tisdag 29 oktober 2013

Planerad och välbehövlig vila!

I söndags var jag sugen på asfalt och marafart. Sugen på löpning var dock inte kroppen! Kanske sprang jag för nära lunch även om jag inte brukar vara så känslig för det, för jag fick håll, mådde illa och kände mig ansträngd och trött, trots att benen faktiskt var ganska pigga. Det fick därför bli en kort paus och 6+4 km i fart mellan 4:10-4:15 min/km och totalt 15km med upp-och nerjogg. I helgen invigde jag också en ny pryl i kategorin saker-som-förhoppningsvis-snart-inte-bara-samlar-damm-och-tar-plats-i-garderoben. En Foamroller. Köpte den snällare varianten och det var nog bra för inte kändes det snällt mot mina muskler inte, speciellt framsida lår protesterade högljutt. Nåja, jag ska försöka "rulla" regelbundet, det är säkert nyttigt!



Veckan har inletts med lätt distans med fokus just på lätt. Nu väntar några dagars planerad vila och jag känner att jag verkligen behöver det! Jag har tränat på bra i höst och kommer i oktober och för tredje månaden i rad att kunna summera mer än 20 mil i träningsdagboken vilket är riktigt bra för mig! Jag är lite hösttrött och sliten både i muskler och generellt och jag har också en liten känning långt ner i vänster vad som ger sig till känna ibland, bredvid Soleus/Gastrocnemius, på utsidan där vaden är som smalast. Jag kan inte säga exakt vad det är som gör ont, t ex ett muskelfäste, en muskel etc utan jag vet bara att obehaget kommer plötsligt ibland, oftast i ouppvärmt tillstånd när jag inte springer, för att sedan försvinna igen. Inget allvarligt men det passar ändå bra med några dagar med lite mindre träning nu!

Min fru fyller 40 år på fredag och det ska vi fira genom att åka bort några dagar med familjen, svärföräldrarna och min frus bror med sambo. Jag ser fram emot tid att umgås och äta gott. Löparskorna följer med i rekreationssyfte men det blir bara något kort och lätt pass!

Tid med familjen på hemlig ort betyder också att jag prioriterar ner bloggen under några dagar! På fredag däremot ger jag utrymme åt en annan trevlig och duktig löpare här på bloggen i form av ett löparporträtt av min träningskompis David! Hörs igen om några dagar!

lördag 26 oktober 2013

Ännu en bra vecka!

Jag har inte tackat för alla fina och intressanta kommentarer på inlägget om min anemi så jag gör det nu, tack! Ganska ofta läser jag blogginlägg som är riktigt bra! Lärorika, intressanta, inspirerande, smart formulerade inlägg med bra åsikter, inlägg med vackra bilder eller som helt enkelt "bara" är roliga. Jag har inget specifikt exempel just nu men jag träffar på dem ganska ofta.

Jag har ganska höga ambitioner och tycker om att skriva, annars hade den här bloggen varit nedlagd sedan länge och jag vill att mina inlägg ska vara om inte allt ovan så i alla fall något av det. Vissa inlägg blir allt eller en del av det där, andra inte såklart. Jag har några utkast liggande som kommer bli bra men just nu är det lite idétorka och att i detalj beskriva varje träningspass eller varje vecka blir i längden inte så inspirerande. Speciellt inte om träningen består av vanliga distanspass, det finns trots allt en gräns för hur mycket man kan skriva om en vanlig löprunda!

Idag är jag rätt sliten och har en planerad vilodag efter ganska mycket träning i veckan så det här inlägget blir just bara en veckosummering trots att en dag och ett löppass återstår av veckan. Min vecka har sett ut så här:

Mån: vila
Tis: Olgor på Stockholms Stadion, 3x2000m, se förra inlägget.
Ons: 35 min core + 2 km löpband
Tors: 9km lugn distans i återhämtningsfart i terräng på lunchen
Fre: Lunchdistans 10km progressivt 4:50 till 4:10-fart.
Idag: vila
Imorgon: Ca 15km löpning med lättare fartinslag, antingen 10km marafart på asfalt eller två varv i Oxvreten i 4:30-fart.

Igen en riktigt bra träningsvecka, & 50 km löpning igen. Den här hösten har jag tränat mer än tidigare säsonger! Mina tidigare säsonger har innehållit mest mängd på våren innan Stockholm marathon, år utan maran en mera jämnt fördelad mängd men i år är snittmängden per månad något högre än t ex 2011 när jag skippade maran senast! Något jag också gör sedan ca en vecka tillbaka är två minuter plankan och 30-40 armhävningar varje kväll. Det kanske inte gör någon skillnad men för mig som aldrig får till någon styrketräning gör det i alla fall skillnad i känsla, jag känner mig lite "tightare" och starkare och det tar inte många minuter i anspråk!

 Nästa vecka däremot kommer bli lite av en planerad återhämtningvecka, varför återkommer jag till!



