Och nu då?

Efter Stockholm Maraton och Långlöparnas kväll har jag nu belönat kroppen med lite vila och lugn löpträning och det kommer jag fortsätta med under en period med kravlös sommarlöpning men med en hel del kvalité, det är något jag uppskattar. Med det sagt så kommer jag kanske springa ett lokalt millopp redan på lördag igen men det är inget jag satsar hårt på utan mera för att det är roligt och med få deltagare kan jag springa för placering istället för att jaga en viss tid. Men blir det vackert sommarväder kanske latmasken vinner och jag åker och badar med familjen istället...

Kanske springer jag några pass på Södertälje IP i spikskor och bar överkropp i sommar? Kanske testar att maxa 1500 meter för att se om jag fortfarande klarar sub 5 minuter (tror jag inte just nu)? Förhoppningsvis springa lite längre och långsamt i skogen med en vän? Definitivt springa och bada och träna vad jag känner för utan någon större struktur eller tanke.

Är anmäld till Sommarspelen 5000m på Stadion i slutet av augusti och Stockholm Halvmaraton i början av september, som också är veteran-SM i år, där jag vill ha någon slags revansch efter en överraskande DNF senast p g a magsmärtor. Sedan har jag en lista på lopp, mest de gamla vanliga, som jag hoppas kunna och vilja springa men inget som är viktigare än något annat just nu. 

Semestern vilket brukar innebära brist på rutiner och att vara på resande fot är fortfarande ett par veckor bort så jag passar på att springa i en omfattning jag känner för.

Jag njuter också av en friidrotts-sommar på TV och kommer följa OS och framförallt ska det blir spännande att se vad Andreas Almgren kan åstadkomma där, efter lite stolpe ut på EM. Givet nivån på 10000 meter där t ex sju löpare från Etiopien sprang sub 27 minuter på deras OS-uttagning nyligen, är det inte läge att ha så höga förväntningar på Almgren i en OS-final. Vem som vinner olympiskt guld i Paris på 1500 meter är också högintressant för en löparnörd. Jag är inte säker på att Jakob Ingebrigtsen som haft skadebekymmer under vintern, är så full av självförtroende som han ger sken av efter att ha fått stryk av Josh Kerr två gånger i rad och vunnit 1500m på Bislett enbart p g a en dykning över mållinjen. Hans taktik att springa ifrån sina konkurrenter genom hög fart under loppets sista del fungerade väldigt övertygande i EM utan hans största konkurrenter på startlinjen men i tuffare konkurrens har han fortfarande haft löpare i rygg med 300 m kvar och då har det inte gått lika bra i de två senaste VM-finalerna. Han blev dessutom pappa nyligen med allt vad det innebär. Han tror på sig själv och i intervjun efter förlusten mot Josh Kerr på "majlen" på Prefointaine Classic i Oregon så vände han förlusten istället till något positivt och sa ungefär "Jag tror mina konkurrenter är överraskade och rädda när de såg hur nära jag var dem", syftandes på sitt skadeupphåll och frånvaron av tävlingar under vintern. En attityd att le åt. Jag kan ibland ha svårt för alltför kaxiga idrottare men någonstans finns en glimt i ögat och jag tror friidrott och löpning behöver sådana här profiler och det är extra roligt när vi nordbor är bland de bästa i världen i en gren som annars totalt domineras av löpare från Afrika, eller USA.

Race Report Långlöparnas kväll Stockholm Stadion 2024 - 39:10.20 och fjärde plats i F-heatet

Jag anmälde mig till "LLK" - Långlöparnas kväll - så fort anmälan öppnade, väl medveten om att det var tidigt efter Stockholm Maraton men det är roligt att springa på Stadion och ett fint arrangemang jag ogärna missar. Jag vill fortsätta min  "sub40-på-milen" serie och dagens lopp skulle vara 25:e gången milen Sub40 på tävling sedan premiären, 38:46 på Hässelbyloppet i oktober 2010. Alla min millopp hittar ni rapporter från här. 

