Det blev inget distanspass i söndags överhuvudtaget. Jag hade ett gyllene tillfälle mitt på dagen när resten av familjen var iväg på annat men då fanns annat som skulle göras och en absolut tid som skulle passas vilket sammantaget gjorde att det inte blev något.
Ju senare på kvällen och ju mörkare det blev desto mindre blev lusten att ge sig ut och springa distans. Är det bara jag eller känner ni ibland likadant? Jag gissar att årstiden gör sitt till också, det är helt enkelt extra utmanade just nu i snön och mörkret. Jag velande en lång stund fram och tillbaka, en runda på 12km skulle ju i alla fall ge en OK veckomängd på 30 km men denna gång valde jag kvalitétstid med barnen och valde bort löparskorna till förmån för en timmas skridskoåkning med sonen istället. Det var väldigt roligt och mysigt på alla sätt, ändå kändes det inte bra senare på kvällen att jag skippat mitt söndagspass.
Varför är det så? Ett uteblivet pass spelar ju knappast någon roll i långa loppet och varför orsakar (utebliven) löpning, som jag håller på med för att jag tycker om det och för att jag mår bra av det, sådana pressande tankar? Jag är jag och jag kan inte jämföra min träning och mina målsättningar med andras...jag är inte 20 år längre och jag har inte all tid i världen att träna på och vill heller inte ha det så.
Nåja, dags att gå vidare och lämna dessa tankar, gissar att de inte bara drabbar mig. Idag står i alla fall sedvanlig lugn lunchlöpning på programmet i sällskap med två kollegor. Ska bli trevligt.
Känner absolut igen den där negativa stressen som infaller när ett planerat träningspass uteblir. Tycker en viss rastlöshet infinner sig i kroppen också. Konstigt att man fokuserar på det negativa istället för att se något positivt i det som gör att träningen uteblir. Försöker jobba med det men det är inte helt lätt. Kanske ska man planera mindre.
SvaraRaderaÄh, det är väl inget att bli stressad av att du missar ett pass.
SvaraRaderaDu har förhoppningsvis massar av år framför dig med härlig träning och roliga tävlingar oavsett om du springer långpass varje söndag eller missar ett då och då.
Jag förstår känslan och jag kan relatera till den. Försök tänka på vilken fin timme du fick med sonen och ett missat träningstillfälle gör inget.
SvaraRaderaDu gjorde helt rätt som prioriterade sonen och skridskoåkningen. De stunderna kommer ju inte igen och ett träningspass kan man alltid ta igen.
SvaraRaderaMen jag känner igen känslan och har brottats med den många gånger. Träning är ju beroendeframkallande så det kanske rentav är bra att ställa in träningar för att lura hjärnan på den kommande konfekten... :-)
Odda och Tobias, jag visst är det märkligt. Varför fokusera på det negativa och varför alls bli stressad, det är ju löjligt!
SvaraRaderaEllinor, helt rätt. Jag fattar inte varför jag grämer mig över ett uteblivet pass...
Hempa, det var en bra strategi!