Från i tisdags, uppe till vänster; Mera tights och löparskor i kollektivtrafiken!  Höger; Geggigt i skogen i torsdags. Underst, Ny träningströja i skogen i torsdags

onsdag 23 oktober 2013

"Olgor" och Core

Jag fortsätter träna på ganska bra och har gjort så sedan Lidingöloppet. Fyra pass snarare än tre i veckan ganska länge nu! Luststyrd och spontan träning men finns lite struktur och tankar bakom. Då v.41 blev en väldigt kvalitativ och fartfylld vecka (tre intervallpass) så bestämde jag tidigt att v.42 skulle bli en vecka utan kvalitétspass och så blev det, fyra pass och 56 km löpning. Femmilaveckor är inget jag snyter ur näsan sådär utan det är en riktigt bra vecka för mig! Den avslutades i söndags med 19 ganska sköna km i lugn fart, delvis i terräng med en avslutande fartökning på 3 km från marafart ner till milfart som kändes kontrollerad och ganska lätt.

Den här veckan blir något mellanting mellan v.41 och v.42 då gårdagskvällen bjöd på kvalité i form av sista passet på min 40-årspresent - fyra personliga träningstillfällen med Malin Ewerlöf, en fantastisk present som räckt länge! Platsen var Stockholms stadion dit jag joggade Stockholm marathon-banan via Odenplan. Mörkt, regnigt, riktigt halt med alla löv men lite härligt ändå. Sprang förbi Toves arbetsplats och hoppades på ett par kilometers löparsällskap men hon syntes tyvärr inte till på väg hem i löparkläder.



Passet som bjöds efter löpskolning och mycket prat om Lidingö, hela den här säsongen och nästa säsong var Olgor, alltså ett pass med tvåtusenmetersintervaller med fartväxlingar runt mjölksyratröskeln. Föreslagna två intervaller blev tre på mitt initiativ då jag kände mig stark och kanske att jag t o m orkat en fjärde också men det skippade vi.

Varje intervall består av 400m i flytfart utan att trycka på, 400m snabbare, 300m flytfart, 300m snabbare, 200m flytfart, 200m snabbare, 100m flytfart, 100m snabbare utan vila mellan. Tre upprepningar med generös vila mellan. Flytfarten blev omkring 4 min/km och är alltså ingen vilojogg utan också snabb löpning men utan att forcera så mycket. De snabbare partierna på ca 3:35-3:40-fart på de längre fyrahundringarna till snabbare på de korta. Den tidsintresserade hittar hela passet här. Det är ett roligt pass, roligare än att springa fem varv - tvåtusingar i jämn fart - men kanske lite utmanande att själv hålla reda på alla fartväxlingar. Nu gjorde Malin det där hon cyklade bredvid och coachade/peppade mig under hela passet. Tvåtusingarna på strax under 7:30, dvs ca 3.45-fart i snitt inkl de lugnare partierna och med den långa uppjoggen och nerjogg tillbaka till tåget och hem skrapade jag ihop 16 km en tisdagkväll.

Idag "Hälsokonvent" på jobbet och en massa extra aktiviteter förutom de många pass som finns att välje på varje vecka som jag för övrigt är urdålig på att utnyttja. Med löpning igår var jag sugen på att testa något annat och valet föll på ett Core-pass.



Det kändes lätt i början och jag kunde jobba i det svårare läget som instruktören visade i varje övning men mot slutet var jag trött, tekniken försämrades och mina magmuskler kved om nåd och vila. Genomblöt av svett avslutade jag med 2 km lugn löpbandslöpning som återhämtning och ett par minuters tafatt styrketräning i gymet.

Mörkret är verkligen kompakt nu och då känns det bra att komma ut och springa i dagsljus två luncher i veckan och på helgen! Jag siktar på fyra löppass även denna vecka, de närmaste i lugnt tempo och någon form av lättare fartpass i helgen! Jag känner inte av någon brist på träningsinspiration och brukar inte göra det så här års heller.

Har du kvar träningsinspirationen nu när det är höst på riktigt? Skriv gärna dina bästa tips för att träna i höstmörkret som en kommentar!

söndag 20 oktober 2013

Ett lunchpass













"...Där bord och stolar börjar fällas ihop
Och där de tusen ljusen tänds... 
"Allt som vi har
Är stunder som den här
Några stunder som den här"
Bo Kaspers Orkester

torsdag 17 oktober 2013

En del av mig - En anemikers berättelse.

Har ni läst bloggen länge vet ni att jag äter järntabletter för att hålla mitt "Blodvärde"/Hemoglobin-värde på en bra nivå. Om jag slarvar med det töms mina järndepåer (S-Ferritin, googla...) sakta följt av att hemoglobinvärdet i blodet sjunker vilket har en direkt påverkan på mitt välmående och min prestationsförmåga då hemoglobinet är den syretransporterande molekylen i de röda blodkropparna. Det går dock sakta över lång tid varför det inte alltid är uppenbart. Jag läcker alltså blod någonstans vilket en kille inte ska göra! I det här inlägget gör jag en tillbakablick och skriver om vilka undersökningar jag gjort och vad man kommit fram till och inte. Det är ett långt inlägg och det kommer handla en del om kroppsöppningar och kroppliga restprodukter men det är som alltid frivilligt att läsa.