Jag var på Stadion i god tid efter jobb i Solna, fick en kort pratstund med "Musse" och gänget bakom YMR Track Club, joggade upp och körde några stegringar. Skovalet för dagen var ett experiment, Nike Streakfly, min lättaste sko (180 gram,  20 gram lättare än Vaporfly) och utan kolfiberplatta, vilket föll väl ut och jag märkte ingen skillnad mot "superskorna". Jag startade längst in vid sargen i det första heatet och direkt efter start gick jag upp i rygg på första haren som skulle hålla fart för 38:30, med en löpare från Fredrikshof mellan.  Även om 38:30 nog var aningen optimistiskt så var jag motiverad att verkligen försöka. 

Det ser verkligen inte speciellt spänstigt eller snabbt ut...

Jag hamnar ofta själv på banlopp och det kändes annorlunda att nu ligga bakom varv efter varv och bara fokusera på att hålla rygg. Farthållaren skulle springa lite progressivt och det kändes lätt till en början även om det ibland blev lite ryckigt, men vid passering 4000m skruvades farten upp en del och jag valde att släppa en lucka då det var tidigt och fick därefter springa resten av loppet själv utan draghjälp. 

Jag passerade 5000m på 19:35 och insåg att sub39 skulle bli tufft också idag. Resten av loppet blev ganska händelsefattigt med tilltagande trötthet, som det ska vara. Jag varvade Anders Szalkai som agerade hare för en sub45 klunga några gånger och även haren för sub42 och måste ha tappat lite tempo under andra halvan även om det kändes som om jag sprang ganska jämnt. Klockan, som jag tyvärr missade att starta i läge banlöpning och därmed inte mätte distans helt korrekt och därför också gav lite felaktiga km-tider, visade relativt jämna kilometertider med den åttonde kilometern som den långsammaste på 3:57. Uppemot 8000m sa Lorenzo som var överallt på banan som speaker att jag sprang mot en tid på 39:30 vilket jag trodde jag skulle klara med lite marginal med en bra avslutning. Här någonstans blev jag också passerad av en löpare från FK Studenterna som jag tyvärr inte orkade följa och som måste avslutat riktigt bra då han gick i mål på 38:40. 

Sista varven kämpade jag riktigt bra och speciellt de två sista där jag ökade farten trots att jag var riktigt trött. Lorenzo, igen vid 5000m-starten ropade att jag behövde en 3:36-kilometer för att klara sub39 och det visade sig stämma på sekunden för även om jag inte mäktade med det, så gick den sista kilometern snabbast på 3:46 och jag gick i mål på 39:10,20 på en fjärde plats (haren borträknad) och måste därmed ha sprungit även andra halvan på 19:35. 

Det är "roligt" att springa 10000m på bana...

Tio dagar efter Stockholm Maraton fick jag absolut ut det jag hade i mig för dagen och det var länge sedan jag var så trött efter målgång. Var tvungen att lägga mig ner på banan en stund och pusta ut innan jag sedan fick en kort men trevlig pratstund med Anders Szalkai.

Jag får fortsätta jaga sub39 men till nivån jag hade innan pandemin när jag sprang LLK på 37:00,21 2020 är det långt. Tyvärr. Några har frågat mig om jag haft Corona, och det har jag säkert då jag hade ett par förkylningar med feber under pandemin, även om jag aldrig testade mig positivt för Covid-19. 

Hursomhelst så känns det som en väl enkel ursäkt för min försämrade nivå, men alltjämt är jag väldigt fundersam när jag ser löpare som är lika gamla som jag och som jag brukade springa jämnt med tidigare, fortfarande springa milen på låga 37 minuter och maran stabilt en bit under tre timmar och har lika svårt att både förstå och acceptera läget. Jag tränar bra fortfarande med bra kvalité och tycker fortfarande att en åldersförsämring "borde" vara en rakare nedåtgående linje med försämrade resultat och inte ett så plötsligt hack nedåt i kurvan. 

