Visar inlägg med etikett löparminnen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett löparminnen. Visa alla inlägg

söndag 13 februari 2011

Svar på Petra tio frågor!

Jag uppmanades av Petra att svara på några frågor till en löpare och det gör jag såklart gärna!

1. Vilken är din bästa löplåt alla kategorier?

- Väldigt svår fråga! Som gammal synthare/svartrockare på det glada tidiga 90-talet borde jag väl välja något ur den genren men det gör jag inte. Jag väljer istället en låt från ett album jag lyssnade mycket på lite senare. Jag återupptäckte det för ett tag sedan och upptäckte att jag blir glad av att springa till just den här låten:



2. Vilket är ditt bästa löparminne så här långt?

- Målgången från någon av mina tre Stockholm marathon är såklart svårslagen men jag väljer ändå ett annat minne från Stockholm marathon 2010. Andra varvet strax innan 30km, jag svängde av från Hamngatan och in vid Kungsträdgården och sprang ganska ensam in där. Jag höjde armarna över huvudet och applåderade publiken och gensvaret jag fick från publiken med applåder, leenden och hejarop, det minnet ger mig fortfarande gåshud!

Gåshud!

3. Vad brukar du äta efter passet?

- Det beror såklart på när jag sprungit (morgon, kväll etc) men ofta vatten, en banan och en näve russin eller nötter följt av mera "riktig" mat lite senare.

4. Vad vill du säga till dem som påstår att de inte springer för att bli snygga nakna?

- Att man inte blir snygg naken av att inte springa. Å andra sidan blir man inte speciellt snygg naken av det heller. Skämt åsido så hoppas jag att vi som springer gör det för vår egen skull och inte någon annans.

5. Vilken är den vackraste plats du sprungit på?

- En av de märkligaste rundorna var på Cypern, längs karga klippor och vackra stränder och bara några kilometer bort den helt övergivna staden Famagusta. Märkligt att se en hel stad stå där, helt tom. Ett par andra rundor jag aldrig glömmer är; 1. En tidig morgonrunda i Härkeberga/Genarp i Skåne senvintern 2008 under en konferens med jobbet. Det var fortfarande mörkt när jag sprang ut, men fullmåne så jag kutade 10km i månljus i bokskogen - läckert! 2. En kvällstur sommaren 2007 längst ut vid havsbandet i naturreservatet Stångehuvud i Lysekil. Jag sprang och hoppade mellan granithällarna längst ut mot havet och nedanför mig stänkte och fräste Västerhavet upp vågskum mot mig!


Härkeberga Slott, Genarp och Stångehuvud, Lysekil

6. Vilka är dina löparmål för 2011?

- Att försöka springa en halvmara (Stockholm halvmara i september) på 1:25 är just nu enda tidsmålet. Annars är det mest att försöka bibehålla den fina nivån jag kom upp i förra säsongen.

7. Vilken är din största löpardröm?

- Visst vore det kul att springa ett stort lopp utomlands, t ex New York Marathon men ännu roligare vore att åka ett helt gäng löpare för att springa ett lopp ihop, det vore otroligt kul!

8. Piffar du till dig innan du ger dig ut och springer? Och i så fall hur och varför?

- Eeh, va'? OK, jag gillar färglada skor och jackor, min bästa löparpryl är nog min gröna Craft-jacka! Sedan är det väl dags att äntligen avslöja hemligheten bakom mina framgångar. Jag skulle aldrig springa en löpartävling med oplockade ögonbryn, det förlorar man ju massor av sekunder på som fyrtioårig gubbe ;-)

9. Din favoriträtt?

- Jag är alltid hungrig och gillar det mesta utom ärtsoppa. Jag har svårt att peka ut någon enskild maträtt men är svag för både det italienska köket men sitt fokus på enkelhet och fina råvaror och det thailändska köket.

