Känner att jag upprepar mig

Just nu känner jag att både träning och bloggande börjar gå lite på tomgång och jag känner att jag upprepar mig när jag skriver om pass jag genomför.

Tur ändå att jag är i riktigt bra form och löpningen känns lätt vilket förhoppningsvis inspirerar några av er som tycker att det är tungt att träna nu i höstmörkret? Det vore väl inte lika roligt att läsa om utebliven motivation och tunga, tråkiga löprundor? Men kanske är det ändå lite tjatigt att beskriva ytterligare ett pass där löpningen gick så lätt vilket den gjorde igår igen då jag sprang ett vanligt distanspass över 12km.

Det var tänkt just som ett vanligt lätt distanspass men farten hamnade snart strax under 4:30 min/km och plötsligt sprang jag i tänkt marafart i mina lätta Adios, en löpglad sko som gör att det är lätt att det går lite fortare än tänkt på passen. Det hela slutade med att de sista åtta kilometerna sprangs i eller omkring 4:15-4:20 min/km och de två sista progressivt på 4:09 och 4:06 min/km utan att jag på något sätt tog ut mig. Och jag som tänkte springa det här passet i M(arathon)-fart imorgon kväll, försöker nog byta ut det passet mot ett lätt distanspass istället...

Det mest noterbara som hände på passet igår var att jag tvingades till en gångpaus på några minuter. Den här rundan går förbi ett stall med travhästar och det här är inga gulliga hästapollar man stannar och matar med lite gräs utan muskulösa kraftpaket. En av dessa stora, vackra hästar leddes framför mig på grusvägen av sin skötare som pratade i sin mobil och hästen klippte nervöst bakåt med öronen så jag vågade inte passera utan avvaktade till skötaren lade märke till mig och tog hästen åt sidan så att jag kunde fortsätta på min löprunda.