Numera nedlagda Rösjöloppet/Rösjöstafetten, Sollentuna maj 1997. Social kväll med jobbet, två mixade lag om fyra löpare vardera skulle springa stafett och jag skulle springa första sträckan i ett av lagen. På nittiotalet sprang/joggade jag lite sporadiskt någon gång i veckan utan målsättning. Detta var också några månader innan man hittade ett Hb-värde på 60 g/L på mig (referens män 130-166 g/L) och min järnbristanemi diagnosticerades. Det visste jag ju inte då men jag kände mig "ur form" vid den här tiden.
När starten gick sprang jag iväg i sällskap med tjejen och kollegan som sprang första sträckan i andra laget. Sträckan tror jag var drygt fyra kilometer terrängspår och redan i första backen kändes det tungt tungt. Kollegorna hejade i backen och ropade "ÖKA". I backe nummer två strax efter fick jag släppa iväg min kollega eftersom jag inte orkade springa i hennes tempo längre. Sedan minns jag bara att det blev allt glesare med löpare omkring mig i takt med att jag hamnade allt längre bak i fältet. Till slut var det bara jag och några åskådare som hejade, och jag orkade inte ens springa längre utan varvade gång med löpning. Ungefär samma känsla som mellan 35-40km på maran 2008 och 2009 alltså med den skillnaden att jag nu skulle springa 4 km och inte 42,2...
Målområdet Rösjöloppet med den första backen i bakgrunden. Foto: Tureberg Friidrott.
Det jobbigaste var att jag sprang stafett, vid målområdet väntade tre ivriga kollegor på mig och på att få springa. Hade det bara varit jag hade jag för länge sedan avbrutit men nu plågade jag mig runt, trött, besviken och förbannad på mig själv.
Jag kom till slut till målområdet och lyckades jogga i mål nu helt ensam men jag minns tydligt hur publiken plötsligt började klappa i händerna och speakern höjde rösten men inte på grund av mig utan på grund av att täten närmade sig. Jag höll alltså på att bli varvad, precis efter att jag halvdöd sjunkit ihop i gräset så gick täten i mål på sin andra sträcka!
Det var märkbart tyst bland kollegorna. Unga, friska, sportiga människor som lite skämtsamt och halvkritiskt undrade vad som hänt och var jag varit. Jag minns att det tog ganska lång tid att skaka av mig den olustiga känslan som "löpningen" skapade den gången.
Vilken tur att jag idag har ett betydligt hälsosammare Hb-värde (även om jag fortfarande inte, tretton år senare, vet vad min järnbristanemi beror på trots otaliga utredningar) och att jag idag förknippar löpning med helt andra tankar!!
Har ni något eget värsta löparminne? Bjud i så fall på det via en kommentar eller genom ett inlägg på er egen blogg!
Vilken tur att det loppet inte tog knäcken på löpglädjen!
SvaraRaderaMärkligt med så låga HB-värden. Har du fortfarande problem eller var det bara tillfälligt?
Ja, du - ett sådant lopp är inte precis vad man förknippar med dig, och tur att du inte lade av med löpningen där.
SvaraRaderaHär letas det fortsättningsvis potentiella orsaker till mina låga värden, men ännu har inget hittats. Det kan ju faktiskt vara bara så att kroppen inte klarar av att ta upp järnet, som jag gissar att det är för dig.
Kul med ansiktslyftningen här!
Skönt att höra att du en gång varit "dödlig" ;). Själv har jag nog mer ett roligt minne att berätta om.
SvaraRaderaFörsta gången jag gav mig på halvmaran (hösten 2008) trodde jag att det bara var vatten i alla vätskestationer. Jag var varm och hällde nästan all dryck över huvudet för att svalka mig. Kände mig klibbigare och klibbigare. Först efter målgången fattade jag att det var sportdrycken jag hällt över mig...
Ja fy sjutton! Lågt hb är verkligen snudd på en nära döden upplevelse. jag har med haft det en gång och precis som för dig och Sofie är det ingen som vet varför. En stor flaska "Blutsaft" och det blev bra. Konstigt! Mitt värsta löparminne är helt klart ett planerat långpass en vinter på 90-talet som jag och styvpappa Ulf skulle göra. Det var vi Halmstad vilket betyder blåst, snöblandat och bitande kall fuktig luft. Det är första, sista och enda gången jag har avbrutit ett långpass. Vi frös så vi nästan inte kom hem. jag grät som ett barn när jag väl var framme och fick ha hjälp med allt från att knyta upp skorna till att ta av mig kläderna och in i duschen. hu! Sen var det förstås det där 5-milspasset vi med gjorde en gång....Det i sig var helt ok men direkt efter var jag på en låååång konfirmation och satt på stenhårda kyrkbänkar. Lite stel efter det som du förstår. ;-)
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaLidingölppet 1995 är ett av mina bästa löparminnen men samtidigt ett av mina värsta löparminnen. Gick in i väggen fullständigt efter ca 22-23 km. Mådde riktigt dåligt på slutet och har aldrig varit så trött som jag var då. Det var inte kul!
