torsdag 23 oktober 2014

Slutreplik - "Den grabbiga löpningen"

Mitt blogginlägg från i somras - som jag fortfarande tycker är bra, har fått Claes Åkesson att skriva en spalt i novembernumret av Runner's World med titeln "Löpningen är sååå grabbigt".

Detta följdes upp av ett inlägg på Jogg.se och på flera andra bloggar vilket gjorde att debatten tog fart på nytt utan min inblandning och den tog också delvis en ny och lite olycklig inriktning  där ordet "exkluderande" fick en orimligt stor innebörd. Jag nämner det EN gång i det bloginlägg jag skrev i somras, citat; "Nej, bort med den exkluderande grabbigheten, in med mer inkluderande och förståelse, för olika val och målsättningar, över genrer och resultatnivåer".

Jag vill inte dra igång en insats liknande veckans eventuellt observerade av någonting någonstans i Stockholms skärgård så jag väljer att besvara Claes Åkessons spalt här och därmed förhoppningsvis avsluta debatten.
...................................................................................................................................................

Hej Claes, jag antar att det är mitt blogginlägg ”Den grabbiga löpningen” som gett ämnet för din krönika i novembernumret av Runners World. Ett blogginlägg som bemötts mest med ros men också ris och jag välkomnar olika åsikter.

Jag tycker att du begår två misstag i din text. Det första är att du blandar ihop grabbighet med en vilja att utvecklas, med träningsdisciplin och motivation, med lite jävlar-anamma, med gå-upp-klockan-sex-en-februari-söndag-för-att-kuta-35km-i-nysnö-för-att-det-är-enda-luckan-som-finns. Kanske t o m med begreppet vinnarskalle. De hör nämligen inte ihop, inte alls faktiskt.  Jag känner motionärer och elitlöpare på SM-nivå, ödmjuka personer, många med ett inspirerande driv att utvecklas som löpare, flytta gränser, nå resultat. Samtliga utan den grabbiga attityd jag skrev om i inlägget.

Det handlar inte om att känna sig exkluderad och definitivt inte om att känna sig kränkt! Tvärtom skrev jag i i inlägget, citat: "Jag har sprungit i ganska många år nu och har lärt känna både elitlöpare och motionärer. Ödmjuka och inkluderande personer och jag har ofta fascinerats över vilken kollektiv gemenskap det finns i den här individuella idrotten".

Nej, det handlar tvärtom om att jag inte vill vara med. Vara med och bidra till en attityd jag tycker är tröttsam i längden även om jag förstår avsikten att både roa tävlingslöparen och till viss del också provocera och därigenom balansera upp Runners World som riktar sig till en väldigt bred målgrupp. Det handlar heller inte om att inte vilja nå resultat. Inte för mig. Att jag är för bekväm eller att jag inte vågar tävla mot mig själv.  Jag jonglerar löpträning med pendling, jobb, familj med fyra barn och tider och prestationer är ändå en stor drivkraft i min löpning och så är det för många jag känner. Viljan är stor att bli så bra som möjligt efter de förutsättningar man väljer att ge sig själv. Jag älskar snabbdistanser, långa tröskelintervaller, tusingar och snabba fyrahundringar på bana där jag får springa mig riktigt trött. Återigen, jag pushar mig själv rätt hårt. Ibland. När jag siktar på högt uppsatta mål och när jag har energi för det.

Jag älskar också att sticka ut och mysjogga i skogen de dagar som varit stressiga eller när energin inte är på topp och det är här ditt andra misstag kommer in. Du skriver att ”Löpning är idrott, Idrott är tävling, tävling är resultat”.

Rätt i sak men min poäng är att löpningen är så mycket mer än så! Läs din egen chefredaktörs ledare i novembernumret till exempel. Många tränar hårt och mycket för att nå imponerande resultat och deras vilja och jävlar-anamma imponerar! Många andra springer för att det är förbaskat skönt att komma ut och röra på sig efter att ha suttit stilla på häcken framför en dator en hel arbetsdag, andra för att tappa lite i vikt, någon för att orka leka med ungarna, någon annan för att få lite egen tid eller kraft att bearbeta sjukdom eller någon närståendes bortgång. Några andra för gemenskapen att springa tillsammans i en klubb eller grupp. Någon kanske t o m hör och häpna, springer för att det är roligt!

Mina resultat har för övrigt utvecklats extra mycket i år när jag medvetet sänkt farten på distanspassen och istället kört tuffare på kvalitétspassen! Kalla det differentiering eller att undvika ”mellanmjölksträning” men högsta växel alltid är inget framgångsrecept.  Jag kan också nämna att jag inte haft en skada på många år!

