Idag blev det ett lunchpass i värmen, sprang i linne och tunnaste, kortaste tightsen. Planen var 10km fartlek med det blev istället 9km snabbdistans @ 4:09 min/km med 10x30 sekunders farthöjning/stegringslopp inlagda och som alltid på sådana här pass för mig så blir farten ganska hög även under "vilan" mellan farthöjningarna. Avbröt vid 9km då jag kände att jag inte orkade hålla varken farten eller löpsteget längre och avslutade med 2,3 km lugn nerjogg.
Tittar jag tillbaka i min träningsdagbok så har jag inga längre uppehåll på grund av motivationssvackor eller skador, jag har istället en svit på 31 månader i följd sedan november 2008 då jag sprungit åtminstone 100km eller mer varje månad.
Madeleine skrev ett väldigt bra inlägg om att behålla sin rutin och jag tror att kontinuitet i träningen är oerhört viktig både för att utvecklas och nå sina mål naturligtvis men också för att må bra. Att träna i perioder för att sedan inte träna alls leder lätt till stress och dåligt samvete med tankar som ”jag borde komma iväg och träna”, "så blev det ingen träning den här veckan heller" o s v.
Tid finns alltid för träning men det gäller att prioritera och ibland att aktivt skapa sig utrymme genom att t ex träna på udda tider, träna medans barnen tränar, träna på lunchen om man har den möjligheten, springa eller cykla till jobbet, möjligheterna är många men det gäller att kämpa på i början när det går tungt och varje pass upplevs som jobbigt. Vi är vanedjur och att förändra vanor tar tid och energi av oss vare sig det handlar om att sluta röka eller börja träna. Målet för ”träningsperiodaren” måste vara att träningen ska bli ett givet inslag i tillvaron där man inte ”förhandlar med sig själv" inför genomförandet av varje pass, även om det så bara handlar om ett par korta pass per vecka. Att vi sedan har årstider i det här landet (tack och lov för det!) då det ibland är smällvarmt på sommaren och bitande kallt ibland på vintern och alla varianter däremellan med vår och höst med mycket regn är bara omständigheter som i slutändan inte bör påverka lust eller vilja att träna.
För det är självklart så även för oss som etablerat träningen som vana att man inte ser fram emot alla pass! Det där distanspasset en torsdagskväll i november när det blåser, regnar och är plus fyra grader eller det där tidiga långpasset man bestämt sig för att genomföra bara för att upptäcka att det är minus tretton grader och har fallit en decimeter nysnö under natten. Det är dock alltid värst innan, när man väl gett sig ut känns det ofta helt OK och efteråt mår man bra och pannbenet har blivit några millimeter tjockare av att man än en gång besegrade latmasken som vi alla har inom oss och gav oss ut och tränade trots jobbigt väder.
Har du kontinuitet i din träning eller är du en "periodare"?
Jag har relativt långa perioder av kontinuitet, men på en lite för låg nivå. Skulle behöva få till ett ytterligare pass varje vecka. Men håller helt klart med om vikten av kontinuitet.
SvaraRaderaJag håller helt med! Både att hålla igång att träna så länge man är frisk och kry, även om man inte är jättepeppad - och att se till att hålla sig pigg och kry så att man inte tvingas låta bli på grund av skador. Det räcker ju med ett par veckor för att man ska tappa kondis rejält - och jag skulle tro att nästan alla som lägger av med löpning lägger av efter att de fått nån sorts påtvingat uppehåll. Och sen tänker de "aj va synd att jag slutade, men nu är det ju inget kul att sätta igång, för jag har ju tappat allt"
SvaraRaderaJust kontinuiteten i träningen är ju det viktiga för utvecklingen. Med en långsam ökning av intensitet och med en långsiktig satsning kan man hitta den träningsnivå som anpassas efter kroppens stryktålighet och dessutom mönster i vardagen. För bråttom att nå resultat betyder ofta skada och ofrivilligt uppehåll. Dilemmat är ju att konditionen utvecklas snabbare än ligament, leder mm.
SvaraRaderaHar själv haft bra kontinuitet på månadsbasis sedan april förra året. Pressar jag kroppen för mycket sviker efter en tid motivationen. Inga skador mer än små skavanker som stört, peppar peppar...
Kloka ord! Jag försöker själv vara en kontinuitetslöpare; jag avskyr att behöva "börja från noll" efter en lång viloperiod. Jag tror dessutom att skaderisken minskar om man tränar kontinuerligt, och inte alltför hårt förstås.
SvaraRaderaRoger, kontinuiteten är ändå det viktigaste, från den kan du sedan bygga vidare, om du vill. Tränar du kontinuerligt gör du redan mer än den stora majoriteten!
SvaraRaderaPrecis, Jonas, men har man tränat ett tag är man ganska snabbt tillbaka igen även om man tvingas till ett uppehåll, något jag önskade att flera förstod istället för att "ge upp".
Thomas, med tanke på hur kort tid du ändå hållit på och sprungit regelbundet och hur hårt du ändå tränar så är det fantastiskt att du faktiskt inte skadat dig på vägen, eller tappat sugen! Men eftersom du hela tiden kunnat notera så fin utveckling så motiverar det ju till fortsättning!
Lotta, jag tror också absolut att det är så!