vind. Tid 2:55:52
• 2015 (NYC): 176/201, mulet, svalt men relativt varmt för årstiden. Tid 3:12:58
• 2016: 176/181, soligt men inte supervarmt. Tid: 2:55:36
• 2017: 174/194, mulet. Tid 2:54:00
• 2019: 174/191, mulet, lite regnstänkt, bitvis ganska blåsigt, ca 15 grader. Tid 2:54:00
• 2022: -/191, Dåligt fungerande pulsmätning, soligt och uppåt 24 grader varmt. Tid. 3:13.37
• 2024: 177/197, Soligt, 26 grader ökande under loppet, svag vind. Tid 3:13:55

Högsta snittpulsen noterades alltså 2009 i mitt andra maratonlopp, ett varmt lopp jag minns som tungt och ganska misslyckat, fick ta en första gångpaus på Strandvägen andra varvet (annan bana då) och hade det ganska jobbigt när 3:15-farthållarna sprang ifrån mig på Västerbron. Lika hög eller högre snittpuls hade jag också 2010 och 2014. Det går annars inte att dra så mycket slutsatser och efter att haft ganska stora svårigheter att pressa upp pulsen högt på träning och funderingar kring om maxpulsen börjat sjunka lite, kan jag konstatera att så inte är fallet. Jag noterade 197 bpm som maxpuls nu och spurten över mållinjen i lördags var ingen spurt som på ett kortare lopp utan ett relativt kontrollerat fartökning så jag kan utgå från att min maxpuls fortfarande ligger i trakten av 200 bpm. Nog om det.

Återhämtningen i veckan har gått bra. Det är alltid framsida lår som är mest ömma och slitna och så även denna gång. Att gå nedför trappor och sätta mig på en stol brukar vara plågsamt i ett par dagar, och så även i år. Jag tror ändå att det lite lägre tempot i lördags gjort att jag inte känt mig fullt lika sliten efteråt. Jag promenerade en runda med hunden redan i lördags kväll och i skogen på söndagen. Cyklade drygt 40 minuter i måndags, promenerade tisdag och joggade drygt 40 minuter lätt i onsdags, någon dag tidigare än jag brukar. Promenerade bara på nationaldagen, idag blir det en jogg i skogen, kanske med hund och i helgen blir det ett löppass med korta intervaller i flytfart och kanske en kort jogg också. Jag kommer inte stressa med träning nu utan det blir luststyrd och i en omfattning jag känner för.

Årets långpass innan Stockholm Maraton

Jag gör som jag brukar. Här är en summering av årets långpass innan årets Stockholm Maraton. Långpass är som bekant inte allt men det går inte att komma ifrån att de är extra viktiga inför att försöka springa 42,2 km så snabbt som möjligt.  

Januari 

27/1 21,1 km 5:29 min/km i vintriga, kalla förhållanden.

Februari

3/2 20 km 5:10-fart med en snabbare km i slutet.

16/2 27 km 4:41-fart.

Mars

3/3 24 km  4:47-fart med sju km omkring 4:30-fart andra halvan.

17/3 25 km 5:05-fart.

27/3 17 km 6:01-fart, stiglöpning på Sörmlandsleden, 1h 43 minuter.

28/3 31 km 4:54-fart med nio km lättare fartökning (4:40-4:30 min/km ca) efter två timmar, sista km på 4:13.

April:

21/4 25 km 4:54-fart.

28/3 35 km 4:53-fart med nio km fartökning  (4:40-4:30 min/km) efter två timmar.

Maj

5/5 37 km 4:36-fart, relativt jämn fart hela vägen utan fartökning.

15/5  17 km 6:02-fart, stiglöpning på Sörmlandsleden 1h 42 min.

20/5 23,5 km med 3 x 7 km maratonfart omkring 4:15 min/km.

Går det att dra några slutsatser av det här och finns det några skillnader mot hur det brukar se ut? Totalt sett är långpassen några färre i år, jag brukar ha 14-15 st på 20 veckor och ca fem stycken över 30 km, i år är det totalt 12 st på 20 veckor varav tre stycken över 30 km även om det längsta väl matchar det längsta jag gjort förut. En annan skillnad är att marafart i betydelsen 4:15 min/km för att springa under tre timmar, i princip helt saknas i långpassen i år, förutom på det allra sista jag sprang idag på lunchen.