Nu ska jag inte solka ner lopprapporten med att älta detta då det var en maxinsats för dagen och jag kan bara gräva där jag står. Jag är nöjd med loppet, årsbästa och slog tiden från i fjol med åtta sekunder! Det var min sjätte raka mil i spannet 39:30-39:02, jag är stabil där och det är riktigt bra för en blivande femtiotreåring! Få slår mig vad gäller kontinuitet och långsiktighet och tänk att det är fjorton år sedan jag sprang milen sub40 första gången och att jag inte försämrats så mycket sedan dess ändå!!

Som vanligt var det också kul att träffa så många bekanta ansikten, vilken är en allt större anledning att springa lopp och som vanligt ett mycket fint arrangemang av FK Studenterna i samarbete med YMR Track Club, stort tack! 

Preliminära resultat här. 

Det där påståendet om att pulsen var ovanligt hög på Stockholm Maraton i år...

...visade sig vara en sanning med modifikation och jag har sprungit maraton  med klart högre snittpuls än de 177 jag noterade förra lördagen. 

En snabbtitt i träningsdagboken gav följande data över snittpuls/maxpuls. Loppet är Stockholm Maraton om inget annat anges: 

• 2008, inga pulsdata tillgängliga, soligt och ganska varmt, Tid. 3:41:44
• 2009: 184/197 bpm, väder taget fritt ur minnet: Soligt och varmt. Tid: 3:23:38
• 2010: 177/193, soligt, ganska varmt. Tid 3:09:46
• 2012: 173/194, kraftigt regn, blåst och riktigt kallt: Tid 2:59:01
• 2013 (Vintermaraton): 172/189, mulet, svalt, i princip idealiska förhållanden. Tid. 2:57:02
• 2014: 179/193, växlande molnighet med en del sol, normal temperatur. Tid 2:50:43
• 2014 (Vintermaraon): 176/188, nollgradigt, mulet, svag vind. Tid 2:55:52
• 2015 (NYC): 176/201, mulet, svalt men relativt varmt för årstiden. Tid 3:12:58
• 2016: 176/181, soligt men inte supervarmt. Tid: 2:55:36
• 2017: 174/194, mulet. Tid 2:54:00
• 2019: 174/191, mulet, lite regnstänkt, bitvis ganska blåsigt, ca 15 grader. Tid 2:54:00
• 2022: -/191, Dåligt fungerande pulsmätning, soligt och uppåt 24 grader varmt. Tid. 3:13.37
• 2024: 177/197, Soligt, 26 grader ökande under loppet, svag vind. Tid 3:13:55

Högsta snittpulsen noterades alltså 2009 i mitt andra maratonlopp, ett varmt lopp jag minns som tungt och ganska misslyckat, fick ta en första gångpaus på Strandvägen andra varvet (annan bana då) och hade det ganska jobbigt när 3:15-farthållarna sprang ifrån mig på Västerbron. Lika hög eller högre snittpuls hade jag också 2010 och 2014. Det går annars inte att dra så mycket slutsatser och efter att haft ganska stora svårigheter att pressa upp pulsen högt på träning och funderingar kring om maxpulsen börjat sjunka lite, kan jag konstatera att så inte är fallet. Jag noterade 197 bpm som maxpuls nu och spurten över mållinjen i lördags var ingen spurt som på ett kortare lopp utan ett relativt kontrollerat fartökning så jag kan utgå från att min maxpuls fortfarande ligger i trakten av 200 bpm. Nog om det.

Återhämtningen i veckan har gått bra. Det är alltid framsida lår som är mest ömma och slitna och så även denna gång. Att gå nedför trappor och sätta mig på en stol brukar vara plågsamt i ett par dagar, och så även i år. Jag tror ändå att det lite lägre tempot i lördags gjort att jag inte känt mig fullt lika sliten efteråt. Jag promenerade en runda med hunden redan i lördags kväll och i skogen på söndagen. Cyklade drygt 40 minuter i måndags, promenerade tisdag och joggade drygt 40 minuter lätt i onsdags, någon dag tidigare än jag brukar. Promenerade bara på nationaldagen, idag blir det en jogg i skogen, kanske med hund och i helgen blir det ett löppass med korta intervaller i flytfart och kanske en kort jogg också. Jag kommer inte stressa med träning nu utan det blir luststyrd och i en omfattning jag känner för.

