Snart dags igen...för Stockholm marathon såklart!

Idag har jag försökt ta det ganska lugnt men ändå varit en tur till tippen, fixat ute och städat lite. Försök att kolhydratladda ensam hemma med fyra barn, att säga att det är selleri, fungerar inte! Jogga lätt en kort runda har jag också hunnit med!

Jag börjar känna igen känslan i kroppen, känslan av energi som vill ut, av uppladdning och fokus, En härlig känsla! På lördag springer jag mitt femte Stockholm marathon och mitt sjätte marathon totalt. Jag har fått frågan om jag inte är sugen på någon annan mara utomlands och om det inte är tråkigt att springa marathon i sin egen "hemstad". Självklart skulle jag vilja springa något av de klassiska marathonloppen utomlands men åka själv skulle vara lite tråkigt och åka med familjen känns både som ett stort och lite krångligt projekt (och dyrt om det handlar om lopp i USA). Hoppas ändå komma iväg någonstans någon gång framöver!

Jag har sprungit Stockholm marathon vartannat år sedan 2010 och tycker ännu inte det är tråkigt. Tvärtom. Jag kan banan väldigt väl vilket är en stor trygghet, vet var banan är vindkänslig (hej Södermälarstrand!),   var de jobbiga partierna är (hej Tegelbacken-Odengatan!), är förberedd på milen ute på Djurgården i mitten som många upplever som jobbig och lite tråkig, jag känner många som springer och många i publiken och har många som följer mig och hejar på mig, däribland familjen som brukar vara på plats. Det är enkelt att åka till och från loppet och varje gång jag är i stan associerar jag till loppet på ett positivt sätt!

Jag älskar att kliva på tåget på tävlingsdagen och träffa förväntansfulla och nervösa löpare redan i Nykvarn, att komma ner i Tunnelbanan som fullkomligt domineras av marathonlöpare den här förmiddagen, att komma till Östermalms IP och känna energin, att gå ut i startfållan och höra speakern välkomna löpare på olika språk och räkna ner till start samtidigt som TV4's helikopter hovrar lågt över Lidingövägen och att sedan få ge mig iväg ut på det jag förberett mig så länge inför. Älskar det!

Jag kommer ställa mig på startlinjen med gott självförtroende i år med fler mil i benen än när jag sprang på 2:59:01 2012 (117 mil jämfört med 105 mil räknat från årsskiftet för att vara exakt) och i bättre form än när jag gjorde 2:57 på Vintermaran i november, tror jag...Intervallerna har gått snabbare än någonsin och jag har satt PB på 10 km i vår. Formen finns där, den oro jag kände för en månad sedan över brist på pass i tävlingsfart finns fortfarande delvis där men jag har några längre bra pass i benen.

Idag har jag provat springkläderna.  Ser ni mig i vimlet med nr 601 på bröstet, säg hej!

Jag har gjort jobbet helt enkelt men som ni alla vet består ett marathon till stor del av faktorer som ligger utanför den enskilda löparens kontroll; Väder och vind, vätskestatus och förmåga att lagra energi, sällskap av andra löpare, dagsform, mental status/grad av motivation och mycket mer. Jag har redan spekulerat tillräckligt ang min möjlighet att klara 2:50 och det tjänar inget till att dryfta det ytterligare utan så här tänker jag vad gäller mål. Jag har mål i tre nivåer:

• Under 2:50. Awesome. Drömmål. Det som motiverar mig mest och jag tror jag kan klara det om jag har en bra dag med fina förutsättningar. 
• 2:50-2:55 Great. Klart realistiskt med nuvarande form och kräver inte att alla stjärnorna står rätt den aktuella dagen
• 2:55-2:56:59. Good=PB och därmed fortfarande bra. Borde jag fixa om inget oförutsett inträffar men på marathondistansen går det aldrig att ta något för givet. Det är aldrig bara att ställa ut skorna!  

Ni ser att målen går från awesome till good och det finns inget "skamgräns" eller något sådant. Det är klart att 2:50 är det som lockar, vem minns en fegis? Samtidigt, jag har varit småförkyld och känslan har inte varit på riktigt på topp på sistone, det är över fyra mil i nästan 4 min/km och det kommer vara det tuffaste jag gjort i ett par löparskor! Det går alltid att teoretisera innan loppet och min plan är om jag har dagen att passera 5 km något långsammare än rätt snittfart trots att banan är lätt i början och därefter växa in i tempot och loppet och förhoppningsvis känna mig starkare allt eftersom. Det är i så fall en långsammare öppning jämfört med tidigare PB-maror men träningspass jag sprungit så har gått väldigt bra och jag har kunnat legat klart under snittfarten på 4:02 min/km på slutet då. Men nu är jag där och spekulerar igen. Dags att sluta med det! Jobbet är gjort. Det här ska bli hur kul som helst! Avslutar med två fina minnesbilder från målgångarna 2010 och 2012, båda två väldigt lyckade maror med rejäla PB'n men men helt olika karaktär p g a vädret!

2010, ett vackert minne! 3:09 (målet var 3:15) och PB med 14 minuter!

2012, ett oförglömligt minne! PB igen och första gången sub3 i skitvädret!

NU KÖR VI! GO FOR IT!