Visst har jag sprungit några långpass med fartökning men då har det snarare handlat om fart runt 4:40-4:30 min/km. Jag brukar avsluta med ett långt långpass med 10-12 km i 4:15-fart men det har känts för hårt i år, jag brukar också springa en halvmara i marafart och det har jag heller inte gjort i år. Jag har sprungit 3x7 km i marafart för sub3 och 16 km sammanhängande som längst, och det känns otillräckligt och med för hög ansträngning för att hålla i knappt tre timmar. Jag är också generellt ganska långt ifrån farten har tidigare hållit på de kortare, snabba långpassen jag brukat springa några veckor innan men nu är i alla fall långpassen genomförda och det känns skönt och jag är också ganska lugn inför loppet. Då jag tyvärr inte riktigt tror på den enda målsättning jag har så ser jag mest fram emot att ticka av mitt tionde Stockholm Maraton för att förmodligen sedan betrakta mig som maraton-"pensionär" i alla fall vad gäller att prestera en viss tid på maraton.

En tio år yngre version av mig själv som precis genomfört 36 km progressivt några veckor innan jag sprang mitt personbästa på Stockholm Maraton, 2:50:43 och en 142:a plats. Också lite tunnare skor än idag :-)

Går jag i mål med maraton i år?

Den grammatiskt orienterade reagerar nog på att det heter "Gått i mål på maraton" och det hoppas jag göra i år igen och har gjort tolv gånger hittills men detta ska inte handla om det. 

Nej, det handlar om det jag känt den här träningscykeln inför årets Stockholm Maraton och till viss del ända sedan jag sprang maraton förra gången i Stockholm 2022. Jag börjar känna mig färdig med sträckan när det gäller att tävla/prestera. Jag har sprungit maraton sedan 2008. Det är långt, långt att tävla, långt att träna på och jag roas inte av utmaningen det innebär på samma sätt som förut. Nu är det april och den viktigaste träningsmånaden inför Stockholm men jag känner mig lite "off". Jag brukar ha örnkoll på hur många långpass jag sprungit, hur många över 30 km o s v men inte i år. Jag vet att jag bara har sprungit ett hittills över 30 km och det är klart färre än jag brukar. Jag ska springa ett till imorgon och ser inte fram emot det och det är detta det handlar om. 

Motivation och att målsättningen jag haft länge att springa ett maraton till under tre timmar på andra sidan femtio tyvärr inte längre känns realistisk, och att träna målmedvetet för att springa på 3:05-3:15, nej det motiverar inte mig.

Jag är stabil på låga 39 minuter på milen (de fem senaste loppen har alla gått mellan 39:32-39:02) men det är för långsamt och maratonfarten 4:15 min/km för Sub3, har länge känts för hård för att hålla i tre timmar.  Jag hade hoppats springa något mer lopp innan maran, t ex halvmaraton på Kungsholmen Runt nästa helg men har inte riktigt lust just nu och kanske är jag lite rädd för att "misslyckas" med att få ner min halvmaratid till neråt 1:25 för att känna att sub3 på maraton är realistiskt en gång till. Senast jag sprang halvmaraton sprang jag på 1:27.

Jag kommer kanske springa maraton igen, det är t o m troligt att jag kommer göra det, men att satsa på sträckan med ett uttalat mål, nej, den tiden känns just nu förbi, även om jag inte är redo att kasta in handduken ännu. Framtida maraton kommer nog mera vara av karaktären upplevelse/för skojs skull, samtidigt som just maraton inte är speciellt skoj om jag inte är tillräckligt uthållighetstränad för det. Kanske något lopp utomlands, jag har ju lovat det i present till mig själv om Stockholm Maraton går OK i år, och både t ex Boston och Chicago lockar samtidigt som tränar inför dem inte lockar. 

