Veckans sista pass förtjänar ingen längre beskrivning om jag inte ska sväva ut i poetiska beskrivningar av hur skönt och vacker det var. Lördag efter lunch, 14,6km i makligt 4:50-tempo utan antydan till någon fartlek eller fartökning blott i sällskap med Lars Winnerbäck i IPod-lurarna. Solen sken och luften var sådär fantastisk krispig och hög så man önskar att man kunde köpa den på flaska.
Mötte en del påpälsade löpare. Själv springer jag fortfarande i korta tights ihop med långärmad funktionströja och jacka vilket fungerar jättebra ännu så länge.
Tyvärr mötte jag också en hund med ägare. Missförstå mig inte, jag har ingenting emot hundar, tvärtom. De flesta hundar och hundägare jag möter på mina löprundor beter sig också exemplariskt. Ibland förstår jag mig dock inte på ägarna. För att citera Adolphson & Falk;
"Jag är en lugn person med takt och ton måttfull och balanserad
Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exalterad"
Ungefär sådan är jag. Därför skällde jag tyvärr inte ut matte när jag mötte en st brun vovve modell större i 30kg-klassen på skogsvägen. Så fort den fick syn på mig lämnade den mattes sida och rusade mot mig och stannade med svansen i givakt avvaktandes mitt nästa drag några meter ifrån mig vilket tvingade mig att stanna. Ägaren kallade tillbaka vovven men sade inte "ursäkta", sade faktiskt inte ett dugg när hon passerade mig - helt otroligt! Jag blev så häpen att jag inte förmådde mig att säga någonting och ångrar nu att jag i alla fall inte lite lagom surt påpekade att hundar faktiskt ska vara kopplade.
Jag kräver inte att alla hundar alltid ska vara kopplade överallt! Däremot kräver jag att hundägare har sådan pli på hunden att den inte galopperar iväg så fort den ser en annan person!
Jag vet inte om en hund jag möter är snäll och foglig som en yllepläd eller om den käkar löpare till frukost! Istället för 183cm löpare kunde det varit ett barn som har svårare att bedömma om en hund är hot-eller lekfull! Skärpning!