Stockholm Marathon 2010 - Den lååånga versionen - 3:09:46 med positiva tankar hela vägen!

Mina vänner, ett långt lopp kräver ett långt inlägg men det blir ett med mycket glädje, Häng me' på min virtuella bloggmara

Efter några dagars laddning med mycket dricka, kolhydrater och sömn blandat med lite oro över det stramande högerknät åkte jag in till Östermalms IP lördag förmiddag. Det skulle senare visa sig att oron för knät var helt obefogad, det kändes bara lite stelt de första fem kilometerna, sedan inga besvär alls under eller efter loppet.

Hämtar nummerlappen och ett mellantidsarmband för sluttid 3:15 hos Jogg.se och bestämmer mig också för en traditionsenlig massage på 15 minuter innan jag beger mig mot sjukvårdstältet för att hälsa på Ingmarie. Jättekul att träfffa henne "på riktigt"!! Strax därefter kommer även Daniel, Lars och Magnus förbi.

Efter en stunds halvnervöst prat går Daniel och jag till vår bloggträff och några hittar oss trots allt i vimlet, (Oliver, Sofie, Mia, Anneli, Anders, Jumper, Janne och Lina). Lite nervöst fipplande med chippet (det säkras med skosnöret och alla klisterband som följde med), ett par toabesök och vi är på Valhallavägen där de resterande 40 minuterna till start försvinner snabbt. Tobias står snett framför mig till vänster men hör inte när jag ropar. Han ser fokuserad ut inne i sin race-bubbla! Nedräkning, handklappningar, pang och iväg. Daniel går ut i sin planerade 4:15-fart och försvinner snabbt. Jag har istället sällskap av några sjungande (!) spanjorer första kilometern som går på 4:35, helt enligt plan.

Starten Stockholm Marathon 2010. Foto: Marathon.se

Den andra kilometern är förföriskt lätt utför och går på 4:22 utmed Valhallavägen. Högersväng och ny bansträckning nu uppför förbi SVT-komplexet. Där hälsar Fredrik, kul eftersom vi läser varandras bloggar, och vi springer sedan avslappnat hela första varvet tillsammans vilket känns bra eftersom det tar bort lite fokus från uppgiften vi har framför oss. Vi springer till höger på Strandvägen och där lättar trängseln åtminstone tillfälligt. Ingmarie hejar vid Norrmalmstorg och 5km passeras på 22:35 (4:31 min/km i snitt).

Jag syns med nummer 890 nere till vänster i bild. Fredrik i vit tröja och keps till höger om mig. Slussen-passering första varvet. Bild: Granlöf.net.

Västerbron första varvet går lätt och jag fokuserar på att löpa med kort steg, högt och lätt utför för att spara på lårmusklerna. Milen passeras helt enligt plan på 45:33 efter den långsammaste femman på hela loppet med ett snitt på 4:36. På Norrmälarstrand får jag beröm för bloggen av en löpare jag tyvärr glömt namnet på men jag tackar såklart för berömmet och sällskapet!

Femman mellan 10-15km går på 22:53 (4:35 i snitt) och 15 km passeras på 1:08:26 enligt bruttotiden. Vi har också sällskap med Kerstin från jogg.se som springer med lätta steg bredvid oss och vi pratar lite på Torsgatan och följs åt in på Djurgården. Kerstin går till slut in på en mycket fin 54:e plats med tiden 3:17. Fortfarande har vi farthållarna för 3:15 framför oss trots att vi nu har två minuter tillgodo på sluttiden 3:15 vilket även är Fredriks mål för dagen. Torsgatan går lätt första varvet och det känns sedan lite konstigt att passera Stadion redan efter 15-16km. Femman mellan 15 och 20 km på 22:27 (4:30 i snitt). Kring 19-20 km har jag den första antydan till lite negativa tankar men de försvinner snabbt utan att behöva ta hjälp av några avancerade tanketricks.

Efter ett par snabbare kilometer förbi Sjöhistoriska närmar vi oss nu farthållarna för 3:15. Halvmaran passeras på 1:35:51, dvs 16 sekunder långsammare än 2009 och kanske någon minut långsammare än jag planerat men jag känner mig otroligt stark här och nu.

Jag har hittills druckit en mugg vid varje vätskekontroll (inte likt mig) men skippar nu en kontroll som kommer ganska tätt inpå den förra. Istället ökar jag farten i ett motlut och går om klungan runt farthållarna och plötsligt är det mycket bättre plats att löpa på. Jag kommer ifrån Fredrik, men har ett bra klipp i steget och farten går ner mot 4:15-4:20 någon kilometer och jag plockar massor av löpare ute på Djurgården. Jag passerar och hälsar på Hässelby-Karin som jag pratat med hos Ingmarie före start. Hennes lopp slutar på finfina 3:16 idag. Det fortsätter i ett jämnt och stabilt 4.30-tempo mellan halvmarapasseringen och 25 km.