Race Report Stockholm Maraton 2024 - 3:13:55 och plats 538

Det stod tidigt klart att årets Stockholm Maraton igen skulle bli en varm upplaga, frågan sista veckan var hur varmt det skulle bli, skulle det komma lite regn eller t o m en regnskur? Nej, inget av det inträffade utan tävlingsdagen bjöd på blå himmel, något enstaka litet moln, en starkt lysande sol, cirka 25 grader vid start som sedan steg till 27-28 grader och ännu varmare senare på eftermiddagen, och knappt någon vind att tala om. Mina första maror i Stockholm är länge sedan men jag kommer ihåg att det var varmt också 2009, den varmaste upplagan de senaste åren 2018 sprang jag inte men jag insåg att årets upplaga skulle bli den varmaste jag sprungit.

Vi tävlingsinriktade löpare lägger ner månader på förberedelser men har ändå inget val än att acceptera förhållandena på tävlingsdagen, Alternativet är förstås att strunta i dem och köra på enligt den målsättning och plan man haft tidigare, ett tillvägagångssätt som nästan alltid slutar i en oönskat kraftig positiv split, en total "bonk" med promenad i mål, en DNF eller någon ännu värre som att bli omhändertagen av sjukvården. 

En alltid lika glad löpare med otroligt hög lägstanivå, tillika årets vinnare i M50 med 2:46, Andreas Mathson IF Linnea

Det är ändå något alldeles speciellt med Stockholm Maraton, förväntan i luften, tunnelbanan till Stadion fullpackad med löpare som talar olika språk, stämningen på Östermalms IP. Jag var på plats kl. 10:30 och lämnade in mina överdragskläder och tog det lugnt i skuggan. När startfållorna öppnade satt jag precis vid avspärrningsbanden och jag var därför först ut av alla i fållan i grupp C. Mina försök att seeda upp mig till grupp B på mässan var fruktlösa då mina tider som krävts var äldre än de tre år som de vill ha, men det gjorde ingenting. Jag tog plats på trottoaren i skuggan till vänster, sippade på en Umara Intend, pratade med andra löpare, kunde kissa ett par gånger utan att förlora min plats längst fram och det var en mäktig upplevelse att vara både avslappnad och redo och koncentrerad när vi släpptes fram till grupp B, Molly Hammar sjöng nationalsången och sköts iväg av Daniel Ståhl.

Jag hade bestämt mig att öppningstempot skulle vara kontrollerat och styrt av känsla mer än tempo då jag insåg att ett sub3 försök idag inte skulle sluta väl för min del och målgång för medaljen för tio genomförda lopp var det viktiga. Förutom guldmålet sub3 hade jag inga mål på lägre nivå som 3:05, 3:10 eller 3.15. Däremot hade jag ett försiktighetsmål, Bostonkval, 3:25 för mig som M50 och det brukar krävas några minuter snabbare för att garanteras plats, och det kände jag ändå helt trygg med att klara trots värmen.

Vi kom iväg hela odramatiskt utan trängsel och farthållarna för sub3 passerade sakta men jag hade dem strax framför i flera kilometer så de verkar också ha öppnat relativt lugnt. Tempot låg 4:20-4:25 per kilometer på min klocka, jag hade klockan på manuell lap och tänkte trycka lap vid varje 5 km vilket jag glömde vid första mellantiden. Min Fenix 7 har trippelband GPS och mäter mer exakt än mina gamla Forerunnerklockor, vilket syns genom att linjen på kartan är väldigt exakt men vid målgång hade jag ändå 42,8 km, lika mycket eller t o m mer felmarginal är jag brukar ha i Stockholm, och fartangivelserna var därmed heller inte helt korrekta under loppet. Hade ett mellantidsarmband för sub3 men slutade kolla på det ganska snabbt och tog av mig det senare vid Slussen. 