Du nämner ultralöpning. Jag är själv inte så intresserad av den genren men jag respekterar och också ibland beundrar dem som utövar det. Jag har den största respekt för den som väljer att satsa hängivet och gå all-in för sin löpning oavsett om fokus ligger på 1500 m eller 16 mil. Andra vill inte satsa utan har andra utgångspunkter. Var och en får göra sina egna val vad man vill använda sin tid i löparskor till. Val som är värda att beakta och ha respekt för! Rätten att avgöra vad som är extremt ligger alltid hos betraktaren. I vissa av mina kollegors ögon är jag extrem bara för att jag kommer till jobbet i tights några gånger i veckan och springer oberoende av väder och årstid. Att kategorisera löpning och löpare i olika fack och påstå att löpningen är si eller så är att förminska löpningen till något förbehållet en liten och exklusiv skara insatta. Det gagnar inte någon!

Slutligen, du jämför med curling? Jag har provat det en gång. Inte speciellt jobbigt. Inte alls som löpning faktiskt.  Det var roligt men inte lika roligt som löpning. Dessutom var det halt som fan och jag hade bara fäste med en sko. Nej, jag hittar inga paralleller alls till ditt exempel faktiskt!

Var och en får tycka som den vill och det är det som är så bra med löpningen tycker jag. Det kan handla om 60 m eller tio mil. Det kan handla om stenhårda pass där mjölksyran sprutar ur öronen eller om mysiga lugna distanspass i skogen. Om utmaningar och tuffa målsättningar. Om avkoppling och återhämtning. Om konkurrens och gemenskap. Om allt detta. Gemenskapen i den här individuella idrotten är det mest fantastiska med den och där ryms både olika åsikter och respekt för varandra och därmed hoppas jag få sätta punkt för den här debatten.

Avslutningsvis har jag förresten uppskattat dina intervjuer med svenska elitlöpare i tidningen både när du var Chefredaktör och nu senaste med Åke "Biten" Eriksson och Meraf Bahta!

Löparhälsningar,
Staffan
...................................................................................................................................................

22 kommentarer:

  1. Ja, du min gode vän. Vill kommentera, vill hålla mig lite neutral, samtidigt som jag vill ge dig stöd, för du är min vän! Kanske inte den närmsta vännen, men en vän jag följer, en vän som jag är rädd om, och som jag vill behålla. En vän jag inte vill mista. Sådana vänner vill jag ge mitt stöd. Oavsett vad som har hänt. Du har mitt stöd, för du är min vän.

    Lars som omnämns i sammanhanget är min klubbkamrat, en vän. Kanske inte den närmsta vännen, men en vän jag följer, en vän som jag är rädd om, och som jag vill behålla. En vän jag önskar vinna SM-medaljer, en vän jag önskar vinna finnkampen, en vän jag önskar få representera Sverige i de stora sammanhangen. Lars har mitt stöd, för Lars är min vän.

    De andra namnen som omnämns i sammanhanget känner inte jag, men de är mina vänners vänner. Jag hoppas att ni stödjer dem. Det gör jag, för det är mina vänners vänner.

    Vill kommentera, vill hålla mig lite neutral, samtidigt som jag vill ge stöd, för ni är mina vänner.

    MVH // Lennart Klingenstierna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lennart, det var en fin kommentar, tack! Jag önskar också Lars framgång både i klubblinnet och i landslagslinnet, det är OK att tycka olika. Nu hoppas jag vi kan sätta punkt och ägna oss åt roligare saker, som att träna t ex :)

      Radera
  2. Lennart, du får tänka på Gudrun Schyman och Carl Bildt. Dom har diskuterat allt mellan himmel och jord under årtionden och dom har aldrig varit överens om någonting. Dom har kallat varandra väldigt elaka saker i debatter. Men dom är kompisar ändå. Dom bjuder varandra på middag privat och har jättetrevligt. Man kan ha synpunkter på varandra och diskutera allt möjligt, men man kan vara vänner ändå. Det är något vanligt fölk kan lära sig av politiker.

    Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är bra att det diskuteras annat i löparsvängen än bara intervallpass och tider. Det är bra att det blir lite engagemang. Tack för det Staffan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, det är en middag jag skulle vilja vara med på Gabriel, jag tror att de är väldigt intressanta och roliga personer oavsett vilken politisk tillhörighet man har. Tack för stöd och bra kommentar i det här ämnet, nu hoppas jag vi kan gå vidare!