SvaraRaderaSamtidigt var det ett av de bästa löparminnen jag har eftersom jag lyckades få silvermedaljen :-).
Nu har ju inte jag någon sådan fantastisk historia att dela med mig av, bara mitt löppass när jag ville dö från ungefär 3 minuter från start. Så även om jag inte kan relatera till stafett och så, så vet jag hur det känns när man bara vill lägga sig ner och grina istället för att sätta ena foten före den andra! ;)
SvaraRaderaRätt imponerande att ha dragit på sig en järnbristanemi med Hb såpass lågt - vågar jag ens fråga hur du lyckades med det?
Tja, vad sägs om förra årets Bellman. En tjockis som ska vara social och vara med grabbarna på jobbet. Sprang första kilometernm av fem på 4.30 eller nåt och tvärdog efter tre kilometer. Lyckades på något märkligt sätt släpa mig till växlingen efter 33 minuter... Aldrig mer låta bli att lyssna på kroppen :-) Nu ser jag också en ljusning i viktträsket, hehe :-)
SvaraRaderaTolla, eller hur! Jag äter järn regelbundet, om jag inte gör det så sakta sakta så töms depåerna och blodvärdet blir sämre
SvaraRaderaSofie, ja antingen är det så eller så är det ett litet kärl som ligger också läcker någonstans...
Ja, tänk om jag slutat springa - hemska tanke!
Daniel, ha ha, obeskrivligt, jag försöker föreställa mig hur det skulle vara - klibbigt stämmer nog ganska bra :-)
Ingmarie, usch, den där långpassbeskrivningen framkallar rysningar även nu, huu!!
Lennart, tungt men ändå, det där gills inte ;-) eftersom du fick den åtråvärda silvermedaljen!
Annika, att vilja dö tre minuter efter start kan definitivt kvala in i den här kategorin. Om jag visste hur det uppstått skulle jag berätta. Två gånger har jag märkt blod i faeces om vi nu ska prata skit här på bloggen :-) på tidigt nittiotal, gjorde dumt nog inget åt det då. Läkaren som tog blodproven 1997 trodde att jag anpassat mig gradvis under flera år till den låga nivån "du borde knappt kunna stå upp" sade han. Jag har gjort otaliga skopier, kontraströntgen, Mecke-Scint, svalt en minikamera... o s v utan att man hittat någonting.
Magnus,usch, låter lite likt min upplevelse det där! Extra tungt när man springer med andra. Kul att vikten går åt rätt håll!
Kan inte komma på något men jag väntar med spänning på att killen som sprang Göteborgsvarvet 2009 skall lämna en kommentar. Jag menar, kan det bli värre än att skita på sig inför hundratusentals åskådare?
SvaraRaderaHär kommer mitt värsta löparminne.
SvaraRaderaPå den tiden då jag sprang regelbundet skulle vi springa en staffet mellan Höganäs och Helsingborg. Kvällen inna hade vi varit på kräftskiva och kommit hem någon gång på morgonen så frukost var inte att tänka på. Vid avfärd visade det sig att en person inte dök upp så någon var tvungen att springa dubbla sträckor. Det blev givetvis jag.
Dom två sista sträckorna var ungefär en mil totalt och målgången var i helsingborgs hamn. Jag hade fortfarande inte lyckats äta något när starten för mina sträckor gick så efter några kilometer började jag må dåligt och efter en halvmil var jag helt slut. På något sätt lyckades jag ta mig i mål men på målrakan var det någon som grillade korv i närheten och luckten av oset och dubbla led av åskådare var för mycket för mig. Tog resten av dagen att bara återhämta mig.
John, den berömda "bajsmannen". Nej, värre kan det väl inte bli! Min självbevarelsdrift har fått mig att bryta och uppsöka närmaste toa om jag varit så dålig!
SvaraRaderaPelle, usch, det där låter inget vidare! Kräftskiva med vanligtvis etanolhaltiga drycker är ju ingen bra uppladdning innan en löpartävling :-)
Hej Staffan!
SvaraRaderaDet gills visst :-). Jag mådde väldigt dåligt och än idag kan jag tänka tillbaka på hur det kändes. Det måste ha varit någon reaktion på saltbrist eller något sånt. Det gick över ganska snabbt efter målgång när jag hade ätit och så där men under loppet mådde jag sk-t.
Jag lärde mig verkligen något den dagen. Det jag dock har funderat på är vilken tid jag hade gjort om jag hade sprungit lite smartare.....
Lennart, OK då :-) Det är inte kul att må så där efter ett lopp, jag tänker tillbaka på maran i Stockholm 2009, då mådde jag inget vidare i värmen på IP efteråt!
SvaraRadera