Hur min klocka tyckte jag sprang (glömde stänga av den vid mågång)...

vs...den officiella tidtagningen. Genomgående lite lägre tempo här men noterbart att jag sprang förbi nästan 450 löpare från 10 km och in i mål.

Nya bansträckningen (sedan 2023) Sveavägen, Torsgatan upp-Flemminggatan-Kungsholms Torg upplevde jag som positivt. Vid första vätskan sneddade en tjej in direkt framför mig så jag fick hejda mig, det var enda gången jag upplevde någon stress vid vätskekontrollerna, jag har efteråt läst om kaoset som löpare längre bak upplevde under dagen. Jag hoppade över ett par vätskekontroller totalt, i övrigt var jag noga med att få i mig dryck, mest sportdryck, ibland sportdryck och vatten, nästan vid alla stationer hällde jag en mugg vatten i nacken så att linnet blev kallt och svalkade i ryggen. Energimässigt brukar jag ha geler med skruvkork, det hittade jag inte denna gång så jag hade med mig sju Umarageler i mitt Flipbelt, vilket inte störde, många med koffein i, kanske för många trodde jag, och jag tog dem regelbundet  före vätskekontrollerna, utan att bli koffeinförgiftad på kuppen.

Känslan var mycket lätt genom stan tillbaka till Stadion, jag njöt av publiken och sprang på lätta ben, pulsen var dock hög, över 170, upp emot 175 fast det var tidigt i loppet men det motsvarades inte alls av någon känsla av hög ansträngning eller flås, tvärtom. Väldigt många i publiken ropade "Heja Enhörna", jätteroligt och många ropade också "Heja Staffan", otroligt uppskattat! Stockholm Maraton känns som hemmaplan, något som lång och trogen tjänst på den här bloggen och på Jogg.se säkert bidragit till. 

Valde vita shorts för dagen, tillsammans med solglasögon från Goodr (rekommenderas) och vit keps som solskydd, ibland som här var det dock skönt att ta av mig den. Nike Vaporfly fungerade lika bra som vanligt hela loppet (även om jag känner mig lika sliten i låren som vanligt efteråt) och få klubblinnen matchar Enhörnas vad gäller synlighet i mängden!

Vi kom ut på Djurgården där det tyvärr inte var någon vind att tala om längs vattnet, någon snäll människa hade här en vattenspridare på i trädgården vilket hon fick uppskattning för. Jag passerade halvmaran på 1:35 ganska exakt och tänkte här att det kommer nog bli en tid strax under 3:15 med en lite långsammare andra halva över Södermalm. Tillbaka genom stan och fortsatt lätt känsla och jag laddade för Söder. Den långa omtalade backen längs Katarinavägen jag sprang för första gången var jag inte så imponerad av, visst lång och lite brant i början men långt ifrån så tuff som jag tänkt mig. Av respekt för backarna på Söder fäste jag ingen vikt vid tempo här utan gick lite mer på jämn ansträngning samtidigt som jag höll koll på pulsen. Pulsen ja, efter 25 km låg den i princip över 175 bpm hela vägen, ofta uppemot 180 eller strax över 183, vilket jag nämnde för Olof från Jogg.se när vi sprang ihop en bit från Söder. Det var tydligt att ganska många runt omkring nu började få det kämpigt och trots att jag tog det klart lugnare uppför sprang jag om väldigt många samtidigt som i princip ingen passerade mig och mitt steg kändes fortfarande lätt och studsigt. Lundagatan och banans högsta punkt passerades utan problem och Västerbron likaså, Västerbron med dagens bansträckning känns lätt nu när vi kommer in ganska högt på brons början och slipper den branta knixen upp på bron som fanns före banomläggningen 2018. 