      Radera
  3. Då ska jag också, mycket kort, kommentera hela den här soppan. Grabbigheten du pratar om Staffan är inget problem inom löpningen. Visst C Åk och andra har en viss attityd som en del stör sig på. Jag gör det inte. Men, min poäng, inom t.ex. fotboll och ishockey är grabbigheten ett problem, med en många gånger hård och otäck jargong som är nedsättande mot tjejer och killar som inte är så "macho".

    /Stefan

    SvaraRadera
    Svar
    1. OK Stefan. Jag kan tyvärr tänka mig att det är värre inom lagidrott, ännu tråkigare om det drabbar ungdomar som inte kan eller vågar stå emot, här hoppas jag på bra ledare som tar ansvar.

      Radera
  4. Uttryck om att det är fegt och svagt att bryta, smärta är ett tillstånd som lämnar kroppen tycker jag är två talande exempel på machoattityd inom löpning.
    Såklart att grabbighet, machoattityd och nedvärdering av kvinnor förekommer inom löpningen också. Den attityden finns ju överallt i samhället och varför skulle löpning vara undantagen?

    SvaraRadera
  5. I förhållande till vissa andra idrotter är grabbigheten inget problem, eller åtmionstone ett väldigt litet sådant.

    Sedan uttryck som "smärta är ett tillstånd som lämnar kroppen" o dyl är väl mer ett utttryck för att man har "pannben" och inte viker ner sig än att man har en machoattityd. Fråga en sån som Charlotte Kalla eller någon annan riktigt duktig kvinnlig konditionsidrottare om de ger upp eller kör vidare när mjölksyran "sprutar i hela kroppen".

    /Stefan

    SvaraRadera
  6. Det är som sagt väldigt många män som anser att grabbighet och machoattityd inte är ett problem inom löpningen. Man utgår från sig själv, helt enkelt. "Tycker JAG att det är ett problem? Nää det tycker jag inte". Det är lite samma fenomen som med mobbning. Man kanske ska sätta sig in i vad de, som säger att de upplever dessa saker, har varit med om innan man avfärdar saken som icke-existerande?

    Om man bemödar sig med att gräva lite i det här så visar det sig snart att det finns en uppsjö av berättelser där kvinnor kränks verbalt och även t o m fysiskt inom löpningen. Eva Fridman t ex har ju delat med sig av ett antal upplevelser som hon varit med om som är helt avskyvärda. Och jag tror att den typen av attityder bottnar ursprungligen i just den här "hockeyjargongen" som t ex Åkeson tagit med sig in i löpningen.

    Jag spelade själv hockey i många år och minns många tillfällen där både tränare och lagkamrater sa helt vansinniga saker. Det var mer regel än undantag. T ex när vi var 11-12 år och spelade match, så samlades vi alltid innan nersläpp nere vid vår målvakt för att köra en hejaramsa tillsammans. Jag minns en gång innan match så sa vår huvudtränare till oss att vi måste ropa ramsan med mörkare röster: "Ni låter som några jävla kärringar, motståndarna blir aldrig rädda för ett gäng kycklingar". Den här typen av jargong pågick konstant och den är skit för hela samhället. Den planterar skit i unga killar som många aldrig blir av med, utan bär med sig hela livet och sedan för vidare till sina barn.

    SvaraRadera
  7. Men Gabriel, kan det inte vara så att det inom löpningen är mer undantag än regel? Jag har också läst skrämmande berättelser (bla Eva F), men jag har svårt att se var Åkeson kommer in i detta. Han uttrycker sig grabbigt, men så länge han går till personangrepp spelar det väl ingen roll. Mår man dåligt eller tycker att det är väldigt jobbigt att han skriver som han gör så har man nog andra och större problem. Frågan är om grabbigheten är ett problem för löparkollektivet. Bryter man ner det på individnivå finns det nog hur många problem inom löpningen, och alla andra områden, som helst.

    Det är klart att för den som utsätts för mobbning så är det ett jävla problem, men om en eller två elever på en skola med flera hundra elever blir mobbade, är då mobbing ett allmänt problem på skolan eller är det för inblandade det är ett problem (som iofs skolan måste ta tag i)? Om en eller två elever på en skola med flera hundra elever blir bestulen, är det ett allmänt problem med stölder på skolan?

    Jag har svårt att se ett problem med Åkesons krönikor och blogginlägg. Med det sagt så kan jag också säga att han inte är den första jag skulle anlita som tränare åt mina barn.

    /Stefan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Edit: så länge han INTE går till personangrepp ska det givetvis vara.