Bara jag och publiken - GRYMT!!!

Trots känslan av löpstyrka är det skönt att vara tillbaka i stan och Strandvägen igen. Jag löper nu ganska ensam utan någon klunga omkring mig och jag får enormt mycket pepp av publiken längs banan, vilket gör att hållningen och steget blir bättre och att tempot ökar en aning. Jag ler, gör tummen upp längs strandvägen och får mångdubbelt tillbaka. Vid Kungsträdgården är känslan enorm, jag lyfter armarna i luften och klappar i händerna och vilket gensvar jag får!!!! Hejarop, applåder, leenden i långa rader samtidigt som jag hör speakern berätta att vinnaren är i mål, helt otroligt!!

På skeppbron svalkar det skönt i brisen från saltsjön, 30km passeras på 2:15:18 vilket är PB på distansen, efter loppets snabbaste fem km på 21:56 (4:24 i snitt) - tack publiken!

Nästan bara jag och publiken...

Det känns som om jag flyger uppför backen vid slussen, jag bjuder på några high fives och tänker att nu måste jag lugna ner mig och fokusera på uppgiften. Jag ser nämligen nu att jag ligger 4-5 minuter före tidsschemat och alltså har chans på 3:10. Garmin har autopausat i tunnlarna vid Slussen och även innan Torsgatan och fått frispel och går därmed inte att lita på, avståndsmätningen är fel och även tiden har autopausat, vilket jag inte vet fattar just då men mera om det senare.

På Södermälarstrand har jag det nu lite småjobbigt och jag rabblar Snabb-Stark-Lätt några gånger, tar en Maxim-gel, peppar en tjej i orange linne med ett "bra sprunget tjejen", får ett trött leende tillbaka. Jag skippar buljongen och bananerna som erbjuds här och på något sätt är det sedan dags för den jobbiga lilla knixen upp till Västerbron. Den går riktigt tungt men är kort och väl uppe på bron känns det inte speciellt jobbigt längre. Jag har under hela loppet sprungit med fokus på kort steg, hög höft, avslappnade axlar och tänker extra på att korta in steget uppför bron och det funkar bra. Omedveten om det passerar jag Ulf på vägen upp, var du rödklädd till vänster om mig?? Utför försöker jag springa fort och avslappnat och lyckas bra med det.

Vid vätskekontrollen på Norrmälarstrand tar jag både sportdryck och vatten i stora klunkar och jag känner hur effekten av gelen kickar in i blodbanan. Femman mellan 30-35 går på 22:39 (4:32-tempo). Låren börjar bli ordentligt stela men inte så att de hindrar mig i löpsteget, vid tidigare maror har vaderna stelnat ordenligt på slutet men det känner jag inte på samma sätt idag. Längre än 30 km har jag inte tidigare sprungit i mina Brooks ST4 Racers, men de känns väldigt bra även så här sent i loppet.

Lite koladryck vid Stadshuset och en mugg vatten vid Centralstationen sedan är det färdigdrucket eftersom det nu inte hinner tas upp innan jag är i mål. Några tjejer i 10-årsåldern vill göra en high-five strax efter och jag ler när jag hör dem fnittra hysteriskt när min gel-/sportdryckskladdiga och svettiga handflata träffar deras torra varma händer! Tänker att de får skylla sig själva, ha ha!!

Byter fokus och peppar mig med att Torsgatan är "sista jobbigheten" men avbryts i mina grumliga funderingar av att jag ser en välbekant löpare 50 meter framför mig. Det är Daniel som löper med lätt och fint steg även om det inte går så fort längre. Stressar inte för att komma ifatt honom men snart är jag där och jag tror jag ropar "kom igen Daniel, nu kör vi" eller något annat intelligent, får pepp tillbaka och hör hur han ropar "Snabb-Stark-Lätt Staffan" vilket är precis hur jag känner mig uppför Torsgatan. Två Dextrosol i backen, den vanliga astmaliknande känslan av pulver i halsen innan de lösts upp och sedan dags för skön utförlöpning efter krönet på Odengatan. Här lutar jag mig framåt, kortar in steget och löper på i bra fart och plockar löpare efter löpare. de kalla ångduscharna är sköna här, men det är inte så varmt så jag känner behov av att doppa kepsen i vatten någon gång som jag gjorde 2009.