Stockholm Maraton kommer alltid vara ett favoritarrangemang för mig och jag har många minnen därifrån genom åren, minnen som kommer finnas med mig resten av livet. Jag kommer vara stolt om jag bärgar medaljen för tio genomförda lopp i juni och jag kommer alltid vara stolt för att jag sprungit under tre timmar hela sju gånger totalt, varv fem gånger på Stockholm Maraton. Jag minns alla lopp på olika sätt, det kalla, blöta vädret första sub3 2012, PB-loppet 2014, när jag hade min egen och min brors familj på plats på Stadion 2016, hur jag gjorde ett försök på PB igen 2017 men slog av lite på takten ute på Djurgården och ändå kunde springa in på 2:54 blankt efter att ha sprungit andra halvan med kontroll. Hur roligt jag hade med samma känsla av kontroll och bra form 2019 när jag förhandlade med mig själv nästan hela vägen in på Stadion om jag skulle spurta i mål för att springa på nästpers vilket jag till slut beslutade mig för, med tiden 2:53:52, kanske mitt allra roligaste maratonlopp. 

Jag minns också mina två sub3 på numera nedlagda Vintermaraton på norra Djurgården, hur jag kunde öka farten sista varvet av sex 2013 och springa in  på nya perset 2:57:02 och hur jag i nollgradigt väder hösten 2014 sprang in på 2:55 igen med god kontroll. 

Apropå handduken, jag har tränat bra i år, och planen är att träna på bra några veckor till innan nedtrappning. Kanske segheten jag känt av denna vecka släpper och formen kommer fram lite med extra vila. Jag återkommer innan Stockholm men planen just nu är ändå att pacea mig själv strikt i 4:15-fart och se hur det känns och utvärdera efterhand. Kanske går det det, eller så gör det inte det och då är det OK också men jag vill åtminstone ge det ett försök till att springa en till sub3 som 50+ istället för att bara jogga hela loppet och inte ge mig själv chansen. 

Stockholm 2010

Stockholm 2012, kallt och blött och första sub3, nummerlappen var ett tecken...

Vintermaraton Norra Djurgården November 2013

Vintermaraton 2014, en riktig folkfest...

Stockholm 2014

NYC 2015

Stockholm 2014 igen

Höll tungan rätt i mun på Djurgården 2016...

...och var så här glad när jag gick i mål

Stockholm 2017

I mål 2017

Sammanbiten just här 2019 och första gången i Enhörna-linne

Varmt och tungt på Söder Stockholm 2022...

...men tröjan var riktigt snygg det året

Annan huvudsponsor numera men här hoppas jag passera för tionde gången 1 juni och få en speciell jubileumsmedalj efteråt. To be continued...

Inte som tänkt men ganska bra ändå

Det är en ovanligt ordentlig vinter i nästan hela landet och den har påverkat min löpning ovanligt mycket i år, eller kanske snarare min motivation och då speciellt att springa längre pass utomhus. 

Med en vecka kvar av januari kommer jag få ihop en normal träningsmängd på mellan 200-250 km löpning. Absolut inte dåligt och inte heller jättebra. Långpassen har däremot nästan helt lyst med sin frånvaro hittills vilket som bekant har en stor påverkan på insamlade kilometer. I dagboken finns ett pass på drygt 17 km som tog 100 minuter i snöfall och nysnö med is under så tempot var riktigt lugnt (5:45 min/km) hela vägen och ett pass på löpband, 18 km med 3 x 4 km progressivt 4:20-4:10/km som tog 85 minuter, de är de enda längre passen jag genomfört i januari. Kommande helg har jag planerat för åtminstone 20 km utomhus men efter ett par dagars töande snöar det kraftigt igen och till helgen väntas antingen regn eller mera snö så det känns osäkert.

Jag har kortat av flera distanspass utomhus när det varit moddigt och dåligt plogat då löpkänslan varit riktigt dålig och jag känt att jag blivit ordentligt sliten i benen av att slira omkring utan fäste och det är bara att inse att min motivation för att springa långt utomhus i de här förhållandena inte är tillräckligt hög och jag tror heller inte det gagnar min löpträning att göra det. Jag ska springa maraton i juni men känner ingen stress över uteblivna långpass så här tidigt på året (och sparsamt med långpass hela förra året också) utan har en plan för dem lite senare när förhållandena ute är bättre för löpning utan känner mig fortsatt försiktigt optimistisk och fortsätter därför fokusera på fart, tröskel och lätta, kortare pass utomhus och bidar min tid. 