Jag kunde njuta av utsikten men inte riktigt av utförslöpan för nu började jag ändå känna av ett visst muskulärt slitage även om jag flåsmässigt fortfarande var ganska opåverkad. På Norrmälarstrand kom faktiskt första impulsen att ta en kort gångpaus i värmen, en tanke jag omedelbart slog bort och tog dricka istället, jag höll fortfarande bra tempo och det fanns ansträngningsmässigt ingen anledning att ta en paus. Uppför Scheelegatan och Flemminggatan var inga problem, skönare än den långa utförslöpan längs Torsgatan som jag sett fram emot. Den var tvärtom ganska plågsam. Kom ner i stan och passerade 36-37 km och västra sidan av Gamla stan i gassande sol, någon ropade "topp 500", vilket kändes peppande då någon ropat "topp 1000" ute på Djurgården, siffror som i efterhand visade sig stämma väldigt bra. Peppade mig själv med att nu ska jag bara springa Skeppsbron och Strandvägen och sedan är jag nästan i mål. Mera muskulärt sliten nu och tempot hade sjunkit lite och pulsen låg över 185 men känslan var ändå helt OK fortfarande. 

Johan Forsstedt från podden Maratonlabbet, för dagen springande reporter för TV4, passerade mig tillsammans med en motorcykel vid Dramaten och första farthållaren för 3:15 passerade mig strax därefter också på Strandvägen vilket förvånade mig lite för jag var rätt trygg med att klara det målet hela vägen. Narvavägen lite jobbigare nu såklart, i rondellen på Karlaplan var pulsen uppe på 190 och jag kände mig nu ganska påverkad, både muskulärt såklart och av värmen och gav noga akt på kroppens signaler så att inget skulle hända den sista biten. Vid minsta tecken på yrsel eller att det svartnade för ögonen var jag beredd att sänka tempot och gå om så krävdes. Tvärtom så kunde jag faktiskt göra en ganska markant tempo-ökning även om det inte kändes så, och passerade ytterligare ca 30 löpare de sista två km. Backen på Sturegatan avverkades och visst var det lite segt att springa så långt förbi Stadion men det var också snabbt avklarat och det var lika härligt som vanligt att äntra tartanen där och springa sista kurvan och vinka till publiken. Jag såg på klockans sekunder att jag närmade mig en ny minut, trodde faktiskt klockan stod på 3:12:XX men var väl lite mentalt dimmig här, hursomhelst ökade jag tempot sista 50-60 meterna innan jag korsade mållinjen och det var en befrielse att få stanna!

Målgången fångad av Cia Bildt Sandgren.

Då jag var ganska yr höll jag mig i rörelse efter att ha fått min medalj, jag pratade med några klubb-och löparkompisar på Stadion men vattenflaskan lockade så jag begav mig mot ÖIP där en snygg Finisher-tröja hämtades. Har läst att de inte räckte till alla vilket känns ganska obegripligt. Såklart beställs de några veckor i förväg men arrangörerna har ju stenkoll på anmälningsläget och när 20% av löparna inte kommer till start och ca 17000 av 23000 anmälda går i mål borde de räcka till alla. 

Det blev trevligt häng på ÖIP med Fredrik från Jogg.se och några andra, ett par alkoholfria Erdinger och vätskeersättning. Däremot var magen inte sugen på varmkorv och den svarta påsen med energi vi fick i år, den blir bara fattigare för varje år, i år en banan, en energibar och en påse nötter/russin/torkad frukt. Snålt. Istället för att promenera till tåget blev det tunnelbanan till Centralen där en Piggelin och en Cola inhandlades, mycket gott. Resten av kvällen innehåll middag med familjen, ett par kalla Peroni, en kort återhämtande hundpromenad och att kolla på Champions League-finalen med sonen, även om han klagade lite på att jag mest kollade mobilen :-)

Löpningen ger vänner. Fredrik är en sådan trots att vi bara träffats ett fåtal gånger, i år sprang han på finfina 3:05 - grattis!