Här någonstans ropar någon mitt namn och jag ser Bureborn i ögonvrån, får mer energi och fortsätter hålla god fart. 40km passerad på 3:00:02 enligt bruttotiden vid mattan, efter en sista femma på 22:05 (4:26) och jag har alltså 9:58 på mig att springa 2,2km kilometer för att klara 3:10 men min egen tid har jag ju inte riktigt koll på i det här läget. Först nu hör jag ljudligt hur det piper när bara JAG passerar mellantidsmattan, skönt att chippet fungerar, först nu kan jag släppa den jobbiga tanken "tänk om inte chippet fungerar..."

Visst är jag trött nu men inte så trött att jag ens överväger att sakta ner, stanna eller bara helt enkelt lägga mig ner och dö. Mängder av löpare går eller står och stretchar längs banan precis som jag gjort under tidigare lopp. Jag springer förbi Ingmarie igen som hejar friskt och ropar att det ser bra ut. Sturegatans uppförlut väljer jag att ignorera, jag tittar bara på publiken, tar in speakern som ropar att det är 900m kvar, springer på, upp på Valhallavägen, peppar en Lidingölöpare som går precis utanför Stadion. In genom Stadionporten, jag tycker jag spurtar och visst gör jag det inne på stadion men snittempot förblir 4:26 sista biten. Enligt min klocka har jag en hel minut på mig men förvånat ser jag bruttotiden från kurvan närma sig 3:10, jag ökar farten ett litet snäpp til i kurvan samtidigt som jag vinkar till publiken, trycker mig förbi en rödklädd löpare på upploppet, springer på mitt max nu i cirka 50 meter, höjer armen och vrålar JAAAA och stänger av Garmin som visar 3:09:07. Tokglad förstås och väldigt trött men inte på det fullständigt utmattade, ledbrutna, negativa och trasiga sätt som vid mina två tidigare maror utan trött på ett positivt sätt som efter en kontrollerad urladdning.

Målgång på Stadion med tummen i vädret, Tobias springer i grön Jogg.se-tröja och gula skor rakt över löparbanan. Tack Tobias för bilden. Fotograf: Bo-Göran Carlson

Löparglädje på Stadion!

75 meter kvar, kom igen nu!

Yes, jag fixade det!!!

Ett par minuter senare kommer en trött men glad Daniel över mållinjen och vi kramar om varandra och lunkar mot IP för T-shirt-utdelning och återhämtning. Där träffar vi även Therese som vi gratulerar till den fenomenala tiden 2:48:19. Fredrik kommer förbi och vi tackar varandra för sällskapet på första varvet, han har kommit på 3:26.

Daniel på väg mot mål i vit/grön tröja. Jag väntar någonstans i vimlet. Bild lånad från Daniels blogg.

2009 mådde jag riktigt dåligt på IP, illamående med noll aptit, nu känner jag mig väldigt pigg och hungrig och jag pladdrar på samtidigt som Daniel piggnar till så smått. Efter en stund eftersnack skiljs vi åt och jag ringer till en kompis och får den officiella sluttiden 3:09:46, vilket förvånar mig eftersom klockan visade så mycket mindre men jag inser senare med hjälp av Tobias (som var 17 sekunder före mig i mål, trots det såg jag aldrig hans gröna Jogg.se-tröja under loppet) att även tiden autopausas när klockan tappar GPS-kontakten vilket väl är logiskt.

Jag träffar Sofie, Mia och Nix och en liten besviken Miranda och är egentligen alldeles för uppfylld av mitt eget lopp för att ha någon pepp att erbjuda men hon gläds med mig och strax därefter lämnar jag Östermalms IP.

Denna gång, efter min tredje mara, för första gången, helt, totalt, fullständigt, belåten, nöjd och jätteglad över min prestation på alla sätt!! Jag är faktiskt så pigg att jag visslar hela vägen till tunnelbanan vilket väcker en del förundran hos trötta medlöpare!! Ni kanske tror att jag var för pigg och att jag kunde sprungit ännu snabbare? På det har jag faktiskt inget svar, eftersom jag inte vet.

Jag tryckte på bra sista biten in mot mål och tyckte nog att jag gav i princip allt. Eventuellt fanns det en liten växel till men då hade jag gått över gränsen och inte haft så bra kontroll som jag upplevde att jag hade och det är just känslan av kontroll, av att det var JAG som bestämde, JAG som regerade över min tidigare svaga mentala inställning eller pannben som det populärt kallas i löparbloggvärlden, som tillsammans med glädjen under alla 42 kilometrar utgör mitt starkaste intryck och ett förhoppningsvis livslångt minne efter den här maran!

Å andra sidan om man tänker efter, vem om inte just jag, ska springa en mara i just 4:30-tempo...

Tack för allt pepp via bloggen, tack till alla jag mötte före loppet, utmed banan och efteråt. Ni är fantastiska!