Istället har jag fokuserat på tröskel och kvalité på löpband och jag tror inte det är helt fel att köra lite fart i början på året för att förbereda mig för lite längre kvalitetspass utomhus längre fram och och att bygga uthållighet genom att "bara" springa längre ute är inte svårt. Pass jag kört hittills i år är t ex: 

• 3x6 min progressivt 3:54-3:50 + 8x1 min 3:32/km
• 20x200/200 "in-out" i inomhushall med klubben, d v s 8 km sammanhängande tröskel med varannan tvåhundring lite snabbare, 3:45-3:55/km på de snabbare och 4:10-4:20/km på de långsammare
• 6x1000m progressivt 3:55-3:45/km
• 8x1000m progressivt 4:00-3:39 min/km
• 3x4 km progressivt 4:20-4:10 min/km med en km joggvila
• 2x2km, 1x1km, 2x500m progressivt 4:10-3:30/km
  
• 4x1500m progressivt 4:00-3:45 min/km
• 5x1500m progressivt 4:03-3:51 min/km

Jag skrev för ett par inlägg sedan att jag haft stora svårigheter att få upp pulsen länge men nu plötsligt har jag samlat ganska många minuter i puls mellan 170-180 slag per minut där min tröskel ligger någonstans och flera gånger varit över även 185 slag vilket är den anaeroba tröskel som mättes upp på mitt Aktivitus-test december 2021. För mig har det alltid varit viktig att träning ska vara roligt, inte på alla pass men överlag och min träning blir rolig genom att jag får variera passen och farterna, något som just nu är svårt utomhus. Ergo, tack och lov för löpband denna vinter, och möjligheten att springa i shorts och linne.

Pannlampa och reflexbana är en rolig form av löpträning som ger både puls
och en känsla av äventyr på hemmaplan!

Anmäld... (och lite tankar om tröskel)

 ...till Adidas Stockholm Marathon 2024.

Årets "projekt" att bli lite snabbare på underdistans innan nästa maratonlopp har ännu inte burit frukt även om jag är både i bättre form och fräschare nu än när jag kände av överträningssymptom 2021 och "inte ens" klarade milen under 40 minuter på tävling. Jag är väldigt stabil på låga 39 minuter och även om det är en minut långsammare än jag önskar så går det nog att bygga vidare därifrån.

Att följa Stockholm Maraton hemifrån ger alltid en motivationsboost och så även i år och rubriken syftar till att det kliade till i anmälningsfingret på söndagen efter loppet. Det blev varmare på tävlingsdagen än vad prognoserna under veckan visade och efter ett varmt lopp också i fjol så kanske vi kan hoppas på en kallare upplaga 2024, men det behöver inte bli så kallt som 2012 :-) Med exakt 51 veckor kvar är det alldeles för tidigt att tala om målsättning utan det handlar om att träna på och fokusera på det här året först. 

Med det sagt så tror jag det finns en del jag kan göra för att komma vidare från nuvarande nivå, lägga in lite styrka, jag tror det räcker långt med lite styrkeövningar efter ett par löppass per vecka, springa lite fler längre pass och göra det kontinuerligt, variera mig ännu mera. Saker jag brukar skriva om men att verkligen se till att jag gör det också. 

En sak som slår mig allt oftare är hur olika åsikter det är kring träning och träningslära och det gäller att hitta och följa en väg man själv tror på men också vara beredd att omvärdera om det inte fungerar eller ger någon utveckling. Lyssnade på Spring Snyggt-podden och ett avsnitt om hur man blir bra på 10000m och Spårvägens Kent Claesson med flera intervjuades. Kent likt flera tidigare elitaktiva och numera tränare förespråkade mängd generellt (såklart) och menade specifikt också kring den numera så populära tröskelträningen att det inte var något man inte skulle fokusera på, om man inte redan sprang tio mil i veckan, utan menade istället att löpare med mindre mängd får mer resultat av att då springa högintensiva intervaller. Liknande tankar har Kalle Berglunds tränare Janne Bengtsson, också Spårvägen, gett uttryck för i intervjuer där han menade att tröskelträning överhuvudtaget inte var något för motionärer. 