10. Din favoritsemester?

- Att åka till något varmt ställe ihop med familjen och eftersom jag numera alltid har med löparskorna på semesterresorna så blir receptet på favoritsemestern massor av tid med familjen och egen tid att för att turista i löparskor. Destination är mindre viktigt, det finns så otroligt många fina ställen och att springa är ett perfekt sätt att upptäcka en ny plats!

För övrigt kom jag till sist ut idag på 12 ganska ospännande kilometer i femfart. Sex minusgrader och soligt och fint men ganska halt. Tack vare snökaoset i fredags blev det bara två löprundor i veckan men ändå en OK och varierad vecka med löpskolning och styrketräning.

tisdag 22 juni 2010

Mitt "värsta" löparminne...

Ny dag och lite uppfräschning av bloggen. Inte helt nöjd och jag kommer kanske leka lite mera med de nya mallarna men visst känns det lite lite fräschare? Lite förnyelse utan att bli för plottrigt? Har jag tid med det här förresten eller borde jag skaffa mig ett liv kanske? :-)
Jag vill gärna inspirera med bloggen men här är några rader om mitt värsta minne i löparskor, att skratta åt eller egentligen vad som helst...

Numera nedlagda Rösjöloppet/Rösjöstafetten, Sollentuna maj 1997. Social kväll med jobbet, två mixade lag om fyra löpare vardera skulle springa stafett och jag skulle springa första sträckan i ett av lagen. På nittiotalet sprang/joggade jag lite sporadiskt någon gång i veckan utan målsättning. Detta var också några månader innan man hittade ett Hb-värde på 60 g/L på mig (referens män 130-166 g/L) och min järnbristanemi diagnosticerades. Det visste jag ju inte då men jag kände mig "ur form" vid den här tiden.

När starten gick sprang jag iväg i sällskap med tjejen och kollegan som sprang första sträckan i andra laget. Sträckan tror jag var drygt fyra kilometer terrängspår och redan i första backen kändes det tungt tungt. Kollegorna hejade i backen och ropade "ÖKA". I backe nummer två strax efter fick jag släppa iväg min kollega eftersom jag inte orkade springa i hennes tempo längre. Sedan minns jag bara att det blev allt glesare med löpare omkring mig i takt med att jag hamnade allt längre bak i fältet. Till slut var det bara jag och några åskådare som hejade, och jag orkade inte ens springa längre utan varvade gång med löpning. Ungefär samma känsla som mellan 35-40km på maran 2008 och 2009 alltså med den skillnaden att jag nu skulle springa 4 km och inte 42,2...


Målområdet Rösjöloppet med den första backen i bakgrunden. Foto: Tureberg Friidrott.

Det jobbigaste var att jag sprang stafett, vid målområdet väntade tre ivriga kollegor på mig och på att få springa. Hade det bara varit jag hade jag för länge sedan avbrutit men nu plågade jag mig runt, trött, besviken och förbannad på mig själv.

Jag kom till slut till målområdet och lyckades jogga i mål nu helt ensam men jag minns tydligt hur publiken plötsligt började klappa i händerna och speakern höjde rösten men inte på grund av mig utan på grund av att täten närmade sig. Jag höll alltså på att bli varvad, precis efter att jag halvdöd sjunkit ihop i gräset så gick täten i mål på sin andra sträcka!

Det var märkbart tyst bland kollegorna. Unga, friska, sportiga människor som lite skämtsamt och halvkritiskt undrade vad som hänt och var jag varit. Jag minns att det tog ganska lång tid att skaka av mig den olustiga känslan som "löpningen" skapade den gången.

Vilken tur att jag idag har ett betydligt hälsosammare Hb-värde (även om jag fortfarande inte, tretton år senare, vet vad min järnbristanemi beror på trots otaliga utredningar) och att jag idag förknippar löpning med helt andra tankar!!

Har ni något eget värsta löparminne? Bjud i så fall på det via en kommentar eller genom ett inlägg på er egen blogg!