Jag var och är väldigt nöjd med mitt lopp, under loppet och efteråt. Nöjd med mitt beslut att sänka utgångsfarten givet förutsättningarna. Jag sprang mitt långsammaste maraton sedan 2009 men också mitt varmaste och förmodligen det där jag legat högst i puls (EDIT, det stämmer inte, sprang med högre puls både 2009 och 2014 och i princip lika hög snittpuls 2010, 2015 och 2016). Jag fick en till väldigt stora delar härlig upplevelse i vad som kanske var mitt sista Stockholm Maraton, i alla fall behöver vi en paus från varandra, vad gäller prestationsfokus. Banan är tuff och det är ofta varmt. Kanske springer jag igen längre fram, som farthållare, helt kravlöst eller med någon annan målsättning men det får framtiden utvisa. Allt bara fungerade, bra uppladdning före med kost och kolhydrater, lite mer avslappnat än tidigare år. Frukost, toabesök på tävlingsdagen, drack lagom mycket innan start så jag behövde inte kissa lika många gånger som vanligt, fick i mig mycket dryck under loppet utan att behöva kissa under detsamma och all energi intogs utan att magen protesterade det minsta, tack kroppen! 

Arrangörerna har lite att fundera på efter årets lopp. Stockholm Maratons adelsmärke är att det är så välarrangerat, i år har man slagit sig för bröstet länge med att loppet är rekordstort men när det inträffade tillsammans med värme kunde man inte erbjuda löpare längre bak i fältet den service med vätska de har betalat för och rätt att förvänta sig. Det är naturligtvis extra illa att det inte finns vätska när termometern visar 28-29 grader varmt vilket den gjorde sen eftermiddag, och givetvis har man rätt att få en Finishertröja efter målgång. Jag upplever aldrig någon trängsel på banan men finns ambitionen att loppet ska växa ytterligare behöver nog också vissa passager på banan ses över. Det kommer knappast bli svalare i Stockholm i månadsskiftet maj-juni och därmed bör även Maratongruppen fundera över om det är vårt att tidigarelägga starten. Visst reser många in med tåg t ex till stan på tävlingsdagen men många skulle säkert vara beredd att spendera en hotellnatten för att få slippa värmen mitt på dagen. Stockholm är ganska ensamma i Europa om att starta ett större lopp kl. 12:00 och jag pratade med några löpare från Spanien efter målgång som tyckte just starttiden var väldigt konstigt. 

Banan har ändrats i flera omgångar sedan den klassiska banan före 2018 där Västerbron sprangs två gånger. Att springa halva Norr Mälarstrand och istället Kungsholms Torg-Scheelegatan-Flemminggatan-Torsgatan upplevde jag i år som en förbättring liksom förändringen på Södermalm. Så länge arrangörerna vill ha med Söder på banan får vi löpare finnas oss i en tuffare andra halvan men backen uppför Katarinavägen upplevde jag alls som lika tuff jämfört med att först springa uppför Hornsgatan, brant nedför till Söder Mälarstrand direkt igen, det tråkiga partiet förbi Viking Line-terminalen och slutligen uppför den långa och branta backen på Folkungagatan följt av en biltunnel full med avgaser. Nej, då är nuvarande dragning mycket trevligare och snällare och jag gissar att den nuvarande banan är här för att stanna några år nu. 

Jag skriver ingen mer detaljerad analys eller framåtblick. Jag kvalade till Boston med marginal och det känns både roligt, inspirerande och som en väldigt bra timad present till mig själv efter att snart ha reggat 4000 löpta mil i träningsdagboken, ett varv runt ekvatorn! Jag behöver inte bestämma mig förrän i September när anmälan öppnar men just nu pekar allt på att jag anmäler mig dit. 

I övrigt blir det nu fokus på kortare distanser och mer fart, det lockar och, ska jag igen springa maraton under tre timmar någonstans, någon gång så behöver jag bli snabbare! Mera om detta framåt! 

Till sist återigen, stort tack till alla som hälsade på mig längs banan, kända och för mig helt okända människor. Jag är helt överväldigad av publikstödet för just mig! Tack tack också till alla härliga löparkompisar för gott "tjöt" före, under och efter, IRL och digitalt! Ni vet vilka ni är och hur mycket ni betyder!