Ändå tänker jag att det knappast kan vara fel att springa en hel del tröskel för att få högre volym i högre fart, utan att ändå bli så sliten, men då gäller att just volymen är viktigare än farten. Springer jag t ex bara 6x1000m är det nog bättre att hålla högre fart men då kanske 10x1000m i lite lägre fart är ett bättre pass för mig, beroende såklart på när i tiden det genomförs, inför en tävling. Detta borde då kunna blandas med en klart lägre volym träning i lägre farter, och andelen på detta kan ökas lite inför tävling som en del i formtoppning, utan att gå över gränsen och göra för mycket vilket jag har en tendens till att göra. 

Avslutningsvis så gäller nog främst att man ska gilla träningen för det måste vara roligt för att jag ska orka hålla på. Inget nytt under solen där!

Summeringen av träningen inför årets Stockholm Maraton

På lördag springer jag mitt åttonde Stockholm maraton och mitt elfte maraton totalt och idag snorar jag. Med andra ord är allt precis som det ska :)

Så här ser min träning ut i sammanfattning från årsskiftet.

En positiv tolkning är att jag periodiserat med en hårdare vecka var tredje till var femte vecka vilket jag alltså inte gjort utan för en medelsålders motionär med jobb och familj så sköter det sig själv.

Hade jag skrivit detta för en månad sedan hade jag varit väldigt nöjd! Jag ställer mig på startlinjen med fler mil i benen än jag haft vid någon tidigare mara. Fram till slutet av april snittade jag 60 km löpning/vecka trots att det finns några veckor i bilden ovan när mängden varit lägre, v.4 och v.6 snorade jag och valde att stå över något pass och v.12 hade jag hosta och irriterade luftvägar. Någon förkylning för mycket men vintern var lång och att drabbas av ett par mindre förkylningar är inte konstigt. Jag har sluppit feber och längre uppehåll trots allt. v.18 var extra hård med mycket mängd och fart och det är därefter som jag inte är så nöjd.

Bara ett långpass i maj i söndags och löpmängden i mil räknat har minskat rejält sedan jag avbröt Kungsholmen runt med gubbvadsproblem. Efter en knapp veckas löpuppehåll med rehab har vaden hållit men det sitter lite känningar i kroppen. Nu är snittet knappt 56 km/vecka. Hade jag kunna träna och prestera bra hela maj hade jag trappat ner två veckor före maran men nu kände jag ett behov av att korta ner nedtrappningen till en vecka och få in en normal träningsvecka och en del fartlöpning för att minska oron för att vaden inte skulle hålla och förra veckan summerades till 62 km med 3 x 5 km marafart och 6 x 1000 m i marafart totalt. Bra!

Årets långpass:

5/1, 28 km lugnt tempo
12/1 24,4 km i lite högre tempo med inslag av "mellanmjölksfart".

2/2 25 km lugnt på moddigt, vintrigt underlag
16/2 33,3 km i 4:20-fart vilket överraskade mig
24/2 21,1 km väldigt lugnt 5:14 min/km med sällskap

9/3 28,2 km i 4:24-fart med tio km i 4:05-fart ca.
30/3 18,3 km lätt i 4:57 min/km
31/3 32,2 km i 5:02 min/km med sällskap i 24 km sedan sex km i 4:15-fart

14/4 28,2 km 4:50 min/km
28/4 37,5 km 4:23 min/km varav 10+7 km i fyrafart

26/5 20,3 km i 4:23 min/km varav 3 x 5 km i ca 4:03-fart med 500 m joggvila.

Elva långpass på 20 veckor är OK, men några färre än vanligt och jag hade gärna sett åtminstone ett eller två till över 30 km men jag vet samtidigt att uthålligheten inte är mitt stora problem. Fartuthålligheten brukar inte heller vara dålig i just maratonfart, att jag i år tvekar lite om målsättning handlar snarare om hur stor marginal jag har mellan maratonfart och fart som känns direkt obekväm och det vet jag inte förrän loppet pågår.