      /Stefan

      Radera
  8. Stefan, vad jag vet så har ingen påstått att grabbigheten är en regel snarare än undantag inom löpningen. Detta förhindrar ju inte att man reagerar då grabbigheten dyker upp. Jag tror ju då att det finns just en länk mellan den här hockey-aktiga jargongen som Åkeson kör och många andra problem i samhället. Det här tycker jag var en väldigt bra krönika av Lars Lindström i Expressen:
    http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/jag-ar-inte-radd-for-feminismen---jag-ar-skrackslagen-for-mansrorelsen/

    Jag är övertygad att vi skulle kunna lösa väldigt många problem om vi kunde stävja hårda jargonger bland ungdomar. Det finns många som jobbar för det, men det finns ännu fler som upprätthåller dom här galenskaperna.

    Man ska inte stirra sig blind på just Åkeson eller Uhrbom, utan ta diskussionen om attityder på ett djupare plan. Eftersom dessa saker förekommer även inom löpningen så kan man diskutera dem i löparsammanhang tycker jag. Även om det finns andra områden där de förekommer i betydligt större skala.

    SvaraRadera
  9. Tack Gabriel för att du sätter ord på mina tankar. Du uttrycker dig klokt! Tack

    SvaraRadera
  10. Gabriel, att ta diskussionen på ett djupare plan är jag med på. Lars Lindströms krönika är bra och tänkvärd, men hela den här debatten som har blossat upp förs inte på något djupare plan. Den handlar om Claes Åkeson och hans sätt att uttrycka sig. Och, i princip, det enda han säger i sina olika inlägg är att han gillar att träna hårt och att han önskade att fler också gjorde det. Sedan har han sitt eget sätt att säga det på, men låt honom göra det då och gillar man det inte så behöver man ju inte läsa.

    Jag har en väldigt lång erfarenhet, som spelare och tränare, inom badminton. Och där, precis som inom friidrotten, så tränar killar och tjejer tillsammans och de deltar i samma tävlingar. Det borgar för en mindre grabbig attityd bland killarna. Jag har bla jobbat på ett idrottsgymnasium och där kunde vi tränare/lärare ganska snabbt stävja killarna när de "skenade iväg" med sina ordval. Vi hade även ett fotbollsgymnasium (för killar) som vi samarbetade en del med och där var det en helt annan jargong, om jag uttrycker mig milt. Och där gjorde ju inte heller ledarna något för att stävja, utan snarare tvärtom.

    Och Gabriel, jag tycker också att du uttrycker dig klokt:-)

    /Stefan

    SvaraRadera
  11. Du har verkligen rört om i grytan Staffan...!
    Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt... Men viktigt ämne! Både inom löpningen och i alla andra idrotter!

    Jag fortsätter springa mestadels ensam och sådär bekvämt tror jag. Blandat med ett och annat intervallpass, så jag kan bli trött "på riktigt" emellanåt... ;-))

    Kram M

    SvaraRadera
  12. Bra tankar Stefan och Gabriel, jag tror nog att "problemet" inom löpning är bra mycket mindre än inom lagidrott. Jag vet inte ens om jag ska benämna det problem, men det är en konsekvent attityd som flera håller sig med i löpar-Sverige, däribland Åkesson och Uhrbom med allt sitt öldrickande t ex. Jag vet att det är med glimten i ögat och säkert också avsett att provocera en del vilket jag skrev ovan, men det förhindrar inte att jag tycker det är ensidigt och i längden tröttsamt. Självklart ska man få träna hårt och köra sitt eget race men det sagt är det ett steg för långt att raljera och racka ner på dem som väljer andra sätt.

    SvaraRadera
  13. Ja, det verkar så Malin, fortsätt springa på det sätt som du väljer och njuter av! Kram!

    SvaraRadera
  14. Jag har svårt att förstå kritiken mot Åkesson. Allt sitt öldrickande ? Har läst Herr Åkessons krönikor och blogg och har ej reflekterat över något massivt öldrickande, en pilsner här och var inför eller efter ett pass....shit också!!! Han vill provocera och gå emot strömmen genom att göra tvärtom emot vad andra anser ok. Har man problem med detta så kan man väl ta och lägga sin energi någon annanstans och inte läsa vad han skriver...

    SvaraRadera
  15. Det specifikt syftade mer på Uhrboms blogg. Alla får göra som de vill visst men jag har gett uttryck för vad jag tycker i längden är en tröttsam och ensidig attityd från några av löpar-Sveriges ledande profiler. Det fick dock alldeles för stora proportioner i och med inlägget på jogg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då kan man inte skriva "däribland Åkesson och Uhrbom med allt sitt öldrickande"....vad Uhrbom skriver vet jag inte då jag inte följer honom. Blir lätt missförstånd...

      Radera
    2. OK, visst ett syftningsfel...

      Radera
    3. Har man problem med vad jag skriver behöver man ju heller inte lägga tid och energi på att läsa det...

      Radera