Hemoglobin

De fyra hemgrupperna, var och en kapabla att binda en syremolekyl,
 och en järnatom i mitten
I efterhand kan jag se att något hände med min prestationsförmåga 1991 när jag gjorde värnplikten. Under det knappa åtta månaderna gick jag från att vara klart bäst på löpning i plutonen (eftersom jag förberett mig genom ganska mycket löpträning) till att vara bland de sämsta. Jag var rätt så bra faktiskt, i början. Sedan hände något. Magkramper, vattniga diarréer, matthet och det var som att springa med handbromsen i på slutet och alla tyckte det var konstigt, även jag. Förutom magproblemen som inte var så uttalade, hade jag inga andra symptom under den här perioden.

Jag flyttade till Uppsala och började plugga, joggade ett par gånger i veckan utan någon mer ambition än så. En kväll våren 1993 efter att ha ätit någon slags korvgryta till middag var jag och min flickvän ute och utan förvarning upptäckte jag att att jag hade kraftig, blodig svart/mörkröd diarré. Det höll i sig under hela natten och jag var verkligen rädd! Vågade inte väcka min flickvän (numera sedan snart nio år min hustru) för att tala om hur illa det var men naturligtvis märkte hon det till slut ändå. Framemot morgonen stillade det sig men jag var så otroligt matt och blek! Hade säkerligen förlorat både vätska och en hel del blod! Jag sökte aldrig för detta och min enda ursäkt är rädsla, jag var helt enkelt livrädd! Det gick över och livet fortsatte och sakta sakta måste jag ha repat mig även om jag var svag länge!

I hela denna historia är det detta jag ångrar mest, att jag aldrig sökte akut den där natten. Med tanke på hur kraftigt anfallet var och hur akut och utan förvarning det började, utesluter jag inte heller att det var någon skit i den där korven jag ätit innan.

Våren 1994 fick jag laktosintolerans konstaterad på Studenthälsan i Uppsala efter en vår med mycket magsmärtor och diarré, dock inget blod denna gång. Diffusa buksmärtor i perioder är något jag levt med under större delen av mitt vuxna liv vilket nu fick en förklaring. Undvikande av mjölkprodukter och ätande av laktasenzym-kapslar vid speciella tillfällen och magen började fungera bättre. Gluten testades jag naturligtvis för, både då och senare men inga tecken på glutenintolerans fanns då eller senare.

Jag tog examen, vi flyttade till Stockholm. Under de här åren tränade jag sporadiskt, lite joggning, ett pass på Friskis&Svettis då och då. Min fysiska status var dock fortsatt ganska dålig, Jag fick t ex avbryta pass på Friskis då jag inte orkade. Vi sprang lite ihop men medans min flickvän orkade ett varv i motionsspåret hände det att jag var så trött att jag stannade när vi kommit fram till spåret och väntade/vilade medans hon sprang sitt varv och så joggade vi hem tillsammans igen. Det slog mig aldrig under de här åren att något kunde vara fel, jag var symptomfri och tänkte hela tiden att jag bara var otränad. Nu i efterhand verkar det inte klokt att jag inte reagerade och när jag nu ser bilder på mig själv från de här åren slår det mig hur sjukligt blek jag ser ut på många av dem!

Våren 1999, efter en långvarig infektion med matthet sökte jag företagsläkare. Prover togs och jag gick tillbaka till jobbet. Strax kom telefonsamtalet och det glömmer jag inte: "Kom hit. Nu!". Det var läkaren. Hans tonfall lämnade inget utrymme för att ifrågasätta något. Alla prover var OK förutom Hemoglobin (Hb) som var 63 g/L. Referensvärdet för män brukar anges till 130-170 g/L.... "Du borde inte ens kunna stå upp" sade läkaren allvarligt. "Vid 90 går gränsen för blodtransfusion, har du verkligen inte märkt något? Du måste ha anpassat dig till den här extrema nivån under flera flera år".  Jag minns orden som det var igår!

Familjen och läkare på jobbet blev såklart oroliga, ord som "benmärg", "malignitet" blandades med omtanke. Akut remiss till Ersta sjukhus där följande undersökningar genomfördes. Gastroskopi (kameraundersökning av magsäck via mun-matstrupe) och coloskopi (samma sak fast "bakvägen" av tjocktarm och tunntarm, och fan så mycket obehagligare!) inkl biopsier (vävnadsprover), "push-enteroskopi", (samma som gastroskopi fast man går längre ner i tarmen och patienten (jag) är sederad och varken märker eller minns något efteråt,  tacksamt nog), tunntarmsröntgen med kontrast, samtliga undersökningar utan anmärkning (H pylori negativ, viss irritation i ventrikeln, samt lång tarm enda fynden). Upptäckten att magsår orsakas av bakterien Helicobacter Pylori har belönats med Nobelpriset men jag hade alltså inte denna bakterie i min magslemhinna). Blev ordinerad järntabletter Duroferon två gånger om dagen och efter ca 1 månad låg Hb på 130-140. Fortsatta kontroller av Hb hos företagsläkaren, hela tiden på bra nivåer. Försök nu föreställa er skillnaden! Innan var en trappa jobbig, nu flög jag uppför trappor! Tillvaron fortsatte och jag mådde bra, huruvida jag sprang något nu kommer jag inte ihåg, men förmodligen sprang jag ibland och fascinerades över hur mycket lättare det kändes.