Hade formen varit som i slutet av april hade jag ställt mig på Lidingövägen med både en hög målsättning och ett stort självförtroende. Jag vet att formen fortfarande är hyggligt bra, så mycket har jag inte tappat genom mitt påtvingade uppehåll men jag kommer ändå springa maran med mer blandade känslor i år. Jag ser fram emot gemenskapen före start, förväntningarna i  startfållan, stämningen längs banan och och gemenskapen efteråt på Östermalms IP men det finns tvivel kring form och kapacitet och också en oro över om vaden är redo för 42,2 km asfalt i förhoppningsvis hygglig fart.

Vad gäller målsättning så gav söndagens pass beskedet om att en satsning mot sub 2:50/2:48 kanske är att sikta för högt, jag är inte i toppform och jag tror inte huvudet är redo att göra det hårda jobbet som krävs så länge. Samtidigt kändes det väldigt kontrollerat i 4:05-fart och skulle det mot förmodan kännas lika lätt neråt fyrafart med puls som inte ligger för högt så kommer jag givetvis springa så fort jag tror jag orkar och vågar så får jag se hur långt det räcker. Jag kommer vilja genomföra loppet även på en långsammare tid än jag tänkt mig om jag bara får en liten känning i vaden. Får jag däremot ont och slår upp en skada i vaden kommer jag förhoppningsvis att kunna kliva av för att slippa ägna sommaren åt rehab.

Jag brukar säga att tjusningen, och förbannelsen, med maratonsträckan är att man aldrig på förhand kan vara tvärsäker på hur det kommer att gå och det är så jag får tänka. Jag ska ställa mig på startlinjen och vara positiv. Jag läste en bra artikel om tapering häromveckan och fastnade för detta:

"Let’s face it. Most of us aren’t going for an Olympic gold medal here. We are simply enjoying the challenge of doing our best. There is no real pressure, so quit putting so much on yourself. We run for fun, and you should remember that. Have fun! I encourage runners to smile a lot in the final days before a race. Smiling puts you in a better mood, and that can play a big role on race day.

It’s only through having a positive, happy mindset focused on doing your best, combined with a well-trained body that is rested but revved, fueled and hydrated that helps you race at your best".

Riktigt bra tycker jag! Hoppas jag träffar många av er i Stockholm om några dagar! Ser ni nr 795 i Enhörnas getingrandiga linne så kom fram och säg hej!

Foto: Södertäljeposten, publicerat med tillstånd.

Sammanfattning av långpassen innan Stockholm Maraton 2017

Traditioner ska hållas och jag brukar summera långpassen innan jag springer maraton. I år ser det ut så här och den korta läsningen är att det ser ut ungefär som vanligt. Tretton långpass på drygt 20 veckors träning. Det som skiljer från tidigare år är att jag har något färre pass över 30 km i år och jag skulle gärna haft något ytterligare, å andra sidan har jag känt på de längre passen att uthålligheten inte är ett problem och att jag kunnat springat längre om jag velat och tiden funnits vilket ofta är vad som begränsar mig.

April som jag tycker är den viktigaste träningsmånaden inför Stockholm Maraton innebar mycket träning, över 300 km löpning totalt för första gången och naturligtvis bidrog de fem långpassen under månaden till det. Jag var ledig en vecka och kunde summera årets enda vecka med över 110 km löpning. Sedan blev det en lite för långt uppehåll på nästan en månad då helgerna var bokade med annat men i stort sett känner jag mig nöjd med mina förberedelser!

Januari
8/1 25 km 5:09-fart
21/1 25 km 4:55-fart med 5 km marafart i slutet

Februari
5/2 33,4 km 4:37-fart med 9+2 km marafart på slutet
19/2 25 km 4:58-fart

Mars
5/3 28 km 4:44-fart
18/3 32 km 4:24-fart

April
3/4  24,3 km 5:05-fart
4/4 31 km 4:58-fart
9/4 25 km 4:47-fart
22/4 21,1 km 3:55-fart (Atea Mälarmaraton)
29/4 35,1 km 4:47-fart med 11 km marafart som avslutning

Maj
21/5 21,1 km 4:02-fart
25/5 18,2 km lugnt 4:58-fart.

Efter den snabba halvmaran på träning 21/5 har kroppen trilskats en del, jag har haft en känning vänster lår. Ibland har jag trott att jag dragit på mig en muskelbristning då det varit stelt och ömt men känningen har vandrat runt lite och jag tror inte det varit en bristning ändå. Dessutom har jag varit öm under fotsulorna när jag gått upp på morgonen. Jag har självmasserat en del och kört foamroller. Det sista fartpasset 3000-2000-1000-500m sprang jag igår kväll och känslan var bra och pulsen låg i "rätt" fart trots att det var högsommarvarmt och när jag vaknade imorse hade jag har inga känningar vare sig i fotsulorna eller i låret så nu är jag ganska pepp!

Sista fartpasset genomfört i högsommarvärme på ett bra sätt!

Ett Valborgsmaraton

Nej, jag har inte ägnat Valborgshelgen åt att leta upp en lokal liten mara! Däremot har jag sprungit 42,3 km i helgen. De två kommande helgerna blir utan långpass p g a släktträffar så jag sprang mitt längsta långpass innan Stockholm Maraton i lördags morse, 35 km med de 11 sista kilometerna i marafart omkring 4:10 min/km. Det gick OK eller kanske t o m bra även om jag gärna skulle sprungit några sekunder fortare på per kilometer på den avslutande fartdelen men givet att förra helgens halvmara fortfarande sitter lite i benen och att det var rejält blåsigt var det helt OK. Jag sprang två timmar lugnt med min löparkompis David och sedan hade jag en tid att passa så jag jag fick skynda på lite, stannade hemma för toabesök och intag av en gel och gav mig sedan ut och sprang fortare och känslan var ganska stabil genom hela fartdelen och jag kunde t o m avsluta med passets snabbaste kilometer. Ibland är det bra att ha lite bråttom! Känslan var att jag hade kunnat fortsätta ett tag till i samma fart, jobbigt men kontrollerat, precis den känslan jag vill ha på mina "examenslångpass" innan ett maratonlopp.

Träningsdagboken visade drygt 293 km för april efter långpasset och jag har länge tänkt att det vore roligt att någon gång klara att snitta en mil om dagen i en hel månad, något jag aldrig tidigare gjort och när hustrun ville träna en utomhusklass med vårt lokala gym var jag inte sen att haka på, eller rättare sagt, det fanns inte på kartan att jag inte skulle få ihop de resterande sju kilometerna på månadens sista dag. Med lite återhämtningsjogg, som kändes förvånansvärt bra, dagen efter långpasset, lite löpning under träningspasset och jogg hem fick jag ihop ytterligare sju kilometer och kunde bokföra 300,3 km i april och en avslutning på april med 42,3 km på två dagar, som ett Valborgsmaraton med väldigt kort uppjogg :-)

Jag brukar lägga det längsta långpasset ca tre veckor innan ett maraton men nu fick det blir fem veckor innan men jag känner absolut ingen stress för det! Jag har mängden, uthålligheten och halvmaratonloppet förra helgen visade att jag också har fartuthålligheten för att springa på en tid jag är nöjd med. Sedan har jag rutinen och vet därför också att maraton är maraton och har man inte en bra dag skrattar distansen åt en och det går aldrig att ta något för givet. Det är mycket som kan gå fel men jag har gjort det jag kunnat, tränat bra och kan ägna maj åt att dra ner lite på löpmängden och träna lite mer fart och sedan ladda för loppet med gott självförtroende.

Både jag och hustrun har precis börjat nya jobb och vi håller på och vänjer oss vid nya arbetstider, ny vardagslogistik, vem som hämtar vem, vem som skjutsar vart och mitt i allt det känns det skönt att kunna fokusera lite mindre på löpning och lite mer på jobb under en period!

Löpning längs med havet i Oskarshamn i Påskhelgen