I maj 2000 var det dock tyvärr dags igen. Mörkrött blod från tarmen tillsammans med svart avföring. Blev inlagd på Huddinge. Hb var ca 90 g/L. Jag minns att jag var ledsen där ensam i sjukhussängen och att jag fick vänta otroligt länge ihop med en massa gamla, sjuka människor! Gastroskopi var utan anmärkning, likaså var coloskopi samt Scint-undersökning för undersökning av ”Meckel’s divertikel” utan anmärkning. Meckels divertikel är en rest från fosterlivet där en liten del av magslemhinnan "hamnar" i tunntarmen när organen bildas och man kan därför, precis som i magen, ha ett "magsår" där också. Jag ökade på järnmedicinen igen och Hb förbättrades. Ett ultraljud av levern gjordes också. Levern är ju kroppens ämnesomsättningsfabrik och ett viktig organ men den visade helt normalt resultat. Benmärgsundersökning för att titta på om det kunde vara något fel på bildandet av röda blodkroppar diskuterades men då det enbart var Hb-värdet och järndepåerna som var låga och inget fel på antalet eller formen på de röda blodkropparna blev det aldrig aktuellt.

Många kapslar har det blivit...

Det som däremot gjordes var att jag fick testa ny teknik. Nämligen att svälja den största kapsel jag nog kommer att svälja i mitt liv. Att den var så stor berodde på att den innehöll en kamera som under tolv timmar sände bilder till en stor låda jag hade runt midjan hela den dagen. Jag behövde tack och lov inte återfinna och lämna tillbaka kapselkameran utan den fick komma ut när den behagade den naturliga vägen. Vilken actionrulle förresten, att följa kamerakapselns passage genom min magtarmkanal under flera timmar...

I februari 2001 visade rutinkontroll ingen ett Hb på 86 g/L och dosen Duroferon ökades från 1 gång om dagen till det dubbla. Prover visade att mina järndepåer var tömda medans andra prover inkl vitamin B12 som är viktig för järnupptaget var normalt. Tre upprepade prover där blod i avföringen mättes var alla positiva, alla andra standardprover inkl leverprover, infektionsprover etc var normala. En operation började nu diskuteras, en s k periooperativ skopi där man via titthållskirurgi helt enkelt skulle "leta" efter källan till att jag läckte blod och avlägsna den delen. Jag var dock symptomfri och efter att ha diskuterat ingreppet med ett par läkare på jobbet avböjde jag detta ingreppet då de bedömde att sannolikheten att jag skulle utsätta mig för en operation utan att de skulle hitta något var väldigt stor. Efter diskussion med min läkare gjordes istället en ny "push-enteroskopi" som ígen var utan anmärkning.

Nu sommaren 2001, jag hade beslutat mig för att stå över operationen. Blodvärdet höll sig väldigt bra, ca 155 på ganska sparsam järnmedicinering, ca 3-4 ggr/v 100mg x1. Så fortsatte det nu under flera år, jag kollade mitt Hb ca varannan var tredje månad och hela tiden var det OK, ibland nere på 120 men ofta runt 130-140 g/L. Jag mådde bra och åt järn ganska sporadiskt och så har det fortsatt, inga fler episoder med synligt blod i avföringen, inga katastrofalt låga Hb-värden vid kontroller, utan helt OK om än inte speciellt höga värden.

Jag har dock haft magbesvär efter detta men då av mera stressrelaterad karaktär, t ex hösten 2005 då jag en helt vanlig dag på jobbet fick jag akuta magsmärtor. Chefen anmärkte på att jag "faktiskt inte såg något vidare ut" och skickade hem mig. På akuten skulle det naturligtvis ha gjorts en gastroskopi där och då men läkaren satte, efter att jag fått vänta ca 8 timmar på en brits på akuten, kallsvettig och med tårar i ögonen p g a magsmärtorna, in mig på en kur med Nexium (en uppföljare till Losec mot magsår). Jag var för svag för att resonera och argumentera och två veckor senare vid gastroskopi, var naturligtvis magslemhinnan fin och oirriterad p ga medicinen...Hb var i alla fall normalt så jag blödde inte.
 
Tillvaron fortsatte, vi fick vårt tredje barn våren 2007 och jag hade börjat springa lite. I september 2009 kontroll hos företagsläkaren på eget initiativ, Hb något lågt, 121 och järndepåerna var låga, och jag blev rekommenderad att öka Duroferon-dosen till 1x1 och ny kontroll inom 5-6 veckor. En fullständig blodstatus en månad senare visade enbart låga järndepåer, alla andra värden OK, kapillärt Hb nu 153. Många faktorer är viktiga för ett bra upptag av järn i tarmen, vitamin B12, vitamin B6, zink m fl. Dessa ämnen har mätts ett otal gånger hos mig och alltid varit normala!
 
Våren 2011 sökte jag läkare igen i samband med stress, uttalad trötthet, lite viktnedgång, illamående i samband med måltid, orolig mage. Hb, något lågt 136 men inom normalt intervall, järndepåer låga. Jag rekommenderades att äta en koncentrerad kur med järn på tre månader vilket jag gjorde och det var min sista kontakt med vården.
 
Jag har fortsatt kontrollera mitt Hb-värde ibland, kanske 2-3 gånger om året, det brukar visa OK, om än inte strålande värden, ca 130-145 g/L. Jag har slarvat med järntabletterna i flera perioder sedan dess. Senast jag tog en lång paus på flera månader eftersom jag tyckte jag mådde bra var hösten 2012 vilket fick till följd av att säsongsstarten i år var trög, riktigt trög och jag sprang också mycket riktigt min sämsta mil någonsin på Premiärmilen i mars i år med ett blodvärde som inte var så bra (men heller inte uselt ) och på ben som kändes allt annat än pigga.

Trots alla undersökningar har man alltså aldrig hittat minsta spår efter någonting. Jag är utredd både på Ersta sjukhus, Huddinge sjukhus och Södersjukhuset i Stockholm och den duktiga gastroenterologen jag då hade kontakt med har jag tyvärr sedan länge tappat kontakten med då jag är besvärs-och symptomfri förutom att jag inte över tid kan upprätthålla en bra nivå på mitt Hb-värde. Hans slutsats under ett av de sista besöken var att det med största säkerhet är ett litet kärl i tarmslemhinnan som av och till ligger och läcker ut blod i tarmen, att jag blöder därifrån är bevisat flera gånger och att det inte är några ytliga hemorrojder i ändtarmen utan att läckaget med stor sannoliket sitter någonstans högre upp i tunntarmen som är väldigt lång och tydligen extra lång hos mig. Det är inget farligt och förekommer hos vissa patienter och är som att "leta efter en nål i en höstack" bostavligen som han uttryckte det.
 
Löpning kan tyckas som ett riktigt dålig val av konditionsidrott av någon som periodvis lider av dåligt blodvärde. Jag tänker då på att löpare "trampar sönder" röda blodkroppar under fotsulan vid varje fotisättning då kapillärer i foten pressas samman och använder man främst tunna skor skulle detta ytterligare förvärras. Jag har diskuterat detta med läkare som haft lite olika åsikter under åren. Det jag själv kommit fram till genom att läsa på är att det inte glasklart att påståendet att löpare trampar sönder blodkroppar (s k "foot-strike hemolysis" eller "exertional hemolysis") stämmer då det även rapporterats hos t ex simmare och roddare. Om det inträffar så kan förmodligen hemoglobinet eller åtminstone järnet resorberas och återanvändas. Det finns istället några studier som tyder på att det är ett försämrat järnupptag i tarmslemhinnan som drabbar vissa konditionsidrottare. Helt enkelt att blodförsörjningen till dessa områden blir sämre under tuffare fysisk träning vilket skulle leda till en funktionsnedsättning av näringsupptaget i tarmslemhinnan.
 
Jag mår bra idag. Jag är trygg i det faktum att det inte är något allvarligt fel på mig då man skulle hittat det efter alla undersökningar jag genomgått. Jag skulle heller inte kunna springa som jag gör och hålla nivån jag gör om det vore något allvarligt fel på mig. Jag har inte haft några kraftiga anfall med blod nu på över tio år även om jag med all säkerhet läcker lite hela tiden utan att märka något. Jag måste därför äta järntabletter och inte slarva med långa uppehåll! Det är inget roligt att äta järntabletter när jag känner mig frisk, det ger vissa biverkningar , t ex lös mage (inte hård i magen vilket de flesta blir), magont, trötthet och en viss metallsmak i munnen men jag accepterar det och har lärt mig hantera det genom att ta tabletten sent på eftermiddagen och på så vis "sova över" det mesta av biverkningarna. Jag har också bytt från 100mg Duroferon till 100mg Niferex vilket jag tolererar bättre.

Jag har funderat på långtidsperspektivet, vad händer i min kropp och med mina organ om jag under många år äter 100-200mg järn om dagen men har kommit fram till att min kropp behöver den här mängden järn för att hålla hemoglobinvärdet på en bra nivå. För mig räcker det alltså inte att äta en kost rik på järn, t ex kött, bönor, broccoli, spenat etc för att få i mig tillräckligt med järn den naturliga vägen och då måste jag tillföra en hög dos järn. Kroppen är nog så smart att behöver jag det för att hålla en bra koncentration på mitt hemoglobin och fylla på mina järndepåer är det säkert inte skadligt heller och ingen farlig inlagring av järn sker i inre organ då kroppen använder det järn jag stoppar i mig. Jag har provat "naturliga" varianter av järntillskott också som Blütsaft, främst i tillägg till järntabletter när värdet varit sämre men håller mig oftast till den högre dosen järn jag får via tabletter.

Där är vi idag, jag och mitt hemoglobin. Inga nya kontakter med vården är planerade och jag har ingen fast kontakt som "kan" mig och min historia och som håller koll på mig. Det är tråkigt men samtidigt finns ingen anledning att hålla kontakt med en patient vars besvär började för 20 år sedan och som idag i princip är besvärsfri. Vården fungerar inte så och vad skulle en läkare göra som inte redan är gjort? Jag kommer att få dras med detta och det är OK.  Jag kan utöva det intresse jag lärt mig älska, löpningen. Magen mår bra och har gjort så i många år nu. En lång historia utan ett riktigt bra slut är det och en långt inlägg blev det. Syftet var att ge er hela bilden då jag ibland får frågor om detta när jag i tidigare inlägg gett små brottsstycken av historien. Tack för att ni läser och har ni några frågor så ska jag som vanligt försöka besvara dem efter bästa förmåga! 

måndag 14 oktober 2013

Bara springa lite

Efter backintervaller, lång progressiv stege och banintervaller i veckan var det skönt att bara sticka ut och springa igår kväll. Tyvärr hann klockan bli för mycket för att njuta av den fantastiska eftermiddagen och de vackra färgerna i träden då solen var på väg ner ersattes snart av en gråskala. Ett par rådjur skuttade över vägen framför mig, de knapphändigt dolda jakttornen vid kanten av fälten gapade tomma som mörka skelett mot himlen och fick mig att fundera på hur illa skogens konung egentligen ser? Skogens konung hade förresten också vett att hålla sig bort, förhoppningsvis långt borta i dessa älgjaktstider.

Den rosafärgade himlen piggade upp en halvtimma ytterligare och precis innan mörkret omfamnade mig helt på den lilla skogsvägen var jag tillbaka i tätorten med dess belysning. Bra klipp i steget även om jag inte brydde mig det minsta om klockan igår. Huvudet fullt av tankar som studsade än hit än dit. På Jogg.se finns just nu en diskussion i ämnet om man tänker bra när man springer. Jag vet inte hur det är med er men jag kommer sällan på några briljanta idéer när jag springer. Visst processar jag tankar och idéer men jag är också ganska mycket i nuet med fokus på omgivningen, den där backen, känslan, klockan etc. I så fall tycker jag att idéerna är smartare efter löpturen?!

Väl tillbaka i civilisationen valde jag av bekvämlighetsskäl att springa 7 km på min standardmilrunda som är så otroligt välbekant. Jag hade lovat vara tillbaka kl. 19 då hustrun skulle på spinning och jag uppskattade att jag genom vägvalet skulle få ihop de 16 km jag tänkt mig. Något snabbare fart på slutet men utan att stressa. Tittade till klockan och kunde konstatera att jag var nere på 4:10-fart och det kändes fortfarande lätt. Garmin-Piip för jämna 16 km ett par hundra meter hemifrån och en kort men skön nedvarvningspromenad till ytterdörren som jag öppnade ett par minuter i sju.

16km med en snittfart på 4:24 min/km och en förhållandevis låg puls. Ingen snabbdistans, inget medvetet kvalitétspass utan bara en skön löptur som råkade gå i hygglig fart med en lagom ansträngning! Mitt löparliv ger ibland intryck av att vara väldigt välplanerat och strukturerat och det stämmer. Ibland. Ibland vill jag bara ut och springa lite.

lördag 12 oktober 2013

Samma mängd men helt annorlunda och tvärtemot förra inlägget

Förra inlägget handlade om det progressiva intervallpasset 3-2-1 km där jag utgår från en på förhand uppgjord fartskiss och sedan försöka matcha den. Jag fortsätter träna luststyrt - springer helt enkelt precis vad jag känner för för dagen - och det innebär att den här veckan har det hittills blivit tre intervallpass.

Igår sprang jag till Södertälje IP på lunchen och sprang en intervallstege. Ett pass som ger samma mängd mängd på 6 km snabb löpning men där upplägget är helt annorlunda, 200-400-600-800-1000-1000-800-600-400-200m, 1 min gåvila rakt igenom. Här går det inte att köra progressivt som i förra inlägget - då orkar man inte den här stegen utan här gäller det att inte rusa iväg för fort på de första korta för att orka med mittenpartiet av passet innan distansen blir kortare igen. Tänket på det här passet är också tvärtemot förra inlägget. Här finns ingen skiss utan här styr känslan helt och tiden får bli vad den blir.

Fokus igår var inte att springa på max utan att springa avslappnat, med ett högt och snabbt steg och jobba effektivt och avslappnat med axlar och armar och att orka hålla högre fart på andra halvan av passet när distanserna blir kortare och kortare. Den här typen av dubbelstegar där distansen först ökar för att sedan minska springer jag inte så ofta, oftast springer jag istället fallande stegar i ökande fart, där distansen blir kortare och kortare. Det här passet kan såklart springas överallt, på väg, på cykelbana, på stig men jag springer det gärna på bana. Vissa gillar inte alls att träna på bana men jag ser bara fördelar, det är flackt, underlaget är snabbt, sträckan blir exakt och fånigt nog känner man sig lite proffsigare där man springer varv efter varv. Har du en friidrottsbana i närheten av där du bor? Om du inte provat att springa där, gör det!

Så här såg mitt pass ut

torsdag 10 oktober 2013

Matchar ni skissen eller går ni på känsla?

Ni ska springa ett intervallpass, OK. Har ni då då upp en skiss innan passet med en fart ni försöker matcha eller går ni på känsla och låter farten blir vad den blir? Jag har lyssnat på Podcasten Möt Löparen av journalisten och löparen Marcus Åberg (länk utanför ITunes här) där han bl a intervjuat elitlöpare som Anders Kleist, David Nilsson och Johan Hydén och de verkar ha lite olika tankar om just detta.

Jag själv gör nästan alltid det förra, dvs har en skiss för passet i huvudet som jag sedan försöker matcha och det brukar gå bra och oftast överträffar jag också skissen fartmässigt. Jag har utvecklat en bra känsla för min kapacitet och dagsform och kan därför "skapa" pass på en bra intensitet för dagen! Ett sådant pass fick jag till igår där jag överträffade min på förhand uppgjorda skiss. Jag har inte sprungit så mycket snabba pass under sensommaren då fokus legat på Lidingö och igår kväll var jag riktigt sugen på att springa fort och finns suget där blir det oftast som bäst!

Jag plockade fram ett pass jag ibland kör på löpband under vinterhalvåret när snön omöjliggör fartlöpning ute. Uppjogg och sedan 3-2-1 km progressivt och avslut med 2x500m riktigt fort. På löpband brukar jag gåvila 1 min. Igår bytte jag ut 1 min gåvila mot 1 km joggvila och skissen löd: 2km uppjogg följt av 3km @ 3:55 min/km, 2 km @ 3:48 min/km och 1 km @ 3:40 min/km, 1 km joggvila, ingen avslutande femhundring, 2 km nerjogg. Utfallet blev så här.


Trekilometersintervallen enligt skissen alltså. Joggvila och känslan på 2km-intervallen var stabil och jag återhämtade mig fint under joggvilan igen. Under tusingen var jag trött men njöt ändå av att verkligen pressa på längs den dunkelt belysta cykelvägen där jag hölll till och var glatt överraskad över vad klockan visade! Då det omgående kändes bra igen under joggvilan så avslutade jag den efter 500m och sprang en sista intervall på 500m och lyckades höja farten ytterligare ett snäpp och det var en mycket trött men mycket nöjd Staffan som sedan joggade hemåt (i shorts) i den varma oktoberkvällen!

Så hur gör ni? Skissar upp en fart som ni försöker hålla eller går ni på känsla?

tisdag 8 oktober 2013

Sliten men blev piggare av backintervaller

Jag kände mig sliten på söndagens terrängpass, ett pass jag sett fram emot hela veckan. Härlig höstsol, varmt i luften, ganska torrt i markerna, allt var perfekt och visst var det stundtals härligt. Såg en räv i skogen och pausade på en klippa vid sjön och njöt av den klara, höga luften. Men jag kom aldrig riktigt igång och förmådde inte sänka tempot till en mer behaglig nivå utan sprang på någon slags autopilot, absolut inte fort men tillräckligt fort för att passet skulle bli mer slitsamt och mindre njutningsfullt än jag tänkt mig.

Brukar ha skoj i skogen med terrängdojjorna
men i söndags var det mest segt...
Fem pass veckan efter Lidingö råkade det bli, de flesta ganska korta och alla ganska lätta men ändå kanske för mycket av det goda. Lite dålig sömn i helgen kan också ha bidragit för igår när jag vilade var jag också trött! Eller så har hösttröttheten redan anlänt med mörkret då alla är trötta på morgonen hemma! Lite extra sömn och idag var jag piggare igen. David frågade om jag ville springa backintervaller på lunchen och jag var först tveksam. Den här veckan ska jag dock inte springa fem pass så jag hängde på och det gick bra. Ett pass på dryga halvtimman och sex minuters total arbetstid i 4:40-fart låter ju överkomligt, eller hur? Men jag lovar att det räcker och det hade inte kunnat gå fortare i den här branta stigen som går 200 meter uppför en brant ås, över rötter, stenhällar och gräs och blir allt brantare ju närmare toppen man kommer. Syra i benen redan efter två intervaller och sex repetitioner var precis vad vi orkade med bibehållen kvalité, en högeffektiv halvtimma!




Sprang i mina Saucony Kinvara 2, ett dålig val på blött gräs och fuktiga stenhällar! Efter 110 mil löpning (och en hel del användning i övrigt) vilket är klart fler mil än jag förväntat mig, är det nu dags för pension! Jag skulle säkert kunna få ut tio mil till i dem men det finns ingen anledning att skada mig genom att springa i skor som är helt slut i dämpningen! Jag har dessutom ersatt dem med Kinvara 3 sedan i somras och den är helt OK även om den tappat lite i löpkänsla jämfört med tvåan.

Avslutar med två bilder från i söndags, vem längtar inte efter mer löpning när temperaturen är behaglig och det ser ut så här ute?


fredag 4 oktober 2013

Rörelseglädje!



”We all try to be busy instead of being alive, busy instead of getting out and breathing, busy sending useless texts instead of walking in the woods with our kids or introducing them to life’s joys. We move information instead of simply moving,”

Jag är inte mycket för reklam, stänger oftast av reklamradio eller lämnar TV'n vid reklampauser. Tycker att mycket är skit, helt enkelt, men det finns undantag.Intelligent, snyggt producerat och med ett budskap som slår an en sträng hos mig. Klippet ovan är ett sådant! Så bra!

Det har varit en bra vecka! Silvermedaljen ligger där på nattduksbordet och även om jag inte gosar med den som Bureborn föreslog i en kommentar så påminner den mig om förra helgen och jag är nöjd! Det är viktigt att stanna upp och vara det, inte bara rusa vidare eller tänka att jag kunde presterat ännu bättre! Det har blivit en hel del löpning i veckan, mer löpning än jag tänkt mig men bara lugna distanspass som jag njutit av i fin höstsol istället för att bli uttråkad av. Rörelseglädje helt enkelt! Kroppen känns pigg och jag ser fram emot en härlig helg. Jag har njutit av en kanelbulle trots den är helt livsfarlig, dagen fånig och uppfunnen av den livsfarliga margarinlobbyn enligt ett Twitterinlägg. Själv föredrar jag smör framför margarin men unnar mig en kanelbulle vad den än är bakad av! Imorgon blir det helvila och bara umgås med familj och vänner och så på söndag ska jag ut och tassa i skogen med terrängdojjorna, något jag sett fram emot hela veckan! Trevlig helg!


Före...
Efter...glad, ett helt vanligt distanspass en
helt vanlig torsdagkväll i oktober! Bra grejer!

onsdag 2 oktober 2013

Och nu då?

Då är Lidingöloppet lagt till handlingarna. Minnena och leendet på läpparna finns kvar och kommer göra det länge, tröttheten, kontrollen, de branta stigningarna med löpare högt däruppe på krönet och de snabba utförslöporna, trängseln i början och de friare partierna mot slutet, de folktomma stigarna längs vattnet och det punktvis massiva publikstödet längs banan.

Jag har sprungit min sista tävling för i år. Om jag nu inte hittar någon brödrosttävling i gransskapet som stämmer överens med familjens aktiviteter och springer den för skojs skull men det är inte troligt! Det kommer en sedvanlig summering senare i år men kortfattat kan tävlingssäsongen sammanfattas med "från Moll till Dur" från en vinterkall Premiärmil där jag med sega ben, dåligt blodvärde och kanske infektion, sprang min sämsta mil någonsin till stabila och fina insatser efter det. Jag är väldigt stabil och presterar på en jämn nivå! Två personbästa  - detta grädde på moset - har det också blivit i år, 17:40 på 5 km i juni och på Lidingö där det ju räckte att komma i mål såklart.

Nu då? Framsida lår var sargade efter Lidingö och är fortfarande stela. Jag har vilat aktivt med promenader, cykel och ett par mycket lätta distanspass. Det blir ingen säsongsvila, finns ingen anledning, känner inte behovet fysiskt eller mentalt. Jag springer vidare men lustbetonat och mindre målmedvetet under en period. Jag kommer kuta en del i blöt höstskog med mina Inov8, har ju både Xtalon 190 och F-lite 232. De senare med noll mm drop, något jag ännu inte lärt mig uppskatta riktigt men jag ska ge dem fler chanser, de piggar upp i alla fall med sin färgsättning...

Inov8 F-lite 232
 
 
Inov8 Xtalon 190

Jag kommer fortsätta med lite snabblöpning när jag känner för det, lite backe, kanske t o m något banpass. Jag tror på att reta kroppen med lite olika farter och underlag och dessutom blir träningen så fantastiskt mycket roligare jämfört med att bara springa lugna distanspass! Amen!

Ni är många som efter race rapporten uttryckt förväntan inför nya målsättningar. Tankar på nästa säsong finns men prematura, inte redo att med bestämdhet vistas någon längre tid ute i dasgljus och jag lämnar det därhän tills vidare! Jag måste inte sikta vidare hela tiden utan vill njuta lite av nuet först! Men OK, jag stillar er nyfikenhet med några tidiga tankar ändå. Tankar finns på ett femte Stockholm marathon och en satsning mot sub3 igen. Lägre siktar jag inte på marathon! Nästa logiska drömgräns 2:50 och 4 min/km på ett maraton känns för långt borta och kräver tid, mängd och ännu viktigare, mera fokus och energi och de två sistnämnda vet jag inte om jag kan uppbringa och 2:55 lockar inte som målsättning. Kanske kommer mitt yrkesliv ge mig mera tid till maratonträning eftersom jag kommer vara hemma med lön om jag inte hittar ett nytt jobb efter årsskiftet men jag orkar inte lägga mer mängd och fokus på träningen än jag gör idag vilket en 2:50-satsning definitivt skulle kräva! Ett lopp utomlands vore också skoj och Berlin med sin flacka bana lockar inte så lite efter att ha läst flera rapporter därifrån nyligen!

Tankar på en mera riktad satsning på 10 km finns också. Mitt PB 37:43 är två år gammalt, jag har varit nere på 37 minuter tre gånger (37:43, 37:49, 37:54 och 38:00 en gång) men inte i år och jag tror att jag kan förbättra mig en hel del på 10 km med en riktad satsning! Milen erbjuder också fler tillfällen att tävla och tar inte en hel dag i anspråk! Dessutom är det i mitt tycke den svåraste distansen där obehaget varar längst och det är en utmaning som lockar lite. Så en milsatsning kan det också bli parallellt med en mara 2014. Flera Lidingölopp kommer det också säkert bli framöver, det gav mersmak!

Tidiga, omogna tankar som sagt, likt naiva perenner som knoppar längs söderväggen hemma lurade av höstsolen! Nej, jag ska låta tankarna mogna i sin takt och återkommer! Jag har lite saker på gång och några utkast på bra inlägg liggande, långa inlägg som passar bra som läsning nu när tävlingssäsongen går in på upploppet